Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till riksdagen om ratificering av FN-konvention om gränsöverskridande brottslighet och tillhörande protokoll.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ett nytt politikområde enligt vad i motionen anförs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flyktingstatus till de kvinnor som transporterats hit för sexuell exploatering.2
1 Yrkande 1 hänvisat till JuU.
2 Yrkande 3 hänvisat till SfU.
”Myten om den lyckliga horan stämmer verkligen inte.
Jag har inte träffat på någon prostituerad
som vill hålla med om den.”
Anders Gripenlöv,
Stockholmspolisens prostitutionsgrupp.
Frihet från sexualiserat våld är en fråga om mänskliga rättigheter. Sexualiserat våld handlar inte om sexualitet, utan om maktövning och kontroll. Det sexualiserade våldet är ett samlingsbegrepp för våld mot kvinnor, könsstympning, sexuella trakasserier, pornografi, prostitution och människohandel för sexuella ändamål.
Varje år förflyttas 4 miljoner kvinnor och barn i världen inom eller mellan länder för att tvingas in i sexindustrin. Detta enligt FN:s beräkningar. Mörkertalet är det tiodubbla enligt den amerikanska forskaren Janice G. Raymond, Coalition Against Trafficking (CATW). Till Västeuropa smugglas årligen 500 000 kvinnor och barn in från hela världen, men EU och International Organisation for Migration har funnit att minst 500 000 säljs varje år i bara EU-länderna. I Sverige upptäcks mellan 200 och 500 fall av handel med kvinnor per år enligt Rikspolisstyrelsen, som dock framhåller att mörkertalet är stort och att handeln ökar.
De länder som har legaliserad eller reglerad prostitution har det högsta antalet insmugglade utländska kvinnor som prostituerade. På Hollands bordeller kommer 80 % av de prostituerade kvinnorna från andra länder. I Italien finns 8 000 kvinnor uppköpta från Nigeria och 5 000 kvinnor från Albanien, Moldavien och Ukraina (CATW).
Grekland är ytterligare ett exempel, där 5 500 grekiska kvinnor och 1 500 utländska kvinnor var prostituerade år 1991. År 1996 hade siffrorna förändrats till 4 300 grekiska kvinnor, 22 % färre, och 6 100 utländska kvinnor – en ökning med 387 %. För år 2001 beräknas förhållandet mellan grekiska och utländska prostituerade kvinnor vara 25 % grekiska kvinnor och 75 % utländska. De flesta kommer från Ryssland, Ukraina, Centraleuropa och Balkanländerna.
Den globala sexslavhandeln omsätter omkring 7 miljarder dollar om året och 1998 gick den om droghandeln och blev därmed världens tredje mest lönsamma marknad (FN). Tre procent av skatteintäkterna i Amsterdam kommer från ”red-light”-distriktet. För Thailands del är 14 % av BNP relaterade till inkomster från prostitution. Unicef uppskattar att mellan 20 till 30 procent av alla kvinnliga prostituerade är yngre än 18 år. FN har funnit att 2 miljoner flickor i åldrarna 5–15 år varje år introduceras i den globala sexindustrin.
Synen på prostitution och pornografi är avgörande för valet av strategier för att bekämpa sexslavhandeln. Enligt en promemoria från riksdagens utredningstjänst (Dnr 2001:1694) finns det idag ingen sammanfattande beskrivning av hur rättsläget beträffande prostitution ser ut i de olika EU-länderna. Ett av skälen är att synen på prostitution skiljer sig i väsentlig utsträckning mellan de olika länderna. I vissa länder uppges att frågan om prostitution inte finns med på den politiska dagordningen. Definitionen av vad som är prostitution varierar också mellan länderna. Inte bara lagstiftningen utan också tillämpningen av lagstiftningen varierar från land till land, och ibland också inom ett land. I främst de katolska länderna hävdar t.ex. myndigheterna att man har en sträng lagstiftning, medan prostitutionsbekämpare i dessa länder menar att lagstiftningen tillämpas liberalt.
Den svenska lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster, vilken trädde i kraft 1 januari 1999, är en världsunik lagstiftning. Den anger att det är köparen som har makten och det är också köparen som har straffansvaret. År 2000 anmäldes 90 brott mot lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster, mot 94 anmälningar år 1999. Tre olika utredningar har idag gjorts av lagen. Sammantaget talar de om att den öppna gatuprostitutionen minskat och att antalet köpare är färre. Stockholmspolisen uppskattar att antalet kvinnor på gatan halverats, samt att 70–80 % av köparna har försvunnit (DN 16 februari). På Prostitutionscentrum i Stockholm anger man att betydligt fler kvinnor söker deras hjälp att komma ur prostitution, med hänvisning till lagen. Samtidigt talar Rikspolisstyrelsen i en rapport om svårigheter med bevisföringen och man hyser även oro över att situationen för de prostituerade blivit hårdare.
I december år 2000 undertecknade Sverige FN-konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet, med två tillhörande protokoll om människohandel (Protocol to prevent, suppress and punish trafficking in persons, especially women and children) och om människosmuggling (Protocol against smuggling of migrants by land, sea and air). Syftet med protokollet om människohandel är att förebygga och bekämpa handel med människor, varvid kvinnor och barn särskilt skall uppmärksammas, att skydda och bistå offren för handeln med respekt för deras mänskliga rättigheter samt att främja samarbete mellan konventionsstaterna för att nå de angivna syftena.
För att en stat ska kunna ansluta sig till ett protokoll krävs att den ratificerar konventionen. Sverige har ännu inte ratificerat vare sig konventionen eller tilläggsprotokollen. För att kunna arbeta effektivt mot människohandel för sexuella ändamål anser Vänsterpartiet att en ratificering av både konventionen och de tillhörande protokollen är grundläggande för legitimitet i arbetet. Regeringen bör därför snarast förelägga riksdagen förslag om ratificering. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Förutsättningen för att det ska finnas en efterfrågan av prostitution är att det finns en inhemsk marknad. Prostitutionsutredningen (SOU 1981:71) uppskattade att cirka 10 % av de svenska männen har erfarenhet av könsköp. Enligt rapporten Sex i Sverige, om sexuallivet i Sverige 1996 (Folkhälsoinstitutet) har 13 % av männen någon gång köpt en sexuell kontakt. Lagen om förbud mot köp av sexuella tjänster har inneburit att den öppna gatuprostitutionen har sjunkit liksom nyrekryteringen av unga flickor. Inomhusprostitutionen antas dock ha ökat. Rapporter från de prostituerade själva visar att andelen ”svenska” kvinnor har sjunkit medan andelen utländska kvinnor har ökat. Sammantaget finns det inte några signaler att underlaget för den inhemska marknaden, dvs antalet sexköpare, ska ha minskat.
Det är viktigt att komma ihåg att det är män i Sverige som genom sin efterfrågan skapar en marknad för prostitution. Den nya tekniken, t.ex. mobiltelefoner och hemsidor, innebär också att marknaden expanderar. Hallickarna flyttar till Internet-sajterna och andra forum för annonsering och dokumentation. Busslaster med prostituerade från Ryssland förs över gränsen i norra Sverige och fortsätter efter en vecka över till Norge. Det som för några år sedan var ett storstadsfenomen är nu spritt över hela landet. Slutsatsen av detta är att det, som i all marknadsekonomi, inte bara är tillgången utan även efterfrågan som måste regleras, om de samhällsintentioner som sexköpslagen ger uttryck för skall kunna genomföras. Det är därför viktigt att även fokusera på köparens roll i prostitutionen.
Prostitution och trafficking kan inte ses som två separata problem utan de hänger ihop. Människohandel för sexuella ändamål handlar inte enbart om kvinnor som transporteras från ett land till ett annat, utan människohandeln för sexuella ändamål kan också ske inom länder.
Det behövs därför ett polissamarbete över gränserna, och det behövs fler specialutbildade poliser i Sverige. Hittills har de män som står bakom människohandeln kunnat operera relativt ostört eftersom polisen saknar tid och resurser. Enligt Kajsa Wahlberg, kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen, finns det fall att börja arbeta med, ”men för att gå vidare krävs spaning och det finns inga pengar till det” (Dagens Nyheter 27 /9 2001).
Polisen är en central aktör i arbetet. Det är dock av vikt att samtliga aktörer inom rättsväsendet får kunskap för att kunna hantera dessa frågor. Således behövs utbildning av åklagare, jurister och domare i gällande lagstiftning för att de rätt ska kunna använda sig av den.
Det behövs fler prostitutionsgrupper och de som finns behöver en varaktig och kontinuerlig finansiering. De kvinnor som vill sluta att prostituera sig möts ofta av oförstående socialsekreterare och en fyrkantig socialtjänstlag, och detta gör att kvinnorna kan lämnas utan stöd. Det behövs en kraftig satsning på de kvinnor som vill sluta med prostitution där pengar och bostad är viktiga ingredienser. De behöver hjälp att bearbeta den misshandel och de sexuella övergrepp som de utsatts för. Det behövs metodutveckling.
Samlade kraftåtgärder behövs för att minska prostitutionen och för att hjälpa de prostituerade, oavsett etniskt ursprung, till ett liv utanför prostitutionen. Sammantaget krävs en ordentlig, områdesöverskridande satsning i form av ett nytt politikområde. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Särskilt utsatta är de kvinnor som transporterats hit för sexuell exploatering. De har ofta fråntagits sina pass, de kan inte språket utan är helt utlämnade till transportören. Många gånger låses de in i en lägenhet som de inte får lämna utan hämtas av en hallick och transporteras till en sexköpare. Eftersom de oftast vistas i Sverige illegalt riskerar de också att utvisas tillbaka till hemlandet med allt vad det innebär. Om de ställer upp och vittnar, skickas de hem i väntan på rättegång, vilket innebär att hallicken i hemlandet utsätter dem för förföljelse. Hallickarna anser att kvinnorna häftar i skuld för resehandlingar och resekostnader.
Anhörigkommittén har i sina direktiv fått i uppdrag att utreda möjligheten att ge tillfälliga uppehållstillstånd för dessa kvinnor under rättegången. Enligt Vänsterpartiet är detta ytterligare ett övergrepp – denna gång begått av den svenska staten. Först har dessa kvinnor utnyttjats av hallickar, transportörer och sexköpare. Därefter ska de hjälpa det svenska samhället att vittna mot dessa män, för att därefter skickas tillbaka till hemlandet. I Kanada har en thailändsk prostituerad kvinna som befann sig i ett skuldslavförhållande till sin hallick i Thailand fått flyktingstatus när hon sökte asyl i Kanada för att undkomma hallicken. Kvinnan ansågs inte kunna påräkna något effektivt skydd av den thailändska polisen mot sin ”arbetsgivare”, och inte heller ha något inre flyktalternativ, varför hon tillerkändes flyktingstatus som tillhörande samhällsgruppen kvinnliga f.d. prostituerade. Vänsterpartiet anser att den förföljelse och det hot som dessa kvinnor utsätts för av hallickarna i hemlandet är förföljelse på grund av kön och att kvinnor som utsatts för människohandel för sexuella ändamål ska erhålla flyktingstatus. Det bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |