1 Innehållsförteckning 43
2 Förslag till riksdagsbeslut 44
3 ”Inte ens en tummetott” 45
4 Efter attacken mot World Trade Center (kap 4 och 5) 46
4.1 Alliansfriheten och den svenska säkerhetspolitiken 47
4.2 Europeisk krishantering 49
4.3 Nato-utvidgningen 50
4.4 Kärnvapenutvecklingen och missilförsvar 51
4.5 Mellersta Östern 52
5 ”De svarta hålen” (kap 6) 53
6 Sårbarhet och säkerhet (kap 7, 9 och 10) 54
6.1 IT-säkerhet och skydd mot informationsoperationer 55
6.2 TETRA – ett exempel på regeringens bristande förmåga att agera och konsekvenserna av detta 56
7 Försvarets ledning och inriktning (kap 9, 11, 12) 57
7.1 Ledning av och inom det militära försvaret 57
7.2 Internationell förmåga 58
7.3 Luftburen bataljon 58
7.4 Helikopterverksamhet 59
8 En modern personalförsörjning inom totalförsvaret (kap 14) 59
8.1 Könsneutral värnplikt 59
8.2 Visstidsanställning/tidsbegränsade anställningar 59
8.3 Totalförsvarspliktens dimensionering 60
8.4 Frivillig försvarsverksamhet 61
8.5 Mångfald och diskriminering inom försvaret 61
9 Materialförsörjning och internationellt samarbete (kap 12 och 15) 62
10 Underrättelseverksamhet (kap 17) 62
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens hantering av frågorna kring sårbarhet och säkerhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regeringens syn på den internationella utvecklingen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konsekvenserna för svensk säkerhetspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den ekonomiska utvecklingen inom det militära försvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nationellt krishanteringsorgan knutet till Regeringskansliet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den nya planeringsmyndigheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lägga ned ÖCB, SFP och Statens räddningsverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en helhetssyn på samhällets hantering av informationssäkerhet och skydd mot informationsoperationer.
Riksdagen begär att regeringen snarast återkommer till riksdagen med förslag till en struktur för samhällets hantering av informationssäkerhet och skydd mot informationsoperationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om TETRA-systemet och nödvändigheten att snarast lösa de problem som finns avseende kommunikation mellan olika delar av det svenska samhällets samlade räddningstjänst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de centrala ledningsfunktionerna inom det militära försvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ersätta beteckningen ÖB för chefen för Försvarsmakten med en mer tidsenlig form.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Försvarsmaktens internationella förmåga.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en luftburen bataljon.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den militära och civila helikopterverksamheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en könsneutral värnplikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om visstidsanställning eller tidsbegränsad anställning av yrkesofficerare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om dimensioneringen av värnpliktsuttaget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frivillig försvarsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mångfald och diskriminering inom försvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om materielförsörjning och internationellt samarbete.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om underrättelseverksamheten.
Regeringens proposition ”Fortsatt förnyelse av totalförsvaret” är en makalös uppvisning av nonchalans och handlingsförlamning. Redan i försvarsbeslutet 1996 påtalade riksdagen den ökade sårbarhet som det fredstida samhället uppvisar inför nya hot och påfrestningar. Regeringen skulle återkomma till riksdagen med en helhetssyn och förslag till hur den nya sårbarheten skall hanteras inför försvarsbeslutet 2000.
Först sommaren 1999 beslutade regeringen om en utredning om en bättre helhetssyn rörande svåra påfrestningar på samhället i fred. Utredningen skulle lägga förslag i början av 2001, så att riksdagen i sitt uppföljningsbeslut hösten 2001 skulle kunna fatta återstående beslut rörande försvarsbeslutsperioden 2002–2004. Genom en makalös häpnadsväckande försening tillsattes inte utredaren förrän 9 månader senare. Utredningssekretariatet dröjde ytterligare någon månad. Som en följd härav fick utredningen fyra månader ytterligare på sig, och betänkandet SOU 2001:14 ”Säkerhet i en ny tid” presenterades i maj 2001.
Betänkandet från Sårbarhets- och säkerhetsutredningen är en utmärkt genomgång av de olika områden som aktualiseras. Utredningen presenterar en väl underbyggd helhetssyn på hur sårbarhetsfrågorna ska hanteras över sektorsgränserna. Utredningen innehåller också ett väl underbyggt förslag till helhetslösning av hur sårbarhetsfrågorna ska hanteras organisatoriskt från nationell över regional till lokal nivå. Förslaget har mött stort gensvar och motsvarar i hög grad de förväntningar som riksdagens politiska partier i bred enighet ställt.
Kritik mot Sårbarhetsutredningen har kommit från en ”vägrarfront” av i huvudsak fem myndigheter, som i olika konstellationer uppvisar en provkarta på hur gamla organisationer slår vakt om egna revirgränser, även när verkligheten för länge sedan sprungit ifrån denna indelning. ”Vägrarfronten” har tillsammans med motsvarande revirkamp inom Regeringskansliet satt regeringen under hårt tryck. Trots att en bred riksdagsmajoritet står bakom de förslag som lagts av Sårbarhetsutredningen – manifesterat bl a i försvarsberedningens betänkande Ds 2001:44 i augusti 2001 – föreföll regeringen inte orka fram till den proposition som utlovats till september 2001.
Efter terrorattacken mot World Trade Center den 11 september kom fokus på ett osedvanligt tydligt sätt att sättas på de frågor och de behov som Sårbarhetsutredningen presenterat. Om inte förr så framstod de nya hoten och de utmaningar de ställer det öppna och fredstida samhället inför som en påtaglig och ofrånkomlig verklighet. Det fanns anledning att tro att regeringen mot denna bakgrund skulle kunna uppamma erforderlig handlingskraft och presentera de omfattande förslag till helhetssyn och struktur som redan föreligger. Av detta blev intet.
I prop 2001/02:10 Fortsatt förnyelse av totalförsvaret finns inga konkreta förslag till åtgärder och beslut för riksdagen att fatta. 278 sidor text, där regeringen drygt 30 gånger förklarar att den ”avser att återkomma till riksdagen”. Tror regeringen att de nya hoten kan besvärjas av oändliga ordmassor likt gammaldags trollformler? De enda beslut som föreslås är att lägga ned två helikopterbataljoner i Mellansverige och att riva upp det beslut om geografisk lokalisering av den operativa insatsledningen som riksdagen fattade så sent som för ett par månader sedan. Regeringens hantering av sårbarhetsfrågorna är inte acceptabel och visar på en enastående nonchalans och handlingsförlamning.
Terrorattackerna den 11 september mot New York och Washington lyfte på ett ofattbart tragiskt och skoningslöst sätt fram de nya förutsättningarna för internationell fred och säkerhet som råder sedan det kalla kriget upphörde. Under det kalla kriget utgjorde konfrontationen mellan supermakterna tillika kärnvapenmakterna det ojämförligt största hotet mot vår säkerhet. Talibanregimen i Afghanistan och Usama bin Ladins Al Qaida-terrorister utgör ett allvarligt hot mot såväl USA, Ryssland som Kina, men också mot Indien, Iran och Saudiarabien. I kampen mot internationell terrorism kan alla globala och regionala stormakter enas, vilket visats av de eniga resolutioner som antagits av FN:s säkerhetsråd veckorna efter attentaten mot World Trade Center och Pentagon.
Attentaten visar att ”de nya hoten” kan slå till både med massförstörelsevapen, som till helt nyligen ansågs vara stormakternas monopol, men också med lågintensiva vapen som vanliga knivar. Hoten ligger inte i teknologinivån utan i effekterna av de hänsynslösa attentat som utförs utan förvarning mot civila människor och mål. De civila trafikflygplan som kallblodigt flögs rakt in i skyskraporna på Manhattan och det amerikanska försvarshögkvarteret visar inte att diskussionen om hur man försvarar sig mot missiler och massförstörelsevapen skulle vara fel. De visar däremot att hotbilden är vida mer mångfacetterad och kräver ett bredare angreppssätt. Men kanske också att det moderna samhället och dess fundament av öppenhet, fri rörlighet och allt större beroende av högteknologiska kommunikationsnät blivit allt mer sårbart.
Framför allt visar terrorattacken mot USA att ingen säkerhet kan uppnås annat än i gemenskap. Kampen mot terrorismen formas i en allians mellan världens stater. USA ser nu tydligare än på länge värdet i att agera inom ramen för Förenta nationerna – ett FN som måste bli starkare, mer handlingskraftigt och därigenom mer legitimt och trovärdigt som världssamfundets samlade företrädare för fred och säkerhet, frihet och mänskliga rättigheter. När det öppna, civila, demokratiska samhället utmanas samlar sig EU till en enad front tillsammans med USA. Inom Nato uttalar dess medlemmar sin unisona lojalitet genom att hänvisa till den solidaritet som Artikel 5 i Nato-fördraget föreskriver.
Även i svensk debatt förekommer det att nostalgiska neutralitetskramare hänvisar till svält, fattigdom och ofred för att förklara varför utsatta människors hat riktas mot USA. Men hatet mot USA är ett resultat av makthungriga agitatorers hänsynslösa exploatering av människors lidande. Grunden för utsatta människors hopplöshet är framför allt egna, ofta feodala makthavares hänsynslösa begär efter rikedom och makt. Där terroristerna härskar är kvinnor dömda till tystnad, osynlighet och frånvaro av rätten att forma sina egna liv. Demokrati och respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är ett villkor för att människor ska kunna ta sig ur maktlöshet och misär.
Marknadsekonomi och frihandel är vägen till en ekonomisk utveckling som kommer de många människorna till del. Krig, ofrihet och fåtalsvälde berikar de redan rika och gör de fattiga fortsatt utblottade. Att uttala att vi efter den 11 september alla är amerikaner innebär inte att identifiera sig med allt vad USA kan stå för. Det innebär att se att den internationella terrorismen riktar sig mot grundvalarna för det öppna och demokratiska samhälle vi själva valt och vill se allt fler människor runt om i världen kunna leva i.
I Europa söker sig alla demokratiska stater in i ett allt tätare och mer integrerat samarbete såväl på det ekonomiska området som när det gäller säkerhet mot inre och yttre hot. EU och Nato är för praktiskt taget alla demokratiska stater i Europa det naturliga målet för gemensam säkerhet. EU och Nato måste utgöra bålverk i kampen för fred, frihet och demokrati och därför stå öppna för varje europeisk demokrati som önskar vara med och delta på samma villkor. På samma sätt är det viktigt att allt fler av världens stater kvalificerar sig för medlemskap i världshandelsorganisationen WTO, för att på så sätt integreras i det internationella regelverk som detta samarbete bygger på.
Den svenska säkerhetspolitiska doktrinen ”Sveriges militära alliansfrihet, syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”, har spelat ut sin roll. Vår självklara och ovillkorliga solidaritet med andra fria och demokratiska stater har kommit till tydligt uttryck efter de tragiska händelserna den 11 september. Svensk säkerhetspolitik formas av verklighetens krav och inte i slutna seminarieövningar kring formuleringar av den svenska säherhetspolitiska doktrinen.
Med vårt medlemskap i EU lämnade vi uttryckligen den traditionella neutralitetspolitiken bakom oss. Som medlem i EU kan Sverige aldrig stå neutralt inför en extern aggression mot en annan medlem i EU. Som medlem av de fria demokratiska staternas gemenskap skulle Sverige inte heller kunna stå neutralt vid en extern aggression mot någon av våra tre baltiska systernationer. En sådan aggression skulle innebära en åtminstone indirekt men av alla händelser mycket kraftig inskränkning i Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.
Trots att den militära alliansfriheten idag bara är ett faktiskt uttryck för att Sverige inte är med i någon bindande försvarsallians, ser sig regeringen fortsatt tvungen att på hemmaplan förklara varför olika svenska internationella bidrag till att förverkliga en alleuropeisk fredsordning inte står i strid med alliansfriheten. Detta medför onödiga låsningar och bidrar felaktigt till att ge intryck av att alliansfrihet fortfarande skulle vara ett övergripande mål i sig för svensk säkerhetspolitik.
Vår framtida säkerhet skapar vi tillsammans med andra fria och demokratiska stater. Det är en följd av att vi tillsammans slår vakt om grundläggande gemensamma värden. Det förutsätter ett aktivt svenskt deltagande i alla fora som erbjuds såväl i byggande av den framtida europeiska säkerhetsstrukturen som i kris- och konflikthantering.
De europeiska demokratiernas säkerhet har under årtionden garanterats av Nato. Detta samarbete mellan USA och Europa är viktigt också i framtiden. En ny svensk säkerhetspolitisk doktrin bör utgå från att Sverige aktivt ska bidra till att skapa en alleuropeisk fredsordning. Sverige ska därför, i likhet med de tre baltiska staterna, omgående söka medlemskap i Nato. I vårt eget närområde skulle det vara av stor betydelse om Sverige, de tre baltiska staterna och Finland – vilket självfallet förutsätter att det finska folket så önskar – blev medlemmar av Nato i nästa utvidgningsomgång.
Neutraliteten/alliansfriheten valdes av Sverige i syfte att hålla vårt land utanför stormaktskonflikter i Europa och särskilt i Östersjöområdet. Med det kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning, Rysslands gradvisa normalisering som en europeisk demokrati och utbyggnaden av de europeiska samarbetsorganen föreligger inte längre det konfliktmönster som vår traditionella säkerhetspolitik var avsedd för. Denna mycket positiva och välkomna utveckling av Ryssland och dess framtida roll i det europeiska samarbetet underlättas inte av att vare sig Sverige, Natoländer eller Ryssland självt fortsätter att framställa Ryssland som en motpol och ett särfall i Europa. Det vore en djupt olycklig demonisering av Ryssland. Under Vladimir Putins ledarskap har Ryssland allt tydligare visat att det ser sin framtid i ett allt närmare samarbete med det övriga Europa. I efterdyningarna av attacken mot World Trade Center har Ryssland ytterligare markerat sin hemvist i det nya Europa och dess allt närmare samarbete i och med Europas säkerhets- och samarbetsstrukturer.
Huvudsyftet att kunna vara neutralt vid en konflikt i vårt eget närområde förefaller inte heller vara annat än en rent teoretisk konstruktion. Med vårt eget medlemskap i EU och övriga Östersjöstater som fullvärdiga medlemmar av EU föreligger ingen reell neutralitetsoption. Vår egen säkerhet förutsätter tvärtom solidaritet inom den europeiska gemenskapen. Såtillvida är det i praktiken ingen skillnad mellan de förpliktelser ett EU-medlemskap innebär och de som ett Natomedlemskap skulle innebära. Det rör sig i båda fallen om ömsesidig solidaritet mellan Europas demokratier. Regeringen hävdar att våra förpliktelser inom EU – formella och reella – inte försvagat Sveriges möjligheter att driva traditionella svenska ståndpunkter i det internationella samarbetet. Det finns ingen anledning att utgå från att det skulle vara annorlunda vid ett svenskt medlemskap av Nato. Det är ytterst avhängigt viljan och förmågan hos den svenska regeringen.
Sverige har givetvis inflytande över gemensamma operationer med Natoländer där Sverige också deltar. Vid politiskt mer komplicerade omständigheter talar emellertid allt för att fullvärdiga medlemmar av Nato får större inflytande än samarbetspartner utanför Nato. Och när det gäller Natos fortsatta utveckling från att enbart vara en försvarsallians till att vara en av huvudpelarna i europeisk krishantering är det givetvis främst en fråga för Natos medlemmar. Den viktiga fortsatta utvecklingen av Nato ställer vi oss utanför utan ett fullt medlemskap.
Det är i det perspektivet en klar motsättning i den svenska regeringens budskap att vi bör hålla oss utanför Nato p g a att det är en försvarsallians med kärnvapendoktrin och å andra sidan framhålla vikten av Natos roll i byggandet av den framtida europeiska säkerhetsstrukturen och särskilt USA:s fortsatta fysiska närvaro i vårt eget säkerhetspolitiska närområde. Den retoriska kullerbyttan syftar enbart till att legitimera traditionell svensk benägenhet att kunna ställa sig vid sidan av när det bränner till i vårt eget närområde.
I mars 2001 inbjöd regeringen riksdagspartierna till överläggningar om Sveriges säkerhetspolitiska doktrin. Regeringen valde inledningsvis att ställa Folkpartiet liberalerna utanför samtalen, med hänvisning till att vi inte längre slår vakt om alliansfriheten. I stället valde regeringen att söka uppnå enighet om formuleringen av Sveriges säkerhetspolitiska doktrin med de partier som ställer sig avvisande till huvuddragen i den säkerhetspolitik regeringen sedan flera år aktivt för inom ramen för Europeiska unionen samt i nära samverkan med Nato. Dessa partier förordar en fortsatt, av den svenska regeringen redan övergiven, svensk neutralitetspolitik.
Förutsättningarna för regeringens överläggningar har om inte förr så efter händelserna den 11 september visat sig tillhöra gårdagen. Sveriges framtida säkerhet formar vi redan idag i praktisk handling i gemenskap med andra demokratiska stater. Det är ingen tillfällighet att det när verkligheten tränger sig på visar sig att det är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ställer sig vid sidan av det politiska Sveriges solidaritet med den demokratiska världen. När FN:s säkerhetsråd i full enighet förmår ta sitt ansvar för internationell fred och säkerhet, ställer sig dessa två partier ”tveksamma” till världsorganisationens roll som uttolkare av FN-stadgan och folkrätten. Det visar vilka partier som kan forma vår framtida säkerhetspolitik på en gemensam värderingsgrund.
Kosovokampanjen våren 1999 visade med all tydlighet på frånvaron av verkningsfulla instrument för att hantera kriser med militära inslag i Europa. Det blev startskottet för utvecklingen av en europeisk krishanteringsförmåga inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i EU. Europa måste i högre grad kunna samla sig till åtgärder av såväl civil som militär karaktär för att hantera kriser och konflikter i vårt närområde utan att alltid behöva förlita sig på aktiv närvaro från USA:s sida. Däremot är det viktigt att se denna utveckling av en europeisk krishanteringsförmåga i nära samarbete med USA inom det transatlantiska samarbetet. Varje försök att se dessa ansträngningar som ett sätt att hävda Europa mot USA måste kraftfullt motverkas.
EU och Nato har en fortsatt viktig roll för att upprätthålla fred och därmed skapa förutsättningar för en hållbar fredlig samlevnad och utveckling på Balkan. Närvaron i Kosovo kommer att behöva fortgå under betydande tid. Ännu är det långt kvar innan de institutioner skapats och blivit verkningsfulla som ska möjliggöra fredlig samlevnad mellan olika folkgrupper i Kosovo. Det är också en absolut förutsättning för att våld och terrorism i Kosovo inte ska tillåtas spridas till omgivande stater. Oförmågan att avväpna den forna UCK-gerillan i Kosovo är den främsta orsaken till att Makedonien under våren och sommaren bringades till randen av öppet inbördeskrig. Denna oförmåga kommer nu att kräva en fortsatt krishanteringsnärvaro också i Makedonien för överskådlig tid.
EU:s och Natos successiva utvidgningar till att omfatta allt fler av Europas demokratier är viktiga bidrag till att stärka de institutionaliserade strukturer som främst främjar fred och säkerhet i Europa. Det bidrar kraftfullt till att förebygga, möta och hantera konflikter såväl inom som mellan stater i Europa. Institutionaliserade säkerhetsstrukturer av denna art bidrar till att öka transparens och förutsägbarhet. Den fortsatta utvidgningen bygger på att nya medlemmar uppfyller de kriterier som de båda organisationerna förutsätter. Däremot bör ingen bortre gräns vare sig geografiskt eller tidsmässigt ställas upp för denna utvidgning. Det innebär t ex att också Ryssland, som naturligen hör hemma i det nya Europa som nu växer fram, kan kvalificera sig för medlemskap om och när det så önskar.
Estland, Lettland och Litauen har valt att söka medlemskap i både EU och Nato. Det utomordentligt gynnsamma säkerhetspolitiska läget i Östersjöområdet skulle ytterligare befästas med medlemskap i de båda organisationerna. Det skulle skapa både stabilitet och förutsägbarhet också i denna del av Europa. Att stödja Estlands, Lettlands och Litauens ansökningar om medlemskap i såväl EU som Nato gagnar således den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt eget närområde. Det bör därför uttryckligen stödjas av Sverige.
Alltmer talar nu för att Nato vid sitt toppmöte i Prag i november 2002 kommer att fatta beslut om inbjudningar till en fortsatt utvidgning – denna gång att omfatta också svenska grannar i Baltikum. Finland beskriver numera sitt säkerhetspolitiska vägval som alliansfrihet ”under rådande förhållanden”. Efter Natos toppmöte i Prag kan diskrepansen mellan svensk säkerhetspolitik i inhemska doktrinsamtal och praktisk politik därför mycket snabbt bli avgrundslik. I Europa är det bara Sverige och Vitryssland som för egen del uttryckligen utesluter medlemskap i Nato.
Det är fortsatt mycket angeläget att Sverige medverkar i internationella ansträngningar för rustningskontroll och rustningsbegränsningar inom kärnvapenområdet. De åtaganden som kärnvapenmakterna äntligen gjorde i anslutning till icke-spridningsavtalets (NPT) granskningskonferens är därför mycket välkomna.
Tyvärr finns det anledning att misstänka att den främsta orsaken härtill ligger i de indiska och pakistanska provsprängningarna 1999, som för de fem kärnvapenmakterna visade på de betydande spridningsriskerna med en fortsatt ovilja att komma de icke-kärnvapeninnehavande staterna till mötes. Indien hörde under en lång rad av år till de pådrivande när det gällde att utkräva åtaganden från kärnvapenmakterna. När dessa uteblev och den kinesiska kärnvapenupprustningen fortsatte, till icke ringa del riktad mot Indien, såg detta land ytterligare skäl att beträda den nu inslagna vägen. Det är djupt beklagligt att kärnvapenmakternas långa förhalning av egna rustningsbegränsande åtaganden nu lett till ytterligare kärnvapeninnehavare.
Riskerna med de amerikanska planerna på missilförsvar inom NMD/TMD-området – om de trots allt skulle förverkligas i öppen konfrontation, vilket måste bedömas som mindre sannolikt – är betydande inte minst i förhållande till ingångna avtal och då främst ABM-avtalet. Å andra sidan bör riskerna med pågående kärnvapenrustning i Ostasien och då främst Kina på allvar uppmärksammas. Det kinesiska kärnvapenprogrammet är ett växande hot mot en rad länder i Asien, som inte har eller till nyligen valt att inte skaffa egna kärnvapen. Till detta kommer de allt större riskerna för spridning av såväl kärnvapen som missiler med lång räckvidd till s k rough states eller till rena terrorgrupper. De amerikanska planerna på NMD/TMD är därför inte tagna ur luften utan ett sätt, om än riskfyllt, att svara på en allt allvarligare utveckling.
Det går inte att förneka att ABM-avtalet avser en helt annan geopolitisk och vapenteknologisk verklighet än dagens. ABM-avtalet slöts 1972 mellan USA och Sovjetunionen – de enda stater som då bedömdes vara berörda. ABM-avtalet avsåg exklusivt dessa två staters kärnvapenhot mot varandra. Idag torde inte vare sig USA eller Ryssland (som Sovjetunionens efterföljare) utgöra eller se den andra som ett hot i detta avseende. USA:s främsta ambition är därför att i samverkan med sina allierade i Europa och med Ryssland nå en lösning på frågan om missilförsvarsfrågorna. Mycket talar allt mer för att det finns gemensamma amerikanska och ryska intressen att hitta en lösning, som tillgodoser båda parter. Detta kommer säkerligen att vara ett inslag i den amerikansk–ryska dialogen om bl a en fortsatt Natoutvidgning. Även mellan Kina och USA förs en dialog om de amerikanska missilförsvarsplanerna, som får ses som en del av de framtida amerikansk–kinesiska relationerna.
Först med Bush-administrationens tillträde i början av året har de amerikanska missilförsvarsplanerna på allvar börjat utvecklas. Successivt har under året den nya administrationen i Washington påbörjat en seriös dialog med sina allierade i Europa och i Stillahavs-Asien liksom med Ryssland och med Kina kring dessa frågor. Det förefaller som om alltfler nu riktar in sig på fortsatt dialog i stället för konfrontation. En svensk ”Alleingang”, där den amerikanska politiken beskrivs i ordalag som är mer ryska eller kinesiska än dessas upphovsmän, kan förvisso ge internationell uppmärksamhet men riskerar att ställa Sverige helt offside.
Det är ytterst anmärkningsvärt att regeringen i sin proposition två veckor efter attentaten i New York och Washington framhärdar i en så dogmatisk och anti-amerikansk beskrivning av USA:s politik. USA:s oro för att kunna bli angripet med massförstörelsevapen av s k rough states eller terroristorganisationer är inte längre hjärnspöken. Varför fortsätter den socialdemokratiska regeringen spela denna teater för att blidka den USA-fientliga opinionen på hemmaplan?
Inte heller i regeringens beskrivning av situationen i Mellersta Östern verkar det som hände den 11 september ha satt några spår. Är det statsminister Göran Persson eller förre utrikesministern Sten Andersson som formulerar analysen? I propositionen beskrivs den långa historiska bakgrunden till konflikten/konflikterna i Mellersta Östern mycket summariskt. Länge rörde det sig om de arabiska staternas uttalade ovilja att acceptera den av FN utropade israeliska statens existens. Detta skedde helt över huvudet på den palestinska befolkningen, som tvärtom ofta drabbades mycket brutalare av regimerna i de arabiska stater de tagit sin tillflykt till efter 1948 och de följande krigen mellan arabstater och Israel.
En avgörande pusselbit i en varaktig fredsuppgörelse förutom att tillgodose palestiniernas rättmätiga krav på bl a en egen statsbildning är mot bakgrund av den mer än femtioåriga konflikten, att Israel kan få godtagbara garantier för sin säkerhet och sin existens. Detta förutsätter säkerligen också att det palestinska folket ges möjlighet till en demokratisk utveckling med ett i verklig mening demokratiskt ledarskap inom ramen för stabila demokratiska institutioner.
Den fredsprocess som engagerat flera israeliska regeringar och den palestinska ledningen under Arafats ledning har hela tiden motarbetats av palestinska vägrargrupper av politisk och/eller islamsk karaktär. Detta motstånd har präglats av ständigt återkommande terrorattacker mot främst civila mål i Israel, vilket ständigt tycks resultera i en upptrappning av konflikten – d v s det som varit avsikten med terrorverksamheten. Här spelar också de israeliska bosättarna på palestinskt område och flera israeliska regeringars bosättningspolitik dem i händerna som inte vill ha fred. De återkommande utbrotten av den palestinska intifadan är uttryck för de förhållanden som många palestinier levt i under mycket lång tid, vilket exploateras av palestinska vägrargrupper för att provocera fram israeliska överreaktioner. Därom inte ett ord i regeringens beskrivning av utvecklingen i Mellersta Östern.
Riksdagens beslut våren 1999 om de ekonomiska ramarna för försvaret under 2002–2004 gav enligt Folkpartiet liberalerna inte tillfredsställande utrymme för vare sig nödvändig materiell förnyelse eller för internationella insatser. Vi föreslog därför att omställningsbidraget skulle ha varit sammanlagt 3 miljarder högre. Denna bedömning har tyvärr visat sig befogad. De brister i försvarets ekonomirutiner – tekniska såväl som attitydmässiga – som återigen kommit i dagen är emellertid huvudorsak till de befarade budgetöverdragen under 2001. Panikbromsningarna understryker riskerna för att såväl materielanslagen naggas i kanten som att fortfarande för många värnpliktiga kallas in i förhållande till behoven. Förhållandena sommaren 2001, då tusentals värnpliktiga fick nöta kaserngårdar utan varje tillstymmelse till ändamålsenliga utbildningsinsatser p g a försvarets budgeteringsmissar är fullständigt oacceptabla och djupt kränkande för de berörda värnpliktiga! Det är hög tid att kvalificerad och professionell civil kompetens för budget- och ekonomistyrning knyts till den högsta försvarsledningen på samma sätt som är naturligt i varje större företag.
Regeringens förslag vad gäller finansieringen av åtgärder för anpassning bygger på en, kanske befogad, oro för att de normala politiska beslutsprocesser som anpassningsdoktrinen bygger på ändå inte kommer att fungera. En mycket snabb omvärldsförsämring, som kräver påtagliga och oplanerade ekonomiska resurstillskott till försvaret, är snarast uttryck för att de system som ska uppfatta/förmedla signaler om omvärldsförändringar liksom förmågan/viljan att omsätta dessa signaler i politiska beslut saknats eller underskattats. Skulle så ändå vara fallet kan man förutsätta att regering och riksdag kan bli överens om nödvändiga beslut.
Svårigheterna att tillräckligt snabbt få svenska krishanteringsinsatser på plats, som t ex i Kosovo, är framför allt ett uttryck för politiska svagheter i regeringskansli och gentemot försvarsmakten. Anslaget för internationella insatser ska, vilket länge förespråkats av Folkpartiet liberalerna, vara i den storleksordning som krävs normalt. Att nästan varje år tvingas till nya finansieringsbeslut understryker att anslaget feldimensionerats i grunden. Så ska endast ske i undantagsfall. Att anslaget vissa år inte utnyttjas fullt ut vore däremot inte onormalt. Folkpartiet liberalerna avvisar däremot förslaget om ett samlat anslag för både fredsfrämjande truppinsatser samt förbandsverksamhet och beredskap. Det riskerar att i för högutsträckning sudda ut gränserna mellan dessa båda verksamheter inom totalförsvarsområdet.
Folkpartiet liberalerna ställer sig i allt väsentligt bakom både den tvärsektoriella helhetssyn och de förslag till ny struktur för att hantera sårbarheten vid svåra påfrestningar på det fredstida samhället som Sårbarhetsutredningen presenterat och som Försvarsberedningen ställt sig bakom. Vi beklagar med skärpa att regeringen inte haft handlingskraft att förelägga riksdagen erforderliga förslag till beslut. Mycket tid riskerar att förloras, vilket blivit så mycket mer uppenbart efter de tragiska terroristangreppen i USA i september 2001.
Sårbarhetsutredningen föreslog en nationell krishanteringsfunktion med främst samordnande uppgifter knuten till Regeringskansliet. Detta avvisas av regeringen. Redan kvällen den 11 september uppdrog statsministern åt sin statssekreterare i Statsrådsberedningen att inkalla en statssekretetargrupp som skulle leda arbetet som en följd av terrordåden i New York och Washington. Detta motsvarar i hög grad den krishanteringsfunktion som Sårbarhetsutredningen föreslagit ska inrättas men i ordnade och förberedda former. Den ska då vara färdig och övad att inträda när behov uppstår och inte som t ex den 11 september inkallas ad hoc. Behovet av en nationell krishanteringsfunktion inom Regeringskansliet står ännu mera klart idag. Riksdagen bör ge regeringen till känna att den inte delar regeringens avvisande hållning till förslaget om en nationell krishanteringsfunktion.
Sårbarhetsutredningen föreslog att ÖCB och Styrelsen för psykologiskt försvar skulle läggas ned. I stället skulle en ny planeringsmyndighet på nationell nivå inrättas för omvärldsbevakning med inriktning på sårbarhets- och säkerhetsproblem av stor betydelse för samhället samt framtagning av ett samlat planeringsunderlag för avvägningen av de särskilda medel som krävs för att skapa förmåga att hantera mycket allvarliga kriser i samhället. Myndigheten skulle också ha uppgifter vad gäller informationshantering under allvarliga kriser samt fungera som kansli åt det nationella krishanteringsorganet. På regional nivå läggs ansvaret på länsstyrelserna och på lokal nivå hos kommunstyrelsen i respektive kommun.
Med undantag för ”vägrarfronten” bland ”drabbade” myndigheter möttes Sårbarhetsutredningen av övervägande positiva remissynpunkter. Enda undantaget från ”drabbade” myndigheter är ÖCB som tillstyrker sin egen nedläggning och den nya planeringsmyndigheten. Kommunförbundet anser att det vore olyckligt att inte ta steget fullt ut och lägga ned såväl ÖCB som SPF och Statens räddningsverk och skapa den nya myndigheten under en ny ledning. Det skulle minska revirtänkande och revirbevakande och leda till förbättrad kostnadseffektivitet. Folkpartiet liberalerna delar Kommunförbundets uppfattning i detta avseende.
Riksdagen har vid upprepade tillfällen begärt av regeringen att återkomma med förslag till en samlad hantering av frågor rörande IT-säkerhet och skydd mot informationsoperationer. Sårbarhetsutredningen gjorde här ett förtjänstfullt arbete och redovisade i det mest omfattande kapitlet (70 sidor) i sitt betänkande för en tvärsektoriell helhetssyn – där ansvars- och rollfördelning klargörs – och en struktur kopplad till den centrala krishanteringsfunktionen och planeringsmyndigheten. Till stora delar överensstämmer detta med tidigare förslag från bl a Arbetsgruppen för skydd mot informationskrigföring. Regeringen har således haft underlag för att lägga förslag till riksdagen under lång tid.
Även på detta område är ”vägrarfronten” av myndigheter och intern maktkamp i Regeringskansliet kallsinnig i sitt revirtänkande. I regeringens proposition behandlas området ytterst styvmoderligt i det kortaste kapitlet (8 sidor) i propositionen. Inte heller här kan regeringen samla sig till några konkreta förslag, men förklarar sig sex gånger ha för avsikt att återkomma till riksdagen! Det ser ut som en tanke att utrymmet under rubriken ”Skälen för regeringens bedömning” är alldeles tomt.
Folkpartiet liberalerna tillstyrker att en övergripande strategi för samhällets hantering av IT-säkerhet och skydd mot informationsansvar skyndsamt fastställes med en tydlig ansvars- och rollfördelning. Den måste bygga på ett tvärsektoriellt synsätt och en nära samverkan mellan privat och offentlig sektor.
Vi tillstyrker förslaget att den nya planeringsmyndigheten ges ett sammanhållande myndighetsansvar för samhällets IT-säkerhet, som kan utgöra ett viktigt stöd till Regeringskansliet för att åstadkomma en snabb implementering av angelägna förslag. Dit hör framför allt att ansvara för sektorsövergripande frågor, såsom resursavvägningar/resursöverföringar och befogenheter mellan sektorer och gentemot myndigheter varunder viktiga verksamheter inom samhällets informationsstrukturer sorterar. I denna ingår att tillse att sårbarheten och hotbilden direkt och fortlöpande kan omsättas i planeringstermer för skyddet av berörda samhällssektorer. Ett exempel på detta synsätt är den tvärsektoriella enhet som 1998 etablerades vid Försvarshögskolan.
En nödvändig grund för detta arbete inom planeringsmyndigheten är att kunna följa utvecklingen med hjälp av omvärldsanalyser som får stöd av civila och militära underrättelse- och säkerhetsfunktioner. Dessa omvärldsanalyser bör sammansättas med incidentanalyser för att kunna utröna aktörer, metodik och motiv för intrång. Hotbilderna bör tillsammans med kunskapen om samhällets sårbarhet för IT-angrepp möjliggöra en kvalificerad bedömning av sådana angrepp. Ansvar och kompetens för detta arbete med kvalificerad omvärldsanalys och bearbetning härav måste ligga hos den föreslagna planeringsmyndigheten, som bör fungera som kansli åt krishanteringsfunktionen inom Regeringskansliet.
Vi tillstyrker vidare skapandet av en funktion för IT-incidenthantering för att i realtid eller nära realtid kunna spåra ursprung till ett dataangrepp, tillse att attacker mot datasystem avstyrs och upphör, samt stödja återställande av systemen vid större attacker liksom av kvalificerad incidentanalys. Kvalificerad rådgivning i realtid, s k help desk, bör kunna lämnas. Det är angeläget med ett väl fungerande samarbete mellan denna incidenthanteringsfunktion och motsvarande privata, då näringslivet ofta är måltavla för denna typ av intrång. Eftersom det kan vara svårt att omedelbart spåra karaktären på källan och därmed fastställa handlingsvägar för att uppnå resultat, måste polisiära funktioner och övriga rättsfunktioner vara knutna till IT-incidenthanteringen.
För att skapa underlag till en helhetsbild gällande hot, aktörer, tillvägagångssätt och teknik bör en central funktion för bearbetning av statistik för incidenter inrättas. Det är av stor vikt att denna statistikfunktion har en nära och omfattande samverkan med svenskt näringsliv. Här finns en uttalad beredskap hos näringslivet att medverka. Man bör överväga i vilken utsträckning delar av denna funktion skulle kunna läggas hos t ex Näringslivets Säkerhetsdelegation för att tillgodose näringslivets legitima krav på sekretess.
Riksdagen bör ge regeringen till känna att den bör återkomma till riksdagen med förslag till struktur för samhällets hantering av IT-säkerhet och informationsoperationer enligt ovanstående, så att riksdagen kan fatta beslut under våren 2002.
Den 26 april 2001 kom försvarsutskottets betänkande angående samhällets räddningstjänst (2000/01:FöU8), Betänkandet behandlade frågor om eventuella svåra påfrestningar på samhället samt katastrofer av olika slag.
För att skydda landets invånare i sådana situationer behöver en hel rad av olika myndigheter och organisationer bra kommunikation sinsemellan. I dag saknar Sverige gemensamma och effektiva moderna system som underlättar kontakterna mellan polis, brandkår, räddningstjänst, ambulanser och sjukvård. I försvarsutskottets betänkande påpekas att ett lämpligt system består i radiokommunikation baserad på TETRA-systemet, att Statskontoret tidigare fått i uppdrag att upphandla detta system och att diskussionerna om detta under längre tid har pågått utan att nödvändiga överenskommelser har träffats. Betänkandet underströk att tiden var lämplig att införa systemet och att det skulle varit olyckligt om regeringen inte fann en lösning så att Statskontoret kunde fullfölja sitt uppdrag.
I ett brev från den 21 september 2001 specificerar Statskontoret vilka ställningstaganden som hade varit nödvändiga för fortsatt arbete med uppdraget: bemyndigande att garantera en viss minsta trafikvolym; förnyat tillståndsförfarande enligt telelagen och lagen om radiokommunikation; bemyndigande att förbereda bildande av ett aktiebolag som skulle förhandla med operatören. Svar på dessa frågor skulle ha lämnats till Statskontoret senast 2001-05-31 om gällande tidsplan skulle följas. Inget svar inkom vid angiven tidpunkt.
I enlighet med sitt uppdrag hade Statskontoret tillsammans med Rikspolisstyrelsen sänt till regeringen en annan skrivelse 2001-06-15. Ämnet var behovet av ett nytt radiokommunikationssystem för polisen. Den tekniska livslängden för det system, S-80, som nyttjas i storstäderna är i princip slut. Därtill kommer polisen till följd av bl.a. domstolsbeslut inte att kunna nyttja nuvarande frekvenser för S-80 efter 2003-12-31 och riskerar då att stå utan radiokommunikation i storstäderna. Det konstaterades i brevet att om något besked från regeringen inte förelåg den 1 september 2001 tvingas Rikspolisstyrelsen påbörja en egen upphandling av ett radiokommunikationsnät för polisväsendets räkning i storstäderna. Något besked från regeringen kom inte. Detta innebär att Statskontoret inte kan fullfölja uppdraget att ta fram ett gemensamt radiokommunikationssystem för ”public safety”.
Resultatet av denna kedja av beslut som aldrig kommer är tydligt: ansträngningen att arbeta för ett gemensamt kommunikationssystem för många aktörer engagerade i olika räddningstjänster har inte skapat en plattform för organiserat samarbete. Avsaknaden av direktiv och ställningstaganden från regeringen förlamar hela processen. Statskontoret hemställer alltså den 21 september om att få avbryta sitt uppdrag.
Medan denna invecklade dialog utan effekt ägde rum – en dialog mellan Statskontoret, försvarsutskottet och regeringen – har situationen i landet och i hela den demokratiska världen drastiskt förändrats till det sämre när det gäller just människornas trygghet i vardagen. Kravallerna i Göteborg och Genua har visat att samarbete och snabb kommunikation är avgörande för ett anständigt bemötande av våldet i samhället. Den stora amerikanska tragedin har med övertydlighet blottat den moderna postindustriella världens sårbarhet. Alla frågor som har med kommunikation mellan olika räddningstjänster att göra måste skyndsamt lösas.
I samband med försvarsbeslutet 2000 hävdade Folkpartiet liberalerna att det var olyckligt att de centrala ledningsfunktionerna inom försvarsmakterna samlades i en enda funktion. Om man hade bibehållit t ex MiloNord, hade man haft en backup-funktion, i det fall den centrala operationsledningen (Opil) skulle slås ut helt eller delvis. Det skulle göra försvarets ledningsfunktion mindre sårbar. I efterdyningarna till attacken mot World Trade Center har regeringen kommit på nya tankar avseende lokaliseringen av Opil just med avseende på den fysiska sårbarheten. Det kunde ge anledning att också överväga en reservfunktion på central ledningsnivå inom Försvarsmakten.
I propositionen konstaterar regeringen att ”Försvarsmakten leds av en chef som benämns överbefälhavare”. Beteckningen ÖB tillkom vid början av andra världskriget. I jämförbara demokratier i dagens värld är det statschefen eller regeringen som utövar överbefälhavarfunktionen. Oftast gäller detta dessutom endast i krig eller under förhöjd beredskap. Beteckningen ÖB på Försvarsmaktens chef har rent principiellt inte heller den innebörden i svenskt statsskick. Det gör att beteckningen ÖB på Försvarsmaktens chef är både otidsenlig och missvisande. Senast i samband med att en ny chef för Försvarsmakten utses nästa gång bör därför beteckningen utgå och ersättas med t ex ”chefen för försvarsmakten” eller med tanke på försvarets förändrade roll ”chefen för de väpnade styrkorna”. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är viktigt att Sverige har en hög beredskap att kunna ställa förband till förfogande för internationella insatser. Regeringens redogörelse för utvecklingen av den internationella förmågan är värdefull. Hittills har flaskhalsarna för att kunna ställa större truppinsats till förfogande varit dels regeringens budgetproblem, dels förmågan att få fram tillräckligt många som vill ställa upp frivilligt. Det senare har bl a att göra med rekryterings- och avlöningsförhållanden. Man bör t ex pröva att redan vid mönstring ställa frågan till de värnpliktiga om att kunna ställa sig till förfogande för internationella insatser efter fullgjord utbildning – eventuellt i kombination med kontraktskrivande.
I regeringens redogörelse påtalas insatser för att kunna ställa alla slags förbandstyper till förfogande för internationella insatser. Med de flaskhalsar som föreligger borde det vara angeläget att prioritera åtgärder som möjliggör en högre volym av den typ av förbandsinsatser som vi redan har förmåga till framför att ”rusta upp” nya förbandstyper. Folkpartiet liberalerna menar att Sverige i normalfallet bör kunna ställa 1.500 man till förfogande för internationella insatser.
När det gäller regeringens redovisning av förverkligandet av den insatsorganisation som riksdagen beslutat om meddelas att flertalet av de nya förbandstyperna kommer att vara organiserade och operativa 2004. Det är bra. Enda undantaget är den luftburna bataljonen, som regeringen nu inte räknar med ska vara fullt operativ förrän efter 2011. Det är oacceptabelt. Förutom att det visar på hur befintliga system inom försvarsmakten slår vakt om sina revir när begränsade resurser ska fördelas på nya uppgifter, är det också ett tydligt uttryck för att den socialdemokratiska försvarspolitiken prioriterar volym i värnpliktsutbildning framför nödvändig materiell/teknisk förnyelse. Riksdagen bör ge regeringen till känna att förslaget om en luftburen bataljon måste ges högre prioritet.
Regeringen föreslår med en svepande motivering om ”organisatoriska brister” att två helikopterbataljoner i Mellansverige ska läggas ned. Folkpartiet liberalerna har inga invändningar i sak. Försvarets kostym är fortfarande snarare för stor än för liten. Regeringen försäkrar att verksamheten med militära helikoptrar fortsatt ska vara lokaliserad som idag. Vi vill understryka detta med hänvisning till det stora behovet av att kunna samarbeta och samutnyttja samhällets samlade helikopterresurser också i fredstida räddningsoperationer. Här har regeringens hantering av dessa frågor i försvarsbeslutet 1996 och därefter inte varit tillräckligt övertygande.
Folkpartiet liberalerna lägger i sin motion med anledning av prop. 2001/02:11 Bättre villkor för totalförsvarspliktiga fram sin syn på införandet av en könsneutral värnplikt. Regeringens hänvisning till låga utbildningsvolymer som ett skäl mot att värnplikten ska omfatta även kvinnor är en kapitulation inför unkna attityder från svunna tider till det militära försvaret, vilka inte har någon plats på 2000-talet. Det är också att avstå från det mest verkningsfulla instrumentet att ändra de attityder och förhållningssätt inom försvaret som gör att så många känner sig utsatta för nedlåtande och diskriminerande behandling och därmed inte välkomna.
I diskussionen kring förutsättningarna för att kunna rekrytera personal till internationella insatser har Folkpartiet liberalerna pekat på de positiva erfarenheter man gjort i Danmark med sitt konstapelsystem och sin kontraktsanställningsform för internationella insatser som en väg att pröva också för Sverige. Därefter har det bl a från försvaret också påpekats visst behov av att för ytterligare viss tid kunna tillgodogöra sig viss specialistkompetens hos nyligen utbildade soldater. Personalförsörjningsutredningen föreslog att försvaret ges möjlighet att anställa högst 1 000 soldater som nyligen gjort värnplikt för viss tid och vissa uppgifter. Vi finner detta vara ett utmärkt förslag att låta pröva.
Regeringen avvisar förslaget om visstidsanställning. Bakom detta ställningstagande döljer sig en fruktan att misstänkas för att smygvägen införa ett yrkesförsvar i Sverige. Folkpartiet liberalerna finner helt övertygande argument för ett system med allmän värnplikt, som ett yrkesförsvar inte alls skulle kunna uppfylla i samma utsträckning. Förutsättningen är att bara de som behövs för krigsorganisationen tas ut och att de får utbildning, skydd och utrustning för sin uppgift.
Det finns bland riksdagens partier ingen opinion för att införa ett yrkesförsvar. Regeringens ängslan torde därför handla om bristande självförtroende och att socialdemokratin så ofta beslås just med att smygvägen, utan bred och öppen debatt, införa sådant man på alla sätt förnekat sig ha avsikt att införa. Det kan inte vara skäl nog att avvisa möjligheten att pröva system inom värnpliktens ram som skulle stärka försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter på hemmaplan och internationellt.
Varje uttagning till tjänstgöring/utbildning med hjälp av totalförsvarspliktlagen är ett extraordinärt ingrepp i den enskilde individens integritet. Det måste därför kunna motiveras av ett i varje enskilt fall tydligt behov av att kunna bemanna en funktion i totalförsvarets krigsorganisation. Varje tjänstgöringstid/utbildningstid måste på samma sätt kunna motiveras med att placeringen i krigsorganisationen kräver den tid som vederbörande tas i anspråk för. Varje utbildning ska därför vara varken kortare eller längre än vad uppgiften i det enskilda fallet kräver. Likaså ska varken fler eller färre utbildas än vad som erfordras för uppgiften.
I propositionen återspeglas fortfarande synen att det skulle vara positivt att fler inkallas till värnpliktsutbildning – oavsett behov. Av budgetskäl minskas antalet som inkallas under den kommande försvarsbeslutsperioden, men därefter önskar regeringen öka antalet igen. Bakom detta ligger den alltjämt befängda och diffusa ”folkförankringstanken” att det militära försvaret skulle vara bättre ”folkligt förankrat” för att fler gör värnplikt. Det är vår absoluta övertygelse att försvarets förankring bäst åstadkoms när försvaret är rätt rustat och varje värnpliktig har rätt uppgift, rätt utbildning, rätt skydd och rätt utrustning för sin uppgift.
Eftersom varken regeringen eller försvarsmakten på allvar prövat frågan om hur många värnpliktiga som behöver utbildas för att fylla krigsorganisationen, är det svårt att ange ett exakt antal. Det torde i alla händelser ligga en bra bit under det antal som idag kallas in. Detta är inte acceptabelt. Hänvisningen till rekryteringsbasen för internationell verksamhet är inte relevant, då den varken tar hänsyn till motsvarande förhållanden i andra jämförbara länder eller till hur denna bas skulle påverkas av ett rimligare sätt att organisera, rekrytera, avlöna och meritera de som ställer upp till internationell verksamhet.
Folkpartiet liberalerna har från början varit avvisande till tanken att korttidsutbilda eller civilpliktsutbilda värnpliktiga i stor skala för att på det sättet upprätthålla skenet av en allmän värnplikt i meningen att i stort sett varje ung man tas ut till någon form av utbildning. Det är inte detsamma som att principiellt avvisa vare sig kort utbildning eller utbildning för civilförsvar, där tydliga behov föreligger. Vi konstaterar nu bara att regeringen låter meddela att dessa utbildningar nu anpassas till behovsläget och därmed radikalt kommer att minskas.
I takt med den alltmer mångfacetterade bilden av hot mot vår säkerhet i fredstid som i krigstid och den grundläggande omstrukturering det svenska försvaret undergår kommer den frivilliga försvarsverksamheten att möta nya och viktiga uppgifter och utmaningar. Till skillnad från värnpliktsvolym är det vår uppfattning att omfattningen av den frivilliga försvarsverksamheten spelar en betydande roll vad gäller totalförsvarets folkliga förankring. Det är viktigt att regeringen utan dröjsmål återkommer till riksdagen med aviserade förslag rörande den frivilliga försvarsverksamheten.
Det militära försvaret är en del av det svenska samhället. I allt högre utsträckning avspeglas det övriga samhället och dess utveckling inom försvaret, vilket är både naturligt och önskvärt. Trots detta är det militära försvaret på centrala områden inte alls representativt för det samhälle det verkar i och för. Attityder och förhållningssätt gentemot det som är annorlunda eller ovanligt i försvaret måste förändras, så att alla är lika välkomna på likvärdiga villkor att tjänstgöra på varje befattning inom försvaret. Övergrepp och diskriminering är aldrig godtagbara och måste varje gång motverkas kraftfullt.
Försvaret är i hög utsträckning fortfarande enkönat. De få kvinnor som söker sig till försvaret möts alldeles för ofta av attityder och förhållningssätt som inte är godtagbara. Regeringen förordar i propositionen att åtgärder vidtas för att rekrytera fler kvinnliga officerare. Det är välkommet. Det stora antalet människor som verkar i försvaret är dock värnpliktiga. Trots en öppning för kvinnor som frivilligt ansöker om att få göra värnplikt är antalet som gör detta mycket litet. Och detta är i sin tur den utan jämförelse viktigaste orsaken till att antalet kvinnliga officerare är så litet.
Detsamma torde vara fallet vad gäller de attityder och förhållningssätt till kvinnor som i alldeles för hög utsträckning fortfarande förekommer. Det är därför beklämmande att den socialdemokratiska regeringen fortfarande inte förmår att lägga fram de förslag som Pliktutredningen tog fram om att införa en könsneutral värnplikt. Rätt man eller kvinna på rätt plats i krigsorganisationen. Det skulle starkt bidra till ett annat klimat och till ett godtagbart förhållningssätt till olika kategorier människor i försvaret.
Lika viktigt som det är att vidta åtgärder för att få fler kvinnor – både värnpliktiga och officerare – i försvaret, är det att vidta åtgärder för att främja en bättre etnisk och kulturell mångfald inom försvaret. Dagens svenska samhälle består av en stor grupp medborgare med utländsk bakgrund i föräldra- och/eller farföräldragenerationen. Detta återspeglas inte heller tillfredsställande i det svenska försvaret.
Som både Diskrimineringsombudsmannen (DO) och Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO) framhåller i remissvar till personförsörjningsutredningen krävs kraftfulla åtgärder också för att det militära försvaret på alla nivåer och i alla funktioner ska vara lika öppet, välkomnande och tillgängligt på likvärdiga villkor för homo- och bisexuella som för heterosexuella.
De viktiga frågorna kring försörjning av det svenska försvaret med materiel och utvecklingen mot allt större internationell samverkan kring sådana frågor har behandlats vid upprepade tillfällen av riksdagen de senaste åren. Senast i samband med att riksdagen godkände förslaget till ramavtal mellan Sverige och fem europeiska EU-/Natomedlemsstater om åtgärder för att underlätta omstrukturering och drift av den europeiska försvarsindustrin. Folkpartiet liberalerna har bejakat detta samarbete men varnat för varje försök att se ett samarbete mellan olika europeiska stater på detta område som ett alternativ till handel och samarbete med amerikansk försvarsindustri. Vi har likaså framfört att detta samarbete ska följa den restriktiva svenska politiken vad gäller export av krigsmateriel, att Sverige inom ramen för samarbetet ska verka för att motsvarande politik får genomslag också i övriga EU-stater, att det internationella samarbetet ska präglas av en allt större öppenhet och att det svenska kontrollsystemet kommer in på ett så tidigt stadium att en realprövning kan ske.
Regeringen föreslår nu dels att regeringen bemyndigas att i exportstödjande syfte överlåta eller upplåta materiel som på lång sikt inte behövs för Försvarsmaktens operativa förmåga, dels att riksdagen godkänner ett avtal mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige om stöd för industrisamarbete inom försvarsmaterielområdet. Folkpartiet liberalerna ser positivt på båda dessa förslag men vill knyta dem till samma villkor som vi förordade vad gäller ovan nämnda ramavtal.
Regeringen har i sin proposition således inte lyckats prestera några förslag som följd av attacken mot World Trade Center den 11 september. Inte ens de förslag som finns färdiga för att möta denna typ av hot mot det fredstida samhället lyckades man baxa in i den sedan länge förannonserade uppföljningspropositionen till 2000 års försvarsbeslut för perioden 2002–2004. Däremot har man hunnit med att omnämna händelserna den 11 september i de inledande kapitlen.
Men fram till propositionens sista kapitel, kapitel 17 Underrättelseverksamhet, hann regeringen inte med uppdateringen. Inte ett ord om World Trade Center och de frågor som väcks därav. Och det är särskilt anmärkningsvärt då så mycket av den inledande diskussionen kring hur det som skedde kunde ske, just handlade om hur underrättelseverksamheten i det öppna, moderna fredstida samhället fungerar – eller snarare inte tycks fungera. Det finns tvärtom största anledning att vi i Sverige, trots att en del organisatoriska förändringar ägt rum nyligen, på allvar prövar i vilken utsträckning vår samlade underrättelseverksamhet har en kompetens, ledning och styrning som gör den skickad att möta de nya hot som riktar sig mot det fredstida samhället. Även på detta område framstår behoven av en tvärsektoriell samordning som angelägen, liksom en tydligare inriktning och ekonomisk prioritering av underrättelse- och säkerhetstjänsten i vid mening.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 12 oktober 2001 |
|
|
Runar Patriksson (fp) |
Eva Flyborg (fp) |