Riksdagen begär hos regeringen en översyn av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna när den kommande lagstiftningen gällt i högst två år.
Riksdagen begär hos regeringen förslag till ett regelverk rörande nationell utvärdering av rambeslut rörande det rättsliga samarbetet inom två år från att de trätt i kraft inom samtliga EG-rättsliga områden.
Ett väl fungerande rättsligt samarbete inom EU är av stor betydelse för att människor skall känna trygghet i gemenskapen. Det finns därför all anledning för Sverige att fortsätta sitt aktiva deltagande i de internationella ansträngningarna för att motverka terrorism och organiserad brottslighet. En självklar utgångspunkt i detta arbete är demokratins rätt att försvara sig. Ett ökat medvetande om nödvändigheten av ett kraftfullt globalt samarbete för att lösa gemensamma och överhängande problem krävs.
Den ökade internationaliseringen sätter tydliga avtryck även i vårt rättsväsende. Ett öppet och gränslöst Europa innebär att även kriminaliteten rör sig alltmer över gränserna. Den svenska rättsbildningen och rättstillämpningen har också successivt anpassats efter EU-rätten, i och med att Sverige sedan några år är bundet till Europarådets konvention om de mänskliga fri- och rättigheterna och till följd av medlemskapet i Europeiska unionen.
I många olika typer av brott, till exempel terrorbrott, narkotikabrott, grov ekonomisk brottslighet, människohandel och annan organiserad brottslighet saknar nationella gränser betydelse. Samtidigt stannar ofta möjligheterna att från samhällets sida bekämpa denna typ av brottslighet vid gränsen. Det innebär att brottsligheten alltför ofta ligger några steg före rättssamhället. Därför är det nödvändigt att utveckla det gränsöverskridande samarbetet av brottsbekämpning och det brottsförebyggande arbetet.
I och med Amsterdamfördraget förändrades reglerna på det rättsliga området genom att flera sakområden flyttades över till gemensamt beslutsfattande och därmed blev en del av gemenskapsrätten. Kvar som mellanstatligt samarbete blev bland annat polissamarbetet samt det straffrättsliga samarbetet. Vi anser att polis- och straffrättsligt samarbete även i fortsättningen främst skall ske genom mellanstatligt samarbete. Även det brottsförebyggande arbetet bör fortsättningsvis främst ske i mellanstatlig form och inriktas på organiserad brottslighet. Att vi accepterar vissa nya gemensamma minimiregler när det gäller straffrättsliga påföljder och andra former av straffrättsliga åtgärder som skall vidtas skall ses som undantag på grund av frågornas vikt. Grundprincipen bör dock även fortsättningsvis vara att polis- och straffrättsligt samarbete skall ske genom mellanstatligt samarbete.
Rambeslutet innebär att all utlämning inom EU skall ske med tillämpning av den europeiska arresteringsordern. De tidigare utlämningskonventionerna skall således inte längre tillämpas mellan medlemsstaterna. Rambeslutet är en utveckling av nuvarande internationella överenskommelser på utlämningsområdet. Möjligheten att mellan stater utlämna personer som är eftersökta för lagföring eller för att verkställa straff är av central betydelse i det internationella straffrättsliga samarbetet. Det är dock av största vikt att medlemsstaterna hela tiden uppfyller kraven på frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Om så ej sker måste den svenska regeringen agera.
En arresteringsorder får bara användas för att få till stånd en lagföring eller för att verkställa ett redan utdömt straff eller en annan frihetsberövande påföljd. Avvisnings- och utvisningsbeslut omfattas följaktligen inte av rambeslutet. Centerpartiet anser att detta är av stort värde.
Centerpartiet har även krävt att frågan om överlämnande skall prövas av domstol då personen i fråga motsätter sig ett utlämnande. Beslutet om överlämnande måste kunna överklagas. Detta ingår i propositionen. Enligt rambeslutet skall slutligt beslut fattas senast sextio dagar efter det att personen blivit gripen.
Om det skulle visa sig att den föreslagna tillämpningen inte fungerar skall regeringen arbeta för en ändring. Det kan röra sig om olika detaljer inom ramförslagen. Det kan till exempel visa sig att den europeiska arresteringsordern som utfärdas för brott som enligt den utfärdade medlemsstatens lagstiftning är belagda med fängelse eller frihetsberövande åtgärd upp till en tid av lägst 12 månader behöver en höjning till exempelvis 24 månader innan utlämning får ske.
Om den praktiska tillämpningen leder till utlämning i omotiverat stor omfattning bör en översyn kunna ske för att utreda om en förändring är motiverad. Då skulle inte lindrigare förseelser nödvändigtvis behöva leda till utlämning. Med hänvisning till det ovan anförda bör riksdagen hos regeringen begära en översyn av rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna när den aktuella lagstiftningen gällt i högst två år.
Sverige måste förbättra utvärderingsmekanismen. Vi måste kunna utvärdera konsekvenserna på bättre sätt än i dag. Det är av stor vikt att direktiv och rambeslut och den medföljande svenska följdlagstiftningen fungerar på ett nöjaktigt och rättssäkert sätt för svenska medborgare. Det vill säga att lagstiftarnas intentioner efterlevs av medlemsstaterna. Regeringen bör därför återkomma med ett förslag till ett regelverk rörande nationell utvärdering av rambeslut eller EU-direktiv inom två år från att de trätt i kraft inom samtliga EG-rättsliga områden.
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Gunnel Wallin (c) |
|
|
Åsa Torstensson (c) |
Rigmor Stenmark (c) |
|
Viviann Gerdin (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Marianne Andersson (c) |
Sven Bergström (c) |
|
Agne Hansson (c) |