Riksdagen beslutar i enlighet med vad som anförs i motionen att det subjektiva rekvisitet direkt uppsåt i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken också skall anses föreligga när det med hänsyn till gärningsmannens faktiska koppling till och samröre med övriga led i människohandeln och till de faktiska omständigheterna i övrigt är rimligt att anta att gärningsmannen vid brottstillfället hade kunskap om att syftet med gärningen var att offret skulle utnyttjas för sexuella ändamål.
Människohandel är ett avskyvärt brott och konsekvenserna för offren är förödande. Offren lever ofta under slaveriliknande förhållanden, samtidigt som de utnyttjas, förödmjukas, skändas och dödas. Detta gäller naturligtvis särskilt i de fall där sexuellt utnyttjande och sexuella perversioner finns med i bilden.
Den gränsöverskridande handeln med människor för exploatering är ett ökande fenomen. Här utnyttjas ofta kvinnors och barns särskilt sårbara situation. De rekryteras, transporteras och säljs för att utnyttjas i prostitution och på andra sätt. I värsta fall blir de mördade, antingen för att undanröjas eller som en del i den sexuella perversionen.
Jag stöder regeringens förslag, trots att man på legala grunder naturligtvis kan ha en hel del funderingar, bland annat av det slag som Lagrådet framfört. Det vore naturligtvis en fördel om alla de internationella instrument som skulle behövas i kampen mot människohandel funnes på plats redan nu. Regeringens förslag har ändå sin utgångspunkt i tilläggsprotokollet till FN:s konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn. Det är också inom området sexuell exploatering, särskilt prostitution, som behovet i Sverige av effektiv lagstiftning i nuläget framstår som mest påtagligt. De förslag och erfarenheter som senare kan komma fram i det internationella arbetet med internationella instrument beträffande människohandelsbrott av mer generellt och heltäckande slag kan senare beaktas och vid behov inarbetas i svensk lagstiftning.
Jag är dock tveksam till föreslagen lagstiftning på en punkt. Det gäller att det för straffbarhet krävs att handeln skett i direkt syfte att offret skall utnyttjas för sexuella ändamål. Jag är medveten om att det för straffrättsligt ansvar inte krävs att något utnyttjande verkligen har skett, utan att det räcker med syftet. Lika medveten är jag dock om att det i allmänhet är enklare att bevisa en handling än ett syfte. Som jag uppfattar det skall för straffbarhet syftet kunna bevisas i alla led i den kedja som utgör en organiserad människohandel. Det kan bli mycket svårt att bevisa att syftet sexuella ändamål är känt och omfattat i hela kedjan. Organisationerna som opererar inom området kan vara uppbyggda på olika sätt och det är inte alldeles givet att alla led i kedjan känner till det verkliga eller slutliga ändamålet med människohandeln. I vart fall torde detta vara den legala utväg som advokater och klienter kommer att använda sig av vid lagföring och i domstolar.
Mot den bakgrunden är det önskvärt att det subjektiva rekvisitet direkt uppsåt i 4 kap. 1 a § första stycket brottsbalken också skall anses föreligga när det med hänsyn till gärningsmannens faktiska koppling till och samröre med övriga led i människohandeln och till de faktiska omständigheterna i övrigt är rimligt att anta att gärningsmannen vid brottstillfället hade kunskap om att syftet med gärningen var att offret skulle utnyttjas för sexuella ändamål. Det torde ankomma på utskottet att utarbeta en kompletterande författningskommentar med denna innebörd.
|
Stockholm den 3 april 2002 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |