Distriktsförsvaret utgörs av territoriellt (luft, sjö och mark) bundna förband (bl.a. s.k. nationella skyddsstyrkor) som skall finnas tillgängliga över hela landet. Distriktsförsvaret skall bestå av ledningsstaber, Norrlandsjägarbataljoner, markstridsbataljoner, marina basskyddsbataljoner och hemvärnet. Samtliga förband eller enheter är mobiliserande. Frivilligrörelsen skall utgöra en rekryteringsgrund och bas för distriktsförsvaret. Därmed säkerställs den folkliga förankringen i framtiden samtidigt som detta ger en mer effektiv och flexibel organisation. Denna rekrytering kompletteras med personal som av olika skäl har lämnat insatsförsvaret. Beroende på tyngdpunkt i uppgifter och lokala förhållanden skall förbanden anpassas till storlek och utrustning.
Tillsammans med de operativa insatsförbanden skall distriktsförsvaret ha förmågor vid försvar mot väpnat angrepp, hävdande av territoriell integritet och stöd till det civila samhället vid svåra påfrestningar. De skall vid väpnat angrepp mot Sverige skydda viktig infrastruktur och stödja de operativa insatsförbanden.
En huvudman bör förordnas med odelat ansvar för verksamhetsledning och territoriell ledning för distriktsförsvaret. Därmed säkerställs en samlad men för varje uppgift väl anpassad utveckling av förbandens organisation, verksamhet och förmågor.
Riksdagen beslutar vad i motionen anförs om organisation av ett distriktsförsvar.
Riksdagen beslutar vad i motionen anförs om att förordna en huvudman för distriktsförsvaret.
Försvarsmakten skall försvara landet mot invasion och ockupation. Beredskapen för detta skall kunna anpassas till situationen i omvärlden. Detta ger också de kunskaper och färdigheter som behövs för att landets militära enheter skall bli lämpade för att hävda svenskt territorium och svenska intressen i närområdet samt för att i samverkan med andra nationers resurser bidra till fred och säkerhet i vår omvärld.
Försvarsmakten skall kunna upptäcka och ingripa mot kränkningar av vår nationella integritet samt kunna skydda svenska intressen, om nödvändigt med vapenmakt, på svenskt mark- och sjöterritorium samt i luftrummet och på omgivande havsområden. Operativt rörliga och territoriellt (luft, sjö och mark) bundna förband (distriktsförsvaret) skall kontinuerligt finnas tillgängliga för att kunna lösa denna uppgift i aktuella områden.
Distriktsförsvaret är förband och staber som främst är avsedda att stärka samhället vid svåra påfrestningar, övervaka svensk mark, sjöhav och luftrum samt hävda territoriell integritet och kunna verka inom ramen för väpnat angrepp. Förbanden skall finnas tillgängliga över hela landet. Distriktsförsvaret skall ha hög beredskap att bevaka viktiga objekt, marina baser och flygbaser mot insats av sabotagestyrkor. Detta förutsätts ske redan utifrån dagens läge.
På sikt skall distriktsförsvaret kunna stärka samhället att motstå bekämpning av samhällsfunktioner och infrastruktur samt försvara dessa mot begränsade luftrörliga styrkor. På längre sikt skall förmåga finnas att möta mer omfattande militära operationer tillsammans med de operativa insatsstyrkorna. Härigenom blir distriktsförsvaret en viktig funktion för att säkra basområden för förstärkningar, för underrättelsetjänst över ytan, för att upptäcka förberedelser för sabotage eller annan fientlig verksamhet. Särskild uppmärksamhet måste ägnas åt distriktsförbandens ledningssystem.
För att över tiden säkerställa tillgången på förband utgör frivilligrörelsen en viktig rekryteringsgrund och bas för distriktsförsvaret. Hemvärnsförband är därmed viktiga förband i distriktsförsvaret genom sin stora numerär, tillgänglighet, höga beredskap och lokalkännedom. Genom att distriktsförsvaret finns över hela landet har det därmed stor betydelse för folkförankringen och försvarsviljan. Det är då av stor betydelse att värnpliktiga kan rekryteras till och utbildas under tre (3) månader vid militärdistriktsgrupperna för placering inom distriktsförsvaret.
Landets totala resurser skall kunna utnyttjas samordnat och oberoende av organisations- och funktionstillhörighet. Sveriges militära resurser skall kunna ställas till civila myndigheters förfogande i deras myndighetsutövning. Härvid utgör distriktsförsvaret en viktig beredskapsfunktion som tidigt kan utnyttjas.
För att säkerställa att avvägningen mellan insats- och distriktsorganisationens förband blir så effektiv som möjligt bör en särskild huvudman förordnas för distriktsförsvaret. Han bör därutöver ansvara för en samlad utveckling av ingående förband så att deras utrustning, uppgifter och förmågor anpassas till aktuella lokala förhållanden. Han bör således ges ansvar för all verksamhetsledning och territoriell ledning av distriktsförbanden.
|
Stockholm den 10 oktober 2001 |
|
|
Henrik Landerholm (m) |
|
|
Olle Lindström (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Anna Lilliehöök (m) |
Björn Leivik (m) |
|
Lars Lindblad (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Anders Björck (m) |
|
Carl Fredrik Graf (m) |
Inga Berggren (m) |
|
Ingvar Eriksson (m) |