Motion till riksdagen
2001/02:Fö8
av Lars Ångström m.fl. (mp)

med anledning av prop. 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret


Innehållsförteckning

Innehållsförteckning 1

Förslag till riksdagsbeslut 2

Motivering 2

För mycket militärt 3

De nya hoten 4

Sönderrostande atomubåtar 4

Terrorism 5

Den allmänna värnplikten 5

Krigsmaterielexportstöd 6

Krishantering 6

Civil fredskår 7

Bra förutsättningar 7

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Försvarsmakten konkretiserar även anpassningsplaner nedåt genom att ta fram en plan för hur en halvering av det militära försvaret på sex år skulle kunna genomföras på ett för samhället så smidigt sätt som möjligt.

  2. Riksdagen begär att regeringen snarast kommer tillbaka med förslag om hur organisationen skall se ut för att möta reella hot mot Sverige som från sönderrostande atomubåtar, IT-sabotage, miljöförstöring och terrorism.

  3. Riksdagen begär att regeringen kommer tillbaka med förslag på ett totalförsvarssystem som skall ersätta dagens värnpliktssystem och bygga på frivillighet och vara öppet för både män och kvinnor.

  4. Riksdagen begär att regeringen inte tillåter Försvarsmakten att stödja en alltmer utlandsägd krigsindustris exportansträngningar utan i stället avbeställer det krigsmateriel man inte anser sig behöva.

  5. Riksdagen begär att regeringen kommer tillbaka med förslag om att inte låta försvaret hålla sig med ett stort antal JAS-plan i beredskap för ett eventuellt tillväxtskede.

  6. Riksdagen begär att regeringen konkretiserar sitt handlingsprogram för att förebygga väpnade konflikter med att se över möjligheten att skapa ett institut för internationell konflikt- och terrorförebyggande verksamhet.

  7. Riksdagen begär att regeringen i enlighet med sitt eget handlingsprogram för en konfliktförebyggande politik verkar för Europaparlamentets beslut om en genomförbarhetsstudie för en europeisk civil fredskår.

Motivering

Miljöpartiet har under hela 90-talet pekat på att hoten mot Sverige inte är militära. I partimotioner har vi föreslagit kraftigt minskade militärutgifter och en nedmontering av det militära invasionsförsvaret till förmån för ett försvar mot nya icke-militära hot som IT-sabotage, terrorism, miljöförstöring och sönderrostande atomubåtar i Murmansk.

Dessa analyser och krav har visat sig i grunden vara riktiga och stöddes några år senare av en riksdagsmajoritet. 1996 beslutade riksdagen på Miljöpartiets initiativ om en vidgad hotbild. 1999 delade Sveriges överbefälhavare Miljöpartiets analys om att det inte längre existerade något militärt invasionshot. I mars 2000 stödde en riksdagsmajoritet Miljöpartiets krav på nedläggning av ett stort antal regementen och en minskning av militärutgifterna. Riksdagen stödde också vårt krav på att i statsbudgeten föra över militärens miljarder till sjukvården.

I regeringens proposition ”Fortsatt förnyelse av totalförsvaret” bekräftar regeringen ytterligare på flera punkter riktigheten i tidigare analyser och krav från Miljöpartiet. Regeringen medger inte bara att ett militärt hot mot Sverige inte ter sig möjligt inom en tioårsperiod utan också med tiden ter sig mer avlägset.

Regeringen tar också för första gången explicit upp vikten av att inte bara ha en anpassningsförmåga av Försvarsmakten uppåt, utan också att ha en anpassningsförmåga för fortsatta minskningar. Detta är mycket positivt. Hade detta Miljöpartikrav tillgodosetts tidigare hade den svenska nedrustningen kunnat ha påbörjats både snabbare och genomförts smidigare till gagn för såväl Försvarsmaktens personal som för skattebetalare.

Även Miljöpartiets tidigare kritik av regeringen för att fullfölja stora krigsmaterielbeställningar som JAS, kustkorvetter och ubåtar, vapensystem som alla har motiverats av en hotbild som inte längre existerar, bekräftas i propositionen ”Fortsatt förnyelse av försvaret”. Regeringen medger att man till exempel köpt JAS-plan som inte behövs för 20 miljarder av skattebetalarnas pengar.

Visst kan man lockas att känna tillfredsställelse över att ligga i den säkerhetspolitiska analysens framkant. Känna tillfredsställelse över att regeringen på punkt efter punkt visar att Miljöpartiet har varit framsynt i svensk säkerhetspolitisk debatt. Det tråkiga är dock att regeringens och övriga riksdagspartiers långsamhet helt i onödan kostat skattebetalarna hundratals miljarder under 1990-talet. Pengar som istället kunde ha använts inom vården och skolan som istället fick skära ner. Det var inte bra.

Det är också positivt att grunden för nytänkande finns i analyserna i ”Fortsatt förnyelse av försvaret”. Tyvärr saknar dock regeringen förmågan att dra slutsatser av nya insikter. Propositionen ger mer intrycket av att hitta nya beteckningar och förpackningar för de traditionella militära medlen snarare än att utforma ett försvar anpassat till 2000-talets säkerhetspolitiska behov av att kunna möta nya och i huvudsak icke-militära hot.

För mycket militärt

Det accelererande sönderfallet inom rysk krigsmakt har fortsatt och gör att risken för en negativ säkerhetspolitisk utveckling i vårt närområde fortsätter att minska. Men regeringen saknar förmåga att minska Sveriges militärutgifter i någon nämnvärd utsträckning. Medan militärutgifterna i Europa halverades under 90-talet så är det först under 2002 som Sveriges kommer att minska. Och då endast med blygsamma 10 %.

Ännu svårare har regeringen haft att med stöd av Centerpartiet och Vänsterpartiet minska den militära verksamheten i tillräcklig omfattning för att rymmas inom den budgetram riksdagen fastställt. Resultatet blir ideligen återkommande så kallade svarta hål i försvarsbudgeten. Hundratals miljoner eller miljardbelopp som saknas med följd att stor uppfinningsrikedom måste ägnas budgettekniskt trixande. Regeringens oförmåga på den punkten är inte bra. Det är dyrt för skattebetalarna, och det skapar stor osäkerhet inom Försvarsmakten. Det är inte bra.

Vi vill inte behöva höra försvarsministern än en gång stå i riksdagens talarstol och säga att det regeringen föreslår borde ha inletts för länge sedan. Därför föreslår Miljöpartiet en konkret planering för hur och var en halvering av det militära försvaret ska kunna genomföras på sex år.

De nya hoten

Risken för IT-sabotage har ökat i takt med att alltmer av samhällsorganisation och samhällsfunktioner blir beroende, och därmed sårbart, av informationsteknik. De tekniska systemen blir alltmer komplexa och ömsesidigt beroende och får således en allt större betydelse för säkerheten i samhället. Genom att en optokabel förstördes på ett enda ställe den 11 oktober, lamslogs till exempel all fast tele- och datatrafik till och från norra halvan av Sverige. Med förhållandevis små resurser kan en enskild individ, en grupp eller en organisation, i princip var som helst i världen, utsätta bankbetalnings­system, försäkringssystem, elektroniska kommunikationer och databaser för elektroniska intrång och sabotage.

Mot IT-sabotage hjälper inte JAS-plan och ubåtar. Det finns ett behov av övergripande omvärldsanalys, tvärsektoriell samordning och incidentberedskap. Uppgifter som inte bör läggas på den militära försvarsmakten. Dess försök till det egna kommunikations- och ledningssystemet Orion slutade i ett mångmiljardfiasko som förskräcker.

Det är beklagligt att regeringen inte heller i år har förmått utveckla konkreta förslag till försvar och förebyggande insatser på detta område utan avser att komma tillbaka till riksdagen först nästa år.

Söderrostande atomubåtar

I Murmansk ligger idag ett stort antal av det forna Sovjetunionens atomubåtsflotta och bokstavligt talat rostar sönder. Tillsammans med andra sönderrostande krigsfartyg så rör det sig om flera hundra kärnkraftsreaktorer och enorma mängder lågradioaktiv materiel. Brand eller explosion i några kärnreaktorer i samband med en för Sverige olycklig vindriktning skulle innebära en katastrof för svenskt territorium i de norra delarna av landet. Stora svårigheter skulle också uppstå i mottagandet av tiotusentals flyktingar.

Trots att detta måste betraktas som ett av de mest konkreta hoten mot svenskt territorium saknas det fortfarande såväl plan som organisation för att förebygga en sådan katastrof. Tidigare har regeringen avvisat de initiativ till miljövärnsregementen som skulle kunna hantera problemen innan det är för sent. Regeringen har heller inte kunnat presentera något annat förslag istället. Vi kan därför konstatera att hotet kvarstår.

Terrorism

Tidigare har regeringen haft en benägenhet att försöka klä även de nya hoten i form av militära medel. Terrorister skulle till exempel använda sig av militära robotangrepp. Fördelen med en sådan verklighetsbeskrivning är att då skulle naturligtvis de militära motmedlen vara relevanta och att man händelsevis råkade ha en organisation för just militära motmedel. Nackdelen med ett sådant synsätt är att det förmodligen har mycket lite med verkligheten att göra. Terrorattackerna mot New York och Washington visade just detta med all önskvärd tydlighet. En motståndare söker hela tiden asymmetri. Det primära målet behöver inte vara att söka krig. Om syftet kan uppnås med andra former av påtryckningar och metoder kan det vara tillräckligt.

I samband med terrorattackerna i USA har också risken för biologiska eller kemiska terrorangrepp uppmärksammats igen trots att de använts under 90-talet. Medan EU idag bygger upp en omfattande militär organisation och militär kapacitet saknas det helt beredskap för biologisk terror. Biologisk smitta kan lätt sprida sig i det gränslösa Europa. Inte heller dessa hot kan mötas eller förebyggas av det militära försvaret. Också på denna punkt saknar regeringens proposition ”Fortsatt förnyelse av totalförsvaret” konkretion och förslag på terrorförebyggande insatser.

Behovet av förmåga att hantera andra och mer sannolika former av kriser och konflikter än de rent militära leder till slutsatsen att den militära komponenten i totalförsvaret blir allt mindre relevant. Utvecklingen talar för fortsatta minskningar av antalet förband och militära utgifter. Resurser bör istället föras över till konfliktförebyggande politik, terrorförebyggande insatser, demokratistöd och försvar mot de andra hot mot samhället som riksdagen identifierat.

Den allmänna värnplikten

Det allmänna värnpliktssystemet har spelat ut sin roll. Det utgör ett i grunden orättvist och idag helt otidsenligt system. För det första fullgör endast en tredjedel av landets män sin pliktutbildning, mindre än 18.000 av en årskull på ca 55.000. Två tredjedelar slipper. För det andra så omfattar värnpliktssystemet endast män – kvinnor ställs utanför. Flera riksdagspartier har uppenbara svårigheter att förhålla sig till den nya säkerhetspolitiska situationen. De föreslår till exempel tvångsplikt även för kvinnor, trots att behovet av deltagare minskar.

Istället bör 2000-talets försvarspolitik bygga på ett system av frivillighet och vara öppet för både män och kvinnor. Just traditionellt kvinnliga erfarenheter som förmåga till strategisk planering, logistisk erfarenhet och öppet ledarskap är långt viktigare än den traditionellt manliga tillgången av fysisk styrka som blir allt mindre relevant. För att få hög kvalitet på en organisation byggd på frivillighet måste regeringen utveckla ett system som bygger på motivation och som är meriterande. När är tiden mogen för Miljöpartiets mångåriga förslag om bättre ersättning, civil dokumentation och tilläggspoäng till högskolan?

Krigsmaterielexportstöd

Det kan inte vara riktigt att Försvarsmakten ägnar tid åt att stödja krigsmaterielindustrins exportansträngningar. Skattebetalarna subventionerar redan denna sektor i en utsträckning som saknar motstycke inom svenskt näringsliv. Att staten inte får stödja inhemsk tillverkning av alternativa bilbränslen med hänvisning till EU:s konkurrensregler, men att det däremot går bra med statligt stöd till en alltmer utlandsägd krigsindustri, är en politik som varken är konsekvent eller inger förtroende.

Försvarsmaktens medverkan i krigsmaterielexportansträngningar står också i ett direkt motsatsförhållande till vad regeringen skriver i propositionen ”Fortsatt förnyelse av totalförsvaret” om att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna. Hur gör man det genom att beväpna en diktatur som systematiskt kränker de mänskliga rättigheterna?

Det vore långt bättre om regeringen lät en överdimensionerad vapenindustri ta konsekvenserna av en krympande marknad och tillät en nödvändig avveckling. Mot bakgrund av förre överbefälhavarens bedömning om behovet av 60–80 JAS-plan är det inte rimligt att fullfölja köpen av 200 stycken. Mot bakgrund av den gynnsamma säkerhetspolitiska utvecklingen kan det heller inte vara rimligt att köpa ett stort antal JAS-plan utöver behovet för att ha som en tillväxtberedskap. Det måste bli billigare för skattebetalarna att avbeställa den materiel som inte längre behövs.

Krishantering

En allt viktigare del av säkerhetspolitiken i ett europeiskt perspektiv utgörs av konflikthantering. Inom ramen för EU har omfattande militära strukturer byggts upp och militära resurser ställts till förfogande. Argumenten för denna utveckling har varit att kunna hantera konflikter som dem vi upplevde i det forna Jugoslavien och senast i Kosovo. Problemet med att satsa så uteslutande på den militära komponenten i en krishanteringspolitik är att när den väl anses aktuell att använda så är det oftast då en konflikt har tillåtits utvecklas så långt att den övergått i krig. Då är det för sent att agera. Det är inte heller på det militära området det saknas resurser.

Istället ligger den stora bristen i den nästan totala avsaknaden av konfliktlösningskompetens och civila krigsföregripande handlingsprogram. Varje gång fredsframtvingande militära styrkor skickas till ett område måste vi se det som kvittot på ett stort misslyckande. Ett misslyckande med den förebyggande politiken. En europeisk säkerhetspolitiks viktigaste komponent är därför den aktivt förebyggande verksamheten vari konfliktslösningsarbete ingår. En sådan politik saknas idag nästan helt.

Sverige måste verka för att främja en konfliktförebyggande kultur med långsiktig kunskapsuppbyggnad om konflikter och deras orsaker för att öka vilja och förmåga att agera förebyggande. Förmågan att identifiera strukturella riskfaktorer för att få en tidig varning är en förutsättning för konfliktförebyggande. För detta krävs att vi skapar nya samarbetsstrukturer och instrument inom allt från FN och OSSE till andra organisationer som EU.

Ett första steg för att konkretisera en sådan utveckling vore initiativet att i Sverige, som en del av vår försvarsbudget, skapa ett institut för internationell konflikt- och terrorförebyggande verksamhet i kris- och konfliktområden.

Civil fredskår

Ett annat viktigt steg borde vara att stödja Europaparlamentets beslut om en genomförbarhetsstudie av en civil fredskår som Gröna gruppen föreslagit för krigsföregripande insatser inom Europa. Målet ska vara en icke-militär multinationell insatsenhet tillgänglig med kort varsel och med en beredskap att utvidga gruppens storlek beroende på situationens krav. Om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inom EU fortsätter att utvecklas, trots välmotiverad kritik och riskerna med en sådan, bör denna fokuseras på att skapa civila föregripande instrument.

Utbildningen för personal ingående i en civil multinationell insatsenhet spänner över områden som att kunna bevaka att de mänskliga rättigheterna efterlevs, civil administration, polisiärt arbete, konfliktlösning, demokratiska valprocesser, bidra till demokratiska samhällsfunktioner, mediebevakning och kunskap i lokala kulturer och språk.

Bra förutsättningar

För Sveriges del finns en bra grund för utbildning av vår del i en civil fredskår bland annat genom den utbildning som bedrivs av SWEDINT. Andra kunskapsresurser finns hos Räddningsverket, Sida och olika ideella organisationer som Green Forum och Läkare utan gränser, vilka har erfarenheter av konkret arbete i extrema situationer i konfliktområden. Den forskning och utbildning som bedrivs vid universitetens avdelningar för freds- och konfliktforskning liksom utbildningen om mänskliga rättigheter och humanitär rätt som drivs av Röda korset och Raoul Wallenberg-institutet är naturligtvis också viktig.

Det saknas dock en genomtänkt tvärsektoriell och gränsöverskridande utbildning. En sådan skulle kunna samordnas av ett institut för konfliktförebyggande internationell verksamhet i kris- och konfliktområden. Finansieringen av såväl ett institut som Sveriges del i en civil fredskårsstyrka bör ske inom ramen för försvarsbudgeten.

Stockholm den 12 oktober 2001

Lars Ångström (mp)

Per Lager (mp)

Marianne Samuelsson (mp)

Kia Andreasson (mp)