Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en utredning bör tillsättas för att lämna förslag till reformering av den kommunala skatteutjämningen.
Målet för den liberala politiken är att ge alla människor möjlighet att växa och förverkliga sina bästa drömmar. Att kunna bo och verka i olika delar av vårt land, att barnen ska få tillgång till bra skola, att äldreomsorg ska vara tillgänglig, trygg och av god kvalitet, sjukvård utan köer och en barnomsorg för barnens utveckling och föräldrarnas möjlighet att förvärvsarbeta. Många av de viktigaste välfärdstjänsterna är finansierade och kontrollerade av kommuner och landsting och ska så vara. Tillgång till dessa tjänster ska inte vara beroende av den egna plånboken utan gemensamt skattefinansieras.
Barnens förutsättningar att få en bra skola ska inte vara beroende av om man har grannbarn som behöver mycket eller lite stöd i skolan. Föräldrarnas inkomstskatter för likvärdig service ska inte vara beroende av om man har rika eller fattiga grannar. Det ska inte behöva vara kö till äldreboende för att man har många äldre grannar.
Förutsättningarna mellan olika kommuner beror givetvis inte bara på lokala avvägningar och skicklighet. De yttre omständigheterna för kärnverksamheterna varierar kraftigt beroende på geografiskt läge, befolkningssammansättning och ekonomisk utveckling. Människor ska ha samma möjligheter att kunna erhålla grundläggande kommunalt finaniserad service oavsett var man råkar bo. Det är därför högst rimligt med ett system för utjämning av de kommunalekonomiska förutsättningarna.
I bred enighet har vi i riksdagen slagit fast att utjämningssystemet ska medverka till att kommuner och landsting ska ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att bedriva sin kärnverksamhet. Det har också slagits fast att ”kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet”.
”Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader.”
De utgångspunkter som bygger på av riksdagen fastställda principer kräver att de kostnadsmått som den enskilda kommunens verksamhet ska jämföras med ska avse strukturella kostnader.
Enligt vår uppfattning har det inte gjorts tillräckliga ansträngningar för att tillse att kostnadsutjämningen inte kompenserar för ”... skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet.” Detta särskilt som man från socialdemokratiskt håll inte har förmåga att bortse från att olika kommuner gör olika val när det gäller skattesats, avgifter och servicenivåer. Man fokuserar ofta enbart på skattesats, hög betyder rätt till mera bidrag, låg betyder rätt att bli utsatt för långtgående omfördelning.
En långtgående och felaktigt utformad utjämning undergräver den kommunala självstyrelsen och tar bort de ekonomiska incitamenten för kommunen att anstränga sig vad gäller förutsättningarna för människor och företag i kommunen.
Med nuvarande inkomstutjämningssystem uppnås en utjämningseffekt på mellan 99 och 102 procent. Kombinationen av långtgående utjämningsgrad och länsvisa skattesatser ger marginaleffekter för kommuner som kan vara över 100 %, en s.k. pomperipossaeffekt. Vid en ökning av skatteunderlaget får kommunen betala en avgift som är större än skatteinkomstökningen.
Utjämningssystemets historia under det senare 1900-talet präglas av ständiga förändringar. Så fort ett system fastlagts kommer protester från dem som ”drabbas” i förhållande till läget före förändring. Detta leder till nya utredningar, nya beslut, nya protester, nya utredningar etc. Den senaste stora systemomläggningen trädde i kraft 1996 och har utsatts för ett stort antal förändringar sedan dess. Regeringen har tagit ett ytterligare steg i denna riktning genom att inrätta en sorts permanent utredningsverksamhet om utjämningssystemet.
Detta leder också ständigt till krav på att nya faktorer förs in i systemet. Överblick saknas. Det är omöjligt att förstå systemet för andra än ett fåtal specialister. Vi kan i dag konstatera att skillnaderna mellan s k rika kommuner och andra kommuner har tilltagit och att det nuvarande utjämningssystemet inte på något område har lett till verklig utjämning av kommunernas förutsättningar. Detta fördunklar och försvårar medborgarnas relation till den lokala politiken.
Folkpartiet liberalernas förtroendemän påpekar ofta att det nuvarande systemet försvårar relationerna med väljarna och ger näring till politikerförakt. Det är omöjligt att förklara för dem som bor i kommuner med svag ekonomi varför de andra kommunernas företrädare så ofta protesterar mot systemet, samtidigt som det inte går att förklara inför invånare i s k rika kommuner varför tillväxtens kostnader inte tas med i beräkningarna och varför stora svårigheter som tilltagande segregation, massarbetslöshet och stort antal socialbidrag inte lämnar särskilt djupa spår i utjämningssystemet.
Det stora antalet utjämningsfaktorer medför att kommunerna ofta får avdrag för en faktor, bidrag för en annan etc. Det är således inte så att en kommun som får utjämningsbidrag får bidrag för alla de beaktade faktorerna utan det resulterande bidraget kan vara en summa av både plus och minus.
Systemet för kostnads- och inkomstutjämning är oöverskådligt och visar att slutresultatet för den enskilda kommunen kan bli starkt beroende av hur en viss enskild faktor faller ut. Det är därför ingen slump att det pågår en ständig politisk kamp om de ingående faktorerna.
Mot bakgrund av den förödande metodkritik som framförts är det dags att renodla systemet och minska antalet faktorer istället för att utveckla det genom att ytterligare inveckla systemet.
Vi vill ha ett nytt system, där utjämningen grundas på strukturella faktorer för både kostnader och inkomster, vilket kan medföra att kommuner med högre skattekraft men också höga strukturella kostnader i högre utsträckning kan klara dessa själva. Inriktning på utjämning kan då bli betydligt färre och mer renodlade och strukturella faktorer.
Det är rimligt att skillnader i demografisk struktur är de viktigaste variablerna. De befolkningsmässiga konsekvenserna på barnomsorg, skola och äldreomsorg måste beaktas främst. Enligt vår uppfattning torde gles befolkning och social tyngd vara de viktigaste faktorerna vid sidan av den rena demografin.
Det är avgörande att metoderna utvecklas på ett sådant sätt att det är förklarande variabler som används snarare än statistiska samvariationer. Det är också angeläget att systemet täcker in strukturella faktorer och sådana sektorer som faktiskt ingår i det kommunala åtagandet, inte faktorer som avser statliga åtaganden. Detta ser vi skulle dessutom leda till ett system som är enklare, överskådligare, mer förutsägbart och genomskinligt. Den regionala dragkampen kan minska och incitamenten att förbättra kommunens ekonomi genom korridorspring i Rosenbad minskar, samtidigt som incitamenten att förbättra villkoren för jobb och företagande ökar. Samtidigt kan vi nå en utjämning av de kostnader som de facto är dels kommunalt ansvar, dels i praktiken opåverkbara.
Vi anser därför att det snabbt bör tillsättas en utredning för att lämna förslag till reformering av utjämningssystemet så att de fastställda målen närmare nås.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
Bo Könberg (fp) |