Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om värdegränsen vid direktupphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till överprövning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de föreslagna reglerna inte har gjorts till föremål för någon konsekvensanalys enligt Simplexförordningen (1998:1820).
Regeringen föreslår en höjning av värdegränsen vid direktupphandling till att vara mot-svarande fem (5) prisbasbelopp, d.v.s. ca 190.000 sek. (Se s. 89 f.)
Regeringen väljer att bagatellisera resultatet av förslaget genom att ställa detta i relation till det förhållandet att ”… många upphandlande enheter/myndigheter redan i dag har antagit en direktupphandlingsgräns om cirka fyra prisbasbelopp …”.
Även fyra prisbasbelopp är en alltför hög gräns. Denna har tillkommit genom regeringens eftergivenhet i sin uppgift att lämna sagda myndigheter direktiv för en opartisk verksamhet.
Mindre företag är beroende av de värdemässigt mindre upphandlingarna. En värdegräns om fem prisbasbelopp inte bara undandrar ett än större antal företag än tidigare från anbudsgivning. Den lämnar även myndigheter – och regeringskansli – möjlighet att utan kontroll och sanktion medvetet favorisera vissa företag.
Regeringen lägger fram detta förslag oaktat att även regeringen begriper att ”avsedda” be-sparingar hos de upphandlande enheterna kan komma att raderas ut av ”… den kostnadsökning som kan bli följden av en bristande konkurrensutsättning” och att värdegränsen kan medföra att det skapas ytterligare etableringshinder.
Regeringen säger sig därför ännu en gång ha för avsikt att ”… följa upp utfallet av förslaget” senast två år efter det att förslaget trätt i kraft.
Då regeringen inte förmår att beräkna konsekvenserna av förslaget i nuläget uppkommer givetvis frågan på vilket sätt regeringen tror sig kunna finna relevanta beräkningsgrunder vid denna senare tidpunkt. Och frågan varför dessa beräkningsgrunder inte har tilllämpats redan före det att förslaget lagts fram.
Regeringen väljer sålunda att under två år låta potentiella leverantörer lida skada till följd av regeringens tillkortakommande i sagda hänseende.
Regeringen inskränker rätten till överprövning av upphandlande enheters beslut genom att tillåta direktupphandling intill en värdegräns om fem prisbasbelopp. Regeringen inskränker därmed ytterligare rätten till överprövning av upphandlande enheters beslut genom förslaget om prövningstillstånd för att kammarrätten skall pröva ett överklagande av länsrätts beslut.
Regeringen gör detta oaktat att den samtidigt konstaterar att ”… det är svårt att göra någon säker uppskattning av de ekonomiska konsekvenserna av de nya reglerna …”
Regeringen har – såvitt visas – inte ens gjort något försök att göra någon uppskattning överhuvudtaget. Regeringen säger sig därför ånyo ha för avsikt att ”… noga följa utvecklingen” av förslagets konsekvenser. Denna gång anges emellertid inte någon tid inom vilken denna uppföljning skall ske.
Då regeringen inte förmår att nu beräkna konsekvenserna av förslaget i nuläget uppkommer givetvis frågan på vilket sätt regeringen tror sig kunna finna relevanta beräkningsgrunder vid denna senare tidpunkt. Och varför har dessa beräkningsgrunder inte tilllämpats redan före det att förslaget lagts fram?
Regeringen lägger fram dessa och andra förslag till riksdagen utan att förslagen i fråga har gjorts till föremål för konsekvensanalyser enligt t.ex. Simplexförordningen (1998:1820).
Detta förhållande speglar ett uppenbart förakt för mindre företag. Detta stämmer inte med att regeringen offentligen utger sig för att värna om mindre företag. Så skriver regeringen t.ex.: ”Småföretagen är … en mycket viktig grupp som regeringen värnar om.”
Detta förhållande speglar även ett uppenbart, medvetet och upprepat förakt för gällande rätt i det att regeringen inte (ens inom Regeringskansliet) verkar för att t.ex. Simplexförordningen skall tillämpas.
Detta förhållande speglar därtill ett uppenbart förakt för riksdagen och dess arbete.
|
Stockholm den 17 april 2002 |
|
|
Karin Falkmer (m) |