Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privata vårdgivares möjligheter att lämna anbud.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte införa möjligheter för kommuner och landsting att undanta sina egna bolag från upphandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett förslag till en ny organisation av tillsynen över den offentliga upphandlingen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett förslag till en marknadsskadeavgift.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om branschorganisationers talerätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om restriktioner mot gynnande av företag i den egna kommunen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om miljö- och kvalitetskrav.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om småföretagens möjligheter att lämna anbud och delta i entreprenader.
Den offentliga upphandlingen är en mycket viktig och i den allmänna debatten underskattad komponent för den offentliga sektorns förnyelse. Det handlar i hög grad om huruvida skattebetalarnas medel används på ett effektivt sätt. En ökad priskonkurrens möjliggör stora förtjänster för den offentliga sektorn. Ett bättre samspel mellan det offentliga och näringslivet inom detta område skulle främja utbudet av varor och tjänster, gynna staten och kommunernas kassor och därmed ge medborgarna bättre valuta för skattepengarna. Regelverket måste skärpas och småföretagarnas möjligheter att delta förbättras. Huvudprincipen för all offentlig upphandling är att den ska utföras affärsmässigt och med utnyttjande av tillgänglig konkurrens. Marknaden för den offentliga upphandlingen i Sverige har av Upphandlingskommittén värderats till 400 miljarder kronor per år eller ca 23 procent av BNP. Inom EU är motsvarande siffra drygt 7.000 miljarder kronor. Den stora volymen upphandling sker inom kommuner och landsting. Det är där de stora besparingarna finns att hämta. Tillämpningen av lagen om offentlig upphandling har inneburit en sammanlagd besparing på cirka en procent av värdet på den totala offentliga upphandlingen eller 3–4 miljarder kronor per år. I kommuner där offentlig upphandling tillämpats mer konsekvent har besparingar uppnåtts på mellan 10 och 30 procent.
Tidigt i våras kom Upphandlingskommittén med sitt slutbetänkande. Rekord i missbruk av ordet ”konkurrens” är vårt omdöme om kommittémajoritetens förslag. Ett av deras förslag är att utestänga företag som arbetar med vinstintresse. Det skulle motverka mångfalden i sjukvården och därmed kvaliteten och valfriheten. Det är obegripligt att kommitténs majoritet kan påstå att en sådan begränsning av antalet möjliga leverantörer tvärtom leder till ökad konkurrens.
Läkare, tandläkare, sjukgymnaster och andra privata vårdgivare är en stor tillgång för svensk hälso- och sjukvård. Mycket av utvecklingen och förnyelsen i vårdsektorn sker i dessa företag. Förslaget att de ska hindras från att delta i upphandlingar för att de är ”vinstdrivande” visar att Socialdemokraterna fortfarande är negativa till de privata alternativen i offentlig sektor och opåverkade av människors önskemål om valfrihet. Syftet med kommitténs förslag att offentlig upphandling ska kunna användas som instrument för att främja andra samhälleliga mål är vällovligt, men metoden fel. Svårigheterna att upprätthålla kraven på likabehandling och affärsmässighet i upphandlingen skulle vara betydande.
Det viktiga arbetet med att t.ex. förbättra miljön och öka jämställdheten måste fortsätta, men främjas mer effektivt av de särskilda lagar som finns inom respektive område än av upphandlingslagen, som har helt andra syften. Det vore skandalöst om kommuner och landsting skulle kunna köpa av sina helägda företag utan upphandling. Det skulle leda till att betydande kvantiteter undandrogs konkurrens och därmed till ökade kostnader för skattebetalarna. I kommitténs delbetänkande från december 1999 presenterades en rad förslag som skulle göra den offentliga upphandlingen effektivare, bl.a. en ny tillsynsmyndighet med kraftfulla sanktionsbefogenheter. De flesta av dessa förslag har hittills inte lett till någon åtgärd. Inte minst bristerna i regeringens egen upphandlingsverksamhet visar att delbetänkandets krav på skärpning är högst motiverat.
Det är beklagligt att regeringen inte har förmågan att gå snabbare fram och lägga förslag som gör upphandlingen effektivare. I en proposition för ett år sedan lade regeringen fram förslag om bl.a. elektronisk upphandling, men de större frågorna tog man sig inte an.
Upphandlingskommittén konstaterade att ett inte obetydligt antal av de omkring 10 000 upphandlande enheterna saknar tillräckliga resurser och kompetens att följa reglerna om offentlig upphandling. Enligt tidigare gjorda undersökningar följer endast hälften av upphandlarna regelverket. En upphandlande enhet får inte göra prövningar om andra kriterier än dem som funnits med i annonsen eller i förfrågningsunderlaget. Enligt leverantörerna är det en vanlig företeelse vid anbudsutvärderingar att de egna utvärderingskriterierna faktiskt inte efterföljs. De offentliga bolagen är sämst på att följa reglerna om annonsering, och då särskilt de kommunala bolagen. Anmärkningsvärt är att just de kommunala bolagen enligt samma undersökning ansåg sig ha minst behov av kompetenshöjande insatser. Enligt en undersökning bland ett stort antal kommunala och landstingskommunala bolag utförd av den övervakande myndigheten, Nämnden för offentlig upphandling, saknar inte mindre än 42 procent någon dokumenterad policy för hur upphandling ska göras. Detta innebär självfallet att upphandling, i mån sådan sker, riskerar att ske utan tillfredsställande rättssäkerhet.
Ett privat företag som missgynnats genom detta kommunala agerande har i praktiken ytterst små möjligheter att få rättelse. Det måste driva en civilprocess mot kommunen eller det kommunala bolaget med risk att svartlistas. Kommittén föreslår att en ny myndighet skapas på basis av Konkurrensverket och Nämnden för offentlig upphandling (NOU). Utredningen visar att det är betydande belopp som skulle kunna sparas till de offentliga kassorna om upphandlingen sköttes mera strikt. Det är därför angeläget att de förbättringar som kommitténs förslag skulle medföra genomförs så snart som möjligt. Regeringen bör därför snarast möjligt lägga fram genomarbetade förslag om bl.a. upphandlingens organisation. Kommittén säger:
Klagomål och kritik mot att upphandlande enheter inte följer reglerna har riktats mot nästan alla slags upphandlande enheter. Inte heller Regeringskansliets upphandlingar har gått fria från kritik.
Kommittén föreslår att en marknadsskadeavgift bör införas i lagen om offentlig upphandling (LOU). Förslaget motiveras på detta sätt:
Syftet är (i stället) att förebygga den skada som otillåten direktupphandling eller annat otillbörligt beteende kan föra med sig. Det som står på spel är tilltron till den offentliga upphandlingen och marknaden för offentlig upphandling om en eller flera upphandlande enheter i väsentligt hänseende bryter mot gällande regler.
Syftet med marknadsskadeavgiften är alltså att få en striktare efterlevnad av gällande regler.
En brist i sanktionssystemet är att en stor del av leverantörerna avstår från att klaga på en upphandling i rädsla för att svartlistas av de upphandlande enheterna. En framkomlig väg att råda bot på detta vore att ge branschorganisationerna talerätt. Förslag om detta bör föreläggas riksdagen. Många kommunala företrädare menar att det ligger i kommunens intresse att gynna företag i den egna kommunen. Detta sätter konkurrensen ur spel och riskerar skattebetalarnas pengar. Det ligger knappast i människors intresse att gynna mindre konkurrenskraftiga företag inom den egna kommungränsen på andra företags bekostnad. Välfärdsförlusterna av detta är uppenbara. Reglerna bör bli tydligare i detta avseende.
Det finns en vanföreställning om att upphandlingsreglerna skulle kräva att man i varje läge väljer det billigaste anbudet, kvaliteten oaktad. Detta är fel. Det viktiga är att den upphandlande enheten gör en noggrann kravspecifikation där just olika typer av kvalitetskrav ställs. Sålunda utgör de ”vårdskandaler” som rapporterats från privata entreprenader i många fall skolexempel på att kommunerna inte tillräckligt tydligt specificerat att man inte bara kräver låga entreprenadpriser, utan vilken kvalitet på omvårdnaden man kräver. Likaså skall det vara naturligt att kunna sätta upp olika typer av miljökrav på de varor och tjänster som köps. Motverka diskriminering av små och medelstora företag! Reglerna för företagens deltagande i den offentliga upphandlingen får inte vara krångliga eller på annat sätt resurskrävande så att de i praktiken utestänger små och medelstora företag. För att underlätta för småföretagen bör upphandlingen under bl.a. EG:s tröskelvärde ses över. Småföretagen har rent allmänt svårare än storföretagen att hantera administrativa krav och regleringar. En god upphandlingskultur i stat och kommun är av stor betydelse för de små och medelstora företagen. Det är t.ex. mer vanligt att anbud begärs in genom skrivelse och inte genom annonsering bara för att inköparna väljer att vända sig till redan kända leverantörer. Om kommunen utformar sina anbud så att småföretagare i praktiken ges möjlighet att deltaga i upphandlingsförfarandet samt även aktivt verkar för att söka privata alternativ till offentligt producerade tjänster, skulle framväxten av små företag starkt gynnas. Med hjälp av den lokala upphandlingen kan villkor för ett blomstrande lokalt näringsliv skapas, t.ex. genom att anbuden kan delas upp i mindre enheter och att kombinationsverksamhet uppmuntras.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
Bo Könberg (fp) |