Riksdagen avslår proposition 2001/02:107.
Propositionen förmår inte visa ett verkligt behov av lagstiftning på detta område. Regeringen kan inte redogöra för någon grupp som har lidit rättsförluster på grund av att den inte kunnat få sina anspråk prövade i domstol. Behovsanalysen visar i stället att det redan i dag finns tillräckliga medel för enskilda att få små anspråk tillgodosedda.
Det kan också ifrågasättas om det är lämpligt att Sverige som första land i Europa inför grupptalan. Det finns stor risk att förekomsten av rättsfiguren kommer att påverka den utländska investeringsviljan negativt. Sverige riskerar också att hamna i ett läge där man från utlandet söker sig hit för att driva grupptalan. Grupptalan kommer att utgöra en avsevärd konkurrensnackdel för det privata företagandet, vilket i slutänden drabbar de svenska konsumenterna.
Det är märkligt att regeringen väljer att föreslå en reform av denna typ, där behovet förmodligen är mycket litet och konsekvenserna oöverblickbara när samhället fylls av enskilda som drabbats av inbrott, misshandel och rån. Flertalet av dessa får aldrig sina mål prövade i domstol.
Den föreslagna reformen fyller ingen egentlig funktion och leder dessutom till en uppluckring av ett antal grundläggande principer i svensk rätt. Vi avser därför inte att stödja förslaget.
Grupptalan har varit föremål för lagstiftarens intresse sedan början av 1990-talet, då en utredning tillsattes för att utreda representativa processer. Utredningen överlämnades till regeringen år 1995, med förslag om att införa grupptalan som ny processform i Sverige.
Utredningens förslag rönte stark kritik från ett stort antal remissinstanser. Man ansåg att förslaget inte analyserats tillräckligt ingående, och ifrågasatte om det verkligen fanns något behov av reformen. Möjligheterna till kumulation och pilotmål ansågs vara väl fungerande alternativ i de fall då en grupp har anspråk som grundas på gemensamma eller likartade omständigheter. Därutöver riktades hård kritik mot det så kallade opt-out-systemet som ansågs olämpligt från rättssäkerhetssynpunkt och som också ansågs strida mot ett antal grundläggande rättsprinciper.
Betänkandet låg vilande på Justitiedepartementet till våren 2000 då man återupptog arbetet med lagstiftningsärendet. Trots att det gått 5–6 år sedan det första förslaget uppgav Justitiedepartementet att någon ny remissrunda inte var aktuell. Detta föranledde en rad näringslivsorganisationer att protestera och departementet utlyste då en hearing. Denna ägde rum den 22 december, det vill säga sista fredagen före julafton år 2000. Valet av tidpunkt var knappast optimalt. Endast ett fåtal av remissinstanserna bjöds in.
De inbjudna remissinstanserna var nästan uteslutande negativa till förslaget. Sommaren 2001 sändes därför en något omarbetad departementspromemoria ut på remissrunda. I denna hade förslaget om opt-out strukits, i övrigt var materialet mycket snarlikt.
Lagrådet har varit mycket kritiskt till lagförslagets innehåll och utformning.
Vi utvecklar i det följande vår inställning till förslaget.
Vid en så genomgripande reform som grupptalan innebär har regeringen en tung förklaringsbörda för varför reformen skall införas.
I förslaget uttalas att det finns luckor i det processuella rättsskyddet då enskilda inte har möjlighet att göra sin rätt gällande beträffande anspråk rörande mindre ekonomiska värden. Olika hinder anses föreligga för enskilda att agera genom domstol eller andra rättsliga prövningsorgan avseende sådana krav. De hinder som nämns är ”ekonomiska, psykologiska, kunskapsmässiga och sociala faktorer”. Exakt vad som utgör dessa faktorer anges inte. De personer som ändå lyckas övervinna hindren möter tydligen andra: ”För personer som har mod, kraft och vilja att handla ställer processuella regler och principer hinder i vägen.” Vilka dessa regler och principer är framgår dock inte heller av propositionstexten.
Varken 1995 års betänkande om grupptalan eller det nu aktuella lagförslaget lyckas redogöra för några konkreta fall där en grupp enskilda inte fått sina anspråk tillgodosedda på grund av brister i det nuvarande systemet.
Ett stort antal remissinstanser anser att det helt saknas behov av reformen. Dessa menar att reformbehovet borde mötas genom vidareutveckling av den så kallade pilotmålsmetoden eller reglerna om kumulation. Stockholms tingsrätt bedömer utifrån sin erfarenhet att enskilda verkar ha god förmåga att med nuvarande möjligheter hävda också mindre anspråk av olika slag.
Regeringen hävdar att det är en stor rättsförlust att medborgare med små ersättningsanspråk inte kan få sin sak prövad i domstol. Ingenstans förmår man dock peka på exempel där så skulle vara fallet.
Kritiken om avsaknad av behov av reformen gör sig än mer gällande beträffande förslaget, på grund av det nya inslaget av ett skriftligt anmälningsförfarande. Detta bygger på att en gruppmedlem skriftligen måste anmäla sig till rätten inom en viss tid för att fortsätta att omfattas av en påbörjad grupptalan. Den föreslagna formen blir ju i praktiken ganska lik kumulationstalan och det är därför ännu svårare att hävda att det finns något behov av reformen.
Avslutningsvis kan anföras att institutet i sig verkar mer ägnat att uppmuntra myndighets- och organisationstalan än att ge enskilda möjligheten att föra process.
Regeringens förslag bortser helt från den kritik som framförts mot institutet i USA, där grupptalan infördes 1938. Man hävdar att inga studier ger belägg för sådana påståenden. Detta är inte med sanningen överensstämmande.
I USA är pressen att förlikas då en grupptalan inleds, så kallad legal blackmail, ett verkligt problem. Då ett företag hotas av en masskadeprocess – framför allt unga företag i utveckling samt företag vilkas produkter påstås ha framkallat svårbevisade systemskador – är benägenheten att förlikas stor. Detta även om risken att förlora en process bedöms vara liten. Eftersom alternativet ofta är konkurs är de flesta företag riskaversiva. Detta faktum har påtalats av flera amerikanska domare och jurister med stor erfarenhet av grupprättegångar.
Problemen ledde till en revision av den amerikanska grupptalansregeln, Civil Rule 23, i mitten av nittiotalet. Syftet var att minska antalet rättegångar i chikanöst syfte, eller med syfte att pressa svaranden till förlikning. Trots reformen fortsätter dock antalet representativa processer att öka.
Ett stort intresse riktas i USA mot grupptalan på värdepappersområdet. När kursen för ett börsnoterat företag sjunker kraftigt kan man snart påräkna en stämning mot företaget. Sannolikheten för att amerikanska företag skall stämmas av sina aktieägare är i dag 57 procent. Ofta görs gällande att bolaget underlåtit att lämna viktig information, eller lämnat felaktig information, till allmänheten. I samband med att en aktie noteras på en marknad för första gången medför kursfall ofta att uppgifterna i prospektet ifrågasätts och grupptalan inleds.
I Sverige har röster höjts för just ett dylikt prospektansvar, mer långtgående än det som föreslagits av Aktiebolagskommittén. I ljuset av statens ägande av Telia och talet om en ”folkaktie”, med efterföljande besvikelse för många småsparare, torde riskerna stå uppenbara. Det ackumulerade skadebeloppet har uppskattats till 27 miljarder kronor.
Risken för legal blackmail får anses vara högre i en grupprättegång än i vanliga processer. Det stora antalet gruppmedlemmar medför att skadeståndsbeloppen blir betydande, vilket ökar svarandens incitament att förlikas. Dylika rättegångar kommer också att åtföljas av ett massmedialt intresse, vilket kommer att föranleda svaranden att förlikas för att undvika negativ publicitet.
Regeringen anför att riskerna för legal blackmail i Sverige inte kommer att bli så stora eftersom här gäller att förlorande part svarar för motpartens rättegångskostnader. Detta skulle verka avskräckande på den som inte har grund för sin talan. I utpressningssyftet ligger dock att söka nå en förlikning på ett så tidigt stadium som möjligt, innan rättegångskostnaderna hunnit bli särskilt stora. Dessutom är det ett välkänt faktum att vardera parten normalt står för sina egna kostnader vid förlikning. De av regeringen anförda mekanismerna kommer därför inte att fungera.
Regeringen antyder att det i många andra länder inrättats möjligheter att föra grupptalan på grund av det stora behovet av att stärka rättsskyddet för massanspråk. Sanningen är att grupptalan inte finns någonstans inom EU i den form regeringen föreslår. I Nederländerna och Portugal finns vissa möjligheter att föra representativ process inom begränsade områden, men i övrigt kommer Sverige att stå ensamt om denna reform inom EU. Det kan noteras att det enligt nederländsk lagstiftning inte är möjligt att föra grupptalan om ersättning som skall utgå i kontanter.
Flera remissinstanser har invänt att frågan först bör beredas på europeisk nivå innan Sverige ensamt tar steget att införa grupptalan. Regeringen hävdar att detta inte är nödvändigt och att man inom EU har tagit flera steg mot en sådan reform. Enligt uppgifter är dock majoriteten av LEGA-utskottet i Europaparlamentet mot införande av grupptalan på europeisk nivå.
Propositionen hänvisar till två olika direktiv (93/13/EEG och 98/27/EG). Som har framhållits av ett antal remissinstanser kan dessa direktiv inte ens i vid mening anses innebära ett steg som kan leda fram till nationell lagstiftning om grupptalan. Det förstnämnda direktivet syftar till att stärka konsumentens ställning i förhållande till näringsidkare avseende avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Det sistnämnda möjliggör för medlemsländerna att sinsemellan mer effektivt följa upp överträdelser mot direktiv på konsumentskyddsområdet. Att se dessa som steg i riktning mot grupptalan är inte mer än önsketänkande från regeringens sida. Uttalanden i denna riktning saknar grund och är direkt missvisande.
Redan i dag finns det indikationer på att man i olika delar av världen noggrant följer det svenska arbetet med grupptalan. En försmak av de ekonomiska intressen som driver på och skapar grupptalansprocesser får man om man läser juninumret av The European Lawyer. Där redogörs bland annat för hur en amerikansk advokat gläder sig åt att kunna driva europeiska mål som grupptalan i Sverige, med hjälp av Luganokonventionen.
Enligt institutet Invest in Sweden Agency (ISA) som agerar rådgivare åt presumtiva investerare utomlands, är förekomsten av grupptalan en stor fråga när man beslutar huruvida man skall investera i Sverige. ”Forum shopping” gäller också omvänt – investerare kommer att söka efter marknader där man inte riskerar att bli utsatt för massprocesser av typen grupptalan. Detta innebär i förlängningen ännu en konkurrensnackdel för Sverige.
Det framstår mot bakgrund av ovan sagda som mindre väl genomtänkt att Sverige ensamt skulle införa denna reform.
Det har upprepade gånger påpekats att class action-institutet i USA varit en bidragande orsak till processbenägenheten i det amerikanska samhället. Trots att de amerikanska och svenska rättssystemen skiljer sig åt väsentligt är situationen i USA ett tecken på hur situationen missbrukats och länt samhället och näringslivet till skada.
Det kan av olika anledningar synas som om det svenska rättsliga scenariot förändrats. Civilprocessen framstår mer och mer som ett naturligt kontrollinstrument framför den sedvanliga myndighetsövervakningen. Dessa förändringar har sin grund i det europeiska kulturklimatet. Den föreslagna reformens syfte är att öka antalet civilprocesser vid de amerikanska domstolarna. Kraven på kausalitets- och culpabedömning har hittills fungerat som säkerhetsspärrar mot en alltför vidlyftig skadeståndsrätt. Det faktum att individuella omständigheter inte kommer att kunna beaktas vid grupptalan kommer att urholka dessa principer. Avsaknaden av dessa spärrar kommer att ytterligare accelerera användandet av grupptalan.
Möjligheten att använda sig av riskavtal är i sig processdrivande. Detta ökar också risken för en ökad processbenägenhet.
Regeringen föreslår att grupptalan skall kunna väckas av enskilda personer, organisationer eller myndigheter. Regeringen skall bestämma vilka myndigheter som får föra grupptalan.
Det är en märklig ordning att regeringen skall ha beslutanderätten över vilka myndigheter som skall tillåtas föra grupptalan. Konsekvensen blir att rådande politisk majoritet kommer att kunna styra mot vem grupptalan skall användas. Dessutom kommer processen att täckas av skattemedel, vilket också är principiellt tveksamt.
Här visar utfallet av remissvaren vilka som förstått vad regeringen syftar till. Konsumentombudsmannen och Naturskyddsföreningen får här en möjlighet att sätta kraft bakom sina krav på företagen genom hot om processer. Dessa instanser har härvid också krävt att få tillåtas företräda även dem som inte anmält sig till gruppen – man förordar det så kallade opt-out-förfarandet som kritiserats för att inte vara förenligt med svensk rätt.
Förslaget om offentlig grupptalan är principiellt tveksamt också såtillvida att staten kan komma att stå på svarandesidan gentemot en kärandemyndighet.
Processförutsättningarna är mycket vagt angivna. Ett flertal remissinstanser har påpekat att dessa bör ges ett klarare och mer detaljerat innehåll. Även Lagrådet anförde i sitt yttrande att kriterierna för att tillåta en grupptalan måste göras så klara som möjligt. Regeringen har försökt efterkomma Lagrådets krav, men ändringarna får anses vara redaktionella snarare än genomtänkta till innehållet.
Enligt förslaget har domstolens avgörande i en grupprättegång rättskraft i samma utsträckning som om gruppmedlemmarna hade varit parter i målet. Den föreslagna rättskraftsregeln måste tas i beaktande vid utformningen av de särskilda processförutsättningarna för grupptalan. Detta synes dock inte ha beaktats i utformningen av lagförslaget.
I förslaget nämns som en processförutsättning att grupptalan skall kunna grundas på en eller flera omständigheter som är gemensamma eller likartade för gruppmedlemmarnas anspråk. Enligt promemorian skall domstolen vid bedömningen om omständigheterna är likartade söka vägledning i rättegångsbalkens regler om kumulation. Detta förefaller vara en mindre lämplig utgångspunkt. Vid fakultativ kumulation av mål, innebärande att flera käranden med likartade anspråk för talan mot en svarande, kan olika domar ges i förhållande till kärandena. Anspråken kan handläggas gemensamt, exempelvis kan gemensam bevisupptagning ske, men domstolen förutsätts inte bedöma anspråken lika. Rätten kan ogilla ett av anspråken och bifalla ett annat anspråk. Denna möjlighet föreligger inte vid grupptalan.
Om för låga krav ställs på samstämmigheten mellan anspråken blir konsekvensen att rätten inte kommer att kunna beakta enskilda gruppmedlemmars individuella omständigheter. Detta medför att en enskild gruppmedlem kommer att bedömas på samma sätt som de andra i gruppen, vilket kanske inte skulle ha skett i en individuell prövning. Den enskilde gruppmedlemmen kan då sägas lida en rättsförlust om de omständigheter på vilka han grundar sin talan borde ha medfört bifall av talan, men talan ändå ogillas eftersom de omständigheter på vilka käranden grundar sin talan är otillräckliga för bifall. Avgörandet får rättskraft även gentemot den enskilde gruppmedlemmen. Denne kan inte få sina anspråk prövade i en ny rättegång på grund av principen om res judicata. Omvänt kan enskilda gruppmedlemmar på ett oriktigt sätt berikas om de omständigheter som käranden grundar sina anspråk på medför bifall till grupptalan, medan de individuella omständigheterna hänförliga till gruppmedlemmen skulle ha medfört att grupptalan ogillades. Svaranden kan inte i efterhand hävda att anspråk från en gruppmedlem på grund av individuella omständigheter inte borde ha medfört bifall.
Regeringen föreslår att grupptalan skall omfatta de gruppmedlemmar som inom en viss tid efter det att talan har väckts anmält till domstolen att de önskar omfattas av kärandens talan. Gruppmedlemmarna skall underrättas om att en grupprättegång har inletts. Underrättelsen skall ske på det sätt som domstolen finner lämpligt.
Detta förslag har omarbetats väsentligt i förhållande till utredningens förslag, som alltså förordade att grupptalan skulle omfatta alla som angavs som gruppmedlemmar oavsett viljeförklaring. För att inte omfattas av grupptalan skulle medlemmarna aktivt behöva begära utträde. Detta opt-out-förfarande rönte så pass stor kritik att regeringen funnit sig föranledd att backa till ett opt-in-förfarande.
Det nya förslaget utgör dock inte ett renodlat opt-in-system, utan är snarare att betrakta som ett bakvänt opt-out-system. Utgångspunkten i bestämmelsen om gruppens bestämning är ju att en enskild är medlem i gruppen fram till dess tidsfristen att anmäla sig har löpt ut, och skall därmed anses ha trätt ur gruppen. Denna formulering synes något märklig – regeringen menar alltså att man är medlem av en grupp till dess att det kan konstateras att man inte anmält sig till densamma.
Ovan nämnda förhållande återspeglas bland annat i övriga bestämmelser som knyter an till paragrafen om gruppens bestämning (§ 14). I dessa refereras enbart till ”…anmälan enligt § 14”. Vilken typ av anmälan som åsyftas – om anmälan gäller inträde eller utträde – stadgas inte uttryckligen. Denna lagtekniska lösning framstår som mycket lämplig om lagstiftaren i ett senare skede beslutar sig för att ändra opt-in-systemet till ett opt-out-system. Den enda paragraf som då behöver justeras är i princip § 14. I propositionen står också att man avser att följa anmälningsfrekvensen mycket noga. I den promemoria som föregick nu föreliggande förslag stod att man avsåg att omvärdera anmälningsförfarandet i fall anmälningsfrekvensen skulle bli för låg.
Regeringen föreslår att den som vill väcka grupptalan skall kunna träffa avtal med ett ombud om att arvodet skall bestämmas med hänsyn till utgången av tvisten (så kallade riskavtal). Ett sådant avtal skall dock kunna åberopas mot gruppmedlemmarna endast om det har godkänts av domstol. Ett riskavtal får godkännas endast om det är skäligt med hänsyn till sakens beskaffenhet.
Ett stort antal remissinstanser har ställt sig tveksamma till eller motsatt sig införandet av regler om riskavtal.
Det finns anledning att se allvarligt på de skäl som framförts mot introduktionen av riskavtal i det svenska rättssystemet. Risken är stor att användningen av riskavtal leder till att antalet onödiga rättegångar ökar och att kostnaderna för domstolarna och samhället ökar utan motsvarande nytta. Riskavtalet innebär att advokaten får ett mycket starkt ekonomiskt intresse i tvisten, vilket kan leda till att advokatens intressen sätts före klientens. Detta är oförenligt med den grundläggande principen om advokatens odelade lojalitetsplikt gentemot klienten.
Det förhållande att kravet på riskavtal skall godkännas av domstol kan medföra att domstolens opartiskhet ifrågasätts. En sådan prövning förutsätter nämligen en bedömning av möjligheterna till framgång med grupptalan.
Regeringen bedömer att införandet av reformen kommer att medföra kostnadsökningar för de tingsrätter som blir behöriga att handlägga grupprättegångar. Kostnaderna anses dock rymmas inom ramen för den ordinarie anslagstilldelningen till domstolsväsendet.
Flera remissinstanser har ifrågasatt denna bedömning. Domstolsverket anser att resursbehovet är svårt att bedöma. Man anser att de ökade kostnaderna svårligen kommer att rymmas inom ramen för befintliga medel. Domstolsverket påtalar också vikten av utbildningsinsatser för berörda domare, och JO framhåller vikten av att behöriga tingsrätter tillförs tillräckliga domarresurser.
Vid en genomgång av förslagets olika bestämmelser framgår det att domstolarna i stor utsträckning har att göra lämplighetsbedömningar vid hanteringen av grupprättegångar. Domstolen kommer ofta att stöta på komplicerade processuella frågor och mycket tidskrävande bedömningar med anledning av, till exempel, reglerna om
fastställande av om de särskilda processförutsättningarna är uppfyllda,
huruvida en ansökan till sitt innehåll är fullgod (särskilt vad gäller frågan om huruvida namn- och adressuppgifter behövs för målets handläggning eller inte),
huruvida begäran om byte av taleform skall bifallas,
på vilket sätt underrättelse till gruppmedlemmarna skall ske,
huruvida en begäran om utvidgning av talan skall bifallas, och
huruvida en begäran om uppskov med prövningen av en viss fråga skall bifallas.
Domstolarna skall dessutom bedöma en rad andra frågor som inte är aktuella i vanliga processer och utöva en omfattande processledning, till exempel vad avser bildandet av undergrupper, byte av kärande och godkännande av riskavtal. Även detta torde vara mycket tidskrävande.
Ovan angivna bestämmelser kommer att medföra att domstolarna kommer att tvingas handlägga mycket mer krävande och omfattande processer än enligt nu gällande processordning. Detta kommer i sin tur att leda till att domstolarna behöver ökade resurser med ökade kostnader för staten som följd. Någon vidare analys av hur stora kostnaderna förväntas bli har inte gjorts. I stället uttalas att grupprättegångarna – som förväntas bli försvinnande få till antalet, vilket åter reser frågan om behovet av reformen – inte kommer att bli mer kostsamma att handlägga än ordinära mål.
Med beaktande av det ovan anförda samt det förhållande att samtliga domstolar länge har varit föremål för omfattande besparingar torde en noggrann undersökning av framtida anslagstilldelning, liksom kostnadseffekterna, erfordras för en korrekt analys av de ekonomiska konsekvenserna.
Förslaget är ägnat att underlätta processer om små anspråk. Om svenska domstolar åläggs att lösa aggregationer av bagatellartade anspråk skulle deras roll i samhället drastiskt förändras. Tvistlösning skulle ersättas av översyn av industri och näringsliv. En grupptalansreform skulle även leda till att organisationer och myndigheter skulle kunna, genom rättegångsförfarandet, driva en politisk agenda som på intet sätt behöver ligga i konsumentens, eller ens samhällets, intresse.
Problematiken med access to justice, det vill säga enskilda individers möjligheter att framställa anspråk, betyder inte enbart att det behövs utökade möjligheter till domstolsprocesser. I diskussionen om grupprättegångar bör man beakta processuell effektivitet lika väl som tillgång till rättsmedel. I USA introducerades class action som en processuell regel i syfte att underlätta hanteringen av de massanspråk som fyllde domstolarna, inte för att det inte fanns möjligheter att göra sina anspråk gällande. Diskussionen måste således fokusera på behovet av reformen samt tillämpligheten av det föreslagna systemet i Sverige.
Regeringen hävdar att förslaget inte kommer att leda till ändringar i den materiella rätten, utan att det utgör en strikt processuell reform. Grupptalan kommer dock att innebära en avsevärd uppluckring av skadeståndsrätten. Individuella omständigheter kommer att bli i stort sett omöjliga att beakta. Härigenom kommer domstolarna att bli tvungna att ge efter på det stränga krav på adekvat kausalitet mellan handling och skada som gäller inom den materiella skadeståndsrätten i Sverige. Detta kommer i sin tur att leda till en uppluckring av kausalitetsbedömningen på ett sätt som inte kan anses förenligt med de grundläggande principerna inom svensk skadeståndsrätt.
Av samma skäl kommer det nu gällande kravet inom skadeståndsrätten på en individuell bedömning av huruvida oaktsamhet föreligger (culpabedömning) att eftersättas.
Även andra principer som förutsätter en individuell bedömning kommer att påverkas negativt i och med att domstolarna inte kommer att kunna upprätthålla kravet på beaktande av särskilda omständigheter och exakthet i sin bedömning. Hit hör exempelvis principerna om ansvarsfrihetsgrund, medvållande och samtycke, samt inverkan av konkurrerande skadeorsaker.
För att grupptalansinstitutet i praktiken skall fungera kommer beräkning och fördelning av skadestånd att behöva schabloniseras vilket omintetgör skadeståndets individuella, reparativa effekt.
Den bästa konsumentpolitiken är en politik som tillåter konkurrens, mångfald och valfrihet. På en marknad där fri konkurrens råder kan en missnöjd kund – som väljer att inte använda sig av de rättsliga medel som trots regeringens klagorop faktiskt står till buds – helt enkelt välja att inte handla med det fallerande företaget. Ett seriöst näringsliv är självsanerande. Sköter man sig inte har man snart inga kunder kvar. Det är bara på en monopolmarknad som reformer av det nu aktuella slaget behövs. Endast när konsumenten bara har en producent att vända sig till behöver man ta till dessa krafttag för att inskärpa kraven på kvalitet.
Sverige har ett antal konkurrensnackdelar gentemot andra potentiella marknader. Sverige ligger avsides, språket är svårtillgängligt, skatterna på företagande och vinst är mycket höga vid en internationell jämförelse. Därför är varje reform som påverkar Sveriges ekonomiska och juridiska infrastruktur väsentlig.
Grupptalaninstitutet har dåligt rykte. Med tanke på den betydelse som utländska företag på väg att investera i Sverige tillmäter förekomsten av institutet finns det goda skäl att anta att investeringsviljan kommer att påverkas mycket negativt. Det är troligt att många företag inte finner det mödan värt att satsa på Sverige som marknad om risk för att dra på sig grupprättegångar då följer med. Därtill är den svenska marknaden alltför liten för att vara intressant.
När man bedömer huruvida en specifik reform skall införas måste man också beakta behovet av en livsduglig infrastruktur. Införandet av grupptalan i Sverige skulle leda till effekter på olika nivåer, förutom på rättsväsendet.
Införande av grupptalan skulle komma att medföra ökade kostnader för konsumenterna. Ett ökat antal processer ökar kostnaderna för näringslivet, som i sin tur övervältrar dessa kostnader på konsumenten. Resultatet blir en höjning av de redan internationellt sett höga priserna på konsumtionsvaror i Sverige. Där en intresseorganisation eller en myndighet vinner en process förlorar konsumenten långsiktigt på ökade priser på varor och tjänster.
Ett ökat antal processer skulle också leda till en ny form av säkerhetstänkande i form av meningslösa varningstexter. Innebörden av en sådan varning kan till exempel vara att kaffet är varmt och således kan medföra brännskada. Alternativt börjar företaget att servera mindre varmt kaffe. Exemplen kan verka löjeväckande, men är en realitet i USA i dag. Även detta säkerhetstänkande för med sig effekter för konsumenterna. Dels övervältras ökade företagskostnader på grund av extensiv märkning till konsumentledet, dels är risken att människor slutar att själva beakta eventuella risker, eftersom de förväntar sig att bli varnade vid varje liten risk för skada eller besvikelse.
Enligt anhängare av förslaget är införandet av grupptalan enda sättet att tillse att vissa skadelidande kommer till sin rätt. Kritikerna av förslaget har anklagats för att vara ”potentiella svarandeparter som inte vill betala berättigade skadestånd”. Vid införandet av ingripande reformer är det dock angeläget att värna om rättssäkerhetsfrågor, likaväl som behovet av ändring.
Att konsumenter har makt och inflytande är angeläget. Den främsta formen av konsumentmakt är dock att själv ha bestämmanderätten över sina resurser och hur man vill använda dem.
Det finns flera bättre och billigare sätt att tillse att konsumenterna kommer till sin rätt än att införa grupptalan. Bland annat kan man tänka sig att bygga vidare på den princip som allmänna reklamationsnämnden innebär. Inom EU pågår också arbete med så kallad alternative dispute resolution, ett sätt att nå överenskommelse mellan tvistande parter utom rätta, just för att komma tillrätta med små anspråk på konsumentområdet.
Det är inte konsumentmakt att ge stat, myndigheter och självutnämnda ombudsmän rätten att för en grupp enskilda driva processer, allrahelst inte när syftet kan befaras bli mer politiskt än reparativt. Konsumenter har i dag fullt tillräckliga medel att få sina anspråk tillgodosedda, vilket påtalats av ett stort antal tunga remissinstanser. De konsumenter som väljer att inte gå vidare när de är missnöjda med en vara eller en tjänst har gjort ett aktivt val. Det är förmätet av staten att misskreditera konsumenterna med att säga att detta val beror på att konsumenterna inte vet, kan eller orkar bättre.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 26 mars 2002 |
|
|
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
|
Maud Ekendahl (m) |
Jeppe Johnsson (m) |
|
Anita Sidén (m) |
Lennart Bolander (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Karin Enström (m) |
|
Lars Björkman (m) |
Anders G Högmark (m) |