I ett läge där försvaret tvingas till besparingar är det utmanande att fortsätta med stora investeringar. Därför bör ännu ej genomförda omlokaliseringar som innebär stora investeringar snarast avbrytas. Den grundläggande inriktningen bör vara att undersöka i det befintliga beståndet av fastigheter var det finns tillgängliga och ändamålsenliga lokaler som kan utnyttjas för försvarsändamål.
Det gäller att i grunden återgå till det övergripande syftet med decentraliseringen inom Försvarsmakten. Målet är att få till stånd en ökad effektivitet i verksamheten och därmed en bättre hushållning med försvarets resurser.
Ansvar för fastigheternas utnyttjande bör därför åvila den lokala nivån. För att detta skall fungera bör ett internhyressystem utformas som gör brukarna medvetna om de verkliga kostnaderna för fastigheterna.
Ansvaret för förvaltning av de fastigheter som disponeras för försvarets verksamhet bör omprövas.
Riksdagen beslutar vad i motionen anförs om stopp för fastighetsinvesteringar varvid en samlad prövning sker vad gäller lokalisering så att investeringskostnaderna minimeras, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att ompröva förvaltningsansvaret för de fastigheter som disponeras för försvarsändamål, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om alternativ till nuvarande ordning vid omprövningen av förvaltningsansvaret.
Effekterna av de besparingar som Försvarsmakten i år tvingas till är stora. De flesta värnpliktiga ges en ofullständig utbildning, och officersutbildningen reduceras. I praktiken kallas de värnpliktiga i år in med målsättningen att de ska bli underkända. I stället för övning till sjöss går flottans män vakt och beredskap. Flygplan står på marken i stället för att vara i luften. Hemvärnet sätts på sparlåga. De rörliga kostnaderna för förbandsverksamheten minskas med upp till 50 procent. Omskolningen till JAS 39 Gripen försenas kraftigt. Detta sker vid sidan av och skall därmed adderas till de problem som skapas av riksdagsmajoritetens felaktiga beslut om framtidens flygvapenorganisation.
I ett läge där försvaret tvingas till dessa besparingar är det utmanande att fortsätta med stora investeringar som inte tillför försvaret någon ökad försvarskapacitet. Snarare blir det tvärt om. Därför bör ännu ej genomförda omlokaliseringar som innebär stora investeringar snarast avbrytas. Exempel på detta är SWEDINT:s flyttning till Kungsängen, den samlade lokaliseringen av den operativa insatsledningen, flygskolornas lokalisering samt den koncentrerade lokaliseringen av helikopterflottiljen till Malmen i Linköping.
Den grundläggande inriktningen bör i stället vara att undersöka i det befintliga beståndet av fastigheter var det finns tillgängliga och ändamålsenliga lokaler som kan utnyttjas för försvarsändamål. Vid denna prövning bör det också uppmärksammas att det vare sig i dag eller i framtiden är nödvändigt att samlokalisera all verksamhet inom en organisationsenhet. En av grunderna för ”det nya försvaret” är att modern teknik medger såväl operativ och taktisk ledning som att verksamhetsleda decentraliserat och distribuerat.
Sedan början av 1990-talet betalar Försvarsmakten hyra för de fastigheter som utnyttjas för verksamhet som staten finansierar. Hyrorna sätts av statliga verk på kommersiella grunder. När systemet infördes kompenserades Försvarsmakten för denna förändring. Därefter har avsikten varit att marknadsutvecklingen också i denna del skall påverka hushållningen med de resurser som ställs till Försvarsmaktens förfogande varje år.
I det här sammanhanget kan konstateras att riksdagen bestämmer var Försvarsmakten skall bedriva verksamhet. Försvarsmakten hänvisas därefter till statliga verk (motsv.) som ansvarar för försörjning och förvaltning av de fastigheter som Försvarsmakten behöver. Att i detta sammanhang tala om marknadshyra eller marknadsliknande hyra är vilseledande. Att dessutom centralisera denna verksamhet går stick i stäv mot det mål som har legat till grund för förändringen av Försvarsmaktens styrning och ledning.
Under det senaste decenniet har en decentralisering av verksamhetsansvaret inom Försvarsmakten ägt rum. Syftet med denna har varit att inom Försvarsmakten skapa den lilla organisationen med närhet till ledning och ansvar för verksamheten. Detta kräver i sig målstyrning samt verksamhets- och resultatuppföljning.
Att styra i mål, att leda en verksamhet (”to guide and direct”), innebär att leda utvecklingen inom vissa angivna gränser mot en framtida målbild. Denna målbild är inte ett definierat mål utan mera en vision om vad vi skulle vilja att verksamheten omfattar om fem till tio år. Detta förhållningssätt innebär handlingsfrihet att välja väg mot mål som i sin tur ger upphov till ökad motivation och kreativitet.
För att uppnå detta eftersträvades ett sätt att tydliggöra fastighetskostnaden på den lokala nivån. Tidigare system innebar att denna kostnad i praktiken uppfattades som en gratistjänst. En effektivare fastighetsförvaltning eftersträvades. Denna åstadkoms genom internhyra på mark, anläggningar och lokaler. Internhyran omfattar såväl kapitalkostnader som underhålls- och driftkostnader. Avsikten med denna systemomläggning förfelades emellertid genom att försvarets fastigheter överfördes från Försvarsmakten till statliga verk.
För det första har den eftersträvade decentraliseringen allvarligt begränsats. Den lokalt verksamhetsansvarige chefen har inga alternativ att välja mellan. Han är hänvisad till att bedriva sin verksamhet på den plats som riksdagen bestämmer samt i de fastigheter som där anvisas och som statliga verk ansvarar för.
För det andra ligger investeringarna utanför Försvarsmaktens ekonomiska ram. Staten har därmed tagit på sig ansvaret för investeringar som görs i statens fastighetsbestånd. Det kan därmed för Försvarsmakten och i det korta perspektivet te sig kostnadseffektivt att avveckla verksamheten på en ort med nyligen genomförda stora investeringar till förmån för nyinvestering på en annan ort. Gjorda investeringar, för försvarets verksamhet, blir avskrivningar på statskapitalet eller i bästa fall nyttiggjorda inom annan statlig verksamhet eller försålda på marknaden. Gjorda investeringar för försvarsändamål kastas således bort eller kommer i bästa fall annan del av statens verksamhet till del.
Investeringsbeslutet ges en undanskymd roll till förmån för regionalpolitik och möjligheter att sopa gamla ”dåliga” beslut under mattan. Som exempel på detta ”slöseri” med statens pengar kan nämnas Ljungbyhed, Ängelholm, Hässleholm, Linköping, Norrtälje och Sollefteå. På dessa orter investerades sammanlagt 1.500 miljoner kronor i försvarsfastigheter under 1990-talet för att sedan i försvarsbesluten 1996 och 2000 avvecklas.
För det tredje har statliga verk monopol som hyresvärd, som förvaltare och genom drift av statens fastigheter samt som projektör och investerare. Att då tala om en marknad är att tänja detta begrepp till det yttersta. Snarare är det ett statligt produktionsmonopol utan konkurrens. Hyresvärden fakturerar Försvarsmakten en i förväg bestämd hyra som i praktiken ej kan påverkas. En rest från en ”stalinistisk” era.
Det gäller att i grunden återgå till det övergripande syftet med decentraliseringen inom Försvarsmakten. Målet är att få till stånd en ökad effektivitet i verksamheten och därmed en bättre hushållning med försvarets resurser. I detta sammanhang är det värt att understryka att det är den lokala nivån som har kunskap om förutsättningarna för den verksamhet som skall genomföras. Samtidigt kan den lokala nivån endast ansvara för den del av verksamheten som kan påverkas. Överordnade, centrala beslut, som urholkar detta, bör således begränsas till det nödvändigaste.
Ansvar för fastigheternas utnyttjande bör därför åvila den lokala nivån. För att detta skall fungera bör ett internhyressystem utformas som gör brukarna medvetna om de verkliga kostnaderna för fastigheterna. Samtidigt måste de ges möjligheter att få tillgodoräkna sig eventuella besparingar eller bekosta förändringar för att effektivisera den verksamhet som man ansvarar för. Därmed uppnås ett påtagligt incitament för hushållning med (fastighets)resurserna.
Internhyressystemet medför att en eller flera organisationsenheter inom Försvarsmakten tar ansvar för Försvarsmaktens fastighetsbestånd. Detta innebär att det bör omprövas om Försvarsmakten, till skillnad från i dagsläget, bör vara statens ägarföreträdare för fastigheterna på samma sätt som för krigsmateriel. Det innebär å andra sidan inte att den princip som tillämpas i dag för anläggningstillgångar behöver överges. Investeringar finansieras genom lån i riksgälden. Kostnaden för dessa liksom för amortering tas ut av brukarna genom den internhyra som belastar den lokala verksamheten. Förändringar i fastighetsbeståndet belastar Försvarsmaktens ram på samma sätt som på den civila marknaden. Såväl av- och nedskrivningar av fastighetsvärden som intäkter vid försäljning (till andra statliga myndigheter och/eller civila entreprenörer) bör disponeras för investeringar i fast egendom inom Försvarsmakten.
Ansvaret för förvaltning av det befintliga fastighetsbeståndet kan i så fall läggas på militärdistriktscheferna. De upprättar ett kund/leverantörsförhållande med de verksamhetsansvariga cheferna som utnyttjar fastigheterna. Det innebär att militärdistriktschefen tillhandahåller utrymmen och service mot att brukaren betalar en internhyra. Vid uppsägning av lokaler uppstår inledningsvis ett underskott som får täckas med koncernbidrag från Försvarsmakten. Det uppkomna underskottet blir då en tydlig signal för eventuella beslut om omlokalisering av verksamhet eller avyttring.
Det stöd som Försvarsmakten behöver för förvaltning, drift och projektering vid investeringar i befintliga fastigheter eller för nyproduktion konkurrensupphandlas. Fortifikationsverket kan därmed avvecklas. Eventuellt behövlig militärspecifik fortifikatorisk kompetens överförs till Försvarets materielverk och Totalförsvarets forskningsinstitut.
Det finns många skäl som talar för en omprövning av vem som skall vara statens ägarföreträdare för de fastigheter som disponeras av Försvarsmakten. Vid en omprövning bör följande förslag värderas som alternativ till nuvarande ordning:
Gör Försvarsmakten till statens ägarföreträdare för de fastigheter som disponeras för försvarets verksamhet.
Låt alla kostnader, såväl för investeringar som för förvaltning, drift och underhåll, belasta Försvarsmaktens årliga ram på samma sätt som för övriga anläggningstillgångar för förvaltningsändamål.
Konkurrensutsätt drift, underhåll och förvaltning.
Konkurrensupphandla projektering vid investeringar i fastighetsbestånden.
Överför behövlig fortifikatorisk kompetens till Totalförvarets forskningsinstitut och Försvarets materielverk.
Avveckla Fortifikationsverket.
|
Stockholm den 10 oktober 2001 |
|
|
Henrik Landerholm (m) |
|
|
Olle Lindström (m) |
Rolf Gunnarsson (m) |
|
Anna Lilliehöök (m) |
Björn Leivik (m) |
|
Lars Lindblad (m) |
Gunnar Hökmark (m) |
|
Liselotte Wågö (m) |
Anders Björck (m) |
|
Carl Fredrik Graf (m) |
Inga Berggren (m) |
|
Ingvar Eriksson (m) |