Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydligare utformning av riktlinjerna för hyressättning för Akademiska Hus, vad avser placeringsfastigheter jämfört med ändamålsfastigheter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ändamålsfastigheter även bör avse de sammanhållna områden som hyrs ut till högskolor och universitet och från vilka avflyttning inte kan ske utan menlig inverkan på högskolans eller universitetets utbildningsverksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för den hyra som bör gälla för ändamålsfastigheter.
I december 1991 beslutade riksdagen om nya riktlinjer för den statliga fastighetsförvaltningen. I december 1992 beslutade riksdagen bl a att huvuddelen av universitets- och högskolefastigheter skulle överföras till en särskild fastighetskoncern, d.v.s. Akademiska Hus AB.
I proposition 1991/92:44 angavs att det bestånd av fastigheter som skulle överföras till Akademiska Hus kunde bestå av såväl placeringsfastigheter, d.v.s. vanliga kontorsfastigheter, som s.k. ändamålsfastigheter, d.v.s. byggnader som har liten alternativ användning, och som har skräddarsytts för sitt ändamål, varför hyresgästen inte har några möjligheter att skaffa lämpliga alternativa lokaler. När det gäller ändamålsfastigheter skall Akademiska Hus inte använda en marknadsanpassad hyressättning utan avkastningen av dessa fastigheter skall täcka kapitalkostnaderna under en byggnads livslängd, vartill kommer skälig avkastning på eget kapital, d.v.s. en självkostnadshyra.
Akademiska Hus begär numera hyreshöjningar som ligger i storleksordning 12% för äldre befintliga lokaler. Dessa hyreshöjningar begärs samtidigt som Akademiska Hus kapitalkostnader väsentligen minskat på grund av det allmänna ränteläget. De hyreshöjningar som krävs baseras på en marknadsanpassning av hyrorna och motsvaras inte av ökade kapitalkostnader eller ökade drifts- och underhållskostnader. Vid en bedömning av Akademiska Hus vinstutveckling, bl.a. Akademiska Hus i Göteborg AB, framgår att avkastningen före avskrivningar och finansnetto ligger på en betydligt högre nivå än som gäller för andra fastighetsbolag, t.ex. Platzer, Wallenstam, Castellum, Hufvudstaden, Framtiden m fl.
När det gäller Akademiska Hus hyressättning avseende lokaler för högskolor och universitet måste beaktas att miljöerna i sig kräver att verksamheterna kan hållas ihop i lämpliga enheter, så att undervisning och forskning kan bedrivas i nära gemenskap och med den samverkan som krävs och ger viktiga synergieffekter. KTH i Stockholm och Chalmers i Göteborg erbjuder sådana sammanhållna campusområden och verksamheterna kan således inte flyttas ut och splittras utan mycket menliga återverkningar på utbildningen och forskningen.
Härav följer också att högskolor och universitet inte kan låta uppsägning av vissa hyresavtal leda till avflyttning. Vi kan inte heller finna att det överensstämmer med Akademiska Hus ändamål och verksamhet att säga upp högskolor och universitet till avflyttning, för att hyra ut lokalerna till kommersiell verksamhet.
Hyressättningen kan därmed inte följa utvecklingen på en konkurrensutsatt hyresmarknad, och detta har inte heller varit avsikten när Akademiska Hus erhöll sitt förvaltningsuppdrag.
Följaktligen framstår det också som föga meningsfullt att bedriva sedvanliga medlingsförhandlingar i hyresnämnd för det fall parterna har olika uppfattning beträffande hyressättningen. Hyresnämnderna har således till uppgift att pröva och uttala sig om marknadshyror på en konkurrensutsatt marknad. Hyressättning enligt de kriterier som gäller för ändamålsfastigheter faller utanför ramen för hyresnämndernas medlingsverksamhet.
Från regeringens sida har framhållits att samhället måste satsa på undervisning och inte minst på den högre utbildningen. Informations- och kunskapssamhället ställer mycket stora krav på högre utbildning. Samhället blir alltmer komplext och detta leder till ökade krav på specialistkunskaper. All erfarenhet talar för att grundutbildning och forskarutbildning skall bedrivas med nära kontakt mellan angränsande specialområden.
När det gäller de tekniska högskolarnas lokaler, har dessa oftast en sådan teknisk utformning att alternativ användning knappast kan komma ifråga. Byggnaderna kräver utomordentligt höga investeringar för att anpassas för andra ändamål. För dessa fastigheter gäller i synnerhet att de måste ses som ändamålsfastigheter.
När det gäller universitetens och högskolornas ekonomiska situation kan konstateras att dessa får reellt minskade resurser samtidigt som kostnaderna ökar. Svårigheterna accentueras ytterligare genom att den hittillsvarande statliga forskningsfinansieringen arbetat med alltför låga schablonberäkningar, bl a för lokalkostnader med åtföljande urgröpning av verksamhetens basresurser. Lokalerna är en kritisk faktor i verksamhetsutvecklingen och det är nödvändigt att lokalkostnaderna hålls på en rimlig nivå, samtidigt som det åligger universiteten och högskolorna att utnyttja lokalerna på ett kostnadseffektivt sätt.
Mot bakgrund av vad ovan angivits framstår det som utomordentligt angeläget att regeringen utarbetar närmare riktlinjer vad beträffar gränsdragningen mellan placeringsfastigheter och ändamålsfastigheter.
Gränsdragningen skall inte endast göras på grund av byggnadernas tekniska utformning utan också med hänsyn till geografiskt samlat läge, alternativa möjligheter till uthyrning samt hyresgästens behov av lokalerna med den speciella utformning som föreligger. Därtill kommer frågan om högskolornas respektive universitetens möjlighet att kunna skaffa alternativa lokaler med bibevarande av erforderlig samverkan mellan utbildning, forskning och olika specialistområden.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Marianne Carlström (s) |