Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett vidgat synsätt vid utvärdering av skatteförändringar.
Riksdagen tillkännager för Riksdagens revisorer som sin mening vad som anförs i motionen om ett vidgat synsätt vid utvärdering av skatteförändringar.
Riksdagens revisorer har gjort en granskning av den nedsättning av socialavgifterna på fem procentenheter som infördes den 1 januari 1997 (Rapport 2000/01:8 Sänkta socialavgifter – har de någon effekt?). Nedsättningen av socialavgifterna reducerar företagens totala lönekostnader och gäller alla företag. På grund av att skattesänkningen endast medges på lönesummor upp till 852 000 kronor per år är förslaget mest betydelsefullt för företag med mellan 1 och 4 anställda. För egenföretagare medges nedsättningen på lönesummor upp till 180 000 kronor.
Kristdemokraterna anser att detta sätt att generellt sänka skatten, på motsvarande sätt som grundavdraget i den personliga inkomstbeskattningen, är en lämplig metod för att bl.a. stärka de mindre företagens lönsamhet, konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter. Därför finner vi anledning att i några viktiga avseenden kommentera det synsätt som genomsyrat revisorernas granskning, förslag och tillhörande underlagsrapport.
Revisorernas genomgång av sysselsättningsaspekterna på nedsättningen av socialavgifterna är ambitiös, men de slutsatser revisorerna drar har begränsad relevans för utformningen av den ekonomiska politiken i stort. Revisorernas granskning har för det första ”av metodmässiga skäl avgränsats till att avse det förstnämnda målet, dvs. sysselsättningseffekter”. Detta trots att syftet med förslaget enligt regeringens proposition, förutom att stimulera nyanställningar, även var att uppmuntra egenföretagande. Därmed granskas bara det ena av de två syften som regeringen angav när förslaget skulle införas, vilket i sig är en allvarlig brist.
För det andra inriktas revisorernas granskning och utvärdering enbart på observationer från de första två åren då systemet varit i kraft (1997 och 1998). Det är, precis som t.ex. Svenskt Näringsliv påpekar, troligt att regelförändringar av detta slag behöver längre tid på sig för att sjunka in i medvetandet hos befintliga och potentiella företagare.
För det tredje gör sig revisorerna skyldiga till ett metodfel genom att endast betrakta åren 1997 och 1998 eftersom nedsättningen faktiskt baserades på olika stora lönesummor under åren 1997 och 1998. År 1997 gällde nedsättningen lönesummor upp till 600 000 kronor. En utvärdering som enbart baserar sig på två år när reglerna dessutom inte var desamma måste anses som tveksam. Efter förslag i 1997 år ekonomiska vårproposition höjdes sedan detta underlag till 852 000 kronor. Men revisorerna talar på olika ställen om ”1997 års nedsättning” och framställer det som att denna gällde på lönesummor upp till 852 000 kronor även 1997 (s. 4 och 42). Detta måste även anses vara ett tveksamt sätt att redovisa sakförhållanden av personer som har till uppgift att just arbeta för en så korrekt redovisning som möjligt. I några andra texter framgår dock att stödet var lägre under år 1997.
För det fjärde framgår att datamaterialet för de sysselsättningsberäkningar som ursprungligen planerats inte hade kunnat genomföras på grund av för hög arbetsbelastning hos SCB. I stället har Riksdagens revisorers kansli beräknat sysselsättningseffekterna utifrån ”en annan mer indirekt metod som baseras på andra befintliga data”. Denna metod får dock enligt revisorerna ”betraktas som mer osäker än den tilltänkta”.
För det femte kan framhållas att det är principiellt tveksamt att göra en beräkning av ”kostnaderna” för en skattesänkning i termer av s.k. dödvikt. Detta begrepp används vanligen för att beräkna den samhällsekonomiska kostnaden för den snedvridning av individers och företags val som uppstår till följd av att man inför en skatt. Den gängse jämförelsenormen vid beräkningar av dödviktseffekter (dead weight loss) är således en situation där ingen skatt alls tas ut. Den totala dödviktseffekten enligt gängse definition minskar otvivelaktigt genom nedsättningen av socialavgifterna eftersom den totala skattekilen (skatteuttaget) minskar. Men Riksdagens revisorer använder begreppet dödvikt för att i stället beteckna det faktum att hela skattesänkningen inte har gått att via tillgänglig statistik utläsa i form av en kortsiktig sysselsättningsökning. Revisorernas jämförelsenorm är därvid en satsning på arbetsmarknadspolitiska åtgärder som hade kunnat innebära fler ”sysselsatta” för samma statsfinansiella kostnad. Om denna typ av jämförelsenorm konsekvent användes inför beslut om skattesänkningar skulle snart hela svenska folket ingå i någon arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Revisorernas granskning är, som framgått i avsnittet ovan, enögt inriktad enbart på att bedöma kortsiktiga sysselsättningseffekter. Detta synsätt, understött av delvis tveksamma metoder och underlag för beräkningarna, leder fram till slutsatsen att ”åtgärden” inte är kostnadseffektiv eftersom ”varje nyskapat arbetstillfälle beräknas kosta ca 1,5 miljoner kronor brutto”. Enligt revisorernas mening bör därför nedsättningen av socialavgifterna ”starkt ifrågasättas”. En genomgående jämförelsenorm i den underlagsrapport som huvudsakligen utarbetats av en docent vid FIEF1 (Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning) är också att jämföra skattesänkningen med kostnader för arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Från denna underlagsrapport härstammar också ett flertal märkliga formuleringar som sedan blir Riksdagens revisorers, bl.a. att beskriva den aktuella skattesänkningen som en ”åtgärd” av ”icke ortodox karaktär” samt att ”ungefär 75 procent av subventionen har således varit verkningslös och enbart lett till ökade vinster”.2 Det vore klargörande om Riksdagens revisorer ville redovisa en lista över skattesänkningar som de anser vara av ”ortodox karaktär”.
Kristdemokraterna har ett betydligt vidare synsätt än Riksdagens revisorer på skattesänkningar av den typ som den generella nedsättningen av socialavgifterna utgör. Den grundläggande skillnaden i synsätt är att skattesänkningen i första hand bör ses som ett strukturellt viktigt steg mot, i detta fall, lägre totala lönekostnader och därigenom ett långsiktigt bättre företags- och arbetstagarklimat3. De vinstökningar som Riksdagens revisorer beskriver som verkningslösa är enligt vårt synsätt ett av många viktiga sätt att ge svenska företagare välbehövlig luft under vingarna. Ökade möjligheter till lönsamhet är naturligtvis också helt centralt för att fler ska finna det mödan värt att starta eget företag. På längre sikt gynnar detta självfallet den totala sysselsättningen i landet jämfört med ett bibehållande av världens högsta skattetryck.
Att en skattesänkning av denna typ vid utvärderingen enbart betraktas som en konjunkturmässigt betingad arbetsmarknadsåtgärd och därtill betecknas som ”icke ortodox” av Riksdagens revisorer är märkligt med tanke på den oberoende ställning som där borde försvaras.
Kristdemokraternas slutsats är sedan tidigare att nedsättningen av socialavgifterna i stället bör utökas. Både för att stimulera ökad sysselsättning och nyföretagande och för att öka lönsamheten och utrymmet för investeringar i de mindre företagen. I ett första steg bör därför löneunderlaget utökas till 900 000 kronor per år och nedsättningen uppgå till 7 procentenheter. För egenföretagare bör löneunderlaget utökas till 250 000 kronor. Därefter bör nedsättningen utökas till 10 procentenheter4. Vi noterar att även regeringen har dragit en liknande slutsats och föreslår ytterligare nedsättning av socialavgifterna, men enbart när det gäller stödområde A. Kristdemokraterna stöder detta förslag. Att det finns anledning att sänka skatter med inriktning på mindre företag, förutom ovan angivna skäl, framgår inte minst av nedanstående diagram som visar företagens kostnader per anställd för administrationen av skatterna och de statliga regelverken.
Utöver skattesänkningar behövs därför förstås krafttag vad gäller regelförenklingar. Regeringens senfärdighet, eller mer korrekt ”sen-ofärdighet”, på detta område är beklämmande. Regeringens egen utvärdering visar dessvärre också att den s.k. SimpLex-förordningen hittills inte efterlevts speciellt väl, varken av myndigheter eller – vilket är mest anmärkningsvärt – av Regeringskansliet självt.
Företagens kostnader per anställd och år för regeladministration
Källa: OECD
Behovet av sänkta totala arbetskraftskostnader kan också illustreras av nedanstående diagram som gäller tillverkningsindustrin i stort. Där framgår att utvecklingen för svensk del inte varit så gynnsam de senaste åren. Regeringens skattehöjarpolitik efter valet 1994 bidrog till detta, men också en dåligt fungerande lönebildning.
Källa: KI, augusti 2001
På senare tid har kronförsvagningen för exportföretagens del i viss utsträckning balanserat denna kostnadsökning relativt omvärlden, men inte för den inhemska produktionen. För importföretagen har kronförsvagningen förvärrat situationen. För inhemsk produktion och import leder de totala lönekostnadsökningarna till ett ökat inflationstryck. Att bidra till ett minskat inflationstryck är därför ytterligare ett viktigt strukturellt motiv till att skattesänkningar inte enbart kan, som Riksdagens revisorer väljer att göra, utvärderas i termer av att arbetsmarknadspolitiska åtgärder hade varit billigare.
Kristdemokraterna vill bestämt avvisa det synsätt på skattesänkningar som genomsyrar Riksdagens revisorers rapport och förslag. Om det alls ska vara någon idé att utvärdera effekter av skattesänkningar måste det åtminstone göras utifrån de syften som anges när sänkningen beslutas av riksdagen. Så har inte skett, eftersom en utvärdering av syftet att stimulera nyföretagandet avsiktligt har utelämnats. Därtill borde vid utvärderingar av skattesänkningar (och höjningar) studeras, eller åtminstone omnämnas, de ytterligare effekter förslagen har för samhällsekonomin. Därvid avses t.ex. effekterna på det totala skatteuttaget, på skattekilar, på investeringar, på löner, vinster och priser samt på individers och företags beteende.
Sammanfattningsvis kan sägas att Kristdemokraterna inte har något emot att den i och för sig ambitiösa ansatsen till utvärdering av socialavgiftsnedsättningen ges regeringen till känna, men riksdagen bör komplettera detta med ytterligare ett tillkännagivande om att denna typ av skattesänkning naturligtvis inte enbart kan utvärderas på det sätt som Riksdagens revisorer har gjort. Att som Riksdagens revisorer ifrågasätta skattesänkningen efter en utvärdering som begränsat sig till endast en del av de positiva effekter skattesänkningen har, minskar naturligtvis relevansen i, och betydelsen av, revisorernas slutsats att hela skattesänkningen bör ifrågasättas.
Riksdagens revisorer bör därför också ges till känna vad som här anförts om betydelsen av en mer heltäckande utvärdering av skatteförändringar, där alla de aspekter som angivits ovan beaktas.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Mats Odell (kd) |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
Harald Bergström (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Magnus Jacobsson (kd) |
|
Per Landgren (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Inger Strömbom (kd) |
| [1] | Hur detta kan hänga samman med Riksdagens revisorers oberoende roll i förhållande till varje myndighet och varje organisation borde möjligen utredas i ett särskilt sammanhang, förslagsvis av Konstitutionsutskottet. |
| [2] | I detta sammanhang nämner inte revisorerna det faktum att en redovisning i underlagsrapporten (tabell 5.2) visar att 50 procent (2,7 miljarder kronor) av den totala skattesänkningen tillfaller företag med 0 till 4 anställda. |
| [3] | Oavsett övervältringsantaganden blir det företagen och/eller de anställda som får del av skattesänkningen. Därigenom minskar den snedvridning i ekonomin som beror på skattesystemet. |
| [4] | Se Kristdemokraternas budgetmotion, 2001/02:Fi292 |