Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige skall följa sina internationella åtaganden och vad Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa föreskriver i Bukarestdeklarationen av den 10 juli 2000 kapitel 1, artikel 24 när det gäller underlättandet av omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att det svenska Exportkontrollrådet skall ha rätt att utvärdera de landlistor som upprättas både på projekteringsstadiet och innan det tas några slutgiltiga beslut om exportdestination och att Exportkontrollrådets beslut därvid skall vara bindande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige när det gäller ”samstämmigheten” i fråga om nordisk krigsmaterielexport inte skall göra annat än att följa de riktlinjer som gäller för svensk krigsmaterielexport.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige bör hålla fast vid sin huvudprincip att svensk krigsmaterielexport från Sverige i princip skall vara förbjuden och att detta skall avspegla sig i avtalet med de nordiska länderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att artiklarna 3.3.2 och 3.4.3, om avtalet kommer till stånd, bör skrivas om så att missför-
stånd inte uppstår.
Riksdagen beslutar att – därest de ovan framförda förslagen inte kommer till stånd – avslå punkt 7 i förslaget till riksdagsbeslut gällande avtalet av den 9 juni 2001 mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om stöd till industrisamarbete inom försvarsmaterielområdet.
Riksdagen godkände under våren 2001 ett ramavtal mellan Frankrike, Italien, Spanien, Storbritannien, Sverige och Tyskland om åtgärder för att underlätta omstruktureringen och driften av den europeiska försvarsindustrin. (Prop. 2000/01:29, bet. 2000/01:UU8, rskr. 2000/01:171)
En rad fredsorganisationer, tillika Vänsterpartiet, var kritiska till detta avtal. Vänsterpartiet påpekade i en motion att Sverige ingick ett ramavtal med fem andra europeiska Natoländer om samordnad krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport. Man ansåg att avtalet underminerade trovärdigheten i den svenska politiken om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig.
I och med regeringens proposition Fortsatt förnyelse av totalförsvaret (prop. 2001/02:10, i kapitlet Godkännande av avtal om stöd till industrisamarbete på försvarsmaterielområdet) knyts två ytterligare Natoländer, Danmark och Norge, samt Finland till detta krigsmaterielsamarbete.
I den tidigare propositionen till det tidigare ramtalet förklarade regeringen att detta tillkommit för att man i Europa bättre skulle klara konkurrensen med USA:s högteknologiska krigsmaterielproduktion, samtidigt som man – paradoxalt nog – menade att man genom detta europeiska samarbete även bättre skulle kunna tillgodogöra sig nya amerikanska rön när det gäller krigsmaterielproduktion.
Det tidigare ramtalet, vilket mycket tydligt syftade till att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin, ratificerades av den svenska riksdagen, trots att den stod i direkt strid med kapitel 1, artikel 24 i den deklaration som antogs av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och dess parlamentariska församling i Bukarest den 10 juli 2000. OSSE-staterna uppmanade där uttryckligen medlemsländerna ”att begränsa en politik som underlättar krigsmaterielexport och den aggressiva marknadsföring av konventionella vapen som följer av en sådan”.
I samband med ratificeringen fördrog regeringen och riksdagsmajoriteten att helt bortse vad OSSE-deklarationen föreskrev.
Det nya förslaget till avtal med de nordiska länder när det gäller krigsmaterielexporten lider, förutom att även det strider mot OSSE-deklarationen, av samma brister som det tidigare ramavtalet mellan europeiska länder.
Vänsterpartiet anser att Sverige skall följa sina internationella åtaganden och vad Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa föreskriver i Bukarestdeklarationen av den 10 juli 2000 kapitel 1, artikel 24 när det gäller underlättandet av omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I regeringens proposition 2001/02:10 förklaras:
Exporten till icke-part sker på grundval av en landlista som fastställs projekt för projekt i konsensus mellan de regeringar vars industri deltar. Med de svenska riktlinjerna om exportkontroll som grund skall således Sverige på projektnivå tillsammans med övriga berörda parter avgöra hur olika nationella avvägningar skall samverka i en gemensamt framtagen och accepterad bedömning, uttryckt som en landlista för projektet.
Sverige har berömt sig av att ha världens hårdaste restriktioner när det gäller krigsmaterielexport. För att Sveriges anseende i detta avseende skall bibehållas vill Vänsterpartiet när det gäller exporten av gemensamt producerad krigsmateriel föreslå att de svenska riktlinjerna för export ska utgöra grunden för upprättandet av landlistor över godkända exportdestinationer.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Följaktligen anser Vänsterpartiet av samma orsak att det svenska Exportkontrollrådet skall ha rätt att utvärdera de landlistor som upprättas både på projekteringsstadiet och innan det tas några slutgiltiga beslut om exportdestination och att Exportkontrollrådets beslut därvid skall vara bindande.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
När det gäller den gemensamma krigsmaterielexporten förklaras i propositionen:
De försvarsindustrier som är inblandade i särskilt samarbete enligt ett annex skall inlämna information om sina exportförsäljningsplaner till exportlicensierande myndighet i respektive land. Dessa granskar därpå planerna i enlighet med gällande nationell lagstiftning. En samstämmighet skall uppnås som sedan kan tjäna som vägledning för försvarsindustrin.
Eftersom Sverige har de strängaste restriktionerna när det gäller Krigs-
materielexport kan denna ”samstämmighet” inte bestå i annat än att de nordiska länderna följer de svenska reglerna för krigsmaterielexport. Något annat vore bara ett sätt för svensk krigsmateriel att söka vägar för att undgå den svenska lagstiftningen när det gäller krigsmaterielproduktion och krigsmaterielexport.
Vänsterpartiet anser att Sverige när det gäller ”samstämmigheten” i fråga om nordisk krigsmaterielexport inte skall göra annat än att följa de riktlinjer som gäller för svensk krigsmaterielexport. I annat fall överger Sverige sina egna principer och regler för krigsmateriel och bryter för övrigt än mer mot OSSE:s Bukarestdeklaration.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I regeringens proposition förklaras:
Parterna förbinder sig inledningsvis att, såväl i fredstid som i kris eller krig, säkerställa tillgången på de produkter som omfattas av avtalet för användning av parternas nationella stridskrafter. För detta ändamål åtar sig varje annexdeltagare att främja samarbetet om leveranssäkerhet mellan deltagarna i det annexet.
Genom denna del i överenskommelsen torde det vara risk för att Sverige kan bli tvunget att leverera vapen till exempelvis Natos medlemsländer om dessa hamnar i konflikt eller krig, vilket strider mot den svenska politiken om alliansfrihet i fred och neutralitet i krig.
Det förklaras visserligen:
Av hänsyn till bl.a. Sveriges säkerhetspolitiska linje, såsom den har definierats av riksdagen har särskild uppmärksamhet i förhandlingarna ägnats åt de bestämmelser (2.4 resp. 2.5.2) som berör statligt transportstöd respektive åtagandet om konsultationer rörande leveranser ur parternas egna lager, vilka i en krigssituation skulle kunna anses strida mot neutralitetsbestämmelserna i Haagkonventionerna av 1907. Parterna har därför enats om att vederbörlig hänsyn i dessa avseenden skall tas till ländernas internationella åtaganden och därmed jämförbara nationella hänsynstaganden. Eftersom en neutralitetsförklaring är ett unilateralt internationellt åtagande, skulle Sverige följaktligen ha möjlighet att avböja åtgärder som skulle strida mot en sådan förklaring.
(I ett förord till konventionen i Haag den 18 oktober 1907 angående neutrala makters rättigheter och skyldigheter i händelse av sjökrig [XIII. Haagkonventionen] förklaras:
Ett par bestämmelser i XIII. Haagkonventionen torde vara obsoleta. Det gäller art. 7 som inte kräver av en neutral stat att den hindrar export eller transitering av vapen, ammunition m.m. till en krigförande stat. I våra dagar torde en neutral stat som medger sådan försäljning till en av de krigförande staterna få räkna med att anklagas för neutralitetsbrott.
Artikel 7 i Haagkonventionen om neutrala staters förpliktelser under landkrig har samma ordalydelse som artikel 7 i konventionen om sjökrig.)
Rätten till neutralitetsförklaringar bör naturligtvis hållas i ära. Men krigförande länder har inte sällan visat sig snara till att utöva påtryckningar på neutrala länder och tvinga dem till eftergifter. Vi har i Sverige historiska erfarenheter av detta. Det torde inte underlätta upprätthållandet av neutraliteten om man har ingått ingående samarbete formaliserat i avtal, låt vara med vissa undantagsparagrafer, och att man kan hänvisa till Haagkonventionen.
Enligt svensk lag är export av krigsmateriel förbjuden. Dispenser kan dock beviljas. Grundtanken med ett generellt förbud är att den svenska krigsmaterielexporten skall vara restriktiv.
För att övervaka krigsmaterielexporten har Inspektionen för strategiska produkter inrättats. För att bevilja dispenser och ge tillstånd till export av krigsmateriel har Exportkontrollrådet inrättats. Hade man inte haft ett generellt förbud mot krigsmateriel hade man knappast behövt en kontrollmyndighet och ett råd att bevilja tillstånd. Likafullt finns det flera exempel ur den svenska krigsmaterielexportens historia som visar att svenska företag beviljats exporttillstånd till länder som rimligen inte borde ha fått köpa krigsmateriel från Sverige.
Förslaget till nordiskt avtal om stöd till industrisamarbete på försvarsområdet innebär i långa stycken att Sverige kommer att frångå principen om ett generellt förbud. Man skriver: ”Försvarsindustrierna skall tillhandahållas en kontinuerligt uppdaterad förteckning med destinationer som inte (vår kursiv) är berättigade till export enligt parternas internationella förpliktelser.”
Med andra ord blir det generellt tillåtet att exportera krigsmateriel om man ingår i ett nordiskt försvarssamarbete. Undantag när det gäller krigsmaterielexport kommer att föras upp på en lista med olämpliga ”destinationer”. Man kan exportera krigsmateriel till hela världen med undantag för de länder som finns på listan. Genom att ingå det föreslagna avtalet med de nordiska länderna frångår man sålunda huvudlinjen i svensk krigsmaterielexportpolitik: Att krigsmaterielexport i princip är förbjuden.
Vänsterpartiet menar att Sverige bör hålla fast vid sin huvudprincip att svensk krigsmaterielexport från Sverige i princip skall vara förbjuden och att detta skall avspegla sig i avtalet med de nordiska länderna.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
I avtalet finns en märklig oklarhet eller inkonsekvens mellan ett par av artiklarna i det förslag till avtal som lagts fram för riksdagen.
I artikel 3.3.2. sägs att försvarsindustriella enheter skall förses med ”en förteckning över destinationer som inte är berättigade till export”, medan det i artikel 3.4.2. förklaras att ”strykning av slutdestination som inte är avtalspart skall övervägas av de berörda annexdeltagarna på begäran av någon av dessa. Begäran att stryka en destination måste grunda sig på en betydande negativ förändring i den mottagande statens interna och externa situation …”
Man kan rimligtvis inte – såvitt vi kan förstå – först upprätta en ”förteckning över destinationer” dit man på grund av ”den interna eller externa situationen” inte får exportera krigsmateriel för att därefter göra strykningar i denna lista därför att situationen på destinationsorten i fråga blivit ännu sämre – för att det inträffat ”betydande negativa förändringar” på ifrågavarande destination.
I artiklarna talas det om att ”planer skall granskas i samordning mellan berörda annexdeltagare …” Om samstämmighet uppnås kan detta tjäna som ”vägledning” för försvarsindustriella enheter i deras marknadsföringsaktiviteter. Med mycket god vilja kan man kanske här ana sig till att någon annan ”förteckning” än den som avses i artikel 3.3.2 åsyftas.
Något likartat antyds också i artikel 3.4.2. där man talar om ”tillägg av en destination som inte är avtalsslutande part …”. Tillägg till vad? frågar sig säkerligen läsaren av avtalstexten. Antingen är dessa artiklar så kryptiskt skrivna att de med alltför stor lätthet kan missförstås och feltolkas eller så har här begåtts ett tankefel.
I artikel 3.4.3 talas inledningsvis om ”strykning av slutdestination”. Därefter talas det i nästa mening enbart om ”destination”, och man kan gissa sig till att de båda begreppen betyder samma sak. Men varför använda två begrepp för samma sak. Den noggranne läsaren kan lätt tro att det i texten finns en för honom eller henne fördold skillnad.
Ovannämnda artiklar bör om avtalet kommer till stånd skrivas om så att missförstånd och feltolkningar undviks. Det vore genant för riksdagen att anta en så grumlig avtalstext som presenteras i regeringens proposition 2001/02, Fortsatt förnyelse av totalförsvaret.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
Avslutningsvis anser Vänsterpartiet att riksdagen skall avslå den del i regeringens proposition 2001/02, Fortsatt förnyelse av totalförsvaret, som gäller godkännande av avtal om stöd till industrisamarbete på försvarsmaterielområdet.
Detta vill vi att riksdagen skall ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 12 oktober 2001 |
|
|
Berit Jóhannesson (v) |
|
|
Murad Artin (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Lars Ohly (v) |
Stig Sandström (v) |
|
Willy Söderdahl (v) |
Eva Zetterberg (v) |