Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målsättning för hur många kvinnor som behövs och borde komma in i försvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rekryteringsförfarandet bör ändras, miljön förbättras och attityder och inställning till kvinnor ändras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av kvinnors förhållande till pliktlagstiftningen.
Med anledning av regeringens proposition 2001/02:11 Bättre villkor för totalförsvarspliktiga vill vi framföra följande synpunkter och förslag.
Den 30 mars 2000 beslutade riksdagen om en omfattande omdaning av det militära försvaret. Då beslutades bland annat att det nya försvaret, insatsförsvaret, som är avsevärt mindre än det gamla invasionsförsvaret, skall bygga på förband av hög kvalitet som kan användas för en mängd olika insatser av varierande karaktär.
I Personalförsörjningsutredningens betänkande Personal för ett nytt försvar, SOU 2001:23 försökte man ge en samlad syn på Försvarsmaktens personalförsörjning och belysa hur Försvarsmakten skall kunna rekrytera, utveckla och avveckla personal på ett väl avvägt sätt och över tiden. I utredningen, som är underlag till rubricerade proposition, berörs bland annat hur fler kvinnor skall fås att vilja utbilda sig till officerare och kunna välja officersbanan. Den frågan diskuteras också i regeringens proposition 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret.
Antalet kvinnliga officerare utgör ännu efter cirka tio års satsningar en mycket låg procent inom försvaret. Men satsningen för att få in kvinnor i försvaret har inte varit särskilt helhjärtad. Hur skall annars exempelvis de prover och tester tolkas, vilka är utformade för män och som kvinnor måste genomgå för att eventuellt bli antagna till värnpliktsutbildning?
Om regeringen och Försvarsmakten verkligen vill ha fler kvinnor i försvaret och som officerare krävs en helt ny typ av rekrytering. Försvarsmakten måste exempelvis ha en klar målsättning för hur många kvinnor som behövs och som borde komma in i försvaret. I målsättningen måste också ingå vilka uppgifter kvinnorna skall ha. Dessutom måste rekryteringsförfarandet ändras, miljön förbättras och attityder och inställning till kvinnor ändras.
Om Försvarsmakten verkligen vill ha in fler kvinnor i försvaret måste det igångsättas ett metodiskt arbete för att få kvinnor att välja att satsa på en karriär inom försvaret. Kvinnorna måste ses som den resurs de är med sina speciella kompetenser och möjligheter. Kvinnor är och kan aldrig bli kopior av män utan har förutom generella egenskaper liksom alla andra sina speciella förutsättningar utifrån konstitution, begåvning och engagemang.
Det är angeläget att Försvarsmakten får upp ögonen för att det är ett tvåkönat försvar som det måste planeras för och med, om det är den förutsättningen man arbetar utifrån. I målsättningen måste även ingå att kvinnorna tas med på ett helt annat sätt än tidigare i verksamhetens planering och verkställighet. Men först måste Försvarsmakten ha en klar målsättning för hur både kvinnor och män utifrån sina förutsättningar kan medverka till att bygga upp det nya försvaret.
Det går kanske inte att på samma sätt se på kvinnors och mäns karriärer inom försvaret. I planeringen för det nya försvaret måste stora individuella hänsyn tas till olika individers möjligheter och förutsättningar att göra så goda insatser som möjligt – oavsett könstillhörighet.
Olika rekryteringsvägar till officersyrket kan vara en framkomlig väg för att få fler kvinnor att vilja välja officersyrket. Men det traditionella intagningssystemet för värnpliktiga måste också förändras. Det kan inte vara rimligt att ingen hänsyn tas till kvinnors konstitution vid mönstringsförfarandet. De prov de mönstrande genomgår är ju helt uppbyggda efter unga pojkars konstitution och muskelstyrka. Unga flickor har en annan muskelmassa, som måste gå att kunna mäta på ett annat sätt än pojkars råstyrka. Flickor har en annan form av styrka, vilken bland annat visar sig i det tyngsta av alla yrken, nämligen vårdyrket, som till största delen består av kvinnor. Den kvinnliga styrkan måste också kunna gå att mäta på ett mer rättvisande sätt. Vill Försvarsmakten verkligen ha fler kvinnor/flickor i försvaret måste styrkeproven vid mönstringen få en annan utformning.
Idag är kvinnors mönstring och inskrivning som värnpliktiga helt frivillig. Alla män i värnpliktsåldern får däremot en tvingande inkallelse. De unga pojkarna får genomgå omfattande undersökningar/tester. De undersöks av läkare, psykologer, sjuksköterskor, militärer och andra. De får reda på vad de är bra på och lämpliga för. De informeras om samhällets funktioner och försvarets möjligheter. Samtidigt får samhället en enastående information om hur konditionen samt det medicinska och psykologiska tillståndet är för generationer av män. Samhället ges tillgång till värdefull statistik och information som kan användas för olika forskningsändamål. En samlande bild av den unga kvinnliga befolkningens hälsotillstånd och möjligheter finns inte. Det är en stor brist, inte enbart från forskningssynpunkt utan också från jämställdhetssynpunkt. Även de unga flickorna skall ha möjlighet att få reda på sina möjligheter och sin psykiska och fysiska status.
Genom att flickor inte genomgår allmän obligatorisk mönstring finns de inte heller med i den generella uttagningsprocess som skall ge försvaret de absolut lämpligaste och mest passande individerna till den allmänna värnplikten och eventuell officersutbildning. Försvaret förlorar på så sätt en stor grupp lämpliga officerskandidater och andra lämpliga personer till försvaret.
I propositionen påpekas att ”eftersom det inte för närvarande är aktuellt att utöka skyldigheten att fullgöra värnplikt till att även gälla kvinnor spelar informationsarbetet före mönstringen en avgörande roll, om ambitionen att öka andelen kvinnor som genomgår grundutbildning inom totalförsvaret också skall bli verklighet” (sid. 20). Förmodligen är det så. Men förhållandet till kvinnor i försvaret måste nog ändå tolkas som något ambivalent.
Eftersom utbildningen/värnplikten är frivillig för kvinnor är det svårt att förstå att den, trots att den är frivillig, kan göras till en plikt. ”En kvinna som skrivs in för värnplikt eller civilplikt med lång grundutbildning blir skyldig att fullgöra utbildning enligt samma bestämmelser som gäller för männen. Detta innebär att kvinnan är skyldig att fullgöra repetitionsutbildning och att tjänstgöra under höjd beredskap” (sid. 22).
En orsak till kvinnors låga deltagande i värnpliktsutbildningen kan vara det dubbla budskap som regering och försvarsmakt går ut med då det gäller att försöka värva kvinnor till försvaret. Det går inte i längden att hålla sig med dubbla budskap. Frågan om plikt och frivillighet för kvinnliga värnpliktiga bör ses över.
När det gäller miljön och attityderna till kvinnor/flickor inom försvaret återstår en hel del att göra. Man kan ha en viss förståelse för att den sedan generationer helt manliga institution som försvaret är har svårt att ställa om sig till en tvåkönad enhet. Speciellt med tanke på att det i försvaret tidigare inte närvarande könet utsattes för förlöjliganden och benämndes med könsord och andra nedvärderande benämningar, kan det vara svårt att ställa om sig till att på plats vara tvingad att samarbeta med kvinnor, sova i samma rum, duscha i samma duschrum, använda samma toaletter, ha klädskåpen bredvid varandra osv.
Om Försvarsmakten verkligen vill ha fler kvinnor i försvaret måste attityder, miljö och praktiska anordningar förbättras avsevärt. Det är oacceptabelt att flickor/kvinnor som genomgår värnplikt och officersutbildningar mobbas på grund av sitt kön.
|
Stockholm den 12 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |
Amanda Agestav (kd) |