Den utökade självständighet som Riksbanken tidigare tilldelats har utan tvekan varit en starkt bidragande orsak till att Riksbanken erhållit ett starkt och brett förtroende, vilket i sin tur varit en förutsättning för den framgångsrika inflationsbekämpningen. Därför finns en uppenbar risk att varje inskränkning i denna självständighet på sikt också drabbar förtroendet för Riksbanken.
Socialdemokraterna har tillsammans med stödpartierna Vänsterpartiet och Miljöpartiet drivit igenom ett förslag om att Riksbanken under nästa år skall göra en extra inleverans till statskassan, utöver den inbetalning som varje år genomförs och som sker enligt fastlagda principer. Vi anser att detta dels riskerar att drabba förtroendet för Riksbanken då dess självständighet kan komma att ifrågasättas. Dels anser vi också att denna extra inleverans är olycklig då Riksbankens finansiella styrka urholkas. Den svenska centralbanken har behov av ett stort eget kapital för att i framtiden framgångsrikt kunna fullfölja sina ålagda uppgifter.
En självständig riksbank förutsätter samtidigt en effektiv demokratisk insyn och kontroll. För att säkerställa allmänhetens insyn anser vi att riksdagens rätt att genomföra offentliga utskottsutfrågningar av riksbankschefen skall skrivas in i riksbankslagen. Vidare anser vi att det i lag skall föreskrivas att Riksbankens direktionsmötesprotokoll skall offentliggöras.
Riksdagen beslutar att någon extra inbetalning från Riksbanken till staten, utöver gällande principer, inte skall genomföras under nästa år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i riksbankslagen införs en föreskrift om rätt till utskottsutfrågning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det i riksbankslagen införs regler om offentliggörande av direktionens protokoll.
För i år kommer Riksbanken att leverera in 28,2 miljarder kronor till staten. Av dessa utgör 8,2 miljarder den inleverans som görs varje år och som bestäms utifrån fastlagda principer (80 procent av Riksbankens genomsnittliga överskott för de senaste fem åren), medan resterande 20 miljarder är en extraleverans. Denna extraleverans har godtagits då den setts som en engångsföreteelse.
Socialdemokraterna har tillsammans med stödpartierna v och mp emellertid drivit igenom att en extraleverans om ca. 20 miljarder kronor skall genomföras även nästa år. Detta har skett utan att riksbanksfullmäktige har tillfrågats eller yttrat sig. Den slutliga storleken på en eventuell extra inleverans kommer emellertid att bedömas av riksdagen i ett senare skede.
Vi anser att detta beslut är olyckligt av flera skäl. Riksbankens utökade självständighet, som varit en stor framgång, riskeras nu att undergrävas. På sikt riskeras därmed också det starka förtroende som Riksbanken erhållit, och som varit en förutsättning för den framgångsrika inflationsbekämpningen, också att undergrävas.
Vidare anser vi att det är av stor vikt att Riksbanken har en finansiell styrka. Riksbanken måste ha tillräckligt med kapital för att kunna fullfölja de uppgifter som har ålagts centralbanken. Den måste ha tillräckligt med medel för att, om så krävs, kunna genomföra interventioner på marknaden, och finansiella medel krävs också för att kunna ge kortsiktiga krediter till problemtyngda banker. Riksbankens roll som s.k. lender of last resort måste således kunna säkerställas. Dessutom måste Riksbanken vara förberedd utifall riksdagen fattar beslut om ett svenskt deltagande i EU:s valutasamarbete. Vid ett sådant beslut måste Riksbanken ha tillräckligt med kapital för att i ett inledningsskede kunna hålla växelkursen fast gentemot euron.
Det är också viktigt att påpeka att storleken på Riksbankens kapital till stor del beror på faktorer utanför Riksbankens kontroll. Exempelvis beror förra årets ökning på nära 15 miljarder kronor av Riksbankens valutareserv, d.v.s. Riksbankens tillgångar i utländsk valuta, till största delen på försvagningen av den svenska kronan. Om kursen på den svenska kronan skulle stärkas från dagens historiskt sett låga nivå kommer värdet av valutareserven att minska. En växelkursförstärkning på i genomsnitt 10 procent mot de valutor som ingår i valutareserven – dollar, euro, brittiska pund och yen – betyder att värdet på reserven minskar med ca 15 miljarder kronor.
Värdet på kapitalet bestäms också av redovisningstekniska faktorer, och en förändring av det redovisade kapitalet motsvaras därför inte alltid av en reell värdeförändring. Att guldreserven numera tas upp till marknadsvärde har exempelvis inneburit en ökning av det redovisade egna kapitalet.
Storleken på Riksbankens kapital är således inte given, och kan variera relativt kraftigt. Att Riksbanken i nuläget framstår som välkapitaliserad innebär inte att så kommer att vara fallet i den nära framtiden.
Vi anser därför att nästa års föreslagna extra inleverans från Riksbanken till staten inte skall genomföras.
Som tidigare påpekat har riksbankens mer självständiga ställning haft stor positiv betydelse för bankens inflationsbekämpning.
En politisk oberoende centralbank är naturligtvis väl förenlig med – och förutsätter – en effektiv demokratisk insyn och kontroll. Vid den senaste riksbanksreformen öppnades flera möjligheter i detta syfte. Men från moderat håll framfördes än längre gående krav på öppenhet, bl.a. beträffande lagreglering av rätten till utskottsutfrågning och publicering av direktionens protokoll.
I praxis har det utvecklats en ordning, där riksbankschefen infinner sig i riksdagen för utfrågning av finansutskottet. Dessa utfrågningar hölls till en början vid slutna utskottssammanträden, men under senare år har de också gjorts offentliga. I samband med riksdagsreformen uttalade riksdagens majoritet att någon särskild reglering av de offentliga utskottsutfrågningarna med riksbankschefen inte var erforderlig.
Vid flera tillfällen har det dock i finansutskottet förelegat meningsskiljaktigheter huruvida en utfrågning av riksbankschefen skall göras offentligt eller ej. I syfte att säkerställa allmänhetens insyn finns det därför skäl att i riksbankslagen skriva in rätten att avhålla offentliga utskottsutfrågningar av riksbankschefen. Som förebild kan tas artikel 13, mom. 3, andra stycket i Amsterdamfördraget, där det föreskrivs:
ECB:s ordförande och övriga direktionsledamöter kan på begäran av Europaparlamentet eller på eget initiativ höras av Europaparlamentets behöriga kommittéer.
I syfte att förbättra insynen i Riksbankens verksamhet krävde Moderata samlingspartiet i samband med riksbanksreformen att det i lag skulle föreskrivas att direktionens protokoll skulle offentliggöras. Denna ordning gäller flera andra länder med självständig centralbank. Riksdagens majoritet avvisade emellertid detta förslag med motiveringen att det borde ankomma på direktionen att bestämma i vilken form protokollen skulle göras tillgängliga, något som i och för sig ansågs som välkommet.
Riksbanken har sedermera frivilligt valt att – med allt kortare fördröjning – offentliggöra protokollen från direktionens sammanträden. De farhågor från sekretessynpunkt som anfördes mot att göra protokollen offentliga har visat sig ogrundade. För att ge stadga åt förfarandet bör enligt vår mening den nu i praxis tillämpade ordningen förankras i riksbankslagen.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Gunnar Hökmark (m) |
|
|
Lennart Hedquist (m) |
Anna Åkerhielm (m) |
|
Gunnar Axén (m) |
Carl-Axel Johansson (m) |
|
Catharina Hagen (m) |
Per Bill (m) |
|
Carl Erik Hedlund (m) |
Margit Gennser (m) |
|
Lars Tobisson (m) |