Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om incitament för hyressänkning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av en tydligare definition av begreppet ändamålsfastighet.
Riksdagen avslår revisorernas förslag om införande av expertorgan för samråd om hyressättning.
Under början av 1990-talet reformerades den statliga fastighetsförvaltningen. Byggnadsstyrelsen, som tidigare ansvarat för samtliga statliga fastigheter, avvecklades och ersattes av fem statliga verk och bolag. Fastigheterna delades i två huvudgrupper: generellt användbara fastigheter (framför allt bestående av kontorsfastigheter) och ändamålsfastigheter. Ändamålsfastigheterna, som definierades som byggnader som saknar eller har mycket liten alternativ användning och/eller har skräddarsytts för sitt ändamål, delades även in efter sakområden och fördelades mellan de nya fastighetsbolagen/verken.
Statens fastighetsverk fick ansvar för kulturinstitutioner, ambassader m.m.
Fortifikationsverket fick ansvar för försvarsmaktens fastigheter.
Akademiska Hus AB fick ansvar för universitet och högskolor.
Specialfastigheter AB fick ansvar för Kriminalvårdsstyrelsen, Rikspolisstyrelsen m.fl.
Vasakronan AB fick ansvar för de generellt användbara fastigheterna.
Reformen innebar att samtliga statliga myndigheter fick ansvar för sin egen lokalförsörjning. Hyrorna skulle förhandlas och betalas av myndigheterna själva i kontakt med respektive fastighetsbolag. Syftet var att stimulera till en effektivare lokalanvändning genom att öka myndigheternas medvetenhet om sina lokalkostnader. De nya fastighetsbolagen fick i uppgift att verka på marknadsmässiga grunder och det ställdes krav på avkastning. Riksdagen påpekade dock att ändamålsfastigheterna hade en särställning på fastighetsmarknaden och att utgångspunkten för hyressättningen av dessa fastigheter därför borde vara självkostnadsprincipen.
Riksdagens revisorer har nu granskat resultatet av reformen och kommer med kraftig kritik. Systemet har drabbat många ändamålsfastigheter på ett sätt som inte var reformens syfte. Ansvaret för detta lägger revisorerna framför allt på regeringen. Revisorerna menar att den inte vidarebefordrat riksdagens intentioner till fastighetsbolagen och det har lett till att resultatet blivit ett annat än vad som avsetts. Vi instämmer i revisorernas kritik och konstaterar med tillfredsställelse att riksdagen nu får möjlighet att åtgärda de brister vi vid ett flertal tidigare tillfällen påpekat för regeringen. Vi stöder dock inte samtliga åtgärdsförslag från revisorerna, vilket vi avser att motivera i denna motion.
Under de senaste åren har kritiken mot statens fastighetsförvaltning ökat, och kritiken har framför allt riktats mot hyressättningen av ändamålsfastigheterna. Trots att riksdagen alltså förordat att självkostnad ska vara den naturliga utgångspunkten för hyressättningen är marknadshyra idag den mest förekommande. Marknadshyror förutsätter att hyresgästen kan överväga att flytta om de inte anser att hyresvillkoren är rimliga; så är inte fallet för hyresgäster i en ändamålsfastighet. Inledningsvis kompenserades dock myndigheterna för de prishöjningar som de marknadsbaserade hyrorna ledde till men med åren har denna kompensation i många fall urholkats, och sedan 1994/95 ges ingen automatisk kompensation för ökade hyreskostnader. Regeringen har dessutom fråntagit myndigheterna incitamentet att försöka sänka sina hyreskostnader genom att ramanslagen för flera myndigheter har sänkts med motsvarande summa som hyrorna förhandlats ned. En sådan metod har förfelat syftet med den ursprungliga reformen och är inte acceptabel.
Riksdagen har beslutat att principerna för hyressättning ska vara föremål för förhandling mellan parterna. Det innebär att myndigheten ska ha möjlighet att påverka om hyressättningen ska vara marknads- eller självkostnadsbaserad. Så har inte skett utan fastighetsbolagen har i de flesta fall beslutat på vilket sätt hyran ska sättas.
Riksdagens intentioner har alltså inte vidarebefordrats av regeringen till fastighetsbolagen på flera punkter. Vi delar revisorernas uppfattning om att detta är huvudorsaken till den nuvarande situationen.
För att myndigheterna ska kunna påverka sina hyror krävs förståelse för och insyn i förvaltningen. Riksdagen beslutade därför att samtliga myndigheter ska ha en god insyn i förvaltningen samt ha rätt att deltaga vid upprättande av förvaltningsplaner. Så sker inte idag. Flera av fastighetsbolagen har inte ansett att en full insyn varit nödvändig, vilket strider mot riksdagens ursprungliga intentioner. Revisorerna anser därför att regeringen omedelbart bör vidarebefordra riksdagens intentioner till fastighetsbolagen. Vi stöder det förslaget.
När reformeringen av det statliga fastighetsbeståndet genomfördes ökades myndigheternas anslag med statens kostnad för de lokaler de innehade. Någon prövning av myndigheternas faktiska lokalbehov genomfördes inte. Detta innebar att de myndigheter som vid reformeringen hade stora lokaler gynnades i den kommande anslagsfördelningen, medan myndigheter med små lokalkostnader missgynnades i samma utsträckning. Det finns därför skäl för revisorernas förslag om att regeringen bör göra en översyn av vilka konsekvenserna blivit samt beakta möjligheter till ett effektivare lokalutnyttjande.
Utgångspunkten för hyressättning av ändmålsfastigheter ska vara självkostnadshyra. Om regeringen nu vidarebefordrar denna utgångspunkt till de statliga fastighetsbolagen kommer troligtvis en betydande del av problemen lösas. Kvar att lösa är frågan om vad som är en ändamålsfastighet.
I proposition 1991/92:44 om riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen och ombildningen av Byggnadsstyrelsen, definierades en ändamålsfastighet som en byggnad som saknar eller har mycket liten alternativ användning och/eller har skräddarsytts för sitt ändamål. Definitionen är förhållandevis vid och öppnar möjligheter för många olika tolkningar. En utredning som presenterades 1996 gjorde därför en utveckling av definitionen. Den använde ovanstående definition men delade sedan in ändamålsfastigheterna i två grupper beroende på karaktär.
Ändamålsfastighet på grund av teknisk utformning av byggnaden, till exempel en teater.
Ändamålsfastighet på grund av läget, till exempel en kontorslokal förlagd i en gruvort där gruvbolaget är den enda tänkbara användaren.
Idag råder trots detta en stor osäkerhet om vad som ska definieras som en ändamålsfastighet. Från flera håll har därför tydligare definitioner och principer efterfrågats. Vi håller med revisorerna om att en definition som entydigt klassificerar en byggnad som det ena eller andra inte kommer att vara möjlig att finna. Vi anser dock, till skillnad från revisorerna, att principerna bör göras tydligare än idag. Den utvidgade definition som utredarna från 1996 föreslagit anser vi därför bör vara allmänt gällande för de statliga fastighetsbolagen.
En stor grupp av ändamålsfastigheter är kulturinstitutionerna, till exempel teatrar och museer, varav många brottas med stora problem med sina hyror. Inför höstens budget aviserade regeringen därför att en lösning skulle presenteras. Resultatet av detta löfte blev att fem kulturinstitutioner, bland annat Operan och Nationalmuseum, blev lovade kostnadsbaserade och därmed lägre hyror. Sänkningen får dock ingen reell effekt eftersom regeringen även denna gång sänkte anslagen med motsvarande summa. Vi kritiserade denna ”lösning” redan då för att vara en kortsiktig engångslösning för några få institutioner och vi får medhåll i vår kritik av revisorerna. Revisorerna anser att ett konsekvent system istället förutsätter tydliga kriterier för när en kostnadshyra ska gälla, och reglerna bör vara tillämpningsbara på hela den statliga fastighetsförvaltningen.
Ytterligare en stor grupp av ändamålsfastigheter har drabbats av den nuvarande hyressättningen och det är högskolorna och universiteten. Akademiska Hus AB har varit mycket restriktiva i att klassificera högskolornas lokaler som ändamålslokaler och har därför framför allt tillämpat marknadsanpassade hyror.
Allt fler högskolor har börjat organisera sin verksamhet geografiskt inom ett så kallat campusområde. Campusmiljöerna leder till betydande effektivitetsvinster samt till en stimulerande forskningsmiljö. Naturligtvis blir campusmiljön även attraktiv för företag och det innebär ofta en ökad efterfrågan på fastigheter i närliggande områden och därmed ett ökat marknadsvärde. Dessa och andra faktorer innebär att hyrorna för högskolornas fastigheter ökar. För högskolorna är det därför nödvändigt att det skapas tydligare principer för vad som klassificeras som en ändamålsfastighet. Enligt utredarnas definition från 1996 skulle högskolornas och universitetens fastigheter inom ett campusområde kunna definieras som ändamålsfastigheter på grund av läget och därigenom skulle en självkostnadshyra kunna motiveras.
I de fall en myndighet inte kan komma överens med fastighetsbolaget om vilken modell som ska användas för hyressättning kan det krävas hjälp utifrån. Revisorerna föreslår därför att det ska tillsättas ett särskilt expertorgan för samråd om hyressättning. Vi anser att ett sådant expertorgan inte är nödvändigt. Om regeringen vidarebefordrar de intentioner riksdagen ursprungligen haft för hyressättning av statliga lokaler och om tydligare kriterier sätts upp för vad som ska klassificeras som en ändamålsfastighet bedömer vi att ett sådant expertorgan inte kommer att behövas. Vi avstyrker därför revisorernas förslag på denna punkt.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 30 januari 2002 |
|
|
Mats Odell (kd) |
|
|
Per Landgren (kd) |
Inger Davidson (kd) |
|
Dan Kihlström (kd) |