Kommunal ekonomi

1 Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen beslutar om ändring i förhållande till regeringens förslag gällande anslagen under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner enligt uppställning:

Anslag	Regeringens förslag	Anslagsförändringar
91:1 Generellt statsbidrag till kommuner och landsting	76 300 000	31 910 000
91:2 Bidrag till särskilda insatser i vissa kommuner och landsting	487 000	-403 000
Summa för utgiftsområdet	98 898 914	+31 507 000

2 Kommunernas och landstingens förbättrade ekonomi

En mycket viktig del av välfärden organiseras och finansieras av kommuner och landsting. De kommunala budgetarna står för den absolut övervägande delen av kostnaden för människors behov av skola, barnomsorg, äldreomsorg, sjukvård men även gator och vägar, kollektivtrafiken eller individuellt stöd för människor i särskilda omständigheter. Hur kommunerna sköter sin verksamhet är givetvis av avgörande betydelse för människors vardag, både för att få ut mesta möjliga av skattepengarna och för val av verksamheter finansierade med kommunala medel.

Folkpartiet har de senaste åren inte haft någon avvikande bedömning från regeringen vad gäller den totala volymen av statsbidragen till kommuner och landsting. Vi har förordat ökande statsbidrag på grund av den situation som uppstått i välfärdssektorn, framför allt beroende på den socialdemokratiska regeringens oförmåga att ge kommuner och landsting de bästa förutsättningar att lösa uppgifterna.

Enligt budgetpropositionen stiger kommunernas egna skatteinkomster med 54 miljarder kronor mellan 2001 och 2004. Även om det inte alltid märks ute i de enskilda verksamheterna, har de kommunala konsumtionsutgifterna stigit med 1,2 % mellan 1997 och 1998, och 2,0 % mellan 1998 och 1999 och med 1,4 % för 2000. För 2001 beräknas volymökningen bli 1,2 %, liksom för 2002 och 1 % de två åren därefter.

Det viktigaste är alltså att driva en politik för hög sysselsättning och god och stabil tillväxt. Det ger kommunerna den bästa ekonomiska förutsättningen att klara sina uppgifter och sin ekonomi.

Samtidigt kan vi se att produktiviteten inte stiger som tidigare. Prestationerna mellan 1991 och 1994 steg med 10 % samtidigt som resurserna sjönk med 5 %. Under dessa år steg således produktiviteten med nästan 15 %. Efter 1994 har minskningen av resurser åtföljts av minskade prestationer. Detta om något visar vikten av förnyelse och utveckling av verksamheterna.

Regeringen upphör nu med allmänna höjningar av statsbidraget. De s k Perssonpengarna (som givetvis inte var Perssons, utan skattebetalarnas pengar) som de ökande generella statsbidragen benämndes av regeringens företrädare har ersatts med Wärnerssonpengar, maxtaxepengar, allmän förskolepengar och tillgänglighetspengar, för att ta några exempel. Det är uppenbart att tilltron till att kommunalpolitikerna har förmågan att med hjälp av kommunens skatteinkomster och generella statsbidrag prioritera det som regeringen vill att man ska prioritera. Alltför många har lagt märke till att ”Perssonpengarna” till ”vård-skola-omsorg” i alltför många fall inte dök upp på avsett ställe för avsedd verksamhet.

Det handlar sannerligen inte enbart om hur stora summor som kan disponeras. Kommunerna måste göra rätt saker och de måste göras på rätt sätt. Men förutsättningarna skiljer sig från kommun till kommun, ibland beroende på att väljarna röstat fram en regim som är skicklig att sköta verksamheten, ibland för att olika kommuner gör olika val av skattesats, avgiftsnivåer, servicegrad och omfattning av den kommunala verksamheten. Att kommuner och landsting hanterar sina uppgifter olika är ett faktum. Såväl vårdköer, skattesatser som budgetunderskott varierar kraftigt på ett sätt som inte med någon rim och reson skulle kunna skyllas på brister i utjämningssystem! Värmlands läns landsting får checkkrediten indragen trots över 200 miljoner i utdelning på utjämningssystemet medan Stockholms läns landsting som betalar in över
3,5 miljarder två år i rad fått högsta kreditbetyg av Standard&Poor (AA+).

En effektiv upphandling, koncentration till kärnverksamheterna, valfrihet och mångfald inom den kommunalt finansierade servicen gör att medborgarna får valuta för sina skattepengar.

3 Avveckla de kommunala bolagen

Folkpartiet har en klar ståndpunkt när det gäller de kommunala bolagen. Kommuner ska inte annat än i undantagsfall bedriva verksamhet i bolagsform. Skälen för detta är flera. Kommuner ska inte ge sig in på områden där det privata näringslivet väl kan svara för de behov det handlar om. Ofta innebär den kommunala bolagsverksamheten att små privata tjänsteföretag på redan fungerande marknader konkurreras ut. Om kommunen ger sig in för att konkurrera med privata företag har det kommunala bolaget ett synnerligen ojämlikt övertag genom att ha kommunen och dess skattebetalare som garant. Det kan aldrig ett enskilt företag möta på jämbördig nivå. Ett visst fortsatt offentligt bostadsägande kan dock av sociala skäl vara motiverat i vissa kommuner.

Den kommunala verksamheten ska styras demokratiskt med mesta möjliga insyn från medborgarna. Med bolagsformen blir i praktiken allmänhetens insyn sämre. Det är ingen slump att de skandaler som varit aktuella i kommunala sammanhang under senare år oftast haft en koppling till den kommunala bolagsverksamheten. Folkpartiet anser dels att kommuner ska koncentrera sin verksamhet till det som kan anses vara kommunens kärnuppgifter, dels att kommunal verksamhet i allmänhet ska bedrivas i förvaltningsform och endast undantagsvis i bolagsform. Idag finns endast fyra svenska kommuner utan bolag.

Vår huvudsynpunkt är att de kommunala bolagen i första hand ska avvecklas. Det kommunala företagandet medför risker för kommunerna och deras skattebetalare. Kommunernas borgensåtagande gentemot de kommunala bolagen uppgick vid utgången av 1998 till inte mindre än 184 miljarder kronor.

Kommunala bolag används också i skatteplaneringssyfte. Inom en kommunkoncern kan koncernbidrag mellan vinstgivande bolag och förlustbringande verksamheter kvittas. Därmed minskar också den skatt bolagen istället skulle behövt redovisa och betala in till statskassan.

Det kan aldrig vara en kommunal huvuduppgift att skatteplanera. Möjligheten att använda kommunala bolag i skatteplaneringssyfte visar både på problemen med att kommuner agerar på den privata marknaden och att kommunen använder sig av medel som inte står i överensstämmelse med de krav det offentliga ställer på privata aktörer.

Skatteplaneringen och därmed skatteundandragandet innebär att den kommun som driver vinstgivande verksamhet i bolagsform därefter kan lägga verksamhet, som normalt skulle anslagsfinansieras, i ett annat bolag, bilda en koncern och sedan lämna koncernbidrag. På det sättet kan man skaffa sig egna dragningsrätter i statskassan, ett alternativt skatteutjämningssystem utanför allmän politisk kontroll och beslutsfattande. De som förlorar är givetvis de kommuner som avstår från att driva vinstgivande verksamhet i aktiebolagsform.

Folkpartiet anser att de kommuner som på detta sätt tillskansar sig extra statsbidrag genom skatteplanering istället ska få sina ordinarie statsbidrag minskade. Vi föreslår därför att anslaget 91.1 minskas.

4 Socialbidragen och arbetslösheten

Det är mycket bra att regeringen äntligen uppmärksammat det stora mörkertal som existerat i form av stora grupper långvarigt socialbidragsberoende människor. Att vara för sin försörjning beroende av socialbidrag är mycket påfrestande för individen, och dessutom en stor belastning i den kommunala budgeten. Målet att halvera socialbidragsberoendet kan vara bra för att sätta problemställningen i fokus. Vår erfarenhet av att den socialdemokratiska regeringen sätter upp sådana mål är dock att statistiken lätt kan överordnas individen. Medlen att nå målen blir snarare att sortera om personer i statistiska tabeller än att i grunden förändra deras möjligheter att försörja sig på eget arbete.

Det är viktigt att betona att socialbidrag är ett tillfälligt stöd. I dag när arbetsmarknadspolitiken föreslår mycket långa program för bidragstagare och långtidsarbetslösa – enligt den s k aktivitetsgarantin – blir frågorna om övergång från socialbidrag till egen inkomst ännu mera akuta. En reform är nödvändig, med en rad justeringar i regelverket så att bidragsberoende personer kan ta sig ut ur förnedrande passivitet och utanförskap. Folkpartiet vill att arbetslöshetsförsäkringen utformas som en omställningsförsäkring. En tidsbegränsad ersättning ska betalas ut till alla som arbetat länge nog för att kvalificera sig. Ersättningen ska inledningsvis motsvara 80% av inkomstbortfallet för att sedan successivt trappas ned. För arbetslösa som blir utförsäkrade, men står till arbetsmarknadens förfogande, bör ett efterskydd införas på en nivå som visserligen är lägre än a-kassenivån, men som till skillnad från socialbidragen inte sänks av t.ex. besparingar och fastighetsinnehav.

Det måste vara ett gemensamt ansvar för kommuner och för staten att få ut de personer som är långvarigt socialbidragsberoende ur fattigdomsfällan. Det är staten som ansvarar för arbetsmarknadspolitiken. Staten har också huvudansvaret för att förbättra villkoren för att starta och driva företag. Det är svårt att starta företag i Sverige idag. Det är ännu svårare att växa. Många nya svenskar kommer till vårt land med en vilja och ett kunnande som skulle göra dem lämpliga som företagare. Men de saknar kunskaper om den krångliga regleringen av svensk företagsamhet. Ofta leder detta till att företag som skulle ha kunnat starta, eller som skulle ha kunnat växa, inte gör det. Invandrargrupper kan här vara speciellt hårt drabbade. Kommunerna å andra sidan är huvudsakligen ansvariga för att skola och vuxenutbildning har den kvalitet som krävs för att människor ska ha en reell chans på arbetsmarknaden.

Det måste därför vara ett delat kostnadsansvar mellan staten och kommunerna. På det sättet har varken lokala eller centrala myndigheter något intresse av att försöka flytta människor mellan olika stödsystem utan ett gemensamt intresse av att skapa förutsättningar för egen försörjning. Ett underlag för bedömning av hur stor del av socialbidragskostnaderna som är direkt beroende av arbetslöshet bör tas fram.

5 Anslagsfrågor

Folkpartiet föreslår i vår partimotion om handikappolitiken att kostnaderna för personlig assistans överförs från kommunerna i samband med att assistanssystemet förbättras. Enligt finansieringsprincipen ska därför motsvarande belopp dras ifrån det generella statsbidraget till kommunerna. I och med detta flyttas alltså för 2002 från 91:1 2.070 miljoner samt de särskilda anslag för LSS-kostnader som anges till 350 miljoner och 100 miljoner.

Från anslaget 99:2 Särskilda insatser i vissa kommuner och landsting under utgiftsområde 25 har tidigare fördelats medel för hiv- och aidspreventivt arbete i storstadsregionerna (1999–2000 84 miljoner). I budgeten för 2001 hade den ”tillfälliga satsningen” av hivanslag helt tagits bort. Det paradoxala som inträffade var att det inför 2001 fanns anslag till att bedriva hivpreventiv verksamhet i hela landet, utom just i storstadsregionerna där smittspridningen är som störst eftersom hivpreventiv verksamhet i övriga landet bedrivs med pengar från Folkhälsoinstitutet. På bl a folkparti-initiativ beslutade riksdagen för 2001 att 84 miljoner skulle utgå för detta ändamål. Nu anges i budgetpropositionen att regeringen avser betala ut 84 miljoner under 2002.

Det är av yttersta vikt att dessa medel tillförsäkras verksamheten även i framtiden genom en fortsatt öronmärkning. Vi föreslår därför att 84 miljoner kronor överförs från det generella anslaget 91:1 till bidraget för särskilda insatser 91:2.

Folkpartiet delar regeringens uppfattning att staten ska ta över försörjningsstödet till äldre invandrare m.fl. Enligt finansieringsprincipen minskas det generella statsbidraget. Detta bör enligt vår mening även gälla för det belopp som kommunerna i efterskott kan söka för 2003 och som engångsvis finansieras genom minskning av 91:2, vilket innebär att anslaget 91:1 skall minskas med 310 miljoner kronor för 2003.

Likaså enligt finansieringsprincipen skall det belopp som kompenserar staten för det skatteundandragande som kommunala koncernbolagsbildningar leder till minska anslaget 91:1 med 1 miljard för 2002.

Fram till nu har den s k Bostadsdelegationen beviljat ca 2 miljarder kronor efter ansökan om stöd från 36 kommuner, vilket finansierats via motsvarande minskning av statsbidragen till kommunerna. Enligt den regionalpolitiska propositionen skall staten ta ett fortsatt ansvar för omstrukturering av de kommunala bostadsföretagen. Regeringen anger att 3 miljarder kronor anslås för detta under en period t o m 2004. Man avser att återkomma med konkret förslag i en proposition senare i höst. Folkpartiet liberalerna har hela tiden motsatt sig att staten betalar ut dessa pengar till bostadsbolagen. I budgetpropositionen finns inte klart angivet vad de i den regionalpolitiska propositionen angivna medlen ska hämtas. Vi förutsätter därför nu att regeringen har för avsikt att redovisa dessa utgifter på samma sätt som man fram till nu redovisat utgifterna för den s k Bostadsdelegationen. Eftersom vi inte anser att denna verksamhet ska fortgå och till och med utvidgas anser vi heller inte att de 3 miljarder som anges ska anslås. Anslaget 91:1 minskas följaktligen med detta belopp, 1 miljard årligen.

För att neutralisera effekterna för kommunerna av Folkpartiets inkomstskattepaket i förhållande till de av regeringen föreslagna inkomstskatterna ökas anslaget 91:1 Generellt statsbidrag med 36 430 miljoner.

Stockholm den 5 oktober 2001
Karin Pilsäter (fp)
Lars Leijonborg (fp)	Bo Könberg (fp)