Motion till riksdagen

2001/02:Fi291

av Bo Lundgren m.fl. (m)

Den ekonomiska politiken

1 Innehållsförteckning

1 Innehållsförteckning 1

2 Förslag till riksdagsbeslut 3

3 Ett friare samhälle för tryggare människor 4

3.1 En ekonomi för frihet, välstånd och trygghet 4

3.2 Riktlinjer för den ekonomiska politiken 10

3.2.1 Den ekonomiska politiken skall bryta eftersläpningen 10

3.2.2 Ett ökat utbud av företagande, investeringar och arbete 11

3.2.3 Utgiftstaken skall hållas och den offentliga utgiftskvoten skall pressas ner 12

3.2.4 De offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln 12

3.2.5 Minskad skuldkvot 12

3.2.6 Ökad konkurrens och företagsamhet genom marknadsekonomiska reformer 13

3.2.7 Sverige skall vara en ledande företagarnation 13

3.2.8 Minskade behov av offentliga bidrag 13

3.2.9 En modern inkomstskattereform för trygghet och tillväxt 13

3.2.10 Låg inflation och en stabil valuta 14

3.2.11 Fri handel 14

3.3 Tid för en offensiv reformpolitik 14

3.3.1 Reformagendan för det nya årtiondet 14

3.3.2 En politik för företagsamhetens och arbetets Sverige 15

3.3.3 En modern inkomstskattereform 15

3.3.4 Sverige som en ledande kunskapsnation 16

3.3.5 En sjukvård i klass med världens bästa 17

3.3.6 En äldreomsorg präglad av respekt för den enskilde 17

3.3.7 En socialförsäkringsreform 17

3.3.8 En modern infrastruktur 18

3.3.9 En familjepolitik som gör det lättare att förena arbetsliv med familj 18

3.3.10 Skuldavskrivning 18

4 Den ekonomiska utvecklingen 19

4.1 Den internationella utvecklingen 19

4.2 Utvecklingen i Sverige 22

5 Sveriges ekonomiska läge 26

5.1 Högsta arbetslösheten någonsin i slutet av en högkonjunktur 26

5.2 Sårbara statsfinanser gör Sverige dåligt rustat inför lågkonjunkturen 29

5.3 Sverige kvar i skattetoppen 31

5.4 Rekordsvag krona 33

5.5 Alltfler lever på bidrag 34

5.6 Växande inflationstryck 34

5.7 Ekonomisk frihet 35

6 Budgetpropositionen 37

6.1 Regeringen passiv 37

6.2 Utgiftspolitiken fortsätter 38

6.3 Utgiftstaken klaras med budgettrixande 38

6.4 Inga reformer för ökad tillväxt 39

6.5 Ingen strategi för globaliseringen 40

6.6 Orealistiska antaganden bakom tillväxtprognoser 41

6.7 Ingen strategi för kronan 42

7 Den kommunala ekonomin – fokus på kärnuppgifterna 42

7.1 Kommunerna 42

7.2 Skattebasen är grunden för kommunsektorn 43

7.3 Växande kommunal skattebas ger ökat oberoende 44

7.4 Effekter för kommunsektorn av våra förslag 45

7.5 Ersätt dagens utjämningssystem snarast 47

8 Den moderata budgetpolitiken 49

8.1 Övergripande mål 49

8.2 Inriktningen av budgetpolitiken 50

8.3 Konjunktur och budgetpolitik 52

8.4 Prioritering av det offentligas uppgifter 52

8.5 Det måste löna sig med arbete och företagande 53

8.6 Inriktningen på skattepolitiken 53

8.7 Balans på lägre nivå 54

8.8 Den offentliga sektorns finanser 55

8.9 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter 56

8.10 Skattesänkningar och de offentliga finanserna 58

8.11 De offentliga utgiftstaken 59

8.12 Statens utgiftstak och utgiftsramar 60

8.13 Förslagen per utgiftsområde 60

2 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken i enlighet med vad i motionen anförs (avsnitt 3).
Riksdagen godkänner beräkningen av de offentliga utgifterna för den offentliga sektorn till 1 122 miljarder kronor år 2002, 1 102 miljarder kronor 2003 och 1 130 miljarder kronor 2004 i enlighet med vad i motionen anförs (8.11).
Riksdagen godkänner utgiftstaket för staten inklusive ålderspensionssystemet vid sidan av statsbudgeten till 854 miljarder kronor år 2002, 875 miljarder kronor 2003 och 893 miljarder kronor 2004 i enlighet med vad i motionen anförs (8.12).
Riksdagen beslutar om fördelning av utgifterna för budgetåret 2002 i enlighet med vad i motionen anförs (8.13).
Riksdagen godkänner den preliminära fördelningen av utgifterna på utgiftsområden för åren 2003 och 2004 i enlighet med vad i motionen anförs som riktlinje för budgetarbetet (8.14).
Riksdagen godkänner beräkningen av statsbudgetens inkomster för budgetåret 2002 i enlighet med vad i motionen anförs (8.10).
Riksdagen beslutar fastställa ett mål om en lägre offentlig utgiftskvot i enlighet med vad i motionen anförs (3.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en politik för företagsamhetens och arbetets Sverige (3.3.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en inkomstskattereform (3.3.3).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Sverige som ledande kunskapsnation (3.3.4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en sjukvård i klass med världens bästa (3.3.5).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om äldreomsorg präglad av respekt för den enskilde (3.3.6).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en socialförsäkringsreform (3.3.7).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en modern infrastruktur (3.3.8).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en politik som gör det lättare att förena arbete med familj (3.3.9).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privatisering av statliga företag (3.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om deltagande i det europeiska valutasamarbetet (3.2.10).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den offentliga sektorns ansvar för sina kärnuppgifter (7.1).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattebasens utveckling (7.2).
Riksdagen beslutar att dagens inomkommunala utjämningssystem snarast skall upphöra att gälla i enlighet med vad i motionen anförs (7.5).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt utjämningssystem för kommuner och landsting (7.5).

3 Ett friare samhälle för tryggare människor

3.1 En ekonomi för frihet, välstånd och trygghet

Det är människors frihet och trygghet som ger ett samhälle dess dynamik och medmänsklighet. Möjligheterna att ta ansvar för de viktiga besluten i välfärden och kontrollen över den egna ekonomin ger den enskilde medborgaren både en trygghet och en frihet som skall vara politikens utgångspunkter.

Som föräldrar skall man kunna ta ansvar för sina barns skolgång och kunna välja det som är den bästa skolan för barnet. Det finns inget så individuellt som skola och utbildning, och det finns inget så personligt som sjukvård och omsorg. När man är sjuk skall man kunna välja sjukvård när man behöver den, inte tvingas till långa köer och sjukfrånvaro. När man blir äldre skall man kunna stå stark i trygghet och värdighet genom att själv kunna välja var man skall bo och leva.

Skatterna skall sänkas för att därmed ge de enskilda människorna ett ökat ansvar. Frågan om skatterna handlar främst om makten över människors liv.

Den ekonomiska politiken skall ge medborgarna i Sverige en större makt över sina egna liv. Det handlar om fler jobb och ökat välstånd. Det handlar om att man skall kunna leva på sin lön och ha det avgörande inflytandet när det gäller viktiga val.

Staten skall vara stark i det som är statens uppgifter men begränsad för att ge medborgarna största möjliga fritid att leva sina liv.

Genom en politik som inom samhällslivets alla områden stärker förutsättningarna för företagande och tillväxt skall Sverige kunna ha en långsiktig ekonomisk tillväxtkraft på över tre procent.

Behovet av reformer gäller i hög grad områden som sjukvård, utbildning och äldreomsorg. Sverige skall genom en målmedveten reformpolitik bli en ledande nation genom att gå i täten för förnyelsen av dessa välfärdstjänster. I Sverige skall den bästa sjukvården, skolan och välfärden utvecklas.

Det skall ge medborgarna en säker och hög kvalitet men också bidra till den nya ekonomins vitalitet. En dynamisk sjukvård som inte begränsas av den offentliga sektorns byråkrati kan bli en framtidsverksamhet präglad av mångfald med nya och bättre förutsättningar för alla som arbetar inom den.

En skola i mångfald präglad av nytänkande och konkurrens kommer att ge varje elev bästa möjliga skola samtidigt som den svenska skolan kommer att kunna utvecklas till utbildningscentrum i det svenska kunskapssamhället med de möjligheter det ger läraryrket. På motsvarande sätt skall äldreomsorgen präglas av en öppenhet för det engagemang och den värme som präglar dem som i dag arbetar inom den.

Det öppna samhället bygger på marknadsekonomin

Den ekonomiska politiken skall även i de svårare tider som nu möter ge en stabil grund för en reformagenda som stärker den enskilda människans handlingsutrymme och valfrihet. Det är genom personligt ansvar och enskilda människors företagande och arbete som välståndet skapas och välfärden formas. Men marknadsekonomin förmår mer än att skapa välstånd för medborgarna.

Den ger också den enskilde individen en möjlighet att forma sitt eget liv och att själv genom egna idéer och handlingskraft gå i täten för en förnyelse av samhället mot ökad mångfald och lyhördhet för de enskilda medborgarna. Denna utgångspunkt gäller inte bara i perspektivet av den offensiva reformagenda som Sverige behöver utan också när det gäller de krav som nu ställs på Sverige.

Terrorattacken mot USA den 11 september var ett slag mot det öppna samhället och den fria ekonomin. Det hat som ledde till att mer än 6000 människor mördades i ett kallblodigt attentat riktar sig ytterst mot ett samhälle och ett ekonomiskt system som bejakar människors individualitet och ger var och en möjlighet att förverkliga sina drömmar och visioner.

Det var inte en terrorism född ur fattigdom och vanmakt som drabbade den fria världen utan hatet från välbärgade och välutbildade män fyllda med hat mot varje samhälle som präglas av frihet, demokrati och välfärd och där alla människor oavsett kön, religion eller ursprung har sina rättigheter i sin egenskap av individer.

Det var heller inte en terror född ur rika länders utsugning av fattiga länder genom den globala ekonomin och den fria handeln. Den fattigdom som råder i Iran, Irak, Libyen eller Afghanistan är en följd av slutna samhällen, långt borta från den globala ekonomins möjligheter och den fria handelns utbyte av mänskliga kontakter. Den fattigdom som råder i dessa länder är en konsekvens av regimer som utsuger sina medborgare och förvägrar dem både den fria ekonomins möjligheter och demokratins rättigheter.

Där fri handel och marknadsekonomi råder finns inte det förtryck som man i dag kan se under de fundamentalistiska diktaturer som ger grogrund för hatet mot marknadsekonomi och demokratiska samhällen. Hatet förutsätter slutna samhällen, brutala diktaturer och ett ekonomiskt system som håller människor förslavade. Diktaturer av alla slag räds på goda grunder den information, den kunskap och den välfärd som enskilda människor själva kan skapa sig i öppna samhällen.

Det finns därför, inte minst i debatten om den ekonomiska politiken, alltid skäl att minnas att marknadsekonomins främsta förtjänst inte är det materiella välstånd den skapar utan de många olika livsmöjligheter den ger varje enskild individ och det utrymme för fritt tänkande och människors många olika gemenskaper den bidrar med.

Marknadsekonomin befriar och ger enskilda makt. Denna insikt måste också den vara vägledande för den ekonomiska politikens utformning, för styrkan och omfattningen i de reformer som öppnar upp samhället och för Sveriges agerande i det internationella ekonomiska samarbetet.

Sverige skall under de kommande åren ta initiativ till en internationell skuldavskrivning som ger fattiga länder en möjlighet till en ny start i en öppen världsekonomi. Den slutenhet och fattigdom som fundamentalistiska och socialistiska diktaturer vill upprätthålla skall möta en öppen värld med fritt utbyte av varor, tjänster, tankar och idéer.

De ekonomiska konsekvenserna av terrordåden är i dag svåra att överblicka. De hänger intimt samman med den politiska utveckling som nu kommer att följa i spåren av en enad världs kamp mot terrorism. En kortsiktig effekt på grund av den chock som det amerikanska samhället utsattes för kommer av allt att döma att leda till att den ekonomiska nedgången i USA fördjupas och förlängs. Hur länge och hur omfattande kan inte i dag bedömas. Det är emellertid uppenbart att det som hände kommer att påverka den amerikanska och därmed också den internationella ekonomins utveckling.

Det ställer krav på en politik i Sverige som stärker förutsättningarna för tillväxt och företagande och som förmår öka utbudet av arbete och nyskapande. Det krävs en offensiv reformpolitik för att stärka den enskildes ansvar och utrymmet för företagande och arbete. I Europasamarbetet skall Sverige verka för avregleringar och ökad öppenhet. I det internationella samarbetet skall Sverige verka för finansiell öppenhet och stabilitet och en frihandel som omfattar fler länder och alla varor och tjänster.

Högkonjunkturens möjligheter har försummats

För Sveriges del tillkommer i bedömningen av de ekonomiska utsikterna att Sveriges ekonomiska situation är en annan än den som regeringen tecknar. Det är nu uppenbart att de möjligheter som högkonjunkturen har gett Sverige har försummats.

Den arbetslöshet om fyra procent som regeringen berömmer sig av är den högsta någonsin i en högkonjunktur. Ändå uppnår regeringen den genom att man enbart räknar fyra av de närmare 14 procent som på olika sätt är arbetslösa och samtidigt bortser från de arbetslösa som deltar i kunskapslyftet eller som förtidspensioneras.
Sysselsättningsutvecklingen har även under högkonjunkturen varit utomordentligt svag om man tar hänsyn till antalet arbetade timmar. En större del av det ökade antalet sysselsatta beror på den snabbt växande sjukfrånvaron.
Utvecklingen av företagande och företagsutflyttning är oroande och ett allvarligt problem. Sverige har i dag en låg nivå på nyföretagande. En stor del av de större företagen får utländska ägare på grund av skattevilkoren för ägande i Sverige samtidigt som många också flyttar ut huvudkontor och forskning. Även statliga företag väljer att etablera holdingbolag utomlands för att därmed undvika svensk beskattning. Andelen sparande utomlands ökar snabbt.
Risken för att rörliga skattebaser urholkar både svensk välfärd och framtida svenska skatteinkomster är betydande. En sådan utveckling kommer att drabba låg- och medelinkomsttagare allt hårdare i form av att skatter med så kallade trögrörliga skattebaser höjs. Det grundläggande problemet är att av saneringen av de offentliga finanserna kvarstår inte längre de minskade utgifterna utan bara de höjda skatterna. Det innebär att Sverige nu går in i en vikande internationell världsekonomi med ett genomsnittligt skattetryck på närmare 15 procent högre än genomsnittet inom OECD.
En konsekvens av den höga arbetslösheten, den höga beskattningen och svårigheten att öka andelen faktiskt sysselsatta är att Sverige jämfört med andra länder har en svagare tillväxtkraft. Förutsättningarna för den svenska tillväxten är också enligt regeringens egna siffror lägre än för övriga Norden eller euroområdet.
Den svaga tillväxtkraften och den höga kapitalbeskattningen kommer också tydligt till uttryck i den svenska kronans svaga kursutveckling. Den urholkar de svenska hushållens välfärd, sänker värdet på löner och sparade tillgångar och den leder till ett växande inflationstryck utöver det inhemska. Därmed motverkar den svaga kronkursen nytt företagande och svenska företags möjligheter att utveckla nya marknader.

Beredskapen att möta en djupare konjunkturnedgång måste vara stor. Detta gäller inte minst eftersom de offentliga finanserna redan i dag är under hård press. Utgiftstaken riskerar att sprängas. Statens strukturella underskott växer. För Sveriges del innebär utvecklingen större krav på de offentliga finansernas stabilitet och en stram utgiftskontroll.

De offentliga utgiftstaken skall under inga omständigheter höjas utan i stället sänkas ner mot lägre nivåer. Denna utgångspunkt är gemensam för alla de borgerliga partierna. Den offentliga utgiftskvoten skall pressas ner med det långsiktiga syftet att närma Sverige till genomsnittet för OECD-länderna. Den offentliga skuldkvoten skall ner till under 40 procent.

De offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln. Utbudsinriktade reformer för att stärka den svenska ekonomins långsiktiga tillväxtkraft och dess förmåga att ta vara på såväl högkonjunktur som att möta lågkonjunktur bör nu genomföras snabbt.

Regeringens prognoser enligt budgetpropositionen för 2001 och 2002 håller inte som seriöst underlag för en prövning av de kommande årens utgifter och prognoser. Budgetpolitiken måste ta hänsyn till risken för en betydligt svagare utveckling för 2001 och 2002. En god kontroll över de offentliga finanserna innebär att man nu måste räkna med ett lägre offentligt överskott. Vår budgetpolitik möjliggör snabbare strukturreformer. Förutsättningarna för ökat företagande och nya jobb stärks. Samtidigt sätts överskottsmålen tillräckligt högt för att klara de konsekvenser som följer av en större belastning på de offentliga finanserna.

Ta till vara framtidens möjligheter

Den övergripande ekonomiska politiken och budgetpolitiken skall ta sin utgångspunkt i människors vardag och syfta till att öka deras frihet, välstånd och trygghet.

Sverige skall ha världens bästa forsknings- och företagandeklimat.
Sänkta skatter på ägande och investeringar skall genomföras för att vända utflyttningen och för att fler företag skall växa och utvecklas i Sverige. På det viset kan utvecklingen mot en allt högre arbetslöshet brytas samtidigt som Sverige får en högre tillväxtkraft. Den svenska beskattningen av ägande utformas för att ge Sverige en större konkurrenskraft om företagande och kunskaper. Förmögenhetsskatten och dubbelbeskattningen av aktier avvecklas. Nya förutsättningar för fondsparande och aktiesparande i depå införs. Pensionssparandets villkor förbättras. Samtidigt genomförs en stor, betydande förstärkning av villkoren för den avancerade forskningen. Därigenom förstärks den grund på vilken framtidsutveckling och välstånd måste byggas.
Under nästa år påbörjas en omfattande inkomstskattereform med sikte på att Sverige under de kommande 10 åren skall pressa ner skatterna mot de nivåer som gäller i rikare länder. Tröskeleffekten för att ta ett jobb och för att kunna försörja sig själv skall genom ett grundavdrag på 50 000 kronor vara låg. På det viset kan skattepolitiken bidra till att bryta segregation och utanförskap. Genom sänkta skatter på förvärvsinkomster uppmuntras arbete och skapas en ökad social trygghet. Ett grundavdrag för varje barn införs från 2002 på 15 000 kronor för att stärka barnfamiljernas trygghet och oberoende. Genom att den statliga inkomstskatten successivt avvecklas stärks Sveriges konkurrenskraft om företagande och kunskaper.

De offentliga finansernas sammansättning skall sätta den enskilde i centrum och prioritera det offentligas huvudutgifter. Det staten skall göra skall staten göra bra. En alltför stor del av de offentliga finanserna består i dag av utgifter för sociala transfereringar till människor som med egna inkomster och eget arbete kan försörja sig själva. Samtidigt försummas grundläggande viktiga offentliga uppgifter som ingen annan än stat eller kommun kan stå för. De mest behövande grupperna tenderar att bli bortglömda när offentligt stöd utgår till stora grupper som kan göra sin röst hörd eller till starka särintressen. Vi vill förändra detta. Höga skatter som tvingar fram bidragsberoende och som skärper kraven på de sociala försäkringssystemen skall sänkas. Utgifter som beror på växande sjukskrivning och förtidspensionering skall gradvis skiftas mot utgifter som ger en bättre sjukvård och snabbare rehabilitering. Vi säger nej till fackförenings- och företagsstöd liksom till press- och partistöd. I gengäld prioriterar vi ett återställande av änkornas pensioner, stödet till handikappade och de sämst ställda pensionärerna. I stället för stora utgifter till AMS vill vi skapa förutsättningar för nya jobb genom sänkta skatter på företagande. Den offentliga finansieringen av välfärdens olika tjänster skall i växande utsträckning följa den enskilde. Det frigör nytt skapande och nya tjänster. Minskade utgifter för sociala transfereringar frigör, tillsammans med lägre statliga bidrag till landsting och kommuner, utrymme för satsningar på de direkta verksamheterna inom sjukvården och skolan samt ökade resurser till forskning och en modern infrastruktur. Polisen får ökade förutsättningar att motverka brottslighet och skapa trygghet på gator och torg.
Utvecklingen mot en ökande sjukfrånvaro skall brytas. Sjukfrånvaron hotar att bli ett av våra största samhällsproblem. Vi vill påbörja en nationell mobilisering för arbete mot de ökande sjukskrivningarna. Den växande sjukfrånvaron är för många människor en oacceptabelt lång tid i sjukdom utan vård eller rehabilitering. Den långa sjukfrånvaron leder till växande utanförskap och sämre ekonomiska förutsättningar för det enskilda hushållet. Tillsammans med de växande förtidspensioneringarna leder den till ett minskande arbetsutbud och snabbt växande offentliga kostnader för människor som inte får vård.

Vi vill gå den andra vägen och göra det till en övergripande utmaning för politiken att göra fler friska och rehabiliterade snabbare, att hjälpa fler snabbare in på det gamla arbetet eller till ett nytt. Vi vill genomföra det i form av ett konkret 13-punktsprogram:

En nationell vårdgaranti som garanterar att ingen behöver vänta mer än tre månader på den sjukvård man behöver. Landstingen får för genomförandet av den nationella vårdgarantin särskilda resurser för att finansiera att man arbetar bort köerna.
7 miljarder kronor tillförs sjukvården i syfte att underlätta introduktionen av en obligatorisk hälsoförsäkring under de kommande tre åren. Pengarna förmedlas via försäkringskassan som får rätt att köpa sjukvård var som helst utom i det landsting där den enskilde patienten redan står i kö. Därmed kan inget landsting avstå från sitt ansvar samtidigt som den enskildes ställning stärks. Genom dessa insatser introduceras den nya, mera hänsynsfulla relationen till patienten som hälsoförsäkringen bygger på. Samtidigt kan vi med denna extra insats ge ett stöd till att bryta trenden med snabbt ökande sjukfrånvaro och förtidspensioneringar.
En miljard kronor till försäkringskassorna för rehabilitering av långtidssjukskrivna.
Nya och förbättrade regler för sjukskrivning med bättre uppföljning av vård.
Ökade resurser till försäkringskassorna för uppföljning av sjukskrivna.
Bättre utbildning av läkare i frågor som rör sjukskrivning i samarbete med försäkringskassorna.
En ny barnomsorg som tillåter föräldrar att välja barnomsorg som passar den egna familjesituationen och det egna yrkeslivet.
En reduktion av skatten för hushållsnära tjänster kommer att göra det möjligt för fler att hantera vardagens arbete samtidigt som det blir fler arbetstillfällen för dem som efter rehabilitering kan gå tillbaka till arbetslivet från långvarig sjukskrivning.
Bemannings-, rekryterings- och arbetsförmedlingsföretag får ett större ansvar för att hjälpa både långtidssjukskrivna och personer som står inför förtidspensionering till nya och mer passande jobb. En större roll för privata förmedlingsföretag kan också underlätta ökat jobbyte, från de jobb som den enskilde kan ha svårt att klara till ett jobb som passar bättre.
En arbetsrätt som underlättar för byte av jobb och därmed breddning av kompetens och arbetsuppgifter.
Nya förutsättningar för personlig kompetensutveckling bidrar till att färre stannar på ett jobb man vantrivs i och fler kan utveckla sig för nya utmaningar.
Nya regler för förtidspensioneringar som innebär att arbetet med att rehabilitera och söka efter arbete inte skall upphöra.
Nya förutsättningar för att starta eget.

Inom sjukvård, utbildning och äldreomsorg skall de enskilda människornas behov sättas i centrum. Sverige skall bli ledande i utvecklingen av välfärdstjänster som ger den enskilde ökad trygghet. En sådan utveckling ger också nya vitala bidrag till den ekonomiska utvecklingen. Under perioden tillförs sjukvården direkt till sin verksamhet 7 miljarder kronor. Till skolan höjs anslagen med ytterligare 4,5 miljarder kronor vilket tillsammans med skolpengsreformen innebär att över 60 miljarder kronor går rakt in i svenska skolans verksamhet. Genom att det offentligas finansiering följer den enskilde kommer dessa områden att präglas av ökad valfrihet och mångfald och större trygghet. Men avregleringarna kommer också att innebära att företagandets och konkurrensens dynamik kommer att utveckla sektorer som i dag är präglade av offentlig byråkrati och planering.
Vi vill se välfärdstjänsterna som nya verksamheter där den enskildes val ger ökade intäkter åt de verksamheter som bäst möter medborgarnas krav samtidigt som den offentliga sektorns gränser inte blir till en begränsning för personal och ledning.
Genom privatiseringar av statliga företag skapar vi ett större utrymme för staten att vara kompetent stat i stället för mindre kompetent ägare. Samtidigt stimuleras företagen av de öppnare och mer marknadsmässiga villkor som präglar privata företag. Privatiseringarna beräknas till att vara drygt 150 miljarder kronor under den kommande treårsperioden och skall genomföras med hänsyn till ekonomins och marknadens utveckling. Genom privatiseringarna och de offentliga finansernas överskott amorteras den offentliga bruttoskulden ner till under 40 procent.

3.2 Riktlinjer för den ekonomiska politiken

3.2.1 Den ekonomiska politiken skall bryta eftersläpningen

Sverige måste bryta eftersläpningen gentemot andra länder. Det är och förblir den viktigaste ekonomisk-politiska utmaningen att nu genomföra de reformer som gör det möjligt att uppnå en långvarig och uthållig tillväxt förenat med stabila statsfinanser. Sverige skall genom reformpolitiken ges en tillväxtkraft på minst 3 procent.

Reformpolitiken skall vara utbudsinriktad och utformas så att hög tillväxt kan förenas med en vikande arbetslöshet och låg inflation. Genom en politik för tillväxt och ett växande utbud av arbete kan det svenska samhället möta den demografiska utmaningen och säkerställa en trygg och fortsatt välfärd. Det bör vara ett mål för den ekonomiska politiken att genom reformer möjliggöra en tillväxt som är högre än genomsnittet i OECD.

När Sverige nu tillsammans med världsekonomin i övrigt går in i en lågkonjunktur efter den högkonjunktur som präglat världsekonomins utveckling de senaste åren kvarstår ett antal grundläggande strukturella problem i svensk ekonomi.

Under 1990-talet öppnades viktiga samhällsområden upp för marknadsekonomi och ökat utrymme för enskilda människors valfrihet och företagsamhet. En oberoende riksbank med tydligt inflationsmål, nya regler för riksdagens budgetprocess har tillsammans med EU-medlemskapet gett en övergripande stabilitet.

Samtidigt har regeringen efter krisåren i 1990-talets början tillåtit att de offentliga utgifterna på nytt har stigit. De utgiftsminskningar som genomfördes efter 1994 har i sin helhet återställts genom beslut om ökade utgifter. Det medför att de svenska offentliga finanserna i grunden har samma konjunkturkänslighet som i början på 1990-talet. Den offentliga utgiftskvoten är inte bara högst inom OECD utan ligger så mycket som 15 procent över genomsnittet bland OECD:s medlemsländer.

Den svenska arbetsmarknaden präglas av stelhet och brist på öppenhet som både försvårar kampen mot arbetslösheten och möjligheterna till en långsiktigt uthållig tillväxt. Skatterna har sedan 1994 höjts i en omfattning som gör att skattetrycket är väsentligt högre och med det de skattekilar som motverkar arbete och företagande.

De reformer som tillkom på borgerligt initiativ och som under 1990-talet gav Sverige ny växtkraft har i en del fall återställts och i andra fall motverkats. Sedan 1994 har reformpolitiken avstannat i sin helhet. I dag präglas politiken snarast av ett aktivt motstånd mot nytänkande och motstånd mot enskilda människors valfrihet och företagande.

De djupgående strukturella problemen som en hög konjunkturkänslighet, hög utgifts- och skattekvot samt stora politikerstyrda monopol utgör, kvarstår i en omfattning som hindrar och motverkar den tillväxt och den sysselsättning som Sverige behöver. Detta är särskilt allvarligt eftersom behovet av reformer för att offensivt möta den internationella utvecklingen i dag är större än i 1990-talets början. I stället väljer regeringen en ekonomisk politik som enklast kan beskrivas som den defensiva anpassningens. Det är en strategi som leder till eftersläpning och försummade möjligheter. Den riskerar att föra Sverige djupare ner i konjunkturen än vad som annars varit fallet.

Därför måste en offensiv reformpolitik gå före en överbeskattning av det svenska folket. Stabilitet i de offentliga finanserna uppnås genom en stram utgiftspolitik som ger de offentliga finanserna en balans över konjunkturcykeln, lägre utgiftskvot samt en minskad skuldkvot. Därmed uppnås en minskad konjunkturkänslighet. Oförmågan till en hög och uthållig tillväxt över två procent måste brytas. Sverige skall långsiktigt kunna ha en tillväxt på över tre procent. Den ekonomiska politiken bör mot denna bakgrund ha den inriktning som redovisas nedan.

3.2.2 Ett ökat utbud av företagande, investeringar och arbete

Den ekonomiska politiken skall var utbudsinriktad och syfta till att underlätta för ökade investeringar och ökat företagande. Skattepolitiken skall uppmuntra till arbete och motverka både fattigdomsfällor och tröskeleffekter på arbetsmarknaden. Det skall löna sig med utbildning. Fler skall vilja arbeta en längre del av sitt liv och mer under de delar av livet då det passar dem bäst. Arbetsrätten skall göra det lätt att anställa. Både socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar skall vara utformade för att underlätta för människor att arbeta när de vill. Målet för reformpolitiken är att öka Sveriges långsiktiga tillväxtpotential.

3.2.3 Utgiftstaken skall hållas och den offentliga utgiftskvoten skall pressas ner

Den globala ekonomiska utvecklingen präglas av snabbt växande internationella marknader och ökad jämförbarhet mellan olika länders konkurrensförmåga om företagande och kunskap. Den offentliga sektorn i Sverige är extremt stor jämfört med för oss viktiga och jämförbara länder. Det motverkar dynamiken i den ekonomiska utvecklingen och urholkar konkurrenskraften. Flertalet länder inom EU genomför i dag reformer för att sänka skattetrycket. Det gäller också utvecklingen inom OECD. Utrymmet för den privata sektorn och för medborgarnas egen beslutanderätt måste öka. Sverige skall ha starka skattebaser, inte världens högsta skattesatser. Den offentliga utgiftskvoten måste långsiktigt pressas ner mot de nivåer som präglar OECD-genomsnittet.

Utgiftstaken skall respekteras och inte sättas för att öppna för nya utgiftsbeslut. De beslutade utgiftsramarna skall vara de mål som budgetpolitiken skall leva upp till.

3.2.4 De offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln

Vi anser att regering och riksdag bör ha som mål för budgetarbetet att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln. Balansmålet bör inte omfatta det enskilda sparande som sker inom PPM-delen i pensionssystemet och som är ett privaträttsligt sparande.

Vårt balansmål underlättar både för en lägre utgiftskvot och ett lägre skattetryck som motverkar dagens stora konjunkturkänslighet och leder tillsammans med privatiseringar av statliga företag till att skuldkvoten kan pressas ner. Balans i de offentliga finanserna innebär inte ett lägre totalt sparande i ekonomin. Genom lägre skatter på arbete och sparande ökar i stället utrymmet för de enskilda medborgarna att öka sitt sparande.

3.2.5 Minskad skuldkvot

Med målet om balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln minskas både den statliga och offentliga skuldkvoten. Genom privatisering av statliga företag kan amorteringar genomföras som pressar ner statsskulden ytterligare. Genom en minskad skuldkvot minskas de offentliga finansernas sårbarhet samtidigt som utrymmet för privata investeringar blir större. Den statliga skuldkvoten bör 2004 vara under 40 procent.

3.2.6 Ökad konkurrens och företagsamhet genom marknadsekonomiska reformer

Trots den ekonomiska dynamik och de framsteg som följt av ökad konkurrens och nytt företagande inom områden som telemarknaden eller elmarknaden kvarstår stora och faktiska monopol inom de svenska välfärdstjänsterna.

Sjukvården och skolan borde vara dynamiska och växande kunskapsverksamheter med nya möjligheter för de anställda och en tydlig inriktning på den enskildes krav och behov. Äldreomsorgen är en av de viktigaste tjänstesektorerna med direkt betydelse för de äldres värdighet. Barnomsorgen måste möta de krav på mångfald och flexibilitet som moderna människor och en ny tids arbetsmarknad ställer. Bostadssektorn präglas i dag av svarta marknader och en stelhet som låser upp bostadsbeståndet och som motverkar rörlighet och tillväxt. Dessa sektorer kännetecknas av att de i hög utsträckning inte utgör kollektiva utan individuella tjänster, även om de i flera fall förutsätter kollektiv finansiering.

Det är en grundläggande uppgift för en ny ekonomisk politik att öppna upp dessa områden för valfrihet och företagsamhet.

3.2.7 Sverige skall vara en ledande företagarnation

En utbudsinriktad politik måste sätta de enskilda företagarnas villkor i förgrunden. Det skall vara lätt att starta och driva företag. Arbetsmarknadens regler skall uppmuntra företagare att bli arbetsgivare till fler anställda. Småföretagande skall ha skattevillkor och ett regelverk som stimulerar till tillväxt och fortsatt företagande. Genom bättre förutsättningar för företagande och investeringar växer den svenska ekonomin. Tjänstesektorn för hushållstjänster kan genom nya regler bidra med nytt företagande. Sverige skall genom skatter på företagande och ägande vara ledande när det gäller konkurrenskraften om företagande, forskning och kunskap.

Privata företag är bättre ägnade åt att växa på marknadsekonomins villkor. Statliga företag bör därför privatiseras.

3.2.8 Minskade behov av offentliga bidrag

En viktig del i omvandlingen av det svenska samhället är att minska medborgarnas behov av bidrag. Lägre skatter bidrar till ett mindre tryck på ökade offentliga utgifter och skapar en större trygghet för de enskilda hushållen.

På det viset elimineras också så kallade fattigdomsfällor, vilka motverkar arbete och leder till utanförskap. Genom ett minskande behov av bidrag växer förutsättningarna att ha en god kontroll över de offentliga utgifternas utveckling.

3.2.9 En modern inkomstskattereform för trygghet och tillväxt

Under det kommande decenniet skall en inkomstskattereform genomföras som alltid gör det lönsamt att arbeta och att utbilda sig och som gör det möjligt för fler att leva på sin lön. Låga inkomster skall skyddas från onödigt skatteuttag. Det svenska samhället skall vara attraktivt för högutbildade och stimulera fler till högre utbildning.

Skattepolitiken skall ta hänsyn till försörjningsbördan och stimulera fler till arbete och göra det intressant för fler att arbeta under en längre tid av sitt liv. Medborgarna skall i stor utsträckning ha kontroll över sin egen trygghet och hushållsekonomi. Marginaleffekter och fattigdomsfällor skall avvecklas.

3.2.10 Låg inflation och en stabil valuta

En låg inflation bidrar till investeringar och tillväxt. Riksbanken skall ha ett oberoende och övriga förutsättningar som gör att den kan stå stark när det gäller att värna prisstabilitet och låg inflation. Löneutvecklingen och de offentliga finanserna gynnas av ett stabilt penningvärde.

Svenskt företagande behöver en stabil valuta i förhållande till sina viktigaste marknader. En växande osäkerhet om den svenska kronan försvårar för de mindre och medelstora företag som söker vinna nya marknader utanför landet. En ekonomisk politik som följs av sjunkande kronvärde urholkar välfärden och snedvrider förutsättningarna för nytt företagande till förmån för de stora företag som genom sänkt kronkurs får ökad konkurrenskraft.

Det är mot denna bakgrund av yttersta vikt att Sverige tar full del i samarbetet om den gemensamma valutan. Euron bör snarast möjligt bli svensk valuta. Sverige bör därför snarast fatta beslut om fullt deltagande i valutasamarbetet. Omedelbart efter ett positivt beslut skall Sverige inträda i ERM2.

3.2.11 Fri handel

Fri handel skall vara en övergripande norm för den ekonomiska politiken. Tullar och skatter som motverkar en fri handel och fria kapitalrörelser leder till högre kostnader och högre räntor samtidigt som marknaderna fungerar sämre. Mot denna bakgrund skall den så kallade Tobinskatten avvisas. De som ytterst drabbas är de enskilda människorna. Sverige skall med engagemang driva fri handel i och utanför EU. Den europeiska unionens jordbrukspolitik bör inom ramen för internationella överenskommelser om ömsesidiga avregleringar avvecklas till förmån för en ökad fri handel.

3.3 Tid för en offensiv reformpolitik

3.3.1 Reformagendan för det nya årtiondet

Det kommande decenniets reformagenda handlar om att öka utrymmet för den enskildes valfrihet, arbetsamhet och företagande. Marknadsekonomiska reformer ger både mångfald och ökad trygghet. Det offentliga skall stå för en grundläggande trygghet och prioritera stöd till dem som inte genom eget arbete och egna ansträngningar kan klara den egna vardagen på ett värdigt sätt.

De enskilda hushållen skall i största möjliga utsträckning ha sin trygghet i egna händer och kontroll över den egna ekonomin. En socialt framsynt skattepolitik skall minska behoven av bidrag och transfereringar till dem som genom eget arbete kan försörja sig.

Reformpolitiken skall ske inom ramen för stabila offentliga finanser och de krav som den europeiska unionens konvergenskrav ställer.

3.3.2 En politik för företagsamhetens och arbetets Sverige

Det är Sveriges konkurrenskraft om företagande och kunskap som avgör framtidens välfärd och välstånd. Det är den enskilde företagarens villkor som ger ett ökat företagande över hela landet.

Förenklingen för företagandet bör genomföras enligt Simplexgruppens förslag. Det skall bli lättare att starta företag och möjligheten att få F-skattsedel underlättas.

Arbetsmarknaden bör reformeras med sikte på att skapa en större flexibilitet och en större mångfald av åtgärder för att ge fler arbetslösa arbete. Arbetsrätten bör göras mer individuell för att leva upp till en ny tids arbetsmarknad. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk och så utformad att den stimulerar och underlättar jobbsökande. Privata arbetsförmedlingar och rekryteringsföretag spelar en allt större roll i detta arbete. Utbildningen för vuxna bör i en större utsträckning återspegla den enskildes villkor och önskemål. Den kvalificerade yrkesutbildningen skall stärkas.

Företagandebeskattningen måste utformas så att företagande och investeringar i Sverige stimuleras och att det svenska företagsklimatet kan hävda sig i ett internationellt perspektiv. Förmögenhetsbeskattningen liksom dubbelbeskattningen på aktieutdelningar bör avskaffas. Sparande i fonder skall kunna flyttas utan att realisationsvinstbeskattning utgår. Beskattningen av optioner bör förändras för att underlätta för svenska företag att ge delaktighet åt anställda. Den statliga inkomstskatten medverkar till utflyttning av forskning och huvudkontor och bör avvecklas. Ökad konkurrens och mångfald skall säkras. Fritt företagande och etableringsfrihet bör genomföras inom sjukvården, utbildningen och omsorgsverksamheterna.

En halverad skatt på hushållsnära tjänster underlättar för familjer och hushåll och skapar en grund för nytt företagande och nya arbeten.

Privatisering av statliga företag leder till bättre ägande och nya förutsättningar för investeringar och tillväxt. Under de kommande åren bör de statliga företagen privatiseras i en takt som är förenlig med marknadens utveckling och till rimliga priser.

3.3.3 En modern inkomstskattereform

Låga inkomster bör skyddas från onödigt skatteuttag. Det skall vara lättare än i dag att leva på sin lön. Behovet av bidrag och transfereringar skall minska. Det skall alltid löna sig att arbeta. Genom lägre skatter skapas förutsättningar för fler jobb även inom områden som är hårt utsatta för priskonkurrens. Sverige skall vara konkurrenskraftigt om företagande och kunskaper.

Ett grundavdrag på 50 000 kronor bör införas. Under treårsperioden höjs det upp till drygt 40 000 kronor. Grundavdraget motverkar fattigdomsfällor, minskar bidragsbehov och leder till fler jobb. Ett förvärvsavdrag minskar marginaleffekterna och stimulerar till ökat arbete. Förvärvsavdraget bör långsiktigt vara på 15 procent av inkomsten. Under treårsperioden införs det med 13 procent.

Den statliga inkomstskatten bör avvecklas. Den sänks till 17 procent under treårsperioden.

Skattepolitiken måste ta hänsyn till försörjningsbördan. Ett grundavdrag på 15 000 kronor per barn införs omgående. Tillsammans med dagens barnbidrag innebär detta nya och bättre förutsättningar för barnfamiljernas trygghet.

Tyngdpunkten i den moderata inkomstskattereformen ligger på låg- och medelinkomsttagare. De skattesänkningar som vi genomför leder till ett radikalt minskat behov av bidrag och transfereringar för hushåll med arbetsinkomster. Skattesänkningarna som riktar sig till låg- och medelinkomsttagare är väsentligt större än de utgiftsminskningar som påverkar hushållens köpkraft. Vår inkomstskattereform är ett led i arbetet på att göra Sverige till en ledande tillväxtnation och ett samhälle präglat av en social trygghet som människor förfogar över själva.

3.3.4 Sverige som en ledande kunskapsnation

Vi vill göra alla skolor till fria skolor som kan fokusera sitt arbete på undervisning, pedagogik och en bra miljö för eleverna. Genom en nationell skolpeng säkras både elevernas fria val och förutsättningarna för mångfald och självständiga skolor i konkurrens om den bästa undervisningen. Mångfalden bland skolor kan möta fler elevers behov. Skolpengen leder inte bara till ett fritt skolval utan också till att nya skolor kan växa fram alltmedan skolor som inte håller de mått föräldrar och elever ställer tvingas förändra sin verksamhet till det bättre. Ett företagande inom skolan kan vitalisera det svenska utbildningssamhället.

Den nationella skolpengen leder till att pengarna till skolan går rakt in i de enskilda skolorna och klassrummen. Det blir rektorer och lärare som får möjligheten att på bästa sätt använda resurserna. Rekryteringen av lärare blir den enskilda skolans sak. Möjligheten att vara en dynamisk institution för utbildning mitt i det svenska kunskapssamhället förstärks i och med att gränsen mellan privat och offentlig sektor löses upp. Vi ökar på de särskilda anslagen till skolan med 4,5 miljarder kronor och inför en skolpeng som omfattar över 60 miljarder kronor. Det är den största och viktigaste reformen för att förnya och förbättra den svenska skolan och utbildningsväsendet i Sverige.

Universitet och högskolor får ökade medel till forskning och undervisning. Vi vill kraftigt bygga ut forskningen så att Sverige kan verka framgångsrikt på den internationella forskningsfronten. Särskilt viktigt är det i dag att ge grundforskningen bättre villkor. En särskild satsning genomförs på bioteknik och biomedicin. Vi vill att ytterligare en eller två högskolor skall bli självständiga och avsätter medel för detta. Vi förstärker forskningen och den högre utbildningen med närmare 5 miljarder kronor.

Till hösten återkommer vi till en reform för att säkra en vuxenutbildning som ger en ökad anställningsbarhet och trygghet på arbetsmarknaden baserad på den enskildes villkor och förutsättningar.

3.3.5 En sjukvård i klass med världens bästa

Vi vill genomföra en obligatorisk, gemensamt finansierad, hälsoförsäkring som innebär att pengarna följer patienten och därmed tillfaller den vårdgivare patienten väljer. Därmed blir sjukvården en dynamisk del i en ny tids ekonomi. Nytt företagande och nya lösningar stimuleras i en innovativ ekonomi där alla resurser för sjukvård tas till vara. Den understöds av särskilda resurser på 0,5 miljarder kronor för att arbeta bort köerna.

Vårdgarantin blir den enskilde patientens rättighet och kan användas inom såväl privat som offentlig sjukvård inom eller utom landet om det egna landstinget inte klarar sitt åtagande. Den leder till väsentligt kortare köer och minskad sjukfrånvaro. Ett första steg mot en allmän hälsovårdsförsäkring tas genom en obligatorisk hälsovårdsförsäkring och för att förstärka vårdgarantin tillförs sjukvårdens direkta verksamheter 7 miljarder kronor under den kommande treårsperioden.

Den svenska sjukvården kan med mångfald, företagande och konkurrens utvecklas snabbare inte bara efter patienternas behov och önskemål utan också efter de möjligheter som ny medicinsk vetenskap ger möjlighet till. Kombinationen av ledande medicinsk forskning, de stora genombrotten inom biotekniken och ett dynamiskt företagande inom sjukvårdssektorn kan bidra till att Sverige blir ledande när det gäller modern sjukvård.

3.3.6 En äldreomsorg präglad av respekt för den enskilde

Vi vill införa en nationell äldrepeng som gör det möjligt för den enskilde att välja hur och var man skall tillbringa sina dagar som äldre. En ökad mångfald och ett nytt företagande skapar en ny tjänstesektor men också en ökad trygghet och värdighet för våra äldre.

Det kommer att vara en av det svenska samhällets största utmaningar att leva upp till de krav som en allt större andel äldre innebär. Ett första steg är att säkra att äldre medborgare har en rätt att bestämma över sin egen tillvaro och har möjlighet att ställa krav i sin egenskap av individer. Ett andra steg är att säkra att omsorgen om de äldre får en tillräckligt stor andel av vårt samhälles samlade resurser så att kvalitet och trygghet kan säkras.

3.3.7 En socialförsäkringsreform

Sverige behöver en socialförsäkringsreform i pensionsreformens fotspår. Målsättningen bör vara ett robust och oberoende försäkringssystem där förmåner och avgifter relaterar till varandra och inte påverkas av de offentliga finansernas utveckling.

Reformen bör utformas så att den bidrar till minskad ohälsa och sjukfrånvaro och att den som är sjuk så snart som möjligt kan bli frisk.

Vi tar nu de första stegen för att nedbringa de höga frånvarotalen. Genom ett större ansvar hos de enskilda försäkringskassorna ökar förutsättningar för rehabilitering. Införandet av en vårdgaranti leder till kortare sjukskrivningar för dem som i dag står i kö. Minskningen av frånvarodagar har en ekonomisk konsekvens men också en mänsklig. Färre sjukskrivna är ett viktigt socialt framsteg.

3.3.8 En modern infrastruktur

Vi föreslår en omfattande nybyggnad och upprustning av vägar och järnvägar. Det skall vara möjligt att bedriva företagande i hela landet. Storstadsregionerna måste få kommunikationsmässiga förutsättningar som gör det möjligt med fortsatt tillväxt till nytta för Sverige i sin helhet. Regeringens förslag är otillräckligt till omfattning och bortser från de faktiska behov som finns till förmån för interna kompromisser inom regeringskoalitionen. Vi föreslår för den kommande tioårsperioden den största satsningen på vägar och järnvägar som genomförts i modern tid. Arbetet med att rusta upp vägar och järnvägar samt med att bygga nytt påbörjas till skillnad från vad regeringen föreslagit omgående under treårsperioden.

3.3.9 En familjepolitik som gör det lättare att förena arbetsliv med familj

Vi vill tillsammans med de övriga borgerliga partierna genomföra ett barnomsorgskonto med avdragsrätt för styrkta barntillsynskostnader samt etableringsfrihet inom barnomsorgen som ger föräldrarna valfrihet. Vi vill ersätta maxtaxan med en politik som ger barnfamiljer större valfrihet och som inte bortser från behovet av mångfald. Det offentliga stödet till barnomsorgen bör i så stor utsträckning som möjligt gå direkt till barnfamiljerna.

Med många olika former av barnomsorg och en möjlighet för föräldrarna att välja den form som passar bäst för barnet i olika skeden av uppväxten skapar vi också förutsättningar för den bästa möjliga omsorgen om barnen.

En reduktion för skatten på hushållsnära tjänster underlättar för yrkesarbetande att ägna sin fritid åt familj och barn samtidigt som det ger större möjligheter för både män och kvinnor att ägna sig åt yrkesarbete på de villkor man själv föredrar.

3.3.10 Skuldavskrivning

I en tid av globalisering kan vi inte stillatigande se till att ett begränsat antal u-länder står vid sidan av och får en allt fattigare befolkning. Sverige bör därför inom EU, Världsbanken och andra former föreslå att västvärlden gemensamt gör en avskrivning av de högt skuldsatta låginkomstländernas, de s.k. HIPC-ländernas, skuldbörda. Sverige bör gå före genom att förklara sig berett att avstå från sin del i de fordringar det gäller, som torde motsvara en procent av en avskrivning. Detta motsvarar Sveriges del av västvärldens samlade ekonomi och två miljarder dollar.

Det är viktigt att skuldavskrivning görs under vissa förutsättningar, och fyra villkor måste uppfyllas för att ett land skall få sina skulder avskrivna:

Skuldavskrivning får ej leda till ny upplåning (det vore orimligt om fattiga länder gick från en skuldbörda till en ny).
Skuldavskrivning får ej leda till korruption och vanstyre.
De frigjorda resurserna vid skuldavskrivningen får ej finansiera krig.
De berörda länderna måste göra satsningar som kommer den fattiga befolkningen till godo, t.ex. utbildning och sjukvård.

4 Den ekonomiska utvecklingen

4.1 Den internationella utvecklingen

Den internationella konjunkturutvecklingen har under våren, sommaren och hösten kännetecknats av en fortsatt avmattning, vilket gjort att tidpunkten för en förväntad vändning skjutits längre och längre fram i tiden. Avmattningen har varit betydligt kraftigare än vad som förutspåddes i början av året, och höstens prognoser pekar nu mot att den genomsnittliga tillväxten för industriländerna (OECD) för i år stannar på 1,5 procent. Det skulle i så fall innebära den lägsta tillväxttakten i OECD-området sedan 1993. Så sent som i mars i år förutspåddes en BNP-tillväxt för OECD på 2,5 procent för i år, och i slutet av förra året pekade prognoserna mot en tillväxttakt för i år på nära 3 procent.

För nästa år pekar prognoserna på en tillväxt i OECD-området på strax under 2,5 procent. Noteras bör att dessa prognoser är gjorda före terrorattacken i USA. Då den allmänt vedertagna definitionen av recession för världsekonomin är en global tillväxt under 2,5 procent (för enskilda länder är definitionen av recession oftast negativ tillväxt två kvartal i rad) innebär det att prognoserna redan före terrorattacken i USA pekade mot recession både i år och nästa år.

Internationella valutafonden (IMF) gjorde redan före terrorattacken prognoser om att världsekonomin stod på randen till recession. För världen som helhet trodde IMF på en tillväxt på 2,6 procent i år, vilket också det är den lägsta globala tillväxtsiffran på åtta år.

Negativt för den globala ekonomin är att världshandeln förväntas utvecklas trögt. IMF uppskattar årets tillväxtsiffra till 4 procent för den internationella handeln, vilket är den lägsta sedan recessionen i början av 1990-talet. Den amerikanska investmentbanken Morgan Stanley var en av de första större instituten att lämna en tillväxtprognos efter händelsen i USA, och dess prognos pekar mot en världstillväxt på 1,8 procent för i år och 2,1 procent nästa år. För industriländerna är banken än mer pessimistisk och räknar med en genomsnittlig tillväxttakt på 1 procent både i år och nästa år. Framför allt för nästa år ligger därmed Morgan Stanley klart lägre än i stort sett alla tidigare prognoser, och banken varnar för att den kommande lågkonjunkturen kan bli den djupaste sedan andra världskriget.

Det som kännetecknar den nuvarande avmattningen är att den pågår simultant över i stort sett hela världen. Det finns således ingen region som kan hålla tillväxten uppe och dämpa nedgången. Tvärtom har den senaste nedgången visat en sällsam förmåga att snabbt sprida sig så att inga länder eller världsdelar ”klarat sig undan”. En anledning till att avmattningen spridits såpass snabbt kan till stor del bero på den nya ekonomin. Nya och mer effektiva informationssystem har förkortat reaktionstiden hos företagen och deras kunder och leverantörer. En begynnande avmattning leder därmed snabbt till lägre inköp och minskade lager, inte bara i USA, utan även i Europa och Asien.

Den internationella utvecklingen leds främst av en påtagligt lägre aktivitet i den amerikanska ekonomin. Tillväxttakten i den inhemska efterfrågan i USA har saktat av betänkligt, och förväntas för helåret 2001 uppgå till omkring hälften, jämfört med föregående år. Under årets andra kvartal ökade USA:s BNP med marginella 0,2 procent, räknat i årstakt, vilket är den svagaste tillväxtsiffran för ett enskilt kvartal på åtta år. För helåret 2001 räknar OECD med en BNP-tillväxt på 1,6 procent, vilket kan jämföras med förra årets tillväxt på drygt 4 procent. Så sent som i mars i år låg BNP-prognoserna för 2001 fortfarande på omkring 2 procent. För nästa år tror OECD på en amerikansk tillväxt på 2,5 procent.

De bakomliggande orsakerna till den amerikanska nedgången är tidigare överinvesteringar och en alltför stark tro på IKT-sektorns snabba tillväxt (informations- och kommunikationsteknik), som i sin tur ledde till uppblåsta börskurser för inte minst företag inom just IKT-sektorn. Det var också inom denna sektor som nedgången började, när tidigare överoptimistiska förväntningar skruvades ned.

När industriproduktion och investeringar fallit kraftigt har den privata konsumtionen till viss del hållit uppe ekonomin, men indikationer finns på att även hushållen är på väg att dra ned på konsumtionen. Index över de amerikanska konsumenternas förväntningar (consumer confidence) uppvisade i september den största nedgången för en enskild månad sedan oktober 1990. Undersökningen gjordes delvis efter den 11 september, men redan innan dess fanns en rad negativa faktorer att peka på. Den högsta arbetslösheten på fyra år (4,9 procent i augusti), efter en dramatisk ökning bara de senaste månaderna samt fallande börskurser (Dow Jones minus 25 procent hittills i år, och Nasdaq minus 40 procent) talar också för en klart lägre konsumtion och därmed en klart lägre tillväxt.

Det börjar bli alltmer klart att den mycket måttliga uppgång i hushållssparandet, vilket i sin tur betyder fortsatt hög konsumtion, som sågs som en förutsättning för en kortvarig avmattning i USA, inte kommer att bli verklighet. Ett tecken på detta var att konsumtionen under sommaren ökade klart mindre än vad som varit motiverat med tanke på skatteåterbäringen om i genomsnitt 800 dollar per hushåll. Enligt beräkningar ökade därmed den amerikanska sparkvoten från 1 procent i juni till 2,5 procent i juli, d.v.s. mer än en fördubbling.

Andra konjunkturindikatorer pekar i samma riktning. Inköpschefsindex (NAPM), som allmänt betraktas som en av de mest tillförlitliga s.k. early indicators, har fortfarande ett indextal på under 50, vilket signalerar fortsatt avmattning i industrikonjunkturen. I september föll indexet ytterligare, även om nedgången var något mindre än vad pessimisterna bland konjunkturbedömarna hade räknat med.

Den amerikanska centralbanken Federal reserve har hittills i år genom upprepade på varandra följande räntesänkningar dragit ned sin korta styrränta med totalt 4 procentenheter till 2,5 procent i syfte att dämpa avmattningen och stimulera en snar återhämtning. Än har således ingen märkbar uppgång synts till, inte ens när det gäller de annars så räntekänsliga investeringarna. Uppenbarligen är vinstutsikterna inte tillräckliga för att motivera ökade investeringar.

Det är ännu för tidigt att dra några långtgående slutsatser vad gäller effekterna av terrorattacken i New York i mitten av september. Det finns olika scenarier vad gäller den fortsatta utvecklingen av krisen – en tämligen snabb USA-ledd attack mot specifika mål eller en utdragen period av väntan och osäkerhet. Oavsett vad som blir verklighet så måste risken att såväl konsumtionsbeslut som planerade investeringar skjuts på framtiden bedömas som mycket stor. Undersökningen av konsumenternas förtroende för ekonomin för september gjordes delvis efter terrorattacken och visade därmed vilken effekt händelsen hade på hushållens konsumtionsplaner. En trolig effekt är därmed att en eventuell återhämtning dröjer ytterligare. Blir konflikten långvarig kan effekterna på konjunkturen i USA, och därmed också i övriga världen, bli starkt negativa. Morgan Stanleys prognos, som således gjordes efter terrorattacken, indikerar en tillväxt i USA på 1 procent både i år och 2002.

Så länge konflikten inte fått något som liknar en upplösning riskerar osäkerheten att bestå, vilket drabbar såväl investeringar som kurserna på aktiemarknaden. Inte minst det sistnämnda kan i sin tur öka hushållens pessimism än mer. I dagens internationaliserade ekonomi kommer en sådan utveckling naturligtvis att till stor del bli global.

Ytterligare en osäkerhetsfaktor utgör oljepriset. Efter en uppgång direkt efter terrorattacken föll oljepriset tillbaka efter spekulationer om att en lägre ekonomisk aktivitet minskar efterfrågan på olja. Vid en accelererad oro, framför allt om det sker i Mellanöstern, ökar risken att oljepriset på nytt drivs upp. Ett högre oljepris under en längre period skulle dämpa tillväxten i de oljeimporterande länderna ytterligare. I denna del framstår emellertid den tydliga politiska viljan att hålla oljepriset nere som en stabiliserande faktor i en i övrigt osäker miljö.

Konjunkturutvecklingen i Europa uppvisar många likheter med USA, även om de bakomliggande orsakerna skiljer sig åt. Fallande investeringar och industriproduktion, bl.a. beroende på en svagare export till den amerikanska marknaden, inledde avmattningen. Men även i Europa syns nu en vikande konsumtion, vilket sänker tillväxten ytterligare.

Nedgången har varit tydligast i Tyskland, där tillväxten för i år beräknas hamna på strax över 1 procent. För euroområdet som helhet ligger tillväxtprognoserna för innevarande år på strax under 2 procent. Den europeiska centralbanken ECB har, i likhet med amerikanska Fed, dragit ned styrräntan, även om ECB varit betydligt mer försiktig än Fed. Det faktum att inflationen inom euroområdet legat över ECB:s övre gräns på 2 procent har säkerligen bidragit till att den europeiska centralbanken inte gått lika snabbt fram med sänkta räntor som den amerikanska.

Även i Europa pekar konjunkturindikatorerna på att en uppgång dröjer. Precis som i USA så ligger inköpschefsindex på under 50, vilket således indikerar fortsatt avmattning.

Diagram: Inköpschefsindex i USA och Europa.

Image: Fi291-1.jpg

Inköpschefsindex bygger på intervjuer med inköpschefer om konjunkturläget. Ett indextal under 50 tyder på avmattning.

Nedgången i USA och Europa har bidragit till att sänka aktiviteten i de asiatiska länderna. I Japan, som redan i utgångsläget led av stora kvarvarande strukturella problem, har vikande efterfrågan på IT-utrustning och elektronisk utrustning, liksom bilar, gjort att den ekonomiska situationen förvärrats än mer. Det mesta tyder på att Japan kommer att uppvisa negativ tillväxt i år, efter förra årets modesta tillväxttakt på 1,5 procent.

Slutsatsen är att det internationella konjunkturläget är mycket osäkert och att nedgången hittills visat sig vara djupare än vad flertalet prognoser tidigare indikerat. Därmed kommer även en tydlig återhämtning att dröja, och ett så kallat V-scenario, d.v.s. en snabb nedgång följd av en lika snabb uppgång, ter sig nu allt mindre sannolik. Regeringens bild av den ekonomiska utvecklingen ter sig mot denna bakgrund alltför optimistisk, även om man ser till enbart tiden före den 11 september. Effekterna av terrorattacken i USA är svårbedömda, framför allt på längre sikt, men helt klart är att osäkerheten har ökat än mer, vilket i sig lär komma att påverka den ekonomiska utvecklingen negativt. Dessa negativa effekter kommer med största säkerhet att överskugga de konjunkturstimulanser som finns i främst USA i form av skattesänkningar och lägre räntor.

4.2 Utvecklingen i Sverige

Den internationella avmattningen har lett till en påtagligt lägre ekonomisk aktivitet även i Sverige. Fallande export har slagit mot i första hand industriproduktionen och investeringarna. Den privata konsumtionen har till följd av högre disponibla inkomster varit förhållandevis stabil hittills under året, med undantag för bilar och kapitalvaror, där en märkbar nedgång har observerats. Fallande börskurser (Stockholmsbörsen minus 35 procent hittills i år), utplanade bostadspriser samt ett försämrat arbetsmarknadsläge förväntas emellertid inom kort slå även mot konsumtionen.

Precis för vad som gäller internationellt så tyder nu det mesta på att avmattningen i Sverige blir både djupare och mer utdragen än vad som tidigare förutspåtts. Ett s.k. V-scenario ter sig också i Sverige som alltmer osannolikt. I stort sett samtliga prognoser indikerar nu att BNP-tillväxten för i år hamnar en bra bit under 2 procent, vilket i så fall innebär den lägsta tillväxten för ett enskilt år sedan 1996.

Tabell: BNP-prognoser för Sverige, uttryckt som procentuell förändring (publiceringsmånad inom parentes).

	Regeringen (september)	KI (augusti)	Svenskt näringsliv (augusti)	Nordea (augusti)	SEB (september)	SHB (september)
2001	1,7	1,6	1,4	1,5	1,5	1,7
2002	2,4	2,7	1,5	2,5	2	2,6
2003	2,6	2,7	–	3,0	2,7	2,9

FD = Finansdepartementet

Noteras bör att samtliga prognoser gjordes före terrordåden i USA, en händelse som med största säkerhet innebär en än sämre utveckling, både vad gäller produktion, investeringar och konsumtion. Prognoserna om en tillväxt på över 2 procent redan nästa år riskerar därmed att inte infrias. Hittills är det bara SEB som gjort en reviderad konjunkturprognos till följd av händelsen i USA.

SEB publicerade i slutet av september en uppdaterad konjunkturprognos där effekterna av terrorattackerna i USA beaktades. I det negativa scenariot, som också bedöms vara det mest troliga, bedöms det krigsliknande tillstånd som terrorattacken ger upphov till leda till stora effekter på ekonomin. Recessionen i USA – här definierad som minst två kvartal i följd med negativ tillväxt – förväntas fortsätta under en stor del av nästa år. USA:s BNP förväntas falla med 0,3 procent för helåret 2002. Detta leder naturligtvis till en sämre utveckling även i andra länder, och SEB räknar i så fall med att nästa års svenska tillväxt stannar på 1 procent. För euroområdet blir tillväxten 0,7 procent för nästa år. Den något starkare utvecklingen i Sverige förklaras med den stimulans som exportsektorn får av den svaga kronkursen.

	Jordbävningsscenariot (snabbövergående kris)	Gulfscenariot (en utdragen kris)
2001	1,5	1,4
2002	1,9	1
2003	2,7	2,7

Men även före den tragiska händelsen i USA var det uppenbart att de flesta prognosmakare underskattat den internationella nedgångens inverkan på Sverige. Nyligen reviderad statistik visar också att BNP-tillväxten för andra kvartalet uppgick till 1,1 procent, räknat på årsbasis. Den preliminära BNP-statistiken visade på en tillväxt på 1,4 procent.

De flesta bedömare har tidigare tagit fasta på hushållens högre reallöner och det faktum att det dröjde innan det syntes någon försämring vad gäller sysselsättningen. Därmed skulle – precis som gällde för många utländska prognoser – konsumtionen hålla uppe tillväxten. Statistik under sommaren och hösten indikerar emellertid att läget på arbetsmarknaden är på väg att försämras. Antalen varsel har de senaste månaderna ökat till de högsta nivåerna sedan 1993, vilket med stor sannolikhet kommer att slå igenom i högre arbetslöshet. Regeringens förhoppning om en minskad arbetslöshet i en vikande konjunktur framstår med denna bakgrund som önsketänkande.

På arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, medgav man i slutet av september att den tidigare prognosen om 94.000 nya jobb med största sannolikhet inte kommer att infrias. I stället syns tendenser till stigande arbetslöshet, och AMS:s generaldirektör säger att regeringen nu måste vara beredd att snabbt öka resurserna för arbetslöshetsbekämpningen. I annat fall kommer arbetslösheten att ta fart, lyder varningen.

Att hushållen numera också tror att arbetslösheten kommer att öka, enligt SCB:s undersökningar, är en stark indikation på att konsumtionen kommer att minska. I augusti i år var det 37 procentenheter fler som trodde att arbetslösheten skulle stiga än som trodde att den skulle falla. I augusti förra året var det 53 procentenheter fler som trodde att arbetslösheten skulle minska än att den skulle öka.

Statistiken över hushållens förväntningar (CCI), där hushållens förväntningar om den egna ekonomin och landets ekonomi vägts ihop till ett mått, visar en kraftig nedgång under innevarande år. Det finns således starka skäl att förmoda att konsumtionen kommer att vika framöver, vilket innebär att en av tillväxtens starkaste drivkrafter – den allra starkaste hittills under året – kommer att avta. Den tesen får också stöd i nyligen reviderad statistik som visade att konsumtionen steg med marginella 0,1 procent under andra kvartalet, räknat på årsbasis. Den preliminära statistiken hade tidigare visat en ökning på 1 procent.

Diagram: Hushållens förväntningar om den egna ekonomin och landets ekonomi (sammanvägt). Nettotal av det antal som svarat framtida bättre utveckling minus det antal som svarat framtida sämre utveckling (procentenheter).

Image: Fi291-2.jpg

Det är emellertid inte bara hushållen som förbereder sig för sämre tider. Även företagare, eller åtminstone potentiella företagare, gör uppenbarligen bedömningen att affärsklimatet kommer att försämras. Under första halvåret 2001 minskade antalet nyregistrerade företag med 18 procent jämfört med första halvåret 2000, enligt statistik från Nyföretagarbarometern/Jobs & Society. Det är det största raset på tio år.

Även andra konjunkturindikatorer, såsom inköpschefsindex, indikerar att en uppgång dröjer. Det svenska inköpschefsindex (ICI) låg i augusti fortfarande under 50, vilket således tyder på en fortsatt nedgång i industrikonjunkturen.

Diagram: Svenskt inköpschefsindex.

Image: Fi291-3.jpg

Inköpschefsindex bygger på intervjuer med inköpschefer om konjunkturläget. Ett indextal under 50 tyder på avmattning.

Ytterligare en specifik risk för Sverige, som vi varnade för i vårmotionen, är landets stora beroende av telekomsektorn. I början av september gav Ericsson beskedet om att uppgången på mobilsystemmarknaden dröjer. Även nästa år förväntas marknaden växa med allra högst 5 procent, alternativt ingen ökning alls, vilket är samma scenario som för innevarande år. Nedgången i svensk export kan därmed bli extra stor. Internationella valutafonden (IMF) pekade i sin årsrapport från i somras på just detta faktum, och slutsatsen var att den fördjupade amerikanska avmattningen i kombination med Sveriges beroende av telekomsektorn talar för att nedgången i Sverige blir kraftigare än vad tidigare prognoser indikerat.

Att Sverige riskerar att drabbas extra kraftigt av den internationella nedgången illustreras också av den kraftiga nedgången i kursen för den svenska kronan. Kronan har på ett år tappat 15 procent av sitt värde, och även om kronan till stor del är lågt värderad på grund av långsiktiga strukturella faktorer har exportbortfallet och Ericssons problem säkerligen påverkat utvecklingen det senaste halvåret.

Precis vad som gäller för den internationella konjunkturutvecklingen tyder det mesta på att prognosmakare tidigare underskattat styrkan i nedgången även i Sverige. Konjunkturstimulerande faktorer, såsom en förhållandevis expansiv finanspolitik, överskuggas av negativa faktorer som förväntningar om stigande arbetslöshet och ökad internationell osäkerhet till följd av terrordåden i USA. Den lägre tillväxten i Sverige kommer ofrånkomligen att slå mot de offentliga finanserna, och den ekonomiska politiken måste därför inriktas på strukturella reformer i stället för som hittills på ökade utgifter.

5 Sveriges ekonomiska läge

5.1 Högsta arbetslösheten någonsin i slutet av en högkonjunktur

Även vad gäller andra faktorer än de rent statsfinansiella är Sveriges utgångsläge inte starkt inför den stundande avmattningen. Vi går nämligen ur högkonjunkturen och in i lågkonjunkturen med en mycket hög arbetslöshet. Det senaste året har arbetslösheten legat på den högsta nivån någonsin i slutet av en högkonjunktur.

Antalet sysselsatta är lägre i dag jämfört med konjunkturtoppen 1990. Antalet sysselsatta 1990 var som mest 4,5 miljoner mot omkring 4,3 miljoner i dag. Sysselsättningsgraden, som mäter andelen sysselsatta av den arbetsföra befolkningen, låg för helåret 1990 på 83 procent, mot under 80 procent i dag. Mellan 1997 och 2000 ökade dessutom den verkliga sysselsättningen med bara en fjärdedel av den uppmätta till följd av den ökade sjukfrånvaron. Antalet arbetade timmar har heller inte ökat i samma utsträckning som sysselsättningen. Antalet arbetade timmar är inte högre i dag (år 2000) än de var 1985.

Regeringens arbetsmarknadspolitik är till stor del också en statistikpolitik där man medvetet inte räknar med alla som är arbetslösa. Att regeringen talar om fyra procent arbetslösa (4,3 procent i augusti) beror på att endast en knapp tredjedel av alla arbetslösa räknas in i statistiken för öppen arbetslöshet. Om även personer som omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder, latent arbetslösa och undersysselsatta räknas in så ser vi att den verkliga arbetslösheten är närmare 14 procent. Om även människor som erhållit förtidspension samt långtidssjuka räknas som arbetslösa blir siffran över 20 procent.

Tabell. Den verkliga arbetslösheten

(augusti 2001), tusental.

Arbetslösa	191
Procent av arbetskraften	4,3
I åtgärder	92
Summa	283
Procent av arbetskraften	6,3
Latent arbetssökande	107
Undersysselsatta	224
Kunskapslyftet, varav hälften av totalt 80 000 kan räknas som arbetslösa	40
Totalt	654
Procent av arbetskraften	14

Källa: SCB

Att arbetslösheten inte kommit ner på lägre nivåer trots de senaste årens högkonjunktur tyder på en dåligt fungerande arbetsmarknad. Detta blir än mer tydligt av det faktum att det, trots den höga arbetslösheten, råder brist på kvalificerad arbetskraft inom många branscher och områden. Det har till stor del också handlat om regionala obalanser, där arbetslösheten varit, och fortfarande är, hög i vissa regioner, medan det i andra regioner, främst storstadsområdena, råder brist på branschkunnig arbetskraft.

Till en del beror detta på att sysselsättningen ökat de senaste åren på grund av att sjukfrånvaron inte lett till så många fler faktiskt sysselsatta.

Tabell: Sysselsättningsökningen till stor del en bubbla.

Image: Fi291-4.jpg

Sysselsättningsökningen mellan 1977 och 2000 är till stor del en bubbla. Ökad sjukfrånvaro har ätit upp större delen av den ökade sysselsättningen, och den verkliga sysselsättningen har bara ökat med en fjärdedel av den redovisade.

Trots att arbetslösheten är så hög finns det indikationer på att den likväl inte är förenlig med låg inflation. Enligt analyser från OECD har den svenska jämviktsarbetslösheten (NAIRU ¹) ökat de senaste åren till över 5 procents öppen arbetslöshet. Detta är en hög siffra och ytterligare ett tecken på att den svenska arbetsmarknaden fungerar mycket dåligt. Regeringen verkar till stor del hålla med om denna analys – eftersom avmattningen ses som positiv då den bidrar till att hålla inflationen nere. Regeringen föredrar således lägre tillväxt i stället för strukturella reformer som kan göra att ekonomin kan växa långsiktigt utan inflation.

Nu tyder det mesta på att arbetslösheten också är på väg att öka. Antalet varsel på arbetsmarknaden ligger i nuläget på de högsta nivåerna sedan 1993. Risken för att detta slår igenom i högre arbetslöshet är uppenbar, något som regeringen uppenbart står helt oförberedd inför. I budgetpropositionen räknar regeringen med att arbetslösheten fortsatt ska falla tillbaka till under 4 procent de kommande två åren. Trots att tillväxtprognosen för de kommande åren reviderats ned ligger antagandena för arbetslösheten kvar på i stort sett oförändrade nivåer, vilket inte tyder på någon handlingsberedskap från regeringens sida.

Diagram: Ökade varsel på arbetsmarknaden.

Image: Fi291-5.jpg

5.2 Sårbara statsfinanser gör Sverige dåligt rustat inför lågkonjunkturen

Till följd av den internationella avmattningen kommer tillväxttakten i Sverige de kommande åren att komma ned på en betydligt lägre nivå, jämfört med de senaste åren. Från 1994 och fram till och med förra året växte Sveriges BNP med i genomsnitt 3 procent per år, vilket å andra sidan låg i linje med den genomsnittliga tillväxten för OECD-länderna. Precis som Sverige under 1990-talets andra hälft drogs med i en internationell högkonjunktur så kommer Sverige nu att dras med i en internationell nedgång, som enligt de senaste prognoserna riskerar att utvecklas till en ren recession.

För innevarande år kommer den inhemska tillväxten att blir den lägsta sedan lågkonjunkturen i början av 1990-talet (med undantag för en högst tillfällig avmattning 1996), och det mesta tyder nu på att prognoserna om en tillväxt på över 2 procent redan nästa år inte kommer att infrias. Avmattningen i USA blir av allt att döma djupare än vad som tidigare varit prognostiserat (se föregående kapitel). Den enda reviderade konjunkturprognosen för Sverige som publicerats sedan terrordåden i USA pekar också mot en klart lägre tillväxt än i tidigare prognoser.

Hur ser då utgångsläget ut när Sverige nu går in i en period av betydligt lägre tillväxt?

Regeringsföreträdare hävdar med jämna mellanrum att ”Sverige står starkt inför avmattningen”, och pekar oftast på de offentliga finanserna, som, enligt regeringen, är starka. En närmare analys visar emellertid att statsfinanserna i dag inte är starkare än de var inför tidigare konjunkturavmattningar.

Beslut som försvagat statsbudgeten med totalt över 100 miljarder kronor de tre senaste åren, till största delen utgiftsökningar, innebär att i stort sett hela budgetsaneringen från 1990-talet är återtagen. Det underliggande saldot i statsfinanserna ligger i stort sett på samma nivå i dag som under den djupa lågkonjunkturen i början av 1990-talet. Att det faktiska saldot för i år uppvisar ett plus på knappt 60 miljarder kronor (år 2001) och att saldot i mitten av 1990-talet visade ett kraftigt underskott beror på att vi just nu befinner oss i slutet av en högkonjunktur, medan vi i mitten av 1990-talet just gått ur den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Dessutom påverkas dagens statsfinanser positivt av stora engångseffekter och överföringar från AP-fonden. Justerat för engångsposter är budgeten i stort sett i balans, och om saldot dessutom justeras för överföringen från AP-fonden visar statsbudgeten för 2001 ett underskott på över 40 miljarder kronor. Nästa år förväntas ett underskott på nära 60 miljarder kronor, rensat för engångseffekter.

Sammantaget betyder detta att statsbudgeten, med hänsyn tagen till vissa engångseffekter, och konjunkturen inte är starkare i dag än vad den var i början av 1990-talet. Den del av budgeten som direkt påverkas av politiska beslut (bortsett från exempelvis privatiseringar, som också är politiskt tagna beslut) är lika svag i dag som för 8–10 år sedan. Detta är resultatet av regeringens utgiftspolitik, som inneburit att statens utgifter de flesta år ökat klart mer än exempelvis inflationen skulle motivera (se tabell).

Tabell: Regeringens beslutade statsutgifter.

	Statens utgifter, exkl. ränteutgifter, mdkr	Ökning per år, mdkr	Ökning per år, procent	Inflation (KPI)
1994	449,6
1995	513,4	63,8	14,2	2,9
1996	559,3	45,9	8,9	0,8
1997	569,2	9,9	1,8	1,9
1998	585,7	16,5	2,9	1
1999	615,3	29,6	5,1	0,6
2000	619,4	4,1	0,7	1,3
2001	642,8	23,4	3,8	2,7*

*) Regeringens prognos (BP 2002)

Källa: ESV och BP 2002

Utgångsläget, vad gäller de offentliga finanserna, inför lågkonjunkturen är således inte starkt. Om, eller snarare när, de konjunkturella utgifterna ökar, bl.a. till följd av stigande arbetslöshet, kommer detta tillsammans med redan höga icke-konjunkturella utgifter att slå hårt mot de totala offentliga finanserna.

Att regeringen under åren av hög tillväxt valt att öka utgifterna har lett till att ett av Sveriges stora problem sedan flera år tillbaka kvarstår, nämligen de offentliga finansernas stora känslighet för konjunktursvängningar. Höga utgifts- och inkomstkvoter gör att utgifterna ökar snabbt när tillväxten faller, samtidig som inkomsterna, till största delen skatteinkomster, lika snabbt minskar. Enligt beräkningar från OECD innebär 1 procentenhets lägre tillväxt att de svenska offentliga finanserna försämras med motsvarande ca 0,75 procent av BNP. Skulle exempelvis BNP-tillväxten för nästa år bli 1,4 procent i stället för 2,4 så skulle saldot i de offentliga finanserna försämras med i runda tal 17 miljarder kronor, vilket är mer än en tredjedel av nästa års förväntade överskott. Detta skulle i sin tur avspeglas i väsentligt större statliga underskott än vad regeringen räknar med.

Sverige står därmed allt annat än starkt inför den stundande ekonomiska avmattningen. Det är därför nödvändigt med en beredskap för att vidta snabba och kraftiga åtgärder om tillväxten blir lägre än vad regeringen räknar med, vilket i dagsläget måste betraktas som mycket troligt.

5.3 Sverige kvar i skattetoppen

Regerings utgiftspolitik har lett till att Sverige fortfarande är i världstoppen vad gäller skatteuttaget. Regeringen har från 1994 och framåt successivt höjt skatterna, både i absoluta tal och som andel av BNP.

Tabell: Statens skatteinkomster.

	Statens skatte-inkomster, mdkr	Ökning per år, mdkr	Ökning per år, procent
1995	421,2
1996	549,1	127,9	30,4
1997	575,3	26,2	4,8
1998	639,7	64,4	11,2
1999	672,4	32,7	5,1
2000	672,8	0,4	0,1
2001	683,1	10,3	1,5

Källa: ESV och BP 2002

Toppen nås i år med en beräknad skattekvot, totala skatter som andel av BNP, på knappt 54 procent. Det innebär ett skattetryck som är över genomsnittet i OECD. Därmed ligger Sverige högst i världen.

Diagram: Skattetrycket i ett urval av länder (1999).

Image: Fi291-6.jpg

Att justera skattekvoten för transfereringar, som regeringen gör i en sammanställning i budgetpropositionen, ändrar inte på det faktum att Sverige ligger allra högst i skattetoppen.

Vad som däremot kan göras är att BNP-vikta skatterna för att visa hur mycket den genomsnittlige OECD-medborgaren betalar i skatt. Om detta görs blir den genomsnittliga skattekvoten för OECD-länderna 32,8 procent, i stället för 37 procent när skatterna inte BNP-viktas (siffrorna gäller för 1999). Skillnaden mellan Sverige och OECD-snittet blir således 19 procentenheter i stället för 15 procentenheter. (Främsta anledningen till det lägre OECD-snittet med BNP-viktade skattekvoter är flera länder med större befolkning.)

Regeringens ovilja att sänka skatterna under den tidigare högkonjunkturen innebär att vi nu går in i en lågkonjunktur med den högsta skattekvoten någonsin i Sverige (bortsett från år 1987 och 1988 då skattekvoten var något högre än för år 2001). Med tanke på det som ovan redovisades, de svenska offentliga finansernas konjunkturkänslighet, innebär det en stor risk att möta en avmattning med såpass högt skattetryck. Om det förenklande antagandet görs att skattekvoten, d.v.s. skatternas andel av BNP, förblir oförändrad innebär en BNP-tillväxt som åren 2002–2003 är 1 procentenhet lägre än i regeringens prognos att den offentliga sektorns skatteintäkter är över 20 miljarder kronor lägre år 2003 (se tabell).

Tabell: Offentliga sektorns skatteintäkter, mdkr.

	2001	2002	2003
Offentliga sektorns skatteintäkter, enligt BP 2002	1142	1162	1221
Offentliga sektorns skatteintäkter vid 1 procentenhet lägre BNP-tillväxt per år 2002–2003	1142	1150	1197
Differens	0	-12	-24

I en alltmer internationaliserad ekonomi blir många skattebaser dessutom alltmer rörliga, vilket i längden skapar stora problem om skatterna, som i Sverige, stark avviker från nivåerna i utlandet. Riksskatteverket (RSV) har tidigare gjort bedömningen att skatteintäkterna kommer att minska med 100 miljarder kronor över en tioårsperiod till följd av globaliseringen.

5.4 Rekordsvag krona

Den svenska kronan har under flera årtionden uppvisat en kontinuerlig och successiv försvagning gentemot flertalet andra valutor. Det senaste året har utvecklingen accelererat då kronan försvagats med 15 procent mot våra viktigaste valutor (TCW-index). Under sensommaren och hösten har kronan legat på den lägsta nivån någonsin mot TCW-index, och kursförsvagningen har varit allra störst gentemot EU:s gemensamma valuta euron.

Detta leder till högre inflationstryck, sämre framtida tillväxtförutsättningar samt ett urholkat värde på inhemska tillgångar. Svenska hushåll får en allt svagare välfärd och förlorar i köpkraft i relation till hushåll i andra länder. Detta visar sig allt tydligare inte minst för dem som förlagt sin semester utomlands.

Samtidigt är det regeringen som förfogar över de medel som skulle kunna leda till en varaktigt starkare valuta. Det utflöde som beror på sämre tillväxtkraft kan motverkas genom sänkt skatt på kapital och reformer som leder till högre tillväxt. Den senaste tendensutvecklingen visar också de problem som drabbar mindre valutor. Den understryker vikten av att Sverige så snart som möjligt deltar fullt ut i eurosamarbetet.

Kronförsvagningen beror inte på enskilda tillfälliga faktorer som är av övergående art. Olika faktorer tenderar i stället att över tiden leda till samma resultat, d.v.s. en svagare krona. Även andra länder har pensionsfonder som sparar i utlandet. Även andra länder har en utlandsskuld att avbetala. Men det är bara Sverige som får en kontinuerligt svagare valuta. Bristande tillväxtkraft, hög kapitalbeskattning och svenska kronans utsatthet är några viktiga faktorer som gett en långsiktig kronförsvagning.

Jämfört med hushållen i andra EU-länder har svenska hushåll under det senaste året förlorat 15 procent av sina löners reella värde. Svenska företag blir genom kronkursens försvagning allt billigare i utländsk valuta, vilket gör dem till intressanta uppköpsobjekt för utländska aktörer. Om det senaste årets växelkursförsvagning blir bestående blir svenska företag således i genomsnitt 15 procent billigare, räknat i utländsk valuta. Det tillfälliga inflöde av kapital som utländska köp av svenska företag ger upphov till kommer på längre sikt att leda till ett utflöde då företagsvinster tillfaller utländska ägare.

För svenska företag med utländska affärskontakter och transaktioner i andra valutor skapar en kraftigt fluktuerande växelkurs ett stort osäkerhetsmoment. Detta gäller främst mindre företag som har sämre möjligheter att skydda sig mot stora växelkursförändringar.

5.5 Alltfler lever på bidrag

De höga inkomstskatterna och den ineffektiva arbetsmarknaden har gjort att fler lever på offentliga bidrag i dag än i början av 1990-talet, d.v.s. vid förra konjunkturtoppen. Antalet utsatta i samhället har således ökat under 1990-talet, något som de senaste årens höga tillväxt inte kunnat råda bot på. Till offentliga ersättningar räknas här sjukpenning, förtidspension, arbetslöshetsersättning, ersättning för deltagande i arbetsmarknadsåtgärder och socialbidrag.

Störst ökning gäller för dem som i dag erhåller arbetslöshetsersättning, följt av dem som omfattas av arbetsmarknadsåtgärder, d.v.s. de ersättningsområden som direkt är förknippade med arbetsmarknaden. Något mer tydligt bevis på att regeringen misslyckats med arbetsmarknadspolitiken går knappast att finna. Men även det faktum att antalet personer som lever på sjukpenning, förtidspension och socialbidrag har ökat är tecken på ett stort misslyckande för regeringens politik.

Diagram: Antalet personer som erhåller bidrag.

Image: Fi291-7.jpg

5.6 Växande inflationstryck

Den svaga växelkursen är en bidragande orsak till att inflationen, mätt som ökningstakten i konsumentpriserna (KPI), steg under innevarande år. Den senaste statistiken visade att inflationen i augusti var 3,1 procent, vilket innebär att inflationen inte bara ligger över Riksbankens inflationsmål på 2 procent, utan också över den övre gränsen, ”taket”, som är 3 procent. Även den underliggande inflationen (UND1X ²), som har stor betydelse för Riksbankens penningpolitik, låg i augusti på 3,1 procent.

Kronförsvagningen är emellertid bara en förklaring till den högre inflationen. Sannolikt klarar inte den svenska ekonomin av att växa med 3 procent per år, vilket varit den genomsnittliga tillväxttakten de senaste fem åren, utan att inflationen tar fart. Det finns starka indikationer på att framför allt arbetsmarknaden är alltför ineffektiv och oflexibel för att möjliggöra en långsiktig hög tillväxt i förening med prisstabilitet. Som tidigare påpekats ser regeringen hellre en avmattning i stället för strukturella reformer för att hålla prisökningstakten nere. Om den högre inflationen är en indikation på att ekonomin slagit i taket och nått kapacitetsgränsen så innebär det samtidigt att regeringens tillväxtantaganden för framtiden är alltför optimistiska (se kapitlet om budgetpropositionen).

Diagram: Stigande inflation.

Image: Fi291-8.jpg

5.7 Ekonomisk frihet

Graden av ekonomisk frihet är viktig för ett lands utveckling. Det finns ett klart samband mellan faktorer som näringsfrihet, handelsfrihet, äganderätt och stabilt rättssystem å den ena sidan och hög tillväxt å den andra. Varje år görs en genomgång av olika länders ekonomiska frihet (Economic Freedom of the World) där länderna tilldelas ett indextal, som i sin tur är en sammanvägning av ett flertal olika delindex.

I det senaste årets sammanställning (bygger på uppgifter från 1999) hamnar Sverige på 20:e plats vad gäller ekonomisk frihet. Det är en marginell förbättring jämfört med 1990, då Sverige låg på 22:a plats. Till de länder som ligger före Sverige, och således har en högre grad av ekonomisk frihet, hör (som vanligt) bl.a. USA, Storbritannien, Irland, Schweiz, Finland, Danmark och Tyskland. Men även länder som Bolivia, Chile, och Argentina bedöms numera ha större ekonomisk frihet än Sverige.

Det som framför allt gör Sverige mindre ekonomiskt fritt än många andra länder är omfattningen av offentlig verksamhet samt transfereringar och subventioner. Även i kategorin högsta marginalskatt tillhör Sverige bottenskiktet. Detta är faktorer som en regering kan åtgärda, och det borde vara en naturlig strävan att öka graden av ekonomisk frihet i Sverige.

Tabell: Ekonomisk frihet

Economic Freedom of the World 2001

1	Hongkong	24	Costa Rica
2	Singapore	24	Italien
3	Nya Zeeland	24	Norge
4	Storbritannien	24	Portugal
5	USA	28	Bahrain
6	Australien	29	Oman
6	Irland	29	Panama
6	Schweiz	29	Peru
9	Luxemburg	29	Filippinerna
9	Nederländerna	29	Spanien
11	Argentina	34	Frankrike
11	Bolivia	34	Nicaragua
13	Kanada	36	Estland
14	Finland	36	Mauritius
15	Österrike	38	Grekland
15	Chile	38	Paraguay
15	Danmark	38	Taiwan
15	Tyskland	41	Dominikanska Rep.
15	Island	41	Kuwait
20	Belgien	43	Ungern
20	El Salvador	43	Sydkorea
20	Japan	43	Uganda
20	Sverige

Källa: Economic Freedom of the World Annual Report 2001

6 Budgetpropositionen

6.1 Regeringen passiv

Den socialdemokratiska regeringen har de senaste åren fört en politik som varit i det närmaste helt fri från långsiktighet och målmedvetenhet. Den goda konjunkturen har ”fått göra jobbet” och regeringen har valt att passivt administrera en högkonjunktur, vilket i huvudsak har gått ut på att föreslå nya utgifter. På regeringens språk har utgiftsökningar för övrigt gått under benämningen ”reformer”. Några förberedelser inför sämre tider har det aldrig varit tal om. Regeringen har inte visat några ambitioner till att genomföra strukturella reformer i syfte att höja Sveriges långsiktiga tillväxtkraft bortom högkonjunkturen. Förmodligen beror detta till stor del på samarbetet med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Regeringens passivitet har gjort att Sveriges ekonomi nu är lika sårbar inför den kommande avmattningen som vid tidigare konjunkturnedgångar. Att tala om att ”Sverige står starkt inför avmattningen” kan bara den göra som inte ser med vilken kraft lågkonjunkturen riskerar att slå mot de offentliga finanserna och mot sysselsättningen. Regeringen har missat chansen att under goda tider reformera ekonomin så att Sverige också i realiteten skulle kunna stå stark inför en avmattning.

Men lika allvarligt är att regeringen inte tagit signalerna om en svagare konjunktur på allvar. Att tala om att reformprogrammet ligger fast samtidigt som tillväxttakten går ned är inte ansvarsfullt. Budgetpropositionen visar att regeringen och dess stödpartier under budgetarbetet blundat för konjunkturutvecklingen.

I den bilaga till budgetpropositionen där den ekonomiska utvecklingen beskrivs och prognostiseras – en analys som till stor skall utgöra bakgrunden till det som föreslås i propositionen – är det uppenbart att regeringen inte tagit till sig det senaste årets och det senaste halvårets konjunktursignaler.

BNP-prognosen är med största säkerhet alldeles för optimistisk. Att revidera ned tillväxten för nästa år med marginella 0,2 procentenheter till 2,4 procent tyder på att regeringen fortfarande håller fast vid tron på en snabb vändning. Detta måste i sin tur bygga på antagandet om en snabb vändning i USA. Ingen av de konjunktursignaler som kommit de senaste månaderna tyder emellertid på att så kommer att bli fallet. I stället indikerar de att uppgången dröjer. I USA uppvisade index för konsumenternas förväntningar för september den största nedgången för en enskild månad på 11 år. Arbetslösheten är den högsta på fyra år, och inköpschefsindex indikerar en fortsatt avmattning. Även i Sverige ser vi kraftigt vikande förväntningar bland hushållen, och konsumtionen var i stort sett oförändrad under andra kvartalet. Inköpschefsindex indikerar också här en fortsatt avmattning. Att regeringen i stort sett inte alls reviderat ned prognoserna för arbetslösheten och sysselsättningen, trots att varslen har stigit till de högsta nivåerna på flera år, är ytterligare ett tecken på bristande insikt om styrkan i avmattningen.

Terrorattacken i USA fick den följden att budgeten blev än mer obsolet än tidigare. Men redan före dåden i New York och Washington var det uppenbart att budgetpropositionen byggde på orealistiska, och ibland rent felaktiga, antaganden.

6.2 Utgiftspolitiken fortsätter

Det faktum att regeringen i budgetarbetet blundat för konjunkturutvecklingen har gjort det möjligt att fortsätta med utgiftspolitiken. Att föreslå nya utgifter samtidigt som de konjunkturella utgifterna med största säkerhet kommer att öka är dock i grunden en ansvarslös politik.

Tabell: Utgiftspolitiken fortsätter. Beslutade statsutgifter enligt budgetpropositionen.

	Statens utgifter, exkl. ränteutgifter	Ökning per år, mdkr	Ökning per år, procent
2000	619,4	4,1	0,7
2001	642,8	23,4	3,8
2002	653,7	10,9	1,7
2003	687,9	34,2	5,2
2004	707,2	19,3	2,8

Källa: BP 2002

Då den s.k. budgeteringsmarginalen – en buffert under utgiftstaket som ska användas för oförutsedda utgifter – redan har tagits i anspråk för beslutade utgiftsökningar måste regeringen snabbt lägga fram förslag om utgiftsnedskärningar om utgiftstaket hotas. (Budgeteringsmarginalen är 1,9 miljarder kronor för år 2002 och 2 miljarder kronor för år 2003.) Problemet är att utgiftsnedskärningar som beslutas i hast riskerar att slå blint, och ofta mot redan utsatta grupper. Att bortse från de problem den ekonomiska utvecklingen innebär är mot den bakgrunden ansvarslöst.

6.3 Utgiftstaken klaras med budgettrixande

För att klara utgiftstaken utan, om möjligt, att vidta drastiska utgiftsminskningar har regeringen återigen ägnat sig åt budgettrixande i syfte att klara taken. Främst är det utgiftstaket för år 2002 som riskerar att överskridas.

Ett sätt är att flytta vissa utgifter från ett år till ett annat. Regeringen skriver oblygt i budgetpropositionen följande: ”För att det statliga utgiftstaket för 2002 inte skall överskridas kommer regeringen att genomföra tidigareläggningar av utgifter till 2001.” Totalt handlar det om 3 miljarder kronor som skall tidigareläggas.

Ett annat sätt är att döpa om utgiftsökningar till skattesänkningar. Ett exempel är ”skattesänkningar” för de pensionärer som inte betalar någon skatt. Bidraget om 1.320 kronor i månaden blir således en form av negativ skatt.

Ytterligare en form av budgettrixande är att höja utgiftstaket. Detta görs för innevarande år genom att taket höjs från 789 till 791 miljarder kronor. Regeringen kallar höjningen för ”teknisk justering”. Den härrör från det faktum att statsbidragen till kommunerna ökar till följd av att kommunernas inleveranser till skatteutjämningssystemet blivit större än väntat. Regeringen har dock vid tidigare tillfällen inte justerat utgiftstaket nedåt i motsvarande fall då det varit lika motiverat, vilket kritiserats av bland andra Ekonomistyrningsverket. Högre utgifter än väntat bör också klaras inom ramen för budgeteringsmarginalen, men problemet är som ovan konstaterats att större delen av budgeteringsmarginalerna redan tagits i anspråk för planerade utgiftsökningar.

Regeringen har också ägnat sig åt budgettrixande genom att lånefinansiera infrastruktursatsningar, i stället för att bokföra dessa som utgifter över budgeten.

Trots detta budgettrixande är det troligt att utgiftstaken kommer att överskridas. Både Konjunkturinstitutet och SEB räknar med att taken kommer att överskridas om regeringen inte kommer med nya besparingar. Konjunkturinstitutet spår i sin senaste konjunkturrapport från augusti att utgiftstaken för både 2002 och 2003 överskrids med ca 10 miljarder kronor vartdera året. SEB räknar i sin prognos från september med att utgiftstaken för 2002 och 2003 överskrids med minst 15 miljarder kronor bägge åren.

Den senaste kronförsvagningen samt ökade långräntedifferensen gentemot Tyskland beror säkerligen till viss del på att finansmarknadsaktörer har börjat spekulera i att utgiftstaken inte kommer att klaras.

6.4 Inga reformer för ökad tillväxt

Regeringen har inte heller i denna budgetproposition föreslagit några strukturella reformer i syfte att höja Sveriges långsiktiga tillväxtpotential. Arbetslösheten definieras överhuvudtaget inte som ett problem, vilket med tanke på det verkliga läget på arbetsmarknaden är minst sagt anmärkningsvärt.

Maxtaxan presenteras som en arbetskraftsutbudshöjande reform, men andra åtgärder går i helt motsatt riktning. Det s.k. friåret är ett exempel. Att det ska bli möjligt att ta ett sabbatsår från arbetet med en ersättning motsvarande 85 procent av a-kasseersättningen är knappast en reform som gagnar arbetskraftsutbudet. Avdragsrätt för fackföreningsavgifter är ett annat exempel på en s.k. reform som knappast gagnar utbudet och tillväxten.

Vissa skatter sänks, men ofta är det för att motverka effekterna av tidigare höjningar. Det mest uppenbara exemplet är kompensationen för egenavgifterna. Fastighetsskattesatsen sänks, men bara för att motverka att frysningen av taxeringsvärdena upphör. Fortfarande kommer många fastighetsägare att få ökad fastighetsskatt, räknat i kronor. Den gröna skatteväxlingen får till följd att vissa energiskatter höjs för hushållen.

Det handlar således om små justeringar inom rådande system. Några generella skattesänkningar är det inte tal om. Därmed kommer Sverige även i framtiden att ha världens högsta skatter, och skattekvoten, skatternas andel av BNP, kommer inte att falla under 50 procent. Det som tillsammans med det höga offentliga utgiftstrycket utgör Sveriges största ekonomiska problem kvarstår således.

Tabell: Statens skatteinkomster.

	Statens skatteinkomster, mdkr	Ökning per år, mdkr	Ökning per år, procent
2000	672,8	0,4	0,1
2001	683,1	10,3	1,5
2002	648,2	-34,9	-5,1
2003	668,2	20	3,1
2004	699,7	31,5	4,7

6.5 Ingen strategi för globaliseringen

Regeringen saknar helt strategi inför en av vår tids största utmaningar: globaliseringen. Samtidigt som denna fortgår med oförminskad hastighet sitter regeringen helt passiv och inväntar en kommande utredning i frågan. Vad globaliseringen ställer för krav behövs det emellertid ingen utredning för att se. De höga skatterna driver ut såväl finansiella tillgångar som arbetskraft ur landet. Statsminister Göran Perssons uttalande i augusti är ytterligare ett bevis på hur handlingsförlamad regeringen är i just denna fråga.

”Företagsflytten går inte att hindra. Vi varken kan eller vill stoppa den”, sade Persson i en intervju ³.

Om regeringen har någon strategi vad gäller globaliseringen så är det i så fall att skattebortfall från de lättrörliga skattebaserna skall kompenseras med högre skatteuttag på de trögrörliga skattebaserna. En sammanställning visar också att regeringens skattehöjningar är större för de trögrörliga skattebaserna som t.ex. fastighetsskatt, moms och i viss mån också kommunalskatten (se tabell). Detta för att det totala skatteuttaget skall hållas konstant. Detta är i grunden en orättfärdig politik.

Ambitionen borde i stället vara att skapa utrymme för generellt lägre skatter. Genom att skatten sänks för alla blir det möjligt att sänka skatterna för de mest rörliga skattebaserna. Det behövs en politik för starka skattebaser, och starka skattebaser förutsätter lägre skatter för alla.

Diagram: Ökning av olika skatteintäkter under perioden 1997–2004.

Image: Fi291-9.jpg

6.6 Orealistiska antaganden bakom tillväxtprognoser

I budgetpropositionen skriver regeringen följande: ”Tack vare uppoffringar från svenska folket under mitten av 1990-talet har Sverige sunda offentliga finanser och låga prisökningar.”

Detta stämmer inte. För det första är i stort sett hela budgetsaneringen från 1990-talet återtagen i form av stora utgiftsökningar (se kapitlet om Sveriges ekonomiska förutsättningar). För det andra är prisökningarna inte längre låga. Inflationen låg i augusti på 3,1 procent, d.v.s. över Riksbankens övre gräns för inflationen på 3 procent.

Företrädare för regeringen säger att inflationen stiger på grund av tillfälliga faktorer, men faktum är att den högre prisökningstakten vi nu ser mycket väl kan bero på ett högt resursutnyttjande.

I budgetpropositionen gör regeringen antagandet att BNP-gapet, d.v.s. skillnaden mellan faktisk och potentiell produktion, är negativt (den faktiska produktionen är lägre än den potentiella) och att gapet kommer att slutas först 2004. Det är anledningen till att regeringen antar att ekonomin kan växa de kommande åren utan att inflationen tar fart. Hur regeringen gjort uppskattningarna av BNP-gapet framgår inte, men faktum är att Riksbanken anser att gapet är slutet redan i år. Konjunkturinstitutet gör bedömningen att BNP-gapet är svagt negativt i år och att det sluts under nästa år. Om Riksbankens och KI:s bedömningar är de rätta, och inte regeringens, kan inflationsuppgången vi nu ser således bero på att ekonomin är på väg att slå i kapacitetstaket. Det talar i så fall för att inflationsuppgången inte är tillfällig. Alternativt att regeringens tillväxtantaganden är orealistiska.

Om det är så att inflationen stiger för att kapacitetstaket är på väg att nås så innebär det att Sveriges ekonomi inte klarar en tillväxt på ca 3 procent utan inflation. Detta borde i sig föranleda strukturella reformer i syfte att öka utbudet i ekonomin. Men några ambitioner åt det hållet syns inte i budgetpropositionen.

6.7 Ingen strategi för kronan

Att kursen på kronan under sommaren och hösten nått nya bottenrekord nämns knappast alls i budgetpropositionen. Att regeringen tar såpass lätt på de problem som kronförsvagningen för med sig är näst intill obegripligt. Regeringen sitter helt passiv medan svenska värden urholkas och svenska medborgare upplever en förlorad köpkraft på 15 procent i relation till utlandet (räknat på det senaste året). Vid sidan av de problem som kronförsvagningen innebär så är utvecklingen för kronan i sig en indikation på ett bristande förtroende för den svenska ekonomins långsiktiga tillväxtkraft. Att regeringen är passiv inför kronförsvagningen innebär också att den inte kan eller vill se de nödvändiga åtgärder som måste till för att utvecklingen skall kunna brytas. Förlorare på regeringens passivitet är svenska löntagare och svenska företag.

7 Den kommunala ekonomin – fokus på kärnuppgifterna

7.1 Kommunerna

Kommunsektorn har ansvaret för angelägna gemensamma åtaganden. Det är viktigt att dessa kan skötas på ett så bra sätt att vi som medborgare upplever att de stora resurser som används i kommun och landsting ger önskat resultat. När kommuner och landsting däremot går utöver sina kärnuppgifter har detta en rad negativa verkningar för medborgarna.

Dels undertrycks privata initiativ och företagande på tjänstesektorn genom en osund konkurrens, dels försämras som regel servicen inom kärnuppgifterna som följd av splittringen av resurser. Många av dagens brister inom t.ex. skolan är en direkt följd av dessa förhållanden.

Den moderata grundsynen är att de uppgifter som skall åligga kommuner i det framtida välfärdssamhället skall skötas inom ramen för den kommunala självstyrelsen. Den kommunala kompetensen måste samtidigt vara tydligt avgränsad så att individers rätt skyddas och bra betingelser för utveckling av gemenskaper och det civila samhället ges.

Genom att vi inför en nationell skolpeng blir kommunernas uppgift att svara för att kommunala skolor har den ledning som gör att de lever upp till de krav som elever och föräldrar ställer. Finansieringen blir däremot ett åtagande för staten och pengarna följer genom den nationella skolpengen eleven. Därmed skapas inte bara en ökad valfrihet och mångfald utan också en process där skolor som inte lever upp till kvalitetskraven kommer att få ett minskande antal elever. Till slut måste de lämna plats för andra skolor, oavsett om dessa är kommunala eller fristående. Den nationella skolpengen innebär genom vår reform att pengarna går direkt till varje skola som därmed kan höja kvaliteten i undervisningen.

En nationell, gemensamt finansierad, hälsoförsäkring bör i framtiden ersätta den nuvarande landstingsskattens finansiering av sjukvård och landstingens nuvarande de facto-monopol ersättas av ett sjukvårdssystem som erbjuder valfrihet och mångfald.

Kommunsektorns samlade utgifter beräknas år 2002 motsvara ca 23 procent av Sveriges BNP, vilket är en internationellt unikt hög siffra som borde stämma till eftertanke. Genom våra förslag om en allmän hälsoförsäkring och en nationell skolpeng ges kommunerna en möjlighet att koncentrera sin verksamhet på grundläggande kommunala uppgifter. Vi föreslår därför att en översyn snarast görs om uppgiftsfördelningen i vårt land mellan stat, kommun, det civila samhället och gemenskaperna. En mer distinkt rollfördelning ger också förutsättningar för den privata tjänstesektorn att växa och skapa nya jobb, vilket säkerställer en bättre valfrihet för medborgarna.

7.2 Skattebasen är grunden för kommunsektorn

År 2002 kommer kommunsektorns inkomster att uppgå till drygt 500 miljarder kronor (exkl. kommunala bolag). Av detta är drygt 70 procent kommunalskatteinkomster, ca 17 procent statsbidrag (statsskatt) och ca 10 procent övriga inkomster.

Grunden för den kommunala ekonomin är således skatteintäkterna och deras tillväxt. Det bästa sättet att stärka kommunernas ekonomi och skapa utrymme för god service och lägre skatter är därför att ha en god tillväxt som ger fler skattebetalare. Om t.ex. sysselsättningen ökar så att arbetsinkomsterna stiger med en procent mer per år i tre år ökar kommunernas skatteintäkter med cirka 10 miljarder kronor. Regeringen för sina resonemang som om justeringar av statsbidragsnivån är av största betydelse för kommunerna framtid. Detta är i grunden fel. Kommunernas ekonomiska utrymme bestäms till helt övervägande del av tillväxten av den kommunala skattebasen, d.v.s. främst sysselsättningsgraden.

Det är en politik som skapar förutsättningar för en uthållig ekonomisk tillväxt som ger kommunsektorn framtida stabila inkomster. Därför är det även för kommuner och landsting viktigt med ett sänkt skattetryck, ett förbättrat företagsklimat och strukturella reformer som skapar uthållig tillväxt kommande år och som ger kommuner och kommunmedborgare gynnsamma förutsättningar och välstånd.

Men en viktig förutsättning måste också vara att den enskilda kommunen själv får bära frukten av en framgångsrik politik. Det ger den ett incitament som borde vara självklart, men det ger också en signal att tillväxt belönas var den än förekommer i vårt land. Ett sådant system låter sig väl förenas med ett i grunden väl fungerande statsbidragssystem till de kommuner och landsting som har en otillräcklig skattekraft för att fullgöra sina uppgifter.

7.3 Växande kommunal skattebas ger ökat oberoende

Kommunalskatten är särskilt för låg- och medelinkomsttagare den tyngsta skatten att bära. Det gäller inte minst för flertalet pensionärer. Det är därför en angelägen statlig uppgift att medverka till att det skapas utrymme för sänkta kommunalskatter, även om de faktiska besluten tas i kommunerna.

Såväl en sänkning av kommunalskatterna som en höjning av grundavdragen leder till en rejäl skattesänkning för främst låg- och medelinkomsttagare med minskat bidragsberoende och med positiva effekter för ekonomin som följd.

Genom vår inkomstskattereform väljer vi att rejält höja grundavdragen. Den inverkan detta har på kommunernas ekonomi kompenseras de fullt ut för inom ramen för statsbidragssystemet. Utöver grundavdrag gör vi bedömningen att det på sikt kan skapas ett betydande utrymme också för lägre skatt genom sänkt kommunal utdebitering. Redan den relativt starka ökningen av de kommunala skatteinkomsterna de senaste åren ger ett utrymme för sänkt kommunalskatt i många kommuner.

Det är kommunalskatten som gör att svenska låginkomsttagare och barnfamiljer är högst beskattade i hela världen.

Möjligheterna att sänka skatten måste utnyttjas eftersom risken i annat fall är stor att utgiftsnivån ökar alltför mycket i kommunsektorn och att produktivitetsutvecklingen helt avstannar. Uppenbarligen inser inte regeringen denna risk då den i sina kalkyler höjer utgiftsnivån i kommunsektorn påtagligt. Innebörden av regeringens kalkyl blir att det utrymme som finns för skattesänkningar förutsätts gå till ökade utgifter, vilket permanentar en hög utgiftsandel och ett alldeles för högt skattetryck i Sverige.

Kommunsektorn har sin avgörande finansiering i form av skatteinkomster och egna intäkter. Dessa motsvarar mer än 80 procent av inkomsterna. Det är också denna finansiering som skapar trygghet åt den långsiktiga verksamheten. Under de följande åren växer de kommunala inkomsterna enligt regeringens egna prognoser i en förhållandevis snabb takt.

Tabell: 7:1 Kommunsektorns egna inkomster ökar, miljarder kronor.

	2001	2002	2003	2004
Skatteinkomster	359	378	396	413
Övriga intäkter	46	48	50	51
Summa	405	426	446	464

Källa: Budgetprop 2001/02

De ökade kommunala inkomsterna påverkar självfallet kommunernas behov av statsbidrag. Det gör också en politik som syftar till att minska kostnader för och öka flexibiliteten i kommunerna. Regeringens höjning av statsbidragen skapar ett ökat beroende till de statliga bidragen och har ett alltmer styrande inslag som motverkar syftet att ge kommunerna goda förutsättningar att genom eget ansvarstagande klara sina uppgifter. Det är i stället nu viktigt att skapa ökade möjligheter för kommunerna att inom ramen för det egna självstyret disponera de ekonomiska resurserna på bästa sätt.

Huvuddelen av våra förslag till skattesänkningar påverkar direkt den kommunala ekonomin liksom flera andra av våra förslag till förändringar i statsbudgeten. För detta kompenseras kommunerna fullt ut som vi ovan anfört inom ramen för statsbidragssystemet. Enbart som kompensation för våra skatteförslag tillförs kommunsektorn 80 miljarder kronor, 87 miljarder kronor och 94 miljarder kronor under treårsperioden.

Skattesänkningarna påverkar också den kommunala ekonomin genom att socialbidragskostnaderna kan minska liksom kostnader till följd av arbetslöshet. Den ökade flexibiliteten gör att resurser utnyttjas bättre. Detta minskar behovet av statsbidrag och gör det möjligt att begränsa dem.

Staten bör stimulera till kommunala skattesänkningar inte minst för att undvika att kommunerna har en för hög utgiftsnivå när konjunkturen dämpas med de kända framtida problem som då följer.

Utrymme för uthålliga kommunala skattesänkningar förutsätter dock att de avregleringar vi föreslår genomförs med önskat resultat. Det har regelmässigt funnits en tendens att underskatta den positiva effekten av avreglering, vilket erfarenheter från andra sektorer visar. I kombination med en utökad upphandlingsverksamhet och konkurrensutsättning är potentialen för lägre utgifter och god kvalitet på tjänsteutbudet mycket god. Därutöver måste den av oss efterlysta koncentrationen till kärnuppgifterna äga rum.

Betydelsen av att lönebildningen sker under stort ansvarstagande förtjänar att understrykas. Erfarenheterna visar hur för höga lönelyft för offentliganställda snabbt kan urholka förutsättningarna för den goda samhällsekonomiska utveckling som kommunsektorn är så beroende av.

Det bör i sammanhanget även framhållas att den demografiska utvecklingen de närmaste decennierna ställer omfattande krav på den gemensamma finansieringen av en god äldrevård. En annan kärnverksamhet som måste garanteras god kvalitet är skolan. Genom införandet av den nationella skolpengen avser vi att säkerställa förutsättningar för detta.

7.4 Effekter för kommunsektorn av våra förslag

Basen för kommunal ekonomi är som vi tidigare konstaterat kommunalskatter och egna intäkter. Dessa utgör mer än 80 procent av kommunernas intäkter. Löneinkomsterna svarar för huvuddelen av skatteunderlaget, även om olika lönerelaterade inkomster, t.ex. sjukpenning, också är beskattningsbara för kommunal skatt.

När det går bättre för svensk ekonomi, och när fler får nya riktiga jobb, ökar kommunens skatteintäkter utan att skattesatsen behöver höjas. När den ekonomiska tillväxten är god skapas successivt ett utrymme för skattesänkningar. Tas inte detta till vara innebär det en höjd utgiftsnivå, som permanentar ett fortsatt för högt skattetryck för låg- och medelinkomsttagarna.

Under de kommande åren kommer kommunerna med vår politik att få både ökade ekonomiska resurser och ökad politisk handlingsfrihet.

Det finns ett mycket tydligt samband mellan skattenivå och sociala kostnader. Detta kan bl.a. åskådliggöras av att om kommunalskatten höjs, förloras omedelbart ca 30 procent av skatteintäktsökningen i ökade kostnader, främst socialbidrag. På motsvarande sätt minskar en kommuns kostnader när skatten sänks. Med de skattesänkningar som vi föreslagit, bland annat i form av höjt grundavdrag och avdrag för barn, kommer behoven av socialbidrag att minska väsentligt.

Det är vidare viktigt att det sociala skyddssystem som bl.a. socialbidragen utgör får utformas utifrån de lokala förutsättningarna. Det är inte rimligt att riksnormer skall förhindra att kommunerna får bedöma sådana ärenden utifrån lokal kännedom och erfarenhet.

I dag hindras många kommuner från att på ett lokalt anpassat sätt utveckla sin verksamhet på det sociala området. Den statliga regleringspolitiken förefaller grunda sig på den felaktiga föreställningen att kommunerna inte skulle leva upp till sitt sociala ansvar utan statliga rikslikare.

Vi vill öka kommunernas förutsättningar att konkurrensutsätta sina verksamheter samt skärpa kraven på den offentliga upphandlingen.

I tabell 7:2 redovisas hur ökad offentlig upphandling och konkurrensutsättning och en bättre produktivitetsutveckling med en procent årligen från 2002 i kombination med minskade sociala kostnader till följd av skattesänkningar skulle förbättra den kommunala ekonomin.

Tabell: 7:2 Minskade kostnader för kommunsektorn med moderat politik (miljarder kronor).

	2002	2003	2004
Minskade kostnader för socialbidrag av bl.a. lägre skatter	1,0	2,5	4,0
Minskade kostnader för arbetsmarknadsåtgärder		1,0	2,0
Utökad upphandling och konkurrensutsättning		5,0	8,0
Ej genomförande av maxtaxa	0,5	1,0	1,0
Lägre kostnader för kommunsektorn vid snabbare produktivitetstillväxt	1,8	5,5	9,5
Förbättring jämfört med regeringen	3,3	15,0	24,5

De minskade kostnaderna för kommunsektorn som vår politik innebär är betydande. De motsvarar ett väsentligt större belopp än regeringens höjningar av statsbidragen. Det blir genom denna utveckling möjligt att de kommande åren minska de generella statsbidragen med 2,5, 8,0 och 14 miljarder kronor jämfört med vad regeringen föreslår. De minskade kostnader för kommunsektorn som blir följden av vår politik uppväger mer än väl denna skillnad mellan oss och regeringen. Samtidigt växer kommunsektorns inkomster även med denna nivå på statsbidragen.

Diagram: 7:1 Kommunernas inkomster med moderat politik.

Image: Fi291-10.jpg

Som framgår av diagrammet får kommunerna med moderat politik inte bara lägre kostnader utan också växande inkomster.

Det är som synes avsevärda förbättringar och ett större utrymme för prioriteringar som skapas till följd av den moderata politiken. Till den förbättrade ekonomiska situationen för kommunerna genom vår politik tillkommer effekterna av en hög ekonomisk tillväxt med ökade skatteinkomster till följd.

Genom en kombination av att den kommunala verksamheten renodlas och effektiviseras och att ekonomin uthålligt utvecklas starkare skapas sålunda successivt utrymme för att sänka den kommunala utdebiteringen samtidigt som kvaliteten på kommunal service säkras. I ett stort antal kommuner skulle, för medborgarna, viktiga kommunala skattesänkningar kunna genomföras på kort sikt med vår politik för kommunsektorn.

Ökningen av skatteinkomster skapar som nämnts ett tydligt utrymme att sänka skatten i många kommuner detta år, inte minst i dem som gynnats av dagens utjämningssystem. Dessvärre ger regeringen inga signaler till dessa kommuner att de bör kunna sänka sin skatt.

Vår ovan angivna tabell visar åskådligt hur det med en annan politik på riksplanet i förening med moderat politik ute i kommunerna skulle uppstå ett tydligt skattesänkningsutrymme hos kommunerna de närmaste åren.

7.5 Ersätt dagens utjämningssystem snarast

I en kommittémotion utvecklar vi närmare de effekter som gällande inomkommunala utjämningssystem ger för enskilda kommuner. Utjämningssystemet tar bort alla incitament för kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.

Tillväxtkommuner får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattekraftstillväxten medan de däremot får svara för kostnaderna, både de som lett till tillväxten och de som tillväxten medför. Det senaste året har också tydligt framkommit att kommuner i storstadsområdena som har behov av ökat bostadsbyggande drar sig för att medverka till ett sådant med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar.

Glesbygdskommuner minskar nu som regel befolkningsmässigt samtidigt som skattekraften per invånare stiger när ungdomar och arbetslösa flyttar till orter med jobb. Många av dessa kommuner tar tag i sina problem och kan som resultat bl.a. se ökad förvärvsfrekvens och fler företag. Omstruktureringen medför som regel kostnader, och kommunerna har därutöver ofta överskott på bl.a. lokaler. Den ökade relativa skattekraften får de inte behålla; däremot sjunker skatteintäkterna i takt med det minskande antalet invånare.

Stora delar av glesbygden drabbas sålunda rejält av det inomkommunala utjämningssystemet som hämmar aktiva kommuners försök att ge ny kraft åt den egna bygden.

När regeringen nu i prop. 2001/02:4 lägger förslag om ett extra bidrag till kommuner med befolkningsminskning är detta ett tecken på att man kanske börjar inse att dagens inomkommunala utjämningssystem inte fungerar och bl.a. straffar glesbygdskommuner som ökar sin skattekraft per invånare men inte får behålla denna ökning. Samtidigt skall bidraget enligt statsrådsuttalande tydligen förenas med krav på att kommunalskatten inte får sänkas. Tydligare än så kan inte misslyckandet med att nå målet med det inomkommunala utjämningssystemet uttalas.

De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är ”passiva stagnationskommuner”, som regel befolkningsmässigt stillastående eller med en svag minskning. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma ökning som alla andra, d.v.s. rikssnittet. Samtidigt kan deras kostnadssida påverkas positivt av att så lite händer.

Demografiska åldersförändringar kompenseras raskt i kostnadsutjämningen medan förändringar i antalet invånare slår igenom med viss fördröjning. Stiger arbetslösheten – där staten står för kostnaderna – så ökar samtidigt kompensationen i kostnadsutjämningen. Dock gäller även för dessa kommuner avsaknaden av incitament att höja inkomstsidan genom förhöjd egen skattekraft, vilket i sin tur gör passiviteten ”lönsam” så länge dagens system består. Förändringstrycket blir mycket litet på den typen av kommuner och risken är uppenbar att utjämningssystemet medverkar härtill.

Det utjämningssystem som finns i dag har sålunda direkt skadliga effekter för samhällsekonomin. Kommuner med hög förvärvsfrekvens straffas. Kommuner där nya jobb skapas straffas. Kommuner som kommer in i en negativ utvecklingsspiral får inte högre intäkter, även om kommunen anstränger sig för att vända denna utveckling.

Våren 2001 dömde Riksdagens revisorer i en rapport ut den s.k. kommunakuten och föreslog andra sätt att arbeta gentemot kommuner med problem. Den genomgång som görs i revisorernas rapport är ytterligare en exemplifiering av hur det inomkommunala utjämningssystemet i kombination med ett osunt bidragsgivande till vissa utvalda kommuner undergräver kommunledningars eget ansvarstagande för sin kommuns situation. Fortgår denna process blir det på sikt förödande för den kommunala ekonomin och självstyrelsen.

Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet, som också är oförenligt med grundlagens lydelse, snarast ersätts med ett statligt utjämningssystem som tydligt belönar tillväxt och kostnadseffektivitet samtidigt som det ger goda förutsättningar för alla kommuner med otillräcklig skattekraft att fullgöra sina uppgifter.

8 Den moderata budgetpolitiken

8.1 Övergripande mål

Det är genom budgetpolitiken som vår reformagenda omsätts till konkreta förslag. Beredskapen att möta en sämre ekonomisk utveckling än den regeringen lägger till grund för sin utgiftspolitik måste vara god. Vi vill möta lågkonjunkturen med snabba och konkreta åtgärder som ger Sverige ökad tillväxtkraft. Samtidigt skall de offentliga finanserna hållas under kontroll.

Vi motsätter oss därför de utgiftsökningar som regeringskoalitionen föreslår och som riskerar att leda till spräckta utgiftstak. Tillsammans med vikande skatteinkomster och konjunkturmässigt ökade utgifter riskerar detta att leda Sverige in i växande problem för de offentliga finanserna.

Utgiftstaken skall inte överträdas. I stället skall den offentliga utgiftskvoten pressas ner mot det genomsnitt som råder i rikare länder än Sverige. Det gör vi genom att sätta de offentliga utgiftstaken och utgiftsramarna lägre än regeringen. Genom en snabbare amortering på den offentliga bruttoskulden når vi ner till under 40 %. På detta viset skapar vi en större stabilitet i de offentliga finanserna samtidigt som utrymmet för enskilda människors valfrihet och företagsamhet ökar.

Genom den sammansättning av de offentliga finanserna som vi föreslår blir det möjligt att på en gång genomföra sänkta skatter med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare samt satsningar på tillväxt, forskning och företagande som ger Sverige ökad tillväxtkraft. Vi vill att staten och det offentliga skall stå starka i sina grundläggande utgifter men begränsade för att inte styra människors vardag och liv.

Vi ökar statens utgifter för konsumtion genom ökade insatser för trygghet på gator och torg, en omfattande satsning på vägar och järnvägar, forskning och utbildning. Samtidigt omvandlar vi resurser som i dag går via de stora offentliga strukturerna som socialförsäkringsystemen, till pengar som följer den enskilde och som går direkt till välfärdens verksamheter. Den svenska skolan och sjukvården får ökade resurser direkt in i verksamheten.

Vi minskar företagsstöd, parti- och presstöd samt stödet till fackföreningar men ökar det till änkor, handikappade och de sämst ställda pensionärerna. Vi minskar utgiftsbehov genom en offensiv för minskad ohälsa och sjukfrånvaro samt färre förtidspensioneringar samt genom lägre skatter som minskar bidragsbehov. Vi återställer förtroendet för de gemensamma åtagandena samtidigt som vi stärker den enskildes makt över välfärden. Med en sådan inriktning av budgetpolitiken ökar vi förutsättningarna för tillväxt och ökat välstånd.

Regeringen räknar trots en vikande ekonomisk konjunktur i sina prognoser med en uppgång i tillväxten från 1,7 procent för år 2001 till 2,4 procent för 2002 och en minskande arbetslöshet. Även om man enbart ser till utvecklingen före den 11 september går det inte att finna fog för dessa förhoppningar i vare sig Sveriges ekonomi eller i den internationella ekonomin. Även om det råder osäkerhet om omfattningen av de ekonomiska konsekvenserna av terrordåden är det uppenbart att konjunkturuppgången skjuts framåt i tiden.

Vi har samma överskott som regeringen. Med en lägre tillväxt än vad regeringen har räknat med och PPM-delen exkluderad motsvarar detta ett överskott på 0,2 procent. Detta ger tillräcklig stabilitet med tanke på vårt mål om balans över konjunkturcykeln samt behovet av att amortera ned den offentliga bruttoskulden till under 40 procent. Överskottet blir då nära 1 procent.

Vi finner att detta ger en tillfredsställande stabilitet inför den nedgång som nu sker. Genom en förändrad inriktning av de offentliga finansernas sammansättning har vi kunnat sänka utgiftstaken samtidigt som vi skapat ett utrymme för ökade satsningar på det offentligas huvuduppgifter och de grupper som har störst behov av stöd. De sänkta offentliga utgifterna har skapat ett utrymme för viktiga skattesänkningar som minskar utgifts- och bidragsbehov.

8.2 Inriktningen av budgetpolitiken

Vår budgetpolitik syftar till att människor genom lägre skatter skall få ett ökat inflytande över sina egna liv med minskade bidragsbehov som följd. Detta uppnår vi genom utgiftstak som leder till lägre offentlig utgiftskvot och ökat utrymme för privat sektor att växa. Vår inriktning av budgetpolitiken syftar mer till att slå vakt om den enskildes välfärd än de offentliga välfärdssystemens omfattning. Vi prioriterar de utgifter som bidrar till ökad ekonomisk tillväxt eftersom det handlar om grundläggande offentliga uppgifter. De statliga utgifternas sammansättning förändras kraftigt i detta syfte.

Genom våra utgiftstak lägger vi en stabil grund för att gradvis pressa ner de offentliga utgifternas andel av samhällsekonomin. Därmed uppnås inte bara minskad konjunkturkänslighet och stabilare offentliga finanser utan också ett större utrymme för enskilt företagande och människors fria val. Sverige blir ett mer dynamiskt samhälle och mer rustat att möta de krav ökad internationalisering ställer.

Vår inriktning på finanspolitiken bygger på att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln. Sverige skall ha ökat privat sparande, inte ett ökat offentligt. I bedömningen av det offentliga finansiella sparandet bör PPM-sparandet inte ingå. Med en sådan bedömning är de offentliga finansernas överskott väsentligt mindre än vad regeringen redovisar.

Vår strävan är att pressa ned den offentliga bruttoskulden till under 40 procent. De privatiseringar vi genomför bidrar till att vi uppnår detta mål under budgetperioden.

Inriktningen av vår skattepolitik syftar till att möta den utmaning som allt rörligare skattebaser innebär. Vi väljer hellre säkra stabila skatteinkomster genom starka skattebaser än genom höga skattesatser.

Skattepolitiken utformas så att den ger människor makt över sin egen situation och premierar arbete, sparande, utbildning och ansvarstagande. Genom att den minskar bidragsberoendet och ökar förutsättningarna för arbete och företagande minskar trycket på de offentliga utgifterna.

Rejäla skattesänkningar på arbetsinkomster för alla med inriktning på låg- och medelinkomsttagare gör det möjligt att försörja sig på sina egna arbetsinkomster. Det minskar behovet av bidrag, vilket bland annat har effekter på den kommunala ekonomins sociala utgifter.

Våra skattesänkningar motsvaras till sin huvuddel av minskade offentliga utgifter och har i övrigt en utbudsstimulerande inriktning. De minskade offentliga utgifterna härrör till en stor del från utgiftsminskningar som inte berör det enskilda hushållets ekonomi.

Så innebär till exempel en politik som bryter den snabbt växande sjukfrånvaron inte en belastning på hushållsekonomin utan tvärtom både en bättre ekonomi för den enskilde och en bättre social situation. I vårt budgetförslag tillför vi väsentligt ökade resurser för att med en mångfald av medel minska ohälsa och sjukfrånvaro. Den nuvarande utvecklingen av sjukfrånvaron och förtidspensioner är oacceptabel av både sociala och ekonomiska skäl.

Våra privatiseringar innebär liksom skattepolitikens inriktning ett ökat sparande i svenska hushåll. De bidrar till en ökad vitalitet och bättre tillväxtmöjligheter för de enskilda företagen.

Genom att privatisera väsentligt mer än regeringen kan vi, som vi redovisat i tidigare sammanhang, genomföra väsentligt större amorteringar på statsskulden än regeringen. Samtidigt kan vi under de kommande åren avsätta stora belopp för investeringar i vägar och järnvägar. 14 miljarder kronor utöver regeringens anslag avsätts inom våra utgiftsramar de kommande tre åren. Under perioden avsätter vi också i engångsbelopp en summa av två miljarder kronor för att etablera ytterligare två självständiga universitet eller högskolor.

Sjukvård och omsorg skall prioriteras inom ramen för de omfattande resurser som finns i kommuner och landsting. Sjukvårdens förutsättningar stärks genom att vi vidhåller de så kallade Dagmarpengarna samt vid införandet av en nationell vårdgaranti under treårsperioden tillför även landstingen en halv miljard kronor samt ger ytterligare sju miljarder kronor direkt till sjukvården med syfte att förbereda övergången till en allmän hälsoförsäkring.

Genom införandet av en nationell skolpeng kommer över 60 miljarder kronor att gå direkt till de enskilda skolorna, oavsett om de är kommunala eller ej. Resurserna kommer att nå ända fram till de klassrum där elever och lärare arbetar. Vi ökar också anslagen till polis, rättsväsen och försvar så att människor överallt i landet skall kunna känna sig trygga.

Vi föreslår utgiftsökningar som har en tydlig inriktning på strategiska tillväxtområden samtidigt som vi slår vakt om de grupper som inte har något annat än stat och kommun att lita till och som behöver stödet mer än andra. De medborgare som av olika skäl är beroende av offentligt stöd för att klara sin vardag måste alltid kunna räkna med att stödet fungerar. Vårt budgetalternativ tar hänsyn till detta. Därför föreslår vi bland annat ökat stöd till handikappade, bättre stöd till pensionärer samt ett återställande av änkepensionerna.

Våra besparingar syftar till att göra den offentliga ekonomin mindre sårbar för konjunkturella svängningar, att minska trycket på löneökningar och till att fler människor skall få arbete på den ordinarie arbetsmarknaden.

För att skapa goda betingelser för hög tillväxt och en expansion av antalet arbetstillfällen i den privata sektorn föreslås förändringar och avregleringar av arbetsmarknaden, vilka ger bättre förutsättningar för en fungerande lönebildning.

8.3 Konjunktur och budgetpolitik

Den osäkra konjunkturen gör det angeläget med en stram utgiftshantering. I högkonjunktur är belastningen på de offentliga utgiftssystemen väsentligt mindre än i lågkonjunktur samtidigt som skatteinkomsterna är större. Inkomsterna kommer därtill med viss eftersläpning. Det är därför farligt att nu som regeringen använda högkonjunkturens skatteinkomster från 1999 och 2000 som motiv för att besluta om högre varaktiga utgifter för de kommande åren med lägre tillväxt.

De offentliga finanserna i Sverige är mycket konjunkturkänsliga. Dagens överskott är resterna från tidigare år med högre tillväxt. Spegelbilden är underskott i lågkonjunkturer. Beroendet måste minska. Genom att parallellt sänka skatter och transfereringar uppnås detta. Människors möjlighet att ta ansvar för sina egna liv ökar samtidigt som statens finanser blir mer stabila.

I stället för att öka utgifterna skall de ekonomiska förutsättningarna användas för att sänka skatter som gör Sverige bättre rustat att stå starkt i lågkonjunkturens påfrestningar i en växande och internationell konkurrens.

8.4 Prioritering av det offentligas uppgifter

Sammansättningen av de offentliga utgifterna skall utformas så att de prioriterar offentliga kärnuppgifter, ger ett starkt stöd till dem som allra mest behöver det offentligas stöd samt bidrar till ökad ekonomisk tillväxt. Det är den enskilde människans välfärd som skall tryggas, inte de offentliga systemen som sådana.

I vårt alternativ har vi skapat utrymme för att lägga ökade resurser till rättsväsendet – polis, kriminalvård och domstolar. Försvaret ges väsentligt förbättrade förutsättningar. De resurser som i dag fördelas till skolan förstärks och går direkt in i de enskilda skolornas verksamhet. Högre utbildning och forskning ges större anslag och varje universitet och högskola ges ökad självständighet. Den nödvändiga satsningen på att skapa en bättre infrastruktur påbörjas.

Handikappade får ökat stöd. Änkepensionerna återställs. Försäkringskassorna får ökade resurser för att därmed kunna bidra till bättre rehabilitering och lägre sjukfrånvaro. Sjukvården får ett direkt stöd vid införandet av en nationell vårdgaranti.

Våra utgiftsminskningar görs till besparingar genom effektivare användning av de offentliga resurserna samt genom att vi minskar bidragsbehovet och därmed de transfereringar som kommer vuxna förvärvsarbetande människor till del. Våra sänkta skatter ger en ökad hushållstrygghet för alla. Detta gäller självfallet även med hänsyn tagen till de utgiftsminskningar vi föreslår.

8.5 Det måste löna sig med arbete och företagande

Vår politik innebär att det skall kunna löna sig bättre att arbeta, att äga och driva företag, att investera och att ta risker. Ett antal skatter som snedvrider konkurrensen för svenska företag sänks eller slopas. Skatten på arbete sänks kraftigt. På detta sätt skapar vi förutsättningar för att behålla företag i Sverige, vi minskar intresset för att av skatteskäl söka sig till andra länder. Detta gäller såväl sjuksköterskor som civilingenjörer, såväl börsnoterade företag som entreprenörer med egen verksamhet. Vi behöver därmed inte heller införa speciella skatteundantag för utländska experter som kommer hit.

8.6 Inriktningen på skattepolitiken

Skattepolitiken skall syfta till att stärka de enskilda medborgarnas oberoende och att skapa förutsättningar för högre tillväxt och fler jobb.

Det är mot denna bakgrund viktigt att successivt sänka inkomstskatten. På så sätt ökar friheten och därmed vars och ens möjlighet och förmåga att ta ansvar för den egna livssituationen. I synnerhet gäller det dem som i dag har låga inkomster. I vårt budgetalternativ skapas utrymme för sänkta inkomstkatter för alla. Tyngdpunkten ligger på låg- och medelinkomsttagare. Inkomstskattereformen består av fyra delar och innehåller höjda grundavdrag för alla, grundavdrag för barn, förvärvsavdrag och en successiv avveckling av den statliga inkomstskatten. När reformen är genomförd undantas de första 50 000 kronorna helt från beskattning. Under den kommande treårsperioden inför vi ett grundavdrag till drygt 40 000 kronor. Därtill undantas 13 procent av förvärvsinkomster från beskattning genom ett förvärvsavdrag. Har man barn undantas ytterligare 15 000 kronor per barn från beskattning. Barnavdraget genomförs från och med 2002 och gäller utöver dagens barnbidrag.

Skatten på kapital är hög i Sverige. Det medför att kapital flyttar till länder där det är lägre beskattat och att ägande av företag flyttar till andra länder. Skattepolitiken skall bidra till att såväl företag och kapital som ägare till dessa stannar kvar här. Sverige skall helst vara så attraktivt att företagande och kapital söker sig hit.

Beskattningen av ägande och kapital skall minskas genom att förmögenhetsskatten avskaffas, dubbelbeskattningen på utdelningar tas bort. Härigenom görs Sverige konkurrenskraftigt vad gäller företagande och kunskaper. Utflyttningen av ägande, företag och forskning motverkas. Företagande stimuleras.

Boendet beskattas hårt i Sverige. Skatten utgår oavsett om det finns medel att betala den. För många höjs den kraftigt i år eftersom taxeringsvärdena höjs. Fastighetsskatten är orättfärdig. Den skall tas bort. Inledningsvis måste en återgång ske till de taxeringsvärden som tidigare gällde. Parallellt skall en sänkning av skattesatsen för småhus och en halvering av det ingående markvärdet ske.

Transporter är nödvändiga i synnerhet i glesbygd. Drivmedelspriserna når rekordhöjder. Den största delen av priset är skatt. Bensin- och dieselskatten bör sänkas för att underlätta för alla dem som i sin vardag är beroende av bilen. Reseavdraget bör höjas ordentligt.

8.7 Balans på lägre nivå

En avgörande del av vår politik är ett väsentligt lägre skattetryck. Till en del är det fråga om att skapa förutsättningar för företagande och kapitalbildning, men i huvudsak rör det sig om sänkt skatt på arbetsinkomster för framför allt låg- och medelinkomsttagare. För perioden fram till år 2004 innebär våra förslag att utgifts- och skattekvoterna sjunker med tre respektive fem procentenheter jämfört med regeringens förslag.

Vår inriktning av politiken innebär att de offentliga finansernas känslighet för konjunktursvängningar begränsas. Genom de utgifter och skattehöjningar regeringen genomfört sedan 1994 har de svenska offentliga finanserna på nytt samma konjunkturkänslighet som i början på 1990-talet vilket bland annat OECD påpekat. Mot den bakgrunden har såväl IMF som OECD förordat en politik med den inriktning vi föreslår.

Ett långsiktigt mål för finanspolitiken bör enligt vår uppfattning vara balans i de offentliga finanserna över konjunkturcykeln. Vårt alternativ innebär vidare att skuldkvoten kommer att understiga 40 procent av BNP vid utgången av 2004. Till skillnad från om målet sätts till ett permanent offentligt överskott kan då den långsiktiga tillväxten bli snabbare och ekonomin som helhet expandera, samtidigt som den offentliga skulden som andel av ekonomin krymper.

Vårt alternativ som sammanfattas i tabell 8:1 innebär ett överskott på drygt 45 miljarder kronor år 2002, 52 miljarder kronor 2003 och 62 miljarder kronor 2004.

Vi föreslår nettobesparingar som uppgår till 39 miljarder kronor 2002, 60 miljarder kronor 2003 och 77 miljarder kronor 2004. Detta ger med hänsyn till vårt större överskott ett utrymme för skattesänkningar som uppgår till 42 miljarder kronor 2002, 63 miljarder kronor 2003 och drygt 80 miljarder kronor 2004.

Till skillnad från regeringen har vi en plan för privatisering av statliga företag. Vår ambitionsnivå för privatiseringar 2002–2004 är på drygt 200 miljarder kronor, vilket är avsevärt mer än regeringens. Privatiseringen av de enskilda företagen skall vid varje tidpunkt avvägas mot marknadsförutsättningarna. Beloppet får ses som ett genomsnitt över åren.

Nivån på sparandet måste dock avvägas mot de krav som vårt statsskuldsmål ställer. Skulle det visa sig att den ekonomiska utvecklingen blir en annan än i regeringens kalkyl får en justering göras av skatte- och utgiftsförslagen.

Mot bakgrund av att vårt mål är att de offentliga finanserna skall vara i balans över konjunkturcykeln kan vi acceptera att det finansiella sparandet blir något lägre vid en lägre tillväxt. Vi kan dock inte tillåta att sparandet krymper så mycket att våra mål för skuldkvoten inte kan uppfyllas. Hänsyn måste givetvis också tas till den samhällsekonomiska situationen så att inte överhettningstendenser uppstår.

8.8 Den offentliga sektorns finanser

Den offentliga sektorns överskott kommer att bli lägre än vad regeringen har räknat med. Vår strävan är att de offentliga finanserna exklusive PPM-medel skall vara i balans över konjunkturcykeln men att de i avvaktan på att den offentliga bruttoskulden har pressats ner till under 40 procent skall ge ett överskott som möjliggör amorteringar.

Tabell:8:1 Den offentliga sektorns finanser, miljarder kronor.

	2002	2003	2004
Finansiellt sparande i offentlig sektor, enligt regeringen	47	52	57
Överskott enligt regeringens mål på 2 procent för samtliga år	45	47	50
Överskjutande överskott (det finansiella sparandet utöver överskottsmålet om 2 procent)	2	4	8
Moderata nettobesparingar	39	60	73
Positiv ränteeffekt till följd av moderata privatiseringar	1	4	7
Moderata nettoskattesänkningar	42	63	80
Moderat överskott i relation till regeringens mål	0	5	12
Moderat överskott	45	55	62
Moderat överskott som andel av BNP	2,0	2,1	2,5
Moderata privatiseringar utöver regeringens	40	60	60
Moderat utrymme för amorteringar	85	112	122

Tabell: 8:2 Konsoliderad bruttoskuld och skuldkvot.

	2002	2003	2004
Konsoliderad bruttoskuld, enligt regeringen (mdr)	1118	1114	1115
Konsoliderad bruttoskuld, enligt moderaterna (mdr)	1078	1013	941
Andel av BNP, enligt regeringen	49,7	47,3	45,2
Andel av BNP, enligt moderaterna	47,9	43,0	38,2

8.9 Lägre skatt, mindre bidrag, prioriterade kärnuppgifter

I tabell 7:4 beskrivs våra förslag till besparingar. De besparingar vi genomför skapar både utrymme för sänkta skatter och för att förändra sammansättningen av de offentliga utgifterna till förmån för de offentliga kärnuppgifterna, ökad social trygghet för de grupper som har det svårast samt grundläggande tillväxtförutsättningar. Genom sänkta skatter och ökade insatser för att minska sjukfrånvaron minskar vi trycket på de offentliga transfereringssystemen. Vi föreslår också omprioriteringar till förmån för de offentliga kärnuppgifterna.

Tabell 8:3 Förändringar i sammandrag av de offentliga utgifterna 2002–2004, miljarder kronor

Utgiftsförändringar jämfört med regeringen
	2002	2003	2004
Utgiftsminskningar
Minskat parti- och presstöd	-0,3	-0,6	-0,7
Minskad och effektivare byråkrati	-4,9	-5,1	-5,5
Avmonopolisering av läkemedelsförsäljning, bättre distribution m m	-2,7	-4,6	-5,6
Förändrad biståndspolitik	-2,5	-4,8	-5,8
Minskade behov av transfereringar till hushållen genom lägre skatter	-4,8	-4,8	-6,5
Kortare sjukskrivning – förbättrad sjukvårdspolitik	-3,1	-5,5	-7,0
Resultat av ökade insatser för rehabilitering	-2,9	-6,5	-10,3
Ny arbetsskadeförsäkring	-0,8	-1,6	-1,9
Kostnad för trafikolyckor förs till trafikförsäkring	-3,8	-4,1	-4,3
Effektivare AMS-åtgärder	-4,4	-7,0	-9,7
Egenavgift, obligatorisk a-kassa	-2,5	-9,8	-9,8
Minskat stöd till företag	-2,3	-2,5	-2,9
Nej till rikade kommunbidrag – vi tillför pengar genom nationell skolpeng och vårdgaranti	-3,2	-5,7	-6,7
Nej till kommunakuten m m	-0,3	-0,1	-0,9
Minskat behov av generella bidrag till kommuner jämfört med regeringen	-2,5	-8,0	-14,0
Valfrihetsreform istället för maxtaxa m m	-5,4	-5,4	-5,4
Minskade kostnader för energiomställning	-0,6	-0,1	-0,1
Nej till missriktad miljöpolitik	-1,0	-0,9	-1,4
Övriga besparingar	- 4,5	- 5,2	- 5,9
Neutraliseringar enligt finansieringsprincipen	-2,2	-3,2	-3,0
Summa minskade utgifter	-54,4	-85,5	-103,4

Satsningar
Fler poliser	0,8	0,8	0,6
Bättre rättstrygghet/kriminalvård m m	0,3	0,4	0,4
Ökat stöd till handikappade	1,1	1,1	1,1
Satsning på sjukvård	3,1	4,0	5,6
Ökat stöd till pensionärer och återställd änkepension	0,8	0,5	0,5
Barnomsorgskonto – därtill 1,5 mdr i skatteavdrag för barnomsorg	3,5	3,5	3,5
Ökade insatser i skolan, universitet och forskning	0,9	5,0	8,5
Inrättande av miljöfond	0,0	1,0	0,0
Investeringar i vägar och järnvägar	2,0	6,0	6,0
Ökade försvarsanslag	3,0	3,0	4,0
Övrigt	0,1	0,1	0,1
Summa satsningar	15,7	25,5	30,3
Nettoutrymme	38,7	60	77,0

Som tabellen visar har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom anslagen för handikappade och vissa utsatta pensionärer. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalité såväl i den grundläggande skolutbildningen som inom högskolans ram. Våra förslag innebär också högre forskningsanslag än vad regeringen förordar. Sjukvården ges ett resurstillskott direkt till verksamheten. Vi satsar väsentliga resurser för att komma till bukt med de alltför höga sjuktalen.

Våra förslag om minskade transfereringar till hushållssektorn och en större egenfinansiering av den nya arbetslöshetsförsäkringen förutsätter att de skattesänkningar vi föreslår genomförs.

8.10 Skattesänkningar och de offentliga finanserna

I tabell 8:4 redovisas effekterna av våra förslag till sänkta skatter på konsoliderad offentlig sektor. Beräkningarna bygger på uppgifter från riksdagens utredningstjänst. Justering har gjorts för det kassamässiga utfallet varje år.

Tabell: 8:4 Skattesänkningar jämfört med regeringens förslag 2002–2004, miljarder kronor

Skattesänkningar, miljarder kronor Konsoliderad offentlig sektor
	2002	2003	2004
Att kunna leva på sin lön
Inkomstskattereform:
Slopad kompensation för pensionsavgift	-29,43	-32,56	-33,21
Förvärvsavdrag 13 %, 13 % 13 %	32,42	33,32	34,25
Höjt grundavdrag max 40 100, netto	21,00	26,30	31,80
Grundavdrag med 15.000 per barn	7,89	7,92	7,92
Slopad värnskatt, höjd inkomstgräns för uttag av statlig inkomstskatt samt sänkt skattesats för statlig inkomstskatt till 20 %, 19 %, 17 % netto	2,63	4,49	6,43
Nej till särskild skattereduktion	-3,00
Höjt särskilt grundavdrag för förtidspensionärer	0,15
Avdrag för styrkta barnomsorgskostnader	1,50	1,50	1,50
50 % skattereduktion på hushållstjänster inklusive ROT	0,00	2,20	2,20
Avdrag för pensionsförsäkring höjs till ett basbelopp	0,91	1,46	1,83
Nej till reduktion för fackavgift	-1,96	-1,96	-1,96
Nej till ny reduktion för a-kassa	-1,61	-1,61	-1,61
Höjt reseavdrag till 20 kr milen	0,84	0,92	0,92
Sänkt bensinskatt 70 öre/l inklusive moms	2,58	2,18	2,18
Sänkt dieselskatt 70 öre/l inklusive moms	1,68	1,40	1,40
Sänkt fastighetsskatt till 0,9 %, 0,8 % och 0,7 % för småhus inklusive halvering av markvärdet och fastlåsning av underlaget för alla bostäder, 0,5 % för hyreshus slopad schablonintäkt ingen begränsningsregel (netto)	1,74	6,13	9,06
Delsumma	37,34	51,69	62,71
Företagande och nya jobb
Slopad dubbelvinstbeskattning på aktieutdelningar fr.o.m. 2002 års vinster	0,00	4,00	9,37
Slopad förmögenhetsskatt successivt netto	2,00	4,76	5,28
Sänkta skatter på produktionsmedel i jordbruket	1,89	1,89	1,89
Interaktion diesel	-0,22	-0,22	-0,22
Sänkt skatt på kärnkraft 0,5 öre/kWh	0,32	0,25	0,17
Lägre beskattning på royaltyinkomst	0,07	0,07	0,07
Slopad reklamskatt	1,20	1,20	1,30
Slopad expertskatt	-0,04	-0,04	-0,04
Optionsbeskattning tidpunkt för arbetsgivaravg.	0,08	0,08	0,08
Slopade 3:12-regler	0,50	0,50	0,50
Avsatt sänkt kapitalbeskattning	1,00	1,00	1,00
Ökad nedsättning av socialavgifter i Norrland	0,20	0,20	0,20
Nej till skattestöd till rederinäringen	-1,30	-1,30	-1,30
Nej till anställningsstöd	-1,80	-1,80	-1,80
Nej till skattesubvention av bredband	-0,60	-0,60	-0,60
Nej till höjd CO₂-avgift	0,93	0,76	0,76
Nej till höjd elskatt	0,91	0,74	0,74
Delsumma	5,14	11,49	17,40

Totalt utöver regeringen	42,48	63,18	80,11

8.11 De offentliga utgiftstaken

Utgiftstaket för de offentliga finanserna består av det statliga utgiftstaket som riksdagen fastställer, samt av beräknade kommunala utgifter. Interna transaktioner mellan kommunsektorn och ålderspensionssystemet dras av vid beräkningen av det offentliga utgiftstaket. Regeringen anger att utgiftstaket för offentlig sektor skall beräknas till 1 155 miljarder kronor 2002, 1 213 miljarder kronor 2003 och 1 263 miljarder kronor 2004.

De förslag vi lägger i denna motion syftar till att begränsa de offentliga utgifterna i sin helhet för att därmed kunna sänka den offentliga utgiftsandelen. Inom ramen för detta påverkas både det kommunala utgiftstaket och det statliga av att vi överför finansieringen av skolan från kommunerna till staten. Den statliga utgiftsramen för bidrag till kommunerna påverkas av att de skattesänkningar som vi föreslår i stor utsträckning påverkar de kommunala inkomsterna, varför en ekonomisk reglering måste ske mellan staten och kommunsektorn.

Mot denna bakgrund föreslår vi att utgiftstaket för den offentliga sektorn beräknas till 1 122 miljarder kronor 2002, 1 102 miljarder kronor 2003 och 1 130 miljarder kronor 2004. Våra utgiftstak är således 33 miljarder kronor lägre än regeringens 2002 samt 111 miljarder kronor och 133 miljarder kronor lägre åren 2003 och 2004. För år 2004 innebär detta att de offentliga utgifternas andel av BNP är knappt 6 procentenheter lägre än med regeringens politik.

Tabell 8:5 Utgiftstak för den offentliga sektorn 2002–2004 (miljarder kronor)

	2002	2003	2004
Staten	855	876	893
Kommunerna	527	548	568
Transaktioner mellan stat och kommun	-259	-320	-332
Stat – pension	0	0	0
Tak	1123	1103	1130
Procent av BNP	50,0	46,8	45,5

8.12 Statens utgiftstak och utgiftsramar

De sammanlagda utgiftsminskningar vi föreslår leder till att det statliga utgiftstaket kan bestämmas till belopp som i motsvarande mån är lägre. Vi avvisar budgeteringsmarginalen eftersom den påverkar budgetdisciplinen negativt. Om de föreslagna taken för statens utgifter behöver överskridas får regeringen återkomma till riksdagen med redovisning av varför det ökade resursbehovet uppstått samt med förslag till åtgärder för att ej överskrida det ursprungligt fastställda utgiftstaket.

Mot denna bakgrund föreslår vi att det statliga utgiftstaket bestäms till 854 miljarder kronor 2002, 875 miljarder kronor 2003 och 893 miljarder kronor 2004.

8.13 Förslagen per utgiftsområde

I tabell 8:6 redovisas våra förslag till utgiftsramar för respektive utgiftsområde. Därefter följer översiktligt de förändringar vi vill genomföra på varje utgiftsområde.

Som tabellen visar har anslagen för rättstrygghet räknats upp liksom anslagen för handikappade och vissa utsatta pensionärer. Vi föreslår åtgärder som leder till stärkt kvalité såväl i den grundläggande skolutbildningen som inom högskolans ram. Vårt förslag innebär också högre forskningsanslag än vad regeringen förordar. Sjukvården ges ett resurstillskott direkt till verksamheten. Vi satsar väsentliga resurser för att få bukt med de alltför höga sjuktalen.

Tabell:8:6 Våra förslag till utgiftsramar (miljoner kronor)

		2002	2003	2004
UO1	Rikets styrelse	4 686	4 331	4 492
UO2	Samhällsekonomi och finansförvaltning	8 613	9 083	9 089
UO3	Skatt, tull och exekution	7 983	8 192	8 366
UO4	Rättsväsendet	24 879	25 678	26 362
UO5	Internationell samverkan	2 874	2 877	2 880
UO6	Totalförsvar	47 245	46 330	47 219
UO7	Internationellt bistånd	13 701	13 964	14 798
UO8	Invandrare och flyktingar	5 049	4 792	4 518
UO9	Hälsovård, sjukvård och social omsorg	30 364	30 803	30 989
UO10	Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp	96 189	96 898	93 885
UO11	Ekonomisk trygghet vid ålderdom	33 715	51 735	51 214
UO12	Ekonomisk trygghet för familjer och barn	50 541	52 579	53 766
UO13	Arbetsmarknad	53 931	42 549	39 720
UO14	Arbetsliv	939	816	736
UO15	Studiestöd	21 946	22 698	23 612
UO16	Utbildning och universitetsforskning	37 913	99 118	103 126
UO17	Kultur, medier, trossamfund och fritid	6 470	6 645	6 820
UO18	Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande	8 272	8 025	7 894
UO19	Regional utjämning och utveckling	2 873	2 733	2 333
UO20	Allmän miljö- och naturvård	2 762	3 815	2 888
UO21	Energi	1 495	1 209	1 192
UO22	Kommunikationer	24 924	30 403	33 397
UO23	Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar	13 946	14 017	14 008
UO24	Näringsliv	3 059	3 119	3 181
UO25	Allmänna bidrag till kommuner	171 924	111 742	116 242
UO26	Statsskuldsräntor m.m.	62 322	51 692	49 998
UO27	Avgiften till Europeiska gemenskapen	23 055	23 756	23 940
	Summa utgiftsområden	761 667	769 598	776 663
	Summa utgiftsområden exkl. statsskuldsräntor	699 346	717 906	726 665
	Minskning av anslagsbehållningar	1 199	2 555	3 008
	Budgeteringsmarginal	0	0	0
	Ålderpensionssystemet vid sidan av statsbudgeten	153 414	154 093	163 761
	Utgiftstak för staten	853 959	874 554	893 434

Utgiftsområde 1 Rikets styrelse

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		7 284 122	-2 597 860	7 308 500	-2 977 186	7 641 500	-3 149 841
27:1	Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden	5 790	0	5 934	-2 967	6 044	-3 022
27:2	Presstöd	515 029	-300 000	510 029	-510 029	510 029	-510 029
27:4	Radio- och TV-verket	11 266	-1 270	10 734	0	10 734	0
27:5	Granskningsnämnden för radio och TV	8 964	-1 590	9 183	-1 590	9 361	-1 590
46:1	Allmänna val	215 000		17 000		112 000
90:5	Regeringen (kommunism, ud)	4 998 149	-2 295 000	5 197 546	-2 390 000	5 410 731	-2 490 000
90:6	Stöd till politiska partier	145 200	0	145 200	-72 600	145 200	-145 200

I en demokrati skall inte politiska partier vara beroende av staten. Vi föreslår därför att partistödet avvecklas successivt. Från och med år 2003 minskas stödet till hälften av det nuvarande anslaget. År 2004 avvecklas stödet helt.

Presstödet fyller inte den funktion som förespeglades när det infördes. Tidningar i ekonomiska svårigheter har inte kunnat räddas som förväntat, samtidigt som strukturförändringar försenats och konkurrensvillkoren snedvridits. Mot bakgrund av detta föreslår vi att presstödet avvecklas i två steg. Det första bör tas år 2002. Resterande belopp bör därefter lyftas ur budgeten år 2003. I och med att presstödet avskaffas kommer Presstödsnämnden inte längre att fylla någon funktion. Den bör avvecklas från den 1 januari 2003. För att underlätta avvecklingen av presstödet föreslår vi att reklamskatten avskaffas.

Regeringskansliet bör inte byggas ut så som regeringen föreslår. Därutöver bör det extra anslag som innevarande år utgår till följd av ordförandeskapet i EU avvecklas helt.

Anslagen till Regeringskansliet och UD bör inte slås samman. Sammanslagningen innebär att det blir svårare för riksdagen att påverka anslagen till utrikesförvaltningen eftersom det i praktiken är regeringen som beslutar hur medlen skall fördelas inom anslagsområdet. Vi menar att det är angeläget att riksdagen även fortsättningsvis har inflytande över utrikesförvaltningens organisation och dimensionering. Av detta skäl anser vi att anslaget Utrikesförvaltningen skall återföras till utgiftsområde 5. Anslaget till Regeringskansliet minskas därför i motsvarande mån.

En särskild upplysningskampanj om kommunismens brott mot mänskligheten bör genomföras.

Utgiftsområde 2 Samhällsekonomi och statsförvaltning

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		8 754 408	-141 750	9 180 000	-96 978	9 183 700	- 94 360
1:2	Riksrevisionsverket	157 268	0	161 082		164 207	0
1:3	Ekonomistyrningsverket	60 006	0	61 464	0	62 660	0
1:4	Statskontoret	71 470	0	73 216	0	74 633	0
1:6	Statistiska centralbyrån	394 439	-50 000	405 144	-55 000	405 826	-60 000
1:7	Folk- och bostadsräkningen	78 000	-78 000	12 000	-12 000	0	0
1:9	Nämnden för offentlig upphandling	7 443	-3 722	7 625	-7 625	7 772	-7 772
1:10	Statens kvalitets- och kompetensråd	12 057	-6 029	12 353	-12 353	12 588	-12 588
1:14	Riksrevisorn	0	0	0	0	0	0
2:4	Riksgäldskontoret: förvaltningskostnader	252 875	0	262 161	0	266 989	0
90:1	Riksdagens revisorer	27 122	-4 000	27 770	-10 000	28 311	-14 000
1:11	Ekonomiska rådet	2 285	0	2 341	0	2 386	0
1:1	Konjunkturinstitutet	45 683	0	46 800	0	47 700	0

Då vi anser att Statistiska centralbyråns (SCB:s) verksamhet bör begränsas och att en större del av uppgiftslämnandet bör avgiftsfinansieras säger vi nej till regeringens ökade anslag till SCB, och föreslår istället minskade anslag.

Den kommande sammanslagningen av Riksrevisionsverket och Riksdagens revisorer kommer att innebära samordningsfördelar som motiverar minskade anslag, vilket vi redovisar under anslaget till Riksdagens revisorer.

Den planerade Folk- och bostadsräkningen (FoB) bör inte genomföras, och anslaget till FoB kan därför minskas till noll. Statens kvalitets- och kompetensråd bör enligt vår mening upphöra, och som ett led i detta minskar vi anslaget till hälften det första året.

Nämnden för offentlig upphandling (NOU) slås ihop med Konkurrensverket och bildar den nya myndigheten Konkurrens- och upphandlingsverket. Detta kommer att medföra samordningsfördelar, vilket gör att anslaget till NOU kan minskas till hälften.

Utgiftsområde 3 Skatteförvaltning och uppbörd

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		8 057 645	-75 000	8 267 000	-75 000	8 441 000	-75 000
3:1	Riksskatteverket	471 984	-75 000	487 533	-75 000	496 611	-75 000
3:2	Skattemyndigheterna	4 966 115		5 091 340		5 189 087
3:3	Tullverket	1 224 691	40 000	1 259 053	40 000	1 298 126	40 000
3:4	Kronofogdemyndigheten	1 394 855	-40 000	1 428 821	-40 000	1 456 702	-40 000

Genom våra förslag till skatteförändringar kan skatteförvaltningens verksamhet rationaliseras. Vårt anslag till skatteförvaltningen är därför lägre än regeringens.

Smugglingen av cigaretter, alkohol, narkotika och vapen har ökat kraftigt de senaste åren. Tullen bör därför få större resurser för ökad kontroll. Genom detta bedöms intäkterna till statskassan öka med minst motsvarande belopp. Tullens verksamhet skall finansieras genom anslag och inte med offentligrättsliga avgifter.

Utgiftsområde 4 Rättsväsendet

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		23 640 823	1 238 000	24 286 000	1 391 500	25 201 000	1 160 900
4:1	Polisorganisationen	13 117 532	805 000	13 506 000	820 000	14 194 929	620 000

4:2	Säkerhetspolisen	566 280	20 000	580 248	20 000	600 263	20 000
4:3	Åklagarorganisationen	741 751	20 000	789 814	20 000	805 589	20 000
4:4	Ekobrottsmyndigheten	312 389	0	320 236	0	326 056	0
4:5	Domstolsväsendet	3 617 192	81 000	3 666 573	81 500	3 738 153	19 900
4:6	Kriminalvården	4 122 603	312 000	4 224 085	450 000	4 304 384	481 000
4:7	BRÅ	45 817		44 899		45 748
4:8	Rättsmedicinalverket	204 202		201 506		205 395

Vi har under en lång rad av år pekat på behovet av ökade resurser för att hävda medborgarnas trygghet. Antalet poliser måste öka. I avvaktan på att nyutbildade poliser tillkommer vidtas särskilda åtgärder som leder till mer polisarbete. Tidigare års besparingar har emellertid skapat stora flaskhalsar vad gäller personalförsörjning varför ökade resurser inte är tillräckligt för att komma upp i en tillräcklig numerär.

För att uppfylla målet att öka tryggheten och bekämpa brott måste även övriga myndigheter ges ökade resurser. Kriminalvården har behov av en ny anstalt och fler häktesplatser. Ett ökat antal platser är bland annat nödvändigt för att åstadkomma en effektiv narkotikabekämpning och möjliggöra en separation av gängliknande grupperingar.

Stora uppdämda behov av personalförstärkningar, teknikstöd, utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder finns även inom övriga myndigheter.

Enligt Moderata samlingspartiet är regeringens föreslagna satsningar otillräckliga för att ge medborgarna det mått av rättstrygghet de med fog har rätt att kräva för inbetalda skattemedel. Vi avsätter därför ytterligare medel till rättsväsendet. De ökade resurserna skall bl. a. användas till fler poliser, ökade resurser för fortbildning och modern utrustning samt åtgärder för att renodla den uniformerade personalens arbetsuppgifter. Samtidigt skärper vi kraven på effektivt resursutnyttjande, resultatuppföljning och modernt ledarskap inom rättsväsendet.

Utgiftsområde 5 Internationell samverkan

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		1 162 290	1 711 289	1 169 513	1 707 638	1 175 270	1 704 548
5:18	Utrikesförvaltningen	0	1 872 000	0	1 872 000	0	1 872 000
5:6	Fredsfrämjande verksamhet	151 711	-151 711	155 362	-155 362	158 452	-158 452
5:10	Information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling	9 000	-9 000	9 000	-9 000	9 000	-9 000

Anslaget Utrikesförvaltningen skall kvarstå under utgiftsområde 5.

Ett kraftfullt och framgångsrikt agerande inom ramen för EU fordrar en gedigen kompetens samt svensk diplomatisk närvaro i princip i hela Europa inklusive Medelhavsområdet. Den snabba globaliseringen fordrar också svensk diplomatisk närvaro i de utomeuropeiska industriländerna. Framväxten av dynamiska ekonomier i Asien, Latinamerika och förhoppningsvis södra Afrika ställer även större krav på kontaktytor och kompetens.

Vi förstärker därför anslaget till utrikesförvaltningen med 65 miljoner kronor. I detta ingår även en ökning av de medel som ställs till ambassadernas förfogande för främjande av svenskt näringsliv utomlands.

Utgiftsområde 6 Totalförsvaret

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		45 810 094	2 402 037	44 925 000	2 397 881	44 884 000	3 347 859
6:1	Förbandsverksamhet och beredskap m.m.	20 338 658	6 332 875	21 450 110	6 305 283	21 853 365	6 812 306
	Fredsfrämjande trupp		9 67 125		993 045		1 013 207
6:2	Materiel, anläggningar samt forskning och teknikutveckling	21 257 071	-4 300 000	19 230 529	-4 298 328	18 664 207	-3 825 514
6:3	Funktionen Civil ledning	536 317	-162 259	551 148	-162 259	563 428	-162 259
6:4	Försörjning industrivaror	66 682	-11 557	64 732	-11 557	65 948	-11 557
6:5	Befolkningsskydd och räddningstjänst	570 547	-306 115	567 461	-306 115	579 328	-306 115
6:9	Telekommunikation	205 970	-60 716	211 366	-60 716	214 827	-60 716
6:10	Postbefordran	1 239	-1 239	1 271	-1 271	1 292	-1 292
6:11	Transporter	157 994	-705	161 632	-705	164 995	-705
6:12	Energiförsörjning	291 924	-7 407	298 454	-7 470	305 074	-7 47
7:1	Kustbevakningen	507 271	- 47 965	521 624	- 52 026	583 029	- 102 026

Sverige skall ha ett starkt försvar. Det är av vikt för vår nationella säkerhet och vår förmåga att bidra till europeisk stabilitet. Försvaret måste ha tillräckliga resurser för att klara sig i en ny säkerhetspolitisk miljö. Vi ökar anslagen med 4 miljarder kronor.

Försvarsmaktens ekonomimodell är alltför komplicerad och har dålig styrverkan. Anslagsindelningen speglar inte de ansvarsområden som verksamheten genomförs inom.

Den årliga driften, dvs. kostnader för förbandsverksamheten (utbildning, beredskap), underhåll och vidmakthållande av den befintliga organisationen bör särskiljas från den framtida utvecklingen, dvs. modernisering, nyutveckling och anskaffning av nya system och förband.

Vårt synsätt leder till en naturlig uppdelning av riksdagens beslut i två delar, ett driftanslag och ett investeringsanslag. Detta tydliggör också riksdagens ansvar för de långsiktiga besluten om försvarets uppgifter och förmågor. Avvägningen mellan dessa är ett politiskt ansvar liksom anskaffning, uppsättning och avveckling av materiel och militära förband.

Anslaget Fredsfrämjande truppinsatser skall utformas som ett beredskapsanslag. Det skall omfatta alla kostnader (förbandsverksamhet, stöd och beredskap samt underhåll och vidmakthållande av alla ingående förband) som uppstår av den verksamhet som påbörjas när den av regeringen beslutade insatsen påbörjas. Anslaget förs till Uo 7 och står till regeringens disposition och utnyttjas således först i samband med att insatsen påbörjas.

Sammantaget leder detta fram till annorlunda organisatoriska lydnadslinjer än i dag. Dagens Försvarsmakt delas upp i tre delar samtidigt som regeringen ges ett tydligare ansvar för de strategiska investeringar som genomförs.

Utgiftsområde 7 Internationellt bistånd

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		15 043 822	-1 342 664	17 544 000	-3 579 687	19 475 000	-4 677 310
8:1	Biståndsverksamhet	13 796 752	-2 511 500	16 288 829	-4 778 094	18 560 194	-5 848 969
8:2	SIDA	485 814		493 641		503 067
9:1	Samarbete med Central- och Östeuropa	749 000	50 000	749 000	50 000	399 000	0
5:7	Fredsfrämjande verksamhet		1 118 836		1 148 407		1 171 659

Sverige, EU och västvärlden har ett stort ansvar att bidra till att utrota massfattigdomen i u-länderna. Erfarenheten visar att det är möjligt att gå från massfattigdom till välstånd på en generation.

De högt skuldsatta låginkomstländernas skulder bör avskrivas under tydliga villkor. En borgerlig regering kommer omgående att ta initiativ till en gemensam insats från västvärlden som bör kunna genomföras år 2004.

Sveriges bistånd skall fokuseras på låginkomstländerna i Afrika där problemen är störst. Dessa länder är ofta drabbade av krig och sjukdomar, i synnerhet aids. Fattigdomen är utbredd. Insatser för att alla flickor och pojkar skall få utbildning och grundläggande hälsovård samt en fungerande rättsstat är avgörande för att bryta fattigdomen. Resursöverföringar till statsmakter som hindrar sitt folks utveckling eller som bedriver krig måste upphöra.

Utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		5 238 643	-189 908	5 165 000	-373 474	4 646 000	-127 912
10:1	Integrationsverket	85 561	-33 000	87 984	-87 984	89 646	-89 646
10:2	Integrationsåtgärder	54 242	-46 000	54 242	-54 242	36 742	-36 742
10:5	Ombudsmannen mot etnisk diskriminering	13 908	-13 908	14 248	-14 248	14 524	-14 524
11:1	Utvecklinginsatser i storstadsregionerna	116 000	-116 000	230 000	-230 000	0	0
12:1	Migrationsverket	490 079	19 000	501 458	19 000	510 909	19 000
12:4	Utlänningsnämden	75 854	0	77 702	0	79 217	0
10:4	Hemutrustningslån	12 451	0	18 631	-6 000	18 631	-6 000

Svensk flyktingmottagning måste svara mot högt ställda humanitära krav. Målet om beslut inom sex månader, om inga särskilda omständigheter talar mot det, måste nås. Regeringen har i budgeten accepterat den resursförstärkning vi föreslog i våras.

Vi ifrågasatte syftet med ett inrättande av ett Integrationsverk. Vi har inte haft någon anledning att ompröva vår åsikt. Därför bör Integrationsverket läggas ner. I samband med detta bör även anslaget till integrationsåtgärder avvecklas. Integrationsenheten har här lagts ihop med Migrationsverket. Dess framtida placering bör dock utredas.

De budgetmedel som anslås till vissa invandrartäta bostadsområden i storstäderna detaljreglerar hur pengarna skall användas. Resultatet är oklart. Vi vill pröva andra möjligheter som ökar förutsättningar för att arbete, bättre utbildning och social rörlighet skall innebära en mindre belastning på offentliga medel och mindre centralstyrning.

Den avreglering av den svenska arbetsmarknaden och bostadsmarknaden som vi förespråkar skulle öka den sociala och geografiska rörligheten i det svenska samhället och därmed leda till en ökad integrering av invandrade och infödda svenskar. Vi avvisar den kraftiga ökningen av anslaget till hemutrustningslån.

Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och omsorg

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		31 128 910	-765 220	33 542 400	-2 739 500	35 188 400	-4 199 856
13:1	Sjukvårdsförmåner	2 179 000	100 000	2 523 000	100 000	2 575 000	100 000
13:2	Bidrag för läkemedelsförmånen	17 624 000	-2 700 000	18 550 000	-4 600 000	19 450 000	-5 600 000
13:3	Bidrag till hälso- och sjukvård	310 224	705 000	327 224	590 000	346 224	371 000
13:4	Statens beredning för medicinsk metodik	36 653	10 000	37 562	10 000	38 259	10 000
13:5	Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd	24 980	0	25 586	0	26 086	0
13:6	Socialstyrelsen	460 736	-111 729	470 683	-111 729	480 086	-111 729
13:8	Medicinalstyrelsen	0	111 729	0	111 729	0	111 729
13:9	Stimulansbidrag till psykiatrin		200 000		200 000		0
14:1	Insatser mot aids	58 122	76 000	58 122	76 000	58 122	76 000
14:3	Bidrag till Nordiska hälsovårdshögskolan	19 133	0	17 514	0	17 906	0
14:4	Folkhälsoinstitutet	122 403	-59 865	125 487	-94 745	127 784	-127 784
14:5	Smittskyddsinstitutet	161 034	0	175 416	0	178 645	0
14:6	Institutet för psykosocial medicin	13 921	0	14 260	0	14 535	0
14:7	Folkhälsopolitiska åtgärder	86 554	-43 000	86 554	-53 000	86 554	-63 000
14:8	Alkohol och narkotika – politiska åtgärder	302 500	-65 000	192 500	45 000	177 500	60 000
14:9	Alkoholsortimentsnämnden	410	-410	420	-420	428	-428
14:11	Lokalt folkhälsoarbete	0	29 000	0	29 000	0	29 000
16:4	Bidrag till viss verksamhet för personer med funktionshinder	80 394	1 000	80 394	1 000	80 394	1 000
16:5	Bidrag till handikapporganisationer	157 248	2 000	157 248	2 000	157 248	2 000
16:6	Bidrag till vis elektronisk utrustning	21 777	-21 777	22 457	-22 457	23 112	-23 112
16:7	Bilstöd	164 000	-164 000	164 000	-164 000	164 000	-164 000
16:8	Kostnader för statlig assistansersättning	7 606 000	1 000 000	8 759 000	1 000 000	9 437 000	1 000 000
16:10	Handikappombudsmannen	15 945	-15 945	16 335	-16 335	16 644	-16 644
16:11	Bostadsstöd till funktionshindrade	0	100 000	0	100 000	0	100 000
16:12	Hjälpmedelsgaranti	0	185 777	0	186 457	0	187 112
17:1	Stimulansbidrag och åtgärder inom äldrepolitiken (Pensionärsorg.)	25 446	0	35 446	0	35 446	0
18:2	Statens institutionsstyrelse	671 765	-104 000	698 491	-128 000	711 797	-141 000

Vi anser att regeringens aviserade satsningar på en förbättrad tandvårdsförsäkring är otillräckliga och vill redan från 2002 förstärka tandvårdsförsäkringen med 500 mnkr och 2003 ytterligare 300 mnkr.

Vi har länge hävdat patientens självklara rätt att välja vårdgivare och rätten till vård i tid. Med en nationell vårdgaranti minskas patienters lidande och reducerar de samhällsekonomiska kostnader de långa väntetiderna medför. På längre sikt är det nödvändigt att införa en obligatorisk, gemensamt finansierad, hälsoförsäkring som innebär att pengarna följer patienten och därmed tillfaller den vårdgivare patienten väljer. Detta är lösningar som tillsammans med en större mångfald av vårdgivare skapar förutsättningar för en bättre sjukvård med högre kvalitet och effektivitet.

Vi vill därför behålla nuvarande ”Dagmarpengar” inom detta utgiftsområde. De är bland annat avsedda för att öka tillgängligheten. När sjukvården, som nu är fallet, inte lyckas ge människor vård i tid uppstår köer. För att få bort dessa kommer det initialt att krävas extra resurser. Vi ger därför ytterligare ett tillskott under två år om sammanlagt 500 miljoner kronor för att klara vårdgarantin. Däremot avvisar vi det direkta bidraget till de landsting som inte klarat av att korta sina vårdköer.

Som ett led i introduktionen av en obligatorisk hälsoförsäkring vill vi ge försäkringskassorna under de kommande tre åren möjlighet och medel att upphandla vård åt patienter som är sjukskrivna i väntan på vård. För detta ändamål tillför vi under perioden ytterligare 7 miljarder kronor. Denna åtgärd stöder samtidigt kampen mot långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar.

Ökat stöd direkt till sjukvården, tkr

	2002	2003	2004
Överskjutande bidrag till hälso- och sjukvård uo9	750 000	650 000	450 000
Särskilt anslag för sjukvård	1 000 000	2 000 000	4 000 000
Nej till regeringens bidrag till landsting för ökad tillgänglighet	-1 250 000	-1 250 000	-1 250 000
Summa	500 000	1 400 000	3 200 000

Vi vill förstärka tillsynen inom sjukvården genom att en oberoende tillsynsmyndighet skapas.

Vi vill avveckla apoteksmonopolet, öka tillgängligheten till läkemedel och öka användningen av generiska läkemedel. Kostnadsansvaret för läkemedelsförmånen tas över av staten, och en frivillig läkemedelsförsäkring införs. För dem som väljer att stå utanför försäkringen finns ett likviditetsskydd. Tillsammans med övriga åtgärder vi föreslår kan den nuvarande kostnadsexplosionen för läkemedel därmed stoppas.

Vi återställer försämringarna i stödet till de funktionshindrade genom en avsevärd ökning av assistansstödet. Vi föreslår dessutom ett bostadsstöd och ett utökat stöd till rekreationsanläggningar för funktionshindrade. Slutligen föreslår vi i avvaktan på mera permanenta förbättringar ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna för att dessa mera aktivt skall arbeta med psykiskt funktionshindrade.

Vi vill tillföra ytterligare medel till anslaget för bidrag till handikapporganisationer. Dessa extra medel skall riktas särskilt till mindre handikapporganisationer som arbetar oberoende av de stora samarbetsorganen inom handikapprörelsen. Vi föreslår att en hjälpmedelsgaranti införs, inledningsvis omfattande de resurser som finns anvisade under bilstöd till handikappade och texttelefoner.

Vi satsar större resurser på arbetet med hiv/aids.

Det statliga engagemanget på folkhälsoområdet bör minskas till förmån för regionalt och lokalt hälsoarbete för vilket vi inrättar ett tillfälligt stimulansbidrag. Folkhälsoinstitutet bör läggas ner senast 2003.

Vi anser att ytterligare medel måste tillskjutas för att det oberoende arbetet med information och upplysning om alkohol skall få tillräckligt genomslag.

Vi vill stärka utvärdering av medicinska behandlingsmetoder genom att öka anslaget till SBU.

Den slutna ungdomsvården överförs från Statens institutionsstyrelse till kriminalvården. Överföringen innebär att en del av anslaget överförs till kriminalvården. Detta medför i praktiken en förstärkning av Statens institutionsstyrelses övriga verksamhet.

Utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		108 357 018	-12 168 000	116 929 000	-20 031 000	122 215 000	-28 330 000
19:1	Sjukpenning och rehabilitering, m.m.	45 805 022	-10 068 000	48 415 948	-14 531 000	50 977 602	-19 730 000
19:2	Förtidspensioner	47 838 490	-2 300 000	54 024 186	-4 900 000	56 515 804	-7 700 000
19:4	Arbetsskade-ersättningar	7 607 476	-800 000	7 212 491	-1 600 000	7 325 345	-1 900 000
19:8	Försäkringskassorna	5 189 175	1 000 000	5 335 862	1 000 000	5 425 394	1 000 000

Utgifterna för sjukförsäkringen har ökat med 65 procent sedan 1996. De ökade sjukskrivningarna avspeglar en växande ohälsa och har en allvarlig social baksida. Tillåts sjukskrivningarna att växa inom ramen för de nuvarande reglerna i sjukförsäkrings- och rehabiliteringslagstiftningen minskar det den enskildes möjligheter att leva ett fritt liv. De åtgärder vi föreslår syftar till att vända trenden för ohälsan i arbetslivet.

För det första måste sjukskrivningar handhas på ett medicinskt genomtänkt sätt. I dag bestäms behovet och längden av sjukskrivning ofta av patientens önskemål, inte av medicinska överväganden. Utbildning i försäkringsmedicin skall underlätta för läkare att använda sjukskrivningen så att den är mer motiverad både ur medicinsk och kostnadssynpunkt. Till exempel sätts en sjukskrivning till veckändan, i stället för en dag mitt i veckan med en gradvis återgång till arbetet.

Oklara symtom döljer ofta kombinationer av fysiska och psykiska problem. Här krävs fördjupad samverkan mellan försäkringskassan, företagsläkaren och arbetsledningen, inte enbart sjukskrivning. Om den totala sjukskrivningen i snitt minskar med en respektive två dagar/sjuktillfälle minskar kostnaderna med 3,6 respektive 7,2 miljarder kronor. Kostnaderna för att utbilda alla AT- och ST-läkare drar väsentligt mindre kostnader – 3050 miljoner kronor.

För det andra får en genomtänkt användning av sjukskrivningen positiva effekter för de långtidssjuka och deras rehabilitering. Färre sjukärenden ger tid för bättre prioritering inom rehabiliteringen så att fler personer kan återgå tidigare till arbetslivet. Antalet långtidssjukskrivna minskar och efter en tid också antalet förtidspensionärer.

För det tredje anslår vi ytterligare en miljard kronor till försäkringskassorna för att höja verksamhetens kvalitet och därmed så snabbt som möjligt komma till rätta med de kö- och flaskhalsproblem som den ökande sjukskrivningen skapat. Genom att överföra trafikolyckorna till den obligatoriska trafikskadeförsäkringen avlastas sjukförsäkringen.

För det fjärde bör försäkringskassorna ha både större självständighet och ett tydligt ekonomiskt/finansiellt ansvar för sin rehabiliteringsverksamhet. Försäkringskassorna skall bland annat kunna köpa specialistvård utanför landstingssektorn för att minska väntetider.

För det femte inför vi en nationell vårdgaranti som ett första steg på vägen mot en allmän hälsoförsäkring. Som ett steg i introduktionen av denna tillförs 7 miljarder kronor som skall gå direkt till sjukvårdens verksamheter. Medlen skall kunna användas av den enskilde patienten för att tillförsäkra henne eller honom den vård hon eller han behöver. Radikalt minskade väntetider kommer genom detta att ytterligare minska sjukfrånvaron.

Slutligen motsätter vi oss en förändring av bevisreglerna i arbetsskadeförsäkringen. Erfarenheterna av en sådan regelförändring är dåliga. Vi föreslår i stället att arbetsskadeförsäkringen bryts ut ur statsbudgeten och att avgifterna anpassas till de risker olika företag skapar. På sikt bör arbetssjukdomarna som ingår i arbetsskadeförsäkringen överföras till sjukpenningförsäkringen och ett obligatorium för arbetsgivare att försäkra arbetsolyckorna på försäkringsmarknaden.

Att minska antalet sjukskrivningsdagar är en av de viktigaste sociala åtgärder som bör prägla de kommande årens politik. Det leder till minskade statliga utgifter men framför allt till minskat personligt lidande och till friskare människor.

Utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		33 534 500	180 000	51 855 000	-120 000	51 334 000	-120 000
20:1	Ålderspensioner	9 579 000	300 000	26 344 000	0	25 481 000	0
20:2	Efterlevandepensioner till vuxna	13 525 000	500 000	14 761 000	500 000	15 111 000	500 000
20:3	Bostadstillägg till pensionärer	10 211 000	-620 000	10 596 000	-620 000	10 322 000	-620 000

Vi motsatte oss 1997 års förändring av förmånsreglerna inom efterlevnadspensionen och vidhåller vår kritik. Vi vill att inkomstprövningen av folkpensionsdelen i efterlevnadspensionen skall upphöra.

Genom de stora höjningar av grundavdraget vi föreslår kommer pensionärer att få betala avsevärt lägre skatt.

Vi anser att den del av folkpensionen som innehölls av staten under perioden 1993–1998 genom att pensionerna beräknades på enbart 98 procent av basbeloppet skall betalas tillbaka. Vi föreslår därför att folkpensionerna, för dem som var pensionärer under perioden 1993–1998, beräknas på två extra procent av basbeloppet under det kommande året.

Regeringen föreslår en höjning av taket i bostadstillägget för pensionärer (BTP). Utformningen av bostadstillägget har verkat kostnadsdrivande på framför allt kommunernas hyressättning. Mot denna bakgrund säger vi nej till höjningen av taket i BTP. Vi använder i stället en del av medlen för att förbättra levnadsvillkoren för de allra sämst ställda pensionärerna genom att höja den ”skäliga levnadsnivån” i det särskilda bostadstillägget för pensionärer (SBTP) med tolv procentenheter.

Utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		49 841 000	700 000	52 289 000	+290 000	53 816 000	-50 000
21:1	Allmänna barnbidrag	20 994 000	0	20 890 000	0	20 760 000	0
21:2	Föräldraförsäkringen	19 617 000	-2 420 000	22 153 000	-2 730 000	23 503 000	-3 070 000
21:3	Underhållsstöd	2 441 000	-400 000	2 448 000	-500 000	2 448 000	-500 000
21:4	Bidrag till internationella adoptioner	40 000	8 000	40 000	8 000	40 000	8 000
21:6	Vårdnadsbidrag för funktionshindrade barn	21 080 000	12 000	2 288 000	12 000	2 478 000	12 000
21:8	Barnomsorgspeng	0	3 500 000	0	3 500 000	0	3 500 000

Vi vill öka möjligheten för föräldrar att mer fritt disponera de skattepengar som i dag används för att stödja barnfamiljerna på olika sätt och föreslår därför tillsammans med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet att ett särskilt barnomsorgskonto inrättas för barn i förskoleåldern från och med den 1 januari 2002. Barnomsorgskontot skall vara 40 000 kronor per barn med en begränsning av uttaget på maximalt 20 000 kronor per år. I övrigt får pengarna användas helt enligt föräldrarnas önskemål. Vi föreslår även, tillsammans med de övriga borgerliga partierna, att en avdragsrätt på 50 000 kronor per barn och år i den kommunala beskattningen införs för styrkta barnomsorgskostnader. Vi avslår därför regeringens förslag om att införa en extra månad i föräldraförsäkringen. Därtill vill vi inte återinföra kontaktdagarna i skolan eftersom det är en pekpinne för föräldrarnas disposition av ledighet.

Mot bakgrund av att barnomsorgskontot skall kunna utnyttjas från ettårsåldern föreslår vi att föräldraförsäkringen begränsas till tolv månader från och med januari 2002.Vårt skatteförslag med kraftigt höjt grundavdrag, extra grundavdrag för varje barn och förvärvsavdrag på inkomsten minskar behovet av höga ersättningar i föräldraförsäkringen.

Bidraget för kostnader för internationella adoptioner utgjorde cirka 75 procent av de verkliga kostnaderna när det infördes men har sedan dess urholkats. Nu föreslår regeringen att det höjs från 24 000 kronor till 40 000 kronor per barn, dvs. till ungefär 35 procent. Vi vill höja bidraget för internationella adoptioner till maximalt 55 000 kronor.

Utgiftsområde 13 Arbetsmarknad

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		58 915 236	- 4 984 678	58 600 000	-16 051 432	58 153 000	-18 432 890
22:1	Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader	4 517 058	-225 853	4 630 935	-463 094	4 722 294	-4 722 294
22:2	Bidrag till arbetslöshetsersättning	36 023 000	- 1 075 000	36 063 000	- 4 300 000	35 958 000	-4 300 000
	Högre egenfinansiering 01 sista kvartal 02, 03		-2 450 000		-9 800 000		-9 800 000
22:3	Köp av arbetsmarknadsutbildning etc	4 682 582	-1 170 000	4 310 318	-1 422 405	3 808 775	-1 904 388
22:7	ISAU	20 596	4 404	21 106	3 894	21 503	3 497
22:8	Bidrag till grundbelopp för icke anslutna	61 000	-61 000	62 598	-62 598	63 623	-63 623
22:10	Bidrag till Stiftelsen Utbildning Nordkalotten	7 229	-7 229	7 229	-7 229	7 229	-7 229
22:12	Ny arbetsmarknads- myndighet	0		0		0	2 361 147

Vi föreslår införande av en allmän arbetslöshetsförsäkring. Den skall administreras av staten. Arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring. Det måste finnas ett bättre samband mellan inbetalning och ersättning än i dag, vilket sker genom att ersätta dagens fasta avgifter med en försäkringspremie vars storlek relateras till månadslönen. Premien skall utgå med 2 procent på sådana inkomster som är ersättningsberättigade. Premien skall vara avdragsgill vid inkomstbeskattningen. Det överskott som finns i dagens a-kassor tas in till den nya försäkringen.

Vi vill införa en individuell och effektiv arbetsförmedling. Förmedling av arbeten som kan skötas bättre eller lika bra av andra aktörer än staten skall ges möjlighet i fri konkurrens att göra detta. Lokala arbetsförmedlingar kan avknoppas från dagens AMS. Rekryteringsföretagen kan hjälpa nya grupper av arbetssökande. Specialistförmedlingar kan växa fram. Bemanningsföretagen kan vidga sina verksamhetsfält. Arbetsförmedling skall vara kostnadsfri för den som är arbetslös.

Flera av de traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärderna – liksom den nyinrättade aktivitetsgarantin – bör slopas till förmån för mer individuellt inriktade insatser. Dessa individuella åtgärder kan och måste få variera beroende på individens bakgrund, behov och motivation. Utbildning av olika slag kommer att utgöra den dominerande insatsen.

Vi vill inrätta en ny effektiv myndighet som ersätter AMS som är alldeles för ineffektivt. Den nya statliga arbetsmarknadsmyndigheten blir regeringens expertmyndighet i arbetsmarknadsfrågor. Den skall ansvara för att godtagbara förmedlingstjänster erbjuds över hela landet, administrera schabloniserade arbetsmarknadspolitiska stöd som flyttbidrag och starta-eget-bidrag samt bedriva den yttersta myndighetsutövning som fordras för att fördela de medel som anslås över statsbudgeten för övriga insatser.

Utgiftsområde 14 Arbetsliv

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		1 047 542	- 108 093	1 073 000	- 256 622	1 092 000	- 356 359
23:1	Arbetsmiljöverket	566 611	- 28 330	580 349	- 110 226	591 624	- 136 216
23:2	Arbetslivsinstitutet	310 085	-15 504	317 863	-66 751	323 599	-139 148
23:3	Särskilda utbildningsinsatser	46 0000	-23 000	46 000	-36 000	46 000	-36 000
23:4	AD	19 032	-19 032	19 493	-19 493	19 878	-19 878
23:7	Homo	4 394	-4 394	4 503	-4 503	4 587	-4 587
23:8	Medlingsinstitut	46 074	-23 037	47 187	-23 593	48 125	-24 062
23:10	Ombudsman mot diskriminering	0	32 193	0	32 193	0	32 193
24:1	Jämo	20 886	-20 886	21 396	-21 396	21 808	-21 808
24:2	Särskilda jämställdhetsåtgärder	12 206	-6 103	13 706	- 6 853	13 706	- 6 853

Vi föreslår en delvis annan myndighetsstruktur än regeringen under utgiftsområde 14.

De två ombudsmannamyndigheterna (JämO och HomO) föreslås läggas samman med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering och Handikappombudsmannen till en myndighet.

Medlingsinstitutets uppdrag begränsas och anslagna medel reduceras. I övrigt reduceras successivt arbetsmarknadsmyndigheternas förvaltningskostnader.

Utgiftsområde 15 Studiestöd

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		22 567 335	-621 420	23 108 000	-410 000	24 022 000	-410 000
25:1	Studiehjälp	2 681 820	0	3 043 920	0	3 148 680	0
25:2	Studiemedel	11 604 520		14 348 105	-400 000	14 623 594	-400 000
25:4	Vuxenstudiestöd, m.m.	3 378 664	-611 420	64 356	0	0	0
25:5	Bidrag till kostnader vid viss gymnasieutbildning och vid viss föräldrautbildning i teckenspråk	61 520	0	61 520	0	61 520	0
25:6	Bidrag till vissa studiesociala ändamål	24 950	0	25 450	0	26 073	0
25:7	Bidrag till vissa organisationer m.m.	40 241	-10 000	40 241	-10 000	40 241	-10 000

De som i dag studerar inom ramen för kunskapslyftet bör ges rimliga förutsättningar att fullfölja sin utbildning. Vi avvisar emellertid förslaget om en ”kommunalisering” av kunskapslyftet och anser i stället att uppgifter som i dag ryms inom ramen för kunskapslyftsprojektet snabbare bör integreras i den kommunala vuxenutbildningen och i kommunernas ansvar, vilket påverkar studiemedelsanslagen.

Utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		41 446 670	- 3 533 702	42 771 000	56 347 165	44 442 000	58 684 092
11	Storstadspolitik	185 000	-185 000	0	0	0	0
25	Utbildningspolitik	38 499 834	- 4 125 649	39 670 655	55 259 052	41 289 804	55 226 515
26	Forskningspolitik	2 761 836	776 947	3 100 016	1 088 113	3 152 663	1 457 577
	Fondering för oberoende universitet		0		0		2 000 000

Vi föreslår en tydlig kvalitetssatsning i skolan. Den skall innehålla ett fritt skolval baserat på en nationell skolpeng, gedigen utvärdering och uppföljning av studieresultat, nationella kunskapsprov i grundskolan och en modern gymnasieexamen samt inrättandet av ett fristående, nationellt kvalitetsinstitut.

Ett fritt skolval utgör grunden för ett flexibelt och individanpassat skolsystem – en nödvändig förutsättning för att säkerställa mångfald och konkurrens, hög kvalitet och likvärdiga villkor i utbildningen. Införandet av en nationell skolpeng säkrar resurser till grundskolan och utgör en viktig faktor för god undervisningskvalitet. Det är respektive skolledning som kan göra kvalitetshöjande prioriteringar, inte statliga projektpengar. Sammantaget innebär det en satsning på grundskolan med mer än 60 miljarder kronor. Reformen införs stegvis. Samtidigt bör påpekas att vårt ekonomiska stöd till barnfamiljerna och barnomsorg totalt sett är mer generöst än den socialdemokratiska modellen.

Fördelningen av platser i högskolan baseras på utbildningens kvalitet och studenternas val av lärosäte, inte regionalpolitiska målsättningar. Erfarenheten har visat att många hellre avstår från att studera än att läsa vid ett lärosäte som inte håller högsta kvalitet, vilket lett till flaskhalsproblem vid vissa utbildningar och tomma platser på andra.

Vi avsätter medel till två nya stiftelsehögskolor från och med år 2004. Anslaget för att ge stöd till fristående högskoleutbildningar ökas.

Vi skapar ett särskilt anslag för den kvalificerade yrkesutbildningen, all folkhögskoleutbildning samt utfasning av kunskapslyftsprojektet, vuxnas yrkeskvalificerande utbildning.

För att hålla sig väl framme i den internationella konkurrensen krävs ytterligare satsningar på grundforskning och forskningsutbildning. År 2004 har vi avsatt mer än 1,5 miljarder kronor mer än regeringen för detta ändamål.

Vi vill låta föräldrar bestämma över vilken barnomsorg de vill ha. Därför vill vi ha en ny politik för detta. Verksamheten i förskoleklassen bör utvärderas och förutsättningarna för att utveckla skolformen till en barnskola med fler åldersgrupper bör utredas. Vi ökar resurserna till produktion av studielitteratur för elever med handikapp. Vi föreslår ett inrättande av ett nationellt kvalitetsinstitut, samtidigt som Specialpedagogiska institutet integreras i Skolverket. Detta sker parallellt med att uppgifter förs från Skolverket till det nyinrättade kvalitetsinstitutet.

Utgiftsområde 17 Kultur, medier, trossamfund och fritid

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		8 106 670	-1 636 400	8 281 000	- 1 636 400	8 456 000	- 1 636 400
25:1	Bidrag till folkbildningen	2 522 556	-1 200 000	2 515 415	-1 200 000	2 556 595	-1 200 000
	varav överfört till skolan		900 000		900 000		900 000
27	Mediepolitik	31 100	0	31 000	0	31 600	0
28	Kulturpolitik	4 794 800	-322 000	4 977 200	-322 000	5 107 300	-322 000
29	Ungdomspolitik	106 000	-88 000	107 000	-88 000	107 000	-88 000
30	Folkrörelsepolitik	494 100	-26 400	492 600	-26 400	492 600	-26 400

Statens insatser bör koncentreras till områden som är av allmänt intresse och som är helt beroende av statliga medel för att verksamheter skall komma till stånd. Kulturpolitiken måste också stå väl rustad inför den nya tiden, med vad det innebär av ny teknik, nytt sätt att tänka och ett nytt sätt att ta till sig kulturupplevelser.

Vi föreslår att anslagen till Statens kulturråd och till allmän kulturverksamhet minskas. Mot bakgrund av utbyggnaden av de regionala kulturinstitutionerna kan även anslagen till Riksteatern och Rikskonserter minskas. Vi riktar 45 miljoner kronor på tre år till de fria teatergrupperna, utöver regeringens förslag, för att förbättra deras arbetssituation.

Statliga medel bör inte utgå till allmänna samlingslokaler. Vi föreslår en minskning av anslagen till Ungdomsstyrelsen. Vi upprepar vårt förslag om en ny kulturfond som tillförs 120 miljoner kronor. Vi avvisar arbetsförmedlingen Teateralliansen och förordar i stället att det bildas ett bemanningsföretag för kulturarbetare. Det är nödvändigt att reglerna kring kultursponsring tydliggörs, vilket vi utvecklar i särskild motion.

Kulturskaparnas arbetsvillkor bör ses över. Funktionshindrades tillgång till kultur måste förbättras. Bidrag för folkhögskolorna flyttas till utgiftsområde 16. Samma gäller större delen av forskningsanslaget inom detta område, som också flyttas till UO 16.

Utgiftsområde 18, Samhällsplanering, bostadsförsörjning och byggande

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		9 529 248	-1 257 524	9 500 957	-1 476 225	9 336 824	-1 443 205
21:1	Bostadsbidrag	3 998 000	-312 000	3 866 000	-281 000	3 772 000	-274 000
31:1	Boverket: Förvaltningskostnader	139 086	0	142 532	-45 000	145 178	-45 000
31:2	Räntebidrag	1 460 000	0	1 553 000	0	1 795 000	0
31:5	Bidrag till Fonden för fukt- och mögelskador	50 000	-30 000	40 000	-30 000	40 000	-30 000
31:6	Bidrag till åtgärder mot radon i bostäder	20 000	-19 000	33 000	-32 000	33 000	-32 000
31:7	Investering studentbostäder	125 000	-125 000	0	0
31:9	Lantmäteriverket	419 489	0	429 767	-10 000	438 050	-20 000
31:11	Bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet	185 000	-180 000	185 000	-185 000	185 000	-185 000
32:1	Länsstyrelserna m.m.	1 966 812	-50 000	2 036 318	-125 000	2 073 377	-250 000
	Skogsinköp adm.		0		0		0
34:1	Stöd till lokala investeringsprogram	789 500	-439 500	361 153	-161 153	0	0
34:2	Statens institut för ekologisk hållbarhet	6 048	-3 024	7 072	-7 072	7 205	-7 205
31:12	Investeringsbidrag bostäder	99 000	-99 000	600 000	-600 000	600 000	-600 000

Skatternas totala andel av boendekostnaderna måste sänkas. Ett viktigt led i detta är avskaffandet av fastighetsskatten.

Stödet till lokala investeringsprogram för ekologisk hållbarhet och bidrag till bostadsinvesteringar som främjar ekologisk hållbarhet avskaffas direkt. Anslag till redan beviljade projekt kvarstår dock. Bostadsbidragen renodlas för att endast utgå till barnfamiljer och växlas på sikt mot sänkt skatt. Vissa övergångsregler behövs för att säkerställa att inte ett nödvändigt studentboende försvåras.

Ett ökat byggande är väsentligt för att motverka bostadsbristen på våra tillväxt- och universitetsorter. Hyressättningen skall utformas så att nyproduktion också av hyresrätter möjliggörs. Genom sänkt skattetryck, konkurrens och förenklingar av plan- och bygglagen samt jordabalken kan vi skapa ett ökat byggande, även på lång sikt.

Vi anser att förutsättningarna för byggandet måste förändras. Subventioner är inte någon långsiktig lösning. De är kortsiktiga, kostnadsdrivande, konkurrenshämmande och skall avskaffas.

Utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		3 563 125	-690 000	3 433 000	-700 000	3 433 000	-1 100 000
33:1	Regionalpolitiska åtgärder	1 639 950	-450 000	1 559 950	-700 000	1 559 950	-1 100 000
33:4	Transportbidrag	336 000		336 000		336 000
33:5	Glesbygdsverket	26 175		26 822		27 326
33:7	Särskilda regionala utvecklingsprogram	240 000	-240 000	0	0	0	0
37:1	IT, Regionala transportnät	250 000		450 000		450 000

Regionalpolitiken står vid ett vägskäl. För att få hjälp att välja väg tillsatte regeringen under 1999 en regionalpolitisk utredning, som presenterade sitt slutbetänkande i september 2000.

I utredningen dras två slutsatser angående stöden och deras effekter. En slutsats är att stöden, och då i första hand de selektiva stödformerna (regionalt utvecklingsbidrag, sysselsättningsbidrag, landsbygdsstöd och småföretagsstöd), i sig ger negativa effekter. En annan slutsats är att de selektiva stöden hanteras på ett sådant sätt att de bidrar till en konservering och utgör ett hinder för utveckling.

Målet för regionalpolitiken bör i stället vara att skapa förutsättningar för olika regioners och människors möjligheter till utveckling. Genom att bland annat förbättra och bygga ut vägnätet, en utbyggd IT-infrastruktur, sänkta drivmedelsskatter och att i övrigt förbättra villkoren för företagande vill vi lägga grunden för tillväxt i hela Sverige. Samtidigt sker transfereringar inom ramen för EU, vilket i största möjliga mån ska komma svenska regioner till godo.

Utgiftsområde 20 Allmän miljö- och naturvård

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		3 124 563	-362 919	3 353 000	461 592	4 162 300	- 1 274 125
34:1	Statens naturvårdsverk	311 035	-2 500	318 590	-2 500	324 855	-2 500
34:2	Miljöövervakning m m	200 666	0	205 884	0	234 360	0
34:3	Åtgärder för att bevara den biologiska mångfalden	960 419	-60 419	992 693	-92 693	1 508 856	-608 856
34:4	Sanering och återställande av förorenade områden	418 746	-150 000	463 215	-193 215	587 769	-312 769
34:5	Miljöforskning	58 644	0	81 127	0	82 455	0
	miljöfond				1 000 000
	nya medel						0
34:13	SMHI	227 688	-20 000	212 805	-20 000	216 831	-20 000
34:14	Information om klimatfrågor	30 000	-30 000	30 000	-30 000	30 000	-30 000
34:15	Stöd till klimatinvesteringar	200 000	-100 000	300 000	-200 000	400 000	-300 000

Vi anser att det är dags att införa en ny modell för arbetet med att bevara den biologiska mångfalden. En ökad andel av den skyddsvärda arealen mark bör skyddas genom inrättande av så kallade skötselkontrakt. Behovet av att köpa in skyddsvärd mark minskar därmed samtidigt som bevarandearbetet blir mer effektivt. En fond för att finansiera arbetet med att bevara den biologisk mångfalden tillskapas. Fonden tillförs år 2003 en miljard kronor och skall dessutom vara öppen för donationer.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2002 en mycket kraftig ökning av anslagen för sanering och återställning av förorenade markområden. Budgeten för innevarande år har inte utnyttjats fullt ut.

Trots detta föreslår regeringen att anslagen i det närmaste skall tredubblas 2002. Vi anser att riskbedömningar av saneringsobjektens farlighet för människa och miljö skall styra i vilken ordningsföljd och i vilken takt saneringsarbetet skall genomföras. För att arbetet skall kunna genomföras effektivt föreslår vi en något långsammare ökningstakt än regeringen. Det vore också önskvärt att regeringen för riksdagen redovisar en åtgärdsplan för saneringsarbetet.

Regeringen anslår sammanlagt 90 miljoner kronor till ett treårigt program för information om klimatfrågor. Vidare anslås totalt 900 miljoner kronor som stöd till klimatinvesteringar. Anslagen påminner om de misslyckade lokala investeringsprogrammen. Vi anslår inga medel för den här typen av klimatåtgärder eftersom motivering för hur medlen skall användas saknas. I stället avsätter vi medel som bland annat kan användas till stimulansåtgärder för utveckling av miljövänlig teknik på klimatområdet. Utformningen av våra klimatåtgärder kommer närmare att redovisas i samband med att regeringen i riksdagen lägger fram den sedan länge aviserade och nu starkt försenade klimatpropositionen.

Utgiftsområde 21 Energi

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		2 132 055	-636 712	1 315 000	-105 811	1 297 000	-105 337
35:1	Energimyndigheten	127 712	-42 712	130 811	-45 811	133 337	-45 337
35:2	Bidrag för att minska elanvändningen	251 000	-251 000	0	0		0
35:3	Bidrag till investeringar i elproduktion från förnybara energikällor	168 000	-168 000	0	0	0	0
35:4	Åtgärder för effektivare energianvändning	115 000	-115 000	0	0	0	0
35:5	Energiforskning	466 343	-30 000	432 119	-30 000	441 209	-30 000
35:6	Energitekniskt stöd	130 000	-10 000	130 000	-10 000	130 000	-10 000
35:7	Introduktion av ny energiteknik	230 000	-20 000	230 000	-20 000	230 000	-20 000
35:10	Barsebäck	384 000	0	342 443	0	312 492	0

Det är dags att avveckla den gamla typ av energipolitik som bland annat den förtida avvecklingen av kärnkraften och omställningsprogrammet är uttryck för. Energipolitiken behöver anpassas till den avreglerade energimarknadens villkor. Energipolitiken bör begränsas till att säkerställa att alla energislag klarar högt ställda säkerhets- och miljökrav. De i internationell jämförelse låga utsläppen av växthusgaser från energisektorn beror på att Sverige har tillgång till rena energislag som vatten- och kärnkraft.

Vi motsätter oss såväl den förtida kärnkraftsavvecklingen som den bidragspolitik avvecklingen fört med sig.

Utgiftsområde 22 Kommunikationer

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		24 468 615	455 000	25 726 000	4 677 435	28 720 000	4 677 390
36:1	Vägverket: administration	1 029 923	-60 000	1 017 209	-85 000	1 025 772	-85 000
36:2	Vägverket: väghållning och statsbidrag	13 370 143	2 000 000	14 874 606	5 000 000	16 441 449	6 000 000
36:3	Banverket: administration	740 490	-40 000	758 404	-65 000	774 540	-65 000
36:4	Banverket: banhållning och sektorsuppgifter	7 046 840	0	7 005 745	1 000 000	8 420 224	0
	Banavgifter		-690 000		-690 000		-690 000
36:7	Bidrag till fritidsbåtsändamål	71 000	-30 000	71 000	-30 000	71 000	-30 000
36:8	Bidrag till sjöfarten	212 500	-212 500	0	0	0	0
36:13	Rikstrafiken: upphandling	786 000	-100 000	790 000	-50 000	790 000	-50 000
37:3	Ersättning till Posten AB för rikstäckande betalnings- och kassaservice	400 000	-400 000	400 000	-400 000	400 000	-400 000
37:1	PTS	22 664	-10 000	12 014	0	12 243	0
36:10	Rederinämnden	2 500	-2 500	2 565	-2 565	2 610	-2 610

Regeringens infrastrukturproposition är sen och innehåller få konkreta förslag. Regeringen börjar sin föreslagna utbyggnad av infrastrukturen med hjälp av ytterligare lånefinansiering. Kostnaden för detta riskerar att bli oacceptabelt hög. Omfattningen är inte tillräcklig, och inriktningen bortser från de behov som finns i landet.

Transportpolitiken måste som övergripande strategi grundas på efterfrågan av effektiva, trafiksäkra och miljöanpassade transporter. Sveriges underdimensionerade väg- och järnvägsnät utgör ett hinder för medborgarnas rörlighet. Det medför också konkurrensnackdelar för företagen, inte minst vid nyetableringar.

Underhållet av det svenska vägnätet har under en längre period eftersatts. Eftersläpningen beräknas av Vägverket vid årets slut vara cirka 13,5 miljarder kronor. Trots detta underlåter regeringen att öka anslaget. Den gällande investeringsplanen för nybyggnation har inte heller uppfyllts. Utlovade satsningar på strategiska vägbyggen har ej verkställts.

För att råda bot på dessa brister vill vi därför öka anslagen till vägar och järnvägar med 14 miljarder kronor under den kommande treårsperioden och påbörja ett särskilt utbyggnadsprogram. Framgent vill vi höja anslagen ytterligare och under den kommande tioårsperioden bör de lägst ligga på den nya och högre nivån. Mot bakgrund av den bekymmersamma situationen i Stockholmsområdet bör en stor del av dessa medel utnyttjas för investeringar där.

Ökningen av anslagen skall också gå till att förbättra det eftersatta underhållet. Genom höjda bidrag till det enskilda vägnätet kan den eftersläpning av underhållet som där uppstått åtgärdas. Vi vill även för det enskilda vägnätet återinföra ett särskilt upprustningsbidrag, avsett att möjliggöra förbättringar och att kunna användas för akutåtgärder som ej kunnat förutses.

Det arbete som Vägverket startat med krav på ökade rationaliseringar och besparingar bör med kraft fullföljas. Vi föreslår en bolagisering av konkurrensutsatta verksamheter för att tydliggöra Banverkets olika roller. Genom att kräva att alla verksamheter, såväl underhåll som nyanläggningar, upphandlas i konkurrens, menar vi att en effektivisering och besparing av Banverkets verksamheter är fullt möjlig.

Det är vår uppfattning att statligt företagsstöd till svenska rederier ej skall utgå.

Utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske med anslutande näringar

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		14 338 984	-393 152	14 456 000	-439 029	14 455 000	-446 530
26:1	Forskningsråd för miljö, areella näringar etc	232 362	0	230 336	0	210 889	0
41:1	Skogsvårdsorganisationen	290 944	0	302 788	0	308 651	0
41:3	Internationellt skogssamarbete	1 405	0	1 405	0	1 405	0
42:6	Viltskador	84 000	-23 000	84 000	-23 000	83 000	-22 000
43:1	Statens jordbruksverk	310 104	-18 000	294 146	5 000	308 680	5 000
43:12	SLV	126 759	-2 000	126 786	-2 000	130 197
43:13	Livsmedelsekonomiska institutet	8 304	-4 152	8 505	-8 505	8 670	-8 670
42:7	Djurskyddsmyndigheten	13 000	-13 000	20 524	-20 524	20 860	-20 860
44:6	Återföring gödsel, bekämpning	363 000	-351 000	420 000	-390 000	430 000	-400 000
42:5	Bekämpning av smittsamma djursjukdomar	107 100	18 000	107 100	0	107 100	0

Trots upprepade löften från regeringen kvarstår avsevärda konkurrensnackdelar inom den svenska livsmedelsproduktionen. Jord- och skogsbruket har väsentligt mycket högre dieselskatter i jämförelse med viktiga konkurrentländer inom EU. Den svenska skatten på handelsgödsel är unik inom EU och bidrar också till att försämra näringens konkurrenskraft. Vi föreslår därför att skatten på den diesel som förbrukas av jord- och skogsbrukets arbetsmaskiner sänks till nivån 53 öre per liter samt att skatten på handelsgödselns kväveinnehåll tas bort.

Vi motsätter oss skapandet av en ny djurskyddsmyndighet. Det är inte fler myndigheter som behövs för att förbättra djurskydddet utan en bättre tillsyn. Vi anslår därför 5 miljoner kronor till Jordbruksverket för att förbättra djurskyddet. Till Livsmedelsverket anslår vi 3 miljoner kronor för att förbättra livsmedelstillsynen.

Regeringen anslår för 2002 23 miljoner kronor till Jordbruksverket för att bland annat främja användningen av ekologiska livsmedel inom storhushåll och offentlig sektor. Vi anser att det inte är statens uppgift att marknadsföra och stimulera konsumtion av en viss typ av livsmedel. Detta sköts bäst av marknadens aktörer utan statlig inblandning.

Vi anser att jaktinstrumentet i ökad utsträckning måste användas för att minska viltskadorna. Anslaget för viltskador kan därför minskas jämfört med regeringens förslag.

Utgiftsområde 24 Näringsliv

		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		3 410 185	-351 000	3 408 000	-289 000	3 280 000	-99 000
26:1	Verket för innovations- system	108 087	0	106 321	0	106 321	0
38:1	Verket för företagsutveckling	228 497	0	193 110	0	194 719	0
38:2	Näringslivsutveckling	183 062	-34 000	189 562	-44 000	199 562	-54 000
38:3	Myndigheten för analyser, omvärldsbevakning och utvärdering	71 182	0	72 920	0	74 322	0
38:16	Konkurrensverket	75 809	3 000	77 667	3 000	79 164	3 000
38:20	Kostnader för omstrukturering av vissa statligt ägda företag m.m.	25 000	-25 000	25 000	-25 000	25 000	-25 000
39:6	Näringslivsutveckling i Östersjöområdet	250 000	-250 000	200 000	-200 000	0	0
40:1	Marknadsdomstolen	7 713	0	7 902	0	8 053	0
40:2	Konsumentverket	103 435	-20 000	105 732	-20 000	101 135	-20 000
40:5	Åtgärder på konsumentområdet	36 025	-25 000	16 025	-3 000	16 025	-3 000

För att Sverige ska få ett bättre företagsklimat måste konkurrenssituationen bli hälsosammare, avregleringsarbetet måste prioriteras, arbetsmarknads- och företagslagarna måste ändras, skatterna måste sänkas och utbildningssituationen måste förbättras.

I huvudsak handlar regeringens näringspolitiska prioriteringar inom budgetområdet om att satsa på lokala kooperativa utvecklingscentraum och kommunala konsumentvägledare.

En orsak till att så få invandrare är företagare, förutom det bristfälliga generella företagsklimatet, är dåliga möjligheter för invandrare att få en kvalitetsbedömning eller certifiering av sina yrkeskunskaper och innehållet i sina utbildningar.

Många kvinnor arbetar inom offentlig sektor med verksamheter som stat, landsting och kommuner har monopol på, varför möjligheterna att starta eget är mycket små. Detta kan förändras genom att stat, kommuner och landsting inriktar sig på sin kärnverksamhet och i större utsträckning konkurrensutsätts och knoppar av verksamheter. I det fall någon form av riktat stöd skulle visa sig nödvändigt, bör medel till detta tas från anslaget 38:2 Näringslivsutveckling varför nya företagsstöd specifikt riktade till denna grupp inte kan anses vara till gagn varken för kvinnor, invandrare eller andra.

Konkurrensverket bedriver ett viktigt arbete, varför vi vill satsa ytterligare ekonomiska medel på detta. Med fördel kan en del av verkets resurser användas åt att påvisa alla de konkurrenssnedvridningar som är en följd av offentliga sektorns monopol samt kommunalt och statligt ägande av bolag som konkurrerar med privata företag.

Utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner m.m.

UO 25		2002	förändring	2003	förändring	2004	förändring
		98 898 914	73 025 000	94 067 000	17 675 000	96 163 000	20 079 000
91:1	Generellt statsbidrag till kommuner och landsting	76 300 000	-2 500 000	71 900 000	-8 000 000	73 180 000	-14 000 000
	Maxtaxa, övrigt		- 1 950 000		-1 950 000		-1 950 000
91:5	Ökad tillgänglighet i vården	1 250 000	-1 250 000	1 250 000	-1 250 000	1 250 000	-1 250 000
91:2	Bidrag till särskilda åtgärder	487 000	-265 000	55 000	-55 000	871 000	-871 000
	Förändring p.g.a. skolpeng		0		-57 200 000		-57 200 000
	Övriga neutraliseringar		77 990 000		-84 130 000		91 350 000
	Särskilt anslag för sjukvård		1 000 000		2 000 000		4 000 000

Den kommunala verksamheten bör koncentreras till de viktigaste uppgifterna. Det finns behov av avregleringar och förändrade ansvarsförhållanden mellan stat och kommun – inte minst för att stärka den kommunala demokratin. Avregleringar skapar förutsättningar för kommunerna att effektivisera sin verksamhet.

Kommunernas skatteintäkter ökar nu snabbt. Det går därför att minska de allmänna statsbidragen motsvarande en del av de ökade skatteintäkterna.

Våra förslag till förändrad politik påverkar i hög grad den kommunala sektorn. I enlighet med finansieringsprincipen neutraliserar vi för dessa effekter. Det betyder att vår utgiftsram för UO 25 avsevärt överstiger regeringens. Detta illustreras av nedanstående tabell:

Utgiftsområde 26 Statsskuldräntor

		2001	förändring	2002	förändring	2003	förändring
		63 326 700	-1 005 000	55 197 000	-3 505 000	56 503 000	-6 505 000
92:1	Räntor på statsskulden	63 100 000		55 000 000		56 300 000
	Ränteeffekt av större amortering		-1 000 000		-3 500 000		-6 500 000
92:3	Riksgäldens upplåningskostnader	216 700	-5 000	186 800	-5 000	192 700	-5 000

Vi anser att det är angeläget att minska statsskulden från dagens höga nivå. Vårt alternativ innebär att överskottet i de offentliga finanserna samt betydligt större privatiseringar än regeringen föreslår används till att minska statsskulden. Detta ger till effekt att statsskuldräntorna blir lägre än i regeringens förslag.

Riksgäldskontorets upplåningsverksamhet kan effektiviseras varför vi minskar dess anslag.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 5 oktober 2001
Bo Lundgren (m)
Per Unckel (m)	Beatrice Ask (m)
Anders Björck (m)	Carl Fredrik Graf (m)
Chris Heister (m)	Anders G Högmark (m)
Gunnar Hökmark (m)	Henrik Landerholm (m)
Göran Lennmarker (m)	Fredrik Reinfeldt (m)
Inger René (m)	Per Westerberg (m)

[1]	NAIRU (Non Acceleration Inflation rate of Unemployment) = Den arbetslöshetsnivå som långsiktigt är förenlig med stabila priser.
[2]	Underliggande inflation (UND1X) = Inflationen rensat för förändringar av räntekostnader, indirekta skatter och subventioner.
[3]	TT, 2001-08-29.