Riksdagen avslår proposition 2001/02:118.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att rambeslutet och efterföljande lagstiftningsåtgärder bör behandlas i ett sammanhang.
Folkpartiet liberalerna arbetar för att EU-samarbetet skall fördjupas och även omfatta det rättsliga området. Det är angeläget att Sverige deltar i arbetet med att utveckla både regelverket och metoderna för att bekämpa gränsöverskridande kriminalitet i Europa. Dessutom är det viktigt att se till att det finns ett fungerande utlämningssamarbete mellan EU-länderna så att brott kan beivras på ett effektivt sätt även om de begåtts i ett annat medlemsland. Självklart får ett fördjupat internationellt samarbete inom detta område inte resultera i försämrad rättssäkerhet. Samarbetet kring de rättsliga frågorna måste präglas av respekten för de mänskliga fri- och rättigheterna och alltid röra sig inom de ramar som rättsstatens principer medger. Legalitetsprincipen och kravet på förutseende inom straffrätten måste upprätthållas.
I propositionen föreslår regeringen att riksdagen skall godkänna det inom Europeiska unionen upprättade utkastet till rambeslut om en europeisk arresteringsorder och om överlämnande mellan medlemsstaterna. Tanken är att bestämmelserna i rambeslutet skall ersätta nuvarande utlämningsförfaranden som tillämpas mellan EU-länderna.
Begreppet europeisk arresteringsorder är benämningen på ett förfarande som innebär att en rättslig myndighet i en EU-stat kan begära att en annan stat griper och överlämnar en efterlyst person. Enligt artikel 1 i rambeslutet sägs att en medlemsstat (den verkställande staten) i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande och bestämmelserna i rambeslutet skall godta och verkställa en begäran om gripande och överlämnande (europeisk arresteringsorder) från en annan medlemsstat (den utfärdande staten).
Frågan om svenskar skall kunna lämnas ut till ett annat EU-land för ett brott som inte är ett brott i Sverige är alltså en av huvudfrågorna i regeringens förslag. För vissa typer av brott föreslås att kravet på dubbel straffbarhet slopas. I stället skall den utfärdande statens definition på brottet gälla. Det innebär att de rättsliga myndigheterna i den verkställande staten inte kan kräva att det skall föreligga dubbel straffbarhet om den utfärdande statens rättsliga myndigheter anser att brottet motsvarar något av de brott eller brottstyper som anges i den s.k. listan i artikel 2.2 och brottet i den utfärdande staten dessutom kan medföra fängelse lägst tre år.
Enligt regeringen är ”tanken att medlemsstaternas definitioner av brotten i ’listan’ inte skall ha någon betydelse för frågan om överlämnande kan ske”. För svenskt vidkommande finner vi det anmärkningsvärt att ”deltagande i kriminell organisation” tas upp som ett av dessa brott som inte kräver dubbel straffbarhet. I Sverige har det länge funnits en bred enighet kring uppfattningen att politiska organisationer eller medlemskap i dylika inte bör förbjudas. Dels av yttrandefrihetsskäl, dels för att det är en ineffektiv metod att bekämpa oönskade organisationer. Däremot måste polis och rättsväsende ta krafttag mot den kriminella verksamhet som är kopplad till t.ex. nazistiska grupperingar, mc-gäng och liknande sammanslutningar. Även andra brott i ”listan” skapar oklarheter. Det gäller t.ex. terrorism som saknar närmare definition, liksom människohandel och IT-brottslighet samt rasism och främlingsfientlighet. Vidare slår regeringen fast att ”rambeslutet inte hindrar en medlemsstat från att tillämpa sina konstitutionella regler om föreningsfrihet, tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier” (sid 18) för att bara några rader senare hävda att ”grundlagarnas tillämplighet i ett ärende om utlämning eller överlämnande inte har något samband med frågan om avskaffande av kravet på dubbel straffbarhet”. Eftersom liknande motsägelser och oklarheter präglar hela propositionen är det uppenbart att den inte håller den kvalitet som kan krävas för att riksdagen skall kunna behandla förslagen.
Förslaget till rambeslut behandlar också de s.k. vägransgrunderna, alltså de skäl för att den verkställande statens rättsliga myndigheter skall eller får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. Vi menar att dessa vägransgrunder har flera brister. Det kan t.ex. inte vara acceptabelt att en stat skall överlämna personer till en annan stat om den vet att det rättsliga förfarandet inte kommer att uppfylla de grundläggande kraven på en rättvis och rättssäker process.
Arbetet med att ta fram detta rambeslut har gått snabbt. Även om regeringen haft ambitionen att hålla riksdagens justitieutskott och EU-nämnd kontinuerligt informerade om förhandlingsläget har riksdagens möjligheter att analysera förslagets innebörd varit starkt begränsad. Regeringen redogör i propositionen för behovet av lagstiftningsåtgärder på grund av rambeslutet, men några exakta lagförslag redovisas inte, vilket gör det omöjligt för riksdagen att överblicka konsekvenserna av rambeslutet för svenskt vidkommande.
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Johan Pehrson (fp) |
Helena Bargholtz (fp) |