1 Innehållsförteckning 28
2 Förslag till riksdagsbeslut 29
3 Inledning 31
4 Skattepolitik i en ny tid 31
4.1 Utgångspunkter 31
4.2 Utvecklingen i vår omvärld 34
4.3 Skattepolitiken: inriktning och krav 38
5 Inriktningen under de närmaste åren 39
6 Folkpartiets inkomstskatteförslag 2002–2004 40
6.1 Inkomstskatterna 40
7 Övriga skatteförslag 42
7.1 Makt över sin kompetensutveckling 42
7.2 Vinstandelsstiftelser 42
7.3 En option är en möjlighet, inte en garanti 42
7.4 Sänkta arbetsgivaravgifter 43
7.5 Hushållsnära tjänster 44
7.6 Räkna omvägen till dagis i bilavdraget 44
8 Kapitalbeskattning 45
8.1 Dubbelbeskattning av aktieutdelning 45
9 Fastighetsskatten 45
10 Förmögenhetsskatt 46
11 Arvsskatten 47
12 Företagsbeskattning 47
13 Lätt att göra rätt 48
14 Förenklat företagande 48
15 F-skattsedel till alla 48
16 Preliminär F-skatt 49
17 Uppskov med skatt för snabbväxare 49
18 Övriga skattefrågor 50
19 En miljöskatt på sopförbränning införs 50
20 Fortsatt inriktning av skattepolitiken 50
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattepolitikens långsiktiga inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en inkomstskattereform 2002–2004.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsgilla försäkringsavgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt skatt för barnfamiljer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetenssparande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vinstandelsstiftelser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om personaloptioner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkta arbetsgivaravgifter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattereduktion för hushållsnära tjänster.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att räkna in omväg till barnomsorg i bilavdraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av dubbelbeskattning av aktieutdelning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om frysta taxeringsvärden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sänkt fastighetsskatt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffad sambeskattning av förmögenhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stegvis avskaffad förmögenhetsskatt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förändringar i arvsskatten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om fåmansbolagsreglerna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att underlätta generationsväxlingar i familjeföretag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förenklad företagsdeklaration.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om F-skattsedel.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om preliminär F-skatt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skattekonto.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppskov med bolagsskatt för nystartade aktiebolag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om borttagande av generalklausul mot skatteflykt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införande av avdragsrätt för gåvor till internationellt bistånd.1
1 Yrkandena 16–26 hänvisade till SkU.
För liberaler är målet med politiken att öka människors makt över sina liv. Vår vision för Sverige är ett land som ger nya möjligheter – för alla.
Den ekonomiska politiken är ett medel att nå denna vision. Långtidsarbetslösa ska få jobb och en ny självkänsla. Idérika människor ska våga ta språnget att förverkliga sina drömmar. Familjer ska få större marginaler i sin vardagsekonomi så att alternativ som hittills varit stängda, som kanske att vara mera med barnen, ska öppnas. Stressade, utbrända människor ska hitta tillbaka till hälsa och framtidstro. Arbetande människor ska kunna leva på sin lön och det ska löna sig att studera och arbeta, som anställd eller företagare.
Den ekonomiska aktiviteten går upp och ned. Nedgångsfaserna utsätter många människor för svåra påfrestningar. Regeringen står passiv både inför den avmattning som nu tycks vara på väg och de grundläggande strukturproblem som leder till en hög arbetslöshet och fortsatt svensk eftersläpning. Vi vill föra en politik som snabbare och effektivare leder Sverige förbi konjunkturproblemen och som har sin tyngdpunkt i åtgärder mot de långsiktiga utmaningarna.
En hög och jämn tillväxt är nödvändig för att svensk ekonomi ska klara av de problem landet står inför. En tillväxtstimulerande politik är avgörande för framtidens välstånd och Sveriges ställning som välfärdsnation. Vår ambition är att Sverige ska komma tillbaka till en tätposition bland de utvecklade länderna.
Därför måste reformer nu genomföras som höjer den svenska ekonomins förmåga till långsiktigt uthållig tillväxt. Det gäller att förbättra förutsättningarna för företagande, arbetsmarknad, konkurrens och produktivitet och enskilda människors verksamhet och valfrihet, och vi är beredda att fullfölja reformpolitiken för att nå detta mål.
Svensk ekonomi står inför ett antal utmaningar på några års sikt som gör det nödvändigt att den ekonomiska politiken har denna inriktning och detta mål. Det krävs både god tillväxt och en förändrad politik för att lösa framtidsproblemen.
Liberalismen är positiv till förändringar. Detta innebär att nya situationer kräver nya ställningstaganden. Det som gällde för 10, 20 eller 30 år sedan är kanske inte aktuellt idag. Skattereformen 1990–91 var ett viktigt steg när det gällde att råda bot på den snårskog av undantag och konstiga incitament som successivt byggts in i systemet. Samtidigt vanns en bred acceptans för att det var viktigt att minska höga marginalskatter och marginaleffekter, inte bara för höginkomsttagare.
Det har nu gått 10 år sedan dess och mycket har förändrats, samtidigt som delar av skattereformen urholkats av olika socialdemokratiska regeringar.
Det finns minst fyra skäl att nu på nytt se på skatterna ur ett övergripande och mer långsiktigt perspektiv och forma riktlinjer för skattepolitiken i en ny tid:
principiella skäl att på nytt se på skatterna
utvecklingen i vår omvärld
samhällsproblem där skatteförändringar kan bidra till lösningar
nya möjligheter finns att lösa välfärdsproblemen, möjligheter som inte funnits tidigare.
Skattepolitiken måste också utformas dels utifrån de olika skatternas tänkbara utformning och snedvridande eller konkurrensnedsättande effekt, dels utifrån hur mycket beskattning totalt som kan anses vara acceptabelt. Givetvis påverkas den totala skattenivåns skadliga effekter av vilken mix av skatter som finns, och dessa kan utformas på för individen, samhällsekonomin och dynamiken olika belastande sätt. Klart är dock att varje form av beskattning medför negativa och snedvridande effekter för individ och samhällsekonomi. Argumentet för beskattning är ju att de utgifter som skatterna finansierar ger större positiva effekter än de nackdelar som skatterna medför. Någonstans finns en balanspunkt mellan fördelar och nackdelar med varje enskild skatt såväl som med totalbeskattningen. Denna balanspunkt formas såväl av våra värderingar, vår ideologi som av den praktiska verkligheten. Även om våra värderingar inte ändrats, har situationen i samhället gjort det, inom Sverige och globalt. När verkligheten ändras behöver vi alltså rita om kartan.
Nya samhällsföreteelser såväl som gamla problem som kräver nya lösningar ser vi som utmaningar, där skattepolitiken utan dogmatism kan bidra till ett modernt, jämställt, jämlikt och öppet samhälle.
Internationaliseringen river gränserna alltmer.
Detta är i grunden en positiv företeelse men betyder att vi måste hantera såväl skatternas storlek som deras utformning på nya sätt. Skattebaser är rörliga i flera bemärkelser; de kan rent fysiskt flytta på sig, eller verksamheter kan förtvina i ett land och växa i ett annat.
Förändringen från industrisamhälle till kunskapssamhälle.
Detta måste sättas i förhållande till arbete som bas för beskattning. Kunnande som produktionsfaktor fungerar annorlunda än maskiner såväl ur statiskt som dynamiskt perspektiv. Industrisamhället krävde kapital i form av byggnader och maskiner, det moderna tjänstesamhället är mycket mera baserat på kunskapskapital. När arbetet blir kapital måste synen på såväl arbets- som kapitalbeskattning förändras.
Jämställdhet och beskattning av arbete.
Tjänstesektorer (särskilt vård och utbildning) hämmas inte bara av offentliga regleringar utan också av skatt på arbetet. Jämställdhet i meningen att förena arbete med familj kräver ofta ytterligare ”köp” av tid vilket underlättas genom skattelättnader särskilt för ”hushållstjänster”. Men sådana specifika lösningar räcker inte, en ny inriktning på beskattning av arbete och kunnande bidrar till att skapa ett samhälle där kvinnor och män har likvärdiga möjligheter att jobba, försörja sig själva på rättvisa löner, förverkliga sina idéer och bestämma mera själva i sitt eget liv.
Segregation, utanförskap och fattigdomsfällor.
Skatten på arbete och marginaleffekter i låga inkomstlägen drabbar individerna, minskar deras möjligheter att arbeta och de blir en ekonomisk börda i stället för att bidra till välstånd genom arbete. Den höga totalbeskattningen på arbete leder till att svenska låg- och normalinkomsttagare får väldigt lite över. Bidragssystemen är både generella och selektiva. Fattigdomsfällorna leder till att människor inte bara är fattiga, de har svårt att göra något åt detta, vilket är värre. Ett samhälle med dynamik och utvecklingskraft kan inte låsa in stora grupper människor i bidragsberoende och vanmakt. Skattesystemet måste bidra till att släppa in de utestängda i arbetslivet.
Den demografiska utvecklingen.
Det svenska skatte- och välfärdssystemet möter en växande utmaning från befolkningsutvecklingen. Andelen invånare över 65 år stiger hela tiden, men genom att andelen yngre sjunker fram till 2010 stiger inte den förvärvsarbetande befolkningens försörjningsbörda förrän senare. Att andelen barn sjunker är dock i sig ett långsiktigt problem. Det betyder att under de närmaste 8–10 åren har vi en nådatid då försörjningsproblemen inte ökar men sedan förvärras kraftigt. Därför måste vi använda de närmaste åren till att reformera de svenska systemen så att de blir mera långsiktigt hållbara. Ett betydande steg är den breda pensionsreform som Folkpartiet i hög grad varit med om att arbeta fram och sätta i sjön. Många fler reformer behövs för att klara den demografiska utmaningen, både vad gäller finansiering av sociala utgifter och för att få ett ökat arbetsutbud.
Skatteinkomsternas storlek bestäms inte bara av skattesatser. Betydande energi måste läggas på att skapa ett skattesystem som gynnar en växande och dynamisk ekonomi. I grunden är det nämligen detsamma som en ekonomi med växande skattebaser. Med breda skattebaser kan gemensamma åtaganden finansieras med lägre skattesatser.
Den demografiska utvecklingen i kombination med internationaliseringen innebär att några enkla lösningar inte finns. De demografiska utmaningarna kan inte lösas med skattehöjningar; internationalisering kan inte enkelt mötas med kraftiga, snabba skattesänkningar när man har långtgående ambitioner på en god utbildning och vård.
Det svenska skattetrycket, 53 procent av BNP, fördelar sig med en tiondel på kapitalbeskattning, två tiondelar på konsumtionsbeskattning och resterande sju tiondelar på arbetsbeskattning.
Internationaliseringen minskar drastiskt möjligheten att hålla ett högt skattetryck på rörliga skattebaser, helt enkelt därför att hög skatt leder till minskande skattebas och därmed sjunkande skatteintäkter från denna skattebas. Detta leder till att det med ett högt skattetryck inte finns någon annan möjlighet än att hålla en hög beskattning med höga skattekilar även på låg- och medelinkomsttagare. Därför måste skattetrycket totalt sett sänkas.
Tabell 1. Skattebaser och skatteintäkter 2000
|
-8 |
||
Sveriges över decennier frihandelsvänliga linje och våra internationella åtaganden får också konsekvenser för skattepolitiken. Vi har i Sverige accepterat de fördelar som följer med internationellt handelsutbyte och att vi lever i en internationellt inriktad ekonomi. Det innebär att vi inte kan föra vilken skattepolitik som helst. Samtidigt som man kan konstatera att det inte är nödvändigt att varje land helt anpassar sin skattepolitik till grannar och konkurrentländer är det viktigt att beakta de tendenser som råder, dels i de stora ekonomierna, dels i våra närmaste länder, dvs EU-området.
På de flesta områden är EU-länderna på väg mot lägre skatter. Detta är än mera tydligt om man ser till de beslut som fattats om de kommande årens skattepolitik men som än inte kan avläsas i statistiken. Även ett socialiststyrt land som Frankrike har man beslutat om reformer som sänker skatten.
Det är väl känt att Sverige har det högsta skattetrycket – i konkurrens med Danmark – som detta traditionellt mäts, som totala skatteinkomster i procent av BNP. Detta innebär också att det svenska skattetrycket på de stora skattebaserna är högt.
Inom EU-kommissionen har gjorts beräkningar på skattetrycket på skattebaserna arbete, konsumtion och kapital. Det är främst när det gäller skatt på arbete som Sverige ligger högt.
Diagram 1. Skatt på arbete 2001, procent
Anm.: Visar de fem länder som har högst skatt samt EU-genomsnittet
Sverige finns också bland de fem EU-länder som har högst skatt på kapital och konsumtion.
Tabell 2. Skatt på konsumtion och på kapital 2001, procent av respektive skattebas
Anm.: Visar de fem EU-länder som har högst skatt samt EU-genomsnittet
I de flesta fall gäller att ett land som har högt skatteuttag på en skattebas i allmänhet har lägre skattetryck på de andra skattebaserna. Att Storbritannien t.ex. ligger högt vad gäller skatt på kapital beror på att kommunalskatt i Storbritannien främst tas ut som fastighetsskatt, vilken här räknas in i skatt på kapital. Storbritannien tar däremot ut hälften så mycket skatt på arbete som Sverige gör. Det är bara Danmark som i likhet med Sverige har ett högt skatteuttag på alla tre skattebaserna.
Men ger då inte det höga skatteuttaget en motsvarande högre välfärd i Sverige? Det finns många partiella belysningar av detta, men ett sammanfattande mått kan Eurostats beräkningar av köpkraftskorrigerade offentliga utgifter sägas vara. Skillnader mellan länderna i köpkraftskorrigerade offentliga utgifter per capita kan belysas för sjuk- och hälsovård samt för utbildning.
Diagram 2. Köpkraftskorrigerade offentliga utgifter per person för sjuk- och hälsovård 1998
Anm.: Visar de EU-länder som ligger över EU-genomsnittet samt Norge
Motsvarande redovisning kan göras för utbildning.
Diagram 3. Köpkraftskorrigerade offentliga utgifter per person för
utbildning 1998
Anm.: Visar de EU-länder som ligger över EU-genomsnittet samt Norge
Inte inom något av dessa kärnområden ligger Sverige i topp trots de höga skattesatserna. Det andra högskattelandet – Danmark – tycks få ut mera per satsad skattekrona.
Ett av problemen med de höga svenska skatterna på arbete är att de medför att skattekilen är hög. Detta innebär att skillnaden mellan arbetsgivarens kostnad för att sysselsätta och det som arbetstagaren får ut efter alla skatter är stor. Höga skattekilar är ett hinder för sysselsättning. Detta blir speciellt tydligt i lågkonjunkturer.
Följande diagram visar skattekilen på arbete för alla EU-länder samt för USA och Japan.
Diagram 4. Skattekil på arbete 2001, procent
I och med att det blir allt lättare att flytta arbetsuppgifter mellan länderna, och lättare för människor att arbeta i andra länder, riskerar en hög skattekil att i dubbel mening missgynna Sverige. Företag blir mindre benägna att förlägga verksamhet hit, och den enskilde anser sig på goda grunder få ut för lite när alla skatter beaktats. Inte heller får den enskilde ut offentliga tjänster som kan sägas kompensera för de höga skatterna.
Det är därför viktigt både att generellt sänka skattetrycket och att minska skattekilen.
De ekonomiska analyser som gjorts för den ekonomiska utvecklingen på längre sikt, främst inom ramen för den senaste långtidsutredningen, LU 2000, pekar på de ekonomiska påfrestningar som den demografiska utvecklingen kommer att medföra. Samtidigt har det konstaterats att detta inte kommer att bli märkbart förrän omkring nästa decennieskifte och att det innevarande decenniet snarast kommer att innebära vissa lättnader. 2000-talets första decennium ger oss således möjlighet att förbereda oss och de ekonomiska systemen, inte minst de s.k. välfärdssystemen, för de kommande påfrestningarna. Som tidigare konstaterats har betydande förändringar skett av pensionssystemet som i många avseenden nu är betydligt bättre rustat än tidigare att möta de demografiska förändringarna.
Politiken kan inte förlita sig på att det i slutet av decenniet ska vara möjligt att höja skattetrycket. Vår inriktning bör vara att dels reformera välfärds-
systemen, dels reformera skatterna så att de blir internationellt konkurrenskraftiga och bidrar till en god tillväxt.
En bättre politik, som kräver förändringar av bl.a. arbetsmarknad och skattepolitik, kan ge högre tillväxt, t.ex. i linje med de högtillväxtalternativ som diskuterats. Då blir också utrymmet för de nödvändiga offentliga utgifterna större utan att skatterna behöver höjas.
Folkpartiet har hittills i breda program förordat att satsa på en högtillväxtlinje. Är man villig att ompröva t.ex.
arbetsmarknadsregleringar,
lönebildning och lönerelationer,
skatter på företagande etc.
i syfte att få ett tillväxtvänligare klimat, vilket vi är, är det högre tillväxtalternativet trovärdigt. Det innebär i sin tur att politiken även i andra avseenden måste inriktas så att arbetsutbud och arbetsdeltagande utvecklas gynnsammare.
En sådan politik skapar, men förutsätter också, ett skattesänkningsutrymme. På basis av Långtidsutredningen kan detta utrymme över en tioårsperiod beräknas till ca 200 miljoner kronor, med hänsyn tagen till ökningen av de offentliga utgifterna. Den absoluta merparten av sänkningen måste gälla sådana skatter som gör att det lönar sig att arbeta, spara och ta risker, och att göra det i Sverige.
Fördelen med att sänka skatten och ha en bredare skattebas framför högre skattesats och smalare bas är att verksamheterna i sig är gynnsamma för utveckling, jobb och företagande i Sverige. Det är långsiktigt bra för Sverige och svenskarna att verksamheten finns i vårt land, med lägre beskattning, än att samma skatteinkomster genereras med högre beskattning av kvarvarande, smalare verksamheter.
Med den övergripande inriktningen att utgifts- och skattekvoter ska fortsätta att successivt minska även genom att vi begränsar allmän expansion av offentlig sektor, är vi beredda att stå för och genomföra prioriteringar, effektiviseringar, avregleringar etc. samt se till att bidrag minskar i takt med att behoven minskar för att på så sätt lämna gott om utrymme för det som är de viktiga verksamheterna. Detta är en inriktning som är väl förenlig med vår värdering av skola, vård, äldreomsorg, handikappstöd och bistånd.
Osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen till följd av den internationella konjunkturen, 11 september-händelserna och den inhemska avmattningen får effekter också på bedömningen av skatteinkomsterna och på vilken skattepolitik som är lämplig.
Den sämre ekonomiska utvecklingen riskerar i sig att leda till lägre skatteinkomster för staten och kommunerna än regeringen räknat med.
En lägre tillväxt gör det i sig än mera angeläget att föra en ekonomisk politik som återställer förtroendet och ökar tillväxten. Vi vet sedan lång tid tillbaka att traditionell stimulanspolitik inte ger några garantier för återställt förtroende och återställd tillväxt.
Detta har i ett antal länder lett till en arbetsfördelning där centralbankerna kommit att vara de som främst svarar för den kortsiktiga konjunkturpolitiken genom räntepolitiken. Den svenska riksbanken har inget tillväxtmål, men genom att den ska hålla en stabil inflationstakt blir detta i praktiken en penningpolitik som kommer att motverka konjunktursvängningar.
Det finns lång erfarenhet av svårigheterna att stimulera eller bromsa ekonomin genom skatte- och utgiftspolitik så att de motverkar konjunkturen. Därför har skattepolitiken i omvärlden mera kommit att få en långsiktig inriktning.
Detta är viktigt när man ska ta ställning till vilken skattepolitik som bör föras. Det är långt viktigare att beakta de långsiktiga tillväxtstimulerande effekter en skatteförändring har än vilka de eventuella kortsiktiga stimulanseffekterna kan vara.
En långsiktig skattepolitik som stimulerar till arbete, sparande, utbildning och risktagande lägger grunden för en tillväxt som snabbt leder oss ur konjunkturproblemen.
Den skattepolitik som Folkpartiet nu lägger fram är främst inriktad på att stimulera tillväxt och sysselsättning.
Den socialdemokratiska skattepolitiken går åt fel håll. Sambandet mellan avgifter och förmåner bör stärkas, inte försvagas. Därför går regeringen åt fel håll när man ”kompenserar” för pensionsavgifterna. I det nya pensionssystemet är sambandet tydligt mellan de avgifter som betalas in och de förmåner som upparbetas. Avgiften får dras av från den beskattningsbara inkomsten då den betalas in, samtidigt som förmån beskattas vid utbetalning. Det är därför ett tankefel när regeringen använder ett utrymme för skattesänkning till att kompensera för egenavgifterna och tar bort avdragsrätten.
Med den svagare ekonomiska tillväxt som nu kan förutses är det viktigt att skattepolitiken skapar förutsättningar för en god långsiktig tillväxt. Detta är viktigare än framhastade stimulanser.
Vi föreslår att de grundläggande principerna för 1990–91 års skattereform, nämligen ”hälften kvar”, och att de allra flesta bara ska betala kommunalskatt, återupprättas. Vi vill koncentrera skatteförändringarna på de för tillväxt och jobb mest skadliga inslagen, nämligen marginalskatterna. Genom avskaffad värnskatt, höjd brytpunkt för statlig skatt och borttagande av den s.k. LO-puckeln, vill vi uppnå den grundläggande principen – att de flesta bara ska betala 30 procent i skatt och att de med höga inkomster ska betala 50 procent på de högre inkomstdelarna. Marginaleffekterna minskas såväl genom inkomstskattesänkningar som genom växling av inkomstprövat bostadsbidrag mot generellt barnstöd.
Brytpunkten bör höjas upp till gränsen för egenavgifterna (312 300) för att undvika att, som idag sker, personer som betalar både statlig skatt och egenavgifter får marginaleffekter om ca 55 procent.
Den s.k. LO-puckeln bör avskaffas. I inkomstlägen mellan ca 150 000 och 200 000 kronor finns en marginaleffekt genom att grundavdraget avtrappas. Denna avtrappning bör successivt tas bort, vilket leder till en marginalskattesänkning för betydande grupper.
Den s.k. värnskatten avskaffas. Den är ett brott mot skattereformen. Vår förändring sänker marginalskatten med 5 procentenheter i de aktuella inkomstskikten.
Förvärvsavdrag om 5 % av inkomsten införs, vilket sänker skatten och gör det mera lönsamt att arbeta även vid lägre inkomster.
En skattereduktion, lika för alla, ska införas för att garantera att alla får del av en skattesänkning. Denna skattereduktion bör till en början vara 3 000 kronor per person. Denna tillfaller då även pensionärer. I likhet med regeringens förslag låter vi denna skattereduktion för 2002 även tillfalla de pensionärer som faktiskt inte betalar någon skatt, för att dessa ska åtnjuta samma förstärking av den disponibla inkomsten.
Sänkt inkomstskatt som motpol till högre a-kasseavgift, vilket gör reformen kostnadsneutral för de försäkrade men ger en bättre fungerande försäkring.
Försäkringsavgifterna till a-kassan blir avdragsgilla, avdragsrätten för pensionsavgiften återställs.
”Sänkt skatt för barnfamiljer.” För att betona att barnstödet ska innebära att hänsyn i beskattningen tas till den extra försörjningsbörda föräldrar har, vill vi att utökningen av barnstödet sker i form av skattereduktion. Detta föreslås utgå med 1 450 kronor per år för 2002 för att successivt öka till 2 650 kr 2004, kombinerat med att den del av bostadsbidraget som i praktiken utgör ett rent inkomstprövat barnbidrag trappas ned med först 60 och sedan 110 kronor per barn och månad. Genom denna förändring kommer bortåt 20 000 bidragsmottagare ut ur fattigdomsfällan och slipper 20 % extra marginaleffekt, detta i de inkomstlägen där maxtaxan inte får någon större betydelse.
Avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader upp till ett belopp av 50 000 kronor införs. Detta sänker kostnaden för barnomsorg med 1/3 och gör det lättare att vitt och hederligt komplettera med andra former av barntillsyn.
I ett dynamiskt arbetsliv är det av stor vikt för den enskildes frihet att kompetensutveckling är något man kan råda över själv. Att inte enbart vara beroende av att arbetsgivaren önskar satsa på fortbildning och kompetensutveckling för att man ska vara attraktiv på arbetsmarknaden och för att man ska kunna ha ett utvecklande och intressant arbete är därför en frihetsfråga. I flera år nu har regeringen tövat med sitt förslag till kompetenssparande. Det är uppenbart att en konfliktfråga för Socialdemokraterna är om beslutanderätt och inflytande ska ligga hos den enskilde eller hos kollektivet. För oss liberaler är valet enkelt. Makten och inflytandet över kompetenssparandet ska ligga hos enskilda människor. Det måste givetvis alltid vara i arbetsgivarens intresse att inom ramen för arbetets krav se till att personalen har färska kunskaper och att den personal man har kan utvecklas med uppgifterna. Men därutöver måste individerna få större möjligheter.
Vi föreslår därför att dagens pensionssparande utvidgas så att avdragsrätt för sparande medges upp till 1,5 basbelopp, att sparandet kan tas ut för att finansiera kompetensutveckling och att ett kvarstående sparande kan tas ut vid pensionering.
Vinstandelsstiftelser har funnits under en längre tid och ger de anställda ett ekonomiskt utbyte av ett företags framgång och vinster. Vinstandelsstiftelser inom företag har goda förutsättningar att bidra till ökat engagemang och ökad delaktighet för de anställda. Genom att en del av företagens vinster går direkt till de anställda skapas en uppmuntrande atmosfär. Dynamik och effektivitet stimuleras. Det är beklagligt att regeringen och dess stödpartier inte värdesätter den stora betydelse som det personliga engagemanget har för företagande och tillväxt. Den särskilda löneskatten på avsättning till vinstandelsstiftelser bör slopas för att stimulera till en utvidgad användning av sådana system.
Sverige måste vara globalt attraktivt, inte minst vad avser att locka till sig kompetenta personer. Annars riskerar vår goda position att bli en kort historisk parentes. Det behövs därför en politik som förstår de nya förutsättningarna och hur nutida och framtida kunskapsbrancher skall få växtkraft. Visionen måste vara tydlig på några viktiga punkter.
För växande företag som är globala i sin själ är det inte svårt att tänka sig att förlägga verksamheten på annan plats än i Sverige. För att Sverige långsiktigt skall kunna konkurrera framgångsrikt om den globala kompetensen måste en kombination av gynnsamma villkor och personliga utvecklingsmöjligheter säkerställas. Det betyder bl.a. att skatte- och optionsregler måste vara konkurrenskraftiga, liksom att näringslivet måste vara konkurrenskraftigt nog att behålla utvecklingen i landet.
Då aktiekurser steg innebar det svenska beskattningssystemet att Sverige som bas för verksamheten blev oförmånligt. Då det för många företag nu istället är vikande aktiekurser har optionen som möjlighet men inte garanti blivit ett tydligt faktum, då människor finner att de får skatta för värden som inte finns.
Det intellektuella kapitalet i företaget blir allt viktigare i förhållande till det mer traditionella kapitalet i form av anläggnings- och finanskapital. Det är därför viktigt för svenska företag att kunna knyta upp bärarna av detta kapital. Medarbetarna. Detta är främst en utmaning inom kunskapsintensiva verksamheter. Men det blir efter hand ett mer omfattande företagsklimatsproblem eftersom alla branscher blir i högre grad beroende av medarbetarnas intellektuella kapital. Det finns stor risk att många svenska begåvningar försvinner till företag i andra länder eftersom de kan erbjuda en bättre möjlighet till hög avkastning på sikt för medarbetare i snabbväxande mindre företag.
Regeringen har meddelat att den inte ser några skäl till att skapa en särskild förmån för den som får inkomst via personaloption i förhållande till den som får inkomst av tjänst. Som det har visat sig sedan börsnedgången startade är optioner en betydligt osäkrare förmån än vad lön är. Och när optionen faller ut med ett stort värde för den anställde är det inte säkert att företaget har samma betalningsförmåga för de sociala avgifterna.
Beskattningen av personaloptioner bör skyndsamt ses över både för dem som är långsiktigt verksamma i Sverige och dem som arbetar här tillfälligt. Inte minst socialavgifterna skapar problem. Konkurrensen från länder med förmånligare beskattningsregler måste tas som utgångspunkt vid översynen. Vi avsätter medel för att i likhet med vårt förslag för vinstandelsstiftelserna kunna ta bort arbetsgivaravgifterna.
Arbetsgivaravgiften är en tung del i skatten på arbete. Under de närmsta åren sänks därför avgiften med 2 procentenheter för hela den privata tjänstesektorn.
Vår långsiktiga inriktning är att arbetsgivaravgifternas skattedel helt tas bort. Vi prioriterar att börja sänkningen i den del av näringslivet som är mest känslig för arbetskraftskostnader och som därigenom kan få störst betydelse för ett växande småföretagande, särskilt i de branscher där många kvinnor är verksamma och genom våra förslag till att bryta de offentliga monopolen kan gynna deras företagande. Genom att det blir lägre arbetskostnad i arbetsintensiva tjänstesektorer får fler arbete i privata företag.
Arbetsgivaravgiftssänkningen ska givetvis innefatta motsvarande sänkning av företagares egenavgifter.
Sverige har den industrialiserade världens högsta skatteuttag på arbete. Mellan 63 % och 74 % av kostnaderna för en tjänst utgörs av skatter och sociala avgifter. De stora skattekilarna – skillnaden mellan köparens pris och säljarens ersättning efter skatt – bromsar framväxten av moderna tjänsteföretag och fler jobb i tjänstesektorn. I synnerhet gäller det tjänsteproduktion riktad till privatpersoner som betalar med redan beskattade pengar.
Det finns en stor efterfrågan på hushållsnära tjänster. Totalt är nästan vart fjärde hushåll i Sverige intresserat av hjälp, ibland eller regelbundet. Detta på förfrågan trots att man inte ser ett faktiskt existerande utbud. Det höga skatteuttaget hindrar efterfrågan och utbud från att mötas på en vit marknad. Inkomstskatter, sociala avgifter och moms driver upp timpriset till nivåer som nästan inga hushåll med normala inkomster är beredda att betala. Nästan allt hushållsarbete som utförs mot betalning utgör i dag svart arbete. På denna marknad arbetar många kvinnor och ungdomar. De har inga rättigheter, inga försäkringar, inga pensionspoäng, ingen sjukpenning och ingen trygghet.
Vi anser att det enklaste och bästa sättet att förändra situationen är att införa en skattereduktion för hushållens köp av den här typen av tjänster genom en skattereduktion i företaget för halva totala arbetskostnaden. Det är enkelt, obyråkratiskt och rättvist.
Fördelarna med en vit marknad för hushållsnära tjänster är många. De som i dag arbetar svart får möjlighet att inordna sig i ett legalt system och som alla andra få del av förmånerna i socialförsäkringssystemen: sjukförsäkring, pension m.m. Valfriheten ökar. Människor får större möjlighet att välja mellan att arbeta mycket och köpa tjänster till hemmet, eller att arbeta mindre och i stället göra mer av hemarbetet själva. Den könsuppdelade arbetsmarknaden kan brytas upp ytterligare, vilket ur ett jämställdhetsperspektiv är starkt önskvärt.
Det är en förlegad syn på förutsättningar för förvärvsarbete som ligger bakom det faktum att man i resa till och från arbetet inte får räkna in tid och resväg via barnens omsorg.
Det kan mycket väl vara så att det faktum att en förälder behöver hämta eller lämna gör att resan tar avsevärt mycket längre tid, vid beaktande av bussbyten eller väntetider på tåg. Därför bör hämtning och lämning på barnomsorg kunna räknas in då tidsvinst och resesträcka beräknas för rätt till avdrag för resor till och från arbetet.
Den lättnad i dubbelbeskattningen av bolagsinkomster som införts i Sverige är begränsad till onoterade företag. Folkpartiet har länge argumenterat för att införa regler som avskaffar dubbelbeskattningen i alla företag. De nya reglerna skall utformas i enlighet med de regler som gällde under år 1994 och som infördes på initiativ av den dåvarande borgerliga regeringen. Dubbelskatten gör det inte bara svårare för småföretagen att anskaffa riskkapital, den hindrar dessutom de små företagen att växa med eget kapital. Skattebelastningen på att växa med eget kapital är högre än att växa med lånat kapital.
Det naturliga för en företagare är att expandera med eget kapital. Detta motverkas av dubbelskatten. Dubbelskatten på aktier är således osund. Först beskattas vinsten i företaget, sedan en gång till hos ägaren. Detta är främst en skatt riktad mot enskilda smärre aktieägare och företagsägare som expanderar. De stora institutionerna är undantagna medan alla de mer än 5 miljoner individer som äger aktier främst via aktiefonder drabbas. Man kan inte undgå intrycket att syftet är att hindra människor att skaffa sig en liten buffert mot oförutsedda händelser. Den socialistiska synen är att människorna ska vara så starkt beroende av de politiska beslutens godtycke som möjligt. Avskaffandet av dubbelskatt på utdelningar bör ske i etapper genom att den halveras, först för fysiska personer och två år senare även för juridiska personer, med sikte på ett fullständigt avskaffande.
Regeringen har genom finansministern under förra riksmötet lugnat oroliga fastighetsägare med att det inte skulle bli några extrema skattehöjningar när taxeringsvärdena eventuellt släpptes. Nu har dock detta skett. Inom vissa viktiga tillväxtområden av vårt land är det trots den föreslagna sänkningen i skattesatsen befogat att tala om en fastighetsskattechock.
Den fastighetsskattehöjning det innebär för stora grupper av hushåll, särskilt i tillväxtregionerna, avvisas. Vi menar att nivån på fastighetsbeskattningen är för hög och att beskattningsformen inte kan accepteras.
I avvaktan på en grundlig reformering av fastighetsbeskattningen bör taxeringsvärdena fortsatt vara frysta. Vi föreslår därför att de nya lägre skattesatserna används för 2001 och 2002, 1,0 % för egna hem och 0,5 % för flerbostadshus, men beräknat på de taxeringsvärden som gällde under 2000, försåvitt det omräknade värdet inte är lägre, då detta givetvis ska gälla.
I och med detta säger vi nej till införandet av regeringens förslag till begränsningsregel, en både krånglig och byråkratisk regel som leder till såväl sambeskattning som nya marginaleffekter.
Tillsammans med fastighetsskatten blir förmögenhetsskatten ett för många människor oöverstigligt belopp att betala. Detta gäller särskilt äldre personer, som kanske ägnat ett långt liv åt att amortera på sitt hus och nu istället finner att tusentals, kanske tiotusentals kronor ska betalas i förmögenhetsskatt.
Regeringen föreslår en höjning av fribeloppet för förmögenhetsskatt. Det förs dock inget substantiellt resonemang om vilka effekter denna fortsatta beskattning av sparsamhet sammantaget har på kapitalbildningen i vårt land. Sannolikt är denna skatt en starkt bidragande orsak till att regeringen i sina egna beräkningar kommer fram till att det finns närmare en halv biljon kronor av privata besparingar utomlands. Pengar som inte genererar ett rött öre i skatteintäkter till svenska staten. Regeringen saknar dock detta dynamiska perspektiv. Man genomför en viss lindring av sambeskattningen, dock inte helt. Fortfarande straffas ett gift par eller sammanboende med barn med en extra skatt om 7 500 kronor per år. Att detta är otidsenligt i början av 2000-talet borde inte behöva påpekas.
Sambeskattning av förmögenhet är det enda kvarvarande momentet av sambeskattning som finns i nuvarande skattesystem. Riksskatteverket anser att ett slopande av sambeskattningen av en familjs förmögenhet skulle ”vara till stor fördel och innebära avsevärda förenklingar i de tekniska systemen”. Sambeskattningen innebär betydande kontrollproblem för skattemyndigheterna. Riksskatteverket har under år 1999 upprepat sitt förslag i en promemoria. Skattemyndigheter måste hålla reda på vem som bor med vem i vilken konstellation. Särbo, sambo, gift, registrerat partnerskap, barn, styvbarn, delad vårdnad. Eftersom man inte i förväg vet vilka som kommer upp i tillräcklig förmögenhet för beskattning måste hela befolkningens sambeskattningspotential kontrolleras.
Sambeskattningen av makar i förmögenhetsbeskattningen är en restprodukt i skattesystemet från den tid då kvinnor inte betraktades som egna ekonomiska subjekt. Detta är helt oacceptabelt. Kvinnor måste fullt ut betraktas som myndiga individer. Vi har alla rätt att betraktas som individer, och detta skall givetvis inkludera skattskyldigheten. Hur man inom en familj delar upp det ekonomiska ansvaret är en privatsak. Skyldigheter och rättigheter gentemot samhället skall vara individuella. Denna syn på kvinnor och män bör även avspeglas i förmögenhetsbeskattningen, och som en konsekvens av detta bör sambeskattningen av makar upphöra. Vi menar att det således även finns starka jämställdhetsskäl, och praktiska skäl, för att avskaffa sambeskattningen. Folkpartiet anser att sambeskattningen bör avskaffas år 2002.
Fribeloppet bör höjas snabbare än regeringen anger, till 2,1 miljoner kronor år 2003 med sikte på ett fullständigt avskaffande av förmögenhetsskatten. Detta är viktigt ur ett mer långsiktigt tillväxtperspektiv och för att göra Sverige till ett attraktivt land att investera och spara i, även för svenskar.
I samband med att börskurserna på senare tid har varierat kraftigt har problemet med arvsskattens konstruktion kommit i ljuset. Arvsskatt beräknas på värdet av tillgången vid dödsdagen, men skatten ska betalas då arvsskiftet genomförts. Under denna mellantid kan värdet såväl sjunka som stiga. Så länge värdet stiger klagar få på denna regel, medan man då värdet sjunkit kan hamna i situationen att arvsskatten blir en oproportionellt stor andel av, och till och med överstigande, värdet av arvet. Man bör överväga om reglerna för beräkning av arvsskatt bör förändras så att beräkning sker på värdet vid den tidpunkt då arvingen faktiskt kan komma arvet i besittning.
Även beträffande bostadsfastigheter finns ett problem bestående i att arvsskatt ska betalas vid ene makens bortgång, vilket om fastigheten med tiden ökat i värde kan innebära att efterlevande make inte har råd att betala arvsskatt och ändå behålla sin bostad. Det fribelopp som här finns bör höjas så att en normal bostad täcks in. Arvsskatten bör kunna skjutas upp till dess bostadsfastigheten realiseras.
Fåmansbolagsreglerna (de s k 3:12-reglerna) måste förenklas. Det är otillfredsställande att frågan har begravts i en utredning som knappast kan leda till någon förändring förrän år 2003, möjligen ännu senare. Vi föreslår att fåmansbolagsreglerna reformeras så att ett belopp motsvarande en medelinkomst beskattas som arbetsinkomst, resterande som kapital.
Underlätta generationsväxlingar. Statistiska centralbyrån, SCB, definierar 96 procent av alla företag i Sverige som familjeföretag. Dessa kan utgöras av allt från en enskild företagare, med hjälp av familjen, till globala storföretag, som t ex Ikea. Ett generationsskifte i dessa företag utgör en stor utmaning för företagets fortbestånd. Det gäller både vid skiften inom familjen, genom att företagens ägare inte klarar arvsskatten, och vid försäljning till utomstående, eftersom utomstående köpare har svårt att finna finansiering. Den nuvarande arvsskatten bidrar således till att konservera den svenska näringslivsstrukturen med alltför få medelstora företag.
Skatten tvingar inte sällan företagare att ta andra hänsyn än företagsekonomiska, vilket varken gagnar företaget eller dess anställda. Många hävdar att beskattningen vid generationsskifte särskilt åderlåter jord- eller skogsbruk som redan kan ha små eller inga ekonomiska marginaler. I stället för att kapital dras in till staten behövs detta mycket väl på gårdarna för att trygga ett långsiktigt familjejordbruk. Folkpartiet vill betona vikten av att den utredning som nu pågår arbetar snabbt och att regeringen så snart utredningsarbetet är avslutat återkommer till riksdagen med förslag till lagändringar som verkligen kan bidra till att underlätta generationsväxlingar i svenska familjeföretag.
Den som vill starta ett eget företag möts fortfarande av en mur av blanketter, byråkrati och misstänksamhet. Skattelagarna och myndigheternas arbete måste utgå från ett företagarperspektiv. I dag är regelverket utformat så att det skall vara lätt för myndigheterna att granska företagen och inte för att det skall vara lätt att följa och förstå. Dessutom krävs en rejäl rensning i regelverket. Från Riksskatteverket har upprepade gånger lagts förslag som skulle förenkla, men regeringen avstår att genomföra dem. Detta är allvarligt, liksom det faktum att näringsdepartementets arbete för att underlätta och förenkla förefaller totalt ha gått i stå.
I detta perspektiv är det dock glädjande att ett visst framsteg gjorts hos regeringen när man nu presenterar möjligheten till förenklad skattedeklaration. Den gäller dock endast privatpersoner och inte den som är registrerad för F-skattsedel. Vi noterar att det ligger i linje med det system med servicecheckar Folkpartiet länge argumenterat för. Få av landets 700 000 egenföretagare klarar deklarationen själv. Behovet av en brett tillämpbar förenklad företagardeklaration är av stor betydelse för nyföretagandet, vilket Småföretagsdelegationen påpekat. Skatte- och deklarationsreglerna är i huvudsak utformade för de större företagen. Mycket av det omfattande uppgiftslämnandet och den detaljerade bokföringen är så kostsamt att det inte står i någon rimlig proportion till den tid och experthjälp som en småföretagare måste lägga ned respektive anlita. För många småföretagare kostar det åtskilliga tusenlappar att anlita hjälp för deklaration och redovisning. Regler om avskrivningar, expansionsmedel, räntefördelningsbelopp m.m. saknar ofta relevans. För enmans- och fåmansföretag borde man i stället kunna ha en förenklad blankett där företagaren redovisar totala inkomster, löner och avgifter och en schablon för kostnader. Resten är skattepliktigt överskott. Till den förenklade deklarationen bör kopplas ett enkelt och tydligt system för inbetalning av moms, sociala avgifter och preliminärskatt. Det måste helt enkelt vara lätt att göra rätt.
Skattemyndigheterna ska ha tid att jaga dem som inte vill betala skatt, inte lägga ned tid på att försvåra för dem som vill. Vi anser att alla som vill ska kunna få ut en F-skattsedel för att kunna bedriva verksamhet i egen regi, givetvis under förutsättning att man inte har näringsförbud, skatteskulder sedan tidigare eller på annat sätt befinner sig i en sådan situation att F-skattsedeln omedelbart skulle återkallas.
För att få en F-skattsedel enligt dagens praxis bör företagaren inte tidigare ha varit anställd hos uppdragsgivaren, använda uppdragsgivarens utrustning, ha få kunder som anlitar företagets tjänster under långa perioder, bedriva ekonomisk verksamhet av ”allmän karaktär”, ha en låg ekonomisk risk. Detta är krav som verkar gjorda för att hindra en ny företagare inom tjänstesektorn. Särskilt kvinnor drabbas av dessa regler i en ny och spännande tjänstesektor.
Trots att denna fråga diskuterats i många år tycks det vara omöjligt för regeringen att förändra regelverket. Konsekvenserna ser vi ute på fältet – skattemyndigheter som nekar F-skattsedel och sedan använder skattebetalarnas pengar för att överklaga rättens beslut att tilldela en blivande företagare möjlighet att betala skatt.
Låt företagaren betala in preliminär F-skatt i förhållande till faktisk intjänad inkomst för månaden som gått. Den som har F-skattsedel ska beräkna sin årsinkomst i förväg och sedan månadsvis betala in beräknad F-skatt, oavsett om inkomsterna uppgår till beräknade belopp eller kommer mera oregelbundet.
Skattekontot. Grundidén med skattekontot är bra. Dock har man i vissa avseenden sett mer till myndighetens bekvämlighet än till företagarens. Vi vill ändra reglerna för skattekontot så att redovisning och betalning ska ha sänts in senast det angivna datumet. Företagare är skyldiga att se till att deras betalning är inne på skattekontot ett visst datum, dvs. det är inte tillräckligt att ha betalt in före en viss tidpunkt. Detsamma gäller skattedeklarationen, som dessutom ska postas separat. Eftersom det inte finns garantier för att postgången fungerar, innebär det en osäkerhet för företagaren om inbetalningen och redovisningen verkligen kommit in i tid eller ej. Och har den inte kommit in i tid blir det skattetillägg även om företagaren betalat in med marginal.
Nya snabbväxande företag avstår ofta från utdelningar och styrelsearvoden för att kunna satsa allt på snabb tillväxt. Dessvärre bromsas denna ibland av stora skattebetalningar. För att motverka detta bör det prövas att för nystartade företag införa någon form av uppskov med skattebetalningar. Aktiebolag skulle t.ex. kunna få ett uppskov med skattebetalningar så länge utdelningar inte sker. En uppskovsmöjlighet skulle underlätta situationen för sådana mindre företag som Sverige behöver få många av under kommande år. Möjligheten till så kallad skattesemester i denna del under kanske fem år bör utredas. Detta bör ges regeringen till känna.
Generalklausulen. En förutsättning för ett fungerande skattesystem är att det finns en tillfredsställande kontroll av skatteunderlaget. Det ligger i alla medborgares intresse att skattemyndigheterna har ambitioner att motverka skattefusk. För oss är det centralt att denna strävan inte kränker den enskildes integritet och rättssäkerhet. Den s.k. generalklausulen avskaffades av den förra borgerliga regeringen. Därefter har den återinförts – och skärpts – av Socialdemokraterna.
Vi anser att den står i strid med fundamentala principer som syftar till att förhindra godtycklig maktutövning. Dess tillämpning är svårbegriplig och helt oförutsägbar för de skattskyldiga. I rättssäkerhetens idé ligger att reglerna skall vara fasta och klara så att medborgarna därigenom kan förutse och förstå konsekvenserna av sitt handlande. Människor måste ha förutsättningar att känna till var gränsen går mellan tillåtet och förbjudet och klart veta vilka sanktionerna är om bestämmelserna överträds. Generalklausulen bör därför avskaffas. Detta bör ges regeringen till känna.
En avdragsrätt för gåvor till internationellt bistånd införs.
Genom de regeländringar, förenklingar och bättre resurser för skattekontroll vi inför beräknas, mycket försiktigt, ökade skatteintäkter.
Folkpartiet vill införa en särskild skatt på sopförbränning som likställer förbränning och deponi.
Vi avvisar skatteavdraget för bredbandsinstallationer, liksom det selektiva anställningsstödet som utformats som en minskning av skatteinbetalningen. Likaså avvisas skattereduktionen för fackföreningsavgifter.
Den fortsatta inriktningen av skattepolitiken ska ha som utgångspunkt att det totala skattetrycket kan och måste sänkas. Det ska ske främst genom ytterligare sänkningar av marginalskatterna och genom de lättnader inom kapitalbeskattningen som behovet av tillväxt och internationellt samarbete medför.
Inom den mycket ungefärliga ram för skattesänkningar på ca 200 miljarder kronor som kan genomföras över en tioårsperiod bedömer vi att kapitalskatterna bör sänkas med ca 50 miljarder kronor. Det handlar främst om fullständigt avskaffad dubbelbeskattning av aktiesparande, avskaffad förmögenhets- och fastighetsskatt samt sänkt kapitalinkomstskatt. Med allt rörligare skattebaser kommer takten i och inriktningen av sänkningen att vara mycket beroende av vad som sker i vår omvärld. Även om EU inte bestämmer enskilda länders skattesatser är det naturligt att det som sker i dessa frågor i EU-länderna starkt påverkar också kapitalskatterna i Sverige. Stora sänkningar av kapitalbeskattningen i vår omvärld kommer att påverka vilka kapitalskatter som Sverige kan ha utan att förlora de fördelar som vårt internationella varu- och tjänsteutbyte under lång tid gett oss.
Återstående 150 miljarder kronor bör användas till sänkningar av inkomstskatten där den inriktning Folkpartiet haft i årtionden är giltig också den kommande tioårsperioden, nämligen att skatterna först och främst ska sänkas så att det lönar sig bättre att arbeta. Samtidigt bör skattesystemet förenklas, till exempel genom att de nuvarande komplicerade reglerna för grundavdraget, de särskilda skattereduktionerna och avdragsbegränsningen för pensionsavgiften försvinner. Det är viktigt att komma ihåg att det finns höga marginaleffekter även utanför skattesystemet, till exempel i bostadsbidraget, dagistaxorna, socialbidragen, studiemedelssystemet etc, varför arbetet mot höga marginaleffekter inte kan begränsas till skattesystemet.
Ett viktigt vägval är om skattesänkningarna ska ske genom ett utökat
grundavdrag, det vill säga så att en mindre andel av inkomsten beskattas, eller genom lägre skattesatser. Det finns argument för båda dessa metoder. I debatten anförs ofta att ett rejält grundavdrag skulle lätta skattebördan för alla och ge även personer med låga inkomster möjlighet att leva på sin lön. I sin mest uttalade form innebär det att låginkomsttagare helt skulle befrias från skatt.
En sådan skattepolitik är dock inte utan problem. Ett högt grundavdrag innebär att en betydande del av den totala inkomstsumman i samhället undantas från skatt. Ett sådant grundavdrag bör vara stort om det ska syfta till att praktiskt taget befria låginkomsttagare från skatt. Med ett grundavdrag på 80 000 kronor skulle en person med månadsinkomster på ca 6 700 kronor vara befriad från inkomstskatt. Men ett sådant grundavdrag skulle utan andra förändringar innebära ett skattebortfall om ca 150 miljarder kronor. Det skulle således äta upp hela det utrymme som vi bedömer finns för inkomstskattesänkningar och därmed inte inom de närmaste tio åren ge något utrymme för egentliga marginalskattesänkningar, det vill säga sänkningar av skattesatserna.
Till bilden hör att precisionen i en sådan åtgärd inte skulle vara den bästa. Inom gruppen med de lägsta inkomsterna finns ett betydande antal som bara tillfälligt befinner sig där. Det kan handla om studerande som extraarbetar, personer som på grund av att de är på väg in på eller ut från arbetsmarknaden bara arbetar en del av året eller personer som av andra skäl deltidsarbetar så att årsinkomsten inte ger en rättvisande bild av deras försörjningsmöjligheter. Det skulle således skattebefria personer som huvudsakligen försörjer sig på annat än sitt eget förvärvsarbete, samtidigt som de som försörjer sig på eget arbete inte alls skulle kunna få sina marginalskatter sänkta. Ett system med höga grundavdrag och bibehållna höga skattesatser skulle således fördelningspolitiskt inte vara särskilt träffsäkert men framförallt inte gynna dynamiken i samhället.
Ett visst grundavdrag kan emellertid vara motiverat, bland annat av förenklingsskäl. Den väg som med dessa utgångspunkter är den bästa är att sänka skattesatserna och behålla ett lägre, ”rakt” grundavdrag, alltså lika för alla. Det ligger väl i linje med den princip som låg bakom 1990/91 års skattereform, att bredda skattebasen för att kunna sänka skattesatsen. I princip är då alla inkomsttagare i någon mån med och bidrar till finansieringen av de offentliga utgifterna, även om förvärvsarbetet sker under delar av året.
Idag är inte utformningen av grundavdraget den vi förespråkar. Det förekommer ”förhöjt grundavdrag” i vissa inkomstskikt. Den så kallade LO-puckeln i skatteskalan uppkommer på det sättet. Det förhöjda grundavdraget infördes för att vissa inkomsttagare skulle få sänkt skatt, men nackdelen med sådana lösningar är alltid att marginalskatten höjs i det skikt där förmånen börjar trappas av. Vi föreslår därför att LO-puckeln tas bort, men med en sådan teknik att ingen individ får höjd skatt. Sänkningen av skattesatserna måste bli betydande för att det målet ska uppnås. Man måste sänka skattesatserna från idag ca 35 procent för de lägre inkomsterna till i storleksordningen 20 procent för att ingen ska få höjd skatt. Om inte medelinkomsttagare ska få skärpta marginalskatter måste då skattesatserna även för medelinkomster och högre inkomster sänkas. En sådan sänkning av skattesatserna måste således bli betydande för att både ge de flesta lägre inkomsttagare en märkbar skattesänkning och minska marginalskatterna för medelinkomsttagare.
I denna avvägning bedömer vi att tyngdpunkten bör ligga på lägre skattesatser och breda baser, dvs en begränsning av det förhöjda grundavdraget. Detta är en inriktning i den förra skattereformens anda och i syfte att öka enskilda människors möjligheter att försörja sig på eget arbete och att kunna påverka sin egen situation. Detta är bra både för individer och för samhällsekonomin.
En sådan stor skattereform, det vill säga det successiva genomförandet av de skattesänkningar vi prioriterar, får genomföras med kontinuerlig uppmärksamhet på den rådande situationen i de offentliga finanserna. Naturligtvis kan också saker inträffa som gör att valet av skattesänkningar kan behöva korrigeras. I det senare avseendet måste hänsyn tas till att flera grupper, ingenjörer, sjuksköterskor, läkare, företagare m.fl. kommer att ha en arbetsmarknad utomlands. Det måste löna sig att arbeta och verka i Sverige. Även om det ännu inte är någon stor flykt utomlands annat än i vissa yrkeskategorier säger detta mycket lite om hur framtiden kommer att se ut. Ett argument i sammanhanget är att all erfarenhet tyder på att ”nyckelpersoner” som stannar i Sverige medför ytterligare sysselsättning i andra yrken.
Vi förordar sammantaget följande. I fråga om grundavdraget föreslår vi ett bibehållande av det avdrag som finns idag för de allra lägsta inkomsttagarna men utan de upp- och nedtrappningar som leder till oacceptabla marginaleffekter. Tyngdpunkten i skattepolitiken bör ligga på marginalskattesänkningar. Ett förvärvsavdrag ska finnas eftersom det stimulerar till arbetsinsatser. Självfallet ska det omfatta pensionärers arbetsinkomster. Inom den ram på cirka 150 miljarder kronor som vi bedömer rimlig i ett tioårsperspektiv skulle detta exempelvis kunna medge ett rakt grundavdrag om 10 000 kronor, en lägsta skattesats (kommunal- och statsskatt sammantagna) på 20 procent (på inkomster under ca 9 000 kr/mån.), en skattesats på flertalet inkomsttagare om 25 procent samt en högsta skattesats på kanske 45 procent (på årsinkomster över 10 basbelopp). Detta skulle ge praktiskt taget alla en sänkning av marginalskatterna om ca 10 procentenheter eller mera. Det behövs dock ytterligare diskussion och analyser. För att peka på ett par alternativ kan nämnas att en sänkning av den allra lägsta skattesatsen till 15 procent innebär ett ytterligare skattebortfall om ca 20 miljarder kronor. Att sänka den högsta skattesatsen till 35 procent innebär ett skattebortfall om 5–10 miljarder kronor.
Skattesänkningar i denna storleksordning, som med rimlig tillväxt kan genomföras utan omfattande besparingar i den offentliga verksamheten, skulle göra Sverige bättre rustat att möta framtiden i en globaliserad värld.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |