Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en barnbilaga bör bifogas till budgetpropositionen där regeringens barnpolitiska ambitioner och prioriteringar tydligt framgår.
För att genomföra FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige krävs bl a ekonomiska resurser riktade till barn och unga. Artikel 4 i barnkonventionen säger att konventionsstaterna till det yttersta av sina tillgängliga resurser skall vidta åtgärder för att genomföra de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som återfinns i konventionen. Frågan om konventionsstatens ekonomiska prioriteringar riktade mot 20 procent av landets befolkning, dvs. barn och ungdomar, saknar idag en samordning och tydlig koppling till barnkonventionen i landets viktigaste ekonomiska styrdokument, statsbudgeten.
De samlade effekter budgetnedskärningarna under 90-talet haft för barn och unga har därför inte visats tydligt. FN:s kommitté för barnets rättigheter skrev 1999:
Kommittén rekommenderar konventionsstaten att granska effekten av de statsfinansiella nedskärningarna för att förnya ansträngningarna att genomföra konventionen med utnyttjande till det yttersta av tillgängliga resurser, i överensstämmelse med artikel 4.
Samtidigt som befintlig statistik visar att barn i Sverige i jämförelse med barn i andra OECD-länder har det materiellt bra, kan man konstatera att 1990-talets ekonomiska politik har slagit hårt mot flera grupper av barn i redan utsatta situationer. Det krävs en samordning mellan olika departement för att tydliggöra de ekonomiska beslutens konsekvenser för barn för att barnkonventionen ska genomföras.
I regeringsförklaringen den 6 oktober 1998 utlovade Göran Persson att ”Barnkonventionen skall efterlevas och alla relevanta politiska beslut skall analyseras utifrån hur de påverkar barnets situation.”
I regeringens strategi för att förverkliga FN:s konvention om barnets rättigheter i Sverige skriver man att ”Barnkonventionen skall vara ett aktivt instrument och genomsyra allt beslutsfattande som rör barn” (faktablad, Socialdepartementet, nr 1, januari 1999).
I regeringens Barnskrivelse 1999/2000:137 skriver man att barnsperspektivet i den statliga budgetprocessen behöver utvecklas och att ”Målsättningen bör vara att de resurser som påverkar barns liv skall vara urskiljbara på ett sådant sätt att de kan bli föremål för politiska prioriteringar”.
I Budgetpropositionen för 2002 skriver regeringen åter att man har som ambition att ”tydliggöra barnperspektivet i budgetpropositionen … inom nya områden ... och fördjupa befintliga”.
Frågan om en barnbilaga väcktes redan 1992 i riksdagen, men ännu har ingenting hänt. En barnbilaga som visar på effekterna av reformer/besparingar skulle underlätta regeringens redovisning av sin politik och dessutom underlätta för medborgarna att följa upp och värdera politiken ur ett barnrättsper-
spektiv.
Ett exempel på en barnbilaga till budgeten finns att hämta i vårt grannland Norge där Barne- og familiedepartementet sedan över ett decennium tillbaka redovisar utgifter riktade till barn och ungdom i en särskild barnbilaga. Det är ett steg i rätt riktning, även om mycket återstår för att den ska ge den helhetsbild som behövs. Nedanstående krav kan ställas på en barnbilaga:
Den bör tydligt visa hur barnpolitiska ambitioner och prioriteringar överensstämmer med reformer/besparingar.
Den ska tydligt markera vilka reformer/besparingar som är riktade till barn och unga.
Den ska tydligt markera vad planerade reformer/besparingar förväntas innebära för barns levnadsvillkor.
Utöver de områden som direkt berör barn, som familjepolitik, utbildning och hälsa, ska den även analysera effekten av makroekonomiska politikområden. Det är områden som normalt inte nämns i relation till barnfrågor men som kan ha en betydande effekt för barns livsvillkor.
Den ska följa upp och utvärdera effekterna för barn av genomförda ekonomiska beslut.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Inger Davidson (kd) |
|
|
Eva Zetterberg (v) |
Birgitta Carlsson (c) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Ewa Larsson (mp) |