Riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté, i syfte att handha förberedelserna inför folkomröstningen, fördela ekonomiska medel till kampanjorganisationer samt övervaka att informationen från myndigheternas sida präglas av saklighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att deltagandet i EU:s eurokampanjer bör avbrytas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till att få ett undantag från fördragets budgetnormer, liknande det undantag som Storbritannien har och som gäller även i EMU:s tredje steg.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som belyser konsekvenserna av ett svenskt EMU-medlemskap ur ett könsperspektiv.
Bildandet av EMU är ett av de största och viktigaste ekonomisk-politiska besluten som någonsin fattats i Europa. Att slå samman så många länders valutor har oss veterligen aldrig skett tidigare i historien. Ekonomer brukar beskriva EMU som ett högriskprojekt eftersom det är omöjligt att förutse alla konsekvenser av att avhända sig den egna ränte- och valutapolitiken. Vad kommer exempelvis att hända när enskilda länder eller näringsgrenar drabbas av svåra konjunkturnedgångar eller så kallade asymmetriska chocker? Går det att undvika hög arbetslöshet vid sådana tillfällen? Vad skulle det innebära för finansieringen av välfärden och offentliga sektorn?
EMU är i första hand ett politiskt projekt. De politiska ledarna i Tyskland och Frankrike hade en avgörande del i att EMU-planerna sattes på pränt i Maastrichtfördraget för tio år sedan. I bakgrunden utövade de europeiska storföretagen, i anslutning till lobbyorganisationen ”Round Table of Industrialists”, stort inflytande över innehållet i projektet. EMU är således inte framsprunget ur förändrade ekonomiska förutsättningar i en naturlig process med folkligt stöd och demokratisk förankring.
Vi ser nu hur EU i snabb takt utvecklas till en statsliknande sammanslutning. Förutom valutan har EU tagit över, eller är på väg att ta över, alltfler politikområden som normalt tillhör självständiga länders kärnuppgifter; bland annat utrikes- och säkerhetspolitik, militär, gränspolitik, flykting- och asylpolitik och polisiärt samarbete via Europol. Sedan EMU-starten ser vi också att EU har tydliga ambitioner på det välfärdspolitiska området och alltmer vill intervenera i ländernas skattepolitik. Vidare föreligger konkreta förslag från kommissionen och höga EU-politiker om att införa en federal konstitution, med andra ord att skapa ett Europas Förenta stater.
Sverige är medlem i EMU:s andra steg, som är ett förberedande stadium för en övergång till det tredje steget och den gemensamma valutan. Därför är Sverige bundet av många av de krav som också gäller fullvärdiga euroländer. Efter ett nej till EMU i en folkomröstning kommer vi att lyfta frågan om att begära undantag från viktiga delar i de första och andra stegen.
I dag finns det en riksdagsmajoritet om att beslut rörande ett svenskt deltagande i valutaunionen EMU ska föregås av en folkomröstning. Till riksmötet 2000/01 lade Vänsterpartiet en motion om folkomröstning om EMU. Där förde vi fram kravet på rättvisa förutsättningar för folkomröstningens genomförande samt ett krav på att Sverige ska avbryta deltagandet i EU:s eurokampanjer. Vi fick avslag på våra hemställanpunkter även om utskottet över lag uttalade sig välvilligt om inriktningen i motionen. Mot den bakgrunden för vi fram våra förslag även i årets motion. Utförligare motiveringar finns utvecklade i förra årets motion.
Riksdagen bör begära att regeringen tillsätter en parlamentarisk kommitté i syfte att handha förberedelserna inför folkomröstningen, fördela ekonomiska medel till kampanjorganisationer samt övervaka att informationen från myndigheternas sida präglas av saklighet. Riksdagen bör tillkännage för regeringen som sin mening att beslutet om att delta i EU:s eurokampanjer avbryts.
En viktig del i de ekonomisk-politiska teorier som ligger till grund för EMU kan beskrivas som så kallad normpolitik. Fastlagda normer och regler som binder centralbank, regeringar och parlament ska skapa förutsägbarhet och leda politiken i en viss riktning. Det handlar bland annat om det överordnade prisstabilitetsmålet, begränsningarna för finanspolitiken med EMU:s stabilitetspakt och restriktioner på offentliga sektorns möjligheter att låna. Politiker ska inte genomföra kortsiktiga åtgärder för att exempelvis stabilisera sysselsättning och tillväxt. En aktiv finanspolitik ses som en styggelse. Oavsett vad som händer i ekonomin så ska man hålla fast vid normerna. Kan man övertyga väljare och fackföreningar om orubbligheten i att hålla fast vid denna politik kommer dessa att anpassa sina krav och förväntningar, vilket på sikt, enligt förespråkarna av denna teori, kommer att innebära hög tillväxt och sysselsättning.
När länderna saknar en egen penningpolitik och är underkastade stabilitetsnormerna, är det meningen att förändringar i ekonomin till stor del ska hanteras av marknadskrafterna. I detta ligger en uppfattning om att hög arbetslöshet beror på dåligt fungerande marknader. De måste därför avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden måste öka och lönerna bli mer flexibla.
Detta är en traditionell högerpolitisk syn på samhällsekonomiska förhållanden. Nu finns det också en verklighet som regeringar som vill bli omvalda måste förhålla sig till. Man vill inte göra sig impopulär hos väljarna. Därför är utvecklingen av den konkreta politiken i enlighet med teorin inte helt rätlinjig, även om tendensen och inriktningen är tydlig.
De svenska erfarenheterna av normpolitik är allt annat än goda. Bildtregeringens benhårda försvar av den fasta växelkursen och hårdhänta anti-inflationspolitiken i en svår internationell lågkonjunktur, enligt Bildts egen utsago för att anpassa Sverige till ett framtida EMU-medlemskap, bidrog väsentligt till den svåra krisen under 1990-talet. Arbetslösheten ökade kraftigt och stora obalanser i statsfinanserna uppstod, vilket i ett senare skede följdes av åtstramningar i offentliga sektorn.
Den ekonomiska och monetära unionen, EMU, är kanske det tydligaste exemplet på hur demokratin alltmer hamnar på undantag i EU. Den gemensamma centralbanken, ECB, sköter självständigt penningpolitiken utan någon rätt för folkvalda och regeringar att påverka politikens utformning. De sex tjänstemännen i direktionen, ECB:s verkliga maktcentrum, går inte att avsätta och deras långa mandatperiod i kombination med att de inte kan utses för en ny period, är ägnat att ytterligare förstärka oberoendet till demokratiskt valda politiker och folkliga opinioner.
I ett delbetänkande till den offentliga utredningen om EMU och stabilitetspolitiken, konstateras att ”ECB är betydligt mer oberoende än centralbankerna i Storbritannien, USA och Japan och något mer självständig än den tidigare tyska Bundesbank” (SOU 2001:62).
De som försvarar denna konstruktion försöker ofta ge sken av att penningpolitiken är objektiv och neutral och därmed står över de politiska intressen och motsättningar som gör sig gällande på de flesta andra politikområden.
Det är ingen nämnvärd överdrift att jämföra med hur de krafter i Sverige som motsatte sig demokratins införande i början av förra seklet resonerade; politiken måste skötas av experter och kompetenta män (i realiteten de rika och kapitalägarna), vanligt folk (arbetarklassen och kvinnorna) förstår inte sitt eget bästa och klarar inte av att fatta kloka och långsiktiga beslut till gagn för hela samhället. Men då liksom nu handlar det bara om att säkra genomförandet av en viss politik. Det är inte neutralt, objektivt eller uttryck för något slags gemensamt samhällsintresse att sätta mål om prisstabilitet före exempelvis ökad sysselsättning. Ett mål som dessutom blir styrande och sätter ramar för den ekonomiska politiken i vid mening.
Denna inriktning av politiken är fastlagd i fördraget, EU:s ”grundlag”. Det innebär att viktiga delar av den ekonomiska politiken inte går att förändra via väljarnas önskemål i val till de nationella parlamenten. Vad väljarna än tycker så ligger politiken fast. För att genomföra en förändring måste alla länder vara överens samtidigt, vilket självfallet gör det mycket svårt att få till stånd en förändring. På detta sätt har man dragit undan viktiga delar av den ekonomiska politiken från folkligt och demokratiskt avgörande. Detta är också syftet. Vare sig i val eller i den löpande politiken ska väljare och folkvalda kunna påverka politikens utformning.
För att förbereda Sverige för ett EMU-medlemskap har också Riksbanken gjorts politiskt oberoende. Vänsterpartiet är motståndare till detta och anser att Riksbanken ska stå under demokratisk kontroll och ledning. Att penningpolitiken görs till föremål för ett politiskt beslutsfattande som överensstämmer med parlamentariska principer innebär inte en försämrad kvalitet på politiken. Skulle detta ske finns det ett tydligt ansvar att utkräva. En majoritet kan då inte krypa bakom ett oberoende tjänstemannaorgan, utan måste stå till svars inför väljarna.
Vänsterpartiet har behandlat riksbankens ställning i en särskild motion.
För att garantera prisstabilitetsmålet är medlemsstaterna tvungna att följa normer på budgetområdet. I Maastrichtfördraget, där regelverket för EMU formulerades, fastslogs regeringarnas ansvar för finanserna i ”hela den offentliga sektorn, dvs. centrala, regionala och lokala myndigheter samt sociala trygghetssystem”. Det handlar alltså om stat, landsting, kommuner och socialförsäkringssystemen. Regeringarna är skyldiga att säkerställa ”nationella förfaranden på budgetområdet” för att garantera återhållsamhet med de offentliga utgifterna.
Här kan vi se ett samband med de svenska utgiftstaken och balanskraven på kommunerna. Sverige brukar också få beröm av EG-kommissionen, som ser dessa konstruktioner som god teknik för att uppfylla EMU:s budgetnormer och därmed som förberedelse för en övergång till euron. Även flertalet andra länder har infört liknande system, och länder som ännu inte har gjort det uppmanas av Ekofinrådet, EU:s finansministrar, att göra det.
Exempelvis uppmanades den danska regeringen, före EMU-folkomröstningen förra året, att begränsa de offentliga utgifterna på lokal nivå och ”i detta syfte övervaka lokalförvaltningen, överväga en förstärkning av den institutionella ramen”. Grekland bör införa ”bindande utgiftsnormer som syftar till att sänka den nuvarande utgiftskvoten”. Frankrike har ett system med utgiftstak men uppmanas att ”strama åt utgifterna så snart eventuella överskridanden upptäcks särskilt när det gäller utgifterna för hälso- och sjukvård”. Regeringen bör därför ”införa en lämplig mekanism som gör det möjligt att respektera utgiftstaken”.
Delbetänkandet i SOU-utredningen, SOU 2001:62, framhåller också att det andra området, förutom uppstramningen av lönebildningen, där ”medlemskapet i valutaunionen antagligen spelat stor roll är de budgetramar som införts”.
Att införa strikta budgetnormer som ska gälla oavsett vad som händer i den reala ekonomin, skiljer sig i princip inte från politikernas avträdelse från att styra Centralbanken och penningpolitiken.
I den så kallade stabilitetspakten från 1997 konkretiserades fördragets budgetnormer. För att garantera det överordnade prisstabilitetsmålet måste länderna ha den offentliga budgeten nära balans eller med överskott. Den yttersta gränsen går vid 3 procents underskott där euroländerna om gränsen överskrids kan avkrävas miljardböter. Men det är en gräns som är tänkt att länderna inte ska komma i närheten av. Man hoppas att hotet om bötessanktioner ska ha ”tillräckligt avskräckande verkan”. Länderna är skyldiga ”att utan dröjsmål påbörja de korrigerande anpassningarna av de offentliga finanserna”, om det finns risk för avvikelser från målet om budget nära balans eller med överskott.
I en bilaga till den svenska EMU-utredningen (Calmforsutredningen), SOU 1996:158, analyserades stabilitetspakten. Man drog slutsatsen att det är länder med en ambitiös offentlig sektor som kan få svårast att uppfylla paktens krav. Därför bör beskattning och utgifter göras mindre konjunkturberoende och därmed finns ”en risk att välfärdsstaten måste minska i omfattning”.
Skatteinkomster och offentliga utgifter som påverkas av ekonomins svängningar utan några aktiva beslut brukar kallas för automatiska stabilisatorer. Det kan handla om inkomstberoende skatter och arbetslöshetsunderstöd och andra utgifter relaterade till en ökning av arbetslösheten. I SOU 2001:62 framhålls att ”de automatiska stabilisatorerna i Sverige är betydande i ett internationellt perspektiv, vilket bl.a. kan öka risken att de leder till en utveckling som kommer i konflikt med EU:s finanspolitiska regler”. Om vi som en följd av dessa regler tvingas minska utgifterna i de omfördelande systemen så skulle det förstärka orättvisor i ett klass- och könsperspektiv samt regionalt perspektiv.
Vi ser också i riktlinjerna för den ekonomiska politiken och i stabilitetsprogrammen, vilka anger hur man ska uppfylla kraven i stabilitetspakten, att flertalet länder uppmanas att både sänka skatter och minska de offentliga utgifterna. Detta för att minska den offentliga sektorns andel av BNP och göra offentliga sektorn mindre konjunkturkänslig. Därmed skapas förutsättningar för att lättare uppfylla budgetnormerna.
Oavsett hur de offentliga finanserna i de olika länderna ser ut, är receptet som ordineras ofta väldigt likartat. Sverige uppmanas ”att bibehålla strikt kontroll över utgifterna i år och nästa år, vilket är den viktigaste förutsättningen i den nuvarande budgetprocessen, och därigenom ytterligare minska de offentliga utgifternas andel av BNP … Att ytterligare sänka skattetrycket, som trots skattesänkningarna år 2000 fortfarande är högt.” Italien bör utnyttja varje tillfälle att förbättra målen för de offentliga finanserna och ”beslut om att sänka skattetrycket och de sociala avgifterna bör paras med motsvarande utgiftsminskningar”. Belgien uppmanas att begränsa de primära utgifternas reala årliga tillväxttakt och därmed ”möjliggöra en minskning av skattebördan” och samtidigt infria målsättningen om ”lägre underskott i de offentliga finanserna”. För Finland konstateras ett förväntat överskott på över 4 % perioden 2000–2003. Ändå uppmanas regeringen att ”vara redo att göra ytterligare åtstramningar”, att fortsätta öka det offentliga överskottet och ”minska de offentliga utgifterna i förhållande till BNP”.
Med anledning av det ovan anförda bör regeringen ta initiativ till att få ett undantag från fördragets budgetnormer liknande det undantag som Storbritannien har och som gäller även i EMU:s tredje steg. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Under allmänna motionstiden 2000 överlämnade Vänsterpartiet en motion till riksdagen med hemställan om en begäran från riksdagen att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att analysera konsekvenserna av ett svenskt EMU-medlemskap ur ett könsperspektiv. Något sådant fanns inte i den svenska EMU-utredningen. Inte heller finner vi någon sådan ansats i utredningen om EMU och stabiliseringspolitiken. Vänsterpartiet har dock i en riksdagsdebatt fått en muntlig bekräftelse från jämställdhetsministern på att motionen ska tillgodoses, men ännu har ingenting hänt. Det föranleder oss att framställa vårt krav på nytt.
En stark välfärdsstat är det effektivaste skyddet mot allt slags exploatering av kvinnor, och detta framhålls exempelvis i UNDP, FN:s utvecklingsprogram. En väl organiserad välfärd blir därmed avgörande för kvinnorna. Individens ekonomiska oberoende är en bra mätare på hur välfärden fungerar. Styrkan i den svenska välfärdsmodellen är just att den givit kvinnor individuella rättigheter och därmed stärkt deras självständighet och minskat deras ekonomiska beroende av en man. Det är detta som skiljer Sveriges och övriga nordiska länders modeller från andra länders modeller.
Utmärkande för den svenska välfärdsmodellen är att den är generell, dvs. den är omfördelande, den omfattar alla och finansieras solidariskt via skattsedeln. Den grundas på en politik för arbete åt alla, ett stabilt socialförsäkringssystem och en stark offentlig sektor. Uppbyggnaden av den offentliga sektorn har haft avgörande betydelse för kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och därmed också för deras ställning i de sociala trygghetssystemen. Att detta lett jämställdheten framåt är tydligt.
Den svenska välfärdsmodellen tar alltså, till skillnad från många andra välfärdsmodeller, sin utgångspunkt i individen. Även om de kollektiva försäkrings- och trygghetssystemen brister i könsneutralitet och i vissa fall ger olika utfall för kvinnor och män, har de skapat förutsättningar för att kvinnor ska kunna vara ekonomiskt oberoende.
Sverige har rykte om sig att vara världens mest jämställda land och har även fått en utmärkelse för det av FN. Men en annan bild av Sverige har börjat tona fram. CEDAW, som har att bevaka att FN:s konvention om avskaffande av allt slags diskriminering av kvinnor uppfylls av medlemsstaterna, uttryckte vid sin session i somras stor besvikelse över de två rapporterna från Sverige. Både den statliga rapporten och den alternativa skuggrapporten som kvinnoorganisationer lagt fram, visar på att utvecklingen stannat av. Kommittén fann det anmärkningsvärt att så lite kommit ut av många års viktigt reformarbete.
Principerna för den svenska välfärdsmodellen har inte övergivits, men 1990-talets ekonomiska politik har bidragit till kraftiga försämringar just på de områden som är avgörande för kvinnor. Kommittén Välfärdsbokslut har i flera rapporter redovisat hur denna politik har lett till nedskärningar i den offentliga sektorn, försämringar i trygghetssystemen och ökade klassklyftor. Det är framför allt lågavlönade kvinnor i LO-kollektivet, däribland de ensamstående mödrarna, som är de största förlorarna. De missgynnas av tre strukturella orsaker: att de är kvinnor, ensamstående och föräldrar. Det är en grupp som mer än någon annan är beroende av offentliga transfereringar för sin försörjning (Ofärd i välfärden SOU 2001:54). Det är också i denna grupp som den största misstron mot ett svenskt EMU-medlemskap finns. Vi menar att den är välgrundad.
Den största förändringen vid ett medlemskap i EMU:s tredje steg är uppgivandet av den egna penningpolitiken. De historiska erfarenheterna visar att ränte- och valutapolitiken är mycket viktig för att hantera ekonomiska kriser och för att undvika hög arbetslöshet. Att gå med i EMU innebär att ekonomiska kriser måste hanteras på annat sätt än med hjälp av penningpolitiken.
Centralbankens politik kommer med all säkerhet att vara inriktad på konjunkturläget och behoven i EMU:s kärnområde där de stora länderna och de befolkningstäta marknaderna finns. Det betyder att räntan till och från kommer att vara dåligt anpassad till konjunkturläget i olika länder. Ett aktuellt exempel är Irland som har haft behov av en betydligt högre ränta än ECB:s för att kyla ned ekonomin. I stället underkände EU:s finansministrar Irlands statsbudget med hänvisning till prisstabilitetsmålet. Den irländska regeringen uppmanades att strama åt ekonomin med hjälp av åtstramningar i budgeten när det inte var möjligt att använda räntan. Detta är ett strukturproblem med EMU som kommer att visa sig gång på gång. Det finns bara en politik som gäller för samtliga länder, oavsett vilket konjunkturläge länderna befinner sig i och oavsett vilka behov de har.
I SOU 2001:62 redovisas forskning om vilka länder som är mer eller mindre lämpade att delta i EMU:s tredje steg. Sverige hamnar antingen i en ”mellangrupp” av länder med en mindre grad av samvariation med kärnländerna eller i en mer tydlig ”utanförgrupp”. Slutsatsen blir att de ”stabiliseringspolitiska riskerna förknippade med ett EMU-medlemskap” är betydligt större för svenskt vidkommande än för de mest lämpade länderna. För Sveriges del kan exempelvis en kris inom skogs- och massaindustrin innebära stora problem om vi inte har ränte- och valutapolitiken i vår hand.
Det framförs ofta från EMU-förespråkare att vi inte har något handlingsutrymme utanför euron och att vi är tvungna att föra en näst intill identisk politik som den som förs inom valutaunionen. Stämmer det? En kapitalistisk värld med fria kapitalrörelser innebär självfallet begränsningar för vilken politik ett enskilt land kan föra. Likaså är Riksbankens oberoende och dess inflationsmål en restriktion. Men utrymmet för en självständig politik är långtifrån så litet som EMU-förespråkarna ofta påstår. Det finns ”anledning att tro att ett utanförskap innebär betydligt större möjligheter att motverka stora svängningar i produktion och sysselsättning än som är fallet vid ett deltagande i unionen” var också den slutsats som EMU-utredningen kom fram till.
När inte ränte- och valutapolitiken kan användas för att hantera ekonomiska störningar och utrymmet för finanspolitiken är begränsat, måste andra medel till. I Finland har man infört så kallade buffertfonder. Mycket tyder dock på att de är alldeles för små för att vara till någon avgörande hjälp vid en svårare ekonomisk kris. Bortsett från det kan man också ha starka invändningar mot hur fonderna byggs upp. Men vi väntar med att utveckla vår uppfattning tills vi ser hur ett förslag på svenska fonder skulle kunna se ut. Det lär komma något om det i slutbetänkandet om EMU och stabiliseringspolitiken.
Ett annat sätt att kompensera avsaknaden av penningpolitiken är att öka ”flexibiliteten på arbetsmarknaden”. Denna kan i första hand uppnås via löner, anställningsvillkor och/eller geografisk rörlighet.
EMU-utredningen framhöll att ett EMU-medlemskap ökar behovet av ”...flexibilitet i den nominella löneutvecklingen. Vid mycket kraftiga störningar kan rentav de nominella lönerna behöva sänkas.” EMU skärper alltså kraven på arbetstagarna och deras fackliga organisationer att gå med på lönestopp och i sämsta fall lönesänkningar för att förhindra uppsägningar vid en ekonomisk kris. Det finns därmed en risk för att de fackliga organisationernas position och legitimitet försvagas samt att kollektivavtalsmodellen urholkas till förmån för lokala och decentraliserade lösningar som ger mer flexibilitet i lönesättningen.
För att öka rörligheten på arbetsmarknaden föreslås olika former av så kallad incitamentpolitik. EU:s finansministrar anser att skatterna och de sociala trygghetssystemen måste ses i ”relation till regelverken för arbetsmarknaden” och de länder som ”kombinerar relativt generösa bidragssystem med omfattande anställningsskydd, bör se över sin lagstiftning”. Det är för små fördelar med att arbeta eftersom ”kombinerade bidrag för arbetslöshet, boende och barnomsorg kan i vissa fall resultera i nettoersättningsnivåer på över 80 procent”. I en rapport till toppmötet i Stockholm preciserades att ”speciellt arbetslösa i låglöneyrken måste få ökade incitament att ta ett arbete”.
De ökade kraven på flexibilitet som EMU för med sig drabbar de flesta löntagare. Men mycket tyder på att det är kvinnorna som drabbas hårdast. Liksom på övriga arenor i samhället återspeglas könsmaktstrukturerna också när det gäller värdering av lönearbete och förutsättningar för att hävda sin kompetens och rätt till skälig lön. Den genomsnittliga skillnaden mellan kvinnors och mäns timlöner är knappt 25 %, eller annorlunda formulerat; kvinnors genomsnittliga timlön uppgår till ca 80 % av männens. En del av skillnaderna kan hänföras till ren diskriminering (när ersättningen skiljer sig även om kvinnor och män har samma utbildning, arbetslivserfarenhet och anställningstid). I Kvinnomaktsutredningen visas på olika könsrelaterade faktorer som påverkar lönerna. Där konstateras också att det har betydelse på vilken organisationsnivå som löner sätts och att det krävs ytterligare forskning för att kartlägga detta samspel.
Det faktum att kvinnor redan idag har svårare att hävda sin kompetens och sin rätt till skäliga löner indikerar att det är kvinnorna som, återigen, riskerar att stå som förlorare i en EMU-anpassning, där kraven på flexibilitet i lön ökar och där inslagen av individuella lösningar sannolikt blir allt vanligare.
Inom EMU ökar behovet för arbetsgivarna att snabbt kunna göra förändringar i personalgruppens storlek och sammansättning, och därmed förstärks kraven på försvagningar i anställningstryggheten. Redan nu har huvudregeln om tillsvidareanställningar urholkats och visstidsanställningarna ökar. Hur drabbar det kvinnorna? Redan 1998 kunde SCB konstatera att det är unga kvinnor som har svårast att etablera sig på arbetsmarknaden. Fortfarande har unga LO-kvinnor i större utsträckning än andra otrygghet i anställning, med högre andel vikariats- och behovsanställningar, något som får långtgående konsekvenser då det bland annat finns ett klarlagt samband mellan otrygghet i anställning och låga födelsetal. Erfarenheterna visar alltså att det är kvinnorna som i stor utsträckning står för ”flexibiliteten” när det gäller anställningsvillkor.
Ett annat sätt att öka flexibiliteten är att frångå turordningsreglerna. Riksdagen behandlade förra hösten ett sådant förslag som passar som hand i handske med en förberedelse för ett EMU-medlemskap. Regeln ”först in sist ut” ska inte längre gälla i små företag, och med ett medlemskap i valutaunionen kan det på goda grunder antas att arbetsgivarna i större utsträckning kommer att behöva utnyttja denna rätt att fritt välja vem som ska få gå och vem som ska få vara kvar. Under 1994 fanns denna möjlighet att göra undantag i turordningen, och en undersökning som HTF genomfört visar att det nästintill uteslutande är kvinnor som drabbas av detta. Kombinationen flexibilitet, krav på heltidsarbete och låg frånvaro innebar att kvinnor, med ansvaret för det obetalda arbetet, systematiskt gavs sämre förutsättningar för att få behålla ett arbete.
Ökade krav på flexibilitet på arbetsmarknaden måste därför analyseras ur ett könsperspektiv i ljuset av rådande könsmaktsordning. Risken är överhängande att vi får en situation där kvinnorna blir de som ska fungera som buffert på den flexibla arbetsmarknaden.
En annan dimension på flexibilitet är geografisk rörlighet där arbetskraften flyttar från områden med låg produktivitet till områden med högre produktivitet. I en bilaga till EMU-utredningen konstateras att kraven på rörlighet inom landet, framför allt mellan norra och södra Sverige, sannolikt kommer att vara högre inom EMU än utanför. Men även kraven på rörlighet mellan länder kan antas öka.
Ofrivillig rörlighet för med sig omfattande sociala kostnader för individer och familjer. Det torde dessutom utgöra undantaget att det i ett parförhållande är möjligt att låta både kvinnans och mannens behov vara styrande. Det föreligger en tydlig konflikt mellan å ena sidan det övergripande jämställdhetsmålet, att kvinnor och män ska dela ansvaret för hem och barn samt ha lika villkor och förutsättningar när det gäller arbete och arbetsvillkor, och å andra sidan ett mål om alla också ska vara geografiskt rörliga på arbetsmarknaden. Idag har vi stor kunskap om kvinnors och mäns liv och arbete. Utifrån denna kunskap måste frågor ställas om vem som förväntas åsidosätta sina behov om kraven på rörlighet ökar, och vems behov av tillgång till en bra arbetsmarknad som kommer att tillgodoses. Kvinnans eller mannens?
Avslutningsvis föreskriver de nationella jämställdhetsmålen samma möjligheter för kvinnor och män till ekonomiskt oberoende samt lika villkor och förutsättningar för kvinnor och män i fråga om företagande, arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet.
Sammanfattningsvis så innebär ett svenskt EMU-medlemskap sannolikt ökade krav på förändringar i offentlig verksamhet, i socialförsäkringssystemen och på arbetsmarknaden. Områden som alla är centrala i arbetet för att nå ett jämställt samhälle och som sammantaget utgör grunden för vår välfärd. Med anledning av det här anförda bör regeringen tillsätta en utredning som belyser konsekvenserna av ett svenskt EMU-medlemskap ur ett könsperspektiv.
Ett svenskt medlemskap i EMU kommer sannolikt att innebära en mer genomgripande förändring och påverkan på samhället än vad EU-medlemskapet hittills har inneburit. Alla konsekvenser går inte att förutse. Men det är uppenbart, som vi har försökt visa i denna motionen, att konsekvenserna blir omfattande på många områden. Det är om detta som debatten inför folkomröstningen bör handla. Men vi förstår att många EMU-förespråkare inte så gärna vill diskutera detta, utan i stället fokusera på i sammanhanget betydligt mindre viktiga argument, som exempelvis att kronan har försvagats mot
euron den senaste tiden. Därför kan det vara på plats att säga något om detta.
I motionen En solidarisk världsordning – alternativet till EMU, från allmänna motionstiden hösten 1999, skrev vi följande: ”Ser man på den historiska utvecklingen är det svårt att se några tydliga samband mellan en valutas storlek och förekomsten av valutafluktuationer. Exempelvis har dollarn varierat häftigt i värde de senaste decennierna, delvis för att den utsatts för spekulativa uppköp och försäljningar. Euron har hittills fluktuerat betydligt mer än kronan gentemot världens övriga valutor. Hur det kommer att se ut i ett längre tidsperspektiv vet naturligtvis ingen men en rimlig bedömning är att kronan och euron kommer att fluktuera ungefär lika mycket.”
Vi har ingen annan uppfattning idag. Efter det att motionen skrevs fortsatte euron sin kräftgång. EG-kommissionen presenterade en undersökning som visade eurons utveckling mot världens valutor från EMU-starten den 1 januari 1999 till och med den 27 november 2000. Den visade att euron tappat i värde mot 121 valutor, vilket är en mycket stor majoritet av världens valutor. Euron har under nästan hela sin existens varit försvagad, under långa perioder kraftigt försvagad, mot kronan. Det är bara under den allra senaste tiden som euron har varit starkare än ingångsvärdet mellan de båda valutorna.
Under den långa tid som euron varit försvagad har vi aldrig använt det som ett argument mot ett svenskt EMU-medlemskap, därför att det inte är något viktigt argument. Seriösa bedömare anser också att kronans försvagning är tillfällig, de ekonomiska fundamenten talar för att kronan kommer att stärkas avsevärt igen. Men som sagt, valutors värde rör sig uppåt och nedåt, och det är svårt att i detta avseende se någon skillnad mellan stora och små valutor.
Att valutafluktuationer uppfattas som något väldigt problematiskt är ofta utgångspunkten när man argumenterar för EMU. Men det är en tveksam uppfattning. Vid en samlad bedömning hade den svenska EMU-utredningen svårt att finna belägg för att växelkursförändringar skulle ha några negativa effekter för utrikeshandel, räntor och investeringar.
Vi anser också att det är missvisande att använda begreppen starka och svaga valutor på det sätt som ofta görs. I den förra motionen skrev vi: ”Språkets makt över tanken är ofta stor.” Ett exempel är den utbredda fixeringen både från politiker och medier på starka och svaga valutor. Det är ingen tvekan om vad som framställs och uppfattas som bra respektive dåligt. Men det är oegentligt att tala om starka och svaga valutor i en värderande betydelse. Vad man i stället borde tala om är valutor som är mer eller mindre bra anpassade till de reala behoven i ekonomin utifrån kraven på sysselsättning, låg inflation, exportindustrins förutsättningar etc. Enligt den allmänt vedertagna definitionen var kronan stark när den var knuten till ecun under en period då arbetslösheten ökade markant, tiotusentals företag slogs ut och statsfinanserna ruinerades.
|
Stockholm den 30 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Siv Holma (v) |