Riksdagen avslår riksbanksfullmäktiges förslag om en extra utdelning till statsverket om 20 miljarder kronor av vinsten för räkenskapsåret 2001.
Riksdagen beslutar om lagreglering av Riksbankens balansräkning och vinstdisposition samt om en skyddsbestämmelse som hindrar en vinstdisposition som riskerar att åsidosätta Riksbankens möjligheter att självständigt utföra de uppgifter som åläggs banken i lag.
Riksbanksfullmäktige har lämnat förslag till disposition av Riksbankens vinst för räkenskapsåret 2001.
Riksbankens självständighet är en nödvändig förutsättning för att penningpolitiken ska kunna föras med den trovärdighet som är helt avgörande för att fattade penningpolitiska beslut ska få åsyftad effekt.
Reglerna för utseende av Riksbankens ledning är en viktig förutsättning för att självständigheten ska vara trovärdig. Förslaget till vinstdisposition aktualiserar den andra grundläggande förutsättningen, Riksbankens finansiella ställning och ekonomiska rörelsefrihet.
Ett hot mot förutsättningen för denna självständighet är den socialistiska majoritetens krav på ytterligare extra inleveranser till staten från Riksbanken för år 2001.
Principerna för uppdelning av Riksbankens vinst i en del som levereras in till staten och en del som stärker det egna kapitalet har i stort sett legat fast sedan 1988. Det har förenklat sett inneburit att för varje år har, av ett genomsnitt av de senaste fem årens resultat före bokslutsdispositioner med valutakurs- och guldvärdeseffekter borträknade, 80 procent inlevererats till staten medan 20 procent gått till att bygga upp det egna kapitalet. Med dessa principer har Riksbanken varje år kunnat inleverera närmare 8 miljarder kronor samtidigt som det egna kapitalet kunnat realt upprätthållas.
Ett undantag gjordes under det förra året då riksdagen efter riksbanksfullmäktiges noggranna prövning beslöt att en extra inleverans till staten om 20 miljarder kronor av vinsten för år 2000 skulle göras. Detta accepterades även av Folkpartiet. Utgångspunkten var att denna extra inleverans var en engångsåtgärd och att de principer för vinstdelning som gällt sedan 1988 därefter fortsättningsvis skulle gälla. Detta var också riksbanksfullmäktiges förutsättning – att vinstdispositionsprincipen som tillämpats sedan 1988 inte skulle ändras och att någon ytterligare prövning av Riksbankens balansräkning inte skulle göras förrän efter ett eventuellt svenskt inträde i EU:s valutaunion.
Oroande tecken var dock att finansutskottets majoritet i betänkandet 2000/01:FiU23 våren 2001 ansåg att Riksbanken även 2002 skulle göra en extra utdelning till staten om ytterligare 20 miljarder kronor från 2001 års vinst. Enligt majoriteten skulle riksbanksfullmäktige lämna förslag på slutlig nivå på denna extra inleverans. Riksbanksfullmäktige fick inte ens möjlighet att yttra sig i frågan.
Trots att något sådant förslag inte förelåg räknade regeringen in denna extra inleverans i sitt budgetförslag för 2002. Detta är dock ett slag av transaktion som inte påverkar målet för de offentliga finanserna som detta är formulerat, som ett offentligt finansiellt sparande om 2 procent av BNP i genomsnitt över en konjunkturcykel. Styrkan i regeringens eller oppositionspartiernas budgetförslag som dessa framgår av det finansiella sparandet påverkas inte av om denna post räknas in eller ej. Hur minskningen av statsskulden uppnås påverkas däremot.
Som underlag för riksbanksfullmäktiges ställningstagande, som regeringen således inte brydde sig om att avvakta, har riksbanksdirektionen i år gjort en bedömning av Riksbankens behov av eget kapital. I denna analys sägs bl.a.: ”En förutsättning för att Riksbanken ska kunna bedriva sin verksamhet på ett trovärdigt och självständigt sätt är att banken har ett tillräckligt kapital och därmed inte är beroende av kapitaltillskott. För detta krävs ett eget kapital som är tillräckligt stort för att Riksbanken ska kunna bära sina driftskostnader och därtill täcka potentiella förluster i verksamheten.”
Direktionen pekar på att förluster i verksamheten kan uppstå i samband med att s.k. nödkrediter ges i likviditetsstödjande syfte vid en hotande betalningssystemstörning. Hur stora reserver som kan behövas i en finansiell kris är självfallet svårbedömbart. Det krävs också avsättningar för att ge tillräckliga intäkter för att klara normala driftsutgifter. Andra delar av det egna kapitalet behöver reserveras för att balansera de orealiserade värdeförändringar som uppstår i valutareserven och guldinnehavet på grund av att marknadsvärdena varierar. Direktionen kommer fram till att Riksbanken behöver ett eget kapital på 35–55 miljarder kronor för att kunna bära sina driftskostnader och täcka potentiella förluster i verksamheten. Kostnaden för en oförändrad beredskapsnivå är låg.
Om det totala behovet av reserveringar beaktas finner direktionen att det skulle finnas ett utrymme att under innevarande år dela ut ytterligare 0–20 miljarder kronor, utöver den beräknade vinsten. Riksbanksdirektionen säger dock vidare: ”Storleken på det belopp som delas ut kommer att få återverkningar på Riksbankens ställning och i förlängningen på möjligheten att klara förluster i samband med givande av nödkrediter. Ska den nuvarande beredskapen upprätthållas bör ingen extra utdelning göras” (vår kursivering).
Beskedet från Riksbankens direktion är därmed utomordentligt klart. Den extra utdelningen för år 2001 bör inte ske om Riksbanken ska kunna upprätthålla en tillräcklig rörelsefrihet och därmed trovärdighet, inte bara i finansiella kriser utan även i den löpande penningpolitiken.
Riksbanksdirektionen tar vidare upp behovet av lagreglering. En lagreglering av Riksbankens fondavsättningar vore önskvärd; den är i allt väsentligt i linje med EU-fördraget och blir nödvändig vid ett eventuellt framtida EMU-medlemskap. En särskild paragraf bör vidare enligt riksbanksdirektionen införas i riksbankslagen. ”Denna innebär att utdelningar till staten inte får göras om de skulle innebära att inte den eftersträvansvärda nivån på det egna kapitalet upprätthålls. Detta skulle bidra till att skapa förutsägbarhet i besluten om vinst-dispositionen samt undanröja eventuella tvivel på bankens förmåga att utföra sina lagreglerade uppgifter.”
Trots denna starka varning från en enig direktion föreslår nu riksbanksfullmäktiges socialistiska majoritet att en extra utdelning till staten ska ske av vinsten från räkenskapsåret 2001. Majoriteten tillägger: ”Fullmäktige utgår härvid från att den sedan 1988 tillämpade vinstdispositionsprincipen kommer att tillämpas i år och fortsättningsvis.” Vi vet nu, sedan en liknande deklaration gjordes i fjol, vad ett sådant uttalande är värt! Majoriteten vill inte heller ta upp förslaget om lagreglering av Riksbankens balansräkning och vinstdisposition utan detta bör enligt majoriteten aktualiseras först i samband med ett eventuellt framtida inträde i valutaunionen.
Vår slutsats är klar: den ytterligare inleverans om 20 miljarder kronor till staten av Riksbankens vinst som finansutskottets och riksbanksfullmäktiges socialistiska majoriteter planerar bör ej ske. Återverkningarna på Riksbankens självständighet och därmed trovärdigheten hos penningpolitiken är så allvarliga att en lagreglering bör ske på det sätt som en enig riksbanksdirektion förordar.
|
Stockholm den 8 mars 2002 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
Bo Könberg (fp) |