Centerpartiet lägger fram ett antal förslag till förändringar inom det svenska rättsväsendet. För att alla skall kunna känna trygghet och livskvalitet krävs att vi minskar brottsligheten och ökar det brottsförebyggande arbetet. Brottsutvecklingen kan inte enbart stävjas genom traditionella åtgärder, kortsiktiga lösningar, inom rättsväsendets ram, utan även det brottsförebyggande arbetet måste långsiktigt förstärkas. Engagemanget från allmänheten och de ideella organisationerna bör bättre tas tillvara. Samordningen och samarbetet mellan rättsmyndigheter, enskilda medborgare och olika organisationer måste utvecklas.
Det är i familjen som barnen får sina mest grundläggande normer och värderingar och barnens rätt att växa upp under trygga förhållanden har stor betydelse, eftersom det är här som det brottsförebyggande arbetet måste ta sin utgångspunkt. Familjestödet måste därför vara kraftfullt för de familjer som har det svårt. Närhet och respekt för varandra är något som vi alla måste få redan som barn. Även skolan och föreningslivet har ett viktigt ansvar för barns och ungdomars normbildning. Våld, nedsättande ord och andra former av misskötsel får aldrig tolereras.
Det behövs fler poliser och framförallt fler närpoliser som skall vara synliga i samhället. Detta förutsätter i sin tur fler civilanställda inom polisen. Polisväsendet behöver även ett mer effektivt ledarskap och vissa organisationsförändringar är nödvändiga. Mer om Centerpartiets politik angående polisen återfinns i en särskild kommittémotion.
Domstolsväsendet måste kunna avgöra mål och ärenden rättssäkert och snabbt. Genom ett väl utbyggt nät av tingsrätter kan handläggningstiderna förkortas. Närheten till medborgaren när det rör sig om polis, åklagare och domstol får inte underskattas.
Den viktigaste uppgiften inom kriminalvården måste vara att förhindra återfall i brott. Behandling, arbete, utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning skall därför erbjudas de intagna i betydligt högre utsträckning. Det är också nödvändigt med mindre enheter och ett utökat antal platser i häkten och på anstalter. Mer om Centerpartiets politik angående kriminalvården återfinns i en särskild kommittémotion.
1 Sammanfattning 28
2 Innehållsförteckning 29
3 Förslag till riksdagsbeslut 30
4 Inledning 33
5 Det bygger på tillit och förtroende 33
5.1 Rättsväsendets kunskap om personer med handikapp 35
6 Familjen som utgångspunkt 36
6.1 Prioritera det brottsförebyggande arbetet 36
6.2 Familjen 36
7 Ett hjälpande samhälle 37
8 Brottsoffer 38
8.1 Brott mot kvinnor och barn 38
9 Utanförskap 40
10 Ett boende för alla 42
11 Narkotika 42
12 Övergrepp i rättssak ökar i Sverige 44
13 Buggning 45
14 Brott mot minoriteter 45
15 Miljöbrott 47
16 Trafikbrott 47
16.1 Nykter bilism 47
16.2 Alkolås 48
17 Gränslös brottslighet kräver gränsöverskridande lösningar 48
18 Polisen 49
19 Åklagarväsendet 50
20 Domstolarna 50
21 Kriminalvården 51
21.1 Påföljd 51
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten att korta ned handläggningstider.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om breddad samverkan bland rättsväsendets myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett snabbare förfarande av mängdbrottsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inrättande av en funktion i Justitiedepartementet för att följa upp resultat och för att ta fram och sammanställa beslutsunderlag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gemensamma ärendehanteringssystem för rättsväsendet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av godtrosbegreppet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förbättra situationen för de utvecklingsstörda när de har kontakt med rättsvårdande myndigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnkonventionens införlivande i svensk rätt ytterligare måste fördjupas och förstärkas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är främst i familjen som barn ges normer och värderingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett normskapande samhälle.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nya rutiner och attityder inom polisen när det gäller brott mot kvinnor och barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nollvision för våld mot kvinnor och barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstadgad rättighet att förbjuda den åtalade mannen tillträde till hemmet i de fall där det framgår att våld förekommit.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvidga åklagarnas möjlighet att fatta interimistiskt beslut om besöksförbud för våldsmän.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barn som upplever familjevåld skall betraktas som brottsoffer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om brottsoffers rätt till information om vad som händer efter en polisanmälan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bostadspolitiken skall vara en central del i skapandet av ett integrerat samhälle.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utanförskap och segregation.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att brottsförebyggande aspekter alltid bör tas med i såväl planering av bostadsområden som samhällsplanering i övrigt.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att öka informationen angående droger och deras följder till ungdomar och föräldrar.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se på drogpreparatens verkan när man narkotikaklassar olika kemiska preparat.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att motverka drogförsäljning via Internet.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en statlig administrativ hjälp till de ideella organisationerna i deras arbete med brottsförebyggande arbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utbilda landets polisenheter angående utsatta personer och deras olika behov av hjälp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillåta buggning vid fall där grov brottslighet föreligger.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att företag bör se över sina rutiner och ta bort inbyggda hinder som leder till diskriminering gentemot minoriteter.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändra straffvärdet för brott enligt miljöbalken.7
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rekvisitet när det gäller ringa brott skall avskaffas angående miljöbrott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett införande av alkolås.8
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att gränslös brottslighet kräver gränsöverskridande lösningar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förbud mot maskering vid demonstrationer och manifestationer samt en översyn av polisens möjlighet att upprätthålla ordningen vid demonstrationer och manifestationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att åklagarna skall överta vissa administrativa uppgifter från domstolarna.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en kommitté för att utreda vilka konsekvenser den pågående centraliseringen av åklagarna fått.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att bibehålla en decentraliserad tingsrättsorganisation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förändringar av domstolsorganisationen skall beslutas av riksdagen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ned Domstolsverket och decentralisera dess verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att se över om upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen.
1 Yrkande 6 hänvisat till LU.
2 Yrkandena 17,19 hänvisade till BoU.
3 Yrkande 18 hänvisat till SfU.
4 Yrkande 20 hänvisat till UbU.
5 Yrkandena 21,22 hänvisade till SoU.
6 Yrkande 26 hänvisat till AU.
7 Yrkandena 27, 28 hänvisade till MJU.
8 Yrkande 29 hänvisat till TU.
Sverige är en rättsstat med fri åsiktsbildning, fungerande rättsväsende och ett system för fredlig förändring av politisk makt. Demokratitanken är djupt rotad hos de svenska invånarna. Centerpartiet ifrågasätter ändå om inte rättsstaten kan bli betydligt bättre än vad den är idag.
Medborgarnas rätt till en trygg och säker levnadsmiljö är en av grundbultarna i Centerpartiets politik. Vi lyfter fram och analyserar vad som egentligen orsakar den ökande kriminaliteten och föreslår åtgärder för hur vi vill åstadkomma förändringar till det bättre.
Centerpartiet väcker även en partimotion ”Demokrati – delaktighet, ansvar och gemensamt agerande”. I den motionen belyses det demokratiska systemet mer ingående och även rättssäkerheten, d v s den enskildes rätt i förhållande till statsmakten. Vi har även valt att skriva en särskild kommittémotion angående polisen och kriminalvården.
För att uppleva livskvalitet måste individen känna trygghet. För att alla skall känna trygghet måste brottsligheten minska och det brottsförebyggande arbetet öka och i detta arbete har den enskilde individen såväl som staten ett stort ansvar. Ett decentraliserat samhälle erbjuder särskilt gynnsamma förutsättningar för detta. Vi är övertygade om att människor vill och kan ta ansvar såväl för sig själva som för andra. Människans grundläggande frihet att förverkliga sina drömmar och utveckla sina förutsättningar skall därför inte inskränkas av annat än omsorg om andras lika möjligheter. Varje människa måste ha makt att påverka de beslut som i sin tur påverkar henne. Beslut skall därför fattas nära varje människa som möjligt. Får människor vara med och bestämma leder detta även till ett större ansvarstagande och ökad omsorg för varandra.
I rapporter från t ex förorter där medborgarna känner sig otrygga frågar sig många var närpoliserna tog vägen. Liknande rapporter kommer också från samhällen på landsorten som saknar närvaron av polisen. Det är idag en social och regional klyvning även inom rättsväsendets område. Detta accepterar inte Centerpartiet, och våra kriminalpolitiska mål är entydiga. Vi måste minska brottsligheten och öka människors trygghet. Samhällets viktigaste uppgift är att garantera människors trygghet och säkerhet.
Förtroendet för rättsväsendet grundas på att det fungerar snabbt, att det är förutsägbart och konsekvent samt att det finns nära tillgängligt. Därför måste handläggningstiderna och utredningstiderna vara så korta som möjligt. Vi måste förkorta tiden från brottsanmälan till kriminalvårdspåföljd och polisutryckningarna måste nå fram inom en skälig tid, vilket tyvärr inte alltid sker idag. Det handlar om allas rätt till en trygg tillvaro. Vi behöver också ett brett samarbete mellan myndigheterna inom rättsväsendet och ett väl fungerande tekniskt stöd.
En effektiv och framgångsrik brottsbekämpning förutsätter korta handläggningstider. Om ett ärendes gång genom rättsväsendet tar lång tid, skapar det problem för alla berörda. Brottsoffer och misstänkta påverkas negativt av att få sväva i ovisshet i en lång väntan på beslut om åtal och dom. Undersökningar visar på att brottsoffer som får vänta länge på att den rättsliga processen slutförs, har svårare att lägga traumatiska upplevelser bakom sig. Ibland tar det så lång tid att få en skadeståndsfråga prövad att anspråket hinner preskriberas. Värdet av vittnesmålen sjunker ju längre tiden går, vilket riskerar kvaliteten i förundersökningsmaterialet och i förlängningen hela domstolsprocessen.
Långa handläggningstider hos åklagarna leder till att ärenden blir mer arbetskrävande. Nya brottsmisstankar kan uppkomma under tiden eftersom en del återfallsförbrytare begår nya brott under tiden som brottsutredningen av tidigare brott pågår. Som en följd av detta undermineras tilltron till att samhället och rättsväsendet verkligen klarar av att förhindra och beivra brott. Dessa förhållanden är självfallet oacceptabla. Handläggningstidernas längd, oavsett brottstyp, är en viktig rättssäkerhetsfråga som statsmakterna kontinuerligt måste följa.Vad som ovan anförts om att förkorta handläggningstiderna bör ges regeringen till känna.
Ett genomgående problem i brottmålskedjan är bristen på administrativ samverkan mellan myndigheterna. Om denna samverkan inte fungerar väl försämras kvaliteten i rättsprocessen, och det skadar medborgarnas tilltro till rättssystemet. Både brottsoffer och misstänkta vinner på en snabbare utredning och lagföring.
Polis, åklagare, domstol och kriminalvård bör samverka mer i syfte att drastiskt korta ned genomströmningstiderna för vissa brott, bl a enkla misshandelsfall och tillgreppsbrott. För att främja samarbetet mellan olika delar av rättsväsendet kan en åtgärd vara att genomföra gemensamma kompetenshöjande satsningar. Sådana utbildnings- och vidareutbildningstillfällen är utomordentligt viktiga för prioriteringar och för att öka medvetenheten och kunskapen. Möjligheterna till ökad samverkan mellan olika verksamheter inom rättsväsendet borde prövas i högre utsträckning. En sådan samverkan vore eftersträvansvärd t ex inom administration, lokalutnyttjande m.m. Vad som ovan sagts om vidgad samverkan mellan rättsväsendets aktörer bör ges regeringen till känna.
Även om handläggningstiderna till viss del har kortats, är det av stor betydelse för det allmännas tilltro till rättsväsendet att handläggningstiderna fortsätter att förkortas, med bibehållen rättssäkerhet. I utredningen SOU 2001:59 Snabbare lagföring – Några förslag till förenklingar, ges förslag på hur genomströmningstiderna i brottmålskedjan skall förkortas. Bl a att vite skall kunna utdömas mot dem som inte kommer till förhör under förundersökning samt ökade möjligheter för åklagare att besluta om personutredningar. Vi anser att dessa förslag är bra och att de bör införas för att effektivisera utredningsarbetet. Även delgivningsförfarandet bör ses över så att det inte blir till hinder i processen.
För att få ett snabbare förfarande av så kallade mängdbrottsärenden bör nya åtgärder vidtas. Polisen bör förbättra ärendesorteringen, så att ärenden som kan avslutas snabbare blir identifierade och hanteras skyndsamt. Vad som ovan anförts angående ett snabbare förfarande av mängdbrottsärenden bör ges regeringen till känna.
Det bör inrättas en funktion i Justitiedepartementet som följer upp resultat och som tar fram och sammanställer beslutsunderlag. En huvuduppgift bör vara att beställa relevant mängdbrottsstatistik och följa utvecklingen och att utarbeta underlag för långsiktig administrativ styrning. En generellt snabbare lagföring av mängdbrott där det finns en misstänkt gärningsman bör kunna leda till att resurser frigörs för andra ärenden inom rättsväsendet. Detta bör ges regeringen till känna.
Datoriserade ärendehanteringssystem inom rättsväsendet har inneburit effektivitets- och rationaliseringsvinster. En ökad samverkan inom en myndighet är angelägen samtidigt som samverkan mellan myndigheterna måste öka. Att inte hela rättsväsendet har samma diarie- och ärendehanteringssystem eller system som sinsemellan är kompatibla är bekymmersamt. Möjligheterna att utöka diarie- och ärendehanteringssystemet till att omfatta alla områden inom rättsväsendet borde undersökas närmare. Vad som ovan sagts om gemensamma ärendehanteringssystem för rättsväsendet bör ges regeringen till känna.
Statistiken visar på en viss minskning när det gäller stöldbrott. Detta är positivt men polisen måste ändå omgående besöka dem som utsatts för dessa brott. En översyn av god tro-begreppet bör göras eftersom det alltför ofta händer att tjuvarna får tillbaka stöldgodset trots att den rättmätige ägaren är identifierad. En snabb översyn av god tro-begreppet är angelägen eftersom liknande situationer leder till en urholkning av vårt rättssystem. Vad som ovan anförts om en översyn av god tros-begreppet bör ges regeringen till känna.
När personer med olika handikapp har kontakt med eller blir föremål för utredning av de olika myndigheterna inom rättsväsendet har det visat sig att myndigheterna har liten eller ingen kunskap alls om dessa personers handikapp. Det gäller bland annat då utvecklingsstörda blir utsatta för brott eller när utvecklingsstörda begår brott.
Personer med handikapp har större eller mindre svårigheter att föra sin egen talan. Personal inom omsorgsverksamheten bekräftar att det finns behov av mer kunskap om personer med handikapp som utvecklingsstörning och om LSS-lagen hos personalen inom de rättsvårdande myndigheterna.
Vi måste underlätta för personer med handikapp, när de av olika skäl har kontakt med rättsvårdande myndigheter. Detta bör ges regeringen till känna.
Den grundläggande brottsförebyggande verksamheten sker i familjen, där barnen får sina grundläggande normer och värderingar. Barnens rätt att växa upp under trygga förhållanden har stor betydelse. Diskussionen om familjens ansvar för de normer och värderingar som förmedlas till barnen måste förenas med en offentlig debatt om samhällets normer och värderingar.
Vålds- och brottsutvecklingen kan inte förhindras enbart genom ingripanden och reaktioner på begångna brott, utan samtidigt måste det brottsförebyggande arbetet förstärkas. Det civila samhället och särskilt det ideella föreningslivet spelar en viktig roll i det brottsförebyggande arbetet, eftersom det präglas av ett starkt personligt ansvarstagande och en frihet kombinerad med ett ansvarstagande av det gemensamma. Även närpolisen spelar en viktig roll i detta arbete.
Normbildningen i samhället är avgörande för att förhindra brott. Det är i familjen som barn får sina värderingar och normer som sedan följer dem hela livet. Familjepolitiken måste utgå från barnens rätt att känna trygghet under uppväxten och samhället måste erbjuda familjerna stöd. Det är viktigt för självrespekten och den inre tryggheten att bli bekräftad av andra och att få känna att man har betydelse för andra. Tryggheten under uppväxttiden är ofta avgörande för barnets framtid. Ofrihet och otrygghet leder däremot ofta till frustration, aggression och förtvivlan, vilket i sin tur kan leda till kriminella handlingar.
Ett samhälles normbildning utgår från vad som är rätt och fel i umgänget mellan människor. Såväl skrivna som oskrivna regler är viktiga och påverkar normbildningen och spelar en avgörande roll för att förhindra brott. Vålds- och brottsutvecklingen kan inte stävjas enbart genom traditionella åtgärder inom rättsväsendets ram, dvs ingripanden och reaktioner på redan begångna brott, utan det brottsförebyggande arbetet måste också prioriteras och förstärkas. En modern familjepolitik som utgår från barns rätt att känna trygghet under uppväxten måste förenas med en offentlig debatt om normer och värderingar, och om familjens ansvar för de värderingar man förmedlar till barnen; samhället måste erbjuda familjerna stöd i detta arbete.
Det är främst i familjen som barn ges de värderingar och normer som de därefter följer hela livet, och familjen har härmed ett stort ansvar. Det är familjen och den närmaste omgivningen som kan hjälpa till att sätta gränser och förebygga brott bland barn och ungdomar. De har också en viktig roll, då brott har begåtts, genom att vara med och reda ut orsakerna till brottet.
Barn behöver vuxenkontakter för att kunna utvecklas till trygga vuxna individer. Trygghet i barndomen är en förutsättning för att kunna bejaka friheten i vuxen ålder. De föräldrar som i olika skeden inte orkar eller förmår ge sina barn denna trygghet, måste erbjudas stöd av samhället.
Det är viktigt att det finns en gemensam grundsyn när det gäller barn och ungdomar. FN:s konvention om barns rättigheter skall vara den självklara utgångspunkten. Barndomen har ett värde i sig, och barn har särskilda behov av omvårdnad och skydd som också omfattar ett rättsligt skydd. Barn har grundläggande medborgerliga, politiska, ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som skall respekteras. Barnkonventionens införlivande i svensk lagstiftning måste ytterligare harmoniseras, fördjupas och förstärkas. Detta bör ges regeringen till känna.
De allra flesta barn i Sverige har hög materiell standard och engagerade föräldrar. Det finns också barn som är utsatta och som har det svårt. Det kan vara barn som lever i familjer med psykisk ohälsa, eller i familjer där missbruk och/eller misshandel förekommer och det finns barn som utsätts för övergrepp av olika slag. Samhället har ett stort ansvar för att ge alla barn bra uppväxtmiljöer med mycket kärlek och omsorg och en miljö fri från våld och droger. Inget barn skall behöva känna sig övergivet eller fara illa. Samhället måste ha förtroende för familjen samtidigt som det skall finnas stöd till familjen vid olika skeenden och kriser.
Framtidens familj kommer att se olika ut. Familjepolitiken skall underlätta föräldrarollen, så att den uppväxande generationen skall bli en trygg och självständig generation. Barn måste mötas med respekt och känna tillit och uppleva gemenskap. Det är i familjen som barnen får sina grundläggande normer och värderingar. Barnens rätt att växa upp under trygga förhållanden har stor betydelse, och barn har också rätt till vuxenförebilder i sin närmiljö. Diskussionen om familjens ansvar för de värderingar man förmedlar till barnen måste förenas med en offentlig debatt om normer och värderingar. Det är i denna dialog det brottsförebyggande arbetet måste ta sin utgångspunkt. Vad som ovan anförts om familjens betydelse för barns normer och värderingar bör ges regeringen till känna.
Skolan och föreningslivet har också ett ansvar för barns och ungdomars normbildning. När barn och ungdomar deltar i föreningsverksamhet lär de sig tidigt att respektera demokratiska värderingar. Föreningslivet ger en meningsfull fritidssysselsättning och det är viktigt så att barnen inte ska känna utanförskap i samhället. Föreningslivet måste välkomna alla barn, oavsett föräldrarnas inkomster eller insatser i övrigt.
Våld, nedsättande ord, trakasserier och mobbning får inte tolereras av skolan eller av föreningslivet. Diskussionen om vad som är rätt och fel måste börja tidigt. Skolans personal följer barnens och ungdomarnas utveckling och kan därför tidigt upptäcka sociala problem och begynnande kriminella tendenser. Ett decentraliserat samhälle där medborgaren känner ökade möjligheter att vara med och påverka och ett större deltagande och ett större ansvar bidrar till en god normbildning och till att sociala klyftor suddas ut.
Allmänheten och de ideella organisationernas engagemang måste bättre tas tillvara. Samordning och samarbete mellan myndigheter, enskilda och olika organisationer måste stärkas och utvecklas. En viktig del i att öka tryggheten i samhället är att etablera lokala trygghetsråd i varje kommun. Trygghetsråd, som ett brett samarbetsorgan mellan olika myndigheter och frivilligorganisationer, finns numer i alltfler kommuner och de påvisar goda resultat.
I det brottsförebyggande arbetet bör alla goda krafter samverka. Polisen är beroende av att människor har sina ”ögon och öron öppna”. Det finns dock en gräns för hur långt medborgarnas och allmänhetens engagemang skall sträcka sig. Människor ska inte tvingas ta lagen i egna händer och utföra uppgifter som egentligen ankommer enbart på polisen, för att känna trygghet. Därför är medborgargarden aldrig en framkomlig eller önskvärd väg för att säkra tryggheten. Polisen måste därmed vara lyhörd för och ta människors oro och frustration på allvar. Vad som ovan yttrats angående ett normskapande samhälle bör ges regeringen till känna.
”Man glömmer det aldrig liksom. Hur det känns och så. Hur jävla rädd man kan vara medan man ligger och väntar. Väntan är nästan värre än själva stryket.” Citatet är hämtat från ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” av Håkan Nesser.
Brottsoffrens situation måste uppmärksammas ytterligare. Hänsynen till offrens berättigade krav på skydd mot gärningsmannen måste alltid prioriteras. De som utsätts för brott eller är nära berörda av brott får ofta men för livet. Tyvärr har samhället hittills inte alltid ansett sig ha råd att hjälpa och stödja brottsoffren.
Varje år anmäler 20 000 kvinnor misshandel i Sverige och därutöver finns ett stort mörkertal. Kvinnor som hotats eller utsatts för våldsbrott har rätt att tas på största allvar. Endast var femte anmälan leder dock till åtal och polis, åklagare, socialtjänst samt hälso- och sjukvården brister fortfarande i rutiner och hantering av ärendena. Kampen mot våldet mot kvinnor måste genomsyra polisens och åklagarnas arbete. Samarbetet mellan myndigheterna bör fördjupas och handläggningen bli effektivare.
Den anmälda brottsligheten är inte alltid identisk med den faktiska brottsligheten. Den faktiska brottsligheten är okänd eftersom alla brott inte kommer till polisens kännedom. Brottsförebyggande rådet pekar på att när det gäller våldsbrott kan det för anmälningsbenägenheten vara av betydelse om offret och gärningsmannen känner varandra.
Polis, kriminalvård och sociala myndigheter måste arbeta gemensamt för att skydda kvinnan och eventuella barn i familjen. Att förhindra våld mot kvinnor och barn måste bli en prioriterad fråga i hela samhället, inte minst inom polisorganisationen, och organisation och rutiner bör anpassas till detta. Det behövs exempelvis tydliga rutiner för tidiga beslut om förundersökning och en aktiv förundersökningsledning. Även informationen inom polisen måste förbättras. Attityderna hos poliskåren måste förändras när det gäller lägenhetsbråk, dvs våld inom hemmet, och dessa brott får inte betraktas som förmildrande bara för att tillbuden sker i hemmet. Attitydfrågor som dessa bör tas upp i undervisningen på polishögskolorna. Vad som ovan anförts om rutiner och attityder inom polisen bör ges regeringen till känna.
I situationer där kvinnor utsätts för våld drabbas också barn. Våld som förvandlar kvinnors och barns trygghet till en tillvaro i skräck och som inskränker kvinnors frihet måste bekämpas betydligt mer effektivt. Samhällets mål måste vara en ”nollvision” för våld mot kvinnor och barn. För att uppnå detta krävs omfattande åtgärder. Alla samhällets aktörer måste se över vilka möjligheter som finns och samverka för att öka kvinnors och barns trygghet och förebygga brott. Vad som ovan sagts om en nollvision för våld mot kvinnor och barn bör ges regeringen till känna.
Om skyddsåtgärder till stöd för misshandlade, hotade och förföljda kvinnor innebär inskränkningar i deras rörelsefrihet förtjänar särskild uppmärksamhet, då kvinnans frihet inskränks istället för mannens. Det naturliga borde istället vara att åtgärderna tar sikte på att begränsa gärningsmannens rörelse- och handlingsfrihet. Den kränkande situation en misshandlad kvinna tvingas leva i förstärks i viss mån av samhället. Det är viktigt att det svenska samhället kan ge en misshandlad kvinna det stöd denna så väl behöver. Att bryta sig ur ett våldsamt förhållande är en långsam och svår process och för att underlätta denna tid för kvinnan är det viktigt att praktiska ting inte ligger som hinder.
När dessa kvinnor väl tar steget ifrån mannen tvingas de ofta att lämna hem och ägodelar. Lagen inskränker idag kvinnans rättigheter och ökar mannens makt över kvinnan. Tiden mellan uppbrott och skilsmässa samt rättsprocessen däremellan är ofta lång, och med dagens lagstiftning är det i stort sett omöjligt för kvinnan att återvända till hemmet. Även om hemmet står skrivet på kvinnan ger lagen idag inget utrymme för kvinnan att kräva att den åtalade mannen lämnar hemmet. Detta medför ofta att den utsatta kvinnan står utan hem och ägodelar. I många av våra större städer råder idag bostadsbrist, vilket skapar stora komplikationer för de misshandlade kvinnor som vill lämna sina män. Detta innebär i praktiken att kvinnors frihet inskränks.
Lagen bör utformas så att den ökar den personliga friheten för den som utsatts och att den minskas för den åtalade. Detta kan bl a göras om lagstiftningen kan medgiva att den åtalade mannen kan förbjudas tillträde till hemmet, i väntan på domslut, och i de fall där det framgår att våld förekommit. Detta bör ges regeringen till känna.
Lagen om besöksförbud bör ändras i vissa delar. Nu ses varje överträdelse som ett nytt brott, vilket innebär att varje överträdelse av besöksförbudet måste polisanmälas och en utredning av det nya brottet komma till stånd. Istället borde varje ny överträdelse per automatik betraktas som ett brott och utgöra grund för häktning. Fara för att den misstänkte återfaller i brottslighet, som är en av häktningsgrunderna, är ju då ”dokumenterad”. Centerpartiet har redan tidigare framfört dessa krav men något beslut är ännu inte fattat.
Det är därför viktigt att stärka kvinnojourerna, så att de får möjlighet att hjälpa och stötta kvinnor i nöd. För utsatta kvinnor kan kvinnojourerna vara en vändpunkt. Här finns någon som lyssnar på dem och som kan hjälpa dem att inse vad som pågår. Här får de också stöd vid en anmälan av mannen och en fristad. Många kvinnojourer i Sverige får i dag samtal från mellan en och två nya kvinnor dagligen.
Varje händelse som kan benämnas som familjevåld där barn förekommer bör leda till kraftfulla åtgärder. Som omedelbar åtgärd skall åklagaren fatta ett interimistiskt beslut om besöksförbud, vilket ger den utsatta parten, nästan alltid kvinnan, rätt att byta lås i ytterdörrarna till bostaden utan att hon riskerar att åtalas för egenmäktigt förfarande. Dessutom möjliggör besöksförbudet omedelbar häktning vid eventuell överträdelse. Vad som ovan anförts om att utvidga åklagarnas möjlighet att fatta interimistiska beslut om besöksförbud bör ges regeringen till känna.
Barn som upplever familjevåld skall betraktas som brottsoffer under brottsrubriceringen grov psykisk barnmisshandel och därmed dels ha tillgång till en skadeståndsersättning för kränkning, dels till sveda- och värk-ersättning. Vad som ovan anförts om att barn som upplever familjevåld skall betraktas som brottsoffer bör ges regeringen till känna.
Brottsoffer har ett stort behov av information, såväl i samband med själva brottet som information om vad som händer efter polisanmälan. En lagändring från 1994 ålade polisen skyldighet att informera den drabbade om vart denne kan vända sig för att få hjälp.Trots det fungerar informationen inte tillfredsställande. Kunskapen och medvetenheten om brottsoffers situation måste få större uppmärksamhet inom rättsväsendet och i högre grad påverka rättsväsendets prioriteringar. Vad som ovan anförts om brottsoffers rätt till information bör ges regeringen till känna.
Det finns idag segregerade områden i Sverige med stor arbetslöshet och omfattande sociala problem, vilket ofta leder till ett ökat utanförskap och i förlängningen till en ökad kriminalitet.
Speciellt i storstadsområdena finns en stor segregation i boendet. Naturliga kontakter och personliga relationer med andra grupper går ofta förlorade i segregerade stadsdelar. Om invandrare och infödda svenskar bor och arbetar tillsammans skapas däremot personliga relationer som ger kunskap om och förståelse för varandra. Bostadspolitiken är därför en central del i skapandet av ett integrerat samhälle. Detta bör ges regeringen till känna.
Alla har glädje av fler kontakter med människor från andra länder och kulturer. Det berikar livet och förbättrar möjligheterna på en alltmer internationaliserad arbetsmarknad. Det är ett illusion att tro att vi lever i ett helt jämställt land med liknande möjligheter för alla medborgare. Olika villkor beror inte bara på särbehandlade regler och en undermålig bostadspolitik utan i minst lika hög utsträckning på attityder.
I segregerade områden tappar människor lätt framtidstron och tilltron till samhällets förmåga och vilja att avhjälpa problemen. I ett läge där tilltron till samhället går förlorad finns uppenbara risker att grupper skapar egna normsystem som inte är förenliga med det övriga samhällets normer och lagar. Det är främst i sådana miljöer som gängbildningar, drogproblem och grov kriminalitet får fäste bland ungdomar.
Segregerade skolor är också problem då många ungdomar med utländsk bakgrund går i klasser med få eller inga svensktalande elever, vilket försvårar kontakten med svenska ungdomar. Detta kan vara en orsak till att ungdomar känner sig utanför det svenska samhället. Invandrarungdomar anmäler sällan när känner sig otrygga eller när de blir trakasserade, diskriminerade, misshandlade. Det är också vanligt att de möts av en negativ attityd av myndigheterna och att åtgärderna kommer för sent. Det räcker inte att tillsätta en grupp poliser/psykologer för att hjälpa dem. Det borde också finnas katastrofgrupper från frivilliga organisationer, exempelvis med de politiska ungdomsförbunden som får kontakt med ungdomarna. Lärarna är alltid de som först märker ungdomarnas beteende. Skolan måste ge klara signaler till föräldrarna, och åtgärder måste sättas in tidigt. Det krävs ett omfattande arbete för att öka både självkontrollen och den sociala kontrollen. Detta arbete kan inte enbart skötas av de rättsvårdande institutionerna. Det är ytterst en fråga om allas ansvar, välfärd och fördelningspolitik.
Den förda invandrarpolitiken har i stor utsträckning riktat sig till invandrare som grupp utan hänsyn till enskilda individers olika bakgrund och förutsättningar. Detta har bidragit till att invandrarskap förknippats med ”annorlundaskap”. Invandrarpolitiken har, tillsammans med den särskilda administration som byggts upp för att genomföra den, på ett olyckligt sätt förstärkt uppdelningen av befolkningen i ”vi” och ”dom”. Politiken har till viss del motverkat sitt eget syfte och medverkat till att skapa det utanförskap många invandrare och deras barn upplever i det svenska samhället. Politiken har i flera fall också hindrat människor från att komma in på arbetsmarknaden och ta en aktiv del i samhällsarbetet.
Familjestrukturen förändras ofta när invandrare kommer till Sverige. Eftersom det är barnen som lär sig svenska fortare än de vuxna, är ofta barnen familjens enda kontakt med det svenska samhället. Det är inte ovanligt att det är barnen som berättar för föräldrarna hur det svenska samhället fungerar. Dessa barn och ungdomar upplever att de får ta ett stort ansvar för familjen samtidigt som föräldrarna kan känna att de tappar sin föräldraroll. Sammantaget leder detta ofta till en väldigt tung familjesituation, samtidigt som många bär med sig hemska upplevelser från sina hemländer.
Människor är olika och har olika förutsättningar och alla måste därför ges likvärdiga möjligheter att ta sin del av ansvaret för det gemensamma och för sina nära. Det är det som utmärker ett humanistiskt samhälle. Avgörande är att människor känner att de har kraft att förändra. Om människor däremot känner hopplöshet och har minimal möjlighet att påverka sin egen situation förtvinar samhället. Strävan i gemenskapen måste vara att människor känner sig behövda, accepterade och att de fyller en funktion i samhället. Vad som ovan anförts om utanförskap och segregation bör ges regeringen till känna.
Om vi inte kan känna oss trygga i vårt boende, hur ska vi då kunna utveckla en harmoni i samhällslivet i övrigt? Det är vardagstillvaron som formar oss som människor, och många upplever en rädsla för inbrott, överfall, våldtäkt och andra kriminella handlingar i den egna hemmiljön. Framförallt är det unga kvinnor som känner stor otrygghet. Ett stort antal, både kvinnor och män, säger också att de har varit rädda eller otrygga där de bor. Det är de mest kränkande brotten som de uttrycker rädsla för, som exempelvis överfall, våldtäkt och inbrott.
Eftersom det ofta är kvinnor och unga människor som känner oro eller rädsla i boendet är det viktigt att ha detta som utgångspunkt i arbetet med att skapa tryggare boendemiljöer. Kommunerna bör i sin planeringsprocess systematiskt gå igenom alla åtgärder som kan vidtas för att vi ska känna trygghet där vi bor. Det är viktigt att lyssna på vad t ex kvinnorna och ungdomarna har att berätta om var och när de känner sig otrygga. Det kan handla om utformningen av den fysiska miljön eller om var kvinnor och ungdomar som känner sig utsatta kan få den hjälp och det stöd de behöver. Diskussionen om kvinnofrid och ungdomsfrid måste vara en naturlig och viktig del i den offentliga debatten och den måste föras på skolorna, på arbetsplatserna och i bostadsområdena.
Ett viktigt förebyggande arbete är att planera bostadsområden så att de motverkar kriminalitet. Sterila, storskaliga och anonyma bostadsmiljöer fungerar tyvärr ofta som katalysatorer för vandalism och skadegörelse i alla former. Vi är övertygade om att det går att skapa ökad trygghet i bostadsområden om man planerar kreativa, varma och välkomnande miljöer. Målet måste vara att förvandla anonyma och sterila gårdar och gator till levande och trygga miljöer. Det är viktigt att de boende själva får möjlighet att föreslå förändringar och medverka i genomförandet. Vad som ovan anförts om att brottsförebyggande aspekter alltid bör finnas med i planering av bostadsområden och i samhällsplaneringen i övrigt bör ges regeringen till känna.
Narkotikaproblematiken är ett övergripande problem som utöver det rättsliga området även berör social- och sjukvården. Narkotikakommissionen har i år lagt fram samlade förslag i arbetet mot narkotika som Centerpartiet medverkat till. Det rör sig bland annat om ökad information, ett utökat samråd mellan myndigheter och en utökad kartläggning av narkotikasituationen.
I den ökande organiserade brottsligheten är ofta narkotika en del i verksamheten. Alla svenska politiska partier måste fortsatt stå enade i kampen mot narkotika, samtidigt som vi måste vara observanta på att partier i Europa tenderar ha ett alltmer liberalt synsätt på narkotikan. Vi måste med kraft förhindra ytterligare spridning och fortsätta informationen om narkotikans negativa effekter.Tullen måste få tillräckligt med resurser för att stoppa införseln av olika droger samtidigt som det skall finnas resurser till vård och behandling för att hjälpa dem som redan blivit fast i sitt beroende.
Insatser som syftar till att minska efterfrågan på narkotika har betydelse för den framtida drogutvecklingen. Det finns brister i informationen och kunskapsspridningen. De metoder som har effekt används i alltför liten utsträckning, och det saknas kunskap och resurser att nå utsatta barn och ungdomar.
Skolan är den viktigaste arenan för drogprevention eftersom skolan når alla kategorier av ungdomar. Här finns också de bästa förutsättningarna att tidigt observera avvikande beteende och vidta åtgärder. De viktigaste förutsättningarna för ett framgångsrikt drogpreventivt arbete är att detta präglas av flexibilitet, långsiktighet och en struktur som gör att insatserna utgår från ett socialt helhetsperspektiv. Detta bör ges regeringen till känna.
Tyvärr är tillgången till narkotika god på den illegala marknaden och priserna sjunker, vilket är särskilt påtagligt i södra Sverige. Ungdomar har lätt att få tag i droger och droger sprids till allt fler grupper. Många ungdomar som inleder med rökning och alkohol har lätt att glida över till bruk av narkotika. En undersökning bland ungdomar i Stockholm visar att var fjärde elev i årskurs 2 på gymnasiet har prövat narkotika och var fjärde elev i årskurs 9 har druckit starköl den senaste månaden. För första gången sedan 1970-talet ökar narkotikabruket i Sverige, och dödligheten relaterad till narkotika är bland de högsta talen i Europa.
Skolverket har granskat ANT ( alkohol, narkotika och tobak)-undervisningen och om andra droger vid 83 skolor. Kritik har riktats mot undervisningen såtillvida att inspektörerna menar att nuvarande drogundervisning till och med fått motsatt effekt. Då undervisningen koncentrerats på att tala om risker i stället för förändrade beteenden har man snarare sporrat eleverna att själva testa droger.
Alla gymnasieelever har rätt till en bra ANT-undervisning som ska leda till att ungdomar avstår från att testa olika droger. Ett nytt undervisningsmaterial har nyligen tagits fram, och uppföljningen av skolornas drogundervisning måste förbättras. Positiva exempel på bra ANT-undervisning måste ockå lyftas fram. På en del orter får unga rabatter i den lokala butiken genom att lova att inte dricka alkohol eller pröva narkotika och på andra orter anslås pengar till en gemensam klassresa om eleverna lovar att vara drogfria. Lokalt engagerade ungdomar och vuxna är viktiga i det drogförebyggande arbetet men det är viktigt att skolan ger alla elever en bra ANT-undervisning.
Polis och socialarbetare talar idag om att vi har en knarkvåg i Sverige. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning har presenterat en mycket oroande rapport om drogutvecklingen bland unga i Sverige. Fler dricker mer. Fler missbrukar piller och fler provar knark. Alltfler yngre missbrukare tas om hand för vård, och ett flertal undersökningar har visat att yngres inställning till knark och droger är mer tillåtande än tidigare.
Det är många olika droger som florerat under sommaren, heroin, ecstasy, amfetamin, GHB m fl. GHB är idag klassad som narkotika, och redan har dess efterföljare kommit som inte är narkotikaklassificerade. Drogmissbrukare är uppfinningsrika och det hjälper inte med narkotikaklassning en speciell kemisk sammansättning. Det är istället preparatets verkan som ska avgöra när olika kemiska preparat narkotikaklassas. Detta bör ges regeringen till känna.
På Internet förmedlas adresser och det annonseras öppet om flera olika droger som kan beställas med leverans inom 48 timmar. Det krävs ett intensifierat samarbete för att motverka drogförsäljning över Internet, och vi måste åstadkomma ett internationellt samarbete inom området. Det måste också ske en översyn av de varor som erbjuds i Internetannonser och lagstiftas om vad som är lovligt och inte. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är ytterst allvarligt om vittnen har dragit tillbaka sina vittnesmål efter hot, vilket hänt de senaste åren, och det finns därför skäl att förstärka skyddet för vittnen och målsägare. Hoten mot målsägande och vittnen har dessutom ökat i antal. Vittnenas ställning som en vital del av rättsväsendet måste tryggas genom att skyddet för målsägande och vittnen förbättras. Vittnen bör i ökad omfattning ges stödpersoner som kan hjälpa till såväl under en förundersökningsprocess som under själva domstolsförhandlingarna. Det finns även skäl att skärpa domstolarnas tillträdeskontroll och utreda i vilken mån domstolarnas utformning påverkar vittnenas situation. Det är inte acceptabelt att vittnen eller målsägande inför en förhandling tvingas sitta i samma rum som den åtalade.
Vittnesstöd är en angelägen åtgärd i en situation när de känner sig otrygga och osäkra. Den organisation med vittnesstöd som nu byggs upp i landet måste ha ett långsiktigt mål. Frivilligorganisationerna måste stimuleras vara med i det arbetet som måste ske utifrån lokala förutsättningar så att organisationen byggs upp underifrån. För att vittnesstödet, brottsofferjourer och övrigt brottsförebyggande arbete ska fungera långsiktigt krävs ett statligt administrativt stöd till frivilligorganisationernas arbete. Det arbete som utförs ideellt, med eller utan offentligt stöd, bör ständigt uppmärksammas och stärkas. Vad som ovan anförts om en statlig administrativ hjälp till de ideella organisationerna bör ges regeringen till känna.
På tio år har antalet dömda för övergrepp i rättssak fördubblats. Förra året föll 535 domar som gällde övergrepp i rättssak, jämfört med 262 domar för tio år sedan, enligt statistik från Brottsförebyggande rådet. Ökningen har skett successivt. En orsak till ökningen är enligt BRÅ att fler vågar anmäla hoten, men det står klart att det också handlar om en kraftig ökning av antalet hot. Övergrepp i rättssak förekommer också i samband med sexualbrott. Centerpartiet har reagerat över dessa oroväckande siffror och därför agerat i riksdagen för att få till stånd en skärpning. Om inte vittnen och målsägande törs agera i våra domstolar faller en väsentlig del av vårt rättssamhälle.
Regeringen har utlovat ett förslag om kraftigt skärpta straff för den som hotar vittnen och målsägande i rättegångar. Detta efter återupprepade krav i riksdagen från bland annat Centerpartiet. Vi har krävt att normalpåföljden för detta brott alltid bör vara fängelse. Då övergreppen sker systematiskt, såsom kan vara fallet då vittnen mot organiserad brottslighet hörs, bör brottet alltid bedömas som grovt. Förutom regeringens förslag om skärpt straff kommer Rikspolisstyrelsen också med ett nationellt handlingsprogram för att stärka vittnens och brottsoffers ställning. Det finns bland annat planer på att upprätta fyra särskilda polisenheter i landet som ska kunna hjälpa utsatta personer med övervakning, skyddat boende, sekretesskydd och ekonomiska frågor. Vi är positiva till idén men anser att istället för att skapa fyra särskilda enheter bör alla polisregioner utbildas. Detta bör komma till stånd relativt snabbt. Vad som ovan framhållits om att utbilda landets polisenheter när det gäller utsatta personer och deras olika behov av hjälp bör ges regeringen till känna.
Buggning ska få användas vid brott som ger minst fyra års fängelse, till exempel grova narkotikabrott, mord och kidnappning. Däremot bör bland andra präster, läkare, advokater och journalister skyddas från att bli hemligt avlyssnade i sin yrkesroll. Det kan röra sig om själavård och bikt, advokaters klientsamtal och journalisternas redaktioner som måste skyddas. Beslut om eventuell avlyssning ska fattas av domstol.
Rättssäkerheten ökar genom att offentliga ombud tillåts delta i alla ärenden om hemliga tvångsmedel, till exempel även telefonavlyssning. Ombudet ska inte företräda en enskild misstänkt person utan alla enskilda som kan beröras av avlyssningen. Ombudet ska också kunna överklaga beslut som inte tillräckligt tillgodoser enskildas intressen. Den enskildes integritet måste hela tiden beaktas ytterst noggrant. Centerpartiet anser att detta är en väg att gå för att komma åt den riktigt grova brottsligheten. Vad som ovan anförts om att tillåta buggning vid grova brott bör ges regeringen till känna.
Under 1990-talet har antalet anmälda brott rubricerade som hets mot folkgrupp ökat dramatiskt. Med största sannolikhet innebär det en tydligt förhöjd nivå gentemot tidigare decennier. Dessa brott särredovisas i statistiken först från och med år 1990. När det gäller antalet personer som lagförts för hets mot folkgrupp har det skett en kraftig nivåhöjning, varför det finns starka skäl att anta att så även är fallet med brottsanmälningarna.
Efter år 1995 har utvecklingen varit närmast explosionsartad. Antalet anmälningar rubricerade som hets mot folkgrupp har ökat mycket kraftigt år från år och steg till 865 anmälda brott år 2000. Det är mer än 19 gånger så många brott som år 1990.
Den stora ökningen av brottsanmälningar under senare delen av 1990-talet berodde både på en faktisk ökning av denna typ av brott och på en ökad anmälningsbenägenhet. Produktionen av rasistiskt och antisemitiskt material ökade till exempel markant under 1990-talet, främst under den senare delen. Vitmaktmusiken slog igenom som propagandaform på allvar under perioden, och Internet tillkom som ett nytt medium för grupper som hade svårt att nå ut i ”mainstreammedierna”.
Det är relativt ovanligt att brottsanmälningar om hets mot folkgrupp leder till att en person kan bindas till brottet. Under åren 1995–2000 ledde endast 9 procent av anmälningarna till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse, vilket är negativt ur allmänpreventiv synpunkt. Det som vanligtvis händer med brottsanmälningar om hets mot folkgrupp är att de antingen klaras upp med så kallad teknisk uppklaring (besluten ”brott kan ej styrkas”, ”gärningen ej brott” etc.) eller att de i princip lämnas utan åtgärd, det vill säga de förblir ouppklarade till exempel på grund av att spaningsuppslag saknas eller att det inte finns några spaningsresultat. Sammantaget sker detta med närmare tre fjärdedelar av anmälningarna (36 respektive 41 procent). Eftersom brott som avskrivs genom teknisk uppklaring räknas som uppklarade, innebär det att brottet hets mot folkgrupp i den officiella statistiken ändå framstår som ett brott med ”normalhög” uppklaringsprocent, i genomsnitt 36 procent för perioden.
Ett sätt att möta detta allvarliga problem är djupgående arbete med attitydförändring. De offentliga arbetsgivarna bör vara ett föredöme i mångfaldsarbetet. Företag och organisationer bör därför se över sina rutiner i syfte att öka mångfalden. Det kan till exempel handla om att ändra rutiner vid nyrekrytering eller om var lediga tjänster utannonseras. Allt som hindrar mångfaldsarbetet måste identifieras och undanröjas. Vad som ovan anförts om att företag bör se över sina rutiner och ta bort inbyggda hinder som leder till diskriminering gentemot minoriteter bör ges regeringen till känna.
Vi anser att det behövs en samordnad diskrimineringslag och ombudsmannafunktion. Det är oacceptabelt att personer som invandrat till Sverige måste byta namn och utseende för att kunna få arbete och klara sin försörjning. Modersmålsundervisning måste förbättras, och större valfrihet måste råda när det gäller vem som anordnar den utbildningen. Ett system med ”modersmålcheckar” bör prövas.
I Nederländerna finns exempel på en bred antidiskrimineringslag, lagen om likabehandling, som förbjuder diskriminering på grund av religion, tro, politisk åsikt, ras, kön, sexuell läggning, familjestatus eller nationalitet. Lagen omfattar en stor del av samhällslivet, inklusive direkt och indirekt diskriminering på arbetsmarknaden.
En samlad miljölagstiftning är viktigt för att få en verkningsfull miljölagstiftning. Fyrpartiregeringen hade före 1994 års val lagt ett förslag till miljöbalk. Propositionen drogs dock tillbaka av den tillträdande socialdemokratiska regeringen. Vi var också på flera punkter starkt kritiska till den miljöbalk som Socialdemokraterna några år senare presenterade. En parlamentarisk utredning jobbar nu med en översyn av miljöbalken som beräknas vara klar 2003. Centerpartiet vill i detta översynsarbete arbeta för en lagstiftning som är bättre verklighetsanpassad än nuvarande.
Hänsyn måste tas till de mindre företagen som inte har samma resurser att sätta sig in i ny lagstiftning som de större företagen har. I översynen av miljöbalken är också frågor som rör kostnader i samband med inskränkningar i markanvändning och vem som ska svara för dessa kostnader viktiga. Vi anser att utgångspunkten måste vara att markägare inte ska drabbas på ett negativt sätt när staten griper in; äganderätten måste värnas.
De flesta miljöbrotten sker inte i syfte att skada miljön, utan för att någon därigenom kan minska sina kostnader. Brott mot miljöreglerna får aldrig löna sig. Det är därför viktigt att de straffrättsliga sanktionerna fungerar och att det blir kännbart att överträda reglerna. Straffvärdet om ett brott skett med uppsåt eller av oaktsamhet skiljer sig på ett anmärkningsvärt sätt från annan generell straffrättslig lagstiftning. Där anses nämligen straffvärdet högre om brottet skett uppsåtligt än om det skett oaktsamt. Så är emellertid inte fallet med miljöbalken. Centerpartiet kan inte se någon anledning till varför miljöbalkens regler ska avvika i detta avseende. Lagstiftningen bör göras mer distinkt för att lättare komma åt de stora miljöbovarna. Vad som ovan anförts om att förändra straffvärdet för brott enligt miljöbalken bör ges regeringen till känna.
På grund av den höga arbetsbelastningen har polisen svårt att prioritera miljöbrotten. Ett annat hinder för en effektiv miljöbrottsbekämpning är rekvisitet ”ringa brott” i 29 kap. 11 paragrafen, miljöbalken. Begreppet är inte definierat och orsakar osäkerhet vid bedömningen av vad som är straffbart, vilket ofta resulterar i att åtal läggs ned. Reglerna i 20 kap. rättegångsbalken vad avser åtalsunderlåtelse torde vara tillräckliga. Därför bör rekvisitet avlägsnas ur miljöbalken. Vad som ovan anförts om att rekvisitet när det gäller ringa brott i miljöbalken skall avskaffas bör ges regeringen till känna.
Flertalet bilister vill komma fram säkert, bekvämt, tryggt och nyktert till sitt mål. Myndigheterna har ett stort ansvar för att skydda oss mot den lilla del som tyvärr kör onyktra eller drogpåverkade. Från och med den 1 juli 1993 har nya möjligheter öppnats för att kontrollera förare som är drogade av annat än alkohol. Det är givetvis viktigt att insatserna inte slutar med att polisen avslöjar rattfylleristerna. Drogmissbrukande personer som ständigt kör onyktert måste omhändertas och vårdas under en viss tid. Sannolikt är alkohol och andra droger orsak i mer än hälften av alla dödsolyckor i trafiken.
En mängd grova trafikbrott inträffar tyvärr dagligen. Det handlar om alkohol- och narkotikapåverkade förare men också om grova överträdelser som rödljuskörning, omkörning vid spärrlinje, prejning av medtrafikanter m.m. Trafikpolisens resurser för övervakning är begränsade. Trots detta uppskattar trafikpolisen att mer än 30 % av deras arbete ägnas åt hastighetsövervakning. Om myndigheternas och polisens resurser koncentreras till områden som av en stor allmänhet upplevs som mindre väsentliga riskerar landet på sikt en allvarlig försämring av trafikmoralen och därmed ökande olyckstal. Det är en av trafikpolisens främsta uppgifter att undvika denna utveckling och istället arbeta för en ökad respekt för trafikreglerna och därmed ytterligare minskade olyckstal. För att uppnå denna önskade utveckling måste resurserna prioriteras på rätt sätt.
Vi anser att det måste vara både praktiskt och juridiskt möjligt att installera alkolås i personbilar. Alkolås är ett av de mest effektiva sätten att motverka rattfylleriet eftersom en installation av ett alkolås gör att det är omöjligt att starta bilen när man är onykter.
En modell för att förverkliga detta kan vara att ersätta återkallelsen av körkort på grund av rattfylleri med en körkortsbehörighet för ett fordon utrustat med ett instrument som omöjliggör körning om det finns alkohol i förarens utandningsluft. Vad som ovan anförts om att införa alkolås i vissa bilar bör ges regeringen till känna.
Den ökade internationaliseringen sätter tydliga avtryck även i vårt rättsväsende. Ett öppet och gränslöst Europa innebär att även kriminaliteten rör sig alltmer över gränserna. Den svenska rättsbildningen och rättstillämpningen har också successivt anpassats efter EU-rätten, i och med att Sverige sedan några år är bundet till Europarådets konvention om de mänskliga fri- och rättigheterna och till följd av medlemskapet i Europeiska unionen.
I många olika typer av brott, till exempel terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet saknar nationella gränser betydelse. Samtidigt stannar ofta möjligheterna att från samhällets sida bekämpa denna typ av brottslighet vid gränsen. Det innebär att brottsligheten alltför ofta ligger några steg före rättssamhället. Därför är det nödvändigt att utveckla det gränsöverskridande samarbetet kring brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete. Brott som terror, grov ekonomisk förskingring och människohandel sprider sig tyvärr i en alltför hög hastighet, och dessa brott måste med kraft motarbetas.
Inom EU ser man nu över problematiken med terrorism med anledning av terrordåden i USA. Man skall definiera begreppet terroristbrott. Detta bör ligga i linje med Sveriges straffrättsliga lagar. Även frågan angående europeisk arresteringsorder och ett utökat samarbete mot terrorism har lyfts fram. Sverige bör vara aktivt och pådrivande i detta arbete för att bidra till ett effektivare och fördjupat samarbete såväl inom EU som inom andra internationella organisationer.
I och med Amsterdamfördraget fastställdes att EUs mål skall vara att ge medborgarna en hög säkerhetsnivå inom ett område för frihet, säkerhet och rättvisa. I och med Amsterdamfördraget förändrades reglerna på det rättsliga området genom att flera sakområden flyttades över till gemensamt beslutsfattande och därmed blev en del av gemenskapsrätten. Kvar som mellanstatligt samarbete blev bland annat polissamarbetet samt straffrättsligt samarbete. Vi anser att polis- och straffrättsligt samarbete även i fortsättningen skall ske genom mellanstatligt samarbete. Även det brottsförebyggande arbetet bör fortsättningsvis främst ske i mellanstatlig form och inriktas på organiserad brottslighet.
Inom det straffrättsliga samarbetet är ömsesidigt erkännande ett bra alternativ till harmonisering. Det innebär att man behåller nationella regler men erkänner varandras regler så att man kan samarbeta fullt ut. Ett annat EU-land kan till exempel erkänna det svenska rättssystemet och därigenom erkänna att svenska domslut, åtal och ingripanden verkställs i det ena landet. Metoden är ett bra sätt att öka samarbetet utan att lämna över alltför mycket av beslutsfattande till överstatliga beslut.
Ett väl fungerande rättsligt samarbete inom EU är av stor betydelse för att människor skall känna trygghet i gemenskapen. Därför bör samarbetet inom EU på det rättsliga området prioriteras under kommande år.
Handeln med människor har vuxit explosionsartat de senaste åren och alltfler kvinnor och barn säljs till prostitution och sexhandel. Sverige skall i alla internationella sammanhang verka för att stoppa handeln med kvinnor och barn, stödja offren och införa hårdare sanktioner mot dem som handlar med kvinnor och barn. Vad som ovan framförts om att terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet kräver gränsöverskridande lösningar bör ges regeringen till känna.
Målen att öka rättsväsendets förmåga och effektivitet, när det gäller att förebygga och bekämpa brott av olika slag, kräver ett ökat antal poliser och fler utbildningsplatser för polisen. Polisväsendet har självklart en huvudroll i arbetet för att motverka våldstendenser i samhället. För att detta skall vara möjligt måste finnas tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun, och i de stora städerna i varje stadsdel. De civilanställda är väsentliga för att polisens arbetsuppgifter skall kunna renodlas, och deras antal inom polisen bör öka.
Närpolisen är nödvändig och möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. För att närpolisverksamheten skall bli lyckosam krävs att det finns poliser på tjänsterna. Vi har valt att presentera vår politik angående polisen i en särskild kommittémotion varför vi inte behandlar denna del av rättsväsendet mer ingående i denna motion.
Centerpartiet bejakar en översyn av polisens möjlighet att upprätthålla ordningen vid demonstrationer/manifestationer, som ett nödvändigt led i att värna den fria demonstrationsrätten. I detta bör bland annat ingå att positivt pröva möjligheten att förbjuda maskering vid demonstrationer samt en översyn av polisens möjligheter att kvarhålla frihetsberövade personer under längre tid än sex timmar. Detta bör ges regeringen till känna.
Åklagarväsendets uppgift är att garantera den enskilde rättssäkerhet och rättstrygghet och att se till att den som begår brott lagförs. Utvecklingen inom rättsväsendet leder mot alltmer komplicerade mål och organisationen bör därför ges förutsättningar att utvecklas.
Åklagare och polis bör se till att en åklagare finns på plats för att kunna bistå polisen vid ärendesortering och utredningar samt fatta åklagarbeslut. Åklagare bör även överta vissa administrativa uppgifter (stämning, kallelser, bokning av tid i domstol och beställning av personutredningar) som idag utförs av domstolen. På så sätt kommer ärendet snabbare till huvudförhandling i domstol. Polis och åklagare bör använda de tekniska verktyg som idag finns att tillgå. Vad som ovan anförts om att åklagarna bör överta vissa administrativa uppgifter från domstolarna bör ges regeringen till känna.
Regeringen bör också få i uppdrag att följa upp vilka konsekvenser centralisering av åklagarväsendet har fått. Detta bör ges regeringen till känna.
Domstolsväsendet skall vara organiserat så att det kan avgöra mål och ärenden rättsenligt och snabbt samt vara lättillgängligt för medborgarna. Centerpartiet anser att det är nödvändigt att det finns en närhet och tillgänglighet till domstolarna. Om det finns ett utbyggt nät av tingsrätter kan onödiga resor undvikas och tid sparars, vilket inte minst är viktigt för rättssäkerheten. Ett centraliserat domstolsväsende riskerar ännu längre handläggningstider, med konsekvenser t.ex. för vittnesmålens trovärdighet. Även om domstolsorganisationen är och skall vara en fristående enhet måste myndigheten bli bättre på att samverka med andra myndigheter. Det rör sig främst om att koordinera administrativa rutiner för att bli både effektivare och billigare. Vad som ovan anförts om att bibehålla en decentraliserad tingsrättsorganisation bör ges regeringen till känna.
Vi anser att större organisationsförändringar som har stor påverkan för vårt rättssamhälle måste ha en bred politisk förankring. Därför är det nödvändigt att förändringar av antalet tingsrätter skall beslutas av riksdagen och inte som idag av regeringen. Självklart måste även domstolsväsendet moderniseras, men förändringarna måste ha som utgångspunkt att bibehålla en decentraliserad organisation. Vad som ovan anförts om att beslut om förändringar av domstolsväsendet skall fattas av riksdagen bör ges regeringen till känna.
Arbetsbelastningen i hovrätterna och de allmänna förvaltningsdomstolarna är oroande. Hovrätternas genomsnittliga förhandlingstid har ökat och i likhet med tingsrätterna har tvistemålens genomströmningstider ökat. De långa handläggningstiderna drabbar enskilda personer. Det är även av stor vikt att domarutbildningen håller en hög kvalitet så att den bidrar till att fler unga jurister väljer domarbanan.
Domstolarnas oberoende ställning är av största vikt och därför bör inte Domstolsverket bli alltför stort. Istället bör ansvaret läggas ut på domstolarna. Domstolsverksamheten måste fungera klanderfritt eftersom denna verksamhet är demokratins ryggrad. Här bör det följaktligen vara aktuellt med en decentralisering av det nuvarande Domstolsverket. Riksdagen bör därför besluta om en nedläggning av Domstolsverket och decentralisera ut dess verksamhet. Detta bör ges regeringen till känna.
Den viktigaste uppgiften för kriminalvården är att internerna inte återfaller i brott utan ges förutsättningar att skapa sig ett laglydigt liv efter frigivningen. Arbete, utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning skall därför erbjudas de intagna. Det måste även ges möjlighet att utveckla det personliga ansvaret. Den programverksamhet som idag riktas till interner har visat sig ge goda resultat och skall därför prioriteras. Att behandlingsinstanserna för psykiskt sjuka, sexualförbrytare och drogmissbrukare upprätthålls på en hög nivå är av utomordentligt stor vikt. Vi har valt att presentera vår politik angående kriminalvården i en särskild kommittémotion varför vi inte behandlar denna del av rättsväsendet mer ingående i denna motion. Yrkande som rör kriminalvården läggs i kriminalvårdsmotionen.
Påföljder fyller en funktion både för att återanpassa brottslingar till ett laglydigt liv och för att markera samhällets avståndstagande från brotten och att återupprätta brottsoffret. Båda perspektiven bör vägas samman då påföljder och kriminalvård diskuteras.
Centerpartiet medverkade i riksdagen till att införa elektronisk övervakning, fotboja, som ny påföljd. Försöken har visat sig vara framgångsrika och bör kunna utökas till att omfatta fler lindriga brott, samt slutfasen av verkställigheten av längre frihetsberövanden då en återanpassning till samhället pågår. Vi har medverkat till att samhällstjänst nu kan utdömas till ungdomar i hela landet. Framförallt för unga lagöverträdare bör dock påföljdssystemet utvecklas ytterligare, t.ex. genom utökad användning av medling, där förövare och brottsoffer möts och kommer överens om en lämplig gottgörelse för brottet, eller genom att återställa verkan av brottet.
Ett sätt att markera och visa att det inte är acceptabelt med återupprepande brottslighet är att skriva in i lagstiftningen att upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen. Då måste rätten alltid beakta detta när det t.ex. rör sig om våldsmän som ständigt återkommer till domstolen. Vad som ovan anförts om att se över om upprepande av likartade brott bör bedömas som en försvårande omständighet i lagstiftningen bör ges regeringen till känna.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Rolf Kenneryd (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Lena Ek (c) |
Gunnel Wallin (c) |