Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om myndighets ansvar för utkrävande av ideellt skadestånd.
När ett straff utdöms för brott utdömer ofta domstolen också ideellt skadestånd. Detta skadestånd ska i någon mån kompensera brottsoffret för sveda och värk i samband med brottet.
Brottsoffermyndigheten har ansvar för att ersätta brottsoffret i de fall brottslingen saknar betalningsförmåga. Anledningen är förstås att gärningsmannens eventuella dåliga ekonomi inte ska drabba den som drabbats av brottet i sig. Därför kan Brottsoffermyndigheten så att säga överta skulden för att sedan i sin tur kräva den som egentligen ska betala. På så sätt skyddas offret från att helt bli utan ersättning.
Det flesta människor tror nog att det finns en ansvarig myndighet som ska skicka räkning till gärningsmannen, se till att den betalas och sedan överföra beloppet till den person som domstolen ansett har lidit och ska ha ersättning för sveda och värk. Så är det inte alls. Brottsoffret tvingas själv söka upp gärningsmannen och försöka få betalt för skulden. Detta kan bidra till ytterligare traumatisering och är i varje fall en oerhört påfrestande situation för de flesta brottsoffer. Systemet borde inte vara utformat på detta sätt. Ett förslag kunde vara att Brottsoffermyndigheten får i uppdrag att ta sig an sådana ärenden redan direkt efter fallen och i lagakraftträdd dom. Den tekniska indrivningen av skulden skulle t ex kronofogdemyndigheten kunna administrera i samråd med Brottsoffermyndigheten. Ett sådant system med myndighetsansvar också för utkrävande av ideellt skadestånd skulle bidra till att skydda brottsoffret och bättre uttrycka grundläggande rättsprinciper i svensk lagstiftning.
|
Stockholm den 24 september 2001 |
|
|
Lena Ek (c) |
Eskil Erlandsson (c) |