En tillbakapressad brottslighet skapar miljöer och utrymme för människor att i trygghet växa och forma sina egna liv tillsammans med andra. I samhällen med utbredd brottslighet är detta utrymme mindre. Rättsväsendets insatser syftar till att skapa största möjliga trygghet för den laglydiga majoriteten av medborgarna. Hotet mot medborgarnas trygghet kommer i allt högre grad från internationellt organiserade terrorist- och maffiaorganisationer. Kampen mot denna brottslighet är en kamp för det civila och demokratiska samhällsskicket.
En ansvarsfull kriminalpolitik måste bygga på att rättsstaten besitter en tillräcklig slagkraft för att klara de grundläggande uppgifter som medborgarna har rätt att ställa på den. Den svenska rättsstaten visar upp allt allvarligare tecken på att den inte längre mäktar med att upprätthålla ett fullgott samhällsskydd. Livsutrymmet för medborgarna krymper i takt med att en våldsam och välorganiserad brottslighet breder ut sig.
Vi vill genomföra omfattande förstärkningar av rättsstatens förmåga på en rad områden. Genom dessa förstärkningar – kombinerat med insatser inom andra områden – skall all brottslighet bekämpas och medborgarnas trygghet öka. Vi vill bland annat:
Ersätta dagens kriminalvårdslag med en ny fängelselag.
Anpassa straffen för den organiserade brottsligheten till internationella nivåer.
Införa lagstadgade maxstraff för personer som döms för sitt tredje grova våldsbrott.
Förstärka den centrala polisens förmåga att bekämpa internationell brottslighet.
Förstärka kriminalunderrättelseverksamheten, såväl nationellt som internationellt.
Tydligare inskärpa varje medborgares individuella ansvar för sina egna gärningar.
Skärpa insatserna mot narkotikahandeln.
Införa möjlighet att döma grova narkotikabrottslingar till livstids fängelse.
Förbättra vård- och utbildningsinsatserna under anstaltsvistelse.
1 Sammanfattning 16
2 Innehållsförteckning 18
3 Förslag till riksdagsbeslut 19
4 Brott ett hinder för människors möjligheter 20
4.1 Brottsplats Sverige 20
4.1.1 Brottsplats skolan – hinder för studier och kunskap 20
4.1.2 Brottsplats hemmet – hinder för kvinnors frihet 21
4.1.3 Brottsplats arbetet – hinder för företagande och trygg arbetsmiljö 22
5 Socialdemokraternas nedmontering av rättsstaten 23
5.1 Den havererade närpolisreformen 23
5.2 Privatiseringen av brottsskyddet 24
5.3 Brott utan straff 24
6 Ett brottsförebyggande påföljdssystem 25
6.1 Rättsstat och samhälle i samverkan 25
6.2 Rätt reaktion från rätt myndighet i rätt tid 26
6.3 Den tidiga uppväxten 27
6.4 De första skolåren 27
6.5 Tonåren 28
6.6 Ingripande mot unga under 15 29
6.6.1 Provtagning 29
6.6.2 Registrering 29
6.7 15 år – första domen, första påföljden 29
6.7.1 Avskaffa påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten 29
6.7.2 Ungdomsstraff bör införas för ungdomar i åldern 15–17 år 30
6.7.3 Villkorligt fängelse 30
6.8 18–21 år – vuxna skall behandlas som vuxna 31
6.9 Tredje gången maxstraff 31
6.10 Livstids fängelse för grov narkotikabrottslighet 31
6.11 En ny fängelselag 32
7 Självständiga domstolar 32
8 Politisk brottslighet och rikets inre säkerhet 33
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av intensifierade insatser mot ungdomsbrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ordning i skolan.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av brottsbalkens regler om samhällstjänst i enlighet med vad som anförs i motionen om misshandelsbrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om statens huvudansvar för skyddet av utsatta företag och arbetsplatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att förhindra uppkomsten av medborgargarden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att förbättra polisens förmåga att klara upp brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av ett nytt reformerat straffsystem.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om ett nytt påföljdssystem för unga brottslingar.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att om inte särskilda skäl föreligger obligatoriska maxstraff skall utdömas för personer som för tredje gången döms för ett grovt vålds- eller sexualbrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa vård inom socialtjänsten som ungdomspåföljd.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en ny verkställighetslag i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av insatser från socialtjänsten vid brott begångna av barn under 15 år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att förstärka polisens åtgärder mot den internationellt organiserade brottsligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett mer självständigt domstolsväsende.
1 Yrkande 2 hänvisat till UbU.
Ett fritt samhälle måste skyddas av en rättsstat styrd under lagarna. Lagarna bör spegla medborgarnas gemensamma rättskänsla och ge skydd åt individers rätt gentemot såväl myndigheter som andra enskilda personer.
I Sverige delar medborgarna alltjämt en stark gemensam rättskänsla. Avskyn mot våld och andra övergrepp är stark och djupt rotad. Denna rättskänsla visar inga tecken på att försvagas. Tvärtom tillhör frågor om brott och straff de politiska sakområden som engagerar människor allra mest.
Däremot har rättsstatens förmåga att beivra brott försvagats på ett oroväckande sätt under det socialdemokratiska regeringsinnehavet. Färre brott klaras upp, fler brottslingar är på fri fot och samhällets reaktioner för veka.
Rättsstatens aktörer befinner sig längre från medborgarna än tidigare. Det gäller främst polisen, vars närvaro och synlighet minskat markant under de senaste åren. Men även regeringens nedläggningar av tingsrätter bidrar till ett ökat avstånd mellan medborgarna och rättskipningen.
I takt med rättsstatens tillbakadragande har en internationellt organiserad och allt grövre brottslighet kommit närmare många människors vardag.
Utvecklingen är allvarlig. När brottslingar kan begå brott tryggt förvissade om att polisen är långt borta och risken för straff liten, ökar benägenheten att begå brott, vilket i sin tur ökar otryggheten för de laglydiga medborgarna.
I Sverige är det främst våldet som ökat de senaste åren, vilket gjort att människor känner en större otrygghet i många miljöer och situationer. Barn och ungdomar känner det i skolan. Kvinnor känner det på väg hem på kvällar, några känner det i sina egna hem. Butiks- och kassapersonal känner det på sina arbeten. Småföretagare upplever det genom ständiga nattliga påhälsningar i affärslokaler och lager.
Skolan har den senaste tiden blivit en av arenorna där uppgörelser mellan ungdomsgäng äger rum, ofta i samband med narkotikahandel. Många ungdomsrån begås i skolan och under skoltid. Enligt en BRÅ-rapport (2000:6) hade nästan var fjärde pojke i nionde klass varit utsatt för rån eller rånförsök under högstadietiden.
Våren 2001 rapporterade nyhetstelegrammen att skolledningen på Nynässkolan i Gävle tvingats stänga skolan på grund av att säkerheten för lärare och elever inte längre gick att garantera. Bakgrunden var en elevs misshandel av såväl en annan elev som rektor. Polis tillkallades för tredje gången på två veckor. Under två dagar låg undervisningen nere och när skolan väl öppnade vidtog ett nödvändigt arbete med att bearbeta de uppkomna känslorna. En ensam våldsverkare lyckades stoppa 230 elevers skolgång.
Bromma gymnasium har etsat sig fast i allmänhetens medvetande efter den dödsskjutning som begicks på en av skolans toaletter i början av 2001. Få hade en aning om att skjutvapen förekom bland så unga människor. Ännu färre kunde i förväg föreställa sig att ett mord kunde begås under en helt vanlig skoldag.
Brommamordet blev därför en väckarklocka för många. Våldets vidare utbredning blev synliggjort och de flesta insåg att något behövde göras. Men regeringen och justitieminister Thomas Bodströms besked var att tona ner betydelsen av det inträffade. Det fanns enligt honom inte någon anledning att ändra regeringens förda kriminalpolitik.
Inte heller de andra ungdomsuppgörelserna med dödlig utgång i Stockholmsområdet – Salem och i Vårberg –, eller sommarens gänguppgörelse i Göteborg med skottlossning på en badstrand mitt på dagen, har föranlett några som helst reaktioner från regeringen. Samtidigt som fler och fler föräldrar känner oro för sina barns trygghet.
Det är dags att ta föräldrars oro för sina barn på allvar. Rättsstatens insatser mot ungdomsbrottslighet måste intensifieras. Det förutsätter förändringar inom såväl skolan som i påföljdssystemen för ungdomsbrottslingar. En central del i den brottsförebyggande verksamheten måste vara att återupprätta ordning och reda inom skolan. Lärarnas och skolledningarnas reaktioner på våld och asocialt beteende måste komma snabbt, och genom tydliga konsekvenser måste samhället markera att våld och andra kränkande beteenden inte är acceptabelt.
Märker elever att de inte behöver följa lärarnas anvisningar eller att de kan skada andra elever, lärare eller skolans egendom utan att de möts av en reaktion är detta ett svek både mot dem som drabbas och mot den normöverföring som familj och lagstiftare bedriver. Om skolan skall kunna upprätthålla ordningen och beivra våldet måste uppkomsten av kriminella nätverk, ungdomsgäng, motarbetas med tydliga reaktioner.
Ordning i skolan är nödvändigt för att elever skall ha en chans att tillägna sig kunskap. Var fjärde elev lämnar i dag skolan med ofullständiga betyg, och en bidragande orsak till det är givetvis skolk och bristande ordning. Det är svårt att koncentrera sig i en våldsam och otrygg miljö. En fungerande skola måste präglas av lugn och ordning, inte av rån och våld.
Medvetenheten om kvinnors utsatthet för våld har ökat de senaste åren. Kvinnors oro för våld visar sig tydligt genom självförsvarskursernas popularitet och försäljningen av larm och annan skyddsutrustning. Många kvinnor vittnar om att de rutinmässigt gör upp strategier för hur de skall ta sig hem på kvällar och nätter. De väljer tidiga bioföreställningar eller går hem tidigare från fester och sammankomster.
Misshandel mot kvinnor sker oftast i hemmet och av en gärningsman som står den misshandlade kvinnan nära. Ungefär 20 kvinnor mördas varje år av någon närstående, och varje år anmäls runt 20 000 fall av kvinnomisshandel. Vid ca 60 procent av misshandelsfallen är kvinnan bekant med gärningsmannen och misshandeln har ägt rum inomhus. Inte sällan sker misshandeln i barns åsyn, vilket givetvis sätter outplånliga spår.
Sedan 1 juli 1998 kan upprepade kränkningar leda till att mannen döms för det nya brottet grov kvinnofridskränkning. Övergrepp begångna i hemmet har trots denna nya brottsrubricering visat sig svåra att komma åt. Beviskraven är och skall vara höga inom svenskt rättsväsende. Misshandel i hemmet leder dock ofta till att ord står mot ord. Samtidigt måste det anses vara en grundläggande rätt att få känna sig trygg i sitt eget hem.
En rättsstat som tydligt reagerar mot allt våld ger även kvinnor som blir slagna av närstående män ett bättre skydd. Vi kan därför inte acceptera att regeringen möjliggjort för att män som inte regelvis slår kvinnor inte döms till fängelse. Reglerna om samhällstjänst har i domstolarna kommit att tillämpas så att kvinnomisshandlare kan klara sig undan ett frihetsberövande straff. Enligt vår uppfattning måste lagen därför ändras så att det inte längre råder någon tvekan om att kvinnomisshandel skall leda till fängelsestraff. Tillsammans med stödåtgärder för de misshandlade kvinnorna är det ett effektivt sätt att öka tryggheten för kvinnor i Sverige.
När småbutiker och småföretag ständigt utsätts för brott hotar det till slut företagets existens. Stölder och rån drabbar alla butiker, från små närbutiker till stora köpcentra, men handel med stöldbegärliga varor är särskilt utsatt. En urmakare vittnade våren 2001 om att hans fem butiker under 28 år endast vid enstaka tillfällen drabbats av krossade fönster och snatterier. Men på drygt ett år hade nu butikerna blivit rånade fem gånger. Två centralt belägna butiker i Stockholm forcerades vid två tillfällen med hjälp av stulna bilar, s.k. drivein-kupper.
Dessa brott begicks trots omfattande skyddsanordningar som pansarglas, stålklädda väggar och tak, ljudlarm och larm som på tre minuter fyller lokalerna med tät rök. Också verksamheten påverkas av det ständiga hotet om brott och rån. Kunderna får ringa på innan de släpps in, personalen tömmer skyltfönstret varje kväll och utrustas med larm som via satellit vid behov kan visa var de finns.
Säkerhetskostnaderna och försäkringspremierna blir till slut oöverstigliga, om det överhuvudtaget går att få en försäkring. I Göteborgskravallernas efterdyningar tvingades de flesta försäkringsbolag höja premierna för småföretagarförsäkringar. Regeringens misslyckade kriminalpolitik syns tydligt i småföretagens resultaträkningar.
Ett rån innebär dessutom att personalen utsätts för livsfara. Ofta bakbinds personalen och lämnas kvar vid brottsplatsen. Återigen är det ofta kvinnor som drabbas när de arbetar som kassapersonal eller väktare.
På grund av de allt vanligare rånen krävde Handelsanställdas förbund tidigare i år att ensamarbete förbjuds inom handeln. Även om de fysiska skadorna blir begränsade kan de psykiska problemen ofta bli bestående under lång tid efteråt, också för offrens arbetskamrater. Livet blir aldrig detsamma igen efter ett rån – oro, rädsla och ångest leder ofta till långa sjukskrivningar.
Tyvärr går de flesta rånarna fria eftersom merparten av rånen aldrig klaras upp. 71 procent av de anmälda butiksrånen klaras aldrig upp av polisen, och av de återstående är det långt ifrån alla som slutar med att gärningsmannen grips och lagförs. Inte ens vid dessa mycket allvarliga brott klarar alltså staten av sin grundläggande uppgift.
Regeringen betonar i sitt kriminalpolitiska program åtgärder som företagen själva kan vidta. Men småföretag och butiker kan inte ta ett större ansvar för brottsskyddet än vad de redan gör. Butiksägarna och deras anställda är brottsoffer och skall inte åläggas ansvar för det som är statens huvuduppgift. Det är en både cynisk och oansvarig politik av regeringen att frånsäga sig ansvaret för brottsbekämpningen. Inbetalda skatter måste resultera i att staten tar huvudansvaret för medborgarnas trygghet.
Regeringen har lagt över alltmer av brottsbekämpningen på medborgarna. De skall själva agera och ta ett större ansvar för sin trygghet. I det kriminalpolitiska programmet ”Allas vårt ansvar” kommer regeringens synsätt klart till uttryck. Förutom att våldsbrottsligheten ökat varje år sedan programmets tillkomst, innebar det en förändring av nära nog konstitutionell karaktär. I programmet avsade sig staten en del av ansvaret för att upprätthålla ordningen och bekämpa brottsligheten.
Även om regeringen ofta talar om betydelsen av att förebygga brott har förutsättningarna för det brottsförebyggande arbetet försämrats kraftigt. Närpolisen har, trots ett brett stöd bland både allmänhet och poliserna själva, inte fått tillräckliga resurser. Ändå var närpolisen tänkt att utgöra navet i det brottsförebyggande arbetet och har visat sig vara nödvändig för att det överhuvudtaget skall komma till stånd.
Stämningen inom närpolisorganisationen präglas av frustration, besvikelse och en känsla av otillräcklighet. Många känner sig svikna av regeringen eftersom närpolisreformen genomförts samtidigt som polisens resurser minskat drastiskt. En stor majoritet anser sig inte kunna fullgöra sitt uppdrag eftersom det ständigt avbryts av utryckningsverksamhet och utredningar.
Enligt vår uppfattning måste regeringen, om den menar allvar med sin brottsförebyggande retorik, omedelbart återupprätta närpolisens slagkraftighet.
En effektiv närpolisorganisation förutsätter att det finns cirka en närpolis per tusen invånare. För att det skall bli verklighet krävs att Rikspolisstyrelsens begäran om ytterligare 3.000 poliser förverkligas så snart som möjligt. Regeringens resursanslag räcker inte för att klara detta inom den närmaste tiden. Enligt vår uppfattning måste poliskåren utökas snabbt, och regeringen bör snarast redovisa när poliskåren kommer att uppgå till de 19 000 poliser som Rikspolisstyrelsen anser vara nödvändigt för att klara de uppgifter medborgarna och statsmakten ställer på dem.
I närpolisens frånvaro har vakt- och säkerhetsbranschen under de senaste åren expanderat märkbart i Sverige, och verksamheten går mycket bra. Låstillverkare och vaktbolag är vinnare på en annars sjunkande börs. Marknaden har förstått att när staten inte ger tillräckligt skydd mot brott för inbetalda skattemedel, tvingas människor och företag söka sig till privata trygghetslösningar.
Tydligast märks det där brottsligheten är som störst eller där avståndet till polisen är som längst. I Stockholm fanns mer än dubbelt så många väktare som poliser i november 2000, men även i Norrbotten är antalet väktare fler än poliserna. I hela landet uppgår nu antalet väktare till 27.000, att jämföra med knappt 16.000 poliser.
Statens misslyckande när det gäller att upprätthålla lag och ordning, gripa och straffa brottslingar har även resulterat i att brottsdrabbade människor gått samman och bildat olika former av medborgarinitiativ för att själva vaka över lagefterlevnaden, med alla risker det innebär för inblandade parter och för tilltron till rättsstaten som sådan. Det finns i dag minst 66 medborgargrupper som bedriver egen spaningsverksamhet i Sverige. Det är en direkt följd av socialdemokraternas kriminalpolitiska program med ett ökat medborgaransvar för brottsskyddet.
De slutna väktarbevakade bostadsområden man kan se exempel på i andra länder, kan mycket snabbt växa upp även i vårt land om rättsstaten fortsätter att dra sig undan. Socialdemokraterna har privatiserat delar av brottsbekämpningen till vinstdrivande företag eller överlämnat den till medborgarna själva, något som på lång sikt riskerar att undergräva medborgarnas förtroende för rättsstaten och kan leda till att medborgarna i större utsträckning tar lagen i egna händer och sluter sig samman i medborgargarden. En sådan utveckling är oacceptabel och måste bekämpas. Brottsbekämpning är en statlig kärnverksamhet som rättsstaten inte får överlämna till privata aktörer.
I grunden är ett brott en gärning som av samhället anses vara så förkastlig att reaktionen inte kan stanna vid att låta gärningsmannen gottgöra offret för skador, lidande och kränkning. För att förebygga ytterligare brott av samma slag är det nödvändigt att gärningsmannen även döms till ett straff för sitt brott. Utan proportionerliga och rättvisa straff blir rättssystemet tandlöst och utan kraft.
Straffen har alltid – vid sidan av familjens och omgivningens sociala kontroll – varit en viktig brottsavhållande faktor. I takt med att upptäcktsrisk och straffhot tappat styrka de senaste 30 åren har brottsligheten ökat explosionsartat. Många brottslingar kan i dag begå hundratalet brott innan de grips. Liten upptäcktsrisk kombinerat med förhållandevis låga straffnivåer har devalverat straffhotet. För de allra mest aktiva brottslingarna har det troligtvis helt förlorat sin avskräckande verkan, vilket också gjort att den gruppen står för en oproportionerligt stor del av de samlade brotten.
I den kriminalpolitiska debatten upprepas ofta frasen ”straff påverkar inte brottsligheten”. De vetenskapliga beläggen för sådana påståenden är svaga, men det är främst avsaknaden av realistiska alternativ som undergräver värdet av sådana uttalanden.
För att kunna verkställa straffhotet måste gärningsmannen gripas och brottet utredas, klaras upp och beivras. År 1950 klarades 58 procent av alla anmälda brott upp. 1994 låg andelen uppklarade brott på 30 procent. I dag klaras endast vart fjärde brott upp, vilket långt ifrån är detsamma som att gärningsmännen döms för brotten. Endast 10 procent av alla anmälda brott, som förra året uppgick till cirka 1,2 miljoner, resulterar i att brottslingen ställs inför domstol. Polisen har i dag inte ens resurser att klara upp brott med kända gärningsmän. Sämst ställt är det med uppklarningen av den s.k. vardagsbrottsligheten, dvs. brott som drabbar folk i allmänhet i form av stölder och inbrott. Det är dessutom de brott där brottslingarna har störst benägenhet att begå brott på brott, återfall är mer regel än undantag. Polisens förmåga att klara upp brott och föra misstänkta gärningsmän inför rätta har därför avgörande betydelse för brottsutvecklingen.
Det har aldrig funnits ett samhälle helt utan brott. Men samhällen som ger möjligheter till alla och utestänger ingen har, enligt vår uppfattning, bättre förutsättningar att komma tillrätta med brottsligheten än samhällen präglade av utanförskap och begränsade möjligheter för stora grupper.
Familjen som överförare av grundläggande normer och värderingar kan inte överskattas. En bra kriminalpolitik måste därför ta avstamp i en fungerande familjepolitik. Skolpolitiken, möjligheter till högre utbildning och att kunna få sin försörjning genom arbete i stället för bidrag är andra viktiga förutsättningar för att minska det kriminella alternativets lockelse.
Men varje samhälle måste bygga på en stark rättsstat med förmåga att stå emot och bekämpa och beivra brott. Det saknas alltjämt trovärdiga alternativ till de traditionellt statliga uppgifterna att bekämpa, beivra och bestraffa övergrepp och angrepp på oskyldiga medborgare. Polisen, rättsväsendet och kriminalvården måste stå starka och kan aldrig ersättas med åtgärder från andra samhällssektorer.
Det finns inget motsatsförhållande mellan brottsförebyggande arbete och tydliga reaktioner när ett brott begåtts. Tvärtom, de vanligaste insatserna som efterlyses i debatten om hur brott skall förebyggas handlar om att tidigare än vad som sker i dag låta brott leda till en tydlig reaktion. Ett fungerande påföljdssystem är brottsförebyggande.
Mycket tyder också på att det är den mest effektiva åtgärden som kan vidtas mot en ökande brottslighet. Frihetsberövande straff i kombination med en kvalitativ programverksamhet är en möjlighet att påverka dömda brottslingar till att bryta med sitt brottsliga beteende. Det är först när ett brott begåtts som gärningsmannen och hans behov blir synliga för myndigheter och omgivning. Upptäcktsrisken har därför avgörande betydelse.
Genom ökad upptäcktsrisk och skärpta straff har exempelvis USA upplevt en minskande brottslighet under hela 1990-talet. Den förda politiken bygger på insikten att alla människor är mottagliga för incitament – när vinsterna med att begå brott inte längre överstiger de förväntade straffen kommer färre människor att begå brott.
Ett fungerande påföljdssystem har alltså stor brottsförebyggande verkan. Regeringen har dock koncentrerat sitt brottsförebyggande arbete på allt annat än påföljdssystemen. Att ungdomar kan fortsätta begå brott efter brott utan några reaktioner från rättsväsendet får förödande konsekvenser för både brottsoffer och gärningsmän.
För att bryta den pågående utvecklingen måste det svenska påföljdssystemet göras om. Vi vill skapa ett rättvist påföljdssystem som
inriktar sig på de ungdomar som visar upp väl kända riskfaktorer
fokuserar på resultaten av insatserna, inte på formerna
tillämpar metoder och program som visat sig vara effektiva
tar stor hänsyn till samhällets skyddsbehov mot de individer som visat sig farliga.
Myndigheter utanför rättsväsendet har stor betydelse i arbetet mot brott. Hälso- och sjukvård, skolorna och socialtjänsterna skall alla bistå rättsväsendet med en rad stöd- och vårdinsatser. I de fall där familjen eller andra enheter i den civila sfären inte klarar av att ge den unge tillräckligt stöd, måste myndigheter gripa in.
Brott bekämpas bäst genom åtgärder riktade mot varje enskild brottsling, efter varje enskilt brott. Ju tidigare desto bättre, varje brott från det första till det sista måste få konsekvenser för gärningsmannen. Syftet skall vara att så tidigt som möjligt förhindra att enstaka lagöverträdelser övergår till en livsstilskriminalitet. Utdömda påföljder skall dessutom för allmänheten framstå som rimliga med hänsyn till brottet och vara anpassade till brottslingens tidigare brottslighet. Dagens påföljdssystem brister i bägge dessa hänseenden.
Kriminellt belastade personer har ofta en lång historia av norm- och lagöverträdelser bakom sig. De har oftast tidigt visat tecken på ett framtida kriminellt beteende. Reaktionerna måste därför utformas så att rätt insats sätts in i rätt tid, samtidigt som den berörde alltid efter varje reaktion måste få klart beskrivet för sig vilka konsekvenser ytterligare brott kommer att få. Vi tror att det är absolut nödvändigt med tydligare och förutsägbara reaktioner från statens sida, om den stigande brottsutvecklingen skall kunna brytas.
Brottsligheten går att minska genom förbättrat samarbete mellan berörda myndigheter. En viktig utgångspunkt är att inte behandla varje nytt brott för sig, utan i stället sätta in det i ett upprepat beteendemönster. Genom en tydlig påföljdstrappa, där varje överträdelse skall leda till någon reaktion och där reaktionerna stegvis skärps för varje nytt brott, tror vi att det är möjligt att minska brottsligheten betydligt.
I det följande lägger vi fram förslag som sträcker sig från reaktioner vid barns normöverträdelser till ett vidgat tillämpningsområde av livstidsstraffet så att även grova narkotikabrottslingar kan dömas till livstidsfängelse.
Barns väg in i vårt norm- och värdesystem börjar i ett fungerande hem med en fungerande familj. Ofta kan man hitta orsaken till olika avvikande och störande beteenden i familjeförhållandena. Den största riskfaktorn för barns och ungdomars kriminalitet är splittrade familjeförhållanden.
Om problem med något barn uppstår inom barnomsorg eller förskola, har personalen all anledning att söka kontakt med föräldrarna och försöka hitta orsakerna där. Beroende på den kontakt som uppstår eller de problem som kan identifieras bör också socialtjänsten kopplas in redan på det här tidiga stadiet.
När familjen inte fungerar, eller när barnet uppvisar medicinska symptom, måste myndigheterna ha förmåga och kompetens att möta barnets behov. Det är nödvändigt att dessa insatser får tillräckliga resurser och att de används effektivt. Insatserna skall vidtas endast mot familjer som har behov av stöd och bör bygga på vetenskapliga utvärderingar mer än förhoppningar.
Redan innan barn fyller 12 år visar några upp tidiga tecken på en begynnande brottslighet. När det upptäcks är det viktigt med omedelbara reaktioner. Begynnande brottslighet skall direkt påverka undervisningen, leda till föräldramöten och gärna kontakter med närpoliser som inbjuds till skolan.
De första små tecknen på att ett barn möjligen befinner sig i riskzonen för att inleda ett asocialt eller kriminellt beteendemönster visar sig ofta redan under de tidiga skolåren. Föräldrar och lärare är de första som kan upptäcka sådana beteenden. Det är viktigt att orsakerna till den unges uppträdande klarläggs. Barnpsykiatrin och den övriga hälso- och sjukvården har här en central roll.
Efter tidiga kontakter mellan föräldrarna och skolpersonalen bör också övriga myndigheters insatser komma in. Såväl socialtjänsten som barnpsykiatrin bör spela en tydligare roll och resurser sättas in för att strukturera och effektivisera åtgärderna när barn begår brott.
Utgångspunkten måste vara det enskilda barnets behov. Vad kan göras för att varje barn utifrån sina förutsättningar skall kunna erbjudas en bra uppväxtmiljö?
Barnets föräldrar och övriga anhöriga är givetvis de som har störst möjlighet att tala sitt barn tillrätta och berätta om grundläggande normer och värderingar, och om vad som händer om man fortsätter bryta mot dem. Statens och kommunernas insatser bör därför inriktas på att stärka familjens förmåga att bidra med normöverföring och uppfostran.
Enligt vår uppfattning har familjerådsslag anordnade av socialtjänster stor betydelse i arbetet att understryka familjens betydelse och ansvar för den unges utveckling. Verksamheten med familjerådslag bör fortsätta och utvecklas vid barns brottslighet.
De som inleder en brottskarriär gör det i de flesta fall före 15 års ålder. Men vad som oftast föregår brottsdebuten är drogdebuten. I tonåren utgör många vuxenbeteenden en stor lockelse. Den viktigaste insatsen som kan vidtas för att förebygga brott av tonåringar är därför insatser mot drogmissbruk bland unga.
Skolans utbildningsinsatser måste bli bättre vad gäller drogundervisningen. Ingen tonåring skall sväva i okunnighet om drogernas långtgående medicinska och sociala effekter. Skolans insatser måste i det här avseendet intensifieras. Information och utbildning om narkotikans effekter har tidigare visat sig vara effektiva åtgärder för att minska ungdomsmissbruket.
Ett med brott besläktat problem är mobbning. Enligt en undersökning gjord i Norge hamnar 40 procent av mobbarna i kriminalregistret för flera brott innan de fyllt 24 år.
Mobbning är möjligt att komma åt med hjälp av fungerande insatsprogram. I Norge har professor Dan Olwéus program rönt stor uppmärksamhet då det minskat mobbningen med hela 30 procent på de skolor där det tillämpats.
Programmet går ut på att skapa en skolmiljö som präglas av värme och engagemang från de vuxna. Gränserna för beteende som inte accepteras skall vara mycket klara och de vuxna skall fungera som auktoriteter. De elever som inte håller sig till reglerna straffas.
När man har ett identifierat problem med klara mobbare skall skolledning ingripa direkt och göra klart att detta inte är acceptabelt. Individuella åtgärdsplaner med föräldrar och inblandade elever skall upprättas.
Två centrala aspekter av programmet är arbetet med positiva relationer, där lärarna tydligt skall visa värme och engagemang för eleverna, samt straffets betydelse. Straffet kan vara att be om ursäkt, att ersätta förstörda kläder med sina fickpengar eller att mobbaren går miste om något privilegium.
Vi menar att detta är ett synsätt som måste genomsyra skolans reaktioner vid varje normöverträdelse, även när det inte är fråga om mobbning. Skolmiljön har försämrats kontinuerligt och återupprättandet av ordningen måste vara en prioriterad uppgift de närmaste åren. De brott som begås av icke-straffmyndiga skall genom skola och socialtjänst få tydliga och lättförståeliga konsekvenser för den unge.
Som ett svar på senare tids varningar såväl från medicinsk expertis som från tull och polis om att narkotikamissbruket successivt ökar bland unga människor måste positionerna mot narkotika flyttas fram ytterligare. Enligt vår mening bör polisen få rätt att utföra blod- och urinprov även på personer under 15 år när misstanke föreligger om att den unge tagit narkotika.
Tidig upptäckt är av största betydelse för att komma tillrätta med ett begynnande missbruk hos unga. Provtagningen är ett sätt för föräldrar att få eventuella misstankar bekräftade och i förekommande fall kunna gå vidare och bearbeta problemet.
En 15-åring som i dag grips av polisen kan till synes ha ett alldeles ”rent” förflutet, medan han i själva verket kan ha gjort sig skyldig till ett flertal brott. En möjlighet till registrering skulle ge polisen och andra rättsvårdande myndigheter en betydligt klarare bild av den gripne och den situation han befinner sig i, något som också kan ha stor betydelse för att hitta det lämpligaste straffet. Ett sådant register skulle även underlätta polisens kartläggning av brott och brottsbekämpningen i stort. Därmed skulle bl.a. möjligheterna till snabba ingripanden mot unga som är på väg att spåra ut förbättras betydligt, vilket måste tillmätas stor brottsförebyggande betydelse.
Straffmyndighetsåldern måste innebära en tydlig stegring för hur samhället bemöter brott från unga personer som tidigare begått brott. Den stora skillnaden utgörs i dag av att man kan ställas inför domstol. Men den vanligaste påföljdsformen, vid sidan om böter och villkorlig dom, innebär ingen förändring. Vård inom socialtjänsten är ofta en vård den dömde i princip varit föremål för hela sitt liv. Om problemen kvarstår när tonåringen fyller 15 år måste det stå klart att socialtjänstens insatser inte räckt till och att andra myndigheters resurser och kompetens måste ta vid.
Vi har länge drivit kravet på att påföljden ”vård inom socialtjänsten” skall avskaffas som påföljd för brott. Det är en påföljd som hamnat i vanrykte. På grund av att verkställigheten inte sköts av kriminalvården, kan ungdomar lätt inbilla sig att staten ser mildare på deras lagöverträdelser än vuxnas.
Det går inte att bortse från de risker som är förenade med ett fortsatt användande av en påföljdsform som inte visat sig fungera. En påföljdsform som är så intimt förknippad med misslyckanden kan därför enligt vår mening inte ligga till grund för ett framtida påföljdssystem för unga lagöverträdare.
Påföljden överlämnande till vård enligt socialtjänsten bör snarast avskaffas. I stället bör nya påföljdsformer, som är anpassade för unga lagöverträdare, införas.
Straffsystemet måste även för de unga tydligt markera var gränsen går. Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten vara att det är domstolarna som skall bestämma längden av frihetsberövandet.
För oss är det angeläget att finna nya former för att på verkställighetsstadiet tillgodose ungdomars särskilda behov av sociala och kurativa insatser. Verkställigheten skall syfta till att återanpassa den unge till ett socialt ordnat liv. Detta kan åstadkommas genom att införa en ny särskild påföljdsform, benämnd ungdomsstraff, för att verkställa fängelsestraff för de yngsta lagöverträdarna i åldern 15–17 år samt genom ett villkorligt frihetsstraff. Påföljden ungdomsstraff skall avtjänas, inte i fängelse, utan i särskilt inrättade kriminalvårdshem, anpassade för och avsedda enbart för dessa unga lagöverträdare.
Genom att låta kriminalvården ta ansvaret för denna påföljd tydliggörs samhällets reaktion och ansvaret samlas på en huvudman med väl upparbetat säkerhetstänkande.
Ett villkorligt frihetsstraff bör också införas att användas i samband med en normalpåföljd, t.ex. skyddstillsyn. Det bör utformas så att när den unge begått ett brott dömer domstolen till skyddstillsyn men med tillägg av ett villkorligt frihetsstraff, vars längd anpassas efter den brottslighet den unge gjort sig skyldig till. Den unge bär sedan tiden med sig som en ”ryggsäck” under en löptid på t.ex. fem år. Döms den unge på nytt till skyddstillsyn under dessa fem år förlängs löptiden med ytterligare fem år. När den unge kommit upp i t.ex. två års ”ryggsäckstid”, dvs. den samlade tilläggsstrafftiden för de olika brotten, realiseras frihetsstraffet som då också kommer att vara tillräckligt långt för att kunna göra något meningsfullt av den unges rehabilitering.
Skälen för straffrättslig särbehandling är inte särskilt starka för ungdomar från 18 år och uppåt. Dessa är rättsligt sett myndiga och bör därför fullt ut ges ansvar för sina handlingar. Av detta följer att de i påföljdshänseende principiellt bör likställas med vuxna. Det innebär att det kan ifrågasättas om föreskriften att särskilda skäl skall föreligga för att döma personer mellan 18 och 21 år till fängelse bör finnas kvar. Av 29 kap. 3 § tredje stycket och 7 § brottsbalken följer att hänsyn skall tas till ålder och utveckling såväl vid bedömande av straffvärdet som vid straffmätningen. Dessa regler är enligt vår mening fullt tillräckliga för att vederbörlig hänsyn skall kunna tas vid straffmätningen till att en person är under 21 år. Med ökade resurser till kriminalvården bör man dessutom genom planerad anstaltsplacering kunna undvika många av de risker som anstaltstiden kan innebära.
Det är allmänt känt att det är en liten del livsstilskriminella som svarar för en stor del av den totala brottsligheten i Sverige. Det borde vara en självklarhet att dessa personer blev föremål för en särskild behandling av de rättsvårdande myndigheterna.
Tyvärr kännetecknas dagens reaktioner mot dessa förhärdade brottslingar av en slentrianmässighet där varje återfall behandlas som det förra; många korta straff, i stället för få och långa. Däremellan tillåts dessa karriärförbrytare vara ute i samhället och begå nya brott.
Vi menar att det inte finns anledning att ge personer som begått tre grova våldsbrott ytterligare rabatter. Som ett led i att få domstolarna att använda sig av hela straffskalan i större utsträckning anser vi därför att grova våldsbrottslingar skall dömas till i förväg fastslagna maxstraff, om inte särskilda skäl talar emot det. Vi vill att en person som för tredje gången döms för brott av likartad karaktär skall avtjäna ett i lag fastlagt tidsbegränsat straff. För att undvika orimliga konsekvenser skall den samlade brottsligheten vara av likartad karaktär.
Samtidigt skall kriminalvårdens programverksamhet förstärkas. Vid längre straff får den intagne tid att gradvis komma till insikt att ytterligare brott inte är en framkomlig väg. Med ökade möjligheter till utbildning eller god behandling kan fängelsetiden fyllas med meningsfulla insatser för att underlätta ett liv utanför anstalten.
Inom narkotikahanteringen finns stora ekonomiska vinster att göra för dem som är tillräckligt hänsyns- och samvetslösa. De grova narkotikabrottslingarna profiterar cyniskt på andra människors beroende och olycka. I detta perspektiv – och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet – är de straffsatser som i dag kan utdömas inte tillräckliga. Lagens strängaste straff, livstids fängelse, skall därför kunna utdömas för grovt narkotikabrott.
Den gällande kriminalvårdslagen är från 1974 och präglad av en annan tid där brottsligheten var av ett helt annat slag än dagens brottslighet. Dåtidens kriminalpolitiska visioner har inte klarat mötet med verkligheten, och kriminalvårdslagen har vid ett flertal tillfällen ändrats och anpassats till de verkliga behoven. Vi anser att det nu är dags att skriva en helt ny kriminalvårdslag, med andra utgångspunkter än de som gällde 1974.
Allteftersom brottsligheten blir bättre organiserad och internationellt förgrenad ökar behovet av en reformering av verkställighetsreglerna. Den brottslighet och de fångar som utgör klientelet på dagens anstalter har förändrats drastiskt det senaste decenniet. För att möta denna utveckling menar vi att det är nödvändigt att införa en ny fängelselag som tydligare reglerar problem förknippade med dagens situation på de svenska anstalterna.
Bättre möjligheter att kontrollera narkotikaanvändningen, öka säkerheten inom och utom anstalterna, förbättrade påverkansprogram och utbildningsmöjligheter är områden som i dag är eftersatta och som tydligare bör lyftas fram i en ny fängelselag.
Samtidigt som lagregleringarna för kriminalvården bör ses över, måste även platsbristen åtgärdas snarast. Dagens situation är många gånger direkt farlig. Det är betydligt svårare att upprätthålla säkerheten på överfulla fängelser. Kriminalvården har sedan en lång tid tillbaka varit i stort behov av ytterligare anstaltsplatser. Nödvändiga resurser måste frigöras för att utöka antalet anstaltsplatser.
När det gäller ungdomar måste behandlingsaspekter tillmätas stor betydelse. Den nya verkställighetslagstiftningen bör därför utformas så att större utrymme ges för att kunna ta hänsyn till sådana aspekter, utan att straffet för den skull urholkas.
Domstolarnas självständighet är i dag satt under press. Den pågående reformeringen av domstolväsendet har visat att domstolarna i Sverige i hög grad lyder under regeringen, snarare än under riksdagen. Domstolsverkets roll är här av central betydelse.
Enligt vår mening är Domstolsverket i dess nuvarande form inte en del av lösningen, utan en del av problemet. Domstolsverket är inrättat av regeringen utan särskild lag. Instruktionen är given i en förordning utfärdad av regeringen. Generaldirektören utses av regeringen på begränsad tid och även han är sålunda underställd regeringen. Generaldirektören avgör ensam alla väsentliga frågor rörande domstolsväsendets ekonomi, organisation, administration och fördelning och användning av beviljade anslag. Domstolsverket får vidare utfärda allmänna råd om utformningen av arbetsordningen vid tingsrätt.
Genom Domstolsverket kan regeringen utöva ett betydande inflytande över domstolarna. För att skapa ett oavhängigt och oberoende domstolsväsende krävs enligt vår uppfattning att Domstolsverket byts ut mot en från regeringen frikopplad domstolsadministration.
En förebild för en sådan självständig domstolsadministration finns i Danmark. Danmarks domstolsadministration sköts av en domstolsstyrelse som är inrättad med stöd av lag. Även instruktionen är meddelad genom lag. Domstolsstyrelsen är därför direkt underställd riksdagen, inte regeringen. Regeringen utser inte heller den direktör som ansvarar för den dagliga ledningen och justitieministern har ingen instruktionsrätt över domstolsstyrelsen.
Inrättandet av en svensk domstolsstyrelse enligt en sådan nordisk modell – Norge kommer inom kort att inrätta en liknande domstolsadministration – skulle vara av stor betydelse för att stärka domstolarnas ställning i Sverige.
Under det senaste året har invånarna i Prag, Seattle, Göteborg och Genua fått se sina hemstäder förvandlas till vad som närmast kan beskrivas som krigsskådeplatser av internationellt organiserade terrorister. Under skydd av de demokratiska mötes- och yttrandefriheterna har det kommunistiska och socialistiska våldet på nytt blivit ett ytterst konkret hot mot det öppna samhället.
Till dessa händelser måste vi nu lägga historiens värsta terrordåd i form av det välorganiserade flygangreppet mot USA som inträffade tisdagen den 11 september 2001. Passagerarplan, styrda av fanatiska självmordspiloter, förvandlades till missiler med fruktansvärd sprängverkan. På ett ögonblick fick tusentals människor sina liv förstörda och en hel värld kippade efter andan. Den internationella terrorismen förklarade i och med dessa vansinnesdåd krig mot hela den demokratiska världen.
Samtliga demokratiska länder måste i anledning av attacken mot USA se över sitt terroristförsvar och sin förmåga att upprätthålla sin inre säkerhet. Mycket tyder på att dessa terrordåd oftast begås av grupper utan något direkt stöd av andra länder. I stället handlar det om nätverk bestående av enskilda personer som organiserat sig i små celler placerade över hela världen. Inget säger att Sverige är förskonat från sådan verksamhet.
Man brukar i säkerhetspolisiära sammanhang skilja mellan hot mot den inre säkerheten och hot mot den yttre säkerheten. Brott som hotar det nationella oberoendet utgör hot mot den yttre säkerheten. Verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra statsskicket, förmå beslutande organ att fatta beslut i en viss riktning eller hindra medborgarna från att utöva sina medborgerliga fri- och rättigheter utgör brott mot rikets inre säkerhet. Såväl det nya kommunistiska våldet i samband med demonstrationer som den internationella terrorn utgör hot mot rikets inre säkerhet.
Den uppkomna situationen kräver att man nu ser över Sveriges förmåga att upprätthålla denna inre säkerhet. Vi anser det nödvändigt med förstärkningar inom en rad områden, både vad gäller organisationsfrågor och skärpt lagstiftning.
Ansvariga för terrordåd måste ställas inför rätta och straffas varhelst de befinner sig eller begår sin illgärningar. Även det svenska rättsväsendet måste därför uppgraderas. För det fall där terrordåd begås eller planeras i Sverige måste även svensk lag innehålla tillräckligt avskräckande och samhällsskyddande straffsatser, i nivå med andra jämförbara länder. Risken är annars att terrororganisationer lockas förlägga mycket av sin verksamhet till Sverige. Gränsöverskridande brottslighet skall mötas med gränsöverskridande straffnivåer och gränsöverskridande polissamarbete.
Vi anser vidare att beslut nu skall fattas avseende den centrala polisens organisation. Terrorhot och brott mot den inre säkerheten ligger i dag under SÄPO:s ansvar. Förslag finns redan om att SÄPO bör sammanläggas med Rikskriminalpolisen. Den nya grova organiserade brottsligheten blir alltmer komplicerad och kräver specialkunskaper.
Dagens organisation innebär att SÄPO ansvarar för bekämpningen av terrorbrottsligheten, medan Rikskriminalpolisen ansvarar för den övriga organiserade brottsligheten. Risken är att kunskaper och kompetens går förlorad i en sådan splittrad organisation.
Polisens slagkraft måste dessutom generellt bli högre gentemot det politiska våldet som regelmässigt uppstår vid internationella toppmöten. Efter händelserna i Göteborg kan det starkt ifrågasättas om Sverige har en polisorganisation som klarar av hotet från dessa välorganiserade antidemokratiska grupperingar. Under rättegångarna efter Göteborgskravallerna vittnade exempelvis flera poliser om att demonstranterna var bättre organiserade än polisen bland annat när det gällde sambandet. Såväl utrustning som utbildning måste förbättras inom polisen när det gäller bekämpningen av antidemokratiska grupperingar.
I takt med att det svenska samhället förändrats de senaste åren har också brottsligheten förändrats. IT, internationalisering, öppnare gränser och fördjupat samarbete mellan stater är företeelser som också präglar den nya brottsligheten. Mycket av den moderna terrorbrottsligheten finansieras av annan kriminell organiserad verksamhet som drar nytta av den nya öppenheten. Det är därför viktigt att slå ner hårt även mot denna typ av ny brottslighet.
Europeiska unionen (EU) och Schengenavtalet har skapat möjlighet för människor och varor att röra sig fritt över medlemsstaternas gränser. Dessa nya friheter utnyttjas dessvärre även av kriminella ligor, vilket ställer ökade krav på de brottsbekämpande myndigheternas kompetens och samarbete över nationsgränserna. Befrielsen av länderna i det forna östblocket och upplösningen av såväl det forna Jugoslavien som Sovjetunionen har haft stor inverkan på den internationella brottslighetens utveckling och utbredning. En rad viktiga steg har tagits det senaste året med inrättandet av det provisoriska åklagarsamarbetet Eurojust. Samarbetet skall permanentas och det är viktigt att regeringen genom resursanslagen ger åklagarväsendet möjlighet att delta fullt ut i detta samarbete.
De internationella ligornas slagkraft och anpassningsförmåga har ökat och kan förväntas fortsätta öka i framtiden. I en nyligen publicerad sammanställning – ”Brottsligheten i framtiden”, 2001 – diskuteras på rikspolisens och riksåklagarens uppdrag fyra scenarier för den framtida brottsutvecklingen. En av de tydligaste trenderna är det ökade internationella inslaget i den framtida brottsligheten.
Det ställer de brottsbekämpande myndigheterna inför stora utmaningar. Från att tidigare ha varit starkt nationellt präglade, måste polis och rättsväsende i framtiden arbeta mer oberoende av gränser. Verksamheter som prostitution, narkotikahandel och bedrägerier kommer oftare att styras av internationella ligor.
Främst måste arbetet bedrivas utifrån insikten att det framför allt är ekonomiska motiv som styr den organiserade brottsligheten. Ligorna agerar utifrån rationella kalkyler om risker och förväntade vinster av brotten. Insatserna från statens sida måste därför inriktas på att påverka dessa riskkalkyler så att brotten helt enkelt inte lönar sig. Ökad upptäcktsrisk och höjda straffsatser har alltså särkskild stor betydelse när det gäller organiserad brottslighet.
Den internationella brottsligheten organiseras globalt, men får effekter lokalt. Ett narkotikaparti från Afghanistan omsätts till slut på lokala narkotikamarknader i svenska småstäder. Bilar som omsätts internationellt stjäls på parkeringsplatser i bostadsområden runt om i landet. Ligorna är dåliga förebilder för de unga som lever på gränsen till ett kriminellt liv.
Det svenska rättsväsendet måste möta hotet från den internationella brottsligheten med intensifierade insatser. För det krävs bland annat följande:
en välanpassad och stark organisation för underrättelseverksamhet
välanpassade lagar som gör Sverige till ett oattraktivt land för den organiserade brottsligheten
en välutbildad och välutrustad poliskår med förmåga att möta en ny typ av brottslighet
ökade möjligheter att ta ifrån brottslingarna sådan egendom som överkommits genom brott.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |