Källor: Konjunkturinstitutet och vårpropositionenInnehållsförteckning 1
Förslag till riksdagsbeslut 3
Inledning 4
Makten, pengarna och livet 4
Det ekonomiska läget i världen, Europa och Sverige 6
Den internationella utvecklingen 6
Det ekonomiska läget i USA 7
Situationen i Japan 8
Europeisk ekonomi 8
Risker och möjligheter 9
Utvecklingen i Sverige 10
Procent av hushållens disponibla inkomster 11
Inriktningen av den ekonomiska politiken 12
Strukturella reformer för tillväxt 21
En frihandelsreform 21
Den nya frihandelsrundan inom WTO 22
Avskaffa handelshindren för livsmedels- och tekoprodukter 23
En Europaoffensiv 23
Ryssland, Vitryssland och Ukraina 24
En skattereform för ett nytt århundrade! 24
Försäkringsavgifter 26
Sänkt skatt för barnfamiljer 27
Hushållstjänster till överkomligt pris 27
Neutralisering 27
Förmögenhetsskatten 28
Sänk fastighetsskatten! 28
Höj avdragsrätten för kompetenssparande och privat pensionssparande 28
Dubbelskatten på aktiesparande 29
Fåmansbolagsreglerna 29
Slopa sociala avgifter på vinstandelar 29
Sänkta arbetsgivaravgifter 30
Grön skatteväxling 30
En företagarreform 31
Minska krånglet 32
Sänk skatterna 33
Öka konkurrensen 33
Förbättra myndigheternas service 34
Stärk egenföretagarnas sociala trygghet 34
Öka bostadsbyggandet 34
Satsa på infrastruktur 34
Regionalpolitik 35
Energipolitik 35
Konsumentmakt 35
En arbetsmarknadsreform 36
En modern arbetsmarknad 36
Lägg ner AMS i nuvarande form 37
Kunskap och bildning för tillväxt 37
Skola för kunskap 37
Mer pengar till högre utbildning och forskning 38
En jämställdhetsreform 39
Bryt monopolen inom vård, omsorg och utbildning 39
Stimulera företagandet 40
Lägre skatt på hushållsnära tjänster 40
Delat ansvar hemma 41
En friskvårdsreform 41
En krisplan mot de ökande långtidssjukskrivningarna 42
Vård i tid – och samordning mellan försäkringskassa och vård 42
Ett nytt system för rehabilitering 43
En nationell vårdgaranti 43
En bred socialförsäkringsreform 45
Du ska bestämma 46
Ökad egenmakt i arbetslivet och i vardagslivet 51
Kamp för rättvisa löner 52
Kommunsektorns ekonomi 55
Resursernas storlek och hur de används 55
Reformera utjämningssystemet! 56
Finansieringsprincipen och kommunal skatteplanering 58
Tilläggsbudgeten 59
Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om skattepolitikens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om budgetpolitikens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om inriktning av den ekonomiska politiken syftande till att uppnå tre procents årlig BNP-tillväxt.
Riksdagen avslår regeringens förslag i tilläggsbudgeten att minska anslaget 22:4 Särskilda insatser för arbetshandikappade samt begär att regeringen återkommer i ny tilläggsbudget med förslag till annan finansiering av 22:11 Bidrag till lönegarantiersättning.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till ny tilläggsbudget innefattande ytterligare anslag till Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m. på 10 000 000 kr utöver vad som föreslås i propositionen.
Riksdagen avslår regeringens förslag i tilläggsbudgeten att minska anslaget 25:19 Bidrag till kvalificerad yrkesutbildning.
Riksdagen avslår förslag till lag om rätt för kommuner att ge stöd till åtgärder i vissa investeringsprogram.
Riksdagen avslår regeringens förslag i tilläggsbudgeten att inrätta ett nytt ramanslag, 31:13 Statens bostadsnämnd.
Riksdagen avslår regeringens förslag i tilläggsbudgeten att inrätta ett nytt ramanslag, 31:14 Omstrukturering av kommunala bostadsföretag.
Riksdagen avslår regeringens förslag att regeringen skall bemyndigas att bilda ett eller flera bolag med uppgift att äga och förvalta eller avveckla bostadsbolag och fastigheter som övertas från kommuner.
Riksdagen avslår regeringens förslag att ställa ut kreditgarantier för lån till kommunala bostadsföretag till ett belopp om högst 3 miljarder kronor.
Riksdagen avslår regeringens förslag att regeringen bemyndigas ställa ut kreditgarantier för lån som kooperativa hyresrättsföreningar tar upp för nybyggnation m.m.
Riksdagen avslår regeringens förslag i tilläggsbudgeten att öka anslaget 42:7 Djurskyddsmyndigheten med 15 miljoner kronor samt begär att regeringen återkommer med förslag i ny tilläggsbudget att Livsmedelsverket tillförs 10 miljoner kronor samt de fristående konsumentorganisationerna tillförs 5 miljoner kronor.
Ekonomisk politik är ett av de verktyg som står till buds för att bygga ett mer liberalt samhälle.
Ett mer liberalt samhälle präglas av att individerna står starkare. Beslut om skattesatser, budgetanslag, inflationsmål och valutaregim berör till sist vanliga människors vardagsliv och våra förslag till beslut är förankrade i vår liberala ideologi. Därför hör de också nära samman med våra förslag på andra områden. Några exempel kan illustrera det.
Vi tror på internationell solidaritet och föreslår därför högre bistånd. Av samma skäl föreslår vi en radikal minskning av EU:s jordbrukssubventioner. Det gör det i sin tur lättare att utvidga EU och nå överenskommelser om en liberaliserad världshandel, vilket är avgörande både för en bättre utveckling i världen och för tillväxten i Sverige.
Vi tror på jämställdhet mellan könen. Könsbetingade löneskillnader beror till stor del på att män är verksamma på avmonopoliserade arbetsmarknader och kvinnor på monopoliserade. Vi förordar att monopolen inom vård och skola bryts upp, både av detta skäl och för att öka människors valfrihet.
Vi tror att mänskligheten måste ta de stora miljöhoten på allvar. Därför förordar vi både en europeisk och helst global skatt på koldioxidutsläpp och att Sverige fortsätter att utnyttja kärnkraften. Det senare ger, liksom en miljöskatt på avfall, en förbättring i statens ekonomi, vilket är en del av finansieringen i denna motion.
Politik handlar om makt. Vi vill ha makt för att öka andra människors makt. Vi vill bryta ner monopol och motverka både statlig och privat maktkoncentration. Vi vill ge människor större valfrihet. Vår ekonomiska politik handlar i hög grad om vardagsmakt. Vårt budskap till människor är: Du ska bestämma!
Men känslan hos människor i vår tid är inte alls att de får mera makt och beslutsutrymme. Det kan tyckas vara en paradox. Sverige är materiellt sett rikare än någonsin och resurser innebär ju ofta makt. Till det kommer allt tal om att andra partier accepterar liberala idéer, vilket borde medföra att individerna står starkare. Och visst finns det positiva inslag i samhällsutvecklingen, inte minst de som kan härledas till Sveriges europeisering. Men enligt vår uppfattning är påståendena om Sveriges liberalisering i huvudsak en myt. Mot det positiva står andra faktorer, som gör att många människor snarare känner en växande vanmakt än en växande egenmakt.
Socialdemokraterna sitter som fastmurade i armerad betong i sitt motstånd mot reformer som skulle underlätta för entreprenörer och småföretagare, öppna den stängda marknaden för hushållstjänster och på allvar släppa in alternativ i välfärdssektorn.
Sverige är fortfarande i stor utsträckning en manssamhälle. Bristen på jämställdhet gör att bristen på makt blir extra påtaglig för kvinnor.
Många arbetsorganisationer i Sverige, framför allt inom offentliga sektorn, är för toppstyrda. Utrymmet för anställda att komma till tals och påverka i dessa hierarkier är alldeles för små. Möjligheterna till individuella lösningar i fråga om arbetstider och kompetensutveckling saknas ofta.
Segregationen växer. Den kraftfulla högkonjunkturen i slutet av 1990-talet passerade utan att något radikalt gjordes åt bidragsberoende, arbetslöshet och utanförskap bland invandrare.
Alla problem har naturligtvis inte politiska lösningar – det är vi de första att påpeka. Om man väljer att avstå från att skaffa barn, om man känner att man inte räcker till på jobbet eller om man som tonåring väljer att testa droger, kan det bero på många faktorer, av vilka flera är mycket privata. Men till en del beror de val människor träffar, också i sådana här avseenden, faktiskt på politiska beslut. Därför hör makten och pengarna samman med själva livet.
Ordet ”Sverige” i ekonomiska texter borde ibland bytas ut mot ordet ”svenskarna”, som en samlande beteckning på alla människor som bor och lever i det här landet. Det skulle kunna bidra till ett viktigt perspektivskifte. I Folkpartiets Sverige är det systemen som tjänar människorna, inte tvärtom.
Svenskarna har fallit i den internationella välståndsligan. Vi var på femtonde plats när Göran Persson blev statsminister. Nu är vi på sjuttonde.
Svenskarnas viktigaste företag har i stor utsträckning flyttat utomlands de senaste åren.
Svenskarna väljer i allt mindre utsträckning att bli företagare. De små och medelstora företag som skulle kunna ersätta de stora, som har svårigheter, är alldeles för få.
Svenskarnas räntor börjar stiga så snart konjunkturen visar minsta tecken att förbättras – så reagerar en ekonomi med strukturproblem.
Regeringens fokus i den ekonomiska politiken synes främst vara fördelning av befintliga resurser. Vårt främsta mål för den ekonomiska politiken är i stället en ökad växtkraft. Det senaste årets tvärstopp i tillväxten illustrerar återigen vikten av strukturella förändringar i svensk ekonomi. Vi har kvantifierat en ambitionsnivå, nämligen att öka den långsiktiga tillväxtpotentialen från ca 2 % till 3 % av BNP.
Då är det viktigt att hålla fast vid underifrånperspektivet: Ska Sverige växa måste människorna kunna växa. Ska Sverige fungera måste människornas vardag kunna fungera. Det finns absolut inget som tyder på att ett samhälle med mindre stress kommer att ha lägre tillväxt. Vi är helt övertygade om att det motsatta sambandet råder. Stress är ett tecken på ineffektivitet. Stress sänker produktiviteten. Ett samhälle som låter människorna ta makten över stressen blir effektivare och kan få högre tillväxt.
Vi för därför i denna motion fram en rad förslag som skulle kunna förändra den bild vi nu tecknat. De viktigaste är:
En kraftig satsning på barnfamiljerna. De låga och enhetliga dagistaxor som nu införts är bra, men den reformen räcker inte. Vi föreslår skattesänkningar till alla barnfamiljer och ett barnkonto till alla barn. Många barnfamiljer känner sig stressade. De måste få större marginaler, ibland kanske för att minska vistelsetiderna på dagis.
En storsatsning på bättre folkhälsa. Vi har häromdagen fått väcka en särskild riksdagsmotion kring dessa frågor. Förutom ett brett egenmaktsprogram i syfte att förebygga ohälsa handlar det om nya resurser till och nya former för rehabiliteringen.
Reformer för att främja entreprenörskap. Vi har tillsammans med de andra icke-socialistiska partierna presenterat ett omfattande program men har också vissa kompletterande, egna förslag.
Förändringar för att stärka Sverige som kunskapssamhälle. Vi vill se en tydligare inriktning mot kunskaper och arbetsro i skolan och vill satsa mer på forskning.
Större insatser för global solidaritet. Vi föreslår kraftigt höjt bistånd, skuldavskrivningar, frihandel och en snabb avveckling av huvuddelen av EU:s jordbrukspolitik.
Vi förespråkar en budgetpolitik som innebär lägre skattetryck, lägre utgiftstryck, ett överskott i statens finanser och ett bibehållande av överskottsmålet i de offentliga finanserna. Vi redovisar en inriktning av skattepolitiken med en skattereform under devisen ”Det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker”.
Tabell 1. Folkpartiets ekonomiska politik i sammanfattning
Hösten och vintern har präglats av den avmattning som redan var på väg före den 11 september förra året. Tillväxten blev negativ i OECD-området under det andra halvåret 2001. Det är särskilt Japan med sina stora strukturella problem som höll nere aktiviteten i världsekonomin. Den amerikanska ekonomin däremot har återhämtat sig betydligt snabbare än väntat. Konsumtionsviljan har varit god och en snabb avveckling av lager har ökat behovet av att producera igen. Den ekonomiska politiken har bidragit till detta genom stora och snabba räntesänkningar och lättnader i finanspolitiken.
Den stora och omedelbara oron efter 11 september-händelserna har minskat väsentligt. Oron för att detta skulle vara början på en rad attacker mot demokratierna och inledningen på en tid med stor politisk och ekonomisk oro har glädjande nog inte visat sig vara befogad, något som vi redan i höstas påpekade var en tydlig möjlighet. Den kraftfulla internationella politiska reaktionen och den ekonomiska politiken med i första hand räntesänkningar bidrog till att effekten på den ekonomiska aktiviteten blev måttlig. Tillväxten i världsekonomin gick enligt IMF ned från 4,7 procent 2000 till 2,5 procent 2001. De moderna marknadsekonomierna har visat en stor motståndskraft. Förutom den 11 september har t.ex. Asienkrisen och Mexikokrisen och tidigare Kuwaitkrisen inte satt några egentliga djupgående spår i marknadsekonomiernas utveckling, förutom att vissa branscher påverkats. Efter den 11 september gäller detta främst flygindustrin.
En av de avgörande frågorna i konjunkturbedömningen är den fortsatta återhämtningen i USA. För en återgång till tillväxt talar den kraftigt stimulerande ekonomiska politiken. Hushållen har också fortsatt att konsumera. Håller detta i sig kommer återhämtningen att fortsätta under resten av året. Indikationerna i början av 2002 kan tolkas så. Den preliminära BNP-tillväxten var snabb under det första kvartalet. Det finns dock flera frågetecken. Ett sådant är vad börsfallet kommer att innebära. Förmögenhetsökningen har medgivit att hushållen – som i Sverige – hållit ett lågt sparande. Sparkvoten har de senaste tre åren i genomsnitt legat på drygt 1½ procent. En fortsatt svag börs kan leda till att sparandet ökar och konsumtionen hålls tillbaka. Den mycket snabba lättnaden i den ekonomiska politiken kan medföra inflationsrisker som den amerikanska centralbanken – Federal Reserve (FED) – måste möta med räntehöjningar. FED har sänkt styrräntan mycket kraftfullt, från 6 procent i början av 2001 till 1,75 procent för närvarande. (Styrräntan i Sverige är 4,25 procent.) FED har tidigare inte tvekat att höja räntan kraftigt när den ansett att inflationsrisker måste kvävas. Tendenser till överhettning kan därmed leda till en kraftig skärpning av den ekonomiska politiken som dämpar tillväxten.
Ett annat mera långsiktigt problem är de finansiella balansproblemen. USA har haft bytesbalansunderskott sedan 1991. Underskottet är för närvarande ca 4 procent av BNP. Detta har varit möjligt och kunnat finansieras genom att omvärlden haft tilltro till den dynamiska amerikanska ekonomin och placerat i amerikanska tillgångar. Dollarkursen har hållits uppe. De offentliga finanserna vänder nu från överskott till underskott. Dessa dubbla underskott kan leda till åtstramningar och lägre tillväxt. Både på kort och lång sikt kan bidraget till världsekonomins tillväxt bli lägre än hittills.
Det finns därmed en inte oväsentlig risk att en snabb återhämtning kan komma att dämpas av sådana återhållande faktorer. Det som nu i många bedömningar ses som tydlig återhämtning kan för både den amerikanska ekonomin och världsekonomin visa sig vara en ”besvikelsepuckel”. Men med en god ekonomisk politik, ett stopp för vidare protektionism och stigande förtroende hos hushåll och företagare finns möjligheter till en god återhämtning. Flertalet bedömare räknar med en sådan utveckling.
Japan väntas inte heller i år och nästa år nå annat än en blygsam tillväxt. Den japanska ekonomin lider bl.a. av följderna av en bank- och fastighetskris som inte angripits tillräckligt kraftfullt. Motsvarande problem löstes i Sverige under den borgerliga regeringen i början av 90-talet. Japan har förlorat nästan ett årtiondes tillväxt som följd av politisk stelhet.
I Europa försvagades också konjunkturen under fjolåret. BNP sjönk något under det sista kvartalet. Återhämtningen i Europa har varit försiktigare än i USA. De offentliga underskotten i de flesta av de större EU-länderna har hindrat lättnader i finanspolitiken av amerikansk omfattning. Den europeiska centralbanken (ECB) har inte lättat penningpolitiken på samma sätt som den amerikanska. Styrräntan ligger på 3,25 procent, således betydligt över den amerikanska. ECB anses inte ännu ha etablerat ett stabilt förtroende för sin penningpolitik varför den inte kan tillåta sig en rörligare penningpolitik på samma sätt som FED.
Tendenserna till återhämtning har inte varit så tydliga i Europa. EU-kommissionen gör bedömningen att tillväxten i år ska bli 1,5 procent, dvs. något svagare än 2001. För nästa år räknar kommissionen med en tillväxt strax under 3 procent. Kommissionens och OECD-sekretariatets preliminära bedömning är lika i det här avseendet.
Det är tydligt att många EU-länder kämpar med ett antal långsiktiga problem som hindrar en snabb återhämtning och stabil tillväxt. Det är främst Tyskland som har ett antal problem som arbetsmarknadsregleringar, ett föråldrat pensionssystem, behov av skattereformer m.m. De offentliga finanserna har ett underskott som är nära att överskrida de gränser som de s.k. Maastrichtkriterierna sätter upp.
Ambitionen att EU ska bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning” kräver stora förändringar i regleringar, institutioner och andra strukturer. Trots att USA haft en kraftig sysselsättningsökning under andra hälften av 90-talet har produktiviteten per sysselsatt ökat ungefär dubbelt så snabbt i USA som i Europa. Till detta har den kraftiga kapacitetsutbyggnaden bidragit. Maskininvesteringarna har ökat med sammanlagt över 50 procent i USA vilket är betydligt mera än i EU-området.
Återverkningarna av de negativa händelserna på länderna utanför OECD-området har totalt sett varit små. Den region som haft den sämsta utvecklingen är Latinamerika, men detta hänger i hög grad samman med krisen i Argentina. Denna har dock inte haft några märkbara spridningseffekter utanför Latinamerika.
De risker som kan störa bilden är, förutom de redan nämnda, en uppgång i oljepriset som följd av politisk oro och krigshandlingar i Mellanöstern. OECD:s prognos bygger på en förutsättning om en uppgång i oljepriset från 23½ dollar per fat 2001 till 24 dollar i år och 25 dollar nästa år. Detta är lägre än prisnivån år 2000 som var 28 dollar. Oro i Mellanöstern skulle kunna driva upp oljepriset betydligt högre men kanske bara för en kortare tid.
Kursutvecklingen på världens börser är både en återspegling av den oro som funnits och en orsak till den. Oro i någon del av världen påverkar börskurserna blixtsnabbt. Men den mera långsiktiga dämpning som skett är beroende av sådana fundamentala faktorer som ändrade vinstutsikter sammanhängande med en måhända mera realistisk bedömning av ITK-sektorns omedelbara framtid.
Det finns således både risker och möjligheter i den kommande ekonomiska utvecklingen. Både IMF och OECD-sekretariatet gör optimistiska prognoser. OECD förutser en tillväxt i området på 1,8 procent i år och 3 procent nästa år medan IMF för hela världsekonomin räknar med en tillväxt på 2,8 procent 2002 och 4 procent nästa år.
Världshandeln skulle enligt IMF:s scenario efter en stagnation 2000 öka med närmare 3 procent i år och 6½ procent nästa år. Den senare ökningen är i nivå med handelstillväxten under andra hälften av 90-talet.
Detta förutsätter dock att inte de tendenser till protektionism som visat sig inte får ökat spelrum. En internationell juristbyrå som följer dessa frågor har visat att anti-dumpningsundersökningar, som är inledningen till protektionistiska åtgärder, ökat under senare år. Från en nivå på 232 undersökningar i genomsnitt under 90-talet steg antalet till 251 år 2000 och 348 i fjol. En upptrappad protektionism skulle dämpa världshandeln. Alla krafter måste därför sättas in på att bekämpa protektionismen.
Tabell 2. BNP-tillväxten i olika områden 2001–2003
2001 |
2002 |
2003 |
|
|
– 0,4 |
– 0,7 |
||
Anm.: Prognoserna för OECD-länderna enligt OECD-sekretariatet, för världsekonomin enligt IMF.
I Sverige föll inte BNP under 2001 men ökningen var svag under det andra halvåret. Ökningen för helåret stannade vid 1,2 procent. Detta var avsevärt lägre än vad de flesta konjunkturbedömare, inklusive regeringen, räknade med omedelbart före årets början. Regeringen räknade då med en tillväxt om 3½ procent. Att det blev så mycket sämre beror inte heller för Sveriges del främst på följder av 11 september-händelserna utan på en svag konjunktur i stort.
För närvarande räknar konjunkturbedömarna med en BNP-tillväxt i Sverige på 1,2 till 1½ procent i år. Detta förutsätter en internationell återhämtning av ungefär den storlek som här redovisats. Trots avmattningen i världshandeln var det nettot av utrikeshandeln som gav huvuddelen av tillväxten i fjol.
Regeringen räknar nu med att det är hushållens efterfrågan som ska dra igång tillväxten. Eftersom inkomsterna ökar är detta i och för sig möjligt. Det finns dock en betydande osäkerhet i utvecklingen av börskurser och sparande. Som i USA ledde börsuppgången under slutet av 90-talet till en kraftig konsumtionsökning även i Sverige. De stigande börskurserna ökade hushållens förmögenhet så att konsumtionen kunde öka i snabbare takt än inkomsterna. Konsumtionen ökade så snabbt att sparandet som andel av hushållsinkomsterna sjönk kraftigt i båda länderna under andra hälften av 90-talet. Nedgången var dock snabbare i Sverige än i USA. Räknat exklusive sparande i avtalspensioner – som numera räknas in här – var sparkvoten t.o.m. negativ under 2000. Detta påminner på ett oroande sätt om slutet av 80-talet då sparandet också var negativt och omkastningen från ett negativt sparande till ett positivt medförde ett kraftigt efterfrågebortfall som var huvudorsaken till att budgetunderskotten steg.
Händelserna i omvärlden och börsfallet medförde redan 2001 en omsvängning till ett positivt sparande. Hushållen blev försiktigare med sina utgifter. Nu räknar regeringen med att hushållens konsumtion på nytt ska hållas uppe genom minskat sparande. Nästan tre fjärdedelar av återhämtningen 2003 förklaras av detta beteendeantagande i regeringens prognos.
Diagram 1. Sparkvoten 1985–2003
Procent av hushållens disponibla inkomster
Källor: Konjunkturinstitutet och vårpropositionen
Det är möjligt att hushållen på nytt kan tänka sig ett minskat sparande, men det kan noteras att återhämtningen i regeringens tillväxtprognos förutsätter en märkbar börsuppgång. Hittills i år har Stockholmsbörsen utvecklats sämre än nästan alla andra börser.
De svaga utsikterna på telekomsidan medför att detta verkar vara en minst sagt osäker förutsättning, i varje fall inom den närmaste tiden.
Att den inhemska efterfrågan är stark är en avgörande förutsättning eftersom med regeringens prognos kronan kommer att stärkas med inte mindre än 8 procent mellan 2001 och 2003. En så kraftig förstärkning av kronan kommer rimligen att ha effekter på konkurrenskraften. Därmed kan inte bidraget från utrikeshandeln bli lika stort som när kronans kurs var svagare. Beroendet av den inhemska efterfrågan för att hålla uppe tillväxten blir större.
Sverige är ett av det fåtal EU-länder som i år, både enligt kommissionens och regeringens prognos, väntas få en sjunkande sysselsättning.
Regeringen har också antagit en kraftig investeringsökning nästa år. Eftersom industrikonjunkturen varit och är svag kommer investeringarna inom sektorn att bli blygsamma. Regeringen räknar främst med investeringar i tjänstesektorn, t.ex. 3G-utbyggnaden. Bostadsbyggandet väntas ta ordentlig fart under nästa år. Båda dessa förutsättningar för regeringens bedömning och politik är osäkra.
Vårpropositionen och de motioner som oppositionspartierna lägger fram som alternativ är ett valår de avgörande riksdagsdokument där väljarna ska ges möjlighet att få underlag för sina ställningstaganden. Avsikten är att inriktningen av den ekonomiska politiken ska redovisas. Regeringens vårproposition fyller inte den uppgiften. På ett antal avgörande punkter ger regeringen inte besked. Det vanligaste beskedet är att regeringen tänker ta ställning till en rad viktiga frågor ”i höst”, dvs. efter valet. På ett tiotal viktiga frågor finner man bara svaret att regeringen tänker återkomma.
Detta är en häpnadsväckande nonchalans mot riksdagen och mot medborgarna. Riksdagen har beslutat om en ändrad inriktning av vårpropositionen så att den inte ska bli en andra budgetomgång. Den ska i stället för detaljer ge utrymme för diskussioner om den principiella inriktningen av den ekonomiska politiken. Detta har regeringen tolkat så att man inte behöver redovisa några ställningstaganden alls. Återkommer med ställningstagande i höst, är regeringens främsta besked i den ekonomiska politiken!
De ställningstaganden som nu behövs är både av kortsiktig och långsiktig karaktär. Med Riksbankens nuvarande roll är det i första hand den som svarar för de åtgärder som utgör den kortsiktiga stabiliseringspolitiken. Det är mycket oroande att det även nu när arbetsmarknaden försvagas finns tendenser till att lönekostnaderna stiger mer än i omvärlden. Riksbankens senaste räntehöjning motiveras av risken att inflationen ska överstiga målet om 2 procent. ”De frågetecken kring resursutnyttjandet, inflationstrycket och ekonomins funktionssätt som lyftes fram i inflationsrapporten kvarstår”, sade Riksbanken när räntehöjningen meddelades.
Riksbanken har ansvaret för den dagliga penningpolitiken, men de yttre förutsättningarna ges av finans- och strukturpolitiken, dvs. regeringen har ett yttersta ansvar för dessa förutsättningar. Det är nödvändigt att vidta åtgärder som höjer tillväxtpotentialen i den svenska ekonomin och ökar förutsättningarna för en långsiktigt hållbar och hög tillväxt utan inflation. För att öka den uthålliga tillväxttakten krävs en rad strukturella reformer för att bl.a. stärka ekonomins utbudssida. Skatterna måste reformeras och sänkas och bidrags- och transfereringssystemet förändras. Vidare måste också lönebildningen reformeras och arbetsmarknadens funktionssätt förbättras. En genomtänkt struktur- och utbudspolitik främjar tillväxten och hjälper Riksbanken att uppnå målet om prisstabilitet. De senaste årens bristande strukturpolitik leder till stigande inflation, stigande räntor och en sämre välfärdsutveckling.
Att Riksbanken redan nu anser sig tvingad att höja räntan visar att det finns problem i den svenska ekonomins sätt att fungera och där lönebildningen riskerar att återkomma som ett problem på samma sätt som under 80-talet. 90-talet var en period då det visade sig att det var möjligt att uppnå högre reallöneökningar vid låg inflation och låga löneökningar än vad som varit möjligt under tidigare decennier med höga löneökningar och hög inflation. Det är olyckligt om Sverige skulle riskera att halka tillbaka i det tidigare mönstret.
Om den konjunkturbild som regeringen och många bedömare har, att det nu kommer att ske en återhämtning, finns inte behov av kortsiktiga finanspolitiska åtgärder. De automatiska stabilisatorerna bör kunna verka. Med detta avses de skattesänkningar och -höjningar, de utgiftsökningar och -minskningar som reglerna automatiskt medför vid avmattning respektive uppgång. Blicken bör lyftas till mera långsiktiga frågor. Det är här regeringen sviker, inga riktlinjer för framtiden anges.
Vi vill här redovisa vad som är Folkpartiets linje i de ekonomisk-politiska frågorna. Vi vill åstadkomma en ekonomisk politik som skapar förutsättning för tillväxt och sysselsättning.
Den tillväxt som skedde mot slutet av 90-talet var en följd av att kapacitetsutnyttjandet steg. Deprecieringen 1992 förbättrade kraftigt den svenska industrins konkurrenskraft och detta är en viktig förklaring till den BNP-tillväxt som skett sedan dess. Minskningen av budgetunderskottet var också en bidragande faktor – där fyrpartiregeringen 1991–1994 och den socialdemokratiska regeringen senare i ungefär lika delar fattade de beslut som med stor eftersläpning gav resultat.
Den viktiga långsiktiga frågan är hur hög den potentiella långsiktigt uthålliga BNP-tillväxten är i svensk ekonomi, dvs. den tillväxt som är möjlig att hålla långsiktigt utan överhettningstendenser. Det är viktigt att inte förväxla tillväxt som beror av stigande utnyttjandegrad med tillväxt som beror av att den potentiella tillväxten höjs. Åtskilliga studier har gjorts av den frågan och det förefaller troligt att den långsiktiga potentiella tillväxten i Sverige för närvarande ligger på 2 procent per år eller bara något däröver.
Våra ambitioner är högre än så. En tillväxt på ca 2 procent per år räcker inte. Det behövs en tillväxt på 3 procent per år eller mera för att nå viktiga mål. Detta vill vi därför fastställa som det övergripande målet för den ekonomiska politiken.
Regeringens egen proposition visar att med dess basalternativ med en tillväxt på över 2 procent per år 2003 och 2004 nås inte målet om en 80-procentig sysselsättningsgrad år 2004. Sysselsättningsgraden låses i stället i bästa fall fast vid den nuvarande nivån. Det skulle enligt regeringen krävas en tillväxt om över 3½ procent per år för att nå målet. Konjunkturinstitutet har tidigare visat på de problem som regeringen har att nå sysselsättningsmålet. Regeringen anger skillnaden mellan sina tillväxtalternativ som enbart beroende av lönebildningen och arbetsmarknaden. Detta är en förenklad bild. Hänsyn måste också tas till ett antal andra tillväxtpåverkande faktorer som skatter, regleringar, inriktningen av de offentliga utgifterna m.m.
Diagram 2. Sysselsättningsmål och faktisk sysselsättning
Procent av befolkningen 20–64 år
Att Sverige inte har en tillräcklig tillväxtpotential visas bl.a. av att Sverige inte förbättrat sin position i den s.k. ”välståndsligan” under den långa perioden av stark högkonjunktur i slutet av 90-talet med bättre tillväxt än tidigare. Om Sverige ska kunna vara ett höglöneland med en kvalitativt högtstående produktion innebär detta att vi också kommer att ligga högt vad gäller BNP per person i relation till omvärlden. Att vi inte förbättrat vår position kan illustreras med att inom EU hade ungefär hälften av medlemsländerna högre tillväxt än Sverige. Vi är ett medelland i EU.
Tillväxten har lett till ökad sysselsättning men ungefär hälften av EU-länderna har högre sysselsättningsökning. Vidare, och det är självfallet allvarligare, är bara ungefär hälften av sysselsättningsökningen under senare delen av 90-talet reell. Bara ungefär hälften av sysselsättningsökningen utgörs av en ökning av antalet människor som faktiskt är i arbete. Resten är en ökning för att ersätta dem som är frånvarande från arbetet.
Diagram 3. Sysselsatta och faktiskt i arbete
Källa: SCB:s arbetskraftsundersökningar
Det krävs en lång rad åtgärder för att öka tillväxtpotentialen, åtgärder som beskrivs i det följande i denna motion. De åtgärder som vi vill genomföra både på kort och lång sikt för att hejda den skenande sjukfrånvaron och rehabilitera människor tillbaka till arbete beskrivs i motionen ”Krisplan mot ohälsa” ( motion 2001/02:Sf34).
Vår skattepolitik innebär att skatterna nästa år sänks med 35 miljarder netto. Inriktningen är på skattesänkningar som stimulerar den enskilde till studier, arbete, sparande och risktagande. Vidare stimulerar våra skattesänkningar företagande och bidrar därmed till att lägga grunden för en långsiktigt stabil sysselsättningsökning.
Skattetrycket som det beräknas, dvs. de totala skatteinkomsterna som andel av BNP, kommer härigenom att sjunka ner under 50 procent nästa år medan regeringen ligger över 50 procent. Våra ambitioner är tydliga, det behövs skattesänkningar och dessa ska vara klart målinriktade för att ge ökad ekonomisk tillväxt och vidgad individuell frihet.
Det skattebortfall för det offentliga som skattesänkningarna medför täcks i vårt förslag genom lägre offentliga utgifter och ökade andra inkomster. De utgifter som blir lägre med vårt alternativ är t.ex. företagsstöd och ”kommunakuter”. Näringsminister Rosengrens bredbandssatsning kan skrinläggas, arbetsmarknadspolitiken behöver reformeras och med vårt program mot sjukfrånvaron kan kostnaderna för denna minskas. Den offentliga utgiftsandelen i ekonomin blir med våra förslag lägre än med regeringens politik och ekonomin kommer att fungera bättre. Detta kan i sig på relativt kort sikt leda till att tillväxt och därmed skatteintäkter blir högre än som här formellt beräknats. Några sådana effekter har dock inte räknats in i vår redovisning av Folkpartiets alternativ.
En del av skattesänkningarna påverkar kommunernas ekonomi. Kommunerna kompenseras helt för detta via det generella statsbidraget till kommunerna.
Folkpartiet har en helt annan syn på offentligt företagande än regeringen. Vi anser att staten inte ska både bestämma regelverket och samtidigt driva egna företag, annat än vad gäller vissa specificerade undantag. Därför räknar vi med att successivt sälja statliga företag i en lämplig takt. Detta ger högre intäkter och ett bättre budgetsaldo än vad regeringen kan uppvisa. Vi har ett positivt statsbudgetsaldo medan regeringen har ett underskott på 13 respektive 11 miljarder. Ekonomistyrningsverket visar att med regeringens politik har tendensen nu svängt över till ett stigande underliggande underskott.
Diagram 4. Redovisat och underliggande budgetunderskott 1995–2003
Regeringen har räddad budgetsaldot genom ett antal engångsåtgärder där bl.a. medel förts över från AP-fonderna till statsbudgeten. Detta har varit ett led i reformeringen av pensionssystemet. Detta är nu, med undantag för en kontrollstation 2004, slutfört.
Regeringen har vidare för 2002 dragit in medel från Riksbanken på ett sätt och i en omfattning som riskerar att äventyra trovärdigheten i Riksbankens självständighet och därmed trovärdigheten i penningpolitiken och inflationsbekämpningen. Folkpartiet har självfallet motsatt sig detta.
Statsbudgeten ska enligt budgetlagen ha en tillfredsställande budgetmarginal, dvs. det ska finnas en marginal mellan de beräknade utgifterna och det fastställda utgiftstaket. Regeringen har satt i system att förbruka denna marginal, ofta på utgiftsökningar för att tillfredsställa stödpartierna. När utgifterna riskerat att bryta genom utgiftstaket har regeringen tvingats till panikartade bromsningsåtgärder. Med nuvarande utgiftstakt riskeras ett genombrott för 2002. Konjunkturinstitutet och Ekonomistyrningsverket har följande bedömningar av budgetmarginal och utgiftstak.
Tabell 3. Budgetmarginal
|
– 0,7 |
– 10,1 |
|
|
– 8 |
– 12 |
|
Regeringen räknar således med mycket små marginaler medan de båda statliga instituten pekar på risken för att utgiftstaket bryts igenom. Självfallet kommer detta inte att ske. Det skulle vara ett alltför stort slag mot trovärdigheten i den ekonomiska politiken för att regeringen skulle låta detta ske. Men i stället är risken stor att regeringen måste tillgripa panikartade bromsningsåtgärder, som t.ex. skedde under 1999. Detta är ett svårt slag mot möjligheterna till en vettig planering av den statliga verksamheten. Regeringen säger själv i vårpropositionen:
Samtidigt har utgiftsbegränsningar som vidtagits i ett sent skede i vissa fall försämrat myndigheternas planeringsförutsättningar. Även det interna långsiktiga inom Regeringskansliet har ibland fått ge vika för mer kortsiktiga insatser som syftat till att klara utgiftstaket. Risken för att utgifterna skall överstiga utgiftstaket skulle kunna reduceras kraftigt om budgeteringsmarginalen tillåts vara tillräckligt stor.
Trots denna insikt laborerar man med en alldeles för smal budgetmarginal. I vårt alternativ ingår en budgetmarginal på 8 och 14 miljarder för 2003 respektive 2004.
Tabell 4. Folkpartiets och regeringens budgetmarginaler
|
2,8 |
7,5 |
Med vårt alternativ blir det offentliga finansiella sparandet för hela den offentliga sektorn, således för stat, kommuner och pensionssystem, samma som för regeringen, 1,8 procent av BNP. Folkpartiet har tillstyrkt målet att de offentliga finanserna över en konjunkturcykel i genomsnitt ska motsvara 2 procent av BNP. Det innebär dock inte att detta ska gälla varje enskilt år. Vi har kritiserat regeringen tidigare för att den inte på ett realistiskt sätt angivit målet med hänsyn till den förväntade konjunkturen. Ett överskott strax under 2 procent kan dock anses som acceptabelt i det rådande läget.
Även om vi har samma offentliga överskott som regeringen har är vår inriktning av de offentliga inkomsterna en bättre sammansättning. Den innehåller lägre skatter och därmed mera av tillväxtstimulans. De lägre offentliga utgifterna är följden av en noggrannare prioritering och bidrar till att skattetrycket kan börja minska.
Tabell 5. Skattetryck och utgiftsandel
Vår inriktning vad gäller de offentliga utgifterna är i allt väsentligt samma som i vårt budgetalternativ i höstas. Vi satsar på att biståndet ska kunna nå målet 1 procent av bruttonationalinkomsten på en treårsperiod. Den vårdgaranti som vi föreslår tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centern medför vidare högre statliga utgifter med sammanlagt en miljard.
Tandvårdsförsäkringen förbättras och ett stimulansbidrag för förbättringsåtgärder inom äldrevården för de kommande två åren införs.
Betydande satsningar på handikappstöd görs, dels genom återställande av assistansreformen, dels genom en tillgänglighetsreform.
Vår förstärkning av forskning, utbildning, kultur och vägar från höstförslaget kvarstår.
Regeringens märkliga sätt att redovisa sin ekonomiska politik illustreras av hanteringen av ersättningen i a-kassan. I vårpropositionen, avlämnad den 15 april, anges att en preliminär utvärdering av effekterna av förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen kommer att ”redovisas inom kort”. Regeringen fortsätter ”Efter ytterligare beredning av frågan om det statsfinansiella utrymmet avser regeringen att ta ställning till frågan om höjning av ersättningen i arbetslöshetsförsäkringen”. Den 25 april, tio dagar senare, fattar så regeringen ett beslut. Uppenbarligen anser sig regeringen efter framläggande av vårpropositionen, och innan denna ens har börjat diskuteras i riksdagen, ha ”hittat” tre miljarder ytterligare på permanent årsbasis som används till höjningen av a-kassan. Enligt näringsministerns egen uppgift i pressmeddelandet är detta på basis av ”en preliminär redovisning av AMS” som visar att omläggningen ”delvis lyckats”.
Detta innebär att regeringsförslagen i vårpropositionen bygger på förutsättningar som uppenbarligen inte längre gäller. Eftersom regeringen har en formell rätt att bestämma ersättningsnivån i a-kassan är detta eventuella utrymme nu redan förbrukat i den mån det finns. Vi har därmed ingen formell möjlighet att föreslå någon alternativ användning.
Vi hade dock hellre prioriterat att med förtur höja ersättningen i föräldraförsäkringen till tio basbelopp. Barnfamiljernas situation behöver förbättras på olika sätt och starka jämställdhetsskäl talar också för detta.
Vi lade i höstas som ett alternativ till regeringens familjepolitik fram förslag om att förbättra barnfamiljernas situation genom ett barnkonto på 20 000 kronor per år i två år till alla barn under tre år. Vi anser att det förslaget bör genomföras också i den situation som nu råder, med maxtaxan införd med statliga specialbidrag. I vårt budgetförslag har vi reserverat medel för detta. Barnomsorgspolitiken måste utvecklas så att den omfattar alla barn, föräldrarna ska fritt kunna välja mellan kommunal regi och annan regi och politiken ge större valfrihet och rättvisa jämfört med dagens situation. Jämfört med vårt förslag i höstas innebär detta ytterligare en stor satsning på småbarnsfamiljerna. Härtill kommer skattelättnader för barnfamiljer.
Det framgår av såväl regeringens proposition som av Ekonomistyrningsverkets och Konjunkturinstitutets analyser att finanspolitiken under senare år varit stimulerande. Tillsammans med en god internationell konjunktur fram till 2001 och en svag valutakurs har BNP-ökningen kunnat hållas uppe. Dessa ”sötebrödsdagar” är nu över. Det råder en stor motsättning i regeringens budskap. Å ena sidan framgår av propositionen att den stimulerande inriktningen av finanspolitiken avtar. Detta kommer sannolikt också att vara en tendens i övriga EU-länder. Om övriga EU-länder i stort sett gemensamt går i åtstramande riktning kan inte Sverige gå mot en stimulerande finanspolitik. Detta framgår också av att regeringen räknar med en mycket begränsad ökning av verksamheten i kommuner och landsting, en halv procent per år, dvs. betydligt långsammare än hittills. Å andra sidan ställs dagligen ut löften om ökade resurser till än det ena, än det andra. Detta hänger inte ihop.
Vår alternativa inriktning av den ekonomiska politiken har samma storlek på överskottet i hela den offentliga verksamheten, men vår inriktning av finanspolitiken är mycket mera tillväxt- och sysselsättningsstimulerande. Den samlade politik som Folkpartiet här presenterar syftar till att höja tillväxtkraften i ekonomin och reformera de system som idag både är hinder för tillväxt och begränsar människors växtkraft.
Världen behöver mer, inte mindre, frihandel. Idag råder en växande insikt om att fortsatt globalisering och ökad frihandel kommer att vara avgörande för välståndsutvecklingen i de flesta länder i världen. Om tillväxten i u-länderna ska kunna öka och om människorna där ska kunna ta sig ur den fattigdom de lever i, är interna reformer och framför allt ökade handelsmöjligheter helt avgörande. Protektionism missgynnar dessutom alla eftersom även konsumenter förlorar genom högre priser och sämre utbud och kvalitet.
Frihandel har varit en avgörande faktor för den svenska välståndsutvecklingen sedan 1870-talet. Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med omvärlden under vår industraliseringsprocess, hade vi inte uppnått det välstånd vi nu har. Det var lyckosamt att den processen för vår del inleddes under decennierna före 1914, när en ”globalisering”, som i vissa avseenden faktiskt liknade den som nu pågår, ägde rum. Hade Sveriges industrialisering påbörjats under mellankrigstiden, när den tidens globaliseringsmotståndare fick politisk makt och krympte världshandeln, hade svårigheterna varit mycket större.
Sveriges ekonomi är helt beroende av att våra konsumenter och företag kan importera. Man kan se landets exportföretag som intjänare för att möjliggöra denna import. Därför måste de ha goda möjligheter att sälja sina varor och tjänster till utlandet. För år 2001 motsvarade exporten närmare 50 procent av BNP. Handelshinder försvårar för exportföretagen och ger deras anställda sämre löner, vilket i sin tur påverkar Sveriges tillväxt och välståndsutveckling negativt. Folkpartiet beklagar djupt USA:s beslut att införa handelshinder för stålimport. EU:s omedelbara beslut att svara med egna strafftullar på en rad amerikanska varor är inte acceptabelt och juridiskt tvivelaktigt. Handelsrestriktioner drabbar i själva verket europeiska konsumenter och industrier hårdast. Poängen med handel är att få tillgång till produkter med hög kvalitet och låga priser.
Folkpartiet liberalerna förespråkar en frihandelsreform. Sverige bör gå i spetsen för ökad frihandel i världen i den nu påbörjade Doharundan inom World Trade Organization (WTO). EU måste stödja WTO:s försök att främja frihandel genom att öppna sina gränser. Frihandel är det viktigaste instrumentet för materiellt välstånd, öppenhet och demokratiska reformer. Därför bejakar vi globaliseringen och det allt större utbyte som sker internationellt vad gäller personer, varor, tjänster och kapital. Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder.
Om de pågående handelsförhandlingarna leder till nya frihandelsreformer leder det till större friheter för företag och människor att handla över gränserna. En förverkligad ”Development round” kommer att innebära stora möjligheter för de flesta u-länder att växa. Enligt Världsbankens beräkningar skulle tillväxten i världsekonomin kunna öka med ofattbara 2 800 miljarder dollar om samtliga handelshinder i världen avvecklades. Detta skulle innebär enorma möjligheter att bekämpa fattigdom genom tillväxt och utveckling i u-länderna. En sådan frihandelssatsning har beräknats på sikt kunna innebära att antalet fattiga i världen kan minska med 320 miljoner människor fram till år 2015.
Arbetet med att reducera fattigdomen i världen går bättre och bättre inte minst tack vare de ekonomiska reformer med liberala förtecken som genomförts i Asien och delvis i Latinamerika. Världsbanken säger i sin rapport, ”World development indicators 2002 report”, att antalet extremt fattiga – de som varje dag tvingas överleva på tio kronor eller mindre – har minskat från 1,276 miljarder till 1,151 miljarder under 1990-talet, men detta har skett samtidigt med en alltjämt snabb befolkningsökning. Förbättringarna i världen är mycket skevt fördelade. Fattigdomsminskningen beror i första hand på en stark tillväxtökning i Asien, medan situationen förvärrats i Afrika söder om Sahara, där staterna präglas av bristen på demokrati och avsaknad av liberala ekonomiska reformer. Ska FN:s s.k. millenniemål om en halvering av fattigdomen från 1990 till år 2015 kunna uppnås krävs betydligt kraftfullare satsningar på demokratiska och ekonomiska reformer samt på frihandel än hittills.
För de flesta u-länder är livsmedels- och tekoprodukter och andra enkla industrivaror de absolut viktigaste inkomstkällorna. Det är på dessa områden som u-länderna är konkurrenskraftiga gentemot i-världens producenter. Så länge som u-länderna hindras att komma in på de rika marknaderna ( Europa, Nordamerika, Japan och Oceanien) kommer det att vara svårt, för att inte säga omöjligt, för dem att komma ur fattigdomen.
I-länderna subventionerar årligen sina jordbrukssektorer med 300 miljarder dollar. Det är sex gånger mer än det samlade bistånd som ges till de fattiga länderna. Den pågående frihandelsrundan måste leda till en avreglering av EU:s jordbruksmarknad. Skyddstullar måste slopas, exportörer från fattiga länder måste ges fritt marknadstillträde och jordbrukssubventionerna måste minskas med åtminstone 70 procent. Vidare ska EU avskaffa kvoterna m.m. inom textilområdet senast 2005. Det är den största utmaningen, den kommer att visa sig avgörande för trovärdigheten i EU:s handelspolitik mot tredje världen.
Sverige ska gå med i EMU och verka för en fortsatt reformering av den inre marknaden. Östutvidgningens första fas bör avslutas under nästa år. Den bör sedan omedelbart drivas vidare med bl.a. Rumänien, Bulgarien, Ukraina m.fl. Östutvidgningen främjar inte bara freden och säkerheten i Europa, utan även handel, tillväxt och ett ökat välstånd för alla Europas medborgare. Om Europa ska bli världens mest konkurrenskraftiga ekonomi krävs att kvarstående hinder tas bort för att möjliggöra en helt fri marknad för varor, tjänster och kapital. Det krävs bl.a. en fortsatt avreglering av marknaderna för energi och transporter samt en liberalisering av handeln med finansiella tjänster.
EMU blir idag en allt viktigare del av Europasamarbetet. Medlemskap i EMU är en naturlig fortsättning på liberal politik för tillväxt och välfärd i svensk och europeisk ekonomi. Den tilltagande internationaliseringen har i grunden förändrat förutsättningarna för nationell ekonomisk politik. Nationsgränserna betyder allt mindre. Företag, produkter, pengar, människor etc rör sig idag oberoende av landgränser. Detta innebär bland annat att den nationella politikens utrymme är mindre än tidigare.
Ett EMU-medlemskap skulle ge oss inflytande i de viktiga diskussionerna om den ekonomiska politiken på ett annat sätt än när vi står utanför. Vi har nu inte direkt tillträde till diskussionerna om den ekonomiska politiken i den europeiska centralbankens ledning eller när euroländernas finansministrar möts. Det har visat sig att vår röst och vårt inflytande därmed är svagare. Dels har vi med vårt utanförskap svagare röst i de allmänna diskussionerna om den ekonomiska politiken i Europa, dels har vi ett mindre inflytande i de frågor som är särskilt viktiga för Sverige. Sveriges röst även i andra frågor än ekonomiska skulle väga tyngre om vi var med i EMU. Sveriges utanförskap kommer att bli ännu tydligare när östutvidgningen av EU kommer igång och vissa av östländerna kommer att inrikta sig på EMU-medlemskap.
Endast i internationell samverkan kan Sverige nå de ekonomiska förutsättningarna för att kunna garantera den individuella friheten – ekonomiskt välstånd och stabilitet. EMU har här en viktig roll att fylla.
Medlemskap i EMU främjar en stabil tillväxt av svensk ekonomi. Ett medlemskap skulle ge de svenska företagen fullständig tillgång till den inre marknaden och därmed ge bättre förutsättningar för tillväxt och jobb. Ett fortsatt utanförskap innebär ett risktagande med den svenska ekonomin. Medlemskap innebär att utländska företag skulle vara mera intresserade av att etablera sig i Sverige, och både svenska och utländska företag skulle ha större benägenhet att lägga utbyggnader här.
Eftersom euroområdet är vår största handelspartner skulle EMU-medlemskap innebära färre risker för företagen. Att den svenska kronan kan variera mot euron innebär en osäkerhet. Större företag kan, men bara för en viss tid, försäkra sig mot denna valutarisk men dels kostar det, dels är det i praktiken oöverkomligt för de mindre företagen. Att vi står utanför euron medför därför en sämre situation för småföretagen.
Det finns en bred politisk enighet om att EMU-frågan ska avgöras i en folkomröstning. En sådan bör äga rum under 2003. Så snart som möjligt, efter ett positivt resultat i folkomröstningen, bör Sverige ta upp förhandlingar med de övriga medlemsländerna om ett inträde. Sverige bör inte avvakta utvecklingen i Storbritannien. Medlemskap bör kunna vara möjligt 2005, dvs. ett år tidigare än regeringens måldatum.
För Sverige är Rysslands och Ukrainas WTO-inträde viktigt. Vår vision är att Ryssland, Vitryssland och Ukraina ska bli demokratiska och välmående nationer med levnadsvillkor och frihet som i Västeuropa. Närmast bör Sverige verka för att EU öppnar sin marknad för deras viktigaste produkter och tar bort handelshindren. En tidpunkt för deras frihandelsavtal med EU bör fixeras.
Vi anser att det är än mer angeläget än tidigare att genomföra strukturellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande för att tillväxten långsiktigt ska bli bättre. Genom att begränsa utgifternas ökning kan en mycket stor del av de skattepolitiska målen nås, vilket samtidigt leder till minskad konjunkturkänslighet. Vi prioriterar de skattesänkningar som vi är övertygade om har mest gynnsam effekt på arbete och företagande.
Det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker.
För 15 år sedan lade Folkpartiet liberalerna fram det förslag som kom att utgöra grunden i vad som kallades ”Århundradets skattereform”. Trots massiv socialdemokratisk kritik i valrörelsen 1988 blev Folkpartiet och Socialdemokraterna efter valet partner i det omfattande arbetet med en skattereform. Sedan dess har mycket hänt, både i vår omvärld och i Sverige. Socialdemokraternas skattehöjarpolitik och vänstersamarbete har kraftigt urholkat den skattereform som därför inte kom att hålla århundradet ut. Vi anser att det är dags att ta nya tag, och föreslår därför en ny skattereform för ett nytt århundrade.
De grundläggande principerna för 1990–91 års skattereform, nämligen ”hälften kvar” och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad s.k. ”värnskatt”, höjd brytpunkt för statlig skatt och successivt borttagande av den s.k. LO-puckeln vill vi uppnå den grundläggande principen – att de flesta bara ska betala 30 procent i skatt, och att de med höga inkomster ska betala 50 procent på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd och genom enhetliga taxor för barnomsorg.
Regeringen har tidigare tagit tre av de fyra stegen i sin egen inkomstskatteförändring. Vi liberaler tycker det är bra att man sänker inkomstskatterna, men beklagar att man valt en form som inte tillräckligt tar itu med de strukturella problemen som marginalskatterna utan istället ägnar sig åt att urholka enkelheten i skattesystemet.
Symptomatiskt är också att man avstår från att utmana de socialistiska dogmatiker som alltid är motståndare till att skatter sänks. Därför kallas det ”kompensation för egenavgifter” i stället för inkomstskattesänkning.
Regeringens förändringar av inkomstskatterna innehåller också att avdragsrätten för pensionsavgifterna successivt tas bort. För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut på avgiften när den erläggs utan att det är den framtida pensionen som skattebeläggs. Regeringens begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott mot denna princip och det är anmärkningsvärt att detta steg tagits utan att samråd med partierna bakom pensionsreformen har skett.
Folkpartiet anser att regeringens argumentation om ”kompensation för egenavgifterna” är anmärkningsvärd. Det är bra att vi fått synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska ”kompenseras” för är att skatterna är för höga. Det är därför bra med inkomstskattesänkningar. Metoden majoriteten valt är dock inte bra.
Vi återför därför dessa och lägger ett annat förslag till en omfattande reform vars huvuddrag för de närmaste åren är följande:
Brytpunkten för statlig skatt bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (ca 313 000 kronor per år) bl.a. för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan bortåt 120 000 och närmare 250 000 kronor finns en förhöjd marginalskatt genom att grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör successivt avskaffas vilket leder till en marginalskattesänkning för betydande grupper med låga inkomster.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Förvärvsavdrag mot kommunalskatten, vilket sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster. Inledningsvis föreslås denna till 4 % av inkomsten.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början vara 2 500 resp. 3 000 kronor per person. Denna tillfaller givetvis då även pensionärer.
En skattesänkning som motsvarar höjningen av a-kasseavgiften ersätter regeringens skattereduktion.
Avgifterna till a-kassan höjs men blir avdragsgilla, avdragsrätten för pensionsavgiften återställs till den nivå som gällde före försämringen i mitten av 90-talet. Detta enligt en enkel handlingsregel – skatt betalas inte på avgiften när den betalas in utan då förmånen betalas ut.
Skatten sänks motsvarande ökade kostnader för trafikförsäkringen samt de höjda egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Dessa avgiftshöjningar medför att det blir tydligt för oss alla vad vi betalar till försäkringen.
I den stora socialförsäkringsreform, som vi eftersträvar, ingår att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får svara för ungefär 1/3 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning på statsutgifterna. För att den höjda premien i sig inte ska leda till ökade kostnader för de försäkrade ska inkomstskatterna sänkas i motsvarande mån.
Vi vill betona att man inte ska missbedöma hushållskassans direkta effekter av vare sig införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då möjliga skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som blir väl fungerande, robusta och bidrar till en bättre fungerande arbetsmarknad.
Hänsyn bör tas i beskattningen till den extra försörjningsbörda och lägre bärkraft som föräldrar har. Utökningen av det generella barnstödet bör därför ske i form av en skattereduktion. Denna föreslås införas med ungefär160 kronor per månad och barn (knappt 2 000 kronor per år) för 2003 för att successivt öka till 220 kronor per månad och barn (2 650 kr 2004), kombinerat med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned med först 60 och sedan 120 kronor per barn och månad. Genom denna förändring kommer bortåt 20 000 bidragsmottagare ur fattigdomsfällan och slipper 20 procent extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte fått någon större betydelse.
Det bör noteras att vi väljer att föreslå skattesänkningen för barnfamiljer i formen av ren skattereduktion. Detta motsvarar i storleksordningen 6 000 respektive 8 000 kronor i höjt grundavdrag, men med vår modell tillfaller skattereduktionen även de föräldrar som inte har en erforderligt stor förvärvsinkomst för att kunna tillgodogöra sig grundavdragshöjningar. Vi anser att de barnfamiljer som har det allra sämst ekonomiskt med de minsta marginalerna och/eller de största marginaleffekterna, ofta studenter eller socialbidragsmottagare, inte ska uteslutas från detta barnstöd.
Tillsammans med de satsningar vi vill göra på förbättrad föräldraförsäkring och införande av barnkonto utgör detta en storsatsning för ökad egenmakt, bättre jämställdhet och större ekonomiska marginaler för barnfamiljerna.
Inför rejäla skattelättnader för köp av hushållstjänster. Vi föreslår en reform som innebär att det vita priset på hushållsnära tjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster och svarta jobb, som tyvärr är vanligt förekommande, bli vita.
Återläggningen av regeringens ”kompensation” och våra inkomstskatteförslag neutraliseras i teknisk mening för de effekter som uppstår i fördelningen mellan den kommunala sektorn och staten så att kommunernas ekonomi inte påverkas. Detta sker genom en ökning av det generella statsbidraget enligt finansieringsprincipen, varvid vi i likhet med regeringen gör en teknisk justering av utgiftstaket för detta.
Förmögenhetsskatten ska sänkas för att på sikt helt slopas. I en internationaliserad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för ”de rika”, medan 16 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av skatten. Vi föreslår nu avskaffad sambeskattning och höjt fribelopp till 2,1 miljoner kronor. På det viset tas ett avgörande steg för att få bort den förlegade kvinnosyn som ligger bakom tanken att man inte beräknar skatt individuellt. De allra flesta innehavare av vanliga bostäder slipper genom vår politik betala förmögenhetsskatt.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående. Hela systemet för taxering måste reformeras, och likformighet mellan boendeformer upprättas.
Riksdagens majoritet beslutade, utan föregående reformering, att släppa frysningen av taxeringsvärdena från och med den 1 januari 2001. Detta har lett till en fastighetsskattechock i stora delar av landet för boende i både småhus och lägenheter. I ljuset av de allt mer desperata protesterna från många drabbade människor har regeringen och dess stödpartier sänkt skattesatsen och infört en begränsningsregel. Det är givetvis ett steg i rätt riktning, men innebär fortfarande för stora grupper att skatteökningen bara begränsats. Detta är oacceptabelt. I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena därför fortsatt vara frysta vid skattesatserna 1,0 procent för enfamiljshus och 0,5 procent för flerfamiljshus. Detta betyder att vi direkt avsätter över 5 miljarder kronor för fastighetsskattesänkning.
Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Regeringen har sedan flera år tillbaka en överenskommelse om s.k. grön skatteväxling, där höjd skatt på energi skulle växlas mot sänkt skatt för kompetenssparande. Nu finns efter lång segdragning enbart ett principförslag, vilket vi inte godkänner. För oss liberaler är valet enkelt. Den enskilde måste få makten över sin egen kompetensutveckling. Vi anser därför att avdragsrätten för kompetens/pensionssparande bör höjas från nuvarande ½ till 1 basbelopp.
Den dubbla beskattningen på aktieutdelningar måste slopas. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. Det gäller att långsiktigt säkra tillgången till riskkapital och det även i mindre företag. Vi föreslår därför en successiv avveckling av dubbelskatten på aktieutdelningar. Under de närmaste två åren kan dubbelskatten för privatpersoner halveras. Det är ett första viktigt steg för att på sikt kunna avveckla denna straffskatt på risksparande helt.
De s.k. 3:12-reglerna måste förenklas. Det är otillfredsställande att frågan begravts i en utredning, som knappast kan leda till någon förändring förrän möjligen år 2004. Med den hastighet som försämringar för fåmansbolagsägare genomförts finns heller inget stort hopp att sätta till att ett sådant förslag från den socialdemokratiska regeringen verkligen skulle innebära en radikal förbättring. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande en normalinkomst beskattas som arbetsinkomst, resterande som inkomst av kapital.
I Folkpartiet ser vi positivt på systemen med andel i vinst. Vi tror att det ökar förståelsen för företagandets villkor och höjer motivationen och trivseln på arbetsplatserna. I ett läge där stressen på arbetsmarknaden ökar och egenmakten minskar är det angeläget med åtgärder som ökar medarbetarnas medinflytande.
Många moderna företags största kapitaltillgång ligger just i de anställdas kunnande. För att företaget ska kunna behålla denna tillgång är en väg att bereda dem ägande i företaget, t.ex. genom personaloptioner. I konsekvens med vår syn på vinstandelar bör optionsbeskattningen ses över med sikte på att en skattelättnad ska kunna ges.
Arbetsgivaravgiften sänks med 2 procentenheter i tjänstesektorn. Vårt långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas skattedel. Vi prioriterar till att börja med sänkningen i den privata tjänstesektorn, den del av näringslivet som är mest känslig för arbetskraftskostnader och som därigenom kan få störst betydelse för ett växande småföretagande, särskilt i de branscher där många kvinnor är verksamma. Genom våra förslag till att bryta de offentliga monopolen kan deras företagande också gynnas. En lägre arbetskostnad i arbetsintensiva tjänstesektorer gör att fler får arbete i privata företag.
Folkpartiet liberalerna är förespråkare av grön skatteväxling. Denna tanke har dock förfuskats under 1990-talet genom att energi- och miljöskatterna, bl.a. på bensin och el, har höjts utan motsvarande sänkning av skatten på arbete.
Ett av paradnumren i regeringens samarbete med Vänsterpartiet och Miljöpartiet under senare år sägs ofta vara den gröna skatteväxlingen. Vi har vid olika tillfällen sett oss nödsakade att påtala att det snarast är svartväxling, och det till dålig kurs. Trots främst de olika energiskattehöjningar som genomförts visar en nyligen genomförd sammanställning som Miljöräkenskaperna vid SCB gjort att ingen grön skatteväxling skett under senare delen av 90-talet. Skatt på arbete, som andel av BNP har ökat medan skatt på miljö relativt sett minskat. Växling betyder byte, men här höjs alla skatter.
En första genomgripande grön skatteväxling skedde i samband med skattereformen 1990/91, då miljöskatterna höjdes med ca 18 miljarder kronor medan skatten på arbetsinkomster sänktes med ca 71 miljarder kronor. Från 1993 till 1999 har andelen miljöskatter minskat till 5,3 % av de totala skatterna, vilket ger Sverige en låg andel miljöskatter jämfört med många andra EU-länder. Detta i sin tur beror främst på de höga skatterna på arbete. Under perioden 1993 till 2000 ökade skatten på arbete med 270 miljarder kronor medan miljöskatterna ökade med 13 miljarder kronor.
Folkpartiet liberalerna anser att skatten på arbete, såväl inkomstskatter som arbetsgivaravgift ska sänkas. Den viktigaste miljöförbättrande förändringen är att arbeta för gemensam CO2-skatt i EU. En skatt på sopförbränning föreslås.
|
Sänkt inkomstskatt: förvärvsavdrag, skattereduktion, avskaffad värnskatt och LO-puckel, höjd brytpunkt |
– 41,5 |
– 45,9 |
|
– 3,5 |
– 4,9 |
|
|
– 7,1 |
– 7 |
|
|
– 0,6 |
– 0,7 |
|
|
– 52,7 |
– 58,5 |
|
|
– 17,5 |
– 22 |
|
|
– 2,4 |
– 2,4 |
|
|
– 19,9 |
– 24,4 |
|
|
– 1,3 |
– 1,3 |
|
|
– 5,7 |
– 4,4 |
|
|
– 2,3 |
– 2,3 |
|
|
– 9,3 |
– 8 |
|
|
– 2,5 |
– 2,5 |
|
|
– 2,5 |
– 2,5 |
|
|
– 5,4 |
– 5,2 |
|
|
– 0,5 |
– 0,8 |
|
|
– 10,8 |
– 11 |
|
|
– 35,2 |
– 38,7 |
”Jag tror att småföretagen ska vara glada för att de där 53 punkterna inte genomförs.” (Bosse Ringholm i riksdagen den 15 april 2002 om de fyra borgerliga partiernas förslag till åtgärder för att förbättra företagsklimatet.)
Företagsklimatet i Sverige måste förbättras. Enligt den senaste Arbetskraftsundersökningen (AKU) från Statistiska centralbyrån (SCB) är antalet företag 11 000 färre i landet än förra våren. Föreningssparbankens och Företagarnas Riksorganisations småföretagsbarometer för våren 2002 visar på att konjunkturindikatorn för företagsamhet ligger på den lägsta nivån sedan hösten 1996. Statistik från organisationen Jobs and Society visar att antalet nya företag som startades i Sverige år 2001 landade på brutto knappt 49 000, vilket ska jämföras med 78 000 nya företag år 1990.
Färre företag leder till färre jobb. Därför krävs det en kraftfull offensiv för ökat företagande i Sverige. Speciellt viktigt är det att vi får fler små och medelstora företag för att klara framtida konjunktursvängningar. Från regeringen är det inte mycket att hoppas på när det gäller företagspolitiken. Alltsedan det nuvarande Näringsdepartementet formerades hösten 1998 har politiken varit passiv och fylld av prat och i princip inga skarpa förslag. De förslag som diskuteras går istället ut på att göra det svårare att lägga ner företag. Idéer som skulle kunna underlätta för nya företag lyser med sin frånvaro.
Att regeringen istället väljer att avsätta medel för nationella program som ska bidra till positiva attityder till entreprenörskap och företagande ter sig nog mera som ett dåligt skämt än handlingskraft, särskilt när man beaktar hur landets finansminister kommenterar de konkreta förslag som förs fram av de borgerliga partierna såväl som av tusen och åter tusen enskilda företagare och deras organisationer. Istället för att med anslag försöka få andra att visa positiv hållning till entreprenörskap kunde man börja inom regeringen själv och genom att förändra sådant som i stort sett är gratis, exempelvis att minska krånglet och att ge de nyföretagare som vill betala skatt en F-skattsedel.
Ett annat exempel på regeringens brist på en genomtänkt politik är de satsningar som under perioden 2002–2004 görs på att stödja så kallade kluster. Forskningen visar att framväxandet av sådana är gynnsamma för tillväxt och företagande. Innovationer och ekonomisk utveckling kan dock inte kommenderas fram från Rosenbad genom specialdestinerade bidrag till politiska favoritprojekt. Nya idéer som leder till tillväxt skapas genom möten mellan entreprenörer, forskare och finansiärer när samtliga inblandade aktörer inser att det finns goda förutsättningar att utveckla och kommersialisera en viss idé. Det kräver goda generella regler inom närings- och forskningspolitiken – satsningar på att förbättra företagsklimatet genom lägre skatter och färre regleringar och på att stödja forskningen vid landets universitet och högskolor. Detta är vägen att med politiska medel skapa förutsättningar för starka, innovativa kluster. Folkpartiet föreslår sådana förbättringar.
Folkpartiet anser att hela synen på företagande måste ändras. Det är endast genom en politik som syftar till att stärka de välståndsbildande krafterna, som ju företagande är, som vi kan trygga jobben och välfärden. Vi har både själva och tillsammans med de andra borgerliga partierna presenterat en rad förslag till konkreta åtgärder för att förbättra företagarklimatet:
Krånglet måste minska. Företagarna ska vara just företagare och inte byråkrater. Det gäller inte minst reglerna för fåmansbolag som idag är så krångliga så att i flera fall inte ens myndigheterna kan tolka dem. Vidare måste det bli lättare att starta företag genom att alla ska kunna få F-skattsedel. Deklarationerna för företagare måste göras enklare. Regler som inte används under fem år ska tas bort så att kostnaderna för administration av regler kan minska.
Skatterna på företagande måste sänkas. Från Folkpartiets sida har vi lagt förslag om kraftfulla skattesänkningar på företagsområdet för de närmaste åren. Det rör sig om ca 45 miljarder kronor under en treårsperiod och gäller bl.a. sänkta arbetsgivaravgifter, slopad ”värnskatt”, slopad dubbelbeskattning och successivt avskaffad förmögenhetsskatt. Förutsättningarna för att underlätta generationsskifte av företag måste förbättras. En skattereduktion för hushållsnära tjänster måste införas för att göra många av jobben i denna sektor vita.
För att marknadsekonomi och fri konkurrens skall kunna hävdas måste konkurrensen bli bättre. Inte minst gäller det frågan om att bryta upp de offentliga monopolen. Det skulle betyda mycket för att bredda kvinnors arbetsmarknad och höja lönerna inom t.ex. vårdyrkena. Regeringens försök att hindra andra än de offentliga monopolen från att utföra skattefinansierade tjänster som vård och utbildning är ett av de stora hindren för en fungerande konkurrens i Sverige. Resultatet av detta är sämre kvalitet för konsumenten, högre kostnader för skattebetalarna och fortsatt usla arbetsvillkor för de anställda.
Konkurrensverket måste ges ökade resurser för att kunna bekämpa bristande konkurrens och kartellbildningar. Vi anser att kartellsamarbete bör kriminaliseras och bestraffas med höga böter. Statliga och kommunala bolag bör säljas eller avvecklas. Staten bör stärka sin roll som övervakare av konkurrensen och dra sig tillbaka från att vara aktör på marknaden. De senaste turerna kring statliga Teracom visar ännu en gång att staten inte bör agera företagare.
De etableringshinder som finns för småföretagare måste tas bort. Det gäller t.ex. de regler i plan- och bygglagen som gör det möjligt för kommuner att stoppa köpcenter.
Många viktiga konkurrensfrågor avgörs numera inom EU. Fusionsfrågorna borde avgöras i en fristående myndighet eller rättsprocess. Det ökar rättssäkerheten för de företag vars samgåenden ska prövas enligt EG-rätten. Avsaknaden av en sådan klar opartisk process har upplevts som ett av problemen i de uppmärksammade fall där svenska företag varit inblandade.
Det offentligas syn på företagande och företagare måste förändras. Småföretagare som anstränger sig att göra rätt för sig, som betalar skatt och följer reglerna, ska mötas av god service och en tillmötesgående attityd från myndigheterna. Fogdementalitet gentemot småföretagare hör inte hemma i ett samhälle som vill uppmuntra entreprenörskap och företagande. Det bör också införas en maxtid på hur lång tid det får ta innan en skattetvist avgörs, t.ex. 24 månader.
Att vara företagare innebär ett stort ansvar för sina anställda, sig själv och sin familj, men även gentemot andra företag. För att kunna ta detta ansvar är det viktigt att företagaren har möjlighet att känna trygghet i sin vardag, såväl i medgång som i motgång. Idag ges inte företagaren lika villkor till trygghet som anställda. Det finns skillnader vad gäller möjligheter till sjukpenning, föräldraförsäkring och ersättning vid arbetslöshet. Samtidigt som företagare betalar in stora summor i form av skatter och avgifter ges man inte möjlighet att dra nytta av detta själv. Den verklighet som många företagare lever i idag skulle inte accepteras om det gällde en anställd person.
Bostadspolitiken är viktig för företagande och tillväxt. Bristen på bostäder, och då speciellt i storstadsområdena, håller på att bli en avgörande flaskhals mot tillväxten. I september 2001 var endast 0,1 procent av lägenheterna i Storstockholm och 0,3 procent av lägenheterna i Storgöteborg lediga för uthyrning (källa: Boverket).
Folkpartiet anser att bostadsbyggandet måste öka. Framför allt gäller det byggandet av hyresrätter som för många är den första bostaden när man flyttar till en ny ort för att jobba. Vägen till fler bostäder går via bättre konkurrens inom byggsektorn, friare hyressättning genom att lägesfaktorn får en större roll, sänkt beskattning av boende, ett reformerat skatteutjämningssystem så att kommuner som bygger inte straffas. Låt människor själva få bestämma om de ska bo i hyresrätt, bostadsrätt eller småhus.
Ytterligare ett annat område som är viktigt för att skapa tillväxt är infrastrukturen. Folkpartiet föreslår fortsatt kraftfulla satsningar på vägnätet. Vi anslår mer pengar än regeringen till vägarna. Det gäller till såväl nyinvesteringar som underhåll och tjälsäkring av befintliga vägar. Vi har också en positiv hållning till alternativa finansieringsformer inom trafiksektorn.
Bättre vägar är av betydelse för hela landets utveckling. I storstäderna hotar trafikinfarkter p.g.a. uteblivna investeringar både företagens arbetsvillkor och de enskilda människornas dagliga arbetsliv och fritid. Kringfartsleder måste byggas och kollektivtrafik måste förbättras i storstadsområdena. I landsbygdsområdena måste de befintliga vägarna hålla en sådan standard att råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året. Att som våren 2001 17 062 kilometer väg i Sverige enligt Vägverket var avstängda under tjällossningen är ohållbart, och därför måste satsningar göras på tjälsäkring.
Regionalpolitiken måste förändras så att den utformas från den enskilda individens resurser och skaparkraft. Det är en liberal utgångspunkt att människor ska kunna bo där de själva vill och ha möjlighet att leva ett bra liv där. Om resurserna inom regionalpolitiken användes bättre skulle den utgångspunkten bli en realitet för fler.
Den svenska energipolitiken måste vara utformad på ett sådant sätt att sysselsättning och välfärd inte hotas. Därför måste den politiska styrningen av energiproduktionen förändras. Valet av energiproduktion ska inte träffas genom politiska beslut. Konsumentstyrning och marknadsekonomi ska råda inom de ramar miljökraven sätter. Det innebär att alla typer av produktionsanläggningar för energi skall tillåtas, förutsatt att de uppfyller generella krav på hälsa, miljö och säkerhet. Väl fungerande och säker kärnkraft ska inte stängas av i förtid.
Konsumentmakt är en förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi. En stärkt konsumentmakt ger bättre välstånd och är en viktig del i den liberala ekonomiska politiken. Marknadsekonomi är det bästa sättet att ge människor själva möjlighet att fatta små och stora vardagsbeslut och ger den bästa förutsättningen för bra produkter till låga priser med god service. På några av de viktigaste områdena i människors vardagsliv är konsumentmakten starkt beskuren. Det gäller maten, boendet och de offentliga tjänsterna.
Priserna på livsmedel i Sverige är betydligt högre än i övriga Europa. Konkurrensen inom sektorn måste stärkas, bland annat genom de nämnda förändringar i plan- och bygglagen.
Stora välfärdsvinster finns att göra genom fortsatt avreglering och ökad konkurrens. En av de viktigaste sektorerna att arbeta med är det stora ”glömda” området där det finns alldeles för lite konkurrens, de offentliga tjänsterna. Konsumenträtten måste där stärkas och kvalitetskontrollen och valmöjligheterna för var och en förbättras.
Den svenska arbetsmarknaden fungerar inte som den borde. Även när högkonjunkturen kulminerade var den totala arbetslösheten i form av öppet arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder fortfarande ca 7 procent av arbetskraften. Sysselsättningen har visserligen ökat, men detta kan till en del förklaras med att sjukskrivna räknas som sysselsatta. Ungefär hälften av sysselsättningsökningen motsvaras av ökad frånvaro. Vi har här tidigare pekat på att regeringens möjligheter att nå sysselsättningsmålet har ifrågasatts. Riskerna för att lönebildningen inte fungerar på rätt sätt driver upp räntan och försvårar därmed en sysselsättningsökning.
Ett stort antal människor jobbar inom andra sektorer än de själva skulle vilja. Det gäller speciellt invandrare som alltför ofta utför okvalificerat arbete i förhållande till sin utbildnings- och erfarenhetsnivå. Samtidigt visar Föreningssparbankens och Företagarnas riksorganisations småföretagsbarometer på att det största tillväxthindret för företagen är bristen på arbetskraft. Tydligare än så kan inte arbetsmarknadsproblemen belysas.
Regeringen är passiv i arbetsmarknadsfrågorna. Dess förslag och idéer går i mångt och mycket ut på att utbudet av arbetskraft ska hållas nere så att den öppna arbetslöshetsstatistiken förbättras. I slutet av 1990-talet hette åtgärderna generationsväxling och Kalmarmodell. Nu är det friårsförsök och utredningar om hur arbetstiden ska minskas med lagstiftning som är modellen. Till detta kommer de alltmer ökande förtidspensioneringarna.
Regeringen är därmed inte beredd att ta itu med de långsiktiga demografiska problem som finns i landet. Inom det närmaste decenniet kommer de stora årskullarna som föddes på 1940-talet att gå i pension. Barnafödandet ligger på en låg nivå. Tillsammans gör detta att svenskarna långsiktigt behöver jobba mer. Detta problem är inte unikt för Sverige. Stora delar av Europa dras med låga födelsetal och blir det ingen ändring kommer flera länders befolkning att minska på sikt. Arbetskraftsinvandring ses alltmer som aktuell för att trygga välfärden. Det gäller samtidigt kortsiktigt att se till att alla som kan jobba verkligen gör det.
Folkpartiet anser att vi måste ha en arbetsmarknadspolitik som syftar till en rörlig och öppen arbetsmarknad och som är tillgänglig för alla. De arbetslösa måste sättas i centrum och måste få kvalificerad service genom arbetsmarknadspolitiken. Den enskilde ska få inflytande över vilka åtgärder han eller hon bäst behöver för att kunna få ett riktigt jobb.
För att detta ska bli möjligt föreslår Folkpartiet att en grundläggande reformering av den nuvarande arbetsmarknadspolitiken genomförs. Det innebär att AMS i dess nuvarande form läggs ner. Myndigheten ersätts med en ny tillsynsmyndighet som handhar rena myndighetsuppgifter inom arbetsmarknadspolitiken. Myndigheten ska genom sina servicekontor, vilka ska finnas över hela landet, handha besluten om a-kassa samt betala ut ersättningen till dem som anordnar en åtgärd eller utbildning för den arbetslöse.
Resterande delar av dagens arbetsmarknadspolitik, som jobbförmedling och yrkesutbildning, kan privatiseras eller genomföras av andra aktörer som utbildningsföretag, komvux, folkhögskolor etc. Vi räknar med en framväxt av en rad nya aktörer: privata arbetsförmedlingar, branschvisa arbetsförmedlingar, kanske i fackförbundsregi, privata utbildningsföretag, ideella föreningar, nya bemanningsföretag etc. Naturligtvis måste förmedlingsverksamheten utformas utifrån de lokala förhållandena på orten.
Till den arbetssökande ska en omställningspeng utgå. Storleken på denna styrs utifrån en bedömning som görs på servicekontoren. Ett antal schablongrupper eller nivåer ska finnas, till exempel fyra eller fem nivåer. Nivån avgörs av olika kriterier som ålder, utbildning, arbetslivserfarenhet etc. Den nivå man hamnar på avgör i sin tur hur mycket pengar som budgeteras, och detta utgör individens omställningspeng.
Vi är övertygade om att vår reform kommer leda till såväl bättre arbetsmarknads- som integrationspolitik, där den enskilde individen sätts i fokus och politiken leder till att den enskilde får ett riktigt jobb.
Kunskap och bildning är nyckeln till framtida tillväxt. Om Sverige ska kunna bli ett land med en långsiktigt uthållig ekonomisk utveckling krävs väl utbildad arbetskraft i ett näringsliv med stor innovationskraft. Det i sin tur fordrar en grundskola som ger alla elever nödvändiga baskunskaper, ett gymnasium som ger bra förutsättningar antingen för en god yrkesutbildning eller teoretiska studier, en högskola som ger studenter en akademisk utbildning av hög kvalitet och en forskning i världsklass.
Ger då dagens skola eleverna de kunskaper de behöver? Låt oss ta matematik som exempel. Högskoleverket slog nyligen larm om att eleverna som läser matematik på högskolan inte har de förkunskaper som krävs. ”Det är inte acceptabelt att studenter som har de formella förkunskaperna för att studera matematik på högskolenivå är osäkra på centrala moment som hör hemma på grundskolans högstadium”, skriver verket i sin utvärdering (Rapport 2002:5).
Alldeles för få studenter läser fördjupningskurserna i matematik, så det blir allt svårare att rekrytera forskare i matematik. Behovet av matematiklärare är stort, från grundskolan till universitetet. Det blir en ond cirkel – obehöriga lärare leder till sämre undervisning och färre som blir intresserade av att fortsätta med matematik. På det här viset blir Sverige ingen spjutspetsnation vad gäller forskning och teknikutveckling. För att bryta den onda cirkeln, måste insatser göras tidigt. Sverige måste satsa på sina lärare och satsa på baskunskaper och tydlig utvärdering tidigt i grundskolan. Vi måste satsa på att få fler speciallärare i skolorna. Ingen elev ska behöva lämna grundskolan utan att kunna läsa, skriva och räkna. Gymnasiet måste individualiseras. Framför allt behövs en anpassning så att elever som vill börja arbeta direkt efter gymnasiet kan få en yrkesutbildning av hög kvalitet.
Regeringen berömmer sig ofta av att Sverige är det OECD-land som investerar mest i kunskap i förhållande till BNP (6,5 procent). Men bakom dessa siffror döljer sig två för regeringen mindre smickrande omständigheter; för det första att Sverige, trots dessa satsningar, inte lyckas bättre när det gäller att bland annat ge unga människor väsentliga basfärdigheter från skolan, för det andra att det är ett antal svenska storföretags egna satsningar på forskning och utveckling som i hög grad bidrar till att dra upp statistiken. Enligt en rapport från EU-kommissionen 2001 hamnar Sverige långt under genomsnittet i unionen för hur stor del av den statliga budgeten som går till forskning. Under de senaste fem åren, då Socialdemokraterna har innehaft regeringsmakten, har anslagen till forskning skurits ned med fem procent – en utveckling som Kåre Bremer, svensk representant i EU:s expertgrupp för analys av forskningspolitik, har betecknat som ”uppseendeväckande” (DN 3/11 2001).
Svensk utbildningspolitik måste reformeras i grunden. Det gäller inom grundskola och gymnasium men också inom högskolan. Det behövs ett systemskifte från utbildningsfabrik till fri akademi. Det kräver ökade resurser för att stärka kvaliteten och den fria forskningen. Folkpartiet vill öka anslagen till grundutbildningen med 400 miljoner kronor per år. Det ger fler lärare och fler lärarledda undervisningstimmar för studenterna. Vi vill genomföra en rejäl satsning på fri grundforskning. Under en treårsperiod vill vi ge närmare två miljarder kronor extra till forskning och forskarutbildning. Därigenom skapas också möjligheter på sikt för fler disputerade högskolelärare.
Begränsad egen makt över arbete och familjeliv, oförklarliga löneskillnader, få kvinnliga chefer. Så ser jämställdhetssituationen ut i Sverige. Detta är inte bara ett problem som påverkar kvinnor. Det är också ett problem för hela Sverige från tillväxtsynpunkt. Om Sverige ska växa måste människor växa – även kvinnor.
Livet upptas, något förenklat, av arbete och övrig s.k. fri tid. Jobb, ansvar för hem och familj samt eventuellt någon tid för annat – allt det ska inrymmas på tjugofyra timmar. Allt fler upplever det allt svårare att få livspusslet att gå ihop. Regeringens särskilde utredare kring hälsa i arbetslivet, Jan Rydh, lade nyligen fram sin slutrapport (SOU 2002:5). Rydhs slutsats är att det är känslan av att inte ha tillräckligt inflytande över sitt eget arbete som leder till att människor mår dåligt och blir sjukskrivna. Värst är det på de stora kvinnodominerade arbetsplatserna i den offentliga sektorn.
Kvinnor som jobbar inom privat sektor tjänar i genomsnitt 84 procent av vad männen tjänar, i den offentliga sektorn är motsvarande siffra 82 procent. I reella kronor innebär det att en offentliganställd kvinna får 1 000 kronor mindre i plånboken jämfört med en kvinna som arbetar privat. Den offentliga sektorns arbete att förbättra arbetssituationen för kvinnor har inte gett resultat på bredare front, vare sig beträffande löner eller arbetsvillkor.
På grund av Socialdemokraternas och deras stödpartiers ovilja att bryta upp de offentliga monopolen och tillåta privat företagande inom vård, skola, omsorg och utbildning råder det i princip näringsförbud för kvinnor. Detta är inte bara ett problem för de berörda kvinnornas privata ekonomiska situation, det har inverkan på samhällsekonomin.
Den liberala lösningen för att få livspusslet att gå ihop är att låta människor få mest möjliga inflytande över sitt eget liv.
Får människor ökad valfrihet i sina liv leder det också till positiva samhällsekonomiska effekter, och vi liberaler vill därför reformera den offentliga sektorn och bryta upp dess monopolställning som arbetsgivare för kvinnor. Får kvinnor möjlighet att välja mellan fler arbetsgivare leder det till högre löner, förbättrade arbetsvillkor och därmed en generell statushöjning för de kvinnodominerade yrkena.
En undersökning för något år sedan av fackförbundet Kommunal, vars medlemmar i huvudsak är kvinnor i den offentliga sektorn, visade att människor som jobbar hos privata vårdarbetsgivare ofta har en mer positiv syn på sin arbetssituation än de som arbetar inom den offentliga sektorn. Men det finns exempel där man inom den offentliga sektorn arbetat fram flexiblare lösningar som lett till mindre sjukskrivningar och nöjdare personal. Hemligheten bakom är ofta ökad delaktighet och friare arbetstider.
Idag startas nästan vart tredje företag av en kvinna. Trots detta tillhör Sverige de länder som har minst antal kvinnliga företagare. Det låga kvinnliga företagandet är en förklaring till den bristande jämställdheten på arbetsmarknaden. Vi är övertygade om att fler kvinnor än så kan och vill starta eget, men det krävs att företagarklimatet radikalt förbättras och att regelverket förenklas, beskattning av arbete sänks och att de offenliga tjänsterna öppnas för företagande på bred front.
För att få fler kvinnliga småföretagare är det centralt att öppna upp för privata alternativ inom den offentliga sektorn där kvinnodominansen är så total. Enligt en nyligen genomförd undersökning av Eureka på uppdrag av Svenskt näringsliv säger var tredje sjuksköterska att hon skulle vilja starta eget, men endast en av tjugo tror att detta någon gång kommer bli verklighet. Det är viktigt både för jämställdhetens och omsorgens skull att kvinnor ges möjlighet att förverkliga sina önskemål om att starta och driva verksamheten i egen regi. Många kvinnor anger brist på tillgång till riskkapital som ett avgörande hinder. I sin tur är naturligtvis den bristande politiska stabiliteten och viljan att se denna typ av omdaning ett avgörande hinder för att människor ska våga och vilja satsa riskkapital i vård- och omsorg.
Kvinnorna utgör 50,5 procent av Sveriges befolkning. Trots det har endast 3 procent av Sveriges börsbolag en kvinnlig VD. Vi tror att en viktig väg till fler kvinnliga toppchefer går via fler kvinnliga småföretagare. Om fler kvinnor fick möjlighet att starta egna företag skulle förebilderna bli fler och fler kvinnor skulle kunna rekryteras till högre positioner inom näringslivet. För att det skall ske måste kvinnor synliggöras mer när högre tjänstebefattningar tillsätts.
Om människor får mer tid till annat än att skura köksgolv och stryka tvättberg genom att skatten sänks på hushållsnära tjänster, kan vi underlätta för fler kvinnor att kunna kombinera jobb, familj och fritid. Stödet för en skattesänkning på hushållsnära tjänster har ökat. Enligt en färsk undersökning genomförd på uppdrag av Svenskt näringsliv kan 40 procent tänka sig att anlita företag som bedriver hushållsnära tjänster.
Nyckeln till hela lönen och makten i arbetsliv och politik ligger ofta i delat ansvar för barnen. Orsak blir verkan. Löneskillnaderna består så länge löneskillnaderna mellan män och kvinnor bidrar till att det oftast blir kvinnan som stannar hemma en större del av föräldraledigheten. Och framför allt att såväl kvinnor som män bedöms efter dessa strukturella normer, inte sitt individuella handlande. Detta mönster måste brytas.
Det senaste decenniet har antalet pappor som tar ut någon föräldraledighet ökat från 115 000 per år till 166 000 per år (2000). Andelen föräldradagar som tas ut av pappor har dock bara ökat från knappt 10 procent vid pappamånadens införande 1994 till 12,4 procent år 2000. Förändringen går säkert, men mycket sakta. Samtidigt har andelen pappor som någon gång under året tar ut tillfällig föräldrapenning för att vårda sjukt barn såväl som andelen dagar dessa tar ut stått helt stilla under de senaste tio åren (källa Riksförsäkringsverket).
Föräldraledigheten måste göras mer attraktiv att dela. För det första vill vi att en del av föräldraförsäkringen ska fortsätta vara ”öronmärkt” för pappan. För det andra vill vi höja taket för ersättningen. I dag får en av tre heltidsarbetande (oftast män!) mindre än den utlovade 80-procentiga ersättningen vid sjukdom eller föräldraledighet på grund av att taket i försäkringarna inte justeras i takt med löneutvecklingen. För det tredje vill vi att man ska kunna överlåta en del av föräldrapenningen till någon helt annan person.
Valfrihet i barnomsorgen, barnkonto för de minsta barnen och ett kraftigt höjt generellt barnstöd i form av skattereduktion ökar människors möjlighet att själva ordna sin vardag och stärker därmed kvinnors position på arbetsmarknaden.
Folkpartiets ekonomiska politik innebär en storsatsning på barnfamiljernas ekonomi och på ökat självbestämmande:
Reformerad föräldraförsäkring (helårseffekt höjt tak och 90 procents ersättning i mamma/pappamånad): 0,8 miljarder
Barnkonto 40 000 kr per barn: 3,4 miljarder
Skattereduktion med 1 900/2 600 per barn och år: 3,5 miljarder
Valfrihet i barnomsorgen genom etableringsfrihet och barnomsorgspeng.
Välfärd bygger på arbete. Utan en god ekonomisk utveckling är välfärd i längden omöjlig. Folkhälsofrågorna har stor betydelse för både statens och de enskilda människornas ekonomi. Ett land där en stor del av arbetskraften är sjukskriven eller förtidspensionerad är illa rustat att klara de kommande årens utmaningar när det gäller både näringsliv och välfärd. Därför är det så oroande med de senaste årens utveckling med snabbt ökande sjuktal, kraftigt ökande statliga kostnader för sjukpenning, dåliga resultat vad gäller rehabilitering och fortsatt ökning av kostnaderna för förtidspensioner. När det gäller att råda bot på detta kan man tala om en ”friskvårdsreform” snarare än en sjukvårdsreform, även om viktiga förbättringar bör ske av hur vården fungerar. Det gäller att förebygga att sjukskrivning inträffar och så långt möjligt att förebygga att den blir långvarig om den ändå inträffar.
Det behövs en krisplan mot de dramatiskt ökande långtidssjukskrivningarna. Den måste gälla både förebyggande insatser – inte minst för att ge fler möjlighet att ”räcka till” – och snabbare vård för dem som ändå blir sjuka. Vi har utförligt behandlat dessa frågor i motionen ”Krisplan mot ohälsa” (motion 2001/02:Sf34), som väcktes den 25 april 2002 enligt riksdagsordningen 3:15, med anledning av inträffad händelse av större vikt. Vi redovisar här några huvudpunkter:
Människors ställning måste stärkas i arbetslivet i fråga om inflytande över arbetstider, den egna arbetsmiljön och den egna kompetensutvecklingen. Det behövs en sådan ny ansats i hälsoarbetet, för att hindra att den negativa stressen skapar eller förvärrar ohälsa och leder till långa sjukskrivningar med psykosociala diagnoser. Det behövs en förändring av arbetsformerna i offentlig sektor, där hierarkiska organisationer bryts upp och ersätts med decentraliserade enheter, avknoppningar och nya driftsformer.
Företagshälsovården behöver få en starkare roll i kampen mot de stressrelaterade sjukdomarna. Huvuddelen av de anställda i Sverige omfattas idag av någon form av företagshälsovård. Framför allt anställda i mindre företag saknar dock den möjligheten. Men även där den finns spelar den ofta en ganska marginell roll. Försäkringskassan ska kunna föreskriva att arbetsplatser med många långa sjukfall ska köpa in företagshälsovård – och eventuellt också kunna ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
Det måste tas krafttag för att få bort dröjsmål och flaskhalsar i vården. Det är omöjligt om man inte inför dels vårdgaranti, dels inför ett nytt system för rehabilitering och dels tillåter finansiell samordning för lokalt och regionalt samarbete mellan försäkringskassa och bl.a. vård om åtgärder som minskar kostnader och kortar sjukskrivningstider. Vidare behöver primärvården stärkas, enligt husläkarmodellen.
Den finansiella samordningen bör ha i huvudsak samma regler som de framgångsrika FINSAM-försöken 1993–1997. Det innebär en ram motsvarande upp till tio procent av varje områdes kostnader för sjukpenning och rehabiliteringsersättning. Det betyder i år en ram på mellan fyra och fem miljarder per år. Ett sådant systemskifte – från revirtänkande till samarbete – skulle inte bara möjliggöra viktiga vårdsatsningar. Det skulle främja en nödvändig dialog mellan viktiga aktörer i rehabiliteringsprocessen. I den nämnda motionen har vi begärt att riksdagen beslutar om en lag om finansiell samordning mellan försäkringskassa och bland annat sjukvård.
Människor får nu ofta vänta länge på både vård och rehabilitering. Det bör införas en ”kontrollstation” efter två månader, där ställning ska tas till om patienten behöver rehabilitering. Det bör också införas en rehabiliteringsgaranti – ingen ska behöva vänta i mer än en månad på att rehabiliteringen kommer igång efter det att behovet konstaterats. När detta system etablerats och fungerar, innebär det också en starkare spärr mot ogiltigt utnyttjande av systemet, då en annan läkare än den ursprungligen sjukskrivande träffar och bedömer patienten. Skyldighet att delta i rehabilitering bör gälla – med reducerad ersättning för dem som inte deltar. Försäkringspengar ska kunna användas till exempel till projekt i samverkan med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscenter för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
För att rehabiliteringen skall fungera måste försäkringskassornas administration kunna klara av uppgifterna och inte tyngas ned av det ökade antalet sjukpenningärenden. Vi räknar med att drygt en halv miljard kronor behöver tillföras försäkringskassorna för att stärka möjligheterna till rehabilitering.
Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet är överens om att införa en nationell vårdgaranti från och med den 1 januari 2003. Den nationella vårdgarantin innebär att alla har en uttalad rätt att få vård inom senast tre månader efter det att behovet fastslagits. Klarar inte det egna landstinget av att ge vård i tid så har patienten rätt att på hemlandstingets bekostnad få sin vård utförd i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Den nationella vårdgarantin skall omfatta alla medicinskt motiverade behandlingar.
Att skjuta vårdinsatser på framtiden minskar möjligheterna till goda behandlingsresultat och ökar kostnaderna. Det ger ett försämrat hälsoläge, med extra läkarbesök under väntetiden och av mer omfattande och därmed dyrare behandlingar än nödvändigt.
Vårdköernas största kostnader syns inte i landstingens ekonomi. Det däremot handlar om det pris som enskilda människor tvingas betala i form av sänkt livskvalitet, sjukskrivning med försämrad privatekonomi och risk för att halka efter i utvecklingen på arbetet. Staten tvingas betala för sjukskrivningar, rehabilitering och förtidspensioneringar. Kommunerna tvingas betala för hem- och färdtjänst, och företag tvingas betala för produktionsbortfall och dubbelanställningar.
kontakt garanteras med vårdcentral/primärvården den dag kontakten tas
besök hos distrikts- eller husläkare senast inom fem dagar efter att kontakten tagits (då vårdgarantin är fullt genomförd inom 48 timmar)
besök hos annan specialist inom två månader
behandling inom tre månader efter att beslut om sådan fattats
när inte det ”egna sjukhuset” kan ge vård i tid skall patienten erbjudas vård efter eget val inom det egna landstinget, i ett annat landsting eller hos en annan vårdgivare. Det åligger hemlandstinget att se till att patienträttigheten uppfylls.
patienten skall vid inställd operation eller behandling av andra skäl än medicinska kunna kompenseras ekonomiskt vilket bör belasta den ansvariga klinikens egen budget.
Patientens valfrihet skall inte vara bunden till ”det egna” sjukhusets möjligheter att ge vård i tid. Valfriheten skall omfatta hela landet och får inte begränsas till ett geografiskt eller administrativt område.
fritt val av distriktssköterska, läkare, sjukgymnast, barnmorska och arbetsterapeut
fritt val av vårdcentral, sjukhus eller motsvarande
”second opinion” (förnyad oberoende medicinsk bedömning)
För särskilda statliga bidrag till landstingen i samband med införandet av den nationella vårdgarantin beräknar vi en miljard, med tre fjärdedelar av kostnaden under 2003 och återstoden under 2004.
Människor måste kunna lita på att socialförsäkringarna fungerar när de behövs. En sådan tilltro är en viktig del av ett bra klimat för arbete och företagande. Avgifterna ska inte uppfattas som pålagor utan sammanhang med motsvarande förmåner. Det är viktigt att socialförsäkringarna är utformade så att de medverkar till och inte motverkar arbete och ekonomiskt riktigt beteende.
Genom pensionsuppgörelsen 1994 och riksdagens beslut om det nya systemet för ålderspensioner är en bred socialförsäkringsreform med den inriktningen redan genomförd på ett av de viktigaste områdena. Erfarenheten bör användas för en fortsatt socialförsäkringsreform, där principerna från pensionssystemet i tillämpliga delar bör användas. En sådan reform borde, liksom pensionsreformen, tryggas genom en bred uppgörelse mellan partier som slår vakt om försäkringsprincipen i välfärdspolitiken.
Principerna bör vara tydliga. Försäkringarna ska vara obligatoriska. Inkomstbortfallsprincipen bör gälla och det ska vara raka rör mellan avgifter och förmåner – med tak för förmåner och avgifter så högt lagda att de allra flesta omfattas fullt ut.
Försäkringarna ska vara fristående från statens budget, och deras oberoende ska tryggas genom bl.a. fonder. Reglerna ska vara sådana att det för personer i arbetsför ålder alltid finns incitament att återgå i arbete, delta i rehabilitering osv. Detta får, om det genomförs, stor och positiv betydelse för den framtida budgetpolitikens hållbarhet.
Förutom det nya pensionssystemet bör två ytterligare sådana system för trygghetsförsäkring finnas.
Sjukförsäkringen ska även omfatta rehabilitering och motsvarigheten till förtidspension efter de reformer som är på väg att genomföras. Den allmänna sjukförsäkringen ska även omfatta arbetssjukdomar, och den bör ha de regler vi nämnt ovan om finansiell samordning, rehabiliteringsgaranti, skyldighet att delta i rehabilitering med mera. Den allmänna sjukförsäkringen ska ha premier och ersättningar som till den dominerande delen är egenavgifter. Detta förutsätter sannolikt en löneväxling där nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Premierna ska alltså inte kunna variera för olika individer med hänsyn till deras ålder, sjukdomsrisk eller annat. De ska däremot sättas försäkringsmässigt i den meningen att försäkringen i sin helhet blir finansiellt stabil, inte går med långsiktiga underskott och inte heller får användas för att täcka brister i statsbudgeten.
Den betydande kostnadsbörda som trafikolyckorna lägger på sjukförsäkringen bör överföras på den obligatoriska trafikförsäkringen och därmed bäras av trafiken och inte av arbetet som skattebas.
Försäkringen vad gäller arbetsolycksfall bör inte ingå i den allmänna sjukförsäkringen utan byggas upp på samma sätt som trafikförsäkringen, alltså som en lagstadgad försäkring som alla arbetsgivare och egenföretagare måste ha och som betalas med riskbaserade försäkringspremier, inte med socialavgifter.
En allmän och obligatorisk arbetslöshetsförsäkring bör också införas. Den ska fungera som en tidsbegränsad omställningsförsäkring med krav på att stå till arbetsmarknadens förfogande, men i övrigt vara uppbyggd enligt samma principer som en reformerad sjukförsäkring, så att alla inkomsttagare som har en fast anknytning till arbetsmarknaden också kommer att ha en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring.
Arbetslöshetsförsäkringen ska kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade med långvarig anknytning till arbetsmarknaden. Även där ska villkoret för ersättning vara att stå till arbetsmarknadens förfogande. Till skillnad från socialbidrag ska sådant skydd vid utförsäkring inte prövas mot innehav av bil, bostad, sommarhus o dyl.
Vi liberaler vill att Du ska bestämma! För Folkpartiet är målet med politiken att öka människors makt över sina liv. Den ekonomiska politiken, som syftar till tillväxt och välfärd, är ett av medlen för att uppnå detta.
Samtidigt ser vi att många människors vardag präglas av maktlöshet. Det gäller naturligtvis först och främst i ett internationellt perspektiv, för förslavade människor i diktaturstater, krigens offer och fattiga människor i tredje världen. Men känslan av vanmakt finns också mitt ibland oss i vår egen närhet. Avståndet och anonymiteten bidrar till en känsla av maktlöshet. När storföretagen finns i många länder kan ett beslut långt bort i ett fjärran land resultera i svenska företagsnedläggningar och innebära att människor på en liten ort i Sverige mister jobb och försörjning över en natt. För den enskilda familjen, med stora lån på bostad och bil, kan detta bli en mardröm. När storföretaget Ericsson och andra företag i telekombranschen inte lyckas prestera de resultat som förväntas faller börsen på samma sätt som när världen förlamas av chockerande terrorattentat. Detta illustrerar vår sårbarhet och får synliga effekter på småspararnas kontoutdrag, men berör även den som inte själv har några aktier, i form av varsel, ökad arbetslöshet och allmänt försämrad samhällsekonomi. Plånboken blir tunnare. Resurserna till vård, skola och omsorg blir mindre. Barnen, de äldre och de handikappade riskerar hamna på undantag.
Men om företagsklimatet är gott och ekonomin är i balans har arbetstagarna en stark ställning; det finns flera nya jobb och arbetsgivare att välja emellan. I de tomma industrilokalerna kan nya tjänsteföretag ta plats. Nya jobb kan ersätta de gamla. Jobben kan bli fler och orter runt om i landet kan blomstra på nytt.
Vi vill sätta fart på tillväxten genom bland annat ett bättre företagsklimat. Du ska bestämma om du ska vara anställd eller företagare. Krångel och byråkrati ska inte få sätta käppar i hjulet för den som vill starta eget. Vi vill släppa fram entreprenörerna och äntligen låta alla – även kvinnorna – inom vård, omsorg och utbildning arbeta på samma principiella villkor som andra branscher. Därför vill vi riva de offentliga monopolen, så att de som arbetar inom dessa områden får större möjligheter att själva bestämma. På så sätt kan du också bestämma mer som patient eller skolbarnsförälder.
Maktlösheten är också en plånboksfråga. Vi talar om marginaleffekter, men vad det handlar om är system som gör att det inte lönar sig att arbeta. Löneökningar äts upp av minskade bidrag och ökade avgifter och skatter. När lågavlönade vill förändra sin situation upptäcker de många gånger att de har fastnat i en fälla, skapad av de olika systemen som sägs forma välfärden: skattesystem och bidragssystem. Men skatte- och välfärdssystemen kan utformas så att det lönar sig att arbeta och utbilda sig. Därför vill vi ha enhetstaxor inom vård och omsorg.
Du ska bestämma som konsument. Konkurrenspolitiken bör skärpas. Kommunerna ska inte kunna stoppa lågprisaffärer att etablera sig. Du ska bestämma över den mat du äter. Därför vill vi skärpa reglerna kring märkning och innehåll. Med euron blir det lättare att jämföra priser. Sänkta eller avskaffade handelshinder ger lägre priser och större valfrihet.
Om inte du får bestämma är det någon annan som gör det åt dig. Vi vill på alla nivåer, i kommunerna, landstingen och på statlig nationell nivå slåss för att du ska ta makten från politiker och byråkrater. Frågan hur människors egenmakt i vardagen ska kunna öka lyfter vi fram inom ett antal centrala områden: bildning, det glömda Sverige, jämställdhet och globaliseringen.
Svensk skola har en rad allvarliga problem, som vi i Folkpartiet vill tala klartext om. Vi gör det för elevernas skull, och för att lärarna behöver bättre uppbackning. Många elever har idag svårigheter med det mest grundläggande – att läsa, skriva och räkna. Gymnasiet har inget reellt alternativ till de elever som vill direkt ut i yrkeslivet. Alla ska stöpas i samma form, läsa i tre år och bli högskolebehöriga. Skolverkets senaste siffror visar att den här modellen inte håller. 11 procent av eleverna når inte grundskolemålen och bara 60 procent av eleverna blir högskolebehöriga. Folkpartiet anser att även yrkesinriktade elever ska kunna få en fullgod gymnasieutbildning även om den inte leder till högskolebehörighet. Alla ska ha rätt att läsa in högskolekompetens som vuxna.
Lärarbristen blir alltmer akut. En femtedel av dem som undervisar i våra skolor är inte utbildade lärare. Vi vill göra läraryrket mer attraktivt genom att öka möjligheterna till karriär- och löneutveckling, förbättra lärarutbildningen, inrätta lärarlegitimationer, satsa på vidareutbildning och öka konkurrensen mellan skolor. Stöd måste sättas in redan tidigt i grundskolan och eleverna måste få kvalificerad hjälp. Därför måste en speciallärarutbildning inrättas.
Idag råder ojämlika villkor för skolor i olika kommuner. För att få likvärdighet vill Folkpartiet införa en skolpeng som staten betalar ut till den skola som föräldrarna och eleven väljer. Särskilda resurser ska fördelas till skolor med stora utmaningar och till elever som behöver särskilt stöd.
Betyget är det tydligaste beskedet om hur det går för en elev och om han eller hon behöver mer stöd för att få ett godkänt slutbetyg. Betyg måste ges tidigare än idag för att eleverna ska hinna få detta stöd. Av samma skäl måste obligatoriska nationella prov införas i svenska och matematik redan i årskurs tre.
En del av det vi kallar mobbning skulle, om det gällt vuxna, karakteriserats som grova brott. Skolornas arbete mot mobbning måste få ett bättre stöd. I allvarliga fall måste skolan få flytta mobbaren så att den mobbade vågar komma tillbaka till skolan och få den undervisning han eller hon har rätt till.
Idag går elever vidare till gymnasieskolans individuella program om de inte har nått grundskolemålen. Men programmet misslyckas med att ge eleverna baskunskaperna – bara 16 procent av dess elever får slutbetyg. Resurserna ska i stället föras över till grundskolan, så att stödet till eleverna kan sättas in tidigare. Basämnena ska vara godkända innan eleven börjar gymnasiet.
Sverige är i stort sett det enda land i Västeuropa som saknar studentexamen. Folkpartiet föreslår att elever som har gått ett teoretiskt inriktat program ska få en studentexamen som ger högskolebehörighet. Elever som har gått yrkesinriktade program ska få en yrkesexamen. En flexibel lärlingsutbildning ska inrättas i samarbete med företagen och den ska avslutas med en lärlingsexamen. Kärnämnena ska inte ha samma innehåll i alla gymnasieprogram utan det ska finnas alternativa kurser. Den elev som inte tänker inrikta sig på högskolestudier kan läsa engelska och matematik som är särskilt anpassad till hans eller hennes yrkesinriktning. Elever ska alltid ha rätt att komplettera med mer teoretiska kurser antingen redan i gymnasiet eller i vuxenutbildningen.
Kvantitet, hård politisk styrning och ett kortsiktigt nyttotänkande har kommit att bli högskolans kännetecken, utbildningsfabriken har gjorts till sinnebild för den svenska högskolan. Det är uppenbart att den politiken har nått vägs ände. Antagningssystemet till högskolan har havererat; vid åtskilliga lärosäten står föreläsningssalar och seminarier tomma medan köerna ringlar sig långa till utbildningsplatser på andra håll. Kvaliteten har sjunkit. Vid vissa lärosäten får studenterna nöja sig med tre fyra undervisningstimmar i veckan. Den fria grundforskningen är hårt ansatt. Forskarna blir allt mer beroende av såväl statliga som privata projektbidrag för sin verksamhet.
Det är dags för ett systemskifte i högskolepolitiken. Det är dags att stänga utbildningsfabriken och upprätta den fria akademin. Inför en studentpeng, som gör att utbildningsplatserna mellan lärosäten och ämnesdiscipliner fördelas utifrån studenternas önskemål, inte efter orealistiska planritningar på Utbildningsdepartementet. Öka satsningarna på kvalitet i grundutbildningen. Stärk resurserna till den fria grundforskningen.
Det måste ske en ökad satsning på litteratur och läsande i skolorna. Att läsa ger oss kunskaper och starka upplevelser. Läsandet ger makt och möjligheter att förändra sitt liv. Idag kan, enligt OECD, en fjärdedel av Sveriges befolkning inte förstå lätta texter och tabeller som vi alla möter i vår vardag. Föräldrar läser allt mindre för sina barn.
I Sverige lever kulturskaparna alltjämt under svåra omständigheter. De flesta människor som försörjer sig på att skriva, spela musik, måla, dansa eller spela teater är inte och kan inte bli fast anställda. Till och med de stora institutionerna har en i grunden svag ekonomi. Vanliga arbetsmarknadsåtgärder och vanlig verksamhet på arbetsförmedlingarna kan inte motsvara kulturens behov. Resurserna borde i stället riktas direkt till kulturens arbetsfält och erbjuda de investeringar i arbetskraft som kulturen ständigt saknar. Folkpartiet vill därför skapa kulturfonder som ska användas till långvariga arbetsstipendier och möjligheter att avsätta betydande belopp när särskilda insatser behövs.
I de budgetpolitiska riktlinjer som regeringen föreslår saknas alla hänvisningar till behovet av att förbättra de funktionshindrades villkor. Denna brist i propositionen är dessvärre ingen engångshändelse. Bredare och starkare intressen brukar se till att deras krav lyfts fram, ibland också på bekostnad av förutsättningarna för den goda ekonomiska utveckling som kan trygga välfärden för de svagare. Men mindre grupper som är långt mer utsatta har ofta svagare resurser för att påverka politiken. De glöms bort och sätts åt sidan när prioriteringarna görs. De blir, med Bertil Ohlins välkända ord, ”det glömda Sverige”.
Inför de kommande årens budgetarbete skulle det vara mycket olyckligt om riksdagen godkände budgetpolitiska riktlinjer där behovet av handikappreformer inte beaktats. Många andra verksamheter och reformprojekt kan väntas få en plats på den politiska dagordningen även om de inte framhävs speciellt vid riksdagsbeslut om riktlinjer för kommande budgetarbete. När det gäller ”det glömda Sverige” är dock benägenheten att fortsätta att glömma stor.
När man ser framåt – något som regeringen för övrigt gör alltför lite i vårpropositionen – är det viktigt att, dels se till att de alltför lätt bortglömda reformbehoven inte glöms bort igen, dels ha framförhållning så att inte nya svårt eftersatta områden uppkommer, med nya brister så att fler hamnar i ett framtida ”glömt Sverige”.
När det gäller funktionshindrade är de budgetmässigt mest betydelsefulla reformbehoven att återupprätta 90-talets handikappreform och att de närmaste åren genomföra en genomgripande tillgänglighetsreform, där ansvaret för åtgärderna ska ligga lokalt men där staten är pådrivande med stimulansbidrag och riktlinjer.
90-talets handikappreform, med rätten till personlig assistans, var en frihetsrevolution. De visade hur en målmedveten prioritering kan lyfta fram ”det glömda Sveriges” frågor ur glömskan, även i tider av svår ekonomisk motvind. Statens nettokostnad för att upphäva de inskränkningar som gjorts 1996 och senare beräknas till 300 miljoner per år. Det är viktigt att detta behov beaktas i budgetarbetet för 2003 och åren därefter.
Detsamma gäller den genomgripande tillgänglighetsreformen, där vi liksom tidigare förordar en engångssatsning på sammanlagt fem miljarder kronor, fördelad över de närmaste åren. Kostnadsbedömningen är densamma som Boverket gjort. Denna satsning bör komma igång under 2003.
De bortglömda behoven i det glömda Sverige kan också exemplifieras med de ekonomiska villkoren för de närstående som vårdar svårt sjuka anhöriga. Villkoren för s.k. närståendepenning bör förbättras och personkretsen till vilken sådan ersättning kan ges bör vidgas.
Tandhälsan är också ett område där en del nya välfärdsbrister är på väg att uppkomma och där ”det glömda Sverige” kan bli större. De förändringar som gjorts räcker inte för att förhindra detta. Det beslut om högkostnadsskydd för äldre som fattats bör ses som ett första steg mot regler som omfattar alla med stora tandvårdskostnader. Till att börja med bör åldersgränsen för högkostnadsskyddet sänkas till 60 år. Statens kostnader för förbättring av tandvården beräknar vi till 300 miljoner 2003 och 400 miljoner året därpå.
Inom äldrevården har många förbättringar skett de senaste årtiondena. Men såväl ett antal fall med dålig vård som en del andra tecken de senaste åren pekar på att äldrevården kan gå mot en försämrad situation med växande vårdbehov, tilltagande kvalitetsproblem och ökade svårigheter att rekrytera och behålla kunnig och kompetent personal. Prognoserna för befolkningens åldrande och de senaste årens utveckling på arbetsmarknaden talar sitt tydliga språk. Om inte äldrevården ser till att vara en arbetsplats där människor som vill satsa på kvalitet och god omvårdnad vill vara kvar, kan det gå riktigt illa. Äldrevården måste också vara en arbetsplats som tar hänsyn till anställdas behov när det gäller att utforma scheman och förena verksamhetens krav med individuell flexibilitet med arbetstider och arbetsvillkor – samt möjlighet att välja mellan olika arbetsgivare, inte bara en enda kommunal sådan på varje ort.
Framtidens äldrevård måste kännetecknas av både valfrihet och god omvårdnad för de äldre som har svårt att klara sig själva. Den måste kännetecknas av både ansvar och stimulerande arbetsförhållanden för personalen. Detta är stora och mångåriga uppgifter som inte gärna kan förbigås med tystnad i budgetpolitiska riktlinjer. Staten och kommunerna bör samverka för att utveckla och kvalitetssäkra äldreomsorgen för framtiden. De närmaste åren bör staten med stimulansbidrag och utvecklingspengar främja utvecklingsarbetet. Stora delar av ett sådant program ger minskade andra utgifter inom den kommunala sektorn och hos landstingen. I budgetarbetet de närmast kommande åren behöver stor vikt läggas vid detta, inte minst vid att stimulansbidragen skall medverka till att omsorgsgaranti, individuell valfrihet mellan olika utförare (s.k. äldrepeng) samt kommunala äldreombudsmän införs på bred front i äldrevården.
En omsorgsgaranti bör vara ett system på kommunal nivå för kvalitetssäkring och stöd för personalen i att upprätthålla god vård. Omsorgsgarantin skall klart ange vad åtagandet är när det gäller rätt till bland annat värdigt omhändertagande, fungerande hemtjänst och färdtjänst, medicinsk kompetens i äldrevården, hjälpmedel i rätt tid, fungerande trygghetslarm med mera. Omsorgsgarantin skall också innehålla en rätt att bo i eget rum för alla som inte vill dela rum i särskilt boende. På den punkten har regeringen nyligen i en annan proposition föreslagit regler för bostadstillägg som riskerar att för lång tid framåt bevara missförhållandet med påtvingat dubbelrumsboende i äldrevården.
”Att se det könsdiskrimerande mönstret och vilja göra någonting åt det – det är definitionen på att vara feminist. Den liberala feminismens devis lyder: Stärk kvinnorna – inte staten och patriarkatet.” Orden är Lars Leijonborgs och är hämtade ur antologin Liberal feminism. Dessa rader fångar essensen i folkpartiets jämställdhetspolitik.
Jämställdhet handlar i grunden om makt och inflytande – att kunna bestämma över sitt eget liv. Många kvinnor upplever idag att deras möjligheter att påverka sitt eget liv är starkt begränsade. Därför tar den liberala jämställdhetspolitiken avstamp i ökad egenmakt för kvinnor, oavsett om det handlar om arbetslivet eller vardagslivet.
Makt över sitt arbetsliv, sin arbetstid, sin utvecklingskompetens och sitt familjeliv, är centralt för att vi skall nå ökad jämställdhet mellan kvinnor och män. Tid upplevs av många idag som en bristvara och en ökad känsla av egenmakt är därför mycket viktigt för att förhindra ökad stress och press.
Vi liberaler vill ha en mer flexibel arbetslagstiftning där det är upp till var och en att bestämma över sin egen arbetstid. Vi säger nej till en generell lagstadgad arbetstidsförkortning som framför allt förespråkas av Miljöpartiet och Vänsterpartiet. En generell arbetstidslagstiftning är inte med automatik den bästa lösningen för den enskilda individen. Vissa vill vi kanske arbeta mindre under vissa perioder i sitt liv och mer i andra, det måste dock alltid vara individen som bestämmer när och hur det skall ske.
Folkpartiet vill också införa ett helt nytt system med individuella kompetenskonton. Det nuvarande avdragsgilla pensionssparandet borde därför breddas till ett ”pensions- och utvecklingssparande”, där individer får göra skattebefriade avsättningar, som senare kan användas för att bekosta t.ex. studier.
I ett levande och vitalt samhälle måste alla, både kvinnor och män, få möjlighet att komma till sin rätt som yrkesverksamma och familjemedlemmar. Barnens behov av omsorg måste tillgodoses. Det ställer krav på en familjepolitik som anpassar sig till de enskilda människornas önskemål och familjers olika behov.
Makten över familjelivet handlar både om delat ansvar och om ökad valfrihet. Bättre föräldraförsäkring ger en mera delad start, barnkonto och valfrihet i barnomsorg ger mera självbestämmande, med sänkt skatt på hushållsnära tjänster kan fler slippa känna stress och press i vardagen för att de inte hinner med städning och tvättning.
”Maxtaxan” i barnomsorgen är nu införd, det är inte precis vår modell men i grunden en reform som ligger nära Folkpartiets linje om enhetstaxa. Denna ligger därför fast. Vi vill kombinera detta med fler alternativ som ökar valfriheten för barnfamiljerna. Ökad valfrihet ger större vardagsmakt för småbarnsföräldrarna men är också avgörande för att släppa loss idéer, skaparkraft och nya organisatoriska lösningar för barnomsorgspersonalen. De borgerliga partierna arbetar för att nå en gemensam lösning som innebär att stödet når alla barn och erbjuder större valfrihet.
Avskaffa den direkta lönediskrimineringen. Lönediskriminering, som innebär att kvinnor och män får olika lön för lika eller likvärdigt arbete måste övervinnas. För att bryta lönediskrimineringen behövs verkningsfulla metoder såsom lönestatistik och bättre och tydligare modeller för arbetsvärdering samt en skärpning av vår jämställdhetslag. Jämställdhetsmålen bör flyttas från AD till vanlig domstol.
Bryt den könssegregerade arbetsmarknaden. Den svenska arbetsmarknaden är starkt könssegregerad. De kvinnodominerade yrkenas status måste höjas genom att höja lönerna och stärka det egna inflytandet över arbetet så att det blir attraktivt att arbeta där. Den politiska viljan måste vara motorn i detta arbete. Att bryta den offentliga sektorns monopolställning är avgörande.
Gör fler kvinnor till chefer. Ett medvetet och strategiskt arbete för att rekrytera fler chefer inom såväl privat som offentlig sektor är en viktig del i kampen för minskade löneskillnader mellan kvinnor och män. När fler kvinnor får chansen att starta och driva företag blir förebilderna fler och fler kvinnor skulle kunna rekryteras till högre positioner inom näringslivet. I grunden handlar det om att synliggöra kvinnor när högre tjänster skall tillsättas. Vi måste bryta den manliga normeringen av hur en ledare ska se ut. Den offentliga sektorn bör gå före, inte som nu ligga efter.
Förena förvärvsarbete med föräldraskap. Det är enbart genom ett omfattande skifte i attityd hos arbetsgivare och på arbetsplatser normeringen av hur en kvinna resp. man förväntas vara bryts. Men det är inte ens i sig tillräckligt, de praktiska villkoren behöver förändras. Folkpartiets familjepolitik handlar i grunden om att underlätta för både kvinnor och män att förena ansvar för barn med ansvar på jobbet. Reformerad föräldraförsäkring, höjda tak för ersättningsnivå, ”öronmärkt” pappaledighet, valfrihet i barnomsorgen och skattesänkning på hushållsnära tjänster liksom större eget inflytande över sin arbetstid och sin arbetsorganisation är viktiga praktiska förutsättningar, något som i sin tur, det är vi övertygade om, bidrar till det skifte i konventioner och normer som behövs såväl inom den offentliga sektorn som i det privata näringslivet.
Systematisk plan för förändrad löne- och arbetsstruktur. Den offentliga sektorns olika arbetsgivare, där kvinnor i så hög utsträckning är verksamma, har det gemensamt att de styrs av politiskt valda förtroendemän. Politikerna kan alltså själva i egenskap av arbetsgivare göra det reformarbete som krävs. Vi föreslår att kommuner, landsting och staten upprättar en plan för hur man systematiskt ska arbeta för att förändra situationen.
Vid sidan av lön, makt och barn vill vi liberaler i det fortsatta reformarbetet särskilt lyfta bekämpandet av mäns våld mot kvinnor, med ökat skydd för utsatta och bättre möjligheter för att förebygga. Invandrade kvinnor och flickors i många fall särskilt utsatta situation samt tillståndet inom vården för kvinnor som patienter är andra angelägna områden för förbättringar.
Liberaler är internationalister. Överallt på jorden och i alla tider har liberaler stått för att mänskliga fri- och rättigheter är något universellt. Våra åsiktsfränder har kämpat för demokrati, för fred och folkförsoning, för frihandel, för internationell solidaritet och för human behandling av människor på flykt – och arbetet går vidare i vår tid.
Folkpartiet liberalerna i Sverige står mitt i den traditionen.
Världen har på flera sätt blivit bättre på senare år. Trots detta finns det alltför många undantag, såsom att konflikten mellan israeler och palestinier gått från fredspris till världskris. Eller att vi – i den rika världen – sedan den 11 september blivit varse att storskalig terror även kan drabba oskyldiga människor i vår del av världen. Fortfarande är förtrycket och fattigdomen omfattande i stora delar av världen. Över en miljard människor lever i akut fattigdom och under svåra, oacceptabla levnadsvillkor. Mänskligt lidande är lika outhärdligt och lika oacceptabelt var det än förekommer. Nationsgränser kan aldrig avskärma oss från ansvaret för våra medmänniskor.
Folkpartiet liberalerna vill att Sverige och EU ska ta ett brett initiativ till global solidaritet. Vi vill se en friare världshandel, mer skuldavskrivningar samt ett högre och bättre bistånd inriktat på att främja demokrati och respekt för mänskliga rättigheter. Vi vill stärka kampen mot klimatpåverkande utsläpp genom en europeisk och om möjligt en global koldioxidskatt. Att ge förföljda människor en fristad är de fria demokratiska ländernas skyldighet.
Frihandel är avgörande för att uppnå utveckling, komma till rätta med miljöproblem och förbättra sociala förhållanden runt om i världen. Frihandels- och globaliseringsmotståndare brukar ofta argumentera för att en friare världshandel innebär negativa effekter på miljön och arbetsvillkoren i både u-land och i-land.
Det är inte sant att handel är skadligt för miljön. Det är när länder växer, när människor får det bättre som man kan börja göra något åt miljöproblemen, t.ex. genom renare metoder för uppvärmning och matlagning, bättre sanitära förhållanden osv. Med bättre ekonomi ökar också människornas krav på miljön, de blir en stark kraft för miljöförbättringar. Människor som genom att vi stoppar deras handel är dömda till fattigdom är inga starka miljökämpar.
Det stämmer heller inte att frihandel leder till arbetskraftsexploatering. Tvärtom så skapar det ökade ekonomiska utrymme som frihandeln innebär bättre möjligheter att komma tillrätta med dåliga arbetsförhållanden. Bakom kraven från t.ex. europeiska och amerikanska fackföreningar på att inom ramen för WTO-förhandlingarna lyfta in frågor om hur arbetsvillkoren ska se ut döljs inte sällan rena handelshinder. Genom att ställa hårdare krav på u-länderna vill man försämra deras möjligheter att konkurrera på Europas och USA:s marknader. Frågor om t.ex. arbetsvillkor bör hållas borta från WTO. ILO är den internationella organisation som har hand om och är bäst lämplig för att handha frågor om bl.a. arbetsförhållanden. De allra flesta länder som är med i WTO är också med i ILO. FN:s generalsekreterare, Kofi Annan, menar att WTO inte är rätt plats att diskutera arbetsrätt, miljöproblem och andra sociala frågor som kan påverka handeln. Istället bör de FN-organ som handhar sådana frågor stärkas.
Förutom att gå i spetsen för ökad frihandel ska Sverige också gå i täten för ett omfattande bistånd, för att stärka de strukturer som gör att också de fattigaste får del av tillväxtens frukter. Fortfarande står hundratals miljoner människor helt vid sidan av och har aldrig kommit med på globaliseringståget. För dem behövs bistånd. Tyvärr fortsätter dock de rikare ländernas utvecklingsbistånd att ligga på en skamligt låg nivå. Av EU:s medlemsländer är det endast fyra som uppnår det av FN uppsatta målet att 0,7 procent av BNI ska gå till bistånd. Sverige har inte särskilt mycket att yvas över. Vi ligger idag inte särskilt mycket över det den förre biståndsministern Pierre Schori kallade för skammens gräns.
Sverige ska vara ett föredöme i EU och gå i spetsen för en generös biståndspolitik. Folkpartiet liberalerna vill därför se en kraftfull satsning på bistånd de kommande åren. Vi föreslår att biståndet höjs totalt med mer än 2½ miljarder kronor utöver regeringens förslag åren 2003–2004. Vårt förslag innebär att den totala biståndsramen uppgår till 0,86 procent av BNI för år 2003 respektive 0,93 procent av BNI för år 2004. Med vår föreslagna ökningstakt kommer enprocentsmålet att vara återställt år 2005. Till skillnad från regeringen och dess samarbetspartier, (v) och (mp), har vi en konkret tidsplan för när enprocentsmålet ska vara uppnått. Folkpartiet anser även att en avdragsrätt för gåvor till internationellt biståndsarbete bör införas. På så vis kan ett ännu kraftigare frivilligt resursflöde från Sverige till behövande människor på andra kontinenter ske.
EU är idag, genom den egna budgeten och varje enskilt medlemslands egna bidrag, den största biståndsgivaren i världen. Men EU kan mera och bättre. Vid FN-toppmötet om finansiering och utveckling i Monterrey i mars hade världens rika länder chansen att enas om en höjning av biståndet till världens fattiga. Men de konkreta löftena uteblev. Ytterligare en möjlighet uppstår emellertid senare i år när världens ledare samlas till en ny utvecklingskonferens i Johannesburg. Då bör substantiella löften till u-länderna utlovas.
Med politisk vilja och ledarskap bör alla EU:s nuvarande medlemsländer kunna nå upp till FN:s biståndsmål inom tre år. Vi anser att EU:s linje bör vara att det samlade biståndet i världen snabbt bör öka med 30 procent. OECD-ländernas samlade bistånd uppgår för närvarande till cirka 600 miljarder kronor årligen. Vårt förslag skulle alltså innebära ytterligare 180 miljarder kronor.
Några av de verksamheter som utgör hörnstenar i den svenska välfärden finns inom ramen för det kommunala ansvaret och den kommunala finansieringen. Även om situationen varierar kraftigt från kommun till kommun gäller att den genomsnittliga situationen i skolan och vården inte uppfyller de kvalitetskrav vi anser måste ställas. För många slås ut från skolan. Vårdköerna är för långa. Även barn- och äldreomsorgen präglas i vissa kommuner av betydande problem. Köerna är i vissa fall växande även här. Barngrupperna är på sina håll orimligt stora. Kvaliteten i äldreomsorgen brister.
Kvaliteten i en verksamhet avgörs både av resursernas storlek och hur resurserna används. Vi vänder oss därför emot regeringens och deras stödpartiers synsätt där det endast tycks vara ökningar av statsbidragen som räknas.
När det gäller resursernas storlek accepterar vi i huvudsak regeringens förslag. Till följd av den hyggliga tillväxten de senaste åren ökar kommunernas skatteintäkter avsevärt, från 360 miljarder kronor 2001 till 412 miljarder år 2004. Det måste starkt understrykas att det är den bästa vägen att finansiera en utbyggd välfärd. På lång sikt bör kommunernas beroende av statsbidrag minska. I det kortare perspektivet är det nödvändigt med statlig tilläggsfinansiering. Vi accepterar regeringens beräkning av det generella statsbidraget och de specialdestinerade anslag som finns till vården och skolan. Vi vill ha högre anslag till köp av rehabilitering. Vi föreslår dessutom ett stimulansbidrag till utveckling av äldreomsorg samt medel för finansiering av den nationella vårdgaranti vi föreslår.
Vi avstyrker några andra specialdestinerade bidrag, bland annat sådana som är mer eller mindre förtäckta subventioner till kommunala bostadsbolag.
Den stora stridsfrågan på det kommunala området mellan liberaler och socialister gäller inte de totala resurserna utan hur resurserna används. Folkpartiet har genom åren framfört en rad förslag om hur den kommunala verksamheten kan effektiviseras så att medborgarna får mera valuta för skattepengarna. När Folkpartiet satt i regeringsställning i början av 1990-talet ökade också produktiviteten i sjukvården mycket kraftigt. Därefter har den sjunkit. Socialdemokraterna lyckades i valrörelsen 1998 döda viktiga debatter om systemfel i vård och skola genom att utlova höjda statsbidrag. Det som därefter hänt visar hur viktigt det är att kombinera ökade resurser med sådana systemförändringar. De senaste åren har skolans resurser ökat, men problemen har inte minskat. Det räcker inte med pengar. Också skolpolitiken måste läggas om. Motsvarande gäller vårdområdet.
Vården, skolan, barnen och de gamlas omsorg är alldeles för viktiga för att Socialdemokraterna även i årets valrörelse ska få komma undan debatten om kvalitet och valfrihet för medborgarna med platta diskussioner om statsbidragens storlek. Vi går till val med förslag om vård i tid med vårdgaranti, värdig äldreomsorg och en skola för kunskap och bildning – för alla barn.
Folkpartiet säger alltså ja till de i vårpropositionen angivna statsbidragen. Men för att människor ska få valuta för sina skattepengar måste också en rad strukturreformer genomföras:
Konkurrensutsätt all verksamhet som inte är myndighetsutövning
Avreglera vården och skolan – statliga hinder för privata alternativ ska undanröjas
Nej till ytterligare regleringar, exempelvis förbud mot privata sjukhus
Större makt och valfrihet för medborgaren genom vårdgaranti, skolpeng och äldrepeng
Tydliga mål för skolan, reformerat gymnasium, rättvisa villkor för friskolor.
Människor ska ha samma möjligheter till grundläggande kommunalt finansierad service oavsett var de bor. Därför är ett system för utjämning av de kommunalekonomiska förutsättningarna både rimligt och nödvändigt.
I bred enighet har riksdagen slagit fast att utjämningssystemet ska medverka till att kommuner och landsting ges likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast att ”kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet” samt att ”kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader”.
Folkpartiet har emellertid haft viktiga invändningar mot utformningen av detaljerna i systemet. På viktiga punkter har vi drivit och röstat för andra regler, vilket skulle givit ett annat utfall för de olika kommunerna och landstingen. Gemensamt för våra yrkanden har varit att de velat stimulera kommunerna att vidta egna åtgärder för att förbättra sin situation. En orimlig effekt av nuvarande system är exempelvis att kommuner förlorar på att det byggs nya bostäder och att människor flyttar till kommunen. De reglerna har bidragit till det låga bostadsbyggandet i landet.
Vår poäng är att även skatteutjämningssystemet ska vara tillväxtfrämjande. Vi är övertygade om att redan på ganska kort sikt skulle de flesta kommuner och landsting bli vinnare i vårt system. Om Folkpartiets yrkanden hade bifallits hade tillväxtkommuner och tillväxtregioner haft ett bättre ekonomiskt utfall än i dagens system. På sikt skulle människor i alla regioner bli vinnare.
Det gällande systemet för kostnads- och inkomstutjämning är oöverskådligt och innebär att slutresultatet för den enskilda kommunen ibland blir starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Det är därför ingen slump att det pågår en ständig politisk kamp om de ingående faktorerna. Inkomstutjämningen med nuvarande konstruktion ger skenande, oförutsedda betalningsflöden.
Mot bakgrund av att de allvarliga effekter vi varnat för blivit en realitet är det dags att renodla systemet, alltså minska antalet ingående faktorer. Inkomst- och kostnadsutjämning bör ses samlat och inte som i dagens system separerat.
Folkpartiet liberalerna anser därför att det snarast möjligt måste tas fram ett nytt system, där utjämningen av såväl kostnader som inkomster grundas på strukturella faktorer. De viktigaste faktorerna bör enligt vår uppfattning vara demografin, glest boende och befolkningens socioekonomiska sammansättning. Systemet måste i hög grad ta hänsyn till den lokala kostnadsnivån, vilken ofta är en spegel av skattekraften. Ett sådant nytt system bör träda ikraft snarast. I likhet med tidigare systemomläggningar bör då staten vara beredd att tillföra ett införandebidrag så att ingen kommun drabbas av plötsliga inkomstbortfall i samband med reformeringen.
Folkpartiet har nu föreslagit att det finansiella ansvaret för skolan överförs från kommunerna till en nationell skolpeng. Detta förutsätter en skatteväxling mellan staten och primärkommunerna. I ett fortsatt utvecklingsarbete kring skatteutjämningssystemet bör ingå, som ett alternativ, att utjämningen i sin helhet sker via statens försorg. Det måste emellertid sägas att det alternativet förutsätter andra förändringar för att skapa ekonomiskt utrymme för staten, exempelvis ytterligare skatteväxlingar och/eller förändringar i statsbidragssystemet. Alternativet att systemet görs helstatligt motiveras av demokratiska skäl och bör diskuteras separerat från systemets utjämningsuppgifter.
Utjämningssystemets nuvarande konstruktion försvårar medborgarnas relation till den lokala politiken. Folkpartiet liberalernas förtroendemän påpekar ofta att det nuvarande systemet försvårar relationerna med väljarna och ger näring till politikerförakt. Det är omöjligt att förklara för dem som bor i kommuner med svag ekonomi varför de andra kommunernas företrädare så ofta protesterar mot systemet, samtidigt som det inte går att förklara inför invånare i kommuner med hög skattekraft varför tillväxtens kostnader inte tas med i beräkningarna och varför problem som segregation, arbetslöshet och stort antal socialbidrag inte lämnar särskilt djupa spår i utjämningssystemet.
Vi har från början yrkat avslag på ett antal av de ”projektmiljarder” – eller ”jippomiljarder” som de också kan kallas: ”bostadsakuten”, ”kommunakuten”, ”kretsloppsmiljarden”, ”Östersjömiljarden”, ”storstadssatsningen” och ”lokala investeringsprogrammen”. Det är helt enkelt metoder som inte ger medborgarna valuta för skattepengarna utan snarare syftar till att ge uppmärksamhet åt berörda statsråd eller möjligen att ge intryck av en handlingskraft som saknas. Bristen i effektivitet har också många gångar påtalats i olika utvärderingar, exempelvis av Riksrevisionsverket, ESO (Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi) och Riksdagens revisorer.
I många fall utgör projekten också ett underkännande av tilltron till förmågan hos såväl lokala politiker som andra lokala aktörer att skapa varaktiga och för dem önskvärda förändringar. Projekten är i stället ett uttryck för bristande vilja hos regeringen att släppa sin egen politiska makt för att lägga makten hos dem saken berör.
Folkpartiet stöder helt den så kallade finansieringsprincipen, som innebär att då staten ger kommunerna nya åtaganden eller genomför skatteförändringar som undandrar kommunalskatt, så ska detta fullt ut kompenseras, liksom förändringar i motsatt håll. De skattesänkningar vi föreslår påverkar till viss del de kommunala skatteintäkterna, vilket vi förutsätter ska justeras så att kommunernas ekonomi inte påverkas.
Kommunkontosystemet (den s.k. Ludvikamomsen) behöver reformeras. Att en nu föreliggande proposition föreslår att metoden med invånarbaserad avgift ersätts med neddragning av statsbidraget gör i sak ingen skillnad i de brister som idag finns. Systemet behöver reformeras för att uppnå konkurrensneutralitet såväl mellan kommuner som mellan kommunalt finansierad verksamhet i privat resp. egen regi. Detta gäller särskilt beträffande de viktiga välfärdstjänsterna i sjukvård, äldreomsorg, förskola och skola.
En näraliggande fråga berör det faktum att kommunerna i växande utsträckning synes skatteplanera för att undandra staten skattemedel. Ett argument för kommuner att driva verksamhet i bolagsform är att det ibland möjliggör transaktioner som gör att kommunen slipper betala statsskatt. Metoden är att först bilda kommunala bolag och därefter låta dem ingå i en koncern. På det sättet kan exempelvis en vinst som uppstår i ett energibolag användas till att subventionera hyran för en kommunal sporthall. Vinsten i energibolaget skulle normalt ha beskattats men genom koncernbildningen kan överskottet istället användas till andra kommunala ändamål.
Det vi nu beskrivit strider mot andan i reglerna för den kommunala verksamheten. Avgifterna för exempelvis kommunal eldistribution får bara motsvara självkostnaden. Att däri inräkna en subvention till en sporthall är egentligen inte tillåtet, men det kan vara svårt för en elkonsument att i domstol bevisa att energibolagets vinst är oskälig. För medborgarna måste det te sig ganska obegripligt att offentliga kassor försöka lura varandra på pengar, när det i slutändan är samma skattebetalare som betalar.
Den kommunala bolagshysterin har många negativa effekter. Det bör inte finnas ett skatteincitament att bilda kommunala bolag och koncerner. Vi anser att sådana vinster i princip bör neutraliseras när statsbidraget betalas ut. Den kommunala skatteplaneringen är omfattande. Det torde dessvärre vara förknippat med betydande juridisk-tekniska svårigheter att etablera system som helt neutraliserar effekten, men riksdagen bör redan nu fatta beslut om att låta regeringen införa ett provisoriskt system redan från kommande årsskifte. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett permanent system.
När det gäller tilläggsbudgeten för innevarande år 2002 i regeringens ekonomiska vårproposition har Folkpartiet en rad förslag som redovisas i det följande. Dessa ska ses i ljuset av det budgetförslag som vi presenterade i oktober förra året, där vi redovisade våra budgetprioriteringar för detta år och som hade en annan inriktning än regeringens förslag.
Med hänvisningen till att antalet konkurser ökade mer än väntat under förra året har statens kostnader för lönegarantiersättning stigit så mycket att regeringen nu föreslår att anslaget Bidrag till lönegarantiersättning ska ökas med 970 miljoner kronor. Denna satsning föreslås finansieras genom bl.a. en sänkning av anslaget Särskilda insatser för arbetshandikappade.
Folkpartiet motsätter sig denna neddragning. Oavsett om konjunkturen är bra eller dålig så har de handikappade alltid en svår situation på arbetsmarknaden. De statliga insatserna för att stärka handikappades ställning är därför mycket viktiga och måste alltid prioriteras. Att få möjlighet att utföra ett efterfrågat arbete ökar livskvaliteten. Regeringens plötsliga neddragning för de arbetshandikappade är därför helt oacceptabel och förslaget bör avslås och regeringen bör återkomma med annat förslag till finansiering.
När det gäller svårt utsatta kvinnor, som drabbas av närståendes våld och missbruk med mera, har ett av våra tidigare förslag halvt om halvt tillmötesgåtts då det i tilläggsbudgeten föreslås ett ökat anslag för bidrag till utveckling av socialt arbete med mera. Vi anser dock att budgetförstärkningen här bör vara de 20 miljoner vi tidigare föreslagit. Denna åtgärd ger, som regeringen själv påpekar, möjlighet till förstärkta insatser beträffande kvinnojourernas verksamhet samt för kvinnor med funktionshinder, kvinnor som drabbats av våld med mera. Om anslaget utökas med 20 och inte med 10 miljoner behövs inte den av regeringen förordade inskränkningen till främst storstadsområden. De mångskiftande problem vad gäller våld, social utslagning, missbruk och funktionshinder som det här gäller är inga avgränsade storstadsproblem.
Folkpartiet motsätter sig regeringens förslag om att minska anslagen till den kvalificerade yrkesutbildningen. Den kvalificerade yrkesutbildningen behöver tvärtom byggas ut eftersom behovet av icke akademisk eftergymnasial utbildning är stort. På längre sikt vill Folkpartiet gå vidare och utveckla den kvalificerade yrkesutbildningen till fackhögskola.
Folkpartiet har sedan länge varit kritiskt mot regeringens lokala investeringsprogram och förordat att anslaget skall avskaffas med motiveringen att olika studier har visat att dessa program inte har fungerat särskilt bra i praktiken. I regeringens vårproposition skriver regeringen att de lokala investeringsprogrammen skall upphävas och istället ersättas av klimatinvesteringsprogram. Anslaget är, trots att det bytt namn, för diffust och vi anser liksom vi tidigare gjort att detta är förtäckta byggsubventioner. Folkpartiet ser klimatfrågan som en av vår tids allra största utmaningar inom miljöpolitiken och beklagar att regeringen inte lyckats presentera mer effektiva åtgärder för att stimulera det lokala miljöarbetet, vilket vi anser vara angeläget och är beredda att medverka till.
Folkpartiet avvisar förslaget att införa en ny myndighet, Statens bostadsnämnd, med uppgift att överta Bostadsdelegationens verksamhet och ge statligt stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag. Vi menar att förslaget helt saknar den tydlighet och precisering av statens och kommunernas roll som är nödvändigt vid den här typen av verksamhet.
Folkpartiet motsätter sig också förslagen att inrätta ett nytt ramanslag 31:14 Omstrukturering av kommunala bostadsbolag. Vi motsätter oss också förslaget att regeringen ska bemyndigas att bilda ett eller flera bolag med uppgift att äga och förvalta eller avveckla bostadsbolag och fastigheter som övertas från kommuner, förslaget att ställa ut kreditgarantier för lån till kommunala bostadsföretag till ett belopp om högst 3 miljarder kronor samt förslaget att regeringen bemyndigas ställa ut kreditgarantier för lån som kooperativa hyresrättsföreningar tar upp för nybyggnation m.m.
Folkpartiet menar att bostadsmarknaden redan i dag präglas av bristande konkurrens och alltför mycket statlig inblandning. Med dessa förslag skulle problemen förvärras. Dessutom bör staten inte ägna sig åt näringsverksamhet.
Ökat djurskydd och stärkt livsmedelssäkerhet är angelägna frågor för Folkpartiet som i samband med budgetarbetet hösten 2001 anslog ytterligare 5 miljoner kronor mer än regeringen på anslaget 42:3 Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder. Det handlar bl.a. om att länsstyrelserna och andra berörda tillsynsmyndigheter får ökade resurser så att de kan kontrollera efterlevnaden av lagar och förordningar. När det gäller den av regeringen föreslagna djurskyddsmyndighetens arbete kommer de livsmedelsproducerande djuren alltjämt att falla under Jordbruksverkets ansvar, och därför är vi kritiska till förslaget. Vi vill istället att de livsmedelsproducerande djuren ska omfattas av en ny livsmedelssäkerhetsmyndighet, då de är en del av livsmedelskedjan. Folkpartiet anser att ett helt nytt system för livsmedelssäkerhet bör införas, samordnat inom EU. Folkpartiet avvisar förslaget att anslaget 42:7 Djurskyddsmyndigheten ökas med 15 miljoner kronor. I avvaktan på en sådan omläggning behöver Livsmedelsverket på kort sikt tillföras 10 miljoner kronor. Livsmedelsverket är i akut behov av ökade resurser. På grund av brist på resurser tvingas verket att slopa kostdatabasen, vilken ger vetenskapligt underlag för kostråd från dietister m.fl. Frågan om kostråd kommer i framtiden att tillhöra den viktigaste uppgiften för de nationella livsmedelsverken. Sådant kommer inte att hanteras på EU-nivå. Dessutom behöver livsmedelskontrollen skärpas, inte minst vad gäller Livsmedelsverkets tillsyn av kommunerna. Lägg därtill akuta frågor som t.ex. akrylamid (vilket i och för sig inte bör föranleda några jättelika kostnader för Livsmedelsverket eftersom den fortsatta forskningen torde tas över av WHO, EU och vetenskapliga institutioner. Vi anser också att konsumentpolitiken behöver förstärkas genom att de fristående konsumentorganisationernas anslag ökar, de resterande 5 miljoner kronorna bör därför anslås till detta.
Bilaga 1. Statens utgifter fördelade på utgiftsområden
Miljoner kronor, avrundade siffror
|
2003 |
2004 |
|
|
Utgiftsområden |
||
|
Rikets styrelse |
6 400 |
6 800 |
|
Samhällsekonomi och finansförvaltning |
9 500 |
9 700 |
|
Skatt, tull och exekution |
8 300 |
8 600 |
|
Rättsväsendet |
24 900 |
25 700 |
|
Internationell samverkan |
1 200 |
1 200 |
|
Totalförsvar |
45 300 |
45 400 |
|
Internationellt bistånd |
18 200 |
20 500 |
|
Invandrare och flyktingar |
4 800 |
4 300 |
|
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
37 300 |
38 900 |
|
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
111 800 |
115 500 |
|
Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
52 700 |
51 600 |
|
Ekonomisk trygghet för familjer och barn |
54 300 |
56 000 |
|
Arbetsmarknad |
44 300 |
43 100 |
|
Arbetsliv |
1 100 |
1 100 |
|
Studiestöd |
21 000 |
22 300 |
|
Utbildning och universitetsforskning |
42 800 |
44 600 |
|
Kultur, medier, trossamfund och fritid |
8 300 |
8 500 |
|
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande |
7 900 |
7 600 |
|
Regional utjämning och utveckling |
2 500 |
2 500 |
|
Allmän miljö- och naturvård |
3 200 |
3 900 |
|
Energi |
500 |
500 |
|
Kommunikationer |
25 300 |
28 400 |
|
Jord- och skogsbruk, fiske med ansl. Näringar |
13 900 |
13 900 |
|
Näringsliv |
3 200 |
3 300 |
|
Allmänna bidrag till kommuner |
133 700 |
136 600 |
|
Statsskuldsräntor m.m. |
54 500 |
48 800 |
|
Avgiften till Europeiska gemenskapen |
24 100 |
23 600 |
|
Minskning av anslagsbehållningar |
0 |
2 000 |
|
Summa utgiftsområden |
761 500 |
77 400 |
|
Summa utgiftsområden exkl. Statsskuldsräntor |
707 000 |
726 600 |
|
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten |
154 300 |
163 100 |
|
Summa takbegränsade utgifter |
861 300 |
889 700 |
|
Budgeteringsmarginal |
8 700 |
14 300 |
|
Utgiftstak för staten |
870 000 |
904 000 |
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 2 maj 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
|
Eva Flyborg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Harald Nordlund (fp) |
|
Runar Patriksson (fp) |
Johan Pehrson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Kenth Skårvik (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
