Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anslaget 91:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting bibehålls.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att beakta Riksdagens revisorers synpunkter vad gäller att säkerställa att de särskilda insatserna till kommuner och landsting får avsedda effekter.
Kommunsektorn fick drastiskt förändrade ekonomiska förutsättningar på grund av de statsfinansiella problemen under 1990-talet. Kommuner och landsting har haft olika förutsättningar att finansiera sina verksamheter. Främst har det berott på att tillväxten och sysselsättningen i landet har varit ojämnt fördelade. De regionala skillnaderna består, trots att landets ekonomi radikalt har förbättrats under de senaste åren. De generella statsbidragen och det kommunala utjämningssystemet har inte i tillräcklig omfattning fångat in de regionala skillnaderna. Jag anser att det behövs ett anslag till särskilt utsatta kommuner och landsting och att det finns skäl till att anslaget ska redovisas under utgiftsområde 25. I regionalpolitiska propositionen framgår bl.a. att beräkningsvis 3 miljarder kronor behövs t.o.m. år 2004 för att klara de ekonomiska problemen för kommuner med ett stort antal tomma lägenheter.
Jag kan i stort dela Riksdagens revisorers kritik vad gäller synen på avsaknaden av tydliga och mätbara mål – att systemet med mål- och resultatstyrning förutsätter en tydlig rollfördelning mellan riksdag, regering och myndighet. Vidare att bristen på entydiga och mätbara mål gör det svårt att bedöma hur verksamheten fungerar samt att stora delar av hanteringen av anslaget inte reglerats med förordning. I detta sammanhang delar jag också revisorernas synpunkter på behovet av att ha en tillförlitlig uppföljning av åtgärderna som bl.a. bostads- och kommundelegationen genomfört. Formen för denna uppföljning kan variera, men det är angeläget att den genomförs.
Däremot är jag tveksam till synpunkten att det på grund av att beslutskriterierna är oklara ”skulle det gynna kommuner med dålig ekonomi, men med stor verksamhet” har fått stöd. Detta kan tyda på att kommuner som senarelagt omstruktureringen har fått stöd. I det kommunala självstyret ingår att kommuner och landsting kan välja skattesats, avgiftsnivå och därmed vilken omfattning på verksamheten de vill ha. 1990-talets saneringspolitik innebar minskade resurser till kommunsektorn. Kommuner och landsting med en politisk ambition att ha stor verksamhet fick relativt större svårigheter att minska den. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att dessa kommuner senarelagt nedskärningar. Det kan betyda att dessa kommuner behöver längre tid på sig att minska omfattningen på verksamheten.
Vidare är jag tveksam till kritiken över att regeringen valt att tidigarelägga 25 procent av utbetalningen av det stöd som kommundelegationen föreslog. Farhågorna om att det skulle kunna skapa incitament för att inte genomföra nödvändiga neddragningar motverkas av att en speciell utredare tillsatts för att följa upp de överenskomna avtalen. Tidigareläggningen ska ses som ett viktigt incitament att göra de nödvändiga neddragningarna på ett ansvarsfullt sätt. Det kan i detta sammanhang behövas medel för att sätta igång omstruktureringsprocessen, speciellt i en verksamhet som kommunsektorn, som till 70 procent består av personalkostnader.
|
Stockholm den 31 oktober 2001 |
|
|
Siv Holma (v) |