Innehållsförteckning 1
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Inledning: Världens chans 6
2.1 En ny värld – men vilken? 6
2.2 Liberal strategi för Sverige 7
2.3 Offensiv för global samverkan 8
2.4 Offensiv för en robustare svensk ekonomi 8
2.5 Offensiv för mer makt till maktlösa 8
3 Ny chans för liberalismen 8
3.1 Offensiv för global samverkan 9
3.2 Offensiv för en robustare svensk ekonomi 10
3.3 Offensiv för mer makt åt maktlösa 10
4 Det förändrade världsläget 10
5 Konsekvenserna för Sverige 15
6 Globalisering – vägen till framtiden 19
6.1 Globalisera solidariteten! 19
6.2 Europeiska (Monetära) Unionen – för fortsatt välstånd 20
7 En skattereform 21
7.1 Det måste löna sig att arbeta 21
7.2 Försäkringsavgifter 23
7.3 ... spara ... 24
7.4 ... och ta risker 25
8 En företagarreform 26
9 Statliga bolag 29
10 Aktionsprogram mot ohälsa 30
10.1 Oacceptabel ökning av långa sjukskrivningar 30
10.2 Psykiska diagnoser ökar 32
10.3 Aktionsprogram för att minska de långa sjukskrivningarna 33
10.4 Arbetstiden 34
10.5 Kompetensutveckling 34
10.6 Hushållstjänster 35
10.7 Makt över arbetsmiljön 35
10.8 Storsatsning på rehabilitering 35
10.9 Finansiell samordning – ”Finsam” 36
11 En kunskaps- och bildningsreform 37
11.1 En liberal politik för bildning 37
11.2 En skola för kunskap 38
11.3 En fri akademi 39
11.4 Kultur med kvalitet och mångfald 40
12 En infrastrukturreform 40
13 Liberal kurs i bostadspolitiken 42
14 En socialförsäkringsreform 43
15 En jämställdhetsreform 46
15.1 Låt kvinnorna växa! 46
16 Budgetpolitikens inriktning 48
17 Statens inkomster 54
17.1 Inkomstskatter 54
18 Statens utgifter 56
18.1 Utgiftsområde 1 Rikets styrelse 56
18.2 Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och offentlig förvaltning 56
18.3 Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd 56
18.4 Utgiftsområde 4 Rättsväsendet 56
18.5 Utgiftsområde 5 Utrikesförvaltning och internationell samverkan 57
18.6 Utgiftsområde 6 Totalförsvar 57
18.7 Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd 57
18.8 Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar 57
18.9 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg 58
18.10 Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och
handikapp 58
18.11 Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom 58
18.12 Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och
barn 59
18.13 Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad 59
18.14 Utgiftsområde 14 Arbetsliv 59
18.15 Utgiftsområde 15 Studiestöd 59
18.16 Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning 59
18.17 Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid 60
18.18 Utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande 60
18.19 Utgiftsområde 19 Regional utveckling och utjämning 60
18.20 Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård 60
18.21 Utgiftsområde 21 Energi 61
18.22 Utgiftsområde 22 Kommunikationer 61
18.23 Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar 61
18.24 Utgiftsområde 24 Näringsliv 61
18.25 Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna 61
18.26 Utgiftsområde 26 Statsskuldsräntor m.m. 62
18.27 Utgiftsområde 27 Avgiften till Europeiska gemenskapen 62
18.28 Anslagsbehållningar 62
18.29 Budgeteringsmarginalen 62
18.30 Utgiftstak för staten 62
18.31 Utgiftstak för den offentliga sektorn 62
19 Anslag på tilläggsbudget för år 2001 63
Riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som Folkpartiet liberalerna förordar enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen fastställer utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 828 miljarder kronor för år 2002, till 853 miljarder kronor för år 2003 och till 887 miljarder kronor för år 2004.
Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för åren 2002–2004.
Riksdagen fastställer målet för det finansiella sparandet i den offentliga sektorn för 2002 till 2,0 % av bruttonationalprodukten.
Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 2002 enligt vad som anförs i motionen.
Riksdagen godkänner beräkningen av förändringar av anslagsbehållningar för budgetåret 2002.
Riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 2002 på utgiftsområdena enligt vad som anförs i motionen (bilaga 1).
Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 2003 och 2004 som riktlinjer för regeringens budgetarbete enligt vad som anförs i motionen (bilaga 1).
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 1 Rikets styrelse enligt uppställningen i bilaga 2.1
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och finansförvaltning och utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommunerna enligt uppställningen i bilaga 2.
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd enligt uppställningen i bilaga 2.2
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 4 Rättsväsendet enligt uppställningen i bilaga 2.3
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 7 Internationellt bistånd enligt uppställningen i bilaga 2.4
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar, utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp, utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom samt utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställningen i bilaga 2.5
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg enligt uppställningen i bilaga 2.6
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad enligt uppställningen i bilaga 2.7
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 15 Studiestöd och utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning enligt uppställningen i bilaga 2.8
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid enligt uppställningen i bilaga 2.9
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 18 Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande enligt uppställningen i bilaga 2.10
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling, utgiftsområde 21 Energi och utgiftsområde 24 Näringsliv enligt uppställningen i bilaga 2.11
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård samt utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar enligt uppställningen i bilaga 2.12
Riksdagen anvisar för budgetåret 2002 anslagen under utgiftsområde 22 Kommunikationer enligt uppställningen i bilaga 2.13
Riksdagen begär hos regeringen förslag till lagändring så att sjukförsäkringens kostnader för trafikolyckor förs över från sjukförsäkringen till trafikförsäkringen.5
såvitt avser tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 2001.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att 25 miljoner kronor inom anslaget 90:5 Regeringskansliet m.m. utgiftsområde 1 Rikets styrelse avsätts för bibehållande av ambassaderna i Lima, Tunis, Beirut och vid Heliga stolen.1
Riksdagen beslutar att förslaget att överföra 300 miljoner kronor från anslag 6:3 till anslag 6:1 inom utgiftsområde 6 Totalförsvar avslås.
1 Yrkandena 9 och 24 hänvisade till KU.
2 Yrkande 11 hänvisat till SkU.
3 Yrkande 12 hänvisat till JuU.
4 Yrkande 13 hänvisat till UU.
5 Yrkandena 14 och 23 hänvisade till SfU.
6 Yrkande 15 hänvisat till SoU.
7 Yrkande 16 hänvisat till AU.
8 Yrkande 17 hänvisat till UbU.
9 Yrkande 18 hänvisat till KrU.
10 Yrkande 19 hänvisat till BoU.
11 Yrkande 20 hänvisat till NU.
12 Yrkande 21 hänvisat till MJU.
13 Yrkande 22 hänvisat till TU.
Terrorattackerna i USA den 11 september 2001 påminde om det moderna, liberala samhällets sårbarhet. Några fanatiska självmordspiloter kunde förorsaka mycket stor skada, mänskligt, materiellt och på den globala ekonomin. Det var möjligt för dem att ta sig in i USA, det var möjligt för dem att kapa några flygplan och det var möjligt för dem att nå sina mål. Ett fritt samhälle kan inte ha den rigorösa kontroll som helt utesluter att ondskefulla människor kan lyckas genomföra dåd av detta slag.
I en fri ekonomi är det stämning och framtidstro hos miljoner och åter miljoner människor som avgör om den ekonomiska aktiviteten ökar eller stagnerar. Också i det avseendet var det möjligt för terroristerna att, åtminstone tillfälligt, nå sina mål. Förstämningen efter attackerna har förstärkt tendenserna till uppbromsning i världsekonomin.
Händelserna påminde också om hur beroende vi människor i dagens värld är av varandra. Minuter efter det att den första flygplanskroppen av lättmetall, med sin last av oskyldiga människor och terrorister, träffat skyskapan av stål, glas och betong i New York var händelsen känd i Sverige. När vi börjat förstå hela vidden av händelsen insåg vi att attackerna var attacker även på oss. Också vi är en del av det öppna, demokratiska, marknadsekonomiska nätverk som terroristerna hatar och vill utplåna. Också svenskar befann sig i World Trade Center den där tisdagsmorgonen. Också svenska jobb drabbas när världsekonomin dyker. Också svenskar måste köa längre när flygplatskontrollerna skärps.
Det har sagts att världen inte kommer att vara sig lik efter den 11 september 2001. Men frågan är hur den kommer att förändras.
Kalla kriget innebar att ett par generationer fick leva med insikten att den mänskliga civilisationen kunde utplånas genom ett förödande atomkrig. Sovjetunionens fall förändrade i ett slag den situationen. Terrorbalansen, ”fruktans fred”, ersattes av ett mödosamt förtroendebyggande mellan de forna fienderna.
Men i kärnvapenhotets ställe kom riskerna med terrorister och skurkaktiga diktaturstater. Den förstörelse de kan åstadkomma kan inte mäta sig med den som riskeras genom massförstörelsevapen i en stormakts händer. Men de är mer oberäkneliga och den skada de kan förorsaka är fullt tillräcklig för att sända chockvågor över världen.
Demokratierna besegrade nazismen. Demokratierna besegrade den europeiska kommunismen. Demokratierna måste också föra kampen mot terrorismen till ett segerrikt slut.
Terroristernas mål är att skrämma oss till rädsla. Vi ska svara med beslutsamhet. Terroristernas mål är att försätta oss i missmod. Vi ska svara med framtidstro. Terroristernas mål är att så split och splittring. Vi ska svara med samverkan. Ett antal händelser har öppnat ett möjligheternas fönster. De har skapat en ”världens chans” att nu ta avgörande steg mot en bättre framtid för människorna på vår planet. Sådana händelser är den europeiska kommunismens fall, demokratins segertåg, världshandelns tillväxt, marknadsekonomins utbredning och den nya informationsteknikens genombrott. Dit kan också, paradoxalt nog, komma att höra den världsvida koalition mot terrorismen, som nu byggs i spåren av dåden i Förenta staterna.
Utgångspunkten för det som ska ske är att Francis Fukuyama, den japansk-amerikanske filosofen, hade fel när han i början av 1990-talet skrev sin klassiska artikel. Historien är inte slut och liberalismen har inte segrat. De största liberala segrarna ligger ännu framför oss. För nu utmanas grundläggande liberala värden.
Fanatism och intolerans tycks bli vanligare. Järnhårda diktaturer med sammanlagt långt över en miljard innevånare framhärdar trots omvärldens protester och inhemska proteströrelser. Fattigdomen och modlösheten är fortfarande utbredd i världen. Rika länder, inte minst i den europeiska union vårt land tillhör, har en tendens att resa murar mot omvärlden, dess varor, tjänster och flyktingar. Miljöförstöringen hotar inte bara växt- och djurarter utan tycks öka frekvensen av naturkatastrofer. Riskerna för världsvida epidemier är ett växande säkerhetsproblem. Globaliseringsmotståndet konfronterar strävan att bygga en internationaliserad värld med länder och folk i tät samverkan.
Just nu är rätt tid – och hög tid – att ta beslutsamma steg för att bygga en bättre värld med nya möjligheter. I vår vision tar den europeiska unionen nu chansen på världsscenen och går i spetsen för formandet av en global strategi för demokrati, rättvisa och fred. Européerna bör ta initiativ till en dialog med andra kontinenter om folkens gemensamma framtid. Också Sverige har en roll att spela i detta sammanhang.
En sådan dialog bör öppnas genom erbjudanden från EU:s sida:
Frihandel – inklusive en radikal reformering av EU.s jordbrukspolitik.
Samarbete – snabb utvidgning av unionen omfattande de nuvarande kandidatländerna, långtgående avtal med sikte på EU-medlemskap för alla helt eller delvis europeiska länder som så önskar, inklusive Ryssland, samt uppbyggandet av ett nytt internationellt samarbetsforum för världens alla demokratier.
Säkerhet – erbjudande till ytterligare länder om att verka för medlemskap i eller i nära samarbete med Nato.
Skuldavskrivningar – för att ge fattiga länder chans till en omstart.
Bistånd – flera EU-länder bör förbinda sig att inom några få år ge minst en procent av sin bruttonationalinkomst i utvecklingsbistånd.
Humanitet – också i flyktingpolitiken
I denna motion utvecklar vi vår syn på Sveriges roll i denna nya, globaliserade värld.
Utifrån den verklighetsbild vi tecknat med några penseldrag föreslår vi i denna motion ett antal förändringar i Sverige. Ämnet är svensk ekonomi, men som framgått har det ämnet kontaktytor mot de flesta andra delar av människors liv.
Våra förslag och synpunkter kan grupperas i tre huvudgrupper.
Frihandel, reformering av EU:s jordbrukspolitik, skuldavskrivningar, bistånd, EMU-medlemskap, global koldioxidskatt, liberalare invandringspolitik m.m.
Storsatsning på fler företag och företagare, brett handlingsprogram för att knäcka den uppåtgående trenden för sjukskrivningar, stress och utbrändhet, bättre infrastruktur, bättre konkurrens, lägre skatter m.m.
Aktionsprogram för ”det glömda Sverige”, intensivare kamp mot lönediskriminering och orättvisa kvinnolöner, bättre skola, valfrihetsrevolution i den offentliga sektorn, arbete för en bättre integrationspolitik m.m.
Terrorattackerna i USA ska inte förklaras med fattigdomen och orättvisorna i världen. Det skulle vara att ge förövarna ett heroiskt skimmer som de verkligen inte förtjänar. Men den världsvida koalition som nu byggs upp kring uppgiften att jaga och gripa internationellt verksamma ogärningsmän påminner om att effektiv internationell samverkan är möjlig och att vi nu lever i en värld som förändrats åtskilligt sedan det kalla kriget. I den meningen finns nu en unik möjlighet att ta initiativ till radikala steg mot en bättre och säkrare värld.
Dagens värld, med sin globaliserade ekonomi byggd på marknadsekonomi och i huvudsak fri handel, kallas ibland liberal. För oss är det en devalvering av begreppet liberal. Dessa inslag är viktiga liberala inslag. Men en värld där miljoner människor svälter, diktatorerna befäster sin ställning och tydliga tendenser till nya murar mellan länder och folk kan skönjas är inte liberal i den mening vi lägger i begreppet.
Men nu finns en chans för liberalismen, den socialt engagerade, kämpande liberalismen, att medverka till viktiga förbättringar i världen.
I vårt eget land är konjunkturen på väg nedåt. De av statsministern utlovade ”sju feta åren” har tills vidare frusit inne. Det blev ett (!) år med tillväxt över de omtalade fyra procenten.
Ändå har vi fortfarande chansen att ta itu med våra grundläggande problem i en situation där statsfinanserna är i balans och den öppna arbetslösheten är lägre än på nästan tio år. Men tiden håller på att rinna ut. Snart kan lågkonjunkturen vara över oss med full kraft och då blir allt mycket svårare. Det är nu vi fortfarande har ”världens chans” att göra Sverige mer entreprenörsinriktat, mer kreativt och den svenska ekonomin mer robust.
En annan följd av att Sverige i hög grad är ett socialdemokratiskt samhälle, inte ett liberalt, är att den politik som kallats rättvisepolitik i hög grad har gynnat de röststarka grupper som organiserat sig och kunnat ta för sig genom det politiska systemet. De starka fackföreningarna inom LO, som nu tackas genom avdragsrätt för medlemsavgiften, har sett till att deras medlemmar gynnats av lagparagrafer som ställt nytillträdande ute i kylan och LO-pucklar i skatteskalan som skapat fattigdomsfällor för andra.
Det finns en folklig ilska inför den orättvisa fördelning av makt detta givit upphov till. Handikappade som ser att andras behov hela tiden går före känner sig maktlösa. Invandrare som hamnat utanför känner sig maktlösa. Kvinnor som hamnat underst i makthierarkier och lönetabeller känner sig maktlösa. Sjuka som betalat skatt i hela sitt liv, men nekas operation när de behöver det, känner sig maktlösa.
Denna folkliga ilska i kombination med att det är möjligt att omprioritera i det offentligas åtaganden skapar en möjlighet att nu slå in på en egenmaktspolitik som också omfattar dem som hittills ofta hamnat utanför. Vi föreslår i denna motion att riksdagen tar den chansen att förverkliga en liberal rättvisepolitik, vars signum är att makt och möjligheter ska komma alla till del, också dem som av olika skäl har mindre möjligheter att göra sina röster hörda.
Mot denna bakgrund framför vi i denna motion och andra motioner vi väckt de senaste dagarna en rad förslag till samhällsförändringar i liberal riktning. Låt oss här i punktform nämna några av de viktigaste.
Kraftigt höjt svenskt bistånd
Avdragsrätt för gåvor till internationell hjälpverksamhet
Initiativ för frihandel – avveckling av huvuddelen av EU:s jordbrukspolitik
Större satsning på skuldavskrivningar för fattiga länder
Tydlig demokratiprofil i svensk utrikespolitik
EMU-medlemskap
Natomedlemskap
Kamp mot klimatpåverkande utsläpp genom en europeisk och om möjligt global koldioxidskatt
Human flyktingpolitik – friare arbetskraftsinvandring
Bättre företagsklimat – fler småföretag bästa försäkringen i lågkonjunktur
Sänkt skattetryck genom prioritering av de viktigaste uppgifterna
Sänkt skatt på arbete
Sänkta företagsskatter
Sänkta boendeskatter
Större reserv för oförutsedda statsuppgifter
Offensiv för att bryta trenden med fler långtidssjuka, stressade och utbrända
Satsning på vägunderhåll och bättre infrastruktur
Ökad forskning och större akademisk frihet
Stimulansbidrag för högre kvalitet i äldrevården
Tandvårdsreform
Större resurser till vården genom samverkan med försäkringskassan
Återställande av änkepensionerna
Stöd till brottsoffer – större satsning på rättstrygghet
Ökat stöd till anhörigvård
Rätt till eget rum i långvården
Skola för kunskap
Tillgänglighetsreform för handikappade
Återställande och utvecklande av handikappreformen
Kamp mot lönediskriminering och orättvisa kvinnolöner
Större valfrihet i familjepolitiken
Händelserna den 11 september i New York och Washington innebär framför allt rent mänskliga förluster. Ingenting kan kompensera för dessa förluster. Det som då hände får också ekonomiska konsekvenser. Förutom förlusten i människor, flygplan och byggnader blir många mera försiktiga och avvaktande, det gäller både i rollen som företagare, anställd och som konsument. En avgörande fråga för både den internationella och den svenska ekonomin är hur stark denna avvaktande hållning blir och hur länge den består.
Händelserna illustrerar på ett tydligt sätt hur fel det är att påstå att olyckor höjer BNP. Bortfallet av mänskliga och materiella resurser och vad de presterade innebär ett långt större bortfall än de resurser för byggnads- och anläggningsreparationer o.dyl. som annars inte skulle haft någon användning.
Terrorn slog mot USA:s ekonomi som redan innan befann sig i avmattning. Efter den långa tillväxtperioden under 90-talet tycktes en avmattning vara på väg. Tillväxten under det andra kvartalet hade, räknat i årstakt, sjunkit ner till cirka en kvarts procent.
Diagram 1. BNP-tillväxten i USA första kvartalet 1999–andra kvartalet 2001
Procentuell förändring i årstakt
Källa: BEA
Vad som händer i den amerikanska ekonomin kommer att ha avgörande inverkan på omvärlden. På samma sätt som USA:s stabila tillväxt under 90-talet var ett stöd för omvärlden i de kriser som då dök upp, t.ex. i Mexiko och i Asien , kommer en svag amerikansk tillväxt att försvåra situationen för EU och Japan m.fl.
Internationella valutafonden (IMF) har i sin bedömning som i allt väsentligt gjordes före 11 september räknat med att 2001 blir ett svagt år men att återhämtningen kommer under 2002.
Tabell 1. BNP-tillväxt i världen 2000–2002
Årlig procentuell volymförändring
2000 |
2001 |
2002 |
|
Världen |
4,7 |
2,6 |
3,5 |
Industriländer |
3,8 |
1,3 |
2,1 |
USA |
4,1 |
1,3 |
2,1 |
EU |
3,4 |
1,8 |
2,2 |
Sverige |
2,3 |
1,8 |
2,6 |
Japan |
1,5 |
-0,5 |
0,2 |
Utvecklingsländer |
5,8 |
4,3 |
5,3 |
Forna kommunistländer |
6,3 |
4,0 |
4,1 |
Källa: IMF
Man kan ifrågasätta om återhämtningen skulle ha blivit så snabb som IMF antagit. Det fanns ett antal tecken i USA, i Europa och på andra håll på att både företag och konsumenter blivit mera försiktiga.
En bidragande orsak är det kraftiga börsfallet på världens börser sedan sommaren 2000. Detta medförde både att hushållen kände sig fattigare och därför mindre konsumtionsbenägna och att företagen hämmades i sina expansionsplaner. I USA och på många andra håll har stora investeringar gjorts under 90-talet varför det kan behövas tid innan näringslivet vuxit in i denna kapacitet och vill investera på nytt.
Det fanns således all anledning att tro att 2001, särskilt den senare delen, skulle ha blivit ett svagt år i många avseenden. IMF:s prognos gjordes före terrorattacken. Den relativt snabba återhämtning som IMF räknade med baserades bl.a. på den ekonomiska politik som förts i många länder. Betydande lättnader i både penning- och finanspolitik hade gjorts. Ett antal centralbanker hade sänkt räntorna och många länder hade också lättat finanspolitiken, t.ex. genomfört skattesänkningar. IMF och många andra har antagit att dessa lättnader i den ekonomiska politiken efterhand skulle leda till att den ekonomiska aktiviteten stimulerades. Därför skulle det vara motiverat att räkna med en kort avmattning och återhämtning under 2003.
Händelserna har infört flera nya inslag av osäkerhet. Det gäller inte bara om huruvida detta bara var ett första inslag i en följd av terrorattacker utan också om det skulle leda till utdragna krigshandlingar som vid Kuwaitkrisen för drygt 10 år sedan. Några nya attacker har inte följt när detta skrivs, men det hindrar inte att en ny terrorhandling någonstans i världen på nytt skulle skapa oro, rädsla och osäkerhet. Hittills har detta inte inträffat.
Det blev inte heller någon snabb svarsaktion från amerikansk sida. De amerikanska motåtgärderna tycks som det nu förefaller bli mera långsiktiga med tyngdpunkt på andra inslag i terroristbekämpningen än militära insatser. Samtidigt som detta måste ses som en klok och väl avvägd politik har den också en negativ sida. Att spänningen hålls vid liv, där kanske militära aktioner kan tänkas komma blixtsnabbt, ökar i sig osäkerheten och därmed försiktigheten med investerings- och konsumtionsbeslut.
Detta kan bli en mycket långdragen process där det förmodligen kommer att ta lång tid innan företagare och konsumenter kan känna sig säkra igen.
En påtaglig risk är att en konflikt med USA och eventuellt några EU-länder inblandade snabbt skulle kunna komma att beröra Mellanöstern och oljeproduktionen även om konflikten startade någon annanstans. Händelser som kunde tyda på en risk för oljeförsörjningen skulle lätt leda till produktions- och börsfall, hamstring och inflationsrisker.
Även om terrorhandlingarna inte lett till någon omedelbar väpnad konflikt eller aktion kvarstår således stora risker för uppflammande kriser. Denna latenta risk kan innebära en långsiktig allmän ökad försiktighet hos konsumenter och investerare.
Det har påpekats att risken för en allmän försiktighet och en mindre benägenhet att handla, resa, investera, göra affärer har infört det element av ökad tröghet som förespråkarna av den s.k. Tobinskatten önskar. Syftet med Tobinskatten skulle vara just att kasta ”grus i maskineriet”. Nu har det kommit grus i maskineriet. Det kommer att kosta stora världens innevånare oerhörda belopp i utebliven produktion. Världsbanken har beräknat att denna tröghet som följer på terrorattacken kommer att kosta världens fattiga tiotals miljarder dollar. Detta är en illustration till vilken skada ett ingrepp som Tobinskatten skulle kunna åstadkomma.
En positiv faktor efter terrorattacken är att centralbanker och regeringar varit mycket snabba i sina reaktioner. Centralbankerna såg till att likviditeten i ekonomin inte kom i fara och genomförde ett antal räntesänkningar för att stödja den ekonomiska aktiviteten. Även lättnader i finanspolitiken ligger i korten. I det senare fallet finns det dock risker. De stöd till exempelvis flygbolag som beviljats i flera länder kan bli mera långvariga än ursprungligen tänkt och försena en naturlig omvandling som ändå förr eller senare måste ske, men som nu förmodligen sker senare. Även om de politiska ambitionerna varit lovvärda, finns en avsevärd risk att det långsiktiga resultatet inte blir bra.
Det är av intresse att de samtidiga lättnaderna i penningpolitiken skedde utan någon reglerad samordningsmekanism. Behovet av någon sådan är tydligen inte så starkt, särskilt inte i lägen där snabbheten i agerandet är viktigt. Samtidigt är detta en indikator på nyttan av globalisering. Den moderna tekniken och de väl fungerande internationella finansmarknaderna gör det möjligt för centralbankerna att snabbt åstadkomma den samordning och information som de anser nödvändig, samtidigt som effekterna av deras åtgärder snabbt får effekt via finansmarknaderna.
Den ekonomisk-politiska reaktionssnabbheten är en av de positiva faktorer som verkar mot att terrorattacken ska få stor och långvarig effekt. Främst centralbankerna har visat att det finns en god beredskap för snabba åtgärder när behovet blir stort. Det ger hopp om att dämpningen som följd av 11 septemberhändelserna kan begränsas.
Det har ännu gått för kort tid för att det ska vara möjligt att göra någon välgrundad bedömning av den internationella ekonomiska utvecklingen efter 11 september. En viss ledning kan man få av att se på tidigare tillfällen med olika slags kriser.
Diagram 2 visar BNP-tillväxten i industriländerna sedan första hälften av 80-talet. Därav framgår att börskraschen hösten 1987 inte satte några egentliga bestående spår i tillväxten. Även då skedde snabba ingrepp från centralbankerna för att hålla den ekonomiska aktiviteten uppe. De pessimistiska stämningar som fanns hösten 1987 förflyktigades snabbt och för helåren 1987 och 1988 blev tillväxttalen höga. I efterhand kan man se att stimulanserna troligen blev för kraftiga, efter en tid fick politiken stramas åt för att dämpa överhettningstendenser.
Tiden omkring Kuwaitkrisen 1990–1991 är dock annorlunda. Hacket i tillväxtkurvan är tydligt. Vidare medförde valutakriserna i Europa 1992–1993 som följd av spänningarna inom valutasamarbetet efter den tyska återföreningen att även 1993 blev ett svagt år.
Diagram 2. BNP-tillväxten i OECD-området 1984–2001
Årlig procentuell volymförändring
Källor: OECD, IMF
Anm.: För 2001 har IMF:s prognos för utvecklade länder använts
Hösten 1990 var osäkerheten stor om vad som skulle hända efter Iraks invasion i Kuwait i början av augusti. Börserna föll, det amerikanska Standard & Poor 500-indexet föll med nästan 20 procent mellan juli och oktober. Den svenska börsen föll med drygt 30 procent under samma period.
Osäkerheten medförde avmattning. USA:s BNP föll med drygt 1 procent under hösten 1990. När Gulfkrigets slut kunde skönjas våren 1991 återgick aktiviteten snabbt igen. Kuwaitkrisen innebar dock att BNP-tillväxten i OECD-området stannade vid drygt 1 procent, i USA föll BNP något.
En väsentlig skillnad nu är att i varje fall hittills inte oljeproduktionen i Mellanöstern är direkt berörd. Istället har oljepriset genom OPEC:s agerande fallit. En annan väsentlig skillnad är att den ekonomiska politiken reagerat mycket snabbare än 1990–1991. Inflationen är inte heller ett problem på samma sätt som då.
Skillnaderna har visat sig senare under 90-talet. Återhämtningen från t.ex. Asienkrisen 1998 blev snabb ur en kris som från början bedömdes som mera allvarlig. Det finns en motståndskraft hos dagens marknadsekonomier, med i allmänhet låg inflation och relativt stabila statsfinanser, som borde kunna ge en återgång till högre tillväxt när inga nya krishot längre står för dörren. I den meningen finns det anledning att se på framtiden med optimism. Med rätt politik, både internationellt och här hemma, kan de ekonomiska konsekvenserna av avmattningen och krishändelserna bli begränsade.
En försvårande omständighet är att avmattningen nu tycks bli samtidig i stora delar av världen. Japan har brottats med problem som sammanhänger med att deras bank- och fastighetskris inte angripits tillräckligt kraftfullt. Den tio år långa stagnationen tycks fortsätta. Det är tveksamt om det politiska systemet förmår åstadkomma en tillräcklig förändring, en illustration till vilka problem ett land hamnar i som har ett politiskt system där ett parti dominerar.
När avmattningstendenserna i USA började visa sig fanns en förhoppning att Europa skulle kunna motväga detta genom en uppgång som matchade den amerikanska försvagningen. Så verkar inte bli fallet, istället spiller USA:s dämpning över på Europa.
IMF säger i sin kommentar om den troliga utvecklingen av världsekonomin efter 11 september:
Givet osäkerheterna i USA, måste andra länder – särskilt Europa och Japan – lita mera till inhemskt genererad tillväxt. Detta gör det ännu mera nödvändigt att driva på arbetet med strukturella reformer. (vår översättning)
De asiatiska länderna är mycket beroende av den amerikanska ekonomins tillväxt och styrka och den amerikanska försvagningen kommer därför att drabba dem.
Sammantaget är det mest sannolikt – även om osäkerheten om den vidare färdriktningen är större än på länge – att världsekonomin repar sig efterhand och att en djupare nedgång kan undvikas. Inte minst bör de ekonomisk-politiska steg som tagits bidra till detta. Men det är högst troligt att det inte blir fråga om en snabb återhämtning, även 2002 kommer troligen att vara ett år med svag tillväxt i vår omvärld. Detta är de förutsättningar som den svenska ekonomiska politiken möter.
Även Sverige befann sig redan före den 11 september i en begynnande avmattning. Bedömningen för 2001 har efterhand sänkts jämfört med den bild av svensk ekonomi som fanns för cirka ett år sedan.
Som framgår av diagram 3 har en avsaktning pågått sedan hösten 1999, men den blev tydlig först från sommaren 2000. Det fanns dock hos många, inklusive regeringen, en tro på en snabb vändning. Men redan före den 11 september fanns det anledning att ha en annan uppfattning. Vi stod inför en begynnande traditionell konjunkturnedgång, förstärkt av svagheter i ekonomin som beror på socialdemokratisk ovilja att ta itu med de ekonomiska problemen.
Diagram 3. BNP-tillväxten i Sverige
Procentuell volymförändring
sedan föregående kvartal, säsongrensat
Källa: SCB
Sverige är en mycket öppen ekonomi, utrikeshandeln motsvarar närmare hälften av hela ekonomin. Detta har gett och ger oss stora fördelar, men innebär också att vi är känsliga för störningar i den internationella ekonomin.
Både hos regeringen och många andra har det funnits en förhoppning att konjunkturavmattningen skulle bli kort och smärtfri. Men redan före 11 september fanns det starka skäl att räkna med att konjunkturnedgången skulle bli av normalt snitt, dvs sträcka sig över ett par års tid. En snabb uppgång under 2002 var inte det mest sannolika scenariet.
Terrorattacken har gjort detta ännu mindre troligt. Även om den enligt vår bedömning inte leder till någon djup recession kommer den ökade osäkerheten att ge en förlängning av konjunkturnedgången.
Under den andra hälften av 90-talet bars tillväxten till en början upp av exporten som en följd av den konkurrenskraftsförstärkning som deprecieringen hösten 1992 gav. Efter hand ökade också den inhemska efterfrågan. Den medförde att tillväxten blev stark under ett par år i slutet av 90-talet.
Vi kan nu inte räkna med att utrikeshandeln kommer att bidra särskilt mycket till att hålla uppe farten i ekonomin. Frågan är då om investeringar och konsumtion kommer att fortsätta att öka så som regeringen hoppas.
Diagram 4. Hushållens tro på den egna ekonomin
Källa: SCB: HIP, KI
Hushållens bedömningar av riskerna för den egna ekonomin är avgörande för hur benägna de är att konsumera. Även om de kan ha en pessimistisk syn på Sveriges ekonomi är det först när den egna ekonomin är i fara som inköpen stramas åt. Mätningar av hushållens bedömningar av Sveriges ekonomi och den egna ekonomin görs regelbundet. Enligt dessa har hushållens tilltro till den egna ekonomin försvagats sedan förra sommaren. Efter en återhämtning i år visar den senaste mätningen att pessimismen ökat starkt i september. Med en fortsatt oro i världen kommer hushållen att hålla igen.
Detta bekräftas av de senaste indikationerna från Handelns Utredningsinstitut som tyder på sämre försäljning i handeln.
Enligt den bild av den svenska ekonomin som regeringen baserar budgeten på skulle konsumtion och investeringar svara för ungefär en procentenhet vardera av tillväxten under de närmaste åren, dvs ge en tillväxt om ca två procent om året. Detta antar regeringen kommer att gälla också för 2002.
Men det är som synes inte troligt att konsumenterna kommer att vara så optimistiska som regeringen förutsatt. Den svaga börsutvecklingen spelar också en väsentlig roll. Den är både en viktig indikator på förtroendet för ekonomin allmänt sett och har en direkt effekt på konsumtionen. I uppgångstider känner sig hushållen rikare. Aktieinnehav kan direkt omvandlas till konsumtion, men den känsla av att ha en buffert som aktieinnehavet ger är minst lika viktig för hushållens konsumtionsbenägenhet. Med den stora spridning som aktieinnehav har bland svenskarna bidrar en svag börs till mindre konsumtionsbenägenhet.
Olika indikatorer för näringslivet har länge pekat på en svagare ekonomi. Följderna för svenskt näringsliv av terrorattacken kan naturligtvis inte heller överblickas, men det är tydligt att försiktigheten ökar, investeringar skjuts upp, expansionsplaner läggs i skrivbordslådan. Det är också tydligt att ett antal förändringar och nedläggningar, som ändå förr eller senare skulle ha kommit, nu genomförs direkt. Det gäller både direkt drabbade branscher som flyget och även andra delar av näringslivet.
Det är därför troligt att näringslivets aktiviteter blir fortsatt låga under resten av året och under 2002.
Den ekonomiska politiken måste läggas upp på ett sätt som har andra förutsättningar än regeringens prognos för BNP på närmare 2½ procent.
Det handlar inte främst om konjunkturpolitik. Uppgiften, och möjligheten, att föra en konjunkturpolitik ligger numera främst på centralbankerna. Det är i första hand de som ingripit för att möta de befarade konsekvenserna av terrorattacken på det kortsiktiga ekonomiska planet.
Det handlar istället i första hand om att ha en i grunden så stark ekonomi att den på ett acceptabelt sätt kan motstå de påfrestningar som händelser av det slag som inträffade den 11 september medför. Problemet är att grunden måste läggas när ekonomin är god. Det är uppgångsåren i slutet av 90-talet som borde ha använts för att stärka den svenska ekonomin så att den har lättare att uthärda de påfrestningar som en nedgång för med sig.
Parallellen med den politik som den dåvarande socialdemokratiska regeringen förde i slutet av 80-talet är tydlig. Den offentliga utgiftsexpansionen fick pågå på ett sätt som sedan gav stora problem i början av 90-talet. På nytt har nu stora offentliga åtaganden gjorts som kan bli svåra att infria när tiderna blir sämre.
Osäkerheten om stabiliteten i den svenska ekonomin har visat sig i variationerna i kronkursen och ränteskillnaderna mot omvärlden. Kronans kurs har visat en tydlig tendens till variationer när oro uppstår. Detta inträffade också efter den 11 september när kronan drabbades mer än andra av den ökade osäkerheten om framtiden. Men där finns också en tydlig trendmässig försvagning.
Den långsiktiga följden är inte bara att det blir tydligt för den utlandssemestrande svensken att kronans värde fallit utan också att det riskerar att hålla kvar branscher och företag som annars skulle ha varit tvungna att förnya sin verksamhet. Kronkursen ska inte vara ett mål för den ekonomiska politiken, men en bra och stabil ekonomisk politik leder också till en starkare krona. Man kan notera att regeringen praktiskt taget varje år förutspått en kronförstärkning. Men den fortsatta försvagningen av kronan har inte lett till att regeringen drar några slutsatser för den ekonomiska politiken.
En svagare tillväxt än den som legat till grund för regeringens budget är således trolig även för Sveriges del. Bl.a. av tekniska skäl kan inte förutsättningarna nu räknas om. Det är istället nödvändigt att utforma politiken så att den kan hantera de svårigheter som en sämre tillväxt kommer att innebära. Det är en sådan politik vi redovisar i det följande.
Internationalisering och frihandel är de enskilt viktigaste faktorerna för att uppnå fortsatt utveckling och välfärd.
Folkpartiet liberalerna vill ge alla människor nya möjligheter. Därför bejakar vi globaliseringen och det allt större utbyte som sker internationellt vad gäller personer, varor, tjänster och kapital. Vi eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder. Globaliseringen har skapat, och skapar idag, väldiga möjligheter för ökat välstånd och en utveckling mot ökad frihet och demokrati över hela världen.
Handeln har varit en starkt bidragande faktor till tillväxten under decennierna efter det andra världskriget. Sedan 1960 har världshandeln ökat med 7 procent per år, dubbelt så mycket som BNP ökade under samma period. Utrikeshandeln gav därmed ett kraftigt bidrag till den totala tillväxten. Hade inte Sverige haft möjligheter att handla med omvärlden under sin industrialiseringsprocess 1870–1950, hade Sverige aldrig uppnått det välstånd landet nu har. Det var lyckosamt att den processen för Sveriges del inleddes under decennierna före 1914, när en ”globalisering”, som i vissa avseenden liknar den som nu pågår, ägde rum. Hade Sveriges industrialisering påbörjats under mellankrigstiden, när den tidens globaliseringsmotståndare fick politisk makt och krympte världshandeln, hade svårigheterna varit mycket större.
Stöd till de fattigare länderna är inte bara en moralisk nödvändighet, utan dessutom något vi alla tjänar på i längden
Frihandel är det enskilt viktigaste instrumentet för att öka och sprida välståndet till alla
Fortfarande lever hundratals miljoner människor i akut fattigdom och under beklagansvärda och oacceptabla levnadsvillkor. Folkpartiet liberalerna ser det därför som oerhört angeläget att Sverige och den övriga industrialiserade världen delar med sig och möjliggör för fler människor på jorden att få del av globaliseringens fördelar. Även solidariteten måste globaliseras!
Det är ett allvarligt slag mot de fattiga att, som åtminstone den militanta spjutspetsen vid demonstrationerna mot världshandelsorganisationen WTO, IMF och Världsbanken syftar till, vilja minska den internationella handeln. Detta är mycket betydelsefullt att konstatera eftersom de framgångsrika ländernas utveckling pekar ut de metoder för fattigdomsbekämpning som faktiskt visat sig fungera, nämligen en strategi som bygger på marknadsekonomi, frihandel och utbildning. I flera länder har detta – i sin tur – banat väg också för ökad frihet, fria medier, växande antal inslag av demokrati, och – naturligtvis – en ökad öppenhet mot omvärlden. Den kraftiga tillväxten i inkomst och produktivitet i Asien, men även andra delar av u-världen, hade varit omöjlig utan ett bättre utnyttjande av u-ländernas egna resurser. För att åstadkomma detta har ökad frihandel varit avgörande för flera – sannolikt de flesta – länder.
Vi liberaler menar att det gränsöverskridande samarbetet och den lokala identifikationen inte utgör en motsättning, utan ett komplement. Flera identiteter kan gå in i varandra. Nationalstaterna har haft en viktig roll att spela i Europas historia. Inom ramen för nationalstaten har demokratin, marknadsekonomin och välfärdsstaten kunnat utvecklas. Men nationalstaternas konsolidering har också lett till krig, konflikt, erövringar och etniska motsättningar. I takt med internationaliseringen förändras nationalstatens roll. Den utmanas underifrån av lokala och regionala organ, från sidan av transnationellt och gränsöverskridande samarbete och uppifrån av internationella organisationer. Det är därför en stor utmaning att finna nya former för politik, för välfärdsskapande, för deltagande och för demokratisk maktutövning på global nivå.
I dagens globaliserade värld utgör samarbetet inom EU och EMU några viktiga instrument för en framgångsrik nationell ekonomisk politik.
Sverige bör ansöka om medlemskap i EMU senast år 2003.
Det gränsöverskridande samarbetet och den lokala identifikationen utgör inte motsättningar, utan komplement till varandra.
För oss liberaler är Europeiska unionen (EU) det viktigaste verktyget för att finna lösningar på sådana problem som vi har gemensamt i Europa. De främsta och grundläggande målen är fred, frihet och demokrati. Utöver en stabil fred mellan tidigare fiender, har vi européer EU att tacka för en rad framgångar. Gränser mellan människor har rivits. Grunden har lagts till en dynamisk ekonomi. Ett genuint och brett ekologiskt ansvarstagande växer sig allt starkare.
Den Europeiska Monetära Unionen (EMU) blir idag en allt viktigare del av Europasamarbetet. Medlemskap i EMU är en naturlig fortsättning på liberal politik för tillväxt och välfärd i svensk ekonomi. Den tilltagande internationaliseringen har i grunden förändrat förutsättningarna för nationell ekonomisk politik. Nationsgränserna betyder allt mindre. Företag, produkter, pengar, människor etc rör sig idag oberoende av landgränser. Detta innebär bland annat att den nationella politikens utrymme är mindre än tidigare.
Internationaliseringen medför att grundläggande ekonomiska spelregler måste läggas fast internationellt. Endast i internationell samverkan kan Sverige nå de ekonomiska förutsättningarna för att kunna garantera den individuella friheten – ekonomiskt välstånd och stabilitet. EMU har här en viktig roll att fylla.
Medlemskap i EMU främjar en stabil tillväxt av svensk ekonomi. Detta sker på olika sätt. De främsta orsakerna och därmed argumenten för ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje etapp är att det skulle innebära ökat inflytande i viktiga politiska beslutsforum, pressade konsumentpriser, slopade växlingskostnader, bättre investeringsklimat, stabilare växlingskurs, delaktighet i en allt starkare valuta och till sist men inte minst fullvärdigt medlemskap i en politisk gemenskap med stor potential. Det finns inte längre något argument för att ”vänta och se”.
Folkpartiet liberalerna har en handlings- och tidsplan för vägen fram till svenskt medlemskap i EMU:s tredje fas. Senast år 2003 bör Sverige ansöka om inträde.
EMU har kommit att bli en av de starkaste länkarna i det europeiska samarbetet i stort. Utanför EMU ställs Sverige också utanför viktiga delar av det bredare politiska samarbetet i Europeiska unionen – EU.
–––––––– * * ––––––––––
Utifrån Folkpartiets analys av Sveriges ekonomiska situation och läget i världen vill vi framhålla ett antal centrala områden som särskilt nödvändiga för att långsiktigt lägga grunden för en växande ekonomi, som garanterar den generella välfärden och frigör resurser som kan satsas på utbildning och det glömda Sverige.
Under de senaste åren har tillväxten varit god och både BNP och de offentliga inkomsterna har ökat kraftigt. Regeringen har, som nämnts, tyvärr försuttit möjligheten att i den riktigt goda tiden genomföra strukturella reformer som skulle ha rustat oss bättre för den tid då tillväxten inte är lika god.
Vi anser att det är än mer angeläget än tidigare att genomföra strukturellt riktiga skattesänkningar som förbättrar ekonomins funktionssätt och ökar arbetsutbud, företagande och risktagande för att tillväxten långsiktigt ska bli bättre. Genom att begränsa utgifternas ökning kan en mycket stor del av de skattepolitiska målen nås vilket samtidigt leder till minskad konjunkturkänslighet. Vi prioriterar de skattesänkningar som vi är övertygade om har mest gynnsam effekt på arbete och företagande. Det måste löna sig att arbeta, spara och ta risker.
Regeringen har i och med förslagen i budgetpropositionen tagit tre av de fyra stegen i sin egen inkomstskatteförändring. Vi liberaler tycker det är bra att man sänker inkomstskatterna, men beklagar att man valt en form som inte tillräckligt tar itu med de strukturella problemen som marginalskatterna. Man kan inte undgå funderingen att inkomstskattesänkningen är såväl konstruerad som namngiven för att inte utmana de socialistiska dogmatiker som alltid är motståndare till att skatter sänks. Därför kallas det inte ens skattesänkning utan ”kompensation för egenavgifter”.
Dessutom innebär förändringen att avdragsrätten för pensionsavgifterna successivt tas bort. För såväl egenavgiften som arbetsgivaravgiften gäller att skatt inte tas ut på avgiften när den erläggs utan att det är den framtida pensionen som skattebeläggs. Regeringens begränsning av denna avdragsrätt är i sak ett brott mot denna princip, och dessutom är det anmärkningsvärt att detta steg tagits utan att samråd med partierna bakom pensionsreformen har skett.
Folkpartiet anser att regeringens argumentation om ”kompensation för egenavgifterna” är anmärkningsvärd. Det är ju bra att vi fått ett system med synliga försäkringsavgifter i stället för anonyma skatter. Det löntagarna ska ”kompenseras” för är ju att skatterna är för höga. Det är därför bra med inkomstskattesänkningar. Metoden majoriteten valt är dock inte bra. Vi återför därför dessa och lägger ett annat förslag till en omfattande reform vars huvuddrag för de närmaste tre åren är följande:
De grundläggande principerna för 1990–1991 års skattereform, nämligen ”hälften kvar” och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad ”värnskatt”, höjd brytpunkt för statlig skatt och borttagande av den s k LO-puckeln, vill vi uppnå den grundläggande principen – att de flesta ska betala bara 30 procent i skatt och att de med höga inkomster ska betala 50 procent på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd och enhetliga taxor för barnomsorg.
Brytpunkten för statlig skatt bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (312 300 kr/år) bl a för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000 och 200 000 kronor finns en förhöjd marginalskatt genom att grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör successivt avskaffas, vilket leder till en marginalskattesänkning för betydande grupper med låga inkomster.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Förvärvsavdrag mot kommunalskatten om 5 procent av inkomsten införs, vilket sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början vara 3 000 kronor per person. Denna tillfaller då även pensionärer, inkluderande att pensionärer som under år 2002 inte betalar skatt ändå ska få denna förstärkning av sin disponibla inkomst.
En skattesänkning som motsvarar höjningen av a-kasseavgiften, motsvarande ett förvärvsavdrag på ca 2,5 procent av förvärvsinkomsten.
Försäkringsavgifterna till a-kassan blir avdragsgilla, avdragsrätten för pensionsavgiften återställs. Detta enligt en enkel handlingsregel – skatt betalas inte på avgiften när den betalas in utan då förmånen betalas ut.
Detta paket innefattar den skattesänkning som motsvarar ökade kostnader för trafikförsäkringen samt de höjda egenavgifterna till arbetslöshetsförsäkringen. Dessa avgiftshöjningar medför att det blir tydligt för oss alla vad vi betalar till försäkringen.
I den stora socialförsäkringsreform, som vi eftersträvar, ingår att arbetslöshetsförsäkringen blir obligatorisk och att de försäkrade själva får svara för ungefär 1/3 av premien. Dagens frivilliga arbetslöshetsförsäkring betalas enbart i mycket liten utsträckning av de försäkrade. Höjningen av premien innebär därför en betydande avlastning för statskassan. För att den höjda premien i sig inte skall leda till ökade kostnader för de försäkrade bör de vanliga skatterna sänkas i motsvarande mån.
Vi vill betona att man inte ska missbedöma effekterna av vare sig införandet av riktiga försäkringsavgifter eller de då möjliga skattesänkningarna genom att titta på dem var för sig! De måste ses i ett sammanhang, och vi genomför förändringarna för att skapa försäkringar som blir väl fungerande, robusta och bidrar till en bättre fungerande arbetsmarknad.
Sänkt skatt för barnfamiljer
För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att utökningen av det generella barnstödet sker i form av en skattereduktion. Denna föreslås utgå med 1 450 kronor per år för 2002 för att successivt öka till 2 650 kr 2004, kombinerat med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned med först 60 och sedan 120 kronor per barn och månad. Genom denna förändring kommer bortåt 20 000 bidragsmottagare ur fattigdomsfällan och slipper 20 % extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte får någon större betydelse.
Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader
Avdragsrätt för styrkta kostnader upp till ett belopp av 50 000 kronor införs. Detta sänker kostnaden för barnomsorg med 1/3 och gör det lättare att vitt och hederligt komplettera med andra former av barntillsyn.
Hushållstjänst till överkomligt pris
Inför rejäla skattelättnader för köp av hushållstjänster. Vi föreslår en rejäl skattelättnad som innebär att det vita priset på hushållstjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster och svarta jobb, som tyvärr är vanligt förekommande, bli vita.
Neutralisering
Återläggningen av regeringens ”kompensation” och våra inkomstskatteförslag neutraliseras i teknisk mening för de effekter som uppstår i fördelningen mellan den kommunala sektorn och staten så att kommunernas ekonomi inte påverkas. Detta sker genom en ökning av det generella statsbidraget enligt finansieringsprincipen, varvid vi i likhet med regeringen gör en teknisk justering av utgiftstaket med hänsyn till den förändring som föranleds i ljuset av regeringens nu specificerade skatteförslag.
Förmögenhetsskatten
skall sänkas för att på sikt helt slopas. I en internationaliserad värld ter sig denna skatt alltmer omöjlig. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för ”de rika”, medan 17 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av skatten. Vi föreslår nu avskaffad sambeskattning och höjt fribelopp till 2,1 miljoner kronor.
Sänk fastighetsskatten.
För många människor är det huvudsakliga sparandet lagt i boendet. Fastighetsskatt och i många fall förmögenhetsskatt gör att detta blir orimligt högt beskattat och boendekostnaderna oöverkomliga. Dagens beskattningsform är oacceptabel. Folkpartiet anser att sänkningen av fastighetsbeskattningen ska ske stegvis och inledas omgående. Den nuvarande fastighetsskatten avskaffas, likformighet mellan boendeformer upprättas och avdragsrätten för låneräntor bibehålls.
Riksdagens majoritet beslutade förra hösten att släppa frysningen av taxeringsvärdena från och med 1 januari 2001. Detta har lett till en fastighetsskattechock i stora delar av landet för boende i både småhus och lägenheter. I ljuset av de allt mer desperata protesterna från många drabbade människor har regeringen och dess stödpartier nu föreslagit sänkta skattesatser – för innevarande år. Det är givetvis ett steg i rätt riktning, men innebär fortfarande för stora grupper att skatteökningen bara begränsas. Detta är oacceptabelt. I avvaktan på en grundläggande reformering bör taxeringsvärdena därför fortsatt vara frysta vid skattesatserna 1,0 % för enfamiljshus och 0,5 % för flerfamiljshus. Detta betyder att vi avsätter över 4 miljarder kronor för fastighetsskattesänkning.
Höj avdragsrätten för kompetenssparande och privat pensionssparande.
Privat sparande ger trygghet åt individen och är en viktig förutsättning för en väl fungerande riskkapitalmarknad. Med ett ökande behov av återkommande kompetensutveckling är ett sparande som kan användas bl.a. för detta ändamål viktigt. Regeringen har sedan flera år tillbaka en överenskommelse om s k grön skatteväxling, där höjd skatt på energi skulle växlas mot sänkt skatt för kompetenssparande. Dock kan den ej komma till skott med något konkret förslag. För oss liberaler är valet enkelt. Den enskilde måste få makten över sin egen kompetensutveckling. Vi anser därför att avdragsrätten för kompetens/pensionssparande bör höjas från nuvarande ½ till 1½ basbelopp.
Dubbelskatten på aktiesparande
Den dubbla beskattningen på utdelningar måste slopas. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen. På senare år har utbudet av riskkapital visserligen ökat, särskilt för företag inom IT- och telekombranscherna, något som för många visat sig lättflyktigt. Det gäller att långsiktigt säkra tillgången till riskkapital och det även i mindre företag. Vi föreslår därför en successiv avveckling av dubbelskatten på aktieutdelningar.
Fåmansbolagsreglerna
De s k 3:12-reglerna måste förenklas. Det är otillfredsställande att frågan begravts i en utredning, som knappast kan leda till någon förändring förrän år 2003, möjligen ännu senare. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande medelinkomsten i branschen beskattas som arbetsinkomst, resterande som inkomst av kapital.
Slopa sociala avgifter på vinstandelar.
I Folkpartiet ser vi positivt på systemen med andel i vinst. Vi tror att det ökar förståelsen för företagandets villkor och höjer motivationen och trivseln på arbetsplatserna. I ett läge där stressen på arbetsmarknaden tycks öka är det angeläget med åtgärder som ökar medarbetarnas medinflytande.
Många moderna företags största kapitaltillgång ligger i de anställdas kunnande. För att företaget ska kunna behålla denna tillgång är en väg att bereda dem ägande i företaget, t.ex. genom personaloptioner. I konsekvens med vår syn på vinstandelar bör optionsbeskattningen ses över med sikte på att en skattelättnad ska kunna ges.
Sänkta arbetsgivaravgifter.
Arbetsgivaravgiften sänks med 2 procentenheter i tjänstesektorn under treårsperioden. Vårt långsiktiga mål är att helt ta bort arbetsgivaravgifternas skattedel. Vi prioriterar till att börja med sänkningen i den privata tjänstesektorn, den del av näringslivet som är mest känslig för arbetskraftskostnader och som därigenom kan få störst betydelse för ett växande småföretagande, särskilt i de branscher där många kvinnor är verksamma. Genom våra förslag till att bryta de offentliga monopolen kan deras företagande också gynnas. En lägre arbetskostnad i arbetsintensiva tjänstesektorer gör att fler får arbete i privata företag. Därutöver tillstyrker vi förslaget om särskild sänkning av arbetsgivaravgifter i stödområden.
Tabell 2. Folkpartiets skattepolitik
Miljarder kronor
2002 |
2003 |
2004 |
|
Det måste löna sig att arbeta |
|||
Värnskatten |
2,9 |
3,0 |
3,0 |
Höjd brytpunkt |
3,4 |
2,5 |
1,3 |
Bort LO-puckel |
5,6 |
5,7 |
14,8 |
Förvärvsavdrag |
13,9 |
14,3 |
14,7 |
Skattereduktion för alla |
19,8 |
20,5 |
20,5 |
Sänkt skatt för barnfamiljer |
3,5 |
4,9 |
6,4 |
Avdragsrätt barntillsyn |
1,5 |
1,5 |
1,5 |
Avdragsrätt a-kasseavgift |
3,0 |
3,0 |
2,7 |
Sänkt ink.skatt (a-kassa) |
6,7 |
6,7 |
6,7 |
Interaktionseffekt |
-0,7 |
-0,5 |
-0,3 |
Summa inkomstskattesänkningar |
59,8 |
62,4 |
71,8 |
Avgår – regeringens skattesänkning |
-37,3 |
-37,7 |
-38,2 |
Folkpartiets nettoinkomstskattesänkning |
22,3 |
22,9 |
33,1 |
Skattereduktion hushållstjänster |
2,2 |
2,2 |
2,2 |
1. Summa |
24,5 |
26,1 |
35,3 |
Det måste löna sig att spara |
|||
Höjt pensions/kompetensspar |
2,4 |
2,4 |
2,4 |
Sänkt fastighetsskatt |
4,3 |
4,2 |
4,2 |
Sänkt förmögenhetsskatt |
0,9 |
2,7 |
2,7 |
2. Summa |
7,6 |
9,3 |
9,3 |
Det måste löna sig att ta risker |
|||
Dubbelskatt aktier |
2,2 |
6,5 |
8,5 |
Fåmansbolag (3:12-regler) |
1,3 |
1,3 |
1,3 |
Sänkt arbetsgivaravgift |
6,0 |
5,3 |
4,9 |
Vinstandelar/personaloptioner |
0,8 |
0,8 |
1,0 |
3. Summa |
10,3 |
13,9 |
15,7 |
Det råder en stor frustration bland Sveriges företagare över att ingenting händer inom företagspolitiken. I Folkpartiet delar vi denna frustration. Det tycks oftast råda en bred enighet över partigränserna om att företagsamheten i vårt land hindras av onödigt krångel och byråkrati – ändå händer i stort sett ingenting för att göra det lättare och mer lönsamt att starta och driva företag.
Vi föreslår därför en radikal reformering av hela företagssektorn. Detta är mer nödvändigt än någonsin när Sverige nu står inför en lågkonjunktur med ökad arbetslöshet som följd. Till detta skall läggas att Sverige har västvärldens mest konjunkturkänsliga offentliga finanser. I kombination med storföretagsberoendet gör det oss mycket utsatta för svängningarna. Detta är en farlig situation som till sist drabbar den gemensamma välfärden.
Sverige har under de senaste åren upplevt ett slags ny industrialiseringsvåg där landet stått i framkant med att utveckla ny teknik och nya tekniska produkter vilket har inneburit att konjunkturen gått på högvarv. Denna våg har ebbat ut och konjunkturen faller allt mer. Under första halvåret 2001 gick 4 143 företag i konkurs i Sverige. Det är en ökning med elva procent jämfört med samma period 2000. Detta visar statistik från den nya statliga myndigheten Institutet för Tillväxtpolitiska Studier (ITPS). Samtidigt ökar varslen om uppsägningar. Andelen företagare i Sverige är fortfarande låg jämfört med många andra länder, och nyföretagandet sjunker enligt färsk statistik. Antalet förvärvsarbetande i offentlig sektor är högt. Andelen unga människor med teknisk eller naturvetenskaplig utbildning är låg och intresset för dessa utbildningar är fortfarande lågt.
Sju år med en socialdemokratisk regeringen har visat sig bli sju magra år för företagsamheten i Sverige. Företagaren möts allt för ofta med stor skepsis hos majoritetspartierna. Långt ifrån Mona Sahlins bevingade ord om att ”företagaren är vår tids hjälte”.
Resultatet blev att trots en högkonjunkur med IT-sektorn i spetsen trollades inte Sveriges långsiktiga strukturproblem bort. Tvärtom, strategiska ledningsfunktioner i många storföretag flyttades till andra länder. Som talande exempel kan nämnas Ericssons huvudkontors för mobiltelefoni flytt från Stockholm till London.
Folkpartiet har en helt annan syn på företagande och företagsamhet. De välståndsbildande krafterna är en förutsättning för att välfärden och sysselsättningen skall kunna tryggas också i framtiden och därför måste vi ha ett gott företagsklimat i Sverige. Därför föreslår vi en kraftfull offensiv för att förbättra det. En offensiv som innebär sänkta arbetsgivaravgifter, förenklade regler och sänkta skatter för fåmansbolagen. Vi anser att Krångelsverige inte får sätta stopp för företagsutvecklingen. Den grundläggande strukturen i Sverige måste förändras så att vi får många företag, och då speciellt små som vill och kan växa.
Lägre skatter för fler jobb Sänk arbetsgivaravgifterna. Det måste bli billigare att anställa. Eftersom vi bedömer att den största potentialen för nyföretagande och jobb finns i den privata tjänstesektorn anser vi att hela sänkningen bör riktas mot denna del av ekonomin.
Inför rejäla skattelättnader för hushållstjänster. Folkpartiet föreslår en rejäl skattelättnad, som innebär att priset på hushållstjänster kan halveras. Med detta förslag kan tjänsterna bli tillgängliga också för hushåll med normala inkomster och svarta jobb som tyvärr är vanligt förekommande bli vita.
Reglerna som styr fåmansbolagen måste förenklas. De är idag alldeles för krångliga och utgör en stor frustration för många småföretagare. Det är otillfredsställande att frågan begravts i en utredning som knappast kan leda till någon förändring förrän tidigast år 2003, möjligen ännu senare. Beslut måste fattas om nya regler så snart som möjligt.
Dubbelbeskattningen på aktier måste slopas. Det är en av de viktigaste åtgärderna för att långsiktigt förbättra tillgången på riskvilligt kapital för småföretagen.
Förmögenhetsskatten måste sänkas för att på sikt helt slopas. I dag är det vanliga småhusägare och aktiesparare som betalar denna specialskatt för ”de rika”, medan 17 av 18 börsmiljardärer får kraftig nedsättning av skatten.
Minskat krångel En förenklad deklaration för företagare bör införas. I dag är det svårt för många av landets småföretagare att deklarera själva, reglerna är för komplicerade.
Det måste bli enklare att registrera företag. En myndighetskontakt bör räcka i normalfallet.
Alla som vill och som inte har näringsförbud ska få F-skattsedel.
Stoppa förtida inbetalningar av skatter. I dag får företagaren betala in ett på förhand beräknat belopp för sociala avgifter och inkomstskatt varje månad oavsett vad hon/han tagit ut för lön från företaget. Lättnader i uppgiftslämnandet till olika myndigheter:
En ”solnedgångsparagraf” bör införas så att regler som inte använts på fem år försvinner. Inför servicecheckar – ett enkelt och obyråkratiskt system för privatpersoners betalning för tjänster i exempelvis hushållet.
Ett ”startpaket” för företagare ska finnas tillgängligt på Internet, och på alla skatte- och postkontor.
Rent spel på marknaden för fler jobb och företag Konkurrensen i Sverige måste stärkas rejält. Folkpartiet avsätter i partiets budgetalternativ mer medel till Konkurrensverket och till konkurrensforskning än vad regeringen gör.
De selektiva företagsstöden ska avvecklas, då de skapar snedvridande konkurrens. Ofta innebär stöd till ett visst företag att jobb försvinner hos konkurrenten.
Statliga och kommunala bolag måste säljas eller avvecklas. Speciellt de kommunala bolagen konkurrerar med hjälp av skattebetalarnas pengar ut små privata företag och kanske då speciellt inom tjänstesektorn. De offentliga monopolen måste brytas. Få saker skulle betyda mer för kvinnors företagande än om offentlig verksamhet, som vård och barnomsorg, i högre utsträckning lades ut på entreprenad.
Etableringshinder för småföretagare måste avvecklas, som t.ex. sotningsmonopolet, regleringen av busstrafiken och kommunernas rätt att stoppa lågprisbutiker med bestämmelser i plan- och bygglagen (PBL).
Sverige bör så snart som möjligt gå med i EMU. Detta underlättar i synnerhet för småföretagare – som har svårt att hantera valutarisker – att hitta nya marknader för sina produkter.
Regeringen gör försök att agera som en storföretagare, med de statligt ägda bolagen som bas. Men det finns ett antal starka skäl emot att staten ska äga företag.
Staten ska inte både vara domare och spelare. I en väl fungerande marknadsekonomi fyller staten en oundgänglig funktion som stiftare av de lagar och regler som ska följas, som beslutsfattare om de skatter som ska betalas och som myndighetsutövare i form av de rättsvårdande och marknadsvårdande instanser som ska se till att reglerna efterföljs. Att på samma gång vara aktör på marknaden blir en orimlig sammanblandning av roller.
Marknadsekonomi förutsätter privata ägare. Vi liberaler vill att fler människor skall vara ägare av företag. En privatisering av statens ägande erbjuder en möjlighet att sprida privat ägande av företag till flera.
Andra företag diskrimineras. Det finns många exempel på att statligt och kommunalt ägande snedvrider konkurrensen genom en öppen eller dold subvention och diskriminerande offentlig upphandling. Därigenom får privata företag sämre lönsamhet och expansionsmöjligheter, och några tvingas lägga ned sin verksamhet. Politiskt subventionerade konkurrenter skapar också en extra osäkerhet för privata företag som för sin försörjning enbart är hänvisade till att tillfredsställa kundernas efterfrågan, och som inte kan falla tillbaka på att tillfredsställa politiska önskemål.
Effektivitet kräver tydlig rollfördelning. Företagsekonomisk lönsamhet är villkoren för privatägda företag. Med statligt ägande kommer andra mål in i bilden som staten som ägare inte kan ducka för, då kan staten tvingas skjuta till medel för att täcka förluster, stödja eller införa de facto-konkurrensbegränsningar som gynnar statliga företag. Det illustrerar kravet på skilda roller för stat och näringsliv.
Skilj på demokratisk styrning av Sverige och lönsamhetsstyrning av företagen. Detta illustrerar en fundamental aspekt i sammanhanget: statens göranden och låtanden skall kontrolleras genom öppenhet för insyn för medborgare, medier och riksdagen, dvs ses som en del av det demokratiska statsskicket. Det gäller emellertid inte företag. De är varken demokratiskt utsedda, de hanterar inte andras pengar, och företagen är inte heller tänkta att göra det. De skall till lägsta möjliga kostnad tillfredsställa kundernas efterfrågan. Den politiska rollen och företagsrollen är till sin karaktär olika och ska inte blandas samman.
Regering och riksdag har viktigare saker att syssla med. Regeringen, staten, har idag tagit på sig en lång rad viktiga uppgifter som ingen annan i samhället kan eller bör utföra. Regering och riksdag skulle fungera bättre om de koncentrerade sig på dessa uppgifter, och bl a avbördade sig ägandet av företag, som dessutom privata ägare sköter bättre.
Ett försäljningprogram. Folkpartiet vill bland annat på grund av dessa skäl sälja de flesta statliga företag, Systembolaget dock undantaget av folkhälsoskäl. Det bör vara möjligt att under de närmaste åren med början nästa år sälja för ett värde om 40, därefter 60 miljarder kronor per år. Statsskulden kan bringas ner och ränteutgifterna sjunker.
Utvecklingen av antalet sjukdagar i det svenska arbetslivet är dramatisk. De senaste åren har antalet ökat varje år. Bakom siffrorna finns ett stort mänskligt lidande men också omfattande samhällsekonomiska konsekvenser.
Denna utveckling kan inte accepteras. Det framstår som en av de mest prioriterade uppgifterna i inrikespolitiken att forma ett brett politiskt aktionsprogram för att bryta utvecklingen. Vi är övertygade om att det är möjigt, om tillräckligt kraftfulla åtgärder vidtas. Betydande statsfinansiella och samhällsekonomiska vinster skulle därmed kunna uppnås.
Hur antalet sjukdagar utvecklats de senaste fyra och ett halvt åren framgår av detta diagram.
Diagram 4. Antalet sjukdagar månadsvis
Källa: RFV
När antalet sjukdagar fortsätter att öka fortsätter naturligtvis också kostnaderna att öka. För perioden januari–augusti i år var ökningen 20 procent jämfört med motsvarande period förra året. Någon avmattning kan alltså, så här långt, inte skönjas i statistiken.
Hittills i år är utvecklingen denna:
Sjukpenningdagar. Antalet sjukpenningdagar under perioden januari–augusti i år ökade jämfört med samma period förra året med 16 procent.
Kostnaderna. Under perioden januari–augusti i år uppgick utbetalningarna av sjukpenning till 24,0 miljarder kronor. Det är cirka 370 miljoner kronor över Riksförsäkringsverkets, RFV:s, prognos för perioden. Jämfört med motsvarande period förra året har utgifterna för sjukpenning, som nämnts, ökat med 20 procent.
Långa sjukskrivningar. Antalet sjukskrivna med sjukpenning var i juni i år 276 000 personer. Av dem var 63 procent kvinnor och 37 procent män.
Av kvinnorna hade 64 000 och av männen 36 000 varit sjukskrivna i mer än ett år. Antalet sjukskrivna personer som varit sjuka mer än ett år ökade från juni 2000 till juni 2001 med 27 procent.
Antalet långtidssjukskrivna har ökat mycket kraftigt under 1990-talet. Det är kvinnorna som står för ökningen, inte männen. Mellan 1992 och 1999 ökade antalet långtidssjukskrivna kvinnor med 25 000, medan antalet sjukskrivna män minskade med 4 000 under samma period.
Det är också allt färre långtidssjukskrivna som återgår i arbete. I slutet av 1980-talet återgick 70 procent av de långtidssjukskrivna i arbete under det första året efter sjukfallets början, jämfört med 53 procent under 1999.
Bland kvinnorna har andelen med psykisk diagnos ökat kraftigt. Andelen med denna diagnos har bland kvinnorna ökat från 13 procent i slutet av 1980-talet till 18 procent 1999. Andelen män med psykisk diagnos har ökat från 16 till 17 procent under samma tid. Kvinnorna ser därmed ut att vara på väg att passera männen när det gäller andelen långtidssjukskrivna inom denna diagnosgrupp.
En diagnos, som tilldragit sig stor uppmärksamhet är utbrändhet. Den fanns inte med i den första undersökningen, utan tillkom som term först 1997. I 1999 års undersökning utgjorde utbrändhet diagnosen för två procent av kvinnorna och en procent bland männen. Totalt innebär det dock att diagnoser, som berör den psykiska ohälsan, uppgår till 20 procent bland kvinnorna och 18 procent bland männen.
Det finns inget enkelt svar på frågan varför sjukskrivningarna ökar som de gör. Men de psykosociala sjukdomarna förklarar en relativt stor del av den totala ökningen. TCO har visat i en rapport att nio av tio tjänstemän känner tidspress i jobbet, att många känner sig helt slutkörda efter en arbetsdag och att möjligheterna att påverka arbetet är små. Det ligger onekligen nära till hands att koppla löntagarnas brist på egenmakt till den ökade stressrelaterade ohälsan.
Den stora förändringen av sjukskrivningsmönstren under 1990-talet berör framför allt kvinnorna. Det är bland kvinnorna som sjukskrivningen som nämnts har ökat, och andelen kvinnor med psykisk diagnos har ökat drastiskt. Det är möjligt att utvecklingen, åtminstone till viss del, kan ha samband med den försämring av kvinnornas arbetsmiljö, som sammanhänger med lågkonjunkturen i början av 1990-talet.
Lågkonjunkturen ledde till stora besparingar i den offentliga sektorn. Detta drabbade framför allt kvinnorna. Ungefär hälften av kvinnorna arbetar i den offentliga sektorn, mot bara 20 procent av männen. Det innebär att när den ekonomiska krisen ledde till stora besparingar i den offentliga sektorn så var det framför allt den kvinnodominerade delen av arbetsmiljön som försämrades. Detta framförs också i den nyligen publicerade analysen av välfärdsutvecklingen under 1990-talet.
Dessa fakta talar för att vi ska rikta vår uppmärksamhet mot livsvillkoren för framförallt kvinnor, men givetvis även männen, och då framförallt situationen i arbetslivet. Det är hög tid att frågan om stress och utbrändhet tas på största politiska allvar.
För att minska stressen i samhället krävs åtgärder över ett brett politiskt fält. Stress växer ur upplevelsen av maktlöshet. Det är kombinationen av hårt arbete och av att inte ha kontroll över sin livssituation som bränner ut människor.
Regeringen presenterar i budgetpropositionen ett antal punkter som ska vara inslag i arbetet på att få ner sjuktalen. Enligt vår uppfattning är programmet helt otillräckligt. Det är för smalt och för grunt – ”för smalt” i meningen att det inte tar upp en rad förhållanden som berör orsakerna till stress och utbrändhet, till exempel de bristande möjligheterna att köpa hushållstjänster till rimliga priser, ”för grunt” i meningen att regeringen på de områden som tas upp inte är tillräckligt långtgående och konkret.
Vi vill starkt understryka att det är fel att anlägga ett ensidigt vårdperspektiv eller begränsa frågeställningarna till arbetsmiljöfrågor i inskränkt mening. Ett brett program måste också behandla mer komplicerade orsakssamband. Med det synsättet blir faktiskt samhällsförändringar som gör att den enskilde uppfattar sig ha kontroll över sin egen tillvaro det viktigaste inslaget i ett program.
När exempelvis långtidssjukskrivna kvinnor själva får komma till tals, nämns förvisso brist på rehabilitering som ett problem, men bland orsakerna finns ofta problem på jobbet: svårigheter att få tydliga besked från ledningen, ständiga omorganisationer, arbetstider som är svåra att kombinera med familjens önskemål etc.
I vår breda ansats vill vi lyfta fram följande punkter:
Egenmaktsprogram för att stärka människor i arbetslivet i fråga om arbetstider, den egna arbetsmiljön, den egna kompetensutvecklingen och möjligheterna att köpa hushållstjänster för att minska vardagsstressen.
Kulturrevolution i offentliga sektorn för att bryta upp hierarkiska organisationer och ersätta dem med decentraliserade, självstyrande enheter, bland annat genom att tillåta avknoppningar och nya driftformer.
Jobbgaranti för långtidsarbetslösa.
Privata arbetsförmedlingar och bemanningsföretag som bryter AMS faktiska monopol.
Storsatsning på vardagssjukvården, alltså husläkarna och övrig primärvård.
Vårdgaranti och vidsträckt etableringsfrihet för nya aktörer på vårdområdet för att säkra att patienter får snabb behandling utan vårdköer.
Förstärkt företagshälsovård. Beslutet att avveckla allt offentligt ekonomiskt engagemang i företagshälsovården för snart tio år sedan måste omprövas i ljuset av de senaste årens utveckling. Vi är inte redo att föreslå ett återinfört generellt statsbidrag, men försäkringskassan ska kunna överenskomma med arbetsplatser med många långa sjukfall att de ska köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård) eller förstärka denna och också ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
Storsatsning på rehabilitering. Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge kritiserat kassornas alltför låga anslag till denna verksamhet. Vi föreslår nu förutom kraftigt höjda anslag till kassornas inköp av rehabiliteringstjänster – en ökning med 550 miljoner kronor – att försäkringspengar ska få användas ännu friare än som hittills diskuterats, till exempel till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentrum för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
Rehabiliteringsgaranti – ingen ska behöva vänta i mer än en månad på en rehabiliteringsutredning efter det att behovet konstaterats.
Skyldighet att delta i rehabilitering – reducerad ersättning för personer som inte deltar.
Begränsning av sjukskrivningsperioden till ett år för att framtvinga och påskynda rehabiliteringsinsatser.
Fortsatt utredning av vad som kan göras för att uppmuntra redan förtidspensionerade att återgå till arbetslivet – när den av regeringen prövade modellen i stort sett misslyckats måste andra metoder prövas.
Den anställdes inflytande över var, när och hur det arbetet utförs måste öka. Detta är centralt för att kunna hantera över- och underbelastning utan att drabbas av negativ stress. Att med lagstiftning tvinga alla anställda och förhandlande parter till en generell förkortning av arbetstiden är ingen framkomlig väg. Däremot bör lagen ändras så att förhandlingar om förkortad och mer flexibel arbetstid underlättas.
Samtidigt behöver de anställda en tydlig lagstiftning som grund för att kunna påverka sin egen arbetstid. En förändring måste också göra det möjligt för alla dem som jobbar ofrivillig deltid att öka sin arbetstid.
Investering i kunskap är mer centralt än någonsin tidigare. Ett lands främsta konkurrensfördel är inte längre råvaror och naturtillgångar, utan det samlade kunskapskapitalet.
Strukturomvandlingen i arbetslivet ökar kraven på de anställdas utbildning och kompetens. När sysselsättningen föll i början på 1990-talet var det främst de arbetsintensiva jobben som försvann. När sysselsättningen nu ökar är det företrädesvis de kunskapsintensiva jobben som blir fler.
Det innebär kraftigt ökade krav på utbildning och kompetens både för att kunna behålla sitt reella anställningsskydd och för att bli attraktiv på arbetsmarknaden. Samhällets, arbetsgivarnas och enskilda löntagares investeringar i utbildning kommer att bli avgörande för om Sverige ska klara tillväxten och välfärden framöver.
Därför krävs det en kraftfull satsning på kompetensutveckling och utbildning. En metod är att införa individuella kompetenskonton.
Många dubbelarbetande slår nästan knut på sig själva för att få tillvaron att fungera. För andra, framför allt lågutbildade, är arbetslösheten fortfarande ett gissel, trots högkonjunkturen.
En väl fungerande offentlig och privat service av god kvalitet är en nyckel för att människor ska få vardagen att fungera. Därför måste kvaliteten i skolan, vården och omsorgen stärkas.
Men vi behöver också öppna en vit, hushållsnära sektor. Stressen måste minska också i hemmen. Möjligheten att köpa privata tjänster måste ses över och prövas. Många dubbelarbetande familjer och äldre skulle kunna minska sin stress om en del av hemarbetet kunde växlas mot fritid. Att kunna anlita företag som utför städning eller matlagning likväl som kemtvätt, skolagning eller bilreparationer är en viktig del av en fungerande tjänstesektor och bidrar till att familjer kan frigöra tid till annat än att producera tjänsterna själva. Lägre moms på hushållstjänster skulle ge lägre priser och förmodligen fler jobb i dessa sektorer.
Den allt vanligare utbrändheten ställer nya krav på våra verktyg för att förbättra och bedöma arbetsmiljön. Facket arbetar redan i dag med att bedöma och märka datorutrustningar och kontorsmöbler. På samma sätt behövs en kvalitetsbedömning av den sociala arbetsmiljön och personalpolitiken.
Arbetarskyddsstyrelsen, bland andra, efterlyser nya metoder för att mäta stress. Vi har i Sverige en lång tradition av att uppmärksamma och åtgärda fysiska problem som buller och avgaser på våra arbetsplatser. Det är naturligtvis bra, men i framtiden krävs att lagstiftare, arbetsgivare och fackföreningsrörelse också förmår ta arbetsplatsernas mjuka arbetssjukdomar – stress och psykosocial ohälsa – på betydligt större allvar.
Om detta ska lyckas måste vi inse att kortsiktiga neddragningar som går ut på att till varje pris spara på personal i slimmade verksamheter kan bli kontraproduktiva. Vi behöver en ny syn på arbetsorganisation och ledning, om vi ska kunna ta vara på den guldgruva som medarbetarnas resurser och engagemang för verksamheten utgör.
Utredaren Jan Rydh visar senast i en rapport (S 2000:07) att frånvaro på arbetsplatsen på grund av ohälsa under 1999 motsvarade cirka 700 000 årsarbetare vilket var cirka 13,5 procent av befolkningen i åldern 20–64 år (1997 var motsvarande tal 11 procent). År 2004 kan bortfallet ha vuxit till 820 000 och år 2006 till 850 000 årsarbetare. Det betyder att år 2006 16,3 procent av befolkningen i åldern 20–64 år skulle vara frånvarande från arbetet på grund av ohälsa, om vi inte förmår bryta den nuvarande trenden.
Aktiva rehabiliteringsinsatser är motiverade av samhällsekonomiska skäl. I exempelvis utredningen Individen i Centrum (S 1999:08) visar utredaren Gerhard Larsson på de samhällsekonomiska vinsterna av en förbättrad rehabilitering. De samhällsekonomiska vinsterna är tämligen säkra efter utredningens egen studie att döma. Den visar att om drygt en procent av dagens långtidssjuka och förtidspensionärer rehabiliteras med en ny fördjupad rehabilitering så blir den årliga kostnaden en miljard kronor. Efter första åren går det emellertid jämnt ut. Därefter ökar vinsten år för år för att sedan stabiliseras runt tio miljarder kronor per år. Varje satsad krona från det offentliga ger alltså nio kronor tillbaka till landsting, kommuner, statens arbetsförmedling och socialförsäkringssystemet.
Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge kritiserat kassornas låga anslag till denna verksamhet. Vi föreslår nu såväl ett kraftigt utökat statsbidrag som att försäkringspengar ska få användas ännu friare än som hittills diskuterats, exempelvis till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentrum för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
Resurserna som tillförs ska användas för att handla upp rehabiliteringsinsatser och för att påskynda försäkringskassornas utredningar.
Den finansiella samordningen mellan försäkringskassorna och vården (Finsam) prövades åren 1993–1997 i några kommuner i fem län. Ett par år senare igångsattes också försök med finansiell samordning (Socsam) där också socialtjänsten i några kommuner deltog. Dessa försök pågår fortfarande. Finsamförsöken utvärderades av Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket i en gemensam rapport våren 1997. Enligt utvärderingen var försöken framgångsrika genom att den friare användningen av sjukförsäkringsmedlen lett till bättre vård samtidigt som kostnaderna minskat. Några s k undanträngningseffekter hade inte kunnat beläggas.
Det tak som gällde för Finsamförsöken var 10 procent av kostnaden för sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning. Parterna fick rätt att tillsammans med staten dela på uppkomna överskott, men också ekonomiskt ansvar för eventuella underskott.
I den fyrpartiuppgörelse som träffades med bl a regeringen i november i fjol ingick att finansiell samordning skulle tillåtas genom ett riksdagsbeslut hösten 2001. Det förslag som ingår i budgetpropositionen är inte ett uppfyllande av överenskommelsen vare sig vad gäller principen om en friare användning av de nämnda medlen eller vad gäller nivån på de medel som skulle få användas friare. Principen om en friare användning har dock efter propositionens avlämnande bekräftats av regeringens företrädare. Den nivå som fortfarande förespråkas av regeringen, mellan 0,5 och 1 %, är oerhört långt från den nivå på 10 % som gällde i Finsamförsöken. Enligt vår bestämda uppfattning har regeringen därför inte uppfyllt överenskommelsen. Det är förstås oacceptabelt.
Det är nu nödvändigt att riksdagen tar över där regeringen svikit. Vi föreslår därför att riksdagen nu beslutar att försäkringskassorna fr o m år 2002 får disponera upp till 10 % av anvisade medel för sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning på det sätt som gällde i Finsam- och Socsamförsöken. I pengar motsvarar detta uppemot fem miljarder kronor.
Den enskilda människans möjligheter att förverkliga sig själv och sina livsmål står i centrum för liberalismen. Kunskap och kreativitet är nyckelfaktorer i de liberala strävandena att ge alla människor den friheten. Bildning handlar om att ge individen de verktyg som krävs för att hon skall kunna utvecklas intellektuellt och ta makten över sitt eget liv.
Utbildningsnivån i Sverige är lägre än i flera jämförbara länder. En skola i världsklass är nödvändig för att Sverige skall bli en ledande kunskapsnation. Kunskap betyder också makt över det egna livet. För Folkpartiet är skolan samhällets viktigaste medel för att ge människor jämlika livschanser. Målet för en liberal skolpolitik är att utveckla en skola där kvaliteten och den enskilda elevens utveckling står i centrum och där alla har goda möjligheter att utvecklas.
Bildningen som värde är hårt ansatt i nutida svensk politik. Skolan har under decennier förfallit till följd av en flummig socialdemokratisk låt-gå-politik.
Kunskapskraven har kommit på undantag, utbildningen likriktats och arbetsmiljön blivit otrygg till följd av mobbning och trakasserier. Högskolan har förvandlats till utbildningsfabrik. Kunskap ges inget egenvärde, den akademiska friheten beskärs och kvantitet sätts före kvalitet. Kulturens förmåga att fungera som motor i samhällsutvecklingen kan utvecklas. Inte minst läsandets betydelse måste betonas. En liberal politik kan återupprätta bildningsidealet.
Den allmänna förskolan ska utnyttja barnens naturliga nyfikenhet och vilja att lära. Det är särskilt viktigt att den nya allmänna förskolan blir pedagogiskt inriktad, och därför måste den pedagogiskt utbildade personalen göras ansvarig för verksamheten. Viktigt är också att förskolan ges tydliga mål för sin verksamhet.
I dag lämnar alltför många grundskolan utan tillräckliga kunskaper. Detta kan vi aldrig acceptera. Insatserna för dem som har svårt med läsning, skrivning och räkning måste göras redan under de första skolåren. De elever som behöver det, måste få mer hjälp och stöd samtidigt som de studiemotiverade eleverna ska ges mer stimulans.
Oacceptabelt många elever hoppar av gymnasiet i förtid eller lämnar det utan fullständiga betyg. Den allra största tragiken i detta sammanhang gäller de elever som vill använda sina sena tonår till att utbilda sig till ett yrke. Den gymnasieskola de möter har konstruerats på ett sätt som inte alls motsvarar elevernas förväntningar och behov. Som exempel kan nämnas att ¾ av eleverna på barn- och fritidsprogrammet inte når målen i matematik, enligt det nationella provet.
Gymnasieskolan har misslyckats med sin uppgift att vara till för alla och måste därför förnyas. Dagens gymnasium grundas på den felaktiga föreställningen att alla elever är lika och kan lära samma sak på lika lång tid. Folkpartiet utgår tvärtom från att människor är olika och vi vill därför ha en mer individualiserad skola. Folkpartiet vill införa en särskild yrkesexamen, en lärlingsexamen och en studentexamen för behörighet för högskolan.
Lärarna är skolans viktigaste resurs men i dag en bristvara. Många platser står tomma på lärarutbildningarna och många hoppar av i förtid. Vi menar att läraryrkets status måste höjas. Genom fler karriärmöjligheter, möjligheter att studera och forska, lärarlegitimation och höjda löner vill Folkpartiet återskapa läraryrkets status.
Utvärdering är ett centralt inslag i en skola för kunskap och kvalitet. Med fler nationella prov och betyg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Betygen måste innehålla fler steg, och likvärdigheten måste garanteras genom jämförelser med resultat på nationella prov.
Mångfald inom skolsystemet ökar valfriheten och gynnar kvaliteten. Den konkurrens som fristående skolor innebär gör att även de kommunala skolorna höjer kvaliteten på sin undervisning. Regeringens negativa syn på friskolorna är en nedvärdering av de elever och föräldrar som har valt dessa skolor. Regeringen föreslår att kommunerna får ännu större inflytande över om en friskola ska etableras eller inte. Folkpartiet anser att sådana beslut måste fattas av en oberoende instans, annars hämmas den fria konkurrensen.
Det är viktigt att den nya allmänna förskolan blir pedagogiskt inriktad. Därför måste den pedagogiskt utbildade personalen göras ansvarig för verksamheten och förskolan måste ges tydliga mål som ska uppnås.
Insatserna för dem som har svårt med läsning, skrivning och räkning måste göras tidigt, redan under de första skolåren. De elever som behöver det, måste få mer hjälp och stöd samtidigt som de studiemotiverade eleverna ska ges mer stimulans.
Folkpartiet vill införa en särskild yrkesexamen, en lärlingsexamen och en studentexamen. Den senare ska ge behörighet för högskolestudier. En yrkesinriktad elev måste få möjlighet att gå igenom gymnasiet utan att behöva läsa lika teoretiska kurser som elever på väg mot högskolan. Sverige måste i stället få en lärlingsutbildning som är ett kvalificerat alternativ för intresserade elever. Det ska också finnas en anpassad lärlingsutbildning för de elever som inte kommer in på en nationell utbildning men heller inte klarar av en kvalificerad lärlingsutbildning. Möjligheterna att komplettera sina studier som vuxen måste förbättras. Folkpartiet anser att vuxenstudier på gymnasienivå ska vara en rättighet för individen.
Läraryrkets status måste höjas genom fler karriärmöjligheter, möjligheter att studera och forska, lärarlegitimation och höjda löner.
Med fler nationella prov och betyg tidigare under skolgången får eleverna och föräldrarna möjlighet att se vilka kunskaper eleven har uppnått. Betygen måste innehålla fler steg, och likvärdigheten måste garanteras genom jämförelser med resultat på nationella prov.
Beslut som rör friskolor måste fattas av en oberoende instans, annars hämmas den fria konkurrensen. Regeringens förslag, att kommunerna får ännu större inflytande över om en friskola ska etableras eller inte, måste därför avvisas.
Folkpartiet vill inrätta en statlig skolinspektion som är fristående från Skolverket. Idag har Skolverket i uppdrag både att stödja skolorna och att utvärdera och granska dem, vilket är två svårförenliga uppdrag.
Folkpartiet tar strid för tanken om den fria akademin. I flera motioner förespråkar vi en rad reformer för frihet, kvalitet och kunskap som egenvärde inom den högre utbildningen och forskningen. Inför en studentpeng så att studenternas val avgör var och hur högskolan skall byggas ut. Inför studentkontrakt. Inrätta ett från Högskoleverket oberoende kvalitetsinstitut och genomför kvalitetssatsningar på bekostnad av en något lägre utbyggnadstakt. Inför svenska fackhögskolor (”colleges”). Effektivisera studiemedelssystemet (tvinga CSN att betala straffavgifter om inte studiemedlen når studenterna i tid). Satsa på den fria grundforskningen, riv upp den så kallade doktorandreformen. Inför akademiskt självstyre i högskolestyrelserna.
Den budgetpolitiska profilen följer den principiella inriktningen. Folkpartiet föreslår – som ett första steg i införandet av en studentpeng – att de universitet och högskolor som har högst sökandetryck får 200 miljoner årligen att dela på för att möta det stora intresset. Vi föreslår en satsning på höjd kvalitet i grundutbildningen, vilket kan ge fler lärare och fler undervisningstimmar. Satsningen på över 200 miljoner kronor per år utöver regeringens förslag skall användas inte minst inom humaniora och samhällsvetenskap. Kvalitetssatsningen finansieras genom en något lägre utbyggnadstakt för högskolan. Med högre kvalitet i undervisningen kommer fler studenter att lyckas med sin utbildning.
Folkpartiet gör en rejäl satsning på fri och oberoende grundforskning. Under en treårsperiod föreslår vi cirka 2,5 miljarder kronor extra på forskning ute på landets lärosäten. 1,8 av dessa 2,5 miljarder utgörs av en nysatsning. Drygt 700 miljoner kronor ges direkt till universiteten i så kallade fakultetsanslag genom en omfördelning från Vetenskapsrådet. Det ger utrymme för att anställa fler doktorander och för att upprätta fler karriärtjänster, så kallade postdoktorala tjänster, för unga, lovande nydisputerade forskare.
Folkpartiet slår vakt om alla människors möjlighet till kostnadsfria boklån ur ett rikt bestånd. Bibliotek fungerar som lokala kulturcentrum och har en nyckelfunktion när det gäller att motverka segregation och kunskapsklyftor.
Det måste ske en ökad satsning på litteratur och läsande i skolorna. Böcker har blivit en lyxvara och Folkpartiet välkomnar därför förslaget om sänkt bokmoms. Det finns dock fortfarande kulturområden som missgynnas ur skattesynpunkt.
Folkpartiet vill därför tillsätta en utredning om att införa en enhetlig kulturmoms.
Presstödet bör kunna skäras ner kraftigt eftersom det idag konserverar en viss mediestruktur och snedvrider konkurrensen.
Folkpartiet anser att ökade resurser bör ges till regional kultur och att medel förs från institutionerna Riksteatern, Rikskonserter och Riksutställningar till detta ändamål.
Dessutom föreslår Folkpartiet att kulturen tilldelas 40 miljoner kronor utöver vad regeringen föreslagit.
För enskilda människors välfärd är goda kommunikationer avgörande. Tillgång till bra kommunikationer underlättar arbetspendling och ökar därmed möjligheterna att bo där man vill och jobba på någon annan plats. En väl utformad trafikpolitik är därmed av allra högsta betydelse även sett ur ett företags- eller regionalpolitiskt perspektiv.
Tyvärr finns det stora brister i dagens infrastruktursystem: undermåliga och trasiga vägar som effektivt hindrar t ex råvarutransporter till industrin, tågtrafik som allt för länge kännetecknats av bristande konkurrens och höga priser – detsamma gäller flygtrafiken. Exemplen kan mångfaldigas. Till detta ska läggas en riksdagsmajoritet som inte kunnat enas om en ordentlig tillväxtorienterad trafikpolitik.
Med fri konkurrens inom alla transportslag kan vi bäst uppnå en hållbar utveckling och ökad tillväxt. Allt för länge har trafiksektorn kännetecknats av monopolbildningar och då främst statliga sådana. Monopolen har gjort att den enskilde individen kommit i kläm i form av höga priser och sämre service. Dessbättre så har många sektorer inom kommunikationsområdet öppnats för konkurrens under det senaste årtiondet. Det mest lyckade exemplet där god konkurrens har skapats är inom teleområdet där det finns en hel uppsjö på aktörer, vilket i sin tur har inneburit sänkta priser för den enskilde.
Att regeringen inte ens i samband med att budgetpropositionen lades fram kunde presentera en särskild infrastrukturproposition är alarmerande. Beslutsångesten inom trafikområdet är att beklaga då detta område tillsammans med företagspolitiken är grunden för det vi i Folkpartiet kallar de välståndsbildande krafterna. Utan fungerade kommunikationer kan aldrig hela Sverige få en positiv utveckling. Folkpartiet anser att satsningar måste göras inom infrastruktursektorn. Främst är det satsningar på vägar och informationsteknik som måste göras.
Det är av yttersta vikt att hela landet har en sådan standard på vägnätet att både råvaruförsörjningen till industrin kan tryggas hela året och att vägarna håller en sådan standard så att de färdiga produkterna kan fraktas därifrån. Det är därför viktigt att vägnätet tjälsäkras, så att t ex inte skogsindustrin drabbas av avbrott i sin produktion på grund av dåliga vägar. Undermåliga vägar får inte vara den faktor som hotar jobb runt om i Sverige. Folkpartiet anser att väganslaget måste höjas. Det är också viktigt att kommunerna på sina vägnät håller en sådan standard att inte en bygds sysselsättning hotas. Ansträngningar måste också göras för att hitta alternativa finansieringslösningar inom infrastruktursektorn, främst genom s.k. PPP, Public and Private Partnership.
En annan avgörande förutsättning för en uthållig och balanserad tillväxt av jobb och företagande är att trafikfrågorna i storstäderna kan få en lösning. Detta kanske gäller främst i Stockholmsregionen. Staten, i skepnad av den socialdemokratiska regeringen, spräckte den överenskommelse som tidigare fanns. Det fanns många stelbenta inslag i den som endast till dels genomförts. Vad som behövs är en ny storstadsöverenskommelse, där lokala, regionala och statliga aktörer lägger politisk prestige åt sidan och samverkar för Sveriges bästa. En sådan behöver också en hållbar finansiering. Det är positivt att en särskild Stockholmsberedning tillsatts för att lösa trafikproblemen i Storstockholm.
IT-kommunikationer är en stor framtidsfråga för Sverige. Goda IT-kommunikationer är ett bra verktyg för att skaffa fler jobb i hela Sverige. Det är därför av största vikt att det finns ett väl utbyggt och kraftfullt IT-nät i alla delar av landet. Just nu är det utbyggnaden av fiberkabel för bl.a. bättre bredbandsuppkoppling som är aktuell. Det är inte säkert att det är denna teknik som är den bästa i hela landet. Redan nu kan vi se att annan teknik kommer på området, t ex trådlös kommunikation. Därför skall vi idag inte lägga ner offentliga resurser på att bygga ut något som vi inte vet om det är hållbart om ett par år. Folkpartiets uppfattning är därför att det i första hand är näringslivet som skall engagera sig i utbyggnaden av IT-nät.
Bostadsbrist i storstäderna, svarta kontrakt, rivning av fullt användbara lägenheter på krisorter, omständliga bygglovsprocesser, krångliga byggregler, bristande konkurrens, höga kostnader och för liten individuell valfrihet. Så är dagens verklighet.
Den svenska bostadspolitiken fungerar inte. Krisen beror inte på enstaka oförklarliga misstag utan har sitt ursprung i ett ideologiskt systemfel. Under decennier har centralplanering, förmynderi och subventioner präglat den offentliga synen på bostadsmarknaden. Bostadspolitiken har blivit ett eldorado för särintressen och missriktade politiska ambitioner.
Det är dags att lägga om kursen i liberal riktning. Den enskilda människans möjligheter att ta makt över sin egen situation måste stå i fokus också när framtidens bostadspolitik formas. I ett liberalt Sverige bestämmer Du, och ingen annan, utifrån Dina egna drömmar och förutsättningar hur just Du ska bo.
Bostadssektorn är en planekonomisk frizon i den svenska marknadsekonomin. Och den har planekonomins klassiska kännetecken: långa köer, krångel, svarta affärer, en produktion som inte är anpassad efter efterfrågan, ineffektivitet, höga samhällsekonomiska kostnader och inte minst – missnöjda konsumenter.
Rapporter från Boverket från både januari och april i år visar att det är betydligt fler kommuner än tidigare som rapporterar bostadsbrist. Hälften av Sveriges befolkning bor i kommuner med bostadsbrist. Köerna till bostäder inte minst i landets tillväxtområden ringlar sig långa. I mars 2001 var bara 0,1 procent av hyreslägenheterna lediga i Stockholms län. Antalet lediga lägenheter i allmännyttan i hela landet sjönk från 3,2 procent den 1 mars 2000 till 2,6 procent samma datum år 2001.
Det låga bostadsbyggandet i tillväxtområdena håller på att bli en av de avgörande flaskhalsarna mot tillväxt. De senaste åren har nettoinflyttningen till Stockholmsregionen varit flera gånger större än antalet påbörjade bostäder. I storstadsregionerna blir bostadsproblemen ett allt större hot mot en gynnsam utveckling av jobb och välstånd för hela landet. Ska storstäderna kunna ha en stark internationell roll krävs att bostadsbyggandet kommer igång.
På andra håll i landet är problemen de motsatta. I Jämtlands län stod nästan tio procent av hyreslägenheterna tomma hösten 2000 enligt Boverket. Det har lett till den absurda situationen att inte bara enstaka lägenheter, utan också hela fastigheter, rivs både där och på åtskilliga andra håll i landet. Slutsatsen borde vara en annan: att produktion och prissättning av hyreslägenheter måste anpassas mer till människornas behov och önskemål.
Hyresmarknadens kollaps manar till eftertanke. Behöver bostadsmarknaden fler eller färre regleringar? För socialdemokraterna är svaret av allt att döma att det behövs fler regleringar. Ombildandet av hyresrätter till bostadsrätter ska försvåras, de kommunala bostadsbolagens roll stärkas, fastighetsbeskattningen vara hög även i framtiden och nya subventioner införas för att tvinga fram den nyproduktion av bostäder som den övriga politiken omöjliggör. Under sommaren lanserades idén att staten borde flytta hela hyreshus i glesbygd till storstäderna. Tydligare än så kan det socialistiska plantänkandet knappast illustreras.
Det är fel väg att gå. Den politik som förde bostadssektorn in i krisen kan inte föra den ut ur krisen. Receptet måste istället vara att bygga en ny politik, en politik som tar sikte på att öka människors möjligheter att ta makten över det egna boendet. Det innebär bland annat större utrymme för privat ägande, färre krångliga regleringar, ökad konkurrens, tydligare marknadsmekanismer och lägre beskattning.
Bostadsbyggandet måste öka, bl.a. av hyresrätter i städerna. Bostadssektorn är fortfarande i alltför hög utsträckning en planekonomisk fristad i den svenska ekonomin.
Vi behöver få fart på bostadsbyggandet, få ner kostnaderna och få en betydligt högre rörlighet på bostadsmarknaden för att fler människor ska kunna finna en passande bostad till en kostnad som för dem känns acceptabel.
Konkurrensen inom byggsektorn måste öka. Konkurrensverkets övervakning är viktig. Folkpartiet avsätter ökade medel för konkurrensverksamheten.
Planprocesser och nybyggnadsregler måste förenklas. Här vilar ett ansvar både på regeringen som kan förenkla kraven avsevärt och på kommunerna vad gäller planberedskap.
Socialdemokraterna har länge prioriterat de kommunala bostadsbolagens väl framför invånarnas bostadsbehov. Folkpartiet menar att de kommunala bostadsbolagen i betydande grad kan säljas för att minska den kommunala dominansen på hyresmarknaden och därför att kommunerna i princip inte bör driva företag.
Det är uppenbart att bostadsmarknaden hela tiden kommer att vara ett problem så länge det inte finns en fungerande hyressättning. Den bör bli friare utan att man därför övergår till marknadshyror. Ett sådant steg bör vara att lägesfaktorn tillåts spela en större roll inom bruksvärdesystemet. En anomali inom systemet är att å ena sidan ska man när bruksvärdena fastställs bortse från de aktuella lägenheternas produktions-, drifts- och förvaltningskostnader, å andra sidan ska allmännyttans självkostnadshyror tjäna som norm. Vidare bör friare hyressättning kunna prövas i nyproduktionen. Det viktiga skyddet för hyresgästen är att behålla ett besittningsskydd.
Beskattningen i olika led fördyrar byggandet och boendet. Folkpartiet anser att fastighetsskatten är oacceptabel och bör avvecklas i sin nuvarande form.
Det är viktigt att sjösätta en bred socialförsäkringsreform. I dag är socialförsäkringarnas trovärdighet i gungning. Fungerande socialförsäkringar skapar den trygghet för medborgarna som är nödvändig för att uppmuntra till arbete, skaffa barn, byta jobb och våga satsa på något nytt.
Inför sjukdom och åldrande är vi alla lika. Vem som helst kan under ogynnsamma omständigheter drabbas av arbetslöshet. Ett nyfött barn behöver närhet och omvårdnad under dygnets alla timmar. Vi har gemensamma grundläggande behov och kan därför alla dra fördel av gemensamma försäkringslösningar.
Gemensamma välfärdslösningar är dessutom tillväxtfrämjande då de minskar människors beroende av enskilda arbetsgivare. Samtidigt har detta system mycket positiva effekter för att skydda den utsatte och mildra fallet för den som av olika skäl befinner sig i utkanten av det svenska samhället. Genom att människor med goda inkomster och låga risker för sjukdom och arbetslöshet också haft ett fullgott skydd har de gemensamma försäkringarna fått ett brett stöd, en hög trovärdighet och ekonomisk stabilitet.
Vi vet att risken för arbetslöshet är större för den som har låg utbildning. Risken för sjukdom är större för den som har ett fysiskt slitsamt arbete. För den ensamme mamman är risken för hög frånvaro på grund av sjukdom eller vård av barn än högre. De grupper som bäst behöver försäkras mot inkomstbortfall är också de som är minst attraktiva för en privat försäkringsgivare med lönsamhetskrav. Med rena marknadslösningar kommer de aldrig att hitta den försäkring de behöver till ett överkomligt pris.
Men i en bred allmän försäkring omfattas alla, efter förmåga och behov. Just den grundtanken gör den generella välfärden inte bara djupt tilltalande på ett mänskligt plan, utan också mycket rationell ur ett ekonomiskt perspektiv. Under de senaste 50 åren har systemet byggts upp och ut. Men i dag håller själva grundvalarna för socialförsäkringssystemet på att nötas ner på ett mycket illavarslande sätt.
I dag får en av tre heltidsarbetande mindre än den utlovade 80-procentiga ersättningen vid sjukdom eller föräldraledighet på grund av att taket i försäkringarna under en rad år inte justerats i takt med löneutvecklingen. Därmed står över en miljon löntagare utan ett fullständigt försäkringsskydd i det allmänna systemet, trots att de fullt ut bidrar till finansieringen. Det handlar i stor utsträckning om vanliga människor i vanliga yrken med vanliga löner. Metallarbetare, lärare, sjuksköterskor, poliser, ingenjörer. De har hyfsade inkomster men är samtidigt beroende av de generella systemen.
Detta hotar systemets trovärdighet och undergräver deras legitimitet. Förvisso har de flesta en kompletterande försäkring vid sjukdom genom kollektivavtal. Men det skyddet gäller inte alls i samma utsträckning för föräldraledighet. Det betyder att det låga taket är ett hinder för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män genom att familjerna ofta och påtagligt förlorar ekonomiskt på att pappan delar föräldradagarna med mamman på lika villkor.
Taken i sjuk- och föräldraförsäkringen måste höjas från dagens nivå på ungefär 23 000 kronor till 30 000 kronor.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga försäkringar:
en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen) och
en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder. Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten. Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
En uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande delar.
Fristående ställning med autonoma styrelser
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är definitionsmässigt offentliga, bl a genom att de är obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten att fastställa ramarna för avgifter och förmånerna ska styrelsen – som bör ha längre mandatperiod än riksdagen och inte bestå av riksdagsledamöter – ha det operativa ansvaret för att försäkringens buffertfondering varken går under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en finansiering som till den dominerande delen utgörs av egenavgifter krävs sannolikt någon form av avgiftsväxling där nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen granskar
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre försäkringarna i den allmänna trygghetsförsäkringen.
Strävan mot individuell anknytning
Även om försäkringarna bygger på riskspridning – och många alltså får ut mindre från försäkringen än de betalat in – bör ansträngningar göras att ”individualisera” systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt samband mellan avgifter och förmåner. En annan väg är att förse individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
En allmän a-kassa
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga skäl till varför inte alla inkomsttagare som uppfyller kraven på en fast anknytning till arbetsmarknaden ska ha rätt till en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona att arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring.
Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade med lång anknytning till arbetsmarknaden. Detta skydd skall inte – som socialbidrag – prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd är självfallet att individen står till arbetsmarknadens förfogande.
Ökad satsning på rehabilitering
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens förtidspensionering och arbetssjukdomsdelen av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas så att arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för rehabilitering av långtidssjuka.
Återställande av änkepensionerna
Besparingen på änkorna har lett till svåra ekonomiska konsekvenser för många änkor. Detta är oacceptabelt. Änkepensionen måste återställas.
Föräldraförsäkringen
Genom att taket höjs i föräldraförsäkringen kommer allt fler att omfattas. Det uppmuntrar ekonomiskt fler pappor att vara hemma. Dessutom måste ersättningsnivån i mamma- och pappamånaderna höjas från dagens 80 procent till 90 procent.
Den liberala jämställdhetspolitiken syftar till ett samhälle där varje person, kvinna som man, ska ha likvärdiga chanser att forma sitt liv som hon eller han själv önskar. Jämställdhet berör både kvinnor och män och kan enbart skapas genom ett samspel mellan bägge könen. Bristen på jämställdhet slår dock nu, liksom den gjort genom hela historiens gång, hårdast mot kvinnorna. Av den anledningen arbetar Folkpartiet med jämställdhetsfrågan utifrån ett liberalt feministiskt perspektiv.
Den liberala feminismen riktar fokus på att ge kvinnor ökad makt över sina egna liv. De flesta kvinnor i Sverige och övriga världen har mindre makt och inflytande över saker som rör deras eget liv. Den liberala politiken ser den enskilde människan och vill stärka henne. Essensen av den liberala feminismen kan därför summeras i följande ord: Stärk kvinnorna, inte staten och patriarkatet!
Sverige framhålls i många sammanhang som ett mönsterland vad gäller jämställdhet. Trots att vi i ett internationellt perspektiv står oss tämligen bra finns det en rad områden där mycket återstår att förbättra.
Makt över sin ekonomi. Löneskillnaderna mellan könen är ett av de största problemen i dagens jämställdhetskamp. Monopolsituationen inom vård, omsorg och skola utgör ett reellt hinder för åtskilliga kvinnor att välja arbetsgivare och har en bromsande effekt på kvinnornas löneutveckling. Ska vi få bukt med kvinnors dåliga löneläge måste kvinnornas skaparkraft släppas loss och de offentliga monopolen inom vård, omsorg och skola måste brytas! Problemet med de orättvisa lönerna inom vård, utbildning och omsorg får livslånga konsekvenser för kvinnorna, i form av minskat utrymme för sparande och pensionssparande, sämre möjligheter att äga sin bostad, svårare att få krediter och slutligen påverkar det pensionsnivåerna negativt. Mätt i livslön uppgår löneskillnaderna till mycket stora belopp.
Makt över sitt arbetsliv. Dagens samhälle ställer höga krav på utbildning och kunskap. För att kunna stå sig i konkurrensen på arbetsmarknaden måste möjligheterna till fortbildning tydligare framhållas. Företagsamheten är en annan arena där kvinnor åsidosätts.
Bryt de offentliga monopolen. Monopolsituationen inom de offentliga monopolen inom vård, omsorg och skola måste brytas! Kvinnors traditionella arbetsmarknad måste öppnas för samma spelregler som för de mansdominerade branscherna. Öka möjligheterna att konkurrensutsätta all öppenvård. Återinför etableringsrätten för privata allmänläkare, det ökar valfriheten för både läkare och annan vårdpersonal. Denna rätt skall också omfatta sjukgymnaster, gynekologer, barnmorskor m.m. F-skattsedel skall ges till alla. Dagens regler om F-skattsedel utgör ett hinder för bl.a. sjuksköterskor och dagbarnvårdare som vill starta egen verksamhet. Öka möjligheterna för friskolorna. Vi liberaler vill göra detta för att öka effektiviteten och för att underlätta för privata alternativ att få ökat utrymme. Kvinnors företag skiljer sig till viss del från mäns, både vad gäller affärsidé och också i själva företagandet. Kvinnor föredrar i regel att växa mer långsamt. Detta medför att kvinnor generellt lånar lägre summor. Många kvinnliga entreprenörer stoppas idag för att deras affärsidéer ligger på ett mer eller mindre monopoliserat område. Ett av flera långsiktiga syften med ett ökat kvinnligt småföretagande är att det förmodligen leder till fler kvinnor i ledningarna för de stora företagen. Sverige ligger vid internationella jämförelser dåligt till när det gäller kvinnor i toppositioner i näringslivet.
Makt över sin vardag. Inför barnomsorgspeng, detta är en peng som kan användas för att finansiera den barnomsorg man själv vill utnyttja. Inför ett generellt barnkonto, som föräldrarna avgör hur det skall användas. En mer flexibel föräldraförsäkring måste införas, som kan utnyttjas av någon annan än mamman eller pappan.
En av de mest centrala aspekterna för att nå ökad jämställdhet är en mer rättvis fördelning av ansvaret hemma. Familjerna behöver uppenbarligen stimulans för att papporna ska utnyttja en större del av föräldraförsäkringen. En höjd ersättningsnivå i föräldraförsäkringen skulle främja att papporna utnyttjade den mer. Vi föreslår att nivån i dessa månader höjs från 80 till 90 procent. Vidare föreslår vi sänkt skatt på hushållsnära tjänster. Om kraven hemifrån blir mindre stressande borde det vara lika bra för både män och kvinnor. Möjligheten att köpa privata tjänster vitt måste bli större. Att kunna anlita företag som utför städning eller matlagning eller bilreparationer är en viktig del av en fungerande tjänstesektor.
Regeringen lägger fram sin budget som om ingenting hänt i omvärlden. Vi vet mycket väl att regeringen i praktiken inte kunde omarbeta budgetförslaget efter vad som inträffade den 11 september. Däremot har 11 septemberhändelserna förvärrat det som är problemet i regeringens budget, för lite flexibilitet och en felaktig inriktning.
En svagare ekonomi kräver en hårdare prioritering och en bestämd inriktning av skatte- och utgiftspolitiken. De svenska offentliga finanserna är fortfarande de mest konjunkturkänsliga i industrivärlden. Den sämre ekonomiska utvecklingen under 2002 kan ge ett betydligt sämre budgetutfall än det regeringen presenterat. Vi kritiserar inte regeringen för att den inte omarbetat budgeten efter den 11 september, däremot kritiserar vi den för att den politik som årets budget är en fortsättning på inte ger den svenska ekonomin och de svenska offentliga finanserna tillräcklig styrka och uthållighet mot kriser.
Folkpartiet har ställt upp på målet att de offentliga finanserna över en konjunkturcykel ska ha ett överskott om 2 procent av BNP. Ett överskott under en 4–5-årsperiod på i genomsnitt 2 procent innebär rimligen att överskottet bör vara högre än 2 procent högkonjunkturår och lägre i lågkonjunktur. Vi har under flera år kritiserat regeringen för att den inte satt målet tillräckligt högt under högkonjunkturåren för att skapa buffertar för dåliga tider. Nu, när 2002 sannolikt blir ett sämre år än regeringen tror, är det troligt att målet om 2 procent kommer att underskridas. Detta är i sig ingen katastrof, ett genomsnitt på 2 procent innebär att överskottet ibland kan vara lägre än 2 procent. Skulle vår bedömning av 2002 vara riktig kommer det att bli så. Även om vårt budgetalternativ också slutar på 2 procent finns det i vårt förslag inbyggt mera av flexibilitet och utrymme så att de automatiska stabilisatorerna kan verka, dvs de mer eller mindre automatiska försämringar av budgeten som kommer när tillväxten minskar.
Vi har en budgetmarginal för 2002 som tål en betydande försämring av ekonomin och statsfinanserna innan nya beslut måste fattas. Men än viktigare är att den ekonomiska politik vi föreslår ger både en starkare samhällsekonomi och starkare statsfinanser. Det är först på så sätt som den kraftigaste bufferten mot sämre tider kan byggas.
Tabell 3. Utgiftstak för staten, miljarder kronor
2002 |
2003 |
2004 |
|
Folkpartiet |
|||
Takbegränsade utgifter |
779,8 (815,8) |
810,1 (847,1) |
832,3 (879,3) |
Budgeteringsmarginal |
12,2 |
5,9 |
7,7 |
Utgiftstak |
792 (828) |
816 (853) |
840 (887) |
Regeringen |
|||
Takbegränsade utgifter |
807,1 |
842,0 |
870,9 |
Budgeteringsmarginal |
1,9 |
2,0 |
7,1 |
Utgiftstak |
809 |
844 |
878 |
Anm.: Folkpartiets siffror inom parentes anger det formella utgiftstak som Folkpartiet beräknar till följd av att effekten av våra skatteförslag på kommuner och landsting regleras genom ökade anslag till kommunsektorn.
Som framgår av diagrammet ger Folkpartiets politik en mera återhållsam utveckling av statens utgifter.
Diagram 5. Folkpartiets och regeringens utgiftstak för staten 2002–2004
Miljoner kronor
Med Folkpartiets politik sjunker både offentliga utgifter och skatter som andel av BNP medan med regeringens politik skattetrycket biter sig kvar på drygt 50 procent av BNP.
Tabell 4. Folkpartiets budgetalternativ, förändringar jämfört med
regeringen
2002 |
2003 |
2004 |
||||||||
miljarder kronor |
||||||||||
Sänkt skatt |
||||||||||
Sänkt inkomstskatt |
-49,9 |
-51,9 |
-61,9 |
|||||||
därav |
skattereduktion för alla |
-19,8 |
-20,5 |
-20,5 |
||||||
förvärvsavdrag |
-13,9 |
-14,3 |
-14,7 |
|||||||
utjämnad LO-TCO-puckel |
-5,6 |
-5,7 |
-14,8 |
|||||||
höjd brytpunkt |
-3,4 |
-2,5 |
-1,3 |
|||||||
avskaffad extra s.k. värnskatt |
-2,9 |
-3,0 |
-3,0 |
|||||||
Sänkt skatt för barnfamiljer |
-5,0 |
-6,4 |
-7,9 |
|||||||
därav Skattelättnad |
-3,5 |
-4,9 |
-6,4 |
|||||||
Avdragsrätt för styrkta barntillsynskostnader |
-1,5 |
-1,5 |
-1,5 |
|||||||
Interaktionseffekt |
0,7 |
0,5 |
0,3 |
|||||||
Skattereduktion gåvor till internat. verksamhet |
-0,6 |
-0,6 |
-0,6 |
|||||||
Sänkt skatt på hushållstjänster |
-2,2 |
-2,2 |
-2,2 |
|||||||
Höjd avdragsrätt för kompetens- o pensionssparande |
-2,4 |
-2,4 |
-2,4 |
|||||||
Kompensation för a-kasseavgift (efter avdrag) |
-6,7 |
-6,7 |
-6,7 |
|||||||
Slopad dubbelskatt på aktier |
-2,2 |
-6,5 |
-8,5 |
|||||||
Sänkt skatt på företag |
-8,2 |
-7,6 |
-7,5 |
|||||||
därav |
sänkt arbetsgivaravgift m.m. |
-6,7 |
-6 |
-5,9 |
||||||
ändrade 3:12-regler m.m. |
-1,3 |
-1,3 |
-1,3 |
|||||||
rimligare skattinbetalningsregler |
-0,3 |
-0,3 |
-0,3 |
|||||||
Sänkt fastighetsskatt |
-4,3 |
-4,2 |
-4,2 |
|||||||
Sänkt förmögenhetsskatt |
-0,9 |
-2,7 |
-2,7 |
|||||||
Nej till regeringens skattepolitik |
42,7 |
43,1 |
43,6 |
|||||||
Summa skattesänkningar |
-34,8 |
-41,7 |
-53,0 |
2002 |
2003 |
2004 |
||||||||
miljarder kronor |
||||||||||
Satsningar |
||||||||||
Bistånd |
1,8 |
1,2 |
1,5 |
|||||||
Familjestöd |
3,6 |
3,6 |
3,5 |
|||||||
därav |
barnkonto |
3,4 |
3,4 |
3,4 |
||||||
föräldraförsäkringen (inkl. höjt tak 2002) |
0,2 |
0,2 |
0,1 |
|||||||
Höjt tak i sjukförsäkringen redan 2002 |
0,7 |
0,3 |
||||||||
Handikapp |
1,4 |
1,4 |
1,4 |
|||||||
Vägar |
2 |
1 |
1 |
|||||||
Forskning och kvalitetshöjande åtgärder |
1,2 |
1,2 |
1,2 |
|||||||
Rättsväsende |
0,5 |
0,5 |
0,3 |
|||||||
Förbättrad tandvårdsförsäkring |
0,3 |
0,4 |
0,5 |
|||||||
Stimulansbidrag äldrepolitik |
0,3 |
0,3 |
0,02 |
|||||||
Alkohol- och narkotikapolitik |
0,2 |
0,1 |
0,1 |
|||||||
Ökade resurser till skattemyndigheter och tullen |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
|||||||
Ökade resurser för bättre flyktingmottagande |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
|||||||
Förbättrade änkepensioner och närståendepenning |
0,6 |
0,7 |
0,8 |
|||||||
Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
|||||||
Övrigt |
0,7 |
0,7 |
0,7 |
|||||||
Summa satsningar |
13,6 |
11,8 |
11,4 |
|||||||
Summa skattesänkningar och satsningar |
48,4 |
53,5 |
64,4 |
2002 |
2003 |
2004 |
|||||||
miljarder kronor |
|||||||||
Sänkt skatt |
|||||||||
Finansiering |
|||||||||
Reformerad arbetsmarknadspolitik |
11,6 |
11 |
11,1 |
||||||
därav |
reformerad a-kassa |
6,7 |
6,7 |
6,7 |
|||||
lägre åtgärdsvolym, mindre byråkrati |
1,7 |
1,1 |
1,3 |
||||||
Minskade sjukpenning- och förtidspensionskostnader |
1,9 |
4,1 |
7,2 |
||||||
Reformerade försäkringar |
3,9 |
4,6 |
5,1 |
||||||
därav |
reformerad trafikförsäkring |
3,8 |
4,1 |
4,3 |
|||||
reformerad arbetsolycksfallsförsäkring |
0,1 |
0,5 |
0,7 |
||||||
Nej till regeringens familjepolitik |
4,9 |
4,9 |
4,9 |
||||||
nej till maxtaxa inom barnomsorgen |
3,9 |
3,9 |
3,9 |
||||||
förlängd föräldraförsäkring |
1 |
1 |
1 |
||||||
Minskad volym på kunskapslyftet |
3,5 |
0,5 |
0,5 |
||||||
Minskat byggstöd m.m. |
1,8 |
1,9 |
1,7 |
||||||
Nej till regeringens bredband m.m. |
1,3 |
1,5 |
1,5 |
||||||
Minskad byråkrati |
1 |
1 |
1 |
||||||
Reformerade studiemedel |
0,9 |
1,4 |
1,4 |
||||||
Energipolitik |
0,9 |
0,4 |
0,4 |
||||||
Bostadspolitik |
0,3 |
0,4 |
0,7 |
||||||
Presstöd, partistöd |
0,4 |
0,4 |
0,5 |
||||||
Effektivare migrationspolitik |
0,2 |
0,4 |
0,4 |
||||||
Underhållsstöd, föräldraförsäkring |
0,5 |
0,5 |
0,5 |
||||||
Nej till reg.s utbildningsåtg. o. återhållsam utbyggnad |
0,8 |
0,7 |
0,7 |
||||||
Läkemedelsåtg. |
0,5 |
1 |
1,2 |
||||||
Lägre investeringstakt, Banverket |
1,5 |
1,5 |
1,5 |
||||||
Företagsstöd m.m |
3,6 |
3,6 |
3,4 |
||||||
Licensinkomster m.m. |
1,1 |
1,1 |
1,1 |
||||||
Nej till Barsebäcksavveckling |
1,1 |
1,1 |
0,9 |
||||||
Ökade skatteinkomster |
1,3 |
1,4 |
1,6 |
||||||
Lägre räntekostnad och minskad anslagsförbrukning |
2,8 |
4,4 |
7,6 |
||||||
Åtgärder mot kommunal skatteplanering |
1 |
1 |
1 |
||||||
Övrigt |
0,2 |
0,3 |
0,1 |
||||||
Summa finansiering |
48,4 |
53,5 |
64,4 |
Tabell 5. Skatte- och utgiftskvoter
Procent av BNP
2002 |
2003 |
2004 |
|
Folkpartiet |
|||
Skattetryck |
49,1 |
48,6 |
48,1 |
Utgiftsandel |
53,1 |
2,7 |
52,2 |
Finansiellt sparande |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
Regeringen |
|||
Skattetryck |
50,4 |
50,2 |
50,1 |
Utgiftsandel |
54,2 |
54,0 |
53,8 |
Finansiellt sparande |
2,1 |
2,2 |
2,3 |
Folkpartiets skattepolitik är inriktad på att långsiktigt stärka de enskilda individerna och samtidigt den svenska ekonomin. Det är bara genom en skattepolitik som stimulerar till arbete, företagande och risksparande som ekonomin får sådan styrka att den kan möta konjunkturförsvagningar.
Skatterna sänks för att minska marginaleffekter. Den s.k. LO-puckeln i skattesystemet innebär betydande marginaleffekter för både LO- och TCO-medlemmar vid inkomstökningar. Vi tar successivt bort dessa under perioden. Vidare införs ett förvärvsavdrag mot kommunalskatt som också sänker marginaleffekterna och gör arbete mera värt för den enskilde. Den gräns där den statliga skatten börjar tas ut höjs.
Den extra s.k. värnskatten utgör ett brott mot skattereformens intentioner och bör avskaffas. Alla får en generell skattesänkning om 3 000 kronor per år. Detta gäller även pensionärer som därigenom får en större skattesänkning än de 1 320 kronor som regeringen föreslår.
Barnfamiljerna får dels en direkt skattelättnad dels, som ett led i vårt alternativ till maxtaxan, avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader. För att underlätta inte minst för barnfamiljer införs en skattelättnad vid köp av vissa hushållstjänster.
För att förbättra arbetsmarknadens sätt att fungera föreslår vi reformer av arbetsmarknadspolitiken. Ansvaret för a-kassorna bör föras över i högre grad på arbetslöshetsförsäkringarna. De avgiftshöjningar som då sker matchas med lika stora skattesänkningar.
På motsvarande sätt kommer reformeringen av trafikförsäkringen att underlättas genom matchande skattesänkningar. Det finns däremot ingen anledning att särskilt subventionera fackföreningsmedlemskapet genom skattereduktioner, därför säger vi nej till denna.
För att utveckla individens möjligheter på arbetsmarknaden behövs både en bättre arbetsmarknadspolitik och flexiblare kompetensutveckling. Större resurser måste avsättas för den enskildes kompetensutveckling. Vi vill förbättra möjligheterna genom skattelättnad.
Folkpartiet lägger fram ett omfattande företagsstimulerande skattepaket som omfattar sänkta arbetsgivaravgifter, ändrade fåmansbolagsregler genom att över en normallön företagaren beskattas med kapitalinkomstskatt samt successivt avskaffad förmögenhetsskatt. Fastighetsskatten sänks genom att de lägre skattesatserna tillämpas på frysta taxeringsvärden på fjolårets nivå.
Sammantaget sänks skatterna netto med ca 35 miljarder kronor första året och drygt 50 miljarder det sista året i treårsperioden.
Bland de utgiftsökningar som Folkpartiet lägger fram har biståndet prioriterats högt. Sammanlagt satsar Folkpartiet 4½ miljarder kronor mer än regeringen under perioden. Enprocentsmålet är nu inom räckhåll.
Barnfamiljerna får ett kraftfullt stöd genom det barnkonto som är vårt alternativ till maxtaxan. Ersättningsnivån i mamma/pappamånaden höjs.
Tillgänglighetsreformen för handikappade genomförs genom en satsning om 1 miljard kronor per år.
Forskningsresurserna byggs ut med drygt 1 miljard kronor per år. Ett annat prioriterat område är väginvesteringarna. Folkpartiet satsar 2 miljarder kronor mer än regeringens budget och ytterligare 2 miljarder under resten av perioden.
Rättsväsendet ges ökade resurser för fler poliser samtidigt som andra delar av rättsväsendet i form av åklagare och domstolar stärks.
En utbyggnad av tandvårdsförsäkringen påbörjas, änkepensionerna återställs och den krets som är berättigad till närståendepenning vidgas.
Folkpartiets satsningar finansieras bl.a. via lägre kostnader för en reformerad och mindre byråkratisk arbetsmarknadspolitik. Genom ett ordentligt program mot stress och sjukfrånvaro kan den dramatiska ökningen i kostnaderna för sjukfrånvaro och förtidspensionering brytas.
De av regeringen beräknade medlen för maxtaxan används för Folkpartiets alternativ på familjepolitikens område som ger familjerna större frihet.
Ett antal selektiva stöd till olika kommunala projekt samt företagsstöd kan avvecklas. De generella skattesänkningarna ger företagen en bättre miljö att verka i. Kostnaderna för energipolitiken och bostadspolitiken kan hållas nere. Genom ökade insatser kan behandlingen av asylansökningarna bli snabbare, väntetiden kortare, kostnaderna lägre och flyktingpolitiken humanare.
Den snabba ökningen av läkemedelskostnaderna bryts.
1110 Fysiska personers inkomstskatter
Den skattereform som Folkpartiet vill genomföra syftar bl.a. till att återställa skattereformens principer. Marginalskattesänkningar är ett viktigt inslag. Sådana sker genom att den s.k. LO-puckeln avskaffas, genom att brytpunkten där statlig skatt börjar tas ut höjs och den s.k. värnskatten avskaffas.
En rejäl skattereduktion ges till alla. Detta innebär att t.ex. pensionärerna får en större skattesänkning med Folkpartiets förslag.
Kompetensutveckling stimuleras genom möjlighet till ökad avsättning till pensionsförsäkring som kan utnyttjas vid vidareutveckling av kunskaper.
Barnfamiljerna får ökat stöd genom sänkt skatt och skattesänkning ges för köp av hushållstjänster.
En skattereduktion ges inom en viss ram för gåvor till internationell verksamhet.
Skattesänkningar sker för att kompensera för höjd avgift i samband med omvandlingen av a-kassan och trafikförsäkringen.
1120 Juridiska personers inkomstskatt
Skatten på fåmansbolagen sänks genom att den utdelning som överstiger en normal lön i branschen beskattas som kapitalinkomst. Härigenom sänks skatten med drygt 1 miljard kronor per år på fåmansföretagen.
1200 Socialavgifter och allmän pensionsavgift
Arbetsgivaravgifterna för tjänsteföretagen sänks med 2 procentenheter från den 1 januari 2002. Egenföretagaravgifterna sänks i motsvarande mån. Sociala avgifter ska ej utgå på vinstandelsstiftelser. Vidare bör personaloptioner också befrias från socialavgifter. Dessa är osäkrare än vanlig lön.
Fastighetsskatten sänks med drygt 4 miljarder kronor genom att taxeringsvärdena fryses vid fjolårets nivå och skattesatserna sänks till 1,0 procent för småhusen och 0,5 procent för flerfamiljshusen. Folkpartiet motsätter sig den begränsningsregel som innebär en höjning av marginaleffekterna för de berörda hushållen.
Frysningen av taxeringsvärdena medför i sig en betydande lättnad av förmögenhetsskatten. Denna ska avskaffas successivt genom att sambeskattningen först avskaffas. Under perioden ska skatten sänkas genom att fribeloppet höjs till 2,1 miljoner kronor. På några års sikt ska förmögenhetsskatten helt avskaffas.
1400 Skatt på varor och tjänster
Företagen ska kunna betala in skatter på förfallodagen. Detta innebär en skattelättnad på ungefär en kvarts miljard kronor.
Folkpartiet vill införa en särskild skatt på sopförbränning som likställer förbränning och deponi.
Folkpartiet vill avskaffa regeringens s.k. bredbandsavdrag samt motsätter sig den form av kringgående av utgiftstaket som anställningsstödet innebär. Vårt system för kompetensutveckling ersätter regeringens skattenedsättning.
En auktionering av lokalradiofrekvenser, riks-TV, riksradio samt ett ersättande av det nuvarande prövningsförfarandet – ”skönhetstävlingen” – med ett auktionsförfarande kan ge löpande licensintäkter av betydande omfattning. Ett återställande av beslutet om Barsebäck 1 innebär att ersättning till Vattenfall på planerat sätt ej behöver utgå utan kan inlevereras till staten.
Efter ordförandeskapet i EU kan Regeringskansliet krympas. Detta har under den socialdemokratiska regeringens tid vuxit starkt, särskilt vad gäller den politiska verksamheten. De samordningsvinster som sammanslagningen med utrikesförvaltningen medför bör utnyttjas. Folkpartiet beräknar medel för att bibehålla ambassaderna i Lima, Tunis, Beirut och vid Heliga stolen. De uppgifter som den tänkta Expertgruppen för EU-frågor ska fylla kan med fördel skötas inom den ordinarie forskningen.
Partiernas beroende av offentliga medel bör på sikt begränsas. En viss minskning av partistödet är därför motiverad.
Presstödet snedvrider konkurrensen. Mediesituationen har förändrats påtagligt under de senaste åren och nya typer av tidningar tillkommer ständigt. Detta innebär en helt ny situation jämfört med vad som rådde när presstödet infördes. Stödet kan begränsas. Vi räknar med en besparing på 415 miljoner kronor de två närmaste åren och därefter ett större belopp.
Den planerade folk- och bostadsräkningen bör ej genomföras av integritetsskäl.
Vi anslår ökade resurser till skattemyndigheterna för åtgärder som kan medverka till att öka skatteintäkterna. Tullen bör få ökade resurser för insatser mot den illegala införseln av alkohol och narkotika.
Rättsväsendet bör förstärkas. Att upprätthålla rättsordningen är en av de verkligt genuina uppgifterna för det offentliga. Därför måste det finnas resurser så att uppgifterna kan fullföljas på ett tillfredsställande sätt. Antalet poliser behöver omedelbart öka. Detta kan t.ex. ske genom att civilanställda tar över administrativa arbetsuppgifter som polismän idag sköter. Men det behövs också långsiktigt fler poliser. För 2002 bör anslaget höjas med 300 miljoner kronor.
Åklagarorganisationen behöver en viss utbyggnad. Vi föreslår ett tillskott om 10 miljoner kronor.
Men hela rättskedjan måste fungera. Det räcker inte med polis och åklagare, domstolarna måste fungera väl. Det är oacceptabelt att avgöranden i domstol kan ta så lång tid som för närvarande är fallet. 100 miljoner kronor ytterligare behöver satsas för att åtgärda de största bristerna.
Till brottsofferjourer föreslås ytterligare 20 miljoner kronor.
Genom en satsning på 56 miljoner kronor kan rättshjälpen återställas så att den ger ett bättre reellt skydd än idag.
Sammantaget innebär detta att vi redan 2002 satsar närmare en halv miljard och över treårsperioden drygt en och en kvarts miljard kronor mer än regeringen på att stärka rättsväsendet.
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Målet för biståndet som andel av BNI bör återställas snarast till den nivå som uppnåddes under den borgerliga regeringen. Vi anslår närmare 1,8 miljarder kronor mer än regeringen för år 2002. Åren därefter ökar våra anslag så att målet om 1 procent av BNI kan nås omedelbart efter treårsperioden.
Genom ökade satsningar på snabbare behandling av asylärenden kan handläggningstiderna förkortas och kostnaderna minska. Asylpolitiken blir därmed också humanare när långa väntetider kan undvikas.
En dominerande del av de projekt som finansieras under anslaget Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna har inte en tillfredsställande effektivitet och förankring bland de berörda. Anslaget kan därför upphöra snabbare än regeringen föreslagit. Integrationsverket kan minska i omfattning.
Folkpartiet satsar över en miljard kronor under perioden på att förbättra tandvårdsförsäkringen. Åtgärder sätts in för att minska läkemedelskostnaderna. Folkpartiet vill vidare återställa handikappreformen. Vi har beräknat ramen så att den rymmer ett återförstatligande av kostnaderna för assistansersättningen från kommunerna samtidigt som de begränsningar i rätten till personlig assistans som regeringen infört avskaffas. Vidare överförs de beräknade beloppen avsedda för kommuner som har höga kostnader för stöd och service till funktionshindrade samt medlen avsedda för särskilt kostnadskrävande insatser enligt LSS från utgiftsområde 25 till utgiftsområde 9.
Folkpartiet vill vidare genomföra en särskild tillgänglighetsreform för handikappade. En miljard kronor per år avsätts för detta ändamål. Bilstödet till handikappade byggs ut.
En ökad satsning på alkohol- och narkotikapolitiska åtgärder görs.
Utgifterna inom sjukförsäkringen håller på att glida regeringen ur händerna. Utgifterna för sjukpenning och rehabilitering har ökat särskilt snabbt under de senaste åren. Aktiva åtgärder måste sättas in så att den stigande frånvaron kan hejdas. Ett aktivt användande av finansiell samordning mellan sjukförsäkring och sjukvården (Finsam) har visat sig kunna ge resultat. Det är beklagligt att regeringen inte kan acceptera ett vidgat användande av Finsam. Betydande besparingar kan dessutom då göras. Med lägre sjukfrånvaro kan också kostnaderna för förtidspensioner hållas nere.
Vidare bör den del av sjukförsäkringens kostnader som hänför sig till trafikskador bäras av trafikförsäkringen.
Vi beräknar vidare medel för att kunna höja taket i sjukförsäkringen redan 2002.
Närståendepenningen förbättras genom att den berättigade kretsen vidgas. De allmänna försäkringskassorna ges ökade resurser för bl.a. ett intensifierat rehabiliteringsarbete.
Änkepensionerna återställs till den tidigare nivån. Den tid som omställningspensionen kan utgå utsträcks till att gälla 12 månader. Innehav av fritidshus ska ej påverka bostadstillägg för pensionärer.
Ersättningen i pappa/mammamånaden bör höjas till 90 procent för att stimulera en jämnare fördelning av utnyttjandet av föräldraförsäkringen mellan föräldrarna. Vissa besparingar kan göras genom insatser mot felutnyttjande av föräldraförsäkringen, avskaffande av garantidagarna
Regeringens maxtaxepolitik ersätts med barnkonto som ger familjerna större valfrihet. Detta innebär att Folkpartiet säger nej till regeringens förslag om ändringar i föräldraförsäkringen.
Inom underhållsstödet kan utgifterna hållas tillbaka, bl.a. genom markering av det gemensamma föräldraansvaret.
Arbetsmarknadspolitiken bör reformeras. Andra former av åtgärder såsom anlitande av bemanningsföretag bör kunna användas. Då kan både antalet personer i åtgärder och kostnaderna minska. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader kan minska väsentligt.
Vidare innebär en ökad avgiftsfinansiering, som motsvaras av en skattesänkning, att statens utgifter kan minska.
Ökade medel har beräknats för särskilda insatser för arbetshandikappade.
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Det särskilda utbildningsbidraget tas bort och ersätts med studiemedel, dock med en högre bidragsandel, 60 procent. Antalet berörda personer kan minska. Anslaget Bidrag till vissa organisationer m.m. kan utgå.
Den förbättade konjunkturen gör att utgifterna för Kunskapslyftet kan minska med ca 25 procent.
Folkpartiet satsar 200 miljoner kronor extra på de universitet och högskolor som har högt sökandetryck. Medel avsätts vidare för en satsning på ökad kvalitet i grundutbildningen. Med hänsyn till den viktiga roll som forskningen spelar för vår tillväxt och vårt välstånd satsar Folkpartiet 600 miljoner kronor per år på universitet och högskolor eller 1,8 miljarder kronor under treårsperioden.
Vi beräknar här 40 miljoner kronor mer än regeringen bl.a. för regional musikverksamhet, ökat stöd till museer, stöd till trossamfund, för idrotten samt för stöd till allmänna samlingslokaler.
Det marginaleffektskapande bostadsbidraget kan minskas eftersom barnfamiljerna får särskilda skattelättnader.
En snabbare avtrappning av den garanterade räntan kan hålla nere utgifterna för räntebidragen.
Besparingar kan vidare göras på byråkratin inom utgiftsområdet, Boverket och Lantmäteriverket. Olika studier har visat att de s.k. lokala investeringsprogrammen i praktiken inte fungerar bra. Anslaget bör avskaffas. Detta gäller även de s.k. bidragen till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet som inte fyller sin uppgift.
Däremot bör 50 miljoner kronor ytterligare beräknas för Investeringsbidrag för anordning av bostäder för studenter.
Som bl.a. den regionalpolitiska utredningen visat kan de traditionella regionalpolitiska medlen minska. Anslaget bör reduceras med 500 miljoner kronor. Vidare anser vi att kostnaden för de regionala transportnäten inte bör belasta staten.
För att bevara den biologiska mångfalden avsätts ytterligare 150 miljoner kronor. Däremot kan de nya investeringsstöden utgå.
Barsebäck bör på nytt tas i drift. Staten kan då undgå kostnader för avvecklingen samtidigt som större delen av åtgärdsprogrammen inom energiområdet kan slopas. Medel bör dock avsättas för stöd till energisäkerhet i Östeuropa.
En betydande satsning bör göras på väginvesteringar. Alltfler rapporter talar om brister på detta område. Regeringens förslag på området fyller inte måttet. För år 2002 behövs en insats som är 2 miljarder kronor högre än regeringens anslag. För de resterande två åren i perioden beräknas 1 miljard mera än regeringen per år. Ansträngningar måste också göras för att hitta alternativa finansieringslösningar inom infrastruktursektorn, främst genom Public and Private Partnership (PPP). En permanent ökning av väginvesteringsnivån bör göras med 750 miljoner kronor per år. Därtill behövs en tidsbegränsad storstadssatsning för att minska de akuta trafikproblemen, i första hand i Stockholm och Göteborg. För detta ändamål avsätts 4 miljarder kronor över två år.
Byråkratin inom utgiftsområdet kan minska. Banverkets fleråriga program kan genomföras i en något långsammare takt.
Djurhälsovård och djurskyddsfrämjande åtgärder behöver utökas medan byråkratin inom utgiftsområdet kan minska.
Ökade resurser satsas på Konkurrensverket och konkurrensforskningen. Anslaget till näringslivsutvecklingen i Östersjöområdet har visat sig ha svag träffsäkerhet. Anslaget dras in, en del används för åtgärder för ökad kärnsäkerhet i Östeuropa.
Det generella bidraget till kommunerna minskar som följd av överföringen av assistansersättningen till staten. Effekterna på kommunsektorns ekonomi av de omfattande inkomstskattesänkningar som Folkpartiet föreslår regleras via det generella anslaget till kommuner och landsting. Korrigering görs med hänsyn till den kommunala skatteplaneringen som berövar staten pengar.
Bidraget för särskilda insatser, den s.k. kommunakuten, avskaffas med undantag för medlen för insatser mot hiv/aids i storstäderna om 84 miljoner kronor vartdera året.
Statens utgifter för räntor kan minska genom en betydligt mera omfattande försäljning av statliga företag än regeringen räknar med. Intäkterna används för att amortera på statsskulden, och nettot mellan utebliven direktavkastning och minskade skuldräntor sänker statsutgifterna.
Vi avviker inte från regeringens beräknade utgiftsram.
Vi räknar med att minskningen av anslagsbehållningarna kan begränsas mera än vad regeringen räknar med, bland annat på grund av att vissa verksamheter med anslagsbehållning föreslås utgå helt.
Med våra förslag uppnås en budgeteringsmarginal på drygt 12,5 miljarder kronor, vilket bör vara tillräckligt för den försvagning som väntas år 2002.
Folkpartiets förslag håller sig inom de utgiftstak som vi föreslog i vårmotionen med de tekniska justeringar som är aktuella samt med hänsyn tagen till de justeringar av anslagsnivån under utgiftsområde 25 som regleringarna av effekterna på kommunsektorns ekonomi leder till. Det innebär ett utgiftstak för staten om 828 miljarder kronor (792 miljarder kronor netto för kommunkorrigeringar) för år 2002, 853 miljarder kronor (816 miljarder kronor netto) för 2003 och 887 miljarder kronor (840 miljarder kronor netto) för år 2004.
Detta utgiftstak kan därmed beräknas till 1 138 miljarder kronor för 2002,
1 185 miljarder kronor för 2003 samt 1 225 miljarder kronor för 2004.
I tilläggsbudget för utgiftsområde 6 Totalförsvar föreslås att 300 miljoner kronor överförs från anslag 6:3 Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling till anslag 6:1 Förbandsverksamhet och beredskap m.m. Bakgrunden till förslaget är att Försvarsmakten ännu en gång misslyckats i budgetering och uppföljning, så att ett stort underskott uppstått i förbandsverksamheten. Detta är inte acceptabelt.
En av orsakerna till underskottet är att fler värnpliktiga inkallats till pliktutbildning än vad behoven kräver för att kunna fylla krigsplaceringsorganisationen. Detta är i sig principiellt felaktigt. Till det kommer att ett stort antal unga män inkallats till pliktutbildning utan att medel funnits för en meningsfull utbildning. Plikttvånget har därmed blivit ett i alla avseenden oacceptabelt intrång i den enskildes integritet.
Regeringens förslag att nu överföra medel från materialanslaget kan möjligen antyda att även den är medansvarig för felbudgeteringen. Folkpartiet liberalerna förordar att färre inkallas till pliktutbildning och att mer satsas på materiell förnyelse. Regeringens förslag i tilläggsbudget går motsatt väg och avvisas därför av Folkpartiet liberalerna.
Tabell 6. Folkpartiets utgiftsramar
Folkpartiets utgiftsramar |
|||||||||||
Miljoner kronor |
|||||||||||
2002 |
2003 |
2004 |
|||||||||
Utgiftsområden |
|||||||||||
1 |
Rikets styrelse |
6355 |
6380 |
6658 |
|||||||
2 |
Samhällsekonomi och finansförvaltning |
8676 |
9168 |
9184 |
|||||||
3 |
Skatt, tull och exekution |
8133 |
8342 |
8516 |
|||||||
4 |
Rättsväsendet |
24127 |
24772 |
25487 |
|||||||
5 |
Internationell samverkan |
1162 |
1170 |
1175 |
|||||||
6 |
Totalförsvar |
45810 |
44925 |
44884 |
|||||||
7 |
Internationellt bistånd |
16827 |
18712 |
20988 |
|||||||
8 |
Invandrare och flyktingar |
4949 |
4549 |
4260 |
|||||||
9 |
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
35194 |
36947 |
38363 |
|||||||
10 |
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
104182 |
109579 |
110605 |
|||||||
11 |
Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
34394 |
52795 |
52319 |
|||||||
12 |
Ekonomisk trygghet för familjer och barn |
52021 |
54454 |
55766 |
|||||||
13 |
Arbetsmarknad |
44954 |
44442 |
43911 |
|||||||
14 |
Arbetsliv |
1047 |
1073 |
1092 |
|||||||
15 |
Studiestöd |
20693 |
21364 |
22278 |
|||||||
16 |
Utbildning och universitetsforskning |
36988 |
38858 |
40529 |
|||||||
17 |
Kultur, medier, trossamfund och fritid |
8147 |
8321 |
8496 |
|||||||
18 |
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande |
7566 |
7445 |
7272 |
|||||||
19 |
Regional utjämning och utveckling |
2813 |
2483 |
2483 |
|||||||
20 |
Allmän miljö- och naturvård |
3074 |
3203 |
3912 |
|||||||
21 |
Energi |
734 |
483 |
495 |
|||||||
22 |
Kommunikationer |
24769 |
25076 |
28070 |
|||||||
23 |
Jord- och skogsbruk, fiske med ansl. näringar |
13871 |
13931 |
13920 |
|||||||
24 |
Näringsliv |
3151 |
3199 |
3271 |
|||||||
25 |
Allmänna bidrag till kommuner |
130406 |
125851 |
135311 |
|||||||
26 |
Statsskuldsräntor m.m. |
62527 |
51797 |
49903 |
|||||||
27 |
Avgiften till Europeiska gemenskapen |
23055 |
23756 |
23940 |
|||||||
Minskning av anslagsbehållningar |
-801 |
1555 |
2008 |
||||||||
Summa utgiftsområden |
724824 |
744630 |
765096 |
||||||||
Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor |
662297 |
692833 |
715193 |
||||||||
Ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten |
153524 |
154263 |
164091 |
||||||||
Summa takbegränsade utgifter |
815821 |
847096 |
879284 |
||||||||
Budgeteringsmarginal |
12179 |
5904 |
7716 |
||||||||
Utgiftstak för staten |
828000 |
853000 |
887000 |
Tabell 7 Ändringsförslag statsbudgeten 2002
Statsbudgetens utgifter 2002 |
||||||||||||||||||||||||
Folkpartiets ändringsförslag |
||||||||||||||||||||||||
Miljoner kronor |
||||||||||||||||||||||||
UO01 |
Rikets styrelse |
-929 |
||||||||||||||||||||||
90:5 |
Regeringskansliet m.m. |
-475 |
||||||||||||||||||||||
90:6 |
Stöd till politiska partier |
-30 |
||||||||||||||||||||||
90:7 |
Expertgruppen för EU-frågor |
-9 |
||||||||||||||||||||||
27:2 |
Presstöd |
-415 |
||||||||||||||||||||||
UO02 |
Samhällsekonomi och finansförvaltning |
-78 |
||||||||||||||||||||||
1:7 |
Folk- och bostadsstatistik |
-78 |
||||||||||||||||||||||
UO03 |
Skatt, tull och exekution |
75 |
||||||||||||||||||||||
3:2 |
Skattemyndigheterna |
50 |
||||||||||||||||||||||
3:3 |
Tullverket |
25 |
||||||||||||||||||||||
UO04 |
Rättsväsendet |
486 |
||||||||||||||||||||||
4:1 |
Polisorganisationen |
300 |
||||||||||||||||||||||
4:3 |
Åklagarorganisationen |
10 |
||||||||||||||||||||||
4:5 |
Domstolsväsendet m.m. |
100 |
||||||||||||||||||||||
4:10 |
Brottsoffermyndigheten |
20 |
||||||||||||||||||||||
4:12 |
Rättshjälpskostnader m.m. |
56 |
||||||||||||||||||||||
UO05 |
Internationell samverkan |
0 |
||||||||||||||||||||||
UO06 |
Totalförsvar |
0 |
||||||||||||||||||||||
UO07 |
Internationellt bistånd |
1783 |
||||||||||||||||||||||
8:1 |
Biståndsverksamhet |
1783 |
||||||||||||||||||||||
UO08 |
Invandrare och flyktingar |
-290 |
||||||||||||||||||||||
10:1 |
Integrationsverket |
-42 |
||||||||||||||||||||||
11:1 |
Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna |
-116 |
||||||||||||||||||||||
12.1 |
Migrationsverket |
50 |
||||||||||||||||||||||
12:2 |
Mottagande av asylsökande |
-200 |
||||||||||||||||||||||
12:5 |
Offentligt biträde |
18 |
||||||||||||||||||||||
UO09 |
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
4065 |
||||||||||||||||||||||
13:1 |
Sjukvårdsförmåner m.m.(tandvård) |
300 |
||||||||||||||||||||||
13:2 |
Bidrag för läkemedelsförmånen |
-500 |
||||||||||||||||||||||
14:8 |
Alkohol- o narkotikapolitiska åtgärder |
150 |
||||||||||||||||||||||
16:7 |
Bilstöd till handikappade |
25 |
||||||||||||||||||||||
16:8 |
Kostnader för statlig assistansersättning |
2820 |
||||||||||||||||||||||
17:1 |
Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken |
250 |
||||||||||||||||||||||
18:1 |
Bidrag till utveckling av socialt arbete m.m. |
20 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Tillgänglighetsreform |
1000 |
||||||||||||||||||||||
UO10 |
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
-4175 |
||||||||||||||||||||||
19:1 |
Sjukpenning och rehabilitering m.m. |
-4185 |
||||||||||||||||||||||
19:2 |
Förtidspensioner |
-440 |
||||||||||||||||||||||
19:4 |
Arbetsskadeersättningar |
-100 |
||||||||||||||||||||||
19:8 |
Allmänna försäkringskassor |
550 |
||||||||||||||||||||||
UO11 |
Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
860 |
||||||||||||||||||||||
20:2 |
Efterlevandepensioner till vuxna |
770 |
||||||||||||||||||||||
20:3 |
Bostadstillägg till pensionärer |
90 |
||||||||||||||||||||||
UO12 |
Ekonomisk trygghet för familjer och barn |
2180 |
||||||||||||||||||||||
21:2 |
Föräldraförsäkring |
-1000 |
||||||||||||||||||||||
21:3 |
Underhållsstöd |
-220 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Barnkonto |
3400 |
||||||||||||||||||||||
UO13 |
Arbetsmarknad |
-13961 |
||||||||||||||||||||||
22:1 |
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader |
-1100 |
||||||||||||||||||||||
22:2 |
Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd |
-11740 |
||||||||||||||||||||||
22:3 |
Köp av arb m utb o övr kostn |
-1171 |
||||||||||||||||||||||
22:4 |
Särskilda insatser för arbetshandikappade |
50 |
||||||||||||||||||||||
UO14 |
Arbetsliv |
0 |
||||||||||||||||||||||
UO15 |
Studiestöd |
-1874 |
||||||||||||||||||||||
25:2 |
Studiemedel m.m. |
640 |
||||||||||||||||||||||
25:4 |
Vuxenstudiestöd m.m. |
-2500 |
||||||||||||||||||||||
25:7 |
Bidrag till vissa organisationer m.m. |
-14 |
||||||||||||||||||||||
UO16 |
Utbildning och universitetsforskning |
-4459 |
||||||||||||||||||||||
25:10 |
Maxtaxa i barnomsorgen m.m. |
-3900 |
||||||||||||||||||||||
26:16 |
Bidrag till vissa organisationer |
-50 |
||||||||||||||||||||||
25:17 |
Bidrag till den särsk. vuxenutbildningsinsatsen f. vuxna |
-1000 |
||||||||||||||||||||||
25:73 |
Särsk. utgifter. inom univ. och högskolor m.m. |
-300 |
||||||||||||||||||||||
25:82 |
Myndigheten för Sveriges nätuniversitet |
-9 |
||||||||||||||||||||||
26:1 |
Vetenskapsrådet |
-240 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Lägre utbyggnadstakt |
-200 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Ytterligare kvalitetsförstärk. |
200 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Satsning på forskning m.m. |
600 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Lärosätenas grundutb. |
200 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Lärosätenas forskning |
240 |
||||||||||||||||||||||
UO17 |
Kultur, medier, trossamfund och fritid |
40 |
||||||||||||||||||||||
27:1 |
Statens biografbyrå |
-4,5 |
||||||||||||||||||||||
28:1 |
Statens kulturråd |
-7 |
||||||||||||||||||||||
28:3 |
Nationella uppdrag |
1 |
||||||||||||||||||||||
28:5 |
Bidrag till Riksteatern, Operan, Dramaten, Dansens Hus, Sv.rikskons. |
-29 |
||||||||||||||||||||||
28:6 |
Bidrag till regional musikverksamhet m.m. |
30 |
||||||||||||||||||||||
28:7 |
Bidrag till vissa teater-, dans- och musikändamål |
8,5 |
||||||||||||||||||||||
28:16 |
Konstnärlig gestaltning av den gemensamma miljön |
-10 |
||||||||||||||||||||||
28:29–30 |
Centrala museer |
15 |
||||||||||||||||||||||
28:31 |
Bidrag till regionala museer |
17 |
||||||||||||||||||||||
28:34 |
Riksutställningar |
-5 |
||||||||||||||||||||||
28:39 |
Stöd till trossamfund |
10 |
||||||||||||||||||||||
30:1 |
Stöd till idrotten |
5 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Möte mellan kulturer |
4 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Bidrag till öppna kanaler |
5 |
||||||||||||||||||||||
UO18 |
Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande |
-1963 |
||||||||||||||||||||||
21:1 |
Bostadsbidrag |
-340 |
||||||||||||||||||||||
31:1 |
Boverket |
-50 |
||||||||||||||||||||||
31:2 |
Räntebidrag m.m. |
-500 |
||||||||||||||||||||||
31:7 |
Investeringsbidrag för anordnande av bost för studenter |
50 |
||||||||||||||||||||||
31:11 |
Bidrag t bostadsinv som främjar ekol. hållbarhet |
-185 |
||||||||||||||||||||||
31:9 |
Lantmäteriverket |
-50 |
||||||||||||||||||||||
31:12 |
Investeringsbidrag för nybygg av hyresbostäder |
-99 |
||||||||||||||||||||||
34:1 |
Stöd till lokala investeringsprogram |
-789 |
||||||||||||||||||||||
UO19 |
Regional utveckling och utjämning |
-750 |
||||||||||||||||||||||
33:1 |
Allmänna regionalpolitiska åtgärder |
-500 |
||||||||||||||||||||||
37.1 |
IT-infrastruktur: Regionala transportnät |
-250 |
||||||||||||||||||||||
UO20 |
Allmän miljö- och naturvård |
-50 |
||||||||||||||||||||||
34:3 |
Åtgärder för att bevara den biol mångfalden |
150 |
||||||||||||||||||||||
34:15 |
Stöd till klimatinvesteringar |
-200 |
||||||||||||||||||||||
UO21 |
Energi |
-1398 |
||||||||||||||||||||||
35:1 |
Statens energimyndighet |
-50 |
||||||||||||||||||||||
35:2 |
Bidrag för att minska elanvändning |
-251 |
||||||||||||||||||||||
35:3 |
Bidrag till invest i elprod f förnybara energikällor |
-168 |
||||||||||||||||||||||
35:4 |
Åtgärder f effektivare energianv |
-115 |
||||||||||||||||||||||
35:5 |
Energiforskning |
-150 |
||||||||||||||||||||||
35:6 |
Energiteknikstöd |
-130 |
||||||||||||||||||||||
35:7 |
Introduktion av ny energiteknik |
-200 |
||||||||||||||||||||||
35:10 |
Ersättn f vissa kostn Barsebäck |
-384 |
||||||||||||||||||||||
Nytt |
Kärnsäkerhet i Östeuropa |
50 |
||||||||||||||||||||||
UO22 |
Kommunikationer |
300 |
||||||||||||||||||||||
36:1 |
Vägverket: Administration |
-75 |
||||||||||||||||||||||
36:2 |
Väghållning och statsbidrag |
2000 |
||||||||||||||||||||||
36:3 |
Banverket: Sektorsuppgifter |
-75 |
||||||||||||||||||||||
36:4 |
Banverket: Banhållning |
-1550 |
||||||||||||||||||||||
UO23 |
Jord- o skogsbruk, fiske med anslutande näringar |
-468 |
||||||||||||||||||||||
42:3 |
Djurhälsovård o djurskyddsfrämj åtg |
5 |
||||||||||||||||||||||
43:1 |
Statens jordbruksverk |
-100 |
||||||||||||||||||||||
43:8 |
Fiskeriverket |
-10 |
||||||||||||||||||||||
44:6 |
Återföring av skatt |
-363 |
||||||||||||||||||||||
UO24 |
Näringsliv |
-259 |
||||||||||||||||||||||
38:16 |
Konkurrensverket |
10 |
||||||||||||||||||||||
38:17 |
Konkurrensforskning |
6 |
||||||||||||||||||||||
38:20 |
Kostn f omstrukt av vissa statl ägda företag |
-25 |
||||||||||||||||||||||
39:6 |
Näringslivsutv i Östersjöreg |
-250 |
||||||||||||||||||||||
UO25 |
Allmänna bidrag till kommuner |
31507 |
||||||||||||||||||||||
91:1 |
Generellt statsbidrag till kommuner och landsting |
31910 |
||||||||||||||||||||||
91:2 |
Bidr t särsk insatser i vissa kommuner o landsting |
-403 |
||||||||||||||||||||||
UO26 |
Statsskuldräntor m.m. |
-800 |
Elanders Gotab, Stockholm 2001
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |