Centerpartiets politik syftar till att ge människor möjlighet att växa, enskilt och i samverkan. Den bygger på människors förmåga att ta ansvar, för sig själva och varandra, och vilja att förverkliga sina drömmar.
Ett samhälle som gör detta möjligt måste präglas av:
Livskraft som gör det möjligt för människor att få utlopp för sin kreativitet och inneboende företagsamhet, som ger förutsättningar för inspirerande och trygga boendemiljöer i hela landet och låter människor pröva sina vingar.
Livskvalitet för varje människa. Vad livskvalitet är kan bara avgöras av individen själv. Samhället måste både ge förutsättningar för människor att välja och växa, och ge friheten för var och en att göra så.
Självbestämmande som handlar om rätten att själv besluta över sin vardag och tillsammans med andra utforma det egna samhället. Det förutsätter att beslut fattas så nära de berörda människorna som möjligt och att politiken sätter tydliga gränser för sina ambitioner att lägga livet till rätta.
Ett samhälle som präglas av livskraft, livskvalitet och självbestämmande är också ett samhälle som förmår överbrygga den sociala och regionala klyvningen av Sverige. Högkonjunkturen till trots har inkomstklyftorna ökat, den totala arbetslösheten har varit förfärande och i många landsändar har man inte märkt av att det gått uppåt förrän det vänder nedåt på nytt. De senaste åren har klyvningen också synts i de stigande ohälsotalen. De som drabbats är främst de som redan tidigare varit utsatta, genom social situation eller boende i landsändar som drabbats av avfolkning och nedlagd service.
Till de politiska målen ska läggas en verklighet som är osäkrare än på länge. Terrordåden i USA förstärker en konjunkturnedgång den kommande tiden. Omvärldens tilltro till svensk ekonomi återspeglas i en krona som är svagare än på mycket länge. Regeringen tror att konjunkturen vänder uppåt på nytt 2002, men det är ett osäkert antagande och borde leda till eftertanke kring den ekonomiska politiken.
Svensk ekonomi är fortfarande extremt konjunkturberoende. Stora transfereringar förenade med ett högt skattetryck gör att en lågkonjunktur hotar de svenska statsfinanserna i särskilt stor utsträckning. Risken är överhängande att regeringen, om målen inte nås, tvingas till nya sparprogram. Ett övergripande mål för den ekonomiska politiken måste därför vara att åstadkomma en robust samhällsekonomi som rustar Sverige inför kommande konjunktursvängningar och en åldrande befolkning.
I motionen presenterar Centerpartiet reformer för att underlätta för fler människor att leva på sin lön, att finna jobb och förena jobb med familj samt för att minska den tilltagande ohälsan i arbetslivet.
Vi presenterar tre reformer för grundskolan. Under tre år har regeringen misslyckats med att lägga förslag som ska åstadkomma en förändring som ger fler ungdomar tillräckliga kunskaper för arbete och livslångt lärande. Genom att trygga elevers rätt till kunskaper, öka den lokala makten och möjliggöra för elever och lärare att tillsammans skapa en bra skola samt att tillföra resurser vill vi stimulera eleverna till ökat lärande. Under perioden 2002–2004 tillför vi skolan, genom kommunerna, totalt 9,8 miljarder kronor.
Vi lägger fram förslag om en inkomstskattereform från 2003. Genom att ersätta grundavdraget med en skatterabatt på 10 000 kronor lika för alla och en förvärvsrabatt om högst 10 800 kronor stimulerar vi människor med låga och normala inkomster att höja sin inkomst genom att marginaleffekterna minskas. Förslaget ger en rejäl premie för att gå från bidrag till förvärvsarbete. Fullt genomförd innebär reformen sänkta inkomstskatter utöver regeringens förslag med 40 miljarder kronor.
Barnfamiljerna får ökade resurser och större valfrihet. Genom barnomsorgskonto och en särskild barnrabatt på skatten i förening med våra övriga skatteförslag ökar familjernas disponibla inkomst. Denna kan användas som familjen finner lämpligt, i form av barnomsorg, minskad arbetstid eller ökad konsumtion. Tillsammans med etableringsfrihet i barnomsorgen ger detta större frihet för alla familjer att planera sin vardag.
Människors boende görs billigare genom förändrad fastighetsbeskattning. Fortsatt frysning av taxeringsvärdena 2001 och 2002 ska fullföljas genom övergång till beskattning av en schablonintäkt och sänkta skattesatser också 2003 och 2004. Totalt minskar vi beskattningen av småhus och förmögenheter, ofta i fastigheter, med 9,2 miljarder kronor 2004. Vi sänker fastighetsskatten på hyresfastigheter i enlighet med regeringens förslag och slopar dessutom den moms som förvaltare av hyresfastigheter tvingas betala på sin egen arbetskraft.
Vi föreslår en reform av arbetsmarknadspolitiken, med tre spår till arbete: en utbildningsgaranti för dem som saknar grundläggande utbildning, kvalificerade arbetsmarknadsutbildningar och inrättandet av övergångsarbetsmarknader. De senare innebär att vi, genom en kombination av bidrag och riktade sänkningar av arbetsgivaravgifter, möjliggör för arbetssökande att prova på arbeten hos olika arbetsgivare och därigenom öka chansen till en lyckad matchning och en fast anställning.
Vi föreslår ökade resurser för upprustning av kommunikationerna. Under perioden anslår vi totalt 6,7 miljarder kronor mer än regeringen för drift och underhåll, främst av vägnätet. Vi föreslår ett program för utbyggnad av den digitala infrastrukturen i hela landet. I fråga om en långsiktig plan för utbyggnad och underhåll av kommunikationerna återkommer vi i vår motion på regeringens infrastrukturproposition.
För att möta ökande ohälsa i arbetslivet föreslår vi ett rehabiliteringspaket. Ökande finansiell samordning, samordning mellan myndigheter, rehabiliteringsgaranti och vårdgaranti samt ökade krav på den offentliga sektorn, som har stora ohälsotal, ger förutsättningar för människor att snabbt rehabiliteras och återvända till arbetslivet i stället för att bli långvarigt sjukskrivna och förtidspensionerade. Under perioden föreslår vi ökade resurser för rehabilitering med totalt 8,7 miljarder kronor.
Företagsklimatet förbättras genom sänkta arbetsgivaravgifter som främst gynnar små och medelstora företag. Vi föreslår en generell arbetsgivaravgiftssänkning med 10 procentenheter upp till en lönesumma på 850 000, och i ett andra steg upp till 2 miljoner kronor. 2004 innebär detta sänkta kostnader för arbetskraften med totalt 8,1 miljarder kronor årligen. Vi åstadkommer likvärdiga villkor för den gröna sektorn – de areella näringarna – genom sänkta skatter på totalt 1,3 miljarder kronor årligen. Företagsklimatet förbättras också genom regelförenklingar och krav på myndigheters bemötande.
Centerpartiets reformer innebär förstärkningar för kommunsektorn. Effekten av våra förslag är att kommunernas egen skattekraft stärks och beroendet av statsbidrag minskar. Ett fungerande skatteutjämningssystem av samma omfattning som i dag är grunden för likvärdiga villkor för kommuner i hela landet. Därigenom ökar också det kommunala självstyret. Skattesänkningarnas profil innebär också att de kommuner som i dag är mest utsatta och har de högsta skatterna vinner mest på Centerpartiets förslag, vilket ökar utrymmet för lägre kommunalskatt eller ökad kommunal konsumtion i form av vård, skola och omsorg.
1 Sammanfattning 1
2 Innehållsförteckning 4
3 Förslag till riksdagsbeslut 5
4 Den ekonomiska politikens inriktning 7
4.1 Det ekonomiska läget 7
4.1.1 Social och regional klyvning 8
4.1.2 En robust samhällsekonomi 10
4.1.3 En hållbar ekonomisk utveckling 13
4.1.4 Lika möjligheter för kvinnor och män 14
4.1.5 EMU 15
4.2 Reformer för livskraft, livskvalitet och ökat självbestämmande 16
4.2.1 Utbildning vägen till social och regional utjämning 17
4.2.2 Sänkt skatt ger minskat bidragsberoende 20
4.2.3 Ett livskraftigt arbetsliv 22
4.2.4 Höjda grundnivåer i trygghetssystemen 23
4.2.5 Goda kommunikationer för livskraft i hela landet 24
4.2.6 Hälsa för alla 26
4.2.7 Hushållens ekonomi 30
4.2.8 Kommunsektorns ekonomi 33
4.2.9 Det företagsamma Sverige 35
4.2.10 Miljödriven utveckling 39
4.2.11 Fungerande bostadsmarknader i hela landet 41
4.2.12 Rättstrygghet ger livskvalitet 42
5 Offentliga sektorns utgifter 43
5.1 Finansiella mål 43
5.1.1 Statens utgiftstak 43
5.1.2 Offentliga utgifter 44
5.1.3 Överskottsmål och budgetsaldo 45
5.2 Utgiftsområden 2002–2004 47
6 Statens inkomster 48
6.1 Skattepolitikens inriktning 49
6.2 Försäljningar 50
Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken som Centerpartiet förordat (avsnitt 4).
Riksdagen beslutar att fastställa utgiftstaket för statens utgifter inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 821 miljarder kronor 2002, 810 miljarder kronor 2003 och 830 miljarder kronor 2004.
Riksdagen beslutar om fördelningen av utgifterna för budgetåret 2002 på utgiftsområden i enlighet med vad i motionen anförs (tabell avsnitt 5.2).
Riksdagen beslutar godkänna den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för budgetåren 2003 och 2004 som riktlinjer för regeringens arbete i enlighet med vad i motionen anförs (tabell avsnitt 5.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sveriges förhållande till EMU (avsnitt 4.1.5).
Riksdagen beslutar att godkänna beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 2002 (tabell avsnitt 6).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattepolitikens inriktning budgetåren 2002–2004 (rubrik 6.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utförsäljning av statlig egendom (avsnitt 6.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utbildning (avsnitt 4.2.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsliv (avsnitt 4.2.3).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om trygghetssystemen (avsnitt 4.2.4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunikationer (avsnitt 4.2.5).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hälsa (avsnitt 4.2.1).
Riksdagen beslutar att försäkringskassorna från 2002 får disponera upp till 10 % av anvisade medel för sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning på det sätt som gällde i Finsam- och Socsamförsöken.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hushållens ekonomi (avsnitt 4.2.7).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kommunal ekonomi (avsnitt 4.2.8).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om företagande (avsnitt 4.2.9).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljödriven utveckling (avsnitt 4.2.10).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om boende (avsnitt 4.2.11).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rättstrygghet (avsnitt 4.2.12).
1Yrkande 14 hänvisat till SfU.
Efter flera år av god ekonomisk utveckling mattas nu tillväxten i svensk ekonomi betydligt. Regeringen antar i budgeten att tillväxten för innevarande år stannar på 1,7 procent. Det innebär att den förväntade tillväxttakten för 2001 inte ens är hälften så hög som den prognos som fanns i förra höstens budgetproposition. Redan innan terrordåden i USA var den internationella ekonomin inne i en period av avmattning, som framförallt berodde på en svag utveckling av den amerikanska ekonomin. Nu är den ekonomiska utvecklingen än mer svårbedömd än tidigare. Det enda man kan vara säker på är att händelserna i USA påverkar amerikansk och internationell ekonomi negativt. Händelser av denna omfattning skapar osäkerhet hos enskilda människor och större ekonomiska aktörer. Osäkerhet leder till försiktighet med investeringar och konsumtion, människor skjuter upp inköpsbeslut. Via dämpade investeringar och minskad konsumtion leder därför människors osäkerhet till att tillväxten i världens ekonomier mattas av ytterligare. Frågan är hur mycket och hur länge.
Det är aldrig lätt att sia om framtiden, men i dagsläget är det svårare än vanligt att bedöma konjunkturutvecklingen under de närmaste åren. Det finns därmed stor osäkerhet i prognoserna över den framtida ekonomiska utvecklingen. I ett sådant svårbedömt läge är försiktighet en dygd, åtminstone om man med utgångspunkt från sina bedömningar ska ge löften för framtiden. Det handlar om att ta ansvar för en god framtida utveckling.
Finansplanen skrevs före terrordåden i USA, och ingen kan begära att regeringen skulle hinna revidera sina prognoser innan budgeten presenterades. Mot bakgrund av att de ekonomiska framtidsutsikterna var synnerligen osäkra redan före den 11 september är de ändå förvånansvärt att regeringen, i sin budgetproposition för 2002, skriver upp sina prognoser för tillväxten för 2003 och 2004 jämfört med de bedömningar samma regering gjorde i vårbudgeten. Under motsvarande tidsperiod har alla konjunkturbedömare skrivit ner sina tillväxtförväntningar för de närmaste åren. Sedan vårbudgeten har dessutom antalet varsel på arbetsmarknaden ökat kraftigt.
I den presenterade budgeten saknas åtgärder som kan bidra till att stärka tillväxten och som skulle kunna motivera regeringens optimism. Regeringens enda syfte med att skriva upp tillväxtprognoserna torde vara att komma fram till samma nivå på BNP för 2004 som man räknade med i våras och därmed inte behöva minska sitt utrymme för vallöften. Vår bedömning är att regeringen med detta förfaringssätt bygger luftslott. Det beräknade utfallet av budgeten kommer sannolikt att behöva revideras.
Centerpartiet presenterar i denna budgetmotion reformer för att öka sysselsättningen, utveckla skolan och det övriga utbildningsväsendet, rehabilitera människor så att de kan komma tillbaka i arbete, skapa ett barnvänligt arbetsliv där föräldraskap kan förenas med förvärvsarbete samt skattesänkningar som ökar arbetskraftsutbud och minskar bidragsberoende. Tillsammans med åtgärder för att underlätta företagande genom förbättrad infrastruktur, regelförenklingar och skattelättnader ger insatser för kultur och garanterad grundservice förutsättningar för en förnyad tillväxt och ökad rättvisa. Alla dessa åtgärder syftar till att stärka såväl människors självbestämmande som växtkraften i samhällsekonomin.
Centerpartiet bygger sitt budgetalternativ på samma makroekonomiska bedömningar som regeringen. Den stora skillnaden är att vi vidtar åtgärder som främjar tillväxt och rättvisa och som gör det möjligt och trovärdigt att vidhålla och uppnå de antaganden om tillväxt och sysselsättning som budgeten bygger på. Vi har i vårt budgetalternativ tagit konsekvenserna av det osäkra konjunkturläget och håller igen på de offentliga utgifterna, gör stora amorteringar på statsskulden och presenterar skattesänkningar som främjar tillväxt och rättvisa utan att underminera stabiliteten i statens finanser.
Riksdagen har beslutat att de offentliga finanserna skall visa ett samlat överskott på 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Överskottet i de offentliga finanserna är i Centerpartiets budgetalternativ minst 2 procent av BNP för vart och ett av de tre år som budgeten spänner över. För oss handlar detta om trovärdighet. När budgetkalkylerna bygger på tillväxtantaganden som ligger över 2 procent per år måste utgångspunkten vara att överskottet i de offentliga finanserna också ska vara minst 2 procent av BNP för vart och ett av åren. Det är först om konjunkturen vänder nedåt på allvar som det är acceptabelt att kalkylera med ett lägre överskott. Allt annat är en ansvarslös ekonomisk politik som inte främjar en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling.
Regeringen beskriver sin budgetproposition som en politik för tillväxt och rättvisa. Det är ett bra namn på en budgetproposition. Det tråkiga är att det bara är namnet som är bra. Innehållet i regeringens politik bidrar varken till tillväxt eller rättvisa. I retoriken talar regeringen om tillväxt och rättvisa, men i praktiken hämmas tillväxten, klyftorna vidgas och jämställdheten går åt fel håll.
Det är inte konstigt att människor på många håll i landet inte känner igen sig i regeringens tal om rättvisa. Många människor får stå vid sidan av utvecklingen eftersom de inte får tillgång till arbetsmarknaden, eller för att bidrags- och skattesystemen helt enkelt låser in dem i en fattigdomsfälla. Detta gäller särskilt kvinnor, som med tunga arbeten och eftersläpande löner särskilt drabbas av bristen på alternativa arbetsgivare och konkurrens inom den offentliga sektorn.
Den sociala klyvningen är en förlust främst för enskilda människor, men också för samhället eftersom färre tillåts att bidra till tillväxt och välfärd och alltfler ställs utanför möjligheterna att ta del av tillväxten. Fattigdoms- och bidragsfällan tvingar barn att växa upp i familjer där föräldrarna aldrig har ett arbete att gå till och fråntar många människor möjligheten att känna stolthet över det egna arbetet och förmågan att försörja sig själv och sin familj. Familjer får inte sin ekonomi att gå ihop, pensionärer med låg pension får inte pengarna att räcka ens till de mest grundläggande behoven. Människor måste kunna leva på sin lön. Därför behövs en ny politik som kan riva de hinder som finns. En politik som gör att alla kan känna sig delaktiga och medansvariga i samhället, där alla ska kunna göra sina röster hörda och få omsätta sina kunskaper och färdigheter i arbetslivet. En politik som motverkar rasism och främlingsfientlighet samtidigt som den förmår undanröja diskriminerande strukturer och system.
Det är inte bara enskilda människor som drabbas av regeringens politik; även hela regioner har fått stå vid sidan av när ekonomin vuxit, för att de inte givits möjligheter att utvecklas på likvärdiga villkor och efter egna förutsättningar. Dessa regionala skillnader syns exempelvis på medelskattekraften i olika kommuner, som varierar mellan 75 och 180 procent. 189 av landets kommuner minskade förra året i befolkning, ofta med försämrad skattekraft och underlag för service som följd. Den förda koncentrationspolitiken riskerar därmed att tvinga fram nedläggning av viktig service som sjukvård och utbildning i kommuner och landsting. Det blir därmed också ett hot mot många kvinnors arbetsmarknad runt om i landet. Utbildningsnivå och arbetslöshet varierar kraftigt över landet. Undermåliga vägar och bristande IT-infrastruktur försvårar företagande på många håll.
Centerpartiet ser som en viktig uppgift att minska de regionala skillnader som finns i vårt land. Lösningen är inte att jämna ut i efterhand och tvinga kommunpolitiker att resa till Stockholm med mössan i hand för att be om hjälp. Det bidrar inte till livskraft i hela landet. Framtiden byggs på att vi gemensamt drar nytta av de speciella förhållandena för tillväxt som finns i varje del av landet, så att alla delar får bidra utifrån sina förutsättningar till en uthållig tillväxt. Med tillväxt i hela landet är förutsättningarna för en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling bättre än om det bara är storstadsområdena som växer och utvecklas. Det förutsätter dock ett gemensamt ansvar för förutsättningarna för företagande och tillväxt på många håll, t.ex. infrastruktur och utbildning.
I en tid när Sverige håller på att klyvas socialt och regionalt behövs en offensiv politik – för livskraft i hela landet och möjlighet till livskvalitet och ökat självbestämmande för var och en. I regeringens budget finns ord, men ingen politik som skulle kunna minska klyftorna. Snarare permanentas de sociala och regionala klyftorna genom att människor blir än mer beroende av det offentliga och det blir än svårare att få eget arbete att löna sig. Otillräckliga insatser för att garantera villkoren för företagande i hela landet, genom en fungerande infrastruktur och enkla regler, minskar antalet arbetstillfällen och bidrar till en ökande regional klyvning.
Flera av regeringens medlemmar spelar tennis, men under de goda år som passerat har den socialdemokratiska regeringen ändå lyckats göra politiskt dubbelfel. Dels har regeringen inte förmått att driva igenom strukturella förändringar så att svensk ekonomi blir mer robust och mindre känslig för internationella konjunktursvängningar, dels har regeringen inte förmått göra alla delaktiga i utvecklingen. Därför behövs en ny regering och en ny politik. Nu när konjunkturen mattas av är den ekonomiska politikens främsta uppgift att skapa framtidstro för människor och företag över hela landet. Människor måste kunna leva på sin lön och företag måste kunna växa och utvecklas oavsett var i landet man har sina bopålar eller bedriver sin verksamhet. Först då kan vi samla landet socialt och regionalt.
En viktig förutsättning för att skapa framtidstro hos människor och företag över hela landet är att det finns stabilitet i ekonomin. Den styrka som funnits i svensk ekonomi under de senaste åren är en direkt följd av 1990-talets övergång till låginflationspolitik, avregleringar och budgetsanering. Centerpartiet har tagit ett stort politiskt ansvar under hela denna period. Orsaken till att utvecklingen i ekonomin nu dämpas är dels kopplad till internationell påverkan, dels beroende på att den socialdemokratiska regeringen inte fortsatt med reformer som stärker ekonomin långsiktigt.
Ett sådant reformområde är att minska statsfinansernas konjunkturkänslighet. De svenska statsfinanserna är fortfarande bland de mest konjunkturkänsliga inom OECD. Svängningar i konjunkturen får därför dramatiska effekter på statsfinanserna. När konjunkturen är god strömmar skattepengar in till staten, men ett överskott idag kan förvandlas till underskott när konjunkturen vänder. I den presenterade budgeten syns detta tydligt. För innevarande år blir skatteintäkterna högre än vad regeringen beräknade i vårbudgeten, till stor del som en följd av realisationsvinster på aktier och av att bolagens vinster blev större än väntat för år 2000. Det ger ett betydande överskott i statens finanser för 2001. Ett överskott som vänds till underskott i statens finansiella sparande redan nästa år.
Regeringen presenterar dock inga åtgärder för att komma till rätta med konjunkturkänsligheten. I finansplanens bilaga 2 erkänns till och med att sysselsättningen och den privata konsumtionen för innevarande år inte reviderats ned i samma utsträckning som BNP, vilket medför att skatteintäkterna hålls uppe. Det räcker alltså inte med att statsfinanserna är konjunkturkänsliga som en följd av en stor offentlig sektorn hög skattekvot och stora transfereringssystem. Regeringen bygger dessutom sina kalkyler på vidlyftiga antaganden som inte stämmer med verkligheten.
En viktig orsak till att statsfinanserna är konjunkturkänsliga är att de offentliga transfereringarna sedan lång tid har ökat snabbare än BNP. Utvecklingen framgår av nedanstående bild. I stor utsträckning har det naturligtvis varit motiverat, men det har också inneburit ökande konjunkturkänslighet och successivt minskat utrymmet för offentlig konsumtion i form av t.ex. vård, skola och omsorg. En del i strävan att fler ska kunna leva på sin lön och att fler ska vara i arbete är också att begränsa utgifterna för transfereringar. Detta går inte att göra snabbt, utan förutsätter ett medvetet arbete under lång tid. Inte minst bör detta arbete påbörjas nu för att förbereda Sverige för nästa period då transfereringarna obönhörligen kommer att öka i och med att antalet äldre ökar. Centerpartiet eftersträvar en långsiktig strategi för att begränsa ökningen av utgifter för transfereringar.
Centerpartiet anser att det är hög tid att skapa goda förutsättningar för en långsiktigt god ekonomisk utveckling för alla människor och för hela landet. En sund ekonomisk politik i dagens konjunkturläge är att minska statsbudgetens konjunkturkänslighet genom att minska utgiftsåtagandena. Samtidigt är det viktigt att göra skattesänkningar som framför allt kommer låg- och medelinkomsttagare samt småföretagare till del. Skattesänkningar med den inriktningen stimulerar såväl konsumtion som sysselsättning och bidrar därför till att stärka svensk ekonomi.
Centerpartiets inriktning är att långsiktigt sänka skattetrycket och utgifternas andel av BNP ned till samma nivåer som jämförbara OECD-länders. I den processen bör vi dra lärdom av och jämföra oss med nordeuropeiska välfärdsländer som Danmark, Norge, Finland, Belgien och Holland, som alla har ett skattetryck på mellan 40 och 50 procent av BNP. Statens budgetpolitik bör under de kommande åren inriktas på att sänka skattetryck, utgiftskvot och låneskuld samtidigt som statens utgifter hålls realt oförändrade. Det är en budgetpolitik som gör att Sverige blir mer internationellt konkurrenskraftigt och kan möta lågkonjunkturen samt demografiska förändringar väl rustat. En budgetpolitik som sänker skattetrycket skapar också förutsättningar för att människor ska få ökat självbestämmande.
Behovet av att hålla igen på utgiftssidan gör sig än mer gällande, när man studerar befolkningsutvecklingen och det ökande demografiska utgiftstrycket. Den växande gruppen gamla kommer att ta i anspråk allt som finns av ekonomiskt utrymme och för varje år öka försörjningsbördan för dem som jobbar. Om 30 år kommer pensionärerna att vara drygt 700 000 fler medan antalet personer i arbetsför ålder kommer att vara 100 000 färre än idag. Medan varje arbetande idag har 1,17 personer att försörja: barn, gamla, förtidspensionerade och arbetslösa, har bördan år 2030 ökat till 1,4 personer. När utbetalningarna av pensioner och kostnaderna för vård och omsorg rakar i höjden kan överskott i de offentliga finanserna snabbt bli underskott som är svåra att göra något åt. Med en ökad internationell rörlighet i skattebaserna ter det sig närmast omöjligt att åter höja skattekvoten.
Ser man kortsiktigt har den låga värderingen av kronan mildrat effekten av den internationella lågkonjunkturen i allmänhet och i synnerhet de ekonomiska följderna av terrordåden i USA. De svenska företagen får hjälp att hålla exporten uppe av den svaga valutan. Ser men mer långsiktigt är en lågt värderad krona ett tecken på att det inte står rätt till med svensk ekonomi. Det är Sveriges konkurrenskraft som återspeglas i valutakursen. Det är inte acceptabelt att höga skatter på arbete och krångliga regler för företag kompenseras genom allt lägre relativlöner gentemot omvärlden. Den bristande konkurrenskraften visar sig i en ständigt pågående devalvering, som innebär att Sverige blir fattigare. På kort sikt har det visat sig att även euron och andra valutor varit utsatta för stora förändringar. Osäkerheten kring valutor är med andra ord stor. Samtidigt visar nedanstående bild på en otvivelaktigt långsiktigt sjunkande trend för kronan gentemot flera för Sverige viktiga handelsländer.
Källa: Riksbanken
Kronans försvagning märks för vanliga löntagare vid semestrar utomlands och syns direkt i bensinpriset då de tankar. Höga importpriser påverkar vardagsekonomin även om det inte syns lika tydligt som de ökade bensinpriserna. Småföretagare som i allt större utsträckning vänder sig utomlands upptäcker allt snabbare svårigheterna och kostnaden för att skydda sig mot valutakursförändringar.
För samhällsekonomin skapar den rekordsvaga kronan problem i och med att inflationen stiger och att pressen på de offentliga finanserna blir större. I augusti låg inflationstakten, mätt som prisförändringar på årsbasis, på hela 3,1 procent, vilket innebär att vi har en inflationstakt som överstiger Riksbankens övre inflationsmål på 3 procent. Risken är uppenbar att vi går in i en avmattning utan några större möjligheter till penningpolitisk stimulans genom sänkt ränta.
Lösningen på bristande tilltro till den svenska kronan ligger emellertid inte i ett EMU-medlemskap, vilket vidareutvecklas nedan, utan i en långsiktigt trovärdig ekonomisk politik och åtgärder för att utveckla svenskt näringslivs konkurrenskraft utan de artificiella lösningar som acceptans av en allt svagare krona innebär. Riksbankens penningpolitik måste få stöd från finanspolitiken. Det är en omöjlig uppgift att Riksbanken via räntepolitiken ska klara både den svaga kronan och inflationen och samtidigt stimulera tillväxten. Det behövs en ekonomisk politik som lägger grunden till att öka tillväxten i ekonomin och som långsiktigt kan stärka kronans värde. En ekonomisk politik som bygger på återhållsamhet med de offentliga utgifterna och skattesänkningar som främjar tillväxt och rättvisa.
Centerpartiet anser att den ekonomiska politiken ska syfta till en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar tillväxt inom ramen för marknadsekonomin. Den utveckling vi har idag är inte hållbar, framförallt beroende på att de sociala och regionala klyftorna ökar. Den nuvarande utvecklingen är inte heller ekologiskt hållbar.
Marknadsekonomin utgör grunden för en hållbar utveckling. Marknadsekonomin är överlägsen exempelvis planekonomin när det gäller att hitta effektiva metoder att lösa problem av olika slag. Men precis som planekonomin är ineffektiv så är den otyglade marknadsekonomin det. En otyglad marknadsekonomi är inget medel för att nå en hållbar utveckling utan skapar istället problem som överlämnas åt kommande generationer att lösa.
Marknadsekonomin är som effektivast ur ett hållbarhetsperspektiv när den verkar inom givna ramar och bygger på biologiska grunder och effektivt nyttjande av de naturliga systemen. De tjänster de naturliga systemen tillhandahåller måste nyttjas varsamt för att de inte ska utarmas. I en fungerande marknadsekonomi ska priset på en vara eller tjänst dels spegla konsumenters och producenters värdering, dels de kostnader som framtagning och användning av varan orsakar. Inom ramen för detta synsätt ryms det som kan kallas miljödriven utveckling eller grön kapitalism.
När marknaden själv inte klarar av att prissätta sina produkter eller tjänster på ett korrekt sätt uppstår problem. Dels speglar varan, produkten eller tjänsten inte alla kostnader associerade med användande, utförande och produktion, dels nyttjas naturens resurser och de naturliga systemen på ett ineffektivt sätt. Det är nödvändigt med ett ekonomiskt system där miljökostnaderna återspeglas i det pris köparen får betala och den vinst utföraren skapar. I de fall marknadspriserna inte återspeglar de faktiska kostnaderna behövs korrigeringar. Dessa korrigeringar kan genomföras i form av lagar, skatter och andra ekonomiska styrmedel. Marknadsekonomin måste verka inom naturens ramar för att vara effektiv. För detta behövs både styrmedel och samarbete.
Klimatfrågan är en avgörande, viktig framtidsfråga för livet på jorden. Att komma tillrätta med utsläppen av växthusgaser är en enorm global utmaning. Mänsklighetens påverkan på den naturliga växthuseffekten kan få ödesdigra konsekvenser för såväl nu levande generationer som kommande generationer. Kostnaderna i form av översvämningar, stormar, torka, bränder, rubbade ekosystem och försämrade skördar beräknas bli enorma på global basis. Det tyska återförsäkringsbolaget Münchener Rück har gjort beräkningar som visar att kostnaderna till följd av förändringarna i klimatet kan komma att uppgå till ofattbara 3000 miljarder kronor per år. Dessa kostnader får inte vältras över på kommande generationer.
Ett företagsvänligt klimat som främjar innovationer och företagande är av stor vikt för att nya och miljömässigt sett bättre produkter ska kunna framställas. De spelregler som finns ska vara inriktade på att främja öppenhet och initiativkraft och ge oss möjligheter att fasa ut miljöfarliga produkter så att våra företag kan ta täten på den nationella och globala marknaden. Därutöver behöver företag, särskilt stora multinationella företag, på ett tydligare sätt ta ett eget ansvar för miljö, arbetsförhållanden och sociala frågor. Inom näringslivet pågår en positiv utveckling inom detta område. Däremot ligger det svenska politiska systemet långt efter arbetet i exempelvis FN och Storbritannien. FN har en biträdande generalsekreterare med ansvar för ”Corporate Social Responsibility” och britterna en minister med samma ansvarsområde. Någon motsvarighet till dessa finns inte i den socialdemokratiska regeringen. Orsaken till detta torde ligga i socialdemokratins rötter. Det sociala kontraktet, uppdelningen mellan näringsliv och offentlig sektor, friskriver företag från allt socialt ansvar och lägger det på staten. För att skapa förutsättningar för en hållbar utveckling behöver det sociala kontraktet omförhandlas och ett delat ansvarsförhållande mellan stat, kommunsektor och företag göras tydligt.
Alla måste ges möjligheter att på likvärdiga villkor delta i samhället. Detta innebär att strukturer som byggts upp utifrån traditionella könsmönster måste brytas för att kvinnor och män skall få möjlighet att få inflytande och möjligheter att bidra till samhällsutvecklingen. Detta gäller såväl i arbetsliv, näringsliv som i beslutande församlingar.
Den segregering av arbetsmarknaden som finns idag bidrar till att löneklyftorna mellan kvinnor och män ökar. Detta är även en grogrund för den lönediskriminering som vi idag kan identifiera. Genom att skapa alternativa arbetsmarknader för kvinnor skapas även större förutsättningar för en rättvisare lönesättning. I kombination med att pröva lönediskriminering i allmän domstol, istället för som idag i Arbetsdomstolen, kan orättfärdiga löneskillnader mellan kvinnor och män motverkas.
Kvinnor utför en större del av det obetalda arbetet i hemmet. Detta bidrar till att kvinnor upplever en större press i arbetslivet. Genom att göra det möjligt för en större valfrihet i valet av barnomsorg ges familjerna större möjligheter att själva fördela sin tid mellan arbete och familj. Centerpartiet har, tillsammans med Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna, föreslagit att ett barnomsorgskonto ska inrättas för att öka barnfamiljernas valfrihet.
För många yngre barnfamiljer finns det orättvisor inom föräldrapenningen där personer som hunnit lönearbeta får en större ersättning från föräldrapenningen än de som exempelvis precis har avslutat sina studier. Genom att höja grundnivån inom föräldrapenningen till 200 kronor om dagen skapas ett större ekonomiskt handlingsutrymme för barnfamiljerna, vilket bidrar till ett ökat självbestämmande och höjd livskvalitet.
Möjligheten att snabbt få tillgång till rehabilitering är viktigt för alla grupper i samhället. Tyvärr har det visat sig att kvinnor inte får möjlighet till adekvat rehabilitering i samma utsträckning som män. Genom att införa en rehabiliteringsgaranti, lika för alla, ges kvinnor större möjlighet att snabbt få rehabilitering och återgå till arbete.
Genom att reformera inkomstskattesystemet och sänka skatterna för dem med låga och normala inkomster får framförallt den stora andel kvinnor som arbetar i offentlig sektor en ökad köpkraft. Detta minskar den ekonomiska pressen, inte minst för den stora gruppen ensamstående mammor, och ökar barnfamiljernas köpkraft. Ett ökat ekonomiskt handlingsutrymme minskar även den oro i slutet av månaden som många barnfamiljer känner innan barnbidraget kommer.
Särskilda insatser riktas för att stimulera kvinnors företagande. Den lyckosamma modellen med särskilda affärsrådgivare för kvinnor, resurscentrum för kvinnors företagande och de så kallade kvinnolånen återinrättas och permanentas. En ökning av kvinnors företagande är en förutsättning för att ökad livskraft och tillväxt skall komma hela landet till del.
Den ekonomiska och monetära unionens tredje etapp inleddes den 1 januari 1999. Tolv länder har ansetts uppfylla de s k konvergenskriterierna och deltar i valutaunionen: Belgien, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. Det är av vitalt intresse för världsekonomin i allmänhet och för den europeiska unionen i synnerhet att euron blir en framgång. I januari 2002 kommer sedlar och mynt i euro att introduceras i de länder som deltar i valutaunionen.
Sverige uppfyller fortfarande inte alla konvergenskriterier. Två länder, Danmark och Storbritannien, har enligt särskilda protokoll rätt att stå utanför den tredje etappen. De har dock rätt att delta i valutaunionen om de så önskar och om de uppfyller villkoren.
Riksdagen beslutade den 4 december 1997 att Sverige inte skulle gå med i valutaunionen från start 1999 och att ett eventuellt senare beslut om att delta skulle underställas det svenska folket, antingen i val till riksdagen eller genom en folkomröstning.
Centerpartiet hyser såväl demokratiska som ekonomiska betänkligheter mot ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje etapp, och avvisar därför ett sådant. Nackdelarna med ett svenskt inträde överväger idag de fördelar som kan finnas. Den ekonomiska och monetära unionen är inte, i första hand, ett ekonomiskt utan ett politiskt projekt. Som sådant är EMU ett av EU:s mest tydliga överstatliga projekt, vilket kommer att innebära mindre ekonomiskt inflytande och minskad ekonomisk flexibilitet för medlemsstaterna. En gemensam penningpolitik kommer med sannolikhet att tvinga fram mer av gemensam finanspolitik.
Centerpartiet kommer noga att följa utvecklingen av valutaunionen och återkommande pröva giltigheten i argumenten för och mot ett inträde. Sveriges långsiktiga relationer till EMU får värderas utifrån vunna erfarenheter. Det behövs åtminstone en hel konjunkturcykel för att kunna göra en rättvis värdering av projektet.
Om en riksdagsmajoritet avser att aktualisera ett medlemskap anser Centerpartiet att frågan ska avgöras av medborgarna i en folkomröstning. En folkomröstning brådskar inte, utan det viktiga är att nu utnyttja det rådrum som skapats genom att Sverige står utanför EMU. Centerpartiet kommer även fortsättningsvis att söka stimulera en bred och allsidig debatt inom och utom centerrörelsen om Sveriges förhållande till EMU. En folkomröstning måste utlysas i god tid – minst ett år i förväg – och innehålla två tydliga alternativ (ja eller nej till ett färdigförhandlat avtal). Båda sidor bör av staten tillförsäkras likvärdiga ekonomiska resurser.
Vad som ovan anförts om Sveriges förhållande till EMU bör ges regeringen till känna.
Ett samhälle i balans där människor mår väl står inte i motsats till tillväxt – de är varandras förutsättningar. En politik som syftar till att överbrygga de sociala och regionala klyftorna måste därför bygga på en uthållig tillväxt. Sverige behöver en politik som ger möjlighet för fler att försörja sig själva, fler företag att bildas och växa sig starka samt för Sverige som helhet att konkurrera i en global ekonomi. Det handlar om att ge människor och regioner makt och möjligheter att vara självbestämmande.
Det är tid för reformer som lägger grunden för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar utveckling. Denna måste uppnås genom ökad livskvalitet – att människor mår väl och att miljön är hälsosam att leva i, ökad livskraft – att människor, företag och regioner får möjlighet att utnyttja sina egna förutsättningar samt ett ökat självbestämmande – där människor får ett ökat ekonomiskt utrymme och man lokalt kan avgöra hur det egna samhället ska utvecklas.
Tillväxt kan inte kommenderas fram – den kan bara åstadkommas genom människors egna insatser. Samhällets uppgift är att ge de rätta förutsättningarna för tillväxt i hela landet. Denna uppgift måste fokuseras långt tydligare än vad som görs i dag. Staten ska vara stark på de områden där den behöver vara stark, inte eftersträva att vara allomfattande och därmed också svag.
De viktigaste uppgifterna för att lägga grunden för tillväxt handlar om en skola som ger tillräckliga kunskaper; fungerande kommunikationer i hela landet; sänkta skatter som gör att fler kan leva på sin lön; regler och skatter som gynnar företagande; åtgärder som gör att arbetslösa och sjukskrivna kommer tillbaka i jobb; en grundtrygghet som kommer alla till del samt fungerande vård och omsorg. Detta kan bara åstadkommas genom tydligare fokus på de viktigaste uppgifterna och öppenhet för mångfald och olika lösningar i utförandet.
I ett samhälle där kunskaper är den viktigaste grunden för ekonomisk utveckling är lika tillgång till utbildning en avgörande rättvisefråga. Utbildning är också den viktigaste och mest långsiktiga vägen till social och regional utjämning. Kunskap i dag och i framtiden innebär baskunskaper för alla men också att vi hela tiden måste lära nytt och att använda och utveckla kunskap för att lösa nya problem i ett livslångt lärande.
Stora insatser behöver göras både för att stärka grunden för vidare utbildning och livslångt lärande genom insatser i grundskolan, och för att ge förutsättningar för återkommande utbildning och kompetensutveckling i arbetslivet.
Alla barn är värda en bra start i livet! Alla elever har rätt att gå ut grundskolan med tillräckliga kunskaper och ett gott självförtroende. Skolan ska ge en grund för framtiden; ge eleven en tro på sig själv och möjligheter att kunna påverka sin egen framtid. Det gör man med en bra skola. I skolan ska alla elever ges möjlighet att lära, oavsett bakgrund, vilken skola man går i eller hur man lär sig. Skolan ska ge lust att lära och uppmuntra nyfikenhet.
Trots flera rapporter om problem i skolan har regeringen inte presenterat några förslag på lösningar. Vi kan konstatera att regeringens insatser är och har varit helt otillräckliga. I budgetpropositionen för 2002 fortsätter regeringen att lappa och laga ett skolsystem som redan befunnits otillräckligt. Förvisso tilldelas skolan en del extra resurser, men när genomgripande reformer av skolväsendet saknas är det ändå inte tillräckligt.
2000-talets kunskapsproblem löses inte med 1900-talets skolpolitik. Framtidens skola måste därför lämna den traditionella synen på kunskaper för att bli mer flexibel och elevanpassad. För att skolan ska kunna utföra sitt uppdrag behövs mer resurser, Centerpartiet vill satsa nästan 10 miljarder kronor mer på skolan de kommande tre åren, men framför allt krävs tre stora reformer: rätt till kunskaper, lokal makt och fler lärare.
Rätt till kunskaper. Vi vill slopa den tidsbestämda skolplikten och istället införa en individuell kunskapsrätt. Kunskaper ska vara styrande för hur länge eleven ska gå i skolan. Varje elev ska ha en egen studieplan över hur han eller hon ska nå kunskapsmålen. Tidiga insatser krävs för elever med läs- och skrivsvårigheter.
Lokal makt. Vi vill bygga en likvärdig skola, inte likadana skolor. Kommunerna ska fokusera på de enskilda skolornas möjligheter och decentralisera mer makt och fler beslut till skolorna. Lokala styrelser där föräldrar, personal och elever ingår är ett led i att stärka den lokala makten. Vi vill inrätta ett nationellt kvalitetsinstitut som ser till att alla garanteras en bra utbildning oavsett var eleven går i skolan.
Fler lärare. Vi vill se fler lärare och andra vuxna i skolan. Lärarnas inflytande ska öka – de ska vara med och bestämma hur resurser ska fördelas och hur arbetstiden ska utnyttjas. För att göra läraryrket attraktivt måste det inrättas bättre karriär- och utvecklingsmöjligheter, exempelvis genom möjlighet att forska på deltid eller genom att vidareutbilda sig till specialist.
|
2002 |
2003 |
2004 |
2002–2004 |
|
|
Ökade resurser |
2 000 |
3 000 |
3 000 |
8 000 |
|
Läs- och skrivutveckling |
400 |
400 |
400 |
1 200 |
|
Kvalitetsinstitut |
200 |
200 |
200 |
600 |
Centerpartiets satsningar på skolan i budgeten för 2002–2004 (miljoner kronor)
En bättre fungerande grundskola är det enskilt viktigaste steget för en gymnasieskola där fler elever kan bli godkända och behöriga till högre utbildning. Målet om en gymnasiekompetens som omfattar alla måste kompletteras med fler vägar för att nå målet, t.ex. lärlingsutbildning. Grunden för gymnasiekompetensen – kärnämnena – bör återspegla vilka kunskaper som anses nödvändiga såväl för högre utbildning som för yrkeslivet. Centerpartiet förordar därför en översyn av antalet kärnämnen och ett tydligare arbete för att låta gymnasieskolans karaktärsämnen prägla kärnämnena för att underlätta inlärningen. Gymnasieskolan bör, mot bakgrund av de många avhopp som sker i dag, kompletteras med en utbildningsgaranti som ger elever rätt att slutföra gymnasieutbildningen upp till 25 års ålder.
Centerpartiet slår vakt om det offentligas ansvar för en väl fungerande skola i hela landet. Ett fortsatt decentraliserat ansvar för skolan måste förenas med tydlig utvärdering och mätning för att trygga likvärdigheten och allas rätt till kunskaper. I denna strävan är det naturligt att välkomna en mångfald av skolhuvudmän i form av friskolor på olika nivåer. För att stärka kommunernas arbete med granskning och kvalitetsutveckling föreslår Centerpartiet att ett fristående kvalitetsinstitut inrättas.
Tillgängligheten till högre utbildning och forskning är avgörande för samhällets utveckling och för att bevara regioners konkurrenskraft. För den enskilde innebär högre utbildning en möjlighet att göra klassresan och själv förändra sin sociala situation. Centerpartiet har under 1990-talet medverkat till att bygga ut den högre utbildningen i hela landet samt till att tillföra landets alla högskolor fasta forskningsresurser. Just utbyggnaden av den decentraliserade högre utbildningen har visat sig vara en av få faktorer som kraftigt påverkar den sociala snedrekryteringen.
För att ytterligare underlätta för människor att ta steget till högre utbildning vill Centerpartiet reformera studiemedelssystemet. Studiemedelssystemet har varit föråldrat ända sedan det tillkom 1988. Det nya studiemedelssystemet som regeringen infört från ht 2001 löser inte de grundläggande problemen med studiemedlen. Vårt förslag innebär lika delar bidrag och lån inom ramen för ett oförändrat totalbelopp. I förening med Centerpartiets skatteförslag och ett höjt fribelopp kommer detta att möjliggöra för stora grupper att minska sin lånebörda redan under studietiden. Därmed blir det också lättare för personer från studieovana hem att ta steget in i högskolan.
Den kraftiga utbyggnaden av högskolan i hela landet behöver nu kompletteras med insatser för att stärka forskningen vid främst de mindre och medelstora högskolorna. Ett första steg bör vara att i budgetpropositionen årligen presentera en samlad forskningsbudget som ger en bild av hur forskningsresurser fördelas och används. Detta måste kompletteras med insatser för att bygga upp och stärka forskningsmiljöerna vid landets högskolor. Centerpartiet förordar inrättandet av en kvalificeringstrappa som gör det möjligt för högskolor att successivt bygga upp forskningsmiljöer och därmed få ökade resurser och större examinationsrättigheter.
Centerpartiet menar att distansutbildning har en stor och viktig funktion att fylla allt eftersom det livslånga lärandet ökar i betydelse. Att studera på distans med distansöverbryggande medel sätter emellertid den egna studiedisciplinen på prov, och utbildningsformen bör betraktas som ett komplement till den traditionella närutbildningen. Regeringens förslag om inrättandet av ett nätuniversitet är ett steg i rätt riktning. Vi ser dock att det krävs betydande insatser för att utveckla pedagogiska former som gör distansutbildningarna till en fullgod lärandemiljö. Kvalitetsutvecklingen, inom ramen för den föreslagna nya myndigheten, bör ha en avgörande betydelse.
Utbildning blir i det moderna samhället alltmer av en färskvara. Teknisk utveckling och alltmer kvalificerade arbetsuppgifter innebär att en utbildning snabbt blir föråldrad. Varje år försvinner ca 10 % av de lägst kvalificerade arbetsuppgifterna i samhället och ersätts med mer avancerade uppgifter. Samtidigt förnyas arbetskraften endast med ca 2 % årligen. Ett fungerande system för livslångt lärande, omskolning och vidareutbildning är med andra ord avgörande såväl för enskilda människor som riskerar att marginaliseras på den moderna arbetsmarknaden som för samhället som helhet.
De resurser som tidigare avsatts i budgeten för ett kompetenskonto måste snarast sättas i arbete genom ett fungerande system för kompetensutveckling. Regeringens dröjsmål med att ta fram förslag kan inte ursäktas. Centerpartiet förordar ett system med individuella kompetenskonton där insättningar gynnas skattemässigt. Detta gör det möjligt för personer att spara till egen kompetensutveckling, eventuellt i samarbete med arbetsgivaren. Staten kan också behöva ikläda sig en utjämnande roll genom att tillskjuta medel till konton för personer som har låga löner och saknar möjlighet att göra avsättningar. Kontona bör också vara öppna för egenföretagare genom speciella regler. Individuella kompetenskonton öppnar för en dynamisk utbildningsmarknad där människor får möjlighet både att studera allmänna ämnen och att vidareutvecklas i sin yrkesroll.
Svensk skattepolitik bygger på att skatt ska tas ut efter bärkraft och att det ska finnas en omfördelande funktion i skattesystemet. I praktiken finns det dock brister i detta funktionssätt, eftersom låginkomsttagare beskattas mycket hårt. Höga skatter för låginkomsttagare leder i kombination med nedtrappning av inkomstprövade bidrag till att det inte lönar sig tillräckligt att ta ett arbete för den som är arbetslös eller att arbeta mera för den som exempelvis arbetar halvtid. Detta förhållande leder i många fall till att människor blir fast i ett bidragsberoende utan möjlighet att själva förbättra sin ekonomiska situation. Dessa problem har förvärrats under 1990-talet, då det ekonomiska utbytet av att gå från arbetslöshet till arbete eller av att öka sin arbetstid har minskat.
Centerpartiet anser att skattesystemet ska gynna arbete och kunskap och stärka människors ställning på arbetsmarknaden samt ge möjlighet att försörja sig på sin lön. Människor bör därför få en rejäl vinst av att ta sig från bidragsberoende för att istället leva på en förvärvsinkomst.
Hög skatt på arbete gör det mindre lönsamt att söka och ta ett förvärvsarbete, och det krävs helt enkelt en relativt hög lön för att det ska löna sig att arbeta. För att en arbetslös ska ha incitament att ta ett arbete måste han eller hon få en inkomst som efter skatt är högre än det bidrag som redan erhålls, d v s bostadsbidrag, arbetslöshetsersättning, förtidspension eller socialbidrag eller en kombination av dessa. Att gå från arbetslöshet till ett förvärvsarbete innebär också ökade levnadsomkostnader, exempelvis kostnader för arbetsresor och mat, som måste täckas av inkomsten för att incitamentet att ta ett arbete ska finnas.
Centerpartiet anser att en inkomstskattereform bör utformas så att det lönar sig för människor som är bidragsberoende att ta ett arbete. Denna typ av positiva incitament är att föredra framför den typ av negativa påtryckningar som generella sänkningar av ersättningsnivåerna i transfereringssystemen utgör. Centerpartiet föreslår att en inkomstskattereform genomförs stegvis fram till 2004. Fullt genomförd innebär reformen:
En skatterabatt på 10 000 kronor, lika för alla. Denna skatterabatt ska komma alla till del, oavsett om inkomsten kommer från lönearbete, näringsverksamhet, a-kassa, sjukpenning eller pension.
En extra skatterabatt för arbetsinkomster, en förvärvsrabatt, om maximalt 10 800 kronor. Denna förvärvsrabatt ges enbart på inkomster från förvärvsarbete, dvs. lön, eller näringsverksamhet i syfte att stimulera arbete och företagande.
En extra skatterabatt för barn, en barnrabatt, om 100 kronor per barn och månad. Totalt 1200 kronor per år upp till 18 års ålder.
Grundavdraget slopas helt och egenavgifterna till pensionssystemet kompenseras inte enligt regeringens modell. Egenavgifterna ska istället vara avdragsgilla.
Centerpartiet föreslår dessutom att reseavdraget höjs från 16 kronor till 20 kronor per mil samt att även resor till och från barnomsorg ska inkluderas i reseavdraget.
Ett av syftena med skattepolitiken är att utjämna klyftor. Det är angeläget att skattesänkningar utformas så att de kommer dem som behöver det bäst till del och att det skapar en stimulans att öka inkomster för dem som har låga och normala inkomster.
Vårt förslag innebär också att de i särklass största procentuella ökningarna utfaller i de lägre inkomstskikten, vilket är en riktig fördelningspolitisk profil.
I stor utsträckning är den sociala och geografiska klyvningen sidor av samma mynt. Det innebär att följden av vårt förslag också blir att de som bor i regioner med hög arbetslöshet och förhållandevis låga inkomster får störst utfall. Därigenom ökar det ekonomiska utrymmet för ökad konsumtion och möjligheten att försörja sig i alla delar av landet. Detta utrymme kommer med säkerhet också att leda till en ökad konsumtion, med positiva följder för näringslivet.
Människors inkomster påverkar självfallet också kommuners inkomster. Genom metoden att införa en skatterabatt i stället för ett grundavdrag ökar kommunernas egna inkomster, och beroendet av kompensation över statsbudgeten minskar. Genom konstruktionen, som innebär att skattekraften ökar mest i kommuner där skatten varit hög (grundavdraget har varit mycket värt), kommer också kommuner i utsatta regioner att vara vinnare på det i den kommunala ekonomin som en omedelbar följd av skatteförslaget. I exempelvis norra Sveriges inland ökar kommunernas intäkter med 538 kronor per person jämfört med regeringens förslag. Alla kommuner utom de tre storstäderna kommer som en följd av förslaget att få ett förbättrat skatteunderlag. Detta minskar trycket på inkomstutjämningen inom kommunsektorn. Ett förbättrat skatteunderlag innebär också att kommunerna kan tillgodogöra sig en större andel av tillväxten i ekonomin. Dessa ökade inkomster kan användas antingen för att förstärka vård, skola och omsorg eller för att sänka kommunalskatten.
Möjligheten att försörja sig själv genom eget arbete är av stor betydelse för den enskilde individen. Den egna försörjningen bidrar till ett ökat självbestämmande och en förhöjd livskvalitet. Att ha ett arbete att gå till varje dag ger även möjligheter till att skapa ett socialt kontaktnät med arbetskamrater, kunder eller leverantörer. Man får möjlighet att erhålla både uppskattning och kritik för det arbete man gör och för den person man är.
Genom möjligheten till arbete ökar även förutsättningar för det livslånga lärandet för den enskilde. Teknikutveckling och nya arbetsuppgifter medför att man som anställd ofta ställs inför nya utmaningar som måste bemästras genom att ny kunskap måste tillgodogöras.
Enskilda människors arbete bidrar till att ett välfärdssamhälle kan upprätthållas genom de skatteintäkter som lönearbete bidrar till. Däremot uppkommer stora kostnader för samhället om inte alla ges möjlighet att arbeta och genom detta bidra till att välfärdssamhället även i framtiden kan utvecklas. Om fler människor arbetar kan även skatteuttaget från enskilda arbetstagare och företag minska dels genom att kostnaderna för arbetslöshet minskar, dels genom att skattebasen blir större. Dagens arbetsmarknadspolitik bidrar till att kostnaderna för att administrera arbetslösheten ökar, de enskildas reservationslön stiger och skattebasen minskar. I kombination med att Sverige har en hög beskattning av lönearbete bidrar detta till att det inte är lönsamt för den enskilde att ta ett arbete eller driva ett företag.
Framtidens arbetsmarknadspolitik skall syfta till att stärka de enskildas självbestämmande genom att öka deras möjligheter till egen försörjning och därigenom även skapa en ökad livskvalitet för den enskilde.
Arbetsmarknadspolitiken kan inte behandlas som ett separat politikområde utan ingår i en större helhet. Det är därför fel att koncentrera sig på att enbart driva en aktiv arbetsmarknadspolitik inom det enskilda politikområdet. Tvärtom är det nödvändigt att vidga horisonten för att den arbetsmarknadspolitik som bedrivs idag inte enbart skall bli en statisk verksamhet där storleken på arbetslöshetsersättningen och arbetsmarknadspolitiska åtgärder är det som hamnar i fokus.
Den mest elementära delen i en arbetsmarknadspolitik präglad av helhetssyn är tillgången för den enskilde till utbildning. Möjligheten till ett livslångt lärande är av yttersta vikt för att människor skall kunna känna trygghet på arbetsmarknaden. Ständig kompetensutveckling är även en viktig del för att företag skall kunna konkurrera på en internationaliserad marknad. Vi kan aldrig acceptera att Sverige skall reduceras till ett låglöneland. Tvärtom skall vi konkurrera genom att ha den högsta kompetensen på vår arbetskraft. Detta kräver dock att möjligheterna till ett livslångt lärande förbättras väsentligt. Centerpartiet har i vår motion som behandlar utbildning 2001/02:Ub322 lagt förslag som rör utbilding. I Centerpartiets näringspolitiska motion 2001/02:N263 har vi lagt förslag om att regeringen skyndsamt bör återkomma med förslag till riksdagen om utformningen och införandet av individuella kompetenskonton.
En av grundförutsättningarna för att fler människor ska kunna erhålla ett arbete är att det startas fler företag och att dagens företag ges förbättrade möjligheter att växa. Det är enbart genom att det finns goda förutsättningar att bedriva företag i hela landet som nödvändiga resurser kan skapas till den offentliga sektorn och det behov av personalförstärkningar som finns där kan mötas. Centerpartiet har i vår näringspolitiska motion 2001/02:N263 lämnat konkreta förslag på hur förutsättningarna för dagens och framtidens företagare kan förbättras.
För att fler företag skall startas och de befintliga företagen skall ha möjlighet att växa krävs att det finns en fungerande infrastruktur i hela landet, såväl fysisk som digital. En fungerande infrastruktur är även en förutsättning för att människor skall kunna ta sig till sitt arbete, även om det inte ligger i den anställdes absoluta närhet. En välutbyggd infrastruktur leder även till att de lokala arbetsmarknaderna blir större, något som förbättrar möjligheterna att finna ett arbete.
En aktiv arbetsmarknadspolitik handlar i stor utsträckning om att göra det lönsamt för människor att arbeta. Att skattetrycket inte är högre än att den enskilde skall kunna leva på sin lön utan att vara i behov av bidrag från samhället. Sverige har idag en av världens högsta skatter på arbete, något som även uppmärksammats av den europeiska unionen, EU. Detta har även föranlett EU att rekommendera Sverige att sänka skatterna på arbete. Även om vissa steg har skett i denna riktning vidhåller EU sin rekommendation även detta år. EU konstaterar att trots minskat skattetryck är skatterna fortfarande högre än i andra länder.
I Centerpartiets skattemotion 2001/02:Sk489 lägger vi förslag på en inkomstskattereform som sänker skatten för de hushåll som behöver det bäst, det vill säga de med låga och normala inkomster. Detta förslag kommer att öka incitamenten att ta ett arbete, men också stimulera människor att våga förverkliga sina idéer och starta företag. Att starta ett företag är ofta ett ekonomiskt vågspel för företagaren innan verksamheten kan bära normala lönekostnader. Med Centerpartiets inkomstskatteförslag kan nyföretagare klara sig på relativt låga löner eftersom de får behålla merparten av sin inkomst.
Centerpartiet lägger även förslag på att sänka arbetsgivaravgifterna i två steg. Det första steget innebär en generell sänkning av arbetsgivaravgifterna med 10 procent upp till en lönesumma motsvarande 180 000 kr för egenföretagare och 852 000 kr för övriga företag från 1 januari 2002. Den 1 juli 2004 bör lönesummegränsen höjas till motsvarande 300 000 kr för egenföretagare och 2 miljoner kr för övriga företag.
Trygghetssystemet bör utformas så att en grundläggande ekonomisk trygghet garanteras, samtidigt som individen stimuleras att klara sin egen försörjning. En stor del av tryggheten ligger i systemets konstruktion – i enkelhet, hållbarhet, tydlighet och förutsägbarhet. Centerpartiet vill skapa långsiktigt hållbara trygghetssystem som ger människor stort utrymme att påverka sin egen livssituation. Risker som inte går att påverka måste spridas mellan individer, så att alla människor kan få en ekonomisk trygghet utifrån sina egna villkor.
Ett rättvist trygghetssystem måste ge den som tar ansvar, men misslyckas, nya möjligheter att på nytt ta ansvar och växa som människa. Därför måste det finnas skyddsnät och en ekonomisk grundtrygghet som gör att människor vågar försöka, även om de riskerar att misslyckas. Ett trygghetssystem som stimulerar ansvarstagande, samtidigt som den som misslyckas ges nya möjligheter, bygger på en positiv människosyn. Målsättningen i ett sådant trygghetssystem är att ge människor luft under vingarna.
Centerpartiet lägger i denna budget grunden för en omfattande reformering av trygghetssystemen. För att motverka de sociala klyftorna i samhället är det viktigt att börja från grunden, med att höja de lägsta ersättningarna i trygghetssystemen. Vi höjer därför grundnivån i föräldraförsäkringen, sjukförsäkringen och aktivitetsstödet till 200 kronor per dag från och med 1 januari 2002. Samtidigt avvisar vi de höjningar av taken i sjuk- och föräldraförsäkringen som regeringen föreslår.
En av grundförutsättningarna för att kunna åstadkomma livskraft i hela landet och för att hejda den sociala och regionala klyvningen är väl fungerande kommunikationer och en väl underhållen infrastruktur. Regeringens misshushållning med infrastrukturkapitalet har därför varit skrämmande. Gång på gång har den utlovade infrastrukturpropositionen skjutits upp, vilket gjort att Sverige tappat värdefulla år vad gäller att utveckla en infrastruktur för framtiden. Medan regeringen suttit obeslutsam har människor och företag drabbats på ett negativt sätt.
Regeringen har låtit meddela att resurserna till infrastrukturen för perioden 2004–2015 ska uppgå till 319 miljarder kronor. Centerpartiet kommer att redovisa sin syn på inriktningen för infrastrukturpolitiken i den motion vi lägger i samband med regeringens proposition. För att kunna genomföra ordentliga satsningar och för att ta igen det eftersatta underhållet menar Centerpartiet att infrastrukturen under 12-årsplanperioden bör tillföras 360 miljarder kronor. En viktig utgångspunkt är att öka det regionala inflytandet över både planering och prioritering av infrastrukturen.
Vägnätet faller bokstavligen samman på många håll i landet. Samtidigt som vägarnas standard ständigt försämrats på grund av regeringens och riksdagens vänstermajoritets njugga inställning är vägtrafik på många håll i landet ofta det enda realistiska fysiska kommunikationsmedlet för människor och gods. Att vägarna tillåtits förfalla trots högkonjunktur är naturligtvis oacceptabelt.
För att kunna börja ta igen det eftersatta underhållet av det svenska väg- och järnvägsnätet avsätter Centerpartiet avsevärt mer än regeringen till utgiftsområde 22 ”Kommunikationer”.
|
2002 |
2003 |
2004 |
2002–2004 |
|
|
UO 22 |
2 663 |
2 700 |
1 000 |
6 363 |
Centerpartiets ökade anslag för kommunikationer i budgeten
2002–2004. Utöver detta tillkommer omprioriteringar inom
utgiftsområdet. (Miljoner kronor)
De dåliga vägarna kostar årligen människor och företag stora summor pengar. Fordon körs sönder och måste repareras, gods kommer inte fram i tid, vägar stängs av eller viktbegränsas och trafiksäkerheten försämras. Ett mycket tydligt exempel på effekterna av de dåliga vägarna är att den för Sverige så viktiga skogsindustrin inte får fram råvaror till sina anläggningar. De dåliga vägarna utgör också en trafikfara för alla de som dagligen för att komma till arbeten, skola och sociala aktiviteter måste färdas på våra vägar. Vägarnas dåliga standard sliter också hårt på alla yrkestrafikanter.
En god fysisk infrastruktur är en förutsättning för att näringslivet och landet som helhet ska kunna utvecklas på ett positivt sätt. Uppskjuten drift och underhåll av våra vägar är samhällsekonomiskt osunt. Kortsiktiga vinster i statens utgifter äts med råge upp av de samhällsekonomiska förlusterna, eftersom försämringar i driften och underhållet ger mycket större kostnader när vägarna väl ska rustas.
Med dåliga kommunikationer i områden där alternativ till vägar saknas eller är svagt utvecklade uteblir investeringar och nyetableringar. En utveckling där privata satsningar i områden som är i störst behov av dessa går om intet för att staten inte tar sitt ansvar är förödande. För att företag och privatpersoner ska våga investera i alla delar av landet krävs att infrastrukturen garanteras och säkras på såväl kort som lång sikt. En väl utvecklad infrastruktur är en av förutsättningarna för tillväxt, ökad sysselsättning och bibehållen välfärd och ger möjlighet för människor och företag att bo och verka i hela landet.
På lång sikt är dagens transportsystem inte hållbart. Det är viktigt att skapa ett ”grönare” transportsystem, där användningen av fossila bränslen minskar och på sikt helt fasas ut. Omställningen till ett hållbart transportsystem måste ske på ett sådant sätt att det är möjligt att bo och verka på landsbygden, i småorter och större städer. Kollektivtrafiken måste förbättras i alla delar av landet. För att på allvar starta omställningen till ett grönt transportsystem bör en 10-års plan för att introducera miljövänliga drivmedel genomföras. Målet bör vara att under de tio åren minska fossilbränsleanvändningen med 50 procent. Mål bör också slås fast hur stor del av nysålda fordon som ska vara nollemissionsfordon, och krav bör ställas på drivmedelsförsäljarna att tillhandahålla biodrivmedel.
Det är nödvändigt med en helhetssyn på infrastrukturen och transportsystemet, inte minst för att använda de tillgängliga resurserna på bästa sätt och för att hitta de för miljön bästa lösningarna. Planering över sektorsgränserna är ett måste. Det är viktigt att motverka att olika statliga verk optimerar trafiklösningarna endast inom sitt eget område. Istället måste de se till vad som är bäst för helheten och till vad som skapar en långsiktig ekologisk, ekonomisk och socialt hållbar transportplanering.
Utöver ett väl underhållet vägnät är det av största vikt för den regionala och nationella utvecklingen att andra fysiska kommunikationer är väl fungerande. Främst ur miljösynpunkt, men också för att minska belastningen på vägnätet, är det angeläget att den långväga godstrafiken i större utsträckning än idag förs över från vägar till järnväg och sjöfart där så är möjligt.
Centerpartiet vill förverkliga visionen om en digital allemansrätt, som innebär att den digitala infrastrukturen måste komma alla till del. Regeringens program för utbyggnad av bredband lämnar många människor i sticket och skapar på så sätt en digital klyfta. Att ha tillgång till en digital infrastruktur skapar möjligheter till sysselsättning och blir dessutom en allt viktigare demokratisk fråga när myndigheter lägger ut information på nätet. Staten måste ta ansvar för att alla ska få tillgång till den digitala infrastrukturen genom en utbyggnad av ett bredbandsnät i hela landet. På detta nät ska sedan olika operatörer konkurrera fritt. Centerpartiet har flera gånger presenterat förslag som skulle möjliggöra en sådan digital infrastruktur. Vårt krav om en digital allemansrätt står kvar. Politiken i fråga om digital infrastruktur måste utgå från ett antal tydliga kriterier:
Att trygga konkurrensen på tjänste- och operatörssidorna, som är den mer dynamiska delen av IT-sektorn, genom ett nät öppet på lika villkor för alla operatörer.
Att garantera likvärdiga förbindelser i hela landet.
Att ge förutsättningarna för en långsiktig planering, som gör att nätet blir ”skalbart” i takt med att efterfrågan på kapacitet ökar.
Hälso- och sjukvården är viktig för många människors möjlighet att leva ett gott liv. Den svenska hälso- och sjukvården är med internationella mått mätt av mycket hög kvalitet. Vi har mycket att vara stolta över. Samtidigt finns det brister som måste åtgärdas. Det kan vara försämringar av barns psykiska hälsa, om funktionshindrades svårigheter att få en tillfredsställande vård, om bristfälliga insatser för att motverka psykisk ohälsa, om att primärvården inte är bemannad för att klara av de stora anspråk som medborgarna har på den första vårdnivån osv. När Centerpartiet gick in i försvarsuppgörelsen 1998 var vår bestämda uppfattning att försvarsmiljarderna skulle omfördelas till vården och omsorgen, eftersom deras resursbehov är mest eftersatta. Därför tillförs nu vård och omsorg ytterligare 8 miljarder kronor under perioden 2002–2004. Centerpartiet har aktivt påverkat vilka områden som är adekvata för insatser, allt utifrån lokala förutsättningar.
De nya resurserna skall hjälpa primärvården att utveckla sin förebyggande kompetens och nyckelroll. Den nära vården skall nå alla individuellt och patienten skall ha inflytande över vården. Distriktssköterskornas roll och framtidens sjukvård måste stärkas.
Den psykiatriska vården skall utvecklas och förbättras. Landstingen och kommunerna skall i samverkan utveckla stödet till barn, ungdomar och vuxna med psykisk problematik. Landstingens omhändertagande av personer med neuropsykiatriska tillstånd skall förbättras. Tillgången till läkarmedverkan för psykiskt funktionshindrade i kommunal verksamhet skall säkras. Efter psykiatrireformen i mitten av 1990-talet har antalet utslagna i Sverige ökat. Tankar om integration blev en verklighet av ohälsa, självmord och utanförskap.
Säkra, väl fungerande vårdkedjor inom äldrevården. Den medicinska kompetensen i särskilda boendeformer och i hemsjukvården skall förbättras. Läkarmedverkan i fråga om allmänmedicin och geriatrik skall garanteras. Kommunernas stöd till anhöriga bör förstärkas. Vårdens kvalitet i livets slutskede skall särskilt uppmärksammas.
Självbestämmande kräver mångfald av vårdgivare, både privata, kooperativa, ideella och offentliga vårdgivare. Olika driftsformer skall stimuleras. Vård och omsorg skall finansieras solidariskt.
De mest utsatta områdena inom hälso- och sjukvården har nu lyfts fram via centermiljarderna som ger förutsättningar för utveckling. Nästa steg är att gå från traditionella vård- och omsorgssatsningar till en mer hälsoinriktad hälso- och sjukvård. Människor söker livskvalitet som inte grundar sig på ekonomisk lycka utan snarare på välbefinnande. När människor har makt över sina liv och ser möjligheter till förändringar är risken för ohälsa mindre. Därför skall allt politiskt arbete genomsyras av hälsoaspekter.
För Centerpartiet innebär en god folkhälsa friska människor och små skillnader i hälsa mellan olika grupper i befolkningen. För att effektivt kunna nå detta är det angeläget att kunna följa hälsoläget, utveckla kunskap om såväl hälsans som ohälsans bestämningsfaktorer och sedan också genomföra åtgärder som behövs för att förbättra folkhälsan. Hittills har de regionala hälsoskillnaderna inte uppmärksammats i tillräcklig utsträckning. Det är därför angeläget att öka kunskapen om vad de stora geografiska skillnaderna i hälsa beror på och vilka samhällsinsatser som kan motverka och minska de geografiska hälsoskillnaderna. Ojämlika levnadsvillkor ökar hälsoskillnaderna bland medborgare och därför måste folkhälsoarbetet vara en central del i allt samhällsarbete. Alla beslutsnivåer måste vara beredda att kartlägga eventuella riskfaktorer och ta ansvar för att förbättra miljön inom sitt område. På detta sätt kan folkhälsoarbetet bli lönsamt både på kort och lång sikt.
Ett decentraliserat samhälle, som grundas på människors aktiva deltagande, ger de bästa förutsättningarna för att minska ohälsa. I ett samhälle som är starkt centraliserat och med en utbredd maktlöshet bland många människor förstärks hälsoskillnaderna. Centerpartiet vill därför vända på perspektivet och utgå från människan och den nära omgivningen. Ett decentraliserat samhälle ökar förutsättningarna för människors inflytande. En överblickbar närmiljö har stor betydelse för hälsans utveckling. Mekanismer och funktioner i det lokala samhället kan fungera som drivkrafter i folkhälsoarbetet. Enkla metoder för att skapa trivsel i närmiljön måste utvecklas. Politiska beslut måste grundas på principen om en hållbar hälsoutveckling och att människor ges möjlighet att leva ett hälsosamt liv.
Alla människor skall ha rätt till rehabilitering, även de sjukdomsgrupper som har liten möjlighet att återgå till arbete. Rehabiliteringsinsatserna skall inte vara beroende av ålder, kön, funktionshinder eller av var personen bor. Centerpartiet vill ge människan möjlighet att ta makten över sitt liv och aktivt delta i rehabiliteringsprocessen. Och det finns mycket att göra. Utvecklingen av antalet sjukdagar och antalet personer som är långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade är oroande. Men ändå satsas det lite resurser på rehabilitering. Under innevarande år finns det 3 miljarder kronor avsatta för rehabilitering, medan det totala anslaget för sjukpenning och rehabilitering uppgår till nästan 44 miljarder. Det innebär att för varje krona som satsas på aktiv rehabilitering så betalas det ut 14 kronor i passivt stöd. Och utvecklingen går tydligt åt fel håll.
Samma skrämmande utveckling finns när det gäller antalet personer som får förtidspension eller sjukbidrag. Regeringen räknar med att antalet personer som uppbär förtidspension eller sjukbidrag kommer att öka successivt från nuvarande ca 445 000 till drygt 480 000 i slutet av 2003. Regeringen verkar vara totalt handlingsförlamad inför denna utveckling. I budgeten konstateras torrt att:
Under 2001 fortsätter antalet förtidspensioner och sjukbidrag att öka och i slutet av året beräknas ca 450 000 personer uppbära dessa förmåner. Det ökande nybeviljandet är till stor del en följd av den kraftiga uppgången av antalet långa sjukfall under de senaste åren. /.../ Vid anslagsberäkningarna har regeringen utgått från en successiv och påtaglig ökning av antalet förtidspensionärer samt att några större förändringar i regelsystemet inte kommer att ske under de närmaste åren. (s. 38–39, Regeringens proposition 2001/02:1 Utgiftsområde 10)
Inga konkreta åtgärdsförslag presenteras i budgeten för att hejda kostnadsutvecklingen och för att minska ohälsan i arbetslivet. Allt regeringen förmår är att i 11 punkter resonera om problemen och anslå några miljoner till projektarbeten i olika myndigheter. Istället för att satsa pengar på aktiva åtgärder accepterar regeringen orimliga kostnadsökningar för sjukförsäkring och förtidspensioner.
Resurser och krafter måste ägnas åt att öka människors möjlighet att delta i arbetslivet. Den enskilde har rätt till sjukpenning men har ingen rätt eller formell möjlighet att påverka val av aktiva insatser som finansieras med allmänna medel. För att den enskildes rätt skall stärkas vill Centerpartiet införa en rehabiliteringsgaranti. Detta innebär en växling från sjukpenning till rehabiliteringsersättning senast efter tre månaders sjukskrivning. En växling från passivt stöd till aktiva insatser innebär ökade möjligheter för den enskilde att påverka. Den som inte är beredd att medverka i rehabilitering bör få lägre sjukersättning. Den nuvarande ettårsgränsen för rehabiliteringsersättning bör samtidigt tas bort.
En viktig orsak till att sjukfrånvaron ökar och att de sjukskrivna inte får aktiva och tidiga rehabiliteringsinsatser är att arbetsgivarna, i och med rehabiliteringsreformen, gavs ett stort men otydligt ansvar för rehabiliteringen. I praktiken har ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika sektorer som har olika finansiärer; hälso- och sjukvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten. Detta gör att individens bästa klämts in mellan fyra olika sektorers regler och finansieringskällor. Individens inflytande över rehabiliteringsprocessen blir litet.
Efter en motion från Centerpartiet har riksdagen beslutat att regeringen skyndsamt skall återkomma med förslag för att ge bättre förutsättningar och möjligheter till en utbyggd finansiell samordning. Bättre samordning mellan främst hälso- och sjukvård, socialförsäkring och socialtjänst bidrar till bättre hälsa, kortare vårdköer och utökade rehabiliteringsinsatser så att människor ges möjligheter att komma tillbaka i arbete och till arbetsgemenskap. Den finansiella samordningen skall ske med utgångspunkt från lokala förutsättningar. I budgetpropositionen har regeringen inte på något sätt svarat upp till den överenskommelse om finansiell samordning som Centerpartiet, Folkpartiet och Miljöpartiet träffat med regeringen. Mot bakgrund av regeringens agerande och betydelsen av en permanent finansiell samordning, värd namnet, över hela landet föreslår vi att riksdagen beslutar att försäkringskassorna från år 2002 får disponera upp till 10% av anvisade medel för sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning på det sätt som gällde i Finsam- och Socsamförsöken.
Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön och för att stoppa de höga sjuktalen. En bra arbetsplats förhindrar att stressrelaterade sjukdomar uppkommer. Det krävs incitament för att utvecklingen skall vändas. Det behövs särskilt stora insatser i kommuner och landsting. Personal som är anställd inom den kommunala sektorn är sjukskriven i klart en högre grad än personal med privata eller statliga abetsgivare. Det är tydligt att det finns ett stort behov av att förbättra arbetsmiljö och arbetsorganisation inom kommuner och landsting. Centerpartiet anser därför att staten bör inleda en dialog med Kommun- och Landstingsförbunden i syfte att minska sjukfrånvaron hos kommunala och landstingskommunala arbetsgivare. Ett beting för att minska sjuktalen bör sättas upp.
Centerpartiets förslag för att minska ohälsan i arbetslivet kan sammanfattas i följande punkter:
Påskynda och utöka den finansiella samordningen. Samordningen skall ske med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna så att de olika organisationernas specifika erfarenheter tas tillvara.
Samordna myndigheterna så att den enskilde får en handläggare att hålla kontakt med oberoende av vem som är huvudfinansiär.
Inför en rehabiliteringsgaranti – En växling av sjukpenning till rehabiliteringsersättning efter tre månaders sjukskrivning samt att rehabiliteringsutredningens förslag genomförs. Detta innebär att passivt stöd ersätts av ett aktivt stöd som den enskilde i hög grad kan påverka. Särskilt viktigt är att en individuell plan utarbetas och att den enskilde ges stor delaktighet vid upprättandet av denna. Enligt rehabiliteringsutredningen leder satsningar på aktiva åtgärder istället för passivt stöd till kraftigt minskade sjukpenningskostnader.
Förläng gränsen för rehabiliteringsersättning.
Inled en dialog med kommun- och landstingsförbund för att komma till rätta med kommunsektorns höga sjukskrivningstal. Arbetsgivare inom kommun och landsting ges ett särskilt beting att minska antalet sjukskrivningsdagar.
Ge individen lagfasta rättigheter att få en individuell handlingsplan upprättad.
Inför en vårdgaranti med rätt till behandling inom tre månader. Patienten skall kunna välja sjukhus i hela landet om inte vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven tid.
Komplettera vårdgarantin med en hjälpmedelsgaranti.
Ge försäkringskassorna tydliga direktiv att arbeta med rehabilitering.
Utgångspunkten för Centerpartiets förslag för att minska ohälsan i arbetslivet är att människor skall kunna få en snabb rehabilitering och komma tillbaka i arbetslivet. Vi satsar därför på aktiva åtgärder som leder till att antalet sjukdagar kan minska. Om människor blir rehabiliterade minskar dessutom de långa sjukskrivningarna som många gånger leder vidare till förtidspensionering. Det inkomstskatteförslag som Centerpartiet föreslår innebär också att människor som redan är förtidspensionerade ges incitament att utnyttja möjligheten till vilande förtidspension och gå tillbaka till arbetslivet om hälsan så tillåter. De mänskliga vinsterna av dessa satsningar går inte att mäta i pengar, men i nedanstående tabell sammanställer vi ändå vad våra förslag innebär för statens budget.
|
2002 |
2003 |
2004 |
|
|
Rehabiliteringsutredningar, hjälpmedel och finansiell samordning |
+2600 |
+2700 |
+2900 |
|
Minskad sjukfrånvaro |
-3000 |
-6500 |
-10000 |
|
– varav extra beting kommunsektor |
-500 |
-2000 |
-3500 |
|
Lägre ökningstakt förtidspensioneringar (1/3 av reg. ökning) |
-1160 |
-2620 |
-3810 |
|
Summa |
-1560 |
-6420 |
-10910 |
Centerpartiets satsningar på rehabilitering i budgeten för 2002–2004 (miljoner kronor)
En bra familjepolitik bygger på principerna om valfrihet, flexibilitet och rättvisa. Familjepolitiken skall ge stöd för en trygg och bra uppväxt för alla barn. Det förutsätter att föräldrarna har möjlighet att ta ansvar för barnens uppväxt både när det gäller barnomsorg och skola. Självbestämmande och valfrihet förutsätter mångfald och det är viktigt att det finns olika former av barnomsorg att välja mellan. Barnomsorgen skall ge utrymme för nytänkande och olika former av tjänster anpassade efter den enskilda familjens behov. Det offentliga stödet skall nå alla barn, makten över barnomsorgen skall flyttas över från staten och kommunpolitiken till föräldrarna. Utmaningen för familjepolitiken är att ge alla föräldrar bättre möjligheter att förena familje- och yrkesliv på ett bra sätt. Centerpartiet vill att föräldrarna skall få mer tid med sina barn. Barn skall födas av kärlek, de ekonomiska förutsättningarna skall inte påverka barnafödandet. Barnbidrag och flerbarnstillägg skall därför även i fortsättningen vara ett konsumtionsstöd. Den ekonomiska ersättningen måste ge alla en möjlighet att bli föräldrar. Genom våra förslag lägger vi en grund för att familjerna skall få lika möjligheter, men lösningarna måste inte se likadana ut.
Barnfamiljernas ekonomiska situation går att förbättra på annat sätt än genom centralstyrda taxor inom barnomsorgen. Regeringens förslag till maxtaxa innebär mer av statlig styrning och mindre av självbestämmande och valfrihet för familjen. Familjernas förutsättningar är olika och familjerna har olika önskningar om hur de skall lösa omsorgen för sina barn.
Centerpartiets alternativ till maxtaxa tar sin utgångspunkt i familjens och barnens behov. Vi vill införa ett barnomsorgskonto, där pengarna skall kunna disponeras fritt under barnens förskoleår. Föräldrarna kan använda pengarna för att minska sin arbetstid, delta i förskolans aktiviteter, köpa omsorgstjänster eller för konsumtion. Förslaget omfattar alla barn, ger valfrihet och är rättvisare. Huvudsyftet är att ge ett stöd som underlättar föräldraskapet där utgångspunkten är barnets bästa och som ger makten till föräldrarna.
Som ett led i att öka barnfamiljernas konsumtionsutrymme utan att öka statens utgifter samt för att skapa tydliga incitament också för barnfamiljer med mycket låga inkomster att öka de egna inkomsterna menar vi att det nu är dags att komplettera barnbidraget med en barnrabatt på skatten, lika för alla barn.Vi föreslår inledningsvis en skatterabatt på 100 kronor per barn och månad från 1/1 2003. Denna rabatt bör gälla alla barn upp till 18 år. Regeringen får inför ett genomförande i uppdrag att överväga hur rabatten ska fördelas mellan föräldrarna.
Förslaget om en barnrabatt har en mycket tydlig låginkomsttagarprofil, till skillnad från förslag om avdrag för barn i deklarationen, eftersom ett avdrag minskar såväl kommunalskatt som statsskatt och därmed är värt mer för höginkomsttagare.
Sammanfattning av Centerpartiets samlade förslag till barnfamiljer
Sänkta skatter för låg- och medelinkomsttagare för att kunna förbättra ekonomin och konsumtionsutrymmet.
En ny familjepolitik för rättvisa, valfrihet och flexibilitet som innehåller: barnomsorgskonto, till en början om 40 000 kr, samt avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader.
Barnrabatt i form av en skatterabatt på 100 kr i månaden per barn, från och med 2003.
Höjning av den lägsta nivån i föräldrapenningen från 60 till 200 kr.
Skattereduktion för hushållstjänster.
Höjd avdragsrätt för arbetsresor till 20 kr per mil och dessutom rätt att göra avdrag för resor till och från barnomsorg.
Etableringsfrihet för ny barnomsorg som garanterar mångfald.
Den ekonomiska krisen under 1990-talet drabbade de äldres ekonomi hårt. Många pensionärer får inte pensionen att räcka hela månaden och måste söka sig till socialtjänsten. Detta är inte rimligt. Centerpartiet välkomnar därför regeringens förslag om äldreförsörjningsstöd, som innebär att personer bosatta i Sverige, 65 år eller äldre, skall garanteras en viss lägsta levnadsnivå i form av ett äldreförsörjningsstöd som administreras av försäkringskassan. Detta stöd är särskilt betydelsefullt för människor som invandrat till Sverige.
Centerpartiet anser att det skall vara rimliga taxor och avgifter inom äldreomsorgen och att det är kommunen som skall besluta om dessa. Pensionärernas ekonomiska situation går att förbättra på annat sätt än genom centralstyrda taxor inom äldreomsorgen. Maxtaxa innebär mer statlig styrning och minskat utrymme för individuella lösningar. Centerpartiets förslag på det ekonomiska området kommer att förbättra de äldres ekonomiska situation betydligt. Det i sin tur medför en ökad betalningsförmåga. Kommunernas olika värderingsgrund om vad en bra äldreomsorg skall innehålla gör att taxorna och avgifterna varierar. Centerpartiet anser att taxorna måste vara överblickbara, det måste vara möjligt att påverka taxornas innehåll och omfattning oavsett var man bor i landet.
Centerpartiets förslag till nytt skattesystem innebär bland annat att alla skattepliktiga från och med 2003 får en skatterabatt på 10 000 kronor per person. Eftersom pensionärerna från och med 2003, när det nya pensionssystemet börjar gälla, kommer att betala skatt precis som löntagare, kommer alla pensionärer att få behålla ett större konsumtionsutrymme att disponera till avgifter eller annat eget val.
Denna ökade nettoinkomst för pensionärer innebär också att det blir billigare för kommunerna att höja förbehållsbeloppet för taxor i äldreomsorgen. Centerpartiets förslag med sänkta inkomstskatter ger pensionärerna mer pengar kvar i plånboken. Regeringens förslag omfattar endast dem som bor i kommunens egen omsorgsverksamhet. Centerpartiets förslag omfattar alla människor, även dem som bor i eget boende.
Regeringen föreslår att ersättningsnivån i bostadstillägget höjs. Vi avvisar denna höjning och föreslår istället att bostadstillägget skall ersätta boendekostnaderna upp till 4 000 kronor med 80 procent av kostnaden. Centerpartiet anser att det är viktigare med en generell höjning av pensionstillskottet eftersom det kommer fler låginkomstpensionärer till del. Centerpartiet föreslår därför att pensionstillskottet höjs med 3 000 kronor för 2002. När det nya pensionssystemet införs 2003 bör garantipensionen höjas med 3 000 kronor.
Tillväxt och ökad sysselsättning är avgörande för att den kommunala ekonomin ska utvecklas positivt. Det är bara den del av tillväxten som beror på att sysselsättningen, i arbetade timmar, ökar som skapar ett växande utrymme för kommunal verksamhet. Då ökar kommunernas skatteinkomster utan att kostnaderna ökar i motsvarande grad. Detta förhållande mellan tillväxt, arbetade timmar och utrymme för kommunala verksamheter är viktigt att ha med sig i en diskussion om generell arbetstidsförkortning.
Kommunernas samlade resultat för år 2000 uppgår till plus 8,7 miljarder kronor. När engångsintäkter av extraordinär karaktär tagits bort blir resultatet plus 5,2 miljarder. Detta är en förstärkning jämfört med 1999. Resultatutvecklingen har varit positiv de senaste åren.
Samtidigt som den samlade kommunala sektorn visar ett överskott har ungefär 40 procent av kommunerna negativa resultat före extraordinära poster. De sammanlagda underskotten i kommuner som har underskott uppgår till 1,2 miljarder kronor. Kommuner med underskott finns i flertalet kommungrupper. Kommuner som kategoriseras som storstäder, förortskommuner och störra städer har generellt sätt bättre ekonomier medan glesbygdskommuner och övriga mindre kommuner oftare uppvisar underskott.
Den sociala och regionala klyvningen av landet återspeglas tydligt i ekonomin för kommuner och landsting. För att vända utvecklingen och minska klyftorna krävs statliga insatser. Utvecklingen vänds dock inte genom att staten ger speciella stöd till utsatta kommuner. Det primära är att staten ger likvärdiga grundförutsättningar för ett basserviceutbud. Det är statens uppgift att garantera en grundservice för såväl stad som land vad gäller t ex post, apotek, polis och rättsväsende. Det gäller också för infrastrukturen i form av vägar, järnvägar och telekommunikationer. Det är utomordentligt viktigt att staten lever upp till detta ansvar för att ge kommunerna något så när likartade förutsättningar att upprätthålla sin för medborgarna viktiga välfärdsverksamhet i form av utbildning, vård och omsorg.
En annan viktig faktor till de ekonomiska problem som finns i kommunsektorn är kommunernas stora beroende av statsbidrag. Ungefär 2/3 av verksamheten finansieras med egna skattemedel och ytterligare cirka 6 procent finansieras med avgiftsintäkter. Statsbidragen finansierar den återstående fjärdedelen av verksamheten. När ekonomin växer är det dock bara de kommunala skatteintäkterna som växer. För att förändra statsbidragen krävs det politiska beslut. När huvuddelen av kommunernas kostnader växer i takt med löneökningarna i samhället räcker därmed statsbidragen till allt mindre verksamhet.
Lösningen är inte att öka statsbidragen och därmed göra kommunerna än mer beroende av nationella beslut. Centerpartiet anser det viktigare att göra kommunerna mindre beroende av statsbidrag genom att stärka kommunernas egen skattebas. Centerpartiets förslag att slopa grundavdraget och ersätta det med en statlig skatterabatt bidrar på ett tydligt sätt till att öka kommunsektorns egenfinansiering. Detta är positivt i och med att kommuner och landsting blir mer självständiga. De får behålla en större del av sitt skatteunderlag istället för att förlita sig på att bli kompenserade av statsbidrag. En annan intressant effekt av att grundavdraget avskaffas är att detta ger en större procentuell höjning av skatteunderlaget i låginkomstkommuner än i höginkomstkommuner, vilket lindrar de krav som ställs på den kommunala skatteutjämningen. Vår strävan är att genom ett långsiktigt strategiskt arbete ytterligare stärka kommunernas egen skattebas.
Vid sidan av att stärka kommunsektorns egenfinansiering är ett väl fungerande skatteutjämningssystem och en långtgående kommunal självstyrelse två av de viktigaste förutsättningarna som behövs för att kunna skapa en god utveckling för kommunala verksamheter i hela landet.
En viktig förutsättning för tillväxt och livskraft i hela landet är ett utjämningssystem som, med utgångspunkt från den enskilda människan, skapar likvärdiga förutsättningar för alla kommuner att bedriva kommunal verksamhet.
Utjämningen skall omfatta alla kommuner på likvärdiga grunder. Den skall utjämna skillnader i såväl skattekraft som strukturella kostnader. Inkomstutjämningen skall vara långtgående. Systemet skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet, utan ska baseras på mätbara, och för kommunerna opåverkbara faktorer, som mäter strukturella kostnadsskillnader. Centerpartiet anser att det är viktigt att försvara de grundläggande principerna i skatteutjämningssystemet. Oönskade effekter, exempelvis Pomperipossa, som följer av systemets nuvarande tekniska konstruktion får inte tillåtas att rubba grundvalarna för utjämningssystemet. De förändringar som behöver vidtas skall grundas på vunna erfarenheter och behandlas i en parlamentariskt sammansatt utvärdering/beredning.
Viktigt för den kommunala ekonomin är också att statliga beslut som påverkar kommunernas ekonomi regleras i enlighet med den s k finansieringsprincipen. Grunden för finansieringsprincipen är att staten anpassar statsbidragens storlek, om staten ålägger eller befriar kommuner eller landsting uppgifter i förhållande till de uppgifter som dessa har ansvar för idag. Denna finansieringsprincip skall alltid gälla och tillämpas med noggrannhet. Regeringens underfinansiering av såväl maxtaxan i barnomsorgen som i äldreomsorgen pekar dock på ett tydligt behov av att tillämpningen av finansieringsprincipen regleras tydligare. Beslut som påverkar kommunsektorn skall alltid föregås av överläggningar med Kommun- och Landstingsförbunden i syfte att uppnå samsyn om de ekonomiska konsekvenserna av förändringarna. Staten skall inte kunna vältra över kostnader på kommuner och landsting.
Ett starkt kommunalt självstyre är viktigt framförallt av demokratiska skäl och för att människor skall ha möjlighet att genom eget engagemang påverka lokalsamhällets utformning. Det finns emellertid också ekonomiska aspekter på det lokala och regionala självstyret, inte minst genom att man anpassar ambitionsnivåer och utformar lösningar efter lokala förhållanden. Genom att tillåta en mångfald av lösningar i kommuner kan nya sätt att hantera gemensamma angelägenheter växa fram och människors innovationskraft tas tillvara.
En viktig del av den kommunala självstyrelsen är att kommunerna själva skall kunna prioritera i verksamheten efter de behov och förutsättningar som finns i kommunen. Under senare år har regeringen mer och mer återgått till detaljreglerande specialdestineringar i statsbidragssystemet. Exempel på detta är regeringens s k skolsatsning och ersättningen till kommuner som inför maxtaxa i barnomsorgen.
Regeringen drar sig inte heller för att försöka genomföra socialdemokratisk politik i alla kommuner genom toppstyrning från Regeringskansliet. Utifrån regeringens konflikt med Stadshuset i Stockholm bestäms en nationell politik som syftar till att lokalt valda majoriteter runt om i landet skall avlövas befogenheter och reduceras till lydiga utförare av en politik bestämd i Rosenbad. I denna anda har regeringen t.ex. drivit igenom en stopplag för försäljning av allmännyttans bostäder och förbud mot akutsjukhus på entreprenad.
Det är oroande att regeringen uppenbarligen tänker fortsätta på den inslagna vägen med specialdestinerade pengar och ingrepp i det lokala självstyret. En sådan politik kommer att urholka människors tro på den lokala demokratin och slå undan fötterna för människors engagemang i den lokala politiken. Den kommer dessutom att medföra att kommuner och landsting får allt svårare att besluta över prioriteringar och göra insatser där de behövs bäst. Centralstyrningen är därmed också ett hot mot den ekonomiska utvecklingen i landet.
Utgångspunkten för näringspolitiken måste vara att ge människors kreativitet möjlighet att utvecklas. Det är de goda idéerna utvecklade av företagsamma människor som har lagt grunden till den svenska välfärden och det är de som utgör grunden för att denna välfärd skall kunna vidmakthållas och utvecklas ytterligare i framtiden. Den fria företagsamheten har stor betydelse för människors självbestämmande, regioners livskraft och en ökad livskvalitet för medborgarna.
Centerpartiet vill skapa det företagsamma Sverige där människors kreativitet och vilja att utvecklas ges möjligheter istället för att hindras. Snabbhet, enkelhet och flexibilitet är nyckelord för det företagsklimat som skall prägla ett företagsamt Sverige.
För att fler företagare och företag skall kunna utvecklas är det viktigt att samhället ger långsiktiga förutsättningar för detta. Grunden för företagens villkor bör vara långsiktighet, överblickbarhet, flexibilitet och trygghet. Genom detta kan möjligheter för dagens och framtidens företag skapas. Följande punkter är viktiga för att skapa det företagsamma Sverige.
Kunskap och kompetens kommer att ha en avgörande betydelse för framtidens företag. Möjligheter till högre utbildning och forskning måste finnas över hela landet och även komma företagen till del.
Ett gott företagsklimat präglas av förståelse för företags och företagares situation. Istället för att bemötas med misstänksamhet och misstro skall företag och företagare mötas av nyfikenhet och entusiasm.
Ett gott företagsklimat kräver tillgänglighet och snabbhet från myndigheter och offentlighet.
Ett gott företagsklimat kräver enkelhet i sitt regelverk.
Ett gott företagsklimat kräver att det finns en koppling mellan missade åtaganden från företagaren till den påföljd dessa missar innebär.
Ett gott företagsklimat innebär att det finns lika möjligheter att driva sitt företag över hela landet. Staten måste garantera goda kommunikationer i form av framkomliga vägar, ett fungerande järnvägsnät, väl utbyggda flygförbindelser och en utbyggd IT-infrastruktur.
Det måste finnas en grundläggande samhällsservice i form av el-, tele- och postalinfrastruktur med god leveranssäkerhet i systemen.
Ett gott företagsklimat innebär att det finns en trygghet för företagaren. Detta innebär att såväl företagarens ekonomiska trygghet som rättssäkerhet måste kunna garanteras på lika villkor som för anställda.
Ett gott företagsklimat kännetecknas av att det är fint att våga, att det är bra att lyckas, att det är accepterat att misslyckas och att det är möjligt att kunna försöka igen.
Den svenska näringspolitiken som styr företagens villkor har under lång tid inriktat sig på stora företag och deras behov. Detta har lett till att små och mindre företag hämmats i sin utvecklingspotential, främst beroende på en ökande administrativ belastning. Samtidigt har det funnits ett av statsmakterna outtalat krav på att befintliga företag skall växa, en ekvation som inte går ihop.
För att svenska företag även i framtiden skall kunna bära den svenska välfärden är det viktigt att det skapas förutsättningar för dessa att ständigt utvecklas i en allt hårdare konkurrens på en internationell marknad. Det handlar framför allt om att tillförsäkra svenska företags tillgång till välutbildad arbetskraft men också att inte belasta näringslivet med kostnader som snedvrider konkurrensen med företag i andra delar av världen.
Den svenska basindustrin kommer även framledes att ha stor betydelse för det svenska näringslivet. Det är därför oroväckande att alltfler stora industriföretag söker sig utomlands med sin forskning och utveckling och sina huvudkontor. Det måste skapas förutsättningar för dessa stora industriföretag att bedriva sin verksamhet i Sverige, inte minst för att de ofta är stora kunder hos småföretagen.
Tiden då företagare sköter sin administration förläggs alltmer till kvällar och helger då myndigheter som kan svara på frågor har stängt. Samtidigt har myndigheterna i form av just sin myndighetsutövning möjlighet att begära in uppgifter med krav om svar inom 10 dagar, något som gör att företagarens situation blir än mer ansträngd.
Genom att ställa samma krav på myndigheterna som myndigheterna ställer på företagaren kan ett bättre företagsklimat åstadkommas. Detta innebär att om företagaren är skyldig att lämna uppgifter inom tio dagar till myndigheten, skall myndigheten vara skyldig att svara på frågor från företagaren inom samma tid.
Den av regeringen tillsatta Simplexenheten har en omöjlig uppgift med dagens resurser och har hittills enbart kunnat koncentrera sig på att göra konsekvensanalyser på de nya regler som föreslås av regeringen. Trots detta upplever en majoritet av landets företagare att det har blivit fler och besvärligare regler som berör företagandet. Den årliga regelinflationen ligger idag på mellan 2 och 4 procent.
Genom en ständig regelinflation ökar även myndigheternas arbetsbelastning och därigenom även handläggningstiderna. Detta försvårar ytterligare situationen för landets företagare. Beräkningar som gjorts av OECD visar att kostnaderna för dagens administration kostar de mindre företagen cirka 30 000 kronor per anställd, pengar som företagare gärna skulle använda för att utveckla sitt företag ytterligare.
Klara målsättningar för regelförenklingsarbetet måste sättas upp. Målsättningen är att under den närmaste fyraårsperioden minska de regler som kringgärdar svenska företag med 25 procent samt att kvarvarande regler skall vara långsiktiga och överblickbara för företagaren. Detta arbete bör genomgå en oberoende granskning av OECD. Det finns även anledning att göra en översyn av de förordningar och regler som myndigheter utarbetat som komplement till den översyn av gällande lagstiftning som idag sker. Centerpartiet har i en motion med anledning av regeringens redogörelse för regelförenklingsarbetet med särskild inriktning på små företag (skr. 2000/01:143), lagt förslag på hur det fortsatta arbetet skall drivas vidare.
Även om utvecklingen inom kvinnors företagande var stor mellan åren 1993 och 2000 har en avmattning skett. Detta kan förklaras med en bristande jämställdhet när det gäller förutsättningar för företagande. Kvinnor har i allmänhet svårare än män när det gäller möjligheten att få fram riskkapital vid start av företag. I vissa fall betraktas även kvinnor ha en sämre kreditvärdighet än män, enbart beroende på sitt kön.
För att även i framtiden kunna garantera tillväxt och välfärd är det viktigt att det startas fler företag och att de befintliga företagen utvecklas och växer. I detta arbete har kvinnors företagande en stor uppgift att fylla. Som ett led i att förbättra förutsättningarna inrättades särskilda företagarlån för kvinnor på initiativ från Centerpartiet. Dessa kvinnolån, som idag administreras av ALMI, har haft stor betydelse för framväxten av fler kvinnliga företagare.
Statistik från ALMI visar att av totalt ca 15 000 utestående lån har 30 procent tecknats av kvinnor. Detta avspeglar andelen nystartade kvinnliga företag under senare år. Om statistiken bryts ned till hur fördelningen av hur de utlånade medlen är fördelade visar sig en annan bild. Av ca 3,2 miljarder kronor är 9 procent utlånade till kvinnliga företagare. En närmare översyn av den ur jämställdhetsperspektiv snedvridna utlåningen inom ALMI bör göras.
I samband med att de särskilda kvinnolånen inrättades utformades även en modell för att ytterligare stimulera kvinnors företagande. I modellen ingick särskilda satsningar på resurscentrum för kvinnor och särskild affärsrådgivning för kvinnor. Satsningen på resurscentrum för kvinnor inrättades på försök under en tvåårsperiod och har sedan övergått till att drivas på regional och ideell basis. De särskilda affärsrådgivarna för kvinnor avskaffades 2000 och en utvärdering sker nu.
Det kan redan konstateras att denna modell har slagit väl ut och har haft en stor betydelse för den positiva utvecklingen inom kvinnors företagande. Regeringen bör därför ta initiativ till att tillföra resurser så att modellen med kvinnliga affärsrådgivare, resurscentrum för kvinnor och kvinnolån kan permanentas.
Svenskt jord- och skogsbruk är i stora delar landsbygdens motor. Näringarna sysselsätter många människor både direkt och indirekt. Att säkerställa jord- och skogsbrukets fortlevnad är därför en fråga som rör fler än dem som är direkt sysselsatta inom näringarna. Det är nödvändigt att svenskt jord- och skogsbruk ges lika villkor som sina konkurrenter.
Ett livskraftigt svenskt lantbruk är en förutsättning för att bevara det öppna landskapet som så många människor har glädje av. Ett jordbruk med miljöhänsyn och god djuromsorg har en självklar plats i det ekologiskt uthålliga Sverige. Flera av våra strängare regler för jordbruket leder till högre kostnader för Sveriges bönder. En del av dessa kostnader är nödvändiga för att säkerställa bland annat en god djuromsorg, men den svenske bonden dras också med särskatter jämfört med sina konkurrenter. Sveriges lantbrukare måste ges lika villkor som sina konkurrenter. Det betyder att den så kallade ryggsäcken måste lyftas av.
Centerpartiet vill sänka skatten på diesel för jord- och skogsbruket ner till EU-snittet på en krona. Det betyder att jord- och skogsbrukets ryggsäck lättas med 820 miljoner kronor årligen. Vidare vill Centerpartiet ta bort kväveskatten på handelsgödsel (350 miljoner kronor i lättad skattebörda) samt ta bort självrisken i el- och eldningsoljebeskattningens likställande med industrins skattenivåer (100 miljoner i minskad skattebörda). Sammantaget innebär detta att jord- och skogsbrukets skattebörda minskar med sammanlagt 1,27 miljarder kronor årligen.
Utöver att ryggsäcken lyfts av genomförs satsningar på forskning och utveckling inom livsmedels- och jordbrukssektorn, nationella medel tillförs för att kompensera de dåliga svenska förhandlingarna i samband med landsbygdsförordningen och mer medel tillförs för att bekämpa smittsamma djursjukdomar. Mer om jordbruket finns i Centerpartiets jordbruksmotion.
Kulturen betyder oerhört mycket för barns och ungdomars utveckling, för att skapa arbetstillfällen, företagande och kreativa miljöer. Den traditionella svenska kulturpolitiken är idag på sin höjd anpassad till de äldre generationernas ideologi, livsvärden och preferenser, men överensstämmer dåligt med ungdomars värderingar. Därför behövs – Ung kultur – för unga, av unga och med unga. Kulturen skall ske på ungdomars egna villkor och oberoende av vuxnas ambitioner. Vuxna vet och förstår att ungdomar själva vill vara med och utforma sin egen kultur och olika kulturprojekt, detta till trots glömmer vuxna allt som oftast bort detta. Ofta presenteras redan färdiga projekt för ungdomar. Syftet och formen på projektet är redan klart. Det enda som saknas är ungdomarna.
I debatten om ung kultur, hur ung kultur skall kunna lyftas fram och utvecklas, fokuserar vi oss ofta på pengar. Egentligen är det inte pengarna som är det största problemet utan det faktum att vuxna måste våga ta steget och släppa fram ungas idéer och inte bromsa upp ungdomar genom att förmedla en attityd där allt verkar omöjligt. Ungdomar har egna idéer och vill något eget. Därför är det viktigt att inte degradera ungdomar till rollen som deltagare i olika kulturprojekt, utan i stället se till att de har rollen som initiativtagare. Det är en viktig ungdomspolitisk uppgift att skapa ett ökat utrymme för ungdomars eget skapande och för ung kultur.
Centerpartiet anser att Ungdomsstyrelsen, utöver regeringens anslag, bör tillföras extra resurser som skall gå till en särskild satsning på ung kultur i hela landet. Vi föreslår i ett första skede att 100 miljoner kronor skall anslås till Ungdomsstyrelsen för att sedan efter ansökan fördelas ut till de kommunala ungdomsråden eller motsvarande. År 2003 utökas KUL-bidraget till att omfatta 290 miljoner, det vill säga ca 1 miljon kronor per kommun. Det är mycket viktigt att ungdomarna på orten själva får bestämma hur resurserna skall fördelas och att de inte går via kommunerna. Exempelvis kan pengarna fördelas via kommunens ungdomsråd där sådana finns. Även de ungdomar som inte tillhör någon förening skall kunna ta del av dessa pengar. Detta för att utveckla det kulturella utbudet för ungdomar, med ungdomar och av ungdomar i hela landet.
Sverige ska vara ett föredöme på miljöområdet och en offensiv kraft i omställningen mot ett globalt ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart samhälle. Medlemskapet i EU måste nyttjas för att komma tillrätta med de gränsöverskridande miljöproblemen. Sverige bör verka för ökad överstatlighet på miljöområdet inom EU. Därtill måste gemensamma miniminivåer för miljöskatter på EU-nivå användas som ett instrument i omställningen av samhället. Regeringen är alltför passiv i detta arbete. EU-utvidgningen måste drivas med kraft, inte minst för miljöns skull. Det är också angeläget att miljöpröva EU:s ekonomi.
Om Sverige ska kunna vara en trovärdig aktör inom EU och andra internationella fora krävs att vi ”städar framför egen dörr”. Exportkreditnämnden får därför inte agera som nu, då svenska krediter i förhållande till folkmängd bidrar mer till växthuseffekten än något annat land. Vad som behövs är klimatneutrala och klimatpositiva krediter.
Det civila samhället spelar en avgörande roll i omställningen mot ett hållbart samhälle. Att stärka det civila samhället är därför oerhört viktigt. Här brister regeringen på ett tydligt sätt genom sin ensidiga misstro mot människors inneboende kraft och vilja. En miljödriven utveckling och ett hållbart samhälle kan aldrig kommenderas fram med hjälp av statliga pekpinnar eller enbart genom företagens agerande. Ett starkt civilt samhälle med upplysta människor som utövar sin konsumentmakt och sina demokratiska möjligheter är en av de viktigaste drivkrafterna i en miljödriven utveckling.
Den miljödrivna utvecklingen där företag, det civila samhället och staten gemensamt tar ansvar för en hållbar utveckling inrymmer en mycket stor kraft och potential. Den miljödrivna utvecklingen kommer att bli en drivkraft för ekonomisk tillväxt, industriell och mänsklig utveckling och samtidigt ge ett klimat för företagande och innovationer. De areella näringarna spelar en viktig roll i utvecklingen mot ett hållbart samhälle, dels som producenter av sunda och säkra livsmedel och råvaror för framställning av exempelvis biodrivmedel, dels som basen i ett livskraftigt näringsliv som kan skapa tillväxt i hela landet.
Sunda och säkra livsmedel är mycket viktigt för människors hälsa, speciellt för våra barn. Livsmedel framställda på ett etiskt och ekologiskt riktigt sätt är en livskvalitetsfråga. Utan tillgång till sunda och säkra livsmedel försämras människors livskvalitet på ett avgörande sätt. Livsmedel ska märkas för att underlätta konsumenternas fria val. Centerpartiet vill se en gemensam livsmedelsmyndighet med befogenheter på EU-nivå för att säkerställa livsmedelskvaliteten i hela EU. Som konsument ska man kunna lita på att det är sunda och säkra livsmedel man köper åt sig och sin familj var än i EU man befinner sig.
Livsmedel ska märkas så att det fria valet underlättas. Konsumenternas egna organisationer måste stärkas. Myndigheter och verk kan aldrig ersätta människors eget omdöme och egen vilja att ta ansvar. Villkoren för småskalig livsmedelsproduktion och livsmedelsförädling måste förbättras. Ett program för gårdsbaserad livsmedelsförädling bör inrättas. Resurser måste avsättas till forskning och utveckling inom den småskaliga livsmedelssektorn. Banden mellan konsumenter och producenter måste stärkas. Sunda och säkra livsmedel är en fråga om livskvalitet och självbestämmande.
Regeringen påstår sig i budgeten ha lagt fast en skattestrategi för alternativa drivmedel. Tyvärr får konstateras att de skattelättnader som aviseras inte räcker till. En strategi med en längre horisont måste utarbetas. Det är angeläget att fler projekt får möjlighet att starta produktion av etanol och andra biodrivmedel. Potentialen för produktion av etanol och andra biodrivmedel är stor i Sverige. För att skapa möjligheter för fler anläggningar för produktion av biodrivmedel avsätter Centerpartiet från och med 2004 totalt 300 miljoner kronor per år för pilotprojekt, vilket är dubbelt så mycket som regeringen avsätter. Centerpartiet utgår från att regeringen i den aviserade klimatpropositionen kommer att lägga fram ytterligare förslag som kan lägga grunden för ett grönt transportsystem.
Sverige lider samtidigt av både bostadsbrist och bostadsöverskott, beroende på var man befinner sig. Och obalansen tilltar. Det är en bild av den regionala klyvningen av landet.
Lösningen på problemen med brist på bostäder i storstadsområdena och överskott i utflyttningsbygder är inte att subventionera flyttning av husen, eller att låta statliga fastighetsbolag köpa tomma hus av kommunala bostadsbolag. Det är en i ordets rätta bemärkelse centralistisk lösning. En förutsättning för att kunna forma en bostadspolitik som löser dagens problem och framtidens utmaningar är att ha insikten om de diametralt skilda förutsättningar och problem som råder på bostadsmarknader i olika delar av landet. När bostadsmarknaderna skiljer sig åt som de gör idag fungerar inte en bostadspolitik efter modellen ”en-storlek-passar-alla”. Bostadspolitiken måste utgå från lokala förutsättningar och behov.
För att komma till rätta med bostadsbristen i de kommuner som har underskott på bostäder är det två övergripande åtgärder som behöver göras. Det behöver byggas mer bostäder och kommunikationerna behöver förbättras för att minska trycket på de bostadsmarknader som är överhettade.
Det går att förbättra bostadsbristen i storstadsområdena betydligt genom att förbättra kommunikationerna inom regionerna, men också till bostadsmarknader i näraliggande regioner. Med förbättrade kommunikationer ökar möjligheterna för människor att bo mer perifert i regionen eller att välja boende i en näraliggande region. Detta medför inte bara att trycket på de överhettade bostadsmarknaderna i storstadsregionerna blir lägre. Det innebär också utvecklingsmöjligheter för städer och bygder runt storstäderna. Med goda kommunikationer har boende i tätortsnära landsbygd en väldigt hög utvecklingspotential. Att bo på landet, men ändå kunna ta del av arbets- och kulturutbud i en stor stad, innebär för många en hög livskvalitet.
Goda kommunikationer löser bara en del av bostadsbristen i storstadsområdena och på universitets- och högskoleorter. För att på allvar komma till rätta med bostadsförsörjningen behöver byggandet, framförallt av hyresbostäder, öka. Trots ett skriande behov av bostäder, framförallt i storstadsområdena och på universitets- och högskoleorter, är intresset för att bygga hyreslägenheter lågt. Merparten av de flerbostadshus som byggs är bostadsrätter. Boverket räknar med att mindre än 30 procent av de bostäder som börjar byggas i år blir hyreslägenheter. Av dessa kommer 70 procent att vara någon form av specialbostad, till exempel äldre-, handikapp- eller studentbostäder. Regeringens investeringsbidrag för hyreslägenheter räcker uppenbarligen inte för att kompensera för höga skatter och stelbenta regler.
Det främsta incitamentet för att investera i och bygga hyresfastigheter är att det går att få en rimlig avkastning på det satsade kapitalet. Incitament för att bygga hyresbostäder skapas inte genom centralstyrning eller nya bidragssystem. Det viktiga är istället att få ned byggnads- och boendekostnaderna, och då är det snarare fungerande konkurrens på byggmarknaden samt lägre skatter och avgifter på boendet som är avgörande. Förutsättningarna för nyproduktion måste vara sådana att byggande av flerfamiljshus är attraktivt för såväl privata som allmännyttiga fastighetsägare.
Vid sidan av att få ned byggkostnaderna är ett väl fungerande hyressättningssystem avgörande för att det ska bli intressant att förvalta och bygga nya hyresbostäder. Det är nödvändigt att reformera hyressättningssystemet. Inriktningen på reformeringen bör vara att göra bruksvärdessystemet mer flexibelt och få det att fungera som det var tänkt när det infördes – ett system byggt på avtalsfrihet, men med ett starkt besittningsskydd.
En viktig anledning till att det byggs för lite i Sverige är att bostadssektorn är hårt beskattad. Tidigare subventionerades boendet. Nu fungerar boendet i praktiken som en källa för skatteintäkter. Det stora skiftet skedde i samband med 1990 års skattereform. Sänkta inkomstskatter finansierades till stor del genom höjda indirekta skatter och avgifter som drabbade boendekostnaderna. Hyrorna höjdes realt med 40 procent i hela beståndet de följande åren och kostnaderna steg ännu mer för nybyggda bostäder. Om man till dessa höjda skatter på boendet lägger att subventionerna har trappats ned är det inte svårt att förstå varför boendekostnaderna ökat dramatiskt. Idag går i genomsnitt en tredjedel av hushållens disponibla inkomster till boendet. Inget annat OECD-land har så höga boendekostnader. Centerpartiet anser inte att boendet kan reduceras till vilken skattekälla som helst, med huvudsaklig uppgift att ge tillskott till statskassan. Boendeskatterna måste sänkas.
Utgångspunkten för Centerpartiets förslag till skattesänkningar inom bostadsområdet är att människorna ska få lägre boendekostnader och att det skapas neutralitet mellan boendeformer.
Dagens beskattning av småhus är närmast att betrakta som ett lotteri. Det hjälper inte med begränsningsregler när taxeringsförfarandet inte ger någon rättssäkerhet. Den viktigaste åtgärden är därför att på tilläggsbudget för innevarande år frysa taxeringsvärdena på 1997 års nivå. I kombination med successivt sänkt skattesats innebär detta att alla småhusägare får lägre boendeskatt.
Centerpartiets samlade förslag för att skapa boenden med hög livskvalitet och till rimliga kostnader över hela landet presenteras utförligare i motion 2001/02:Bo325.
För att alla skall kunna känna trygghet och livskvalitet krävs att vi minskar brottsligheten och ökar det brottsförebyggande arbetet. Brottsutvecklingen kan inte enbart stävjas genom traditionella åtgärder – kortsiktiga lösningar inom rättsväsendets ram – utan även det brottsförebyggande arbetet måste långsiktigt förstärkas.
Tryggheten under barndomen är ofta avgörande för barnets framtid, likväl som bekräftelse från andra och känslan av att betyda något är viktig för självrespekten och den inre tryggheten. Det är främst i familjen som barn får värderingar och normer som följer dem hela livet. Familjepolitiken måste därför utgå från barnens rätt att känna trygghet under uppväxten, och samhället måste självklart erbjuda familjerna stöd i detta arbete.
Det är också av avgörande betydelse att de rättsvårdande myndigheterna ges tillräckliga förutsättningar och resurser så att de kan förebygga, upptäcka, beivra och lagföra brott. Situationen inom rättsväsendet idag lämnar dessvärre mycket i övrigt att önska och är ytterst ansträngd. För att öka rättsväsendets förmåga och effektivitet när det gäller att förebygga och bekämpa brott krävs resursförstärkningar inom framför allt polisen och kriminalvården. Centerpartiet tillskjuter därför extra budgetmedel på dessa områden.
Polisen har den centrala rollen i arbetet för att motverka brott och våld i samhället, och en viktig förutsättning för detta arbete är att det finns tillgång till polis under dygnets alla timmar i varje kommun och varje stadsdel i de stora städerna. Det behövs därför fler poliser och framförallt fler närpoliser som skall vara synliga i samhället. Närpolisen är nödvändig och möjliggör att polisens arbete i högre grad kan utformas efter lokala behov och förutsättningar. Detta förutsätter i sin tur fler civilanställda inom polisen. Polisväsendet behöver även ett mer effektivt ledarskap och vissa organisationsförändringar är nödvändiga.
Kriminalvårdens betydelsefullaste uppgift är att förhindra återfallsbrottsligheten. Utbildning, arbetsträning och social färdighetsträning måste av den orsaken erbjudas de intagna i större omfattning än vad som sker idag. Programverksamhet som riktar sig till internerna har visat goda resultat och måste därför prioriteras. Detta ökar de intagnas förutsättningar att skapa ett icke kriminellt liv efter frigivningen. Att behandlings- och rehabiliteringsinstanserna för psykiskt sjuka, sexualförbrytare och drogmissbrukare upprätthålls på en hög nivå är också av utomordentlig vikt.
Centerpartiet medverkade aktivt till att budgetprocessen reformerades 1996, vilket bland annat innebar att utgiftstak för de statliga utgifterna infördes. Det har visat sig att införandet av tak för statens utgifter var ett strategiskt riktigt beslut för att få kontroll över utgifterna och därmed kunna sanera statsfinanserna. Under de år med hög tillväxt som följt efter budgetsaneringen har det visat sig att utgiftstaken varit minst lika användbara och viktiga för att hålla igen så att utgifterna inte skjuter i höjden i en högkonjunktur. Utgiftstaken har förhindrat att tillfälligt högre inkomster används för att bekosta varaktigt högre utgifter, vilket annars torde vara en uppenbar risk när Vänsterpartiet och Miljöpartiet ingår i regeringsunderlaget.
Trots utgiftstaken syns det ändå att regeringens budgetpolitik varit expansiv och inriktad på ökade utgifter efter att samarbetet med Centerpartiet avslutats. I nedanstående bild över utgiftstakens utveckling syns detta tydligt.
Centerpartiet lade i vårbudgeten fast budgettak för 2002–2004 i sitt budgetalternativ. Vi föreslår att dessa budgettak ligger fast. Centerpartiet föreslår att utgiftstaken för statens utgifter fastställs till 821 miljarder år 2002, 810 miljarder år 2003 och 830 miljarder 2004. Utgiftstaket för 2002 är 12 miljarder högre än det tak regeringen föreslår, medan utgiftstaken för 2003 och 2004 är 34 respektive 48 miljarder lägre än de tak regeringen föreslår. Orsaken till att Centerpartiets utgiftstak för 2002 är högre än regeringens beror på att flera av de skattesänkningar vi föreslår minskar kommunernas beskattningsbara inkomst. Kommunsektorn kompenseras för minskade skatteinkomster via en höjning av det generella statsbidraget på utgiftsområde 25.
Den offentliga sektorns utgifter beräknas i Centerpartiets budgetalternativ till 1135 miljarder kronor 2002, 1193 miljarder 2003 och 1229 miljarder 2004. Den offentliga sektorns utgifter beräknas i Centerpartiets budget vara 21, 19 respektive 34 miljarder lägre än med regeringens beräknade offentliga utgifter.
Utgiftstak för offentlig sektor
|
Miljarder kronor |
2002 |
2003 |
2004 |
|
Staten inkl. ålderspensionssystemet |
821 |
810 |
830 |
|
Kommunsektorn |
527 |
548 |
568 |
|
Interna transaktioner |
-213 |
-165 |
-169 |
|
Summa |
1135 |
1193 |
1229 |
|
Procent av BNP |
50,5 |
50,6 |
49,9 |
Riksdagen har satt som mål att de offentliga finanserna på lång sikt skall uppvisa ett överskott på i genomsnitt 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Riksdagen har tidigare beslutat att sätta överskottsmålen för 2002–2004 till 2,0 procent av BNP. Centerpartiet står bakom detta beslut. Mot bakgrund av de stora osäkerheter som finns i de prognoser som budgeten bygger på anser Centerpartiet att det är viktigt att klara ett överskott i de offentliga finanserna på minst 2 procent av BNP för vart och ett av åren 2002–2004. Centerpartiets budgetförslag innebär markant lägre utgifter än regeringens budget. Denna stramhet i utgifterna använder vi dels för att sänka skatter, dels för att amortera på statsskulden.
|
Finansiellt sparande offentlig sektor |
2002 |
2003 |
2004 |
|||
|
Reg. |
C |
Reg. |
C |
Reg. |
C |
|
|
Kommunsektorn |
5,0 |
5,0 |
0,0 |
0,0 |
-1,0 |
-1,0 |
|
Ålderspensionssystemet |
54,0 |
54,0 |
67,0 |
67,0 |
69,0 |
69,0 |
|
Staten (efter skatter/ber. teknisk överföring) |
-12,0 |
-8,7 |
-20,0 |
-19,4 |
-19,0 |
-16,6 |
|
Totalt finansiellt sparande |
47,0 |
50,3 |
47,0 |
47,6 |
49,0 |
51,4 |
|
Procent av BNP |
2,1 |
2,2 |
2,0 |
2,0 |
2,0 |
2,1 |
Tillsammans med de amorteringar vi gör på statsskulden med inkomster från försäljningar av statlig egendom uppgår amorteringen på statsskulden i Centerpartiets budgetalternativ till 65 miljarder 2002 och till 59,8 respektive 59,1 miljarder för 2003 och 2004. Regeringens budget bygger på att statsskulden minskar med 25,5 miljarder 2002 och med 0,8 miljarder för 2003, för att sedan öka med 3,1 miljarder för 2004.
De senaste åren har statsskulden minskat snabbt, i såväl reala som relativa termer. Det är inte minst en följd av den budgetsanering Centerpartiet medverkat till under 1990-talet. Den amortering på statsskulden som gjorts under senare år har i stor utsträckning skett genom inkomster av engångskaraktär som försäljningar och överföringar och endast till en liten del genom överskott i verksamheten. Trots amorteringarna kommer ränteutgifterna de kommande åren att vara 63, 55 respektive 56 miljarder för åren 2002, 2003 och 2004 enligt regeringens budgetförslag. Nedanstående diagram visar utvecklingen av statsskulden realt och i förhållande till BNP för Centerpartiets och regeringens budgetalternativ.
Centerpartiet eftersträvar en fortsatt amortering av statsskulden, vilket gör att den kommer att sjunka avsevärt snabbare som andel av BNP än med regeringens politik. I vårt budgetalternativ är statsskulden nere på 38 procent av BNP för 2004. Därmed kommer också utrymme att frigöras som kan användas antingen för offentliga utgifter eller för sänkta skatter. En fortsatt amortering av statsskulden är också viktig för att hantera kommande utgiftsökningar i samband med att befolkningen åldras.
|
Centerpartiets anslag relativt regeringens (miljoner kronor) |
2002 |
2003 |
2004 |
|
|
UO 1 |
Rikets styrelse |
-770 |
-776 |
-770 |
|
UO 2 |
Samhällsekonomi och finansförvaltning |
-107 |
-100 |
-100 |
|
UO 3 |
Skatteförvaltning och uppbörd |
-30 |
-30 |
-50 |
|
UO 4 |
Rättsväsendet |
320 |
510 |
410 |
|
UO 5 |
Utrikesförvaltning och internationell samverkan |
0 |
0 |
0 |
|
UO 6 |
Totalförsvar |
0 |
0 |
0 |
|
UO 7 |
Internationellt bistånd |
945 |
225 |
0 |
|
UO 8 |
Invandrare och flyktingar |
-557 |
-658 |
-529 |
|
UO 9 |
Hälsovård, sjukvård och social omsorg |
94 |
219 |
219 |
|
UO 10 |
Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp |
-3870 |
-10255 |
-15610 |
|
UO 11 |
Ekonomisk trygghet vid ålderdom |
-410 |
-510 |
-490 |
|
UO 12 |
Ekonomisk trygghet för familj och barn |
1800 |
1380 |
1000 |
|
UO 13 |
Arbetsmarknad |
-29485 |
-32325 |
-32408 |
|
UO 14 |
Arbetsliv |
20013 |
21935 |
22064 |
|
UO 15 |
Studiestöd |
-1384 |
1636 |
1700 |
|
UO 16 |
Utbildning och universitetsforskning |
-4975 |
-5790 |
-6790 |
|
UO 17 |
Kultur, medier, trossamfund och fritid |
91 |
281 |
281 |
|
UO 18 |
Samhällsplanering, bostadsförs. och byggande |
-1505 |
-2235 |
-1885 |
|
UO 19 |
Regional utjämning och utveckling |
138 |
171 |
218 |
|
UO 20 |
Allmän miljö- och naturvård |
0 |
50 |
50 |
|
UO 21 |
Energi |
100 |
100 |
100 |
|
UO 22 |
Kommunikationer |
2663 |
2700 |
1000 |
|
UO 23 |
Jord- och skogsbruk, fiske m.m. |
340 |
200 |
100 |
|
UO 24 |
Näringsliv |
-481 |
-269 |
66 |
|
UO 25 |
Allmänna bidrag till kommunerna |
31845 |
-13760 |
-14200 |
|
UO 26 |
Statsskuldsräntor m.m. |
-1000 |
-4250 |
-7250 |
|
UO 27 |
Avgiften till Europeiska gemenskapen |
0 |
0 |
0 |
|
Minskning av anslagsbehållningar |
-1 000 |
-2 500 |
-3000 |
|
|
Summa utgiftsområden |
12 775 |
-44 051 |
-55 874 |
|
|
Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor |
13 775 |
-39 801 |
-48 624 |
|
|
Ålderspensionssyst. vid sidan av statsbudgeten |
0 |
0 |
0 |
|
|
Takbegränsande utgifter |
13 775 |
-39 801 |
-48 624 |
|
|
Budgeteringsmarginal |
-1 761 |
5 802 |
623 |
|
|
Differens utgiftstak |
12 000 |
-34 000 |
-48 000 |
|
|
Utgiftstak för staten |
821000 |
810 000 |
830 000 |
|
|
Centerpartiets skatteförslag kassamässigt relativt regeringens |
||||
|
Miljarder kronor |
2002 |
2003 |
2004 |
|
|
Inkomstskatterna |
||||
|
Rakt grundavdrag 20 000 kr 2002 |
||||
|
Slopat grundavdrag och skatterabatt på 10 000 kr från 2003 |
||||
|
Förvärvsrabatt på max 9 600 från 2002 och 10 800 från 2004 |
||||
|
Ingen kompensation för egenavgifter |
-26 |
-45,9 |
-53,1 |
|
|
avgår |
||||
|
Nej till 3:e steget i kompensation för egenavg. |
9,4 |
10,73 |
10,73 |
|
|
Nej till fortsatt skattereduktion låginkomsttagare |
2,7 |
|||
|
Uppjustering av skiktgränser |
2,23 |
2,43 |
2,43 |
|
|
Nej till skattelättnad pensionärer |
1,93 |
4,45 |
4,28 |
|
|
Nej till skattereduktion fackföreningsavg. |
0 |
3,48 |
3,48 |
|
|
Regeringens höjda grundavdrag |
1,83 |
2 |
2 |
|
|
Hushållens ekonomi |
||||
|
Avdragsrätt för barnomsorgskostnader |
-1,5 |
-1,5 |
-1,5 |
|
|
Barnrabatt 100 kr/barn och mån. från 2003 |
-2,45 |
-2,44 |
||
|
Skattereduktion hushållsnära tjänster (infasad effekt 2003) |
-1,01 |
-2,2 |
||
|
avgår dubbelkomp. skattered. och avdragsrätt barnomsorg |
0,14 |
0,29 |
||
|
Höjt reseavdrag till 20 kr/mil |
-0,92 |
-0,92 |
-0,92 |
|
|
Avdragsrätt egenavgift a-kassa |
-1,5 |
-1,5 |
-1,5 |
|
|
Sänkningar fastighets- och förmögenhetsskatt |
-7,3 |
-8,3 |
-9,2 |
|
|
avgår |
||||
|
Regeringens sänkning småhus |
2,93 |
1,75 |
2,08 |
|
|
Regeringens sänkning hyreshus |
0 |
0 |
0 |
|
|
Regeringens förmögenhetsskattesänkningar |
1,45 |
1,81 |
1,81 |
|
|
Regeringens omräkningsförfarande |
0 |
0,08 |
0,3 |
|
|
Regeringens dämpningsmekanism |
0 |
0,05 |
0,1 |
|
|
Regeringens begränsningsregel |
0,43 |
0,43 |
0,43 |
|
|
Slopad uttagsskatt för fastighetsförvaltare |
-0,4 |
-0,4 |
-0,4 |
|
|
Miljödriven tillväxt |
||||
|
Sänkta arbetsgivaravgifter företag |
-5,23 |
-3,95 |
-7,48 |
|
|
Jordbrukets ryggsäck |
-1,27 |
-1,27 |
-1,27 |
|
|
Skattelättnad övergångsarbetsmarknader |
-0,5 |
-0,5 |
-0,5 |
|
|
Pilotprojekt biodrivmedel |
-0,15 |
|||
|
Nej till schablonintäkt investmentbolag |
0,19 |
0,13 |
0,13 |
|
|
Minskad nedsättning koldioxidskatten för industrin |
1 |
2 |
2 |
|
|
Skatt på förbränning av osorterat avfall |
0,15 |
0,15 |
0,15 |
|
|
Ytterligare höjning av deponiskatt |
0,2 |
0,2 |
0,2 |
|
|
Kväveoxidskatt |
0,1 |
0,1 |
0,1 |
|
|
Nej till sänkt tidskriftsmoms |
0,4 |
0,4 |
0,4 |
|
|
Inget behov av skattelättnad för bredband |
0,6 |
0,6 |
0,6 |
|
|
Summa relativt regeringen |
-19,08 |
-36,77 |
-49,15 |
|
Skattepolitiken ska syfta till att stärka den allmänna politikens mål och syften. Centerpartiets politik syftar till att öka människors självbestämmande och bidra till livskraft i hela landet.
Vi prioriterar därför nu skattesänkningar som gör det möjligt för fler att leva på sin lön, som gör det lönsamt att gå från bidragsberoende till förvärvsarbete, som sänker skatten på boende, som underlättar för företag att anställa och som bidrar till en uthållig tillväxt.
För att öka människors ekonomiska självbestämmande föreslår vi en inkomstskattereform som fullt utbyggd innebär:
En skatterabatt, lika för alla, på 10 000 kronor, vilket motsvarar ett grundavdrag mot kommunalskatten på drygt 30 000 kronor.
En förvärvsrabatt riktad mot låg- och medelinkomsttagare på högst 10 800 kronor som fasas in för att undanröja marginaleffekter för låginkomsttagare och där människor med högre inkomster får en förvärvsrabatt på 5 400 kronor.
För att förbättra hushållens och barnfamiljernas ekonomi föreslår vi avdragsrätt för barnomsorgskostnader, höjda reseavdrag som inkluderar barnomsorg samt en extra barnrabatt i beskattningen på 100 kronor per barn och månad.
Sänkt skatt på hushållsnära tjänster ger utrymme för nya jobb inom sektorer där det i dag knappt finns någon vit arbetsmarknad, samt underlättar för människor att köpa tjänster som underlättar vardagen. Det stimulerar också framväxten av nya företag inom sektorn.
Beskattningen av boende sänks genom:
Fortsatt frysning av taxeringsvärdena 2002, samtidigt som skattesatsen sänks.
Övergång till beskattning av en schablonintäkt på taxeringsvärdet, vilket ger effekter motsvarande en fastighetsskatt på 0,9 procent 2003 och 0,75 procent 2004.
Taxeringen av fastigheter för fastboende skiljs från den för fritidsboende.
Sambeskattningen i förmögenhetsbeskattningen slopas och endast halva taxeringsvärdet ingår i underlaget för förmögenhetsbeskattning.
Arbetsgivaravgifterna sänks ytterligare, med betoning på de små företagens villkor. Genom en konstruktion där avgifterna sänks för en viss lönesumma i alla företag undviks tröskeleffekter, samtidigt som effekten blir stor för företag med få anställda. Vi föreslår att reduktionen av arbetsgivaravgiften ökas till 10 procentenheter från 2002 och lönesumman till 2 miljoner kronor (för egenföretagare 300 000 kr) från 1 juli 2004.
Som ett led i omställningen till uthållig utveckling finansieras en del av sänkningen av arbetsgivaravgifterna genom höjda skatter på utsläpp av kväveoxid och koldioxid i industrin, genom skatt på förbränning av osorterat avfall och genom höjd skatt på deponi.
Den gröna sektorn ges likvärdiga konkurrensvillkor genom att jordbrukets ryggsäck slopas.
Centerpartiets skatteförslag utvecklas ytterligare i motion 2001/002: Sk489.
Staten ska inte äga aktier i börsföretag. Dessa aktier bör alltså avvecklas. Statens återstående aktieandel i Telia bör försäljas. Tidpunkten för detta måste emellertid anstå tills Telia har uppnått stabilitet och förtroende på marknaden.
Centerpartiet anser att försäljningen av statlig verksamhet de kommande tre åren bör uppgå till 40 miljarder mer än regeringen föreslår 2002 och 60 miljarder mer än regeringen föreslår 2003 och 2004. Det bör i första hand bestå av försäljning av statligt skogsinnehav, AB Vin och Sprit, Civitas Holding AB, kluster av Luftfartsverket som kombineras med skyldighet att upprätthålla regional flygtrafik, resterande aktieinnehav i Nordea, Lernia AB samt av Apoteket AB.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Rolf Kenneryd (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Lena Ek (c) |