Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vikten av att de utsatta kvinnorna får tillfälliga uppehållstillstånd för att säkerställa att offren kan vittna om smugglarnas brottsliga handlingar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening betydelsen av att polisen erhåller öronmärkta pengar och personella resurser som enbart går till att bekämpa den här typen av brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det är av största vikt att det finns ett väl fungerande nationellt och internationellt samarbete och informationsutbyte mellan rättsväsende, institutioner och icke-statliga organisationer gällande handel med kvinnor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vikten av att handel med kvinnor ses som ett brott i brottsbalken och att straffsatserna blir högre än om man döms för koppleri.
1Yrkande 1 hänvisat till SfU.
Tre kvinnor mellan 19 och 22 år lockades från landsbygden i Moldavien med löften om hjälp att ordna arbete utomlands. Resa och mat skulle bekostas av den svenske medborgaren som skulle föra dem med sig till Sverige från Moldavien. Utlägg för mat och resa kunde de betala av när de börjat sina arbeten. Inklämda i bagageluckan på svenskens bil fördes de tre kvinnorna via Polen över den tyska gränsen och vidare till Sverige och en stad i Värmland där de tvingades prostituera sig. Först när de kom fram till Sverige stod det klart att det var prostitution som arbetet innebar.
En av kvinnorna, Vera, berättar att anledningen till att hon ville ifrån Moldavien var att det inte finns någon framtid där. Moldavien som är ett av Europas fattigaste länder har ungefär fyra miljoner invånare. I dag räknar man med att det finns ca 200 000 prostituerade kvinnor från Moldavien i utlandet. Moldavien är ett av de länder i Europa där försäljningen av sexslavar ökat på senare år. Förutom Moldavien är Rumänien och Ukraina också länder varifrån internationella ligor köper och rekryterar flest kvinnor. Varje år beräknas 125 000 nya och ovetande östeuropeiska kvinnor lämna sina länder för en sexmarknad i Västeuropa. Ligorna tjänar omkring tio miljarder dollar om året på denna människohandel, enligt Internationella migrationsorganisationen.
Rädslan och chocken av den nya situation Vera hamnat i skapade en önskan att få vända tillbaka hem. Men den valmöjligheten fanns inte eftersom hon inte hade några pengar och svensken hade hennes pass.
I dag är svensken gripen av polis och står inför rätta, misstänkt för koppleri och brott mot utlänningslagen. Handel med kvinnor är i sig alltså inte ett brott enligt brottsbalken. Däremot är koppleri ett brott som kan ge upp till fyra års fängelse. I samband med svenskens gripande togs kvinnorna om hand av Migrationsverket i väntan på utvisning. Risken finns att även de kommer att anhållas, misstänkta för brott mot utlänningslagen. Som lagstiftningen ser ut i dag avvisas i stort sett alltid en kvinna som blivit utsatt för människohandel i Sverige. Avvisning sker till exempel i fall då utlänningen saknar uppehållstillstånd eller annat tillstånd. Kvinnan kan åberopa humanitära skäl för att få uppehållstillstånd men oftast avvisas offer för trafficking i enlighet med utlänningslagen kapitel 4:
[...] om det kan antas att hon under sin vistelse i Sverige inte kommer att försörja sig på ett ärligt sätt eller att hon kommer att bedriva verksamhet som kräver arbetstillstånd utan att ha sådant tillstånd [...]
Att försörja sig på ett ”oärligt” sätt kan vara genom prostitution eller tiggeri. Om man vill få till stånd att en kvinna som utsatts för människohandel skall stanna i Sverige för att kunna vittna om brottet hon utsatts för, och under tiden få beskydd, måste rättshjälp begäras in från kvinnans land. I de flesta fall görs emellertid inte detta. Offren måste erbjudas juridisk hjälp och vittnesskydd och inte automatiskt utvisas. De måste få stanna i Sverige under den tid som behövs för att få en fällande dom.
Omkring nio miljoner människor världen över har förslavats i den globala sexhandeln eller tvingas av mäktiga brottssyndikat att arbeta under de mest förfärliga förhållanden, rapporterade Förenta nationerna nyligen inför en stor konferens i Bangkok. Handeln med kvinnor har blivit en mer lukrativ business än narkotikasmuggling. Efterfrågan är enorm och riskerna för profitörerna försumbara. Kvinnorna däremot tvingas till ett liv som sexslavar. De fråntas sina pass, hotas och hålls ofta inlåsta. Den som försöker fly riskerar att utsättas för misshandel och våldtäkt. För många blir den enda vägen ut döden, att mördas eller ta sitt eget liv.
Handeln med människor är ett internationellt problem och man måste arbeta lokalt, nationellt, regionalt och internationellt för att försöka lösa det. Lagstiftningar måste ses över så att de som är utsatta inte bestraffas utan det är förövarna som skall bestraffas. Det är viktigt att ge skydd, medicinsk och juridisk hjälp till offren för människohandeln. Vi måste genom samarbete med t.ex. EU och FN angripa de bakomliggande orsakerna till hanteringen: fattigdom, arbetslöshet och könsdiskriminering. Vi måste få ett enhetligt straffrättsligt förhållningssätt och ytterligare förbättra brottsbekämpning och rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna. Vid ett informellt möte i Stockholm i februari i år (2001) mellan EU:s justitie- och inrikesministrar enades man om att snabbt driva fram en samlad strategi mot människohandel. Diskussionen baserades delvis på ett förslag till gemensamma regler mot människohandel. När man arbetar internationellt med dessa frågor måste man ha i åtanke att synen på prostitution varierar mellan olika länder. I Europa kan vi exempelvis se att Nederländerna har legaliserad prostitution och i Tyskland diskuteras nu en legalisering av prostitutionen.
Med tanke på problemets omfattning – en halv miljon sexslavar i dagens Europa enligt FN:s beräkningar – kan man tycka att kvinnohandeln borde vara en högre prioriterad fråga inom EU. Sexhandeln är i allra högsta grad en överstatlig angelägenhet. Det skulle behövas bättre samordning över gränserna, en gemensam databas och ömsesidiga åtaganden för att skärpa lagstiftningen på området. Straffen för att smuggla och förslava kvinnor är i dag löjeväckande låga. Ändå händer nästan ingenting. Det politiska engagemanget saknas med undantag för hos några av oss eldsjälar.
Sexslavhandel är en utbredd verksamhet även i Sverige som är svår men inte omöjlig att bekämpa. Regeringen har säkert goda intentioner att göra något åt problemet, men än har vi bara hört den prata om det. Polisen har för lite resurser och personal som arbetar med den här formen av brottslighet. Det måste prioriteras för att det ska bli ett slut på försäljningen av kvinnor över landsgränserna.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Catharina Elmsäter-Svärd (m) |