Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att kronförsvaret 1992 utreds.
Kronkrisen år 1992 var en händelse av mycket stor betydelse och det är naturligt att hanteringen av krisen i efterhand har blivit föremål för diskussion. Det är emellertid inte konstitutionsutskottets uppgift att bedöma de nationalekonomiska värderingar som låg till grund för de bedömningar som gjordes under krisen.
Det finns erfarenheter att ta till vara från kronkrisen, och den forskning och debatt som pågår kan bidra till att skapa bättre förutsättningar att undvika kriser av liknande slag. Utskottet är emellertid inte berett att vidare granska frågan om regeringens eller enskilt statsråds hantering av kronförsvaret.
När det gäller den andra fråga som tas upp i anmälan, nämligen regeringens eller enskilda statsråds agerande under de sista veckorna före kronfallet, har det enligt utskottets mening inte framkommit sådana konkreta uppgifter som skulle ge tillräckliga förutsättningar för att undersöka om det förekommit särskild information från regeringens eller statsråds sida till vissa utvalda aktörer.
I samma betänkande skrev man också:
Utskottet har vid två tidigare tillfällen granskat regeringens eller enskilda statsråds hantering av kronförsvaret 1992. Våren 1997 (bet. 1996/97:KU25, s. 177) uttalade utskottet följande. Det finns enligt utskottets mening skäl för att händelseförloppet i samband med försvaret av den svenska kronan hösten 1992 blir föremål för undersökning. Från konstitutionella utgångspunkter kan flera frågor vara av intresse. Det gäller bl.a. regeringens eller enskilda statsråds kontakter med oppositionen och Riksbanken. Regeringens beredskap för en krissituation som valutakrisen är också en sådan frågeställning. Däremot ligger sådana frågor som rör Riksbankens agerande och kontakter i princip utanför utskottets granskningsområde, liksom de samhällsekonomiska bevekelsegrunderna för att värna om kronans kursvärde.
Därmed torde jag få ge upp försöken att utkräva konstitutionellt ansvar för kronförsvaret. Då återstår att utreda kronförsvaret för att öka det stabiliseringspolitiska kunnandet, vilket borde vara av största vikt för att undvika liknande katastrofer i framtiden. Men jag finner det synnerligen anmärkningsvärt att ingen ställts till ansvar varken konstitutionellt eller politiskt för detta fatala agerande trots att nio år passerat. Kan förklaringen ligga i att, med några mycket få undantag, hela etablissemanget, både politiker, ekonomer och journalister var med på vagnen. Om det är så, utgör riksdagens hantering av frågan ett test på vårt politiska systems vilja och förmåga till öppenhet och ansvarstagande.
Trots de utvärderingar som gjorts av Pierre, Sverenius, Jonung och Sundelius-Stern är det ett anständighetskrav att kronförsvaret utreds grundligt. Behovet av en grundlig utredning understryks av att det är samma ekonomiska doktrin som tillämpades då som gäller idag. En stilla erinran om Jonungs slutsats om att det inte finns någon stabiliseringspolitisk sanning är också på sin plats, eftersom nuvarande doktrin är minst sagt oflexibel.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Bengt-Ola Ryttar (s) |