Riksdagen godkänner vad som anförs i motionen om betydelsen av en struktur- och finanspolitik som främjar en långsiktig tillväxt och prisstabilitet och därigenom ligger i linje med Riksbankens prisstabilitetsmål.
I förslaget redogörs för Riksbankens arbete under år 2001 med dess två huvuduppgifter – att upprätthålla ett fast penningvärde och att främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Det fasta penningvärdet innebär att Riksbanken ska begränsa inflationen så att den svenska kronan behåller sitt värde. Bankens främsta verktyg för att nå detta mål är reporäntan, som direktionen beslutar om.
Det operationella målet för penningpolitiken lades fast i januari 1993. Det innebär i korthet att Riksbanken ska begränsa inflationen, mätt med konsumentprisindex, till 2 procent +/- 1 procentenhet. Under år 2001 uppgick inflationen med detta mått till 2,6 procent.
Målet för penningpolitiken är enligt riksbankslagen att ”upprätthålla ett fast penningvärde”. Det verktyg Riksbanken har till sitt förfogande är som ovan nämnts att göra förändringar i reporäntan (och justera bankernas in- och utlåningsränta +/- 75 räntepunkter kring denna reporänta). Detta är Riksbankens enda egentliga verktyg, vid sidan av det långsiktiga förtroende som byggs genom en öppen och tydlig kommunikation med olika intressenter.
Men inflationen påverkas av en rad andra faktorer än vad som går att påverka genom bankernas in- och utlåningsräntor. Inte minst gäller detta strukturpolitiken, dvs skatte-, bidrags- och transfereringssystemens utformning, konkurrenspolitiken, finanspolitiken, lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt. Dessa vittomfattande områden har Riksbanken inget inflytande över, utan dessa åvilar det riksdagen och regeringen att besluta om. På de nämnda områdena finns det mycket övrigt att önska som skulle minska inflationstendenserna och stärka den svenska ekonomins funktion och konkurrenskraft.
På skatteområdet kan man konstatera att sänkta skatter innebär ett lägre inflationstryck i ekonomin på två sätt. Dels genom den direkta effekt skattesänkningen kan ha på priserna, dels den kostnadsdämpande effekt den har för företagen, som därmed inte behöver höja sina priser lika mycket som annars.
Om bidrags- och transfereringssystemen i högre grad skulle stimulera till arbete skulle även det ha en dämpande effekt på inflationen främst genom att arbetsmarknaden skulle fungera bättre, vilket i sin tur skulle minska trycket på skattefinansierade transfereringar.
En fungerande konkurrenspolitik leder i sig till lägre priser. På detta område finns det uppenbarligen väldigt mycket att göra för Sverige. Undersökning efter undersökning visar att vi har de högsta priserna på flera viktiga områden. Inte minst gäller detta livsmedels- och byggsektorerna, men även den offentliga tjänsteproduktionen. Sverige behöver en starkare konkurrenspolitik som på allvar tar itu med, och förebygger, kartellbildningar och bristande konkurrens.
Även finanspolitiken har en naturlig koppling till inflationsutvecklingen. En ökad eller minskad efterfrågan i ekonomin till följd av finanspolitiska åtgärder påverkar inflationen, åtminstone i det korta loppet. Till exempel har sänkta skatter på konsumtionsvaror en inflationsdämpande effekt, allt annat lika, samtidigt som den stimulerar ekonomin. Riksdag och regering bör enligt vårt synsätt ha ett ansvar att i första hand koncentrera finans- och skattepolitiska åtgärder så att de ligger i linje med prisstabilitetsmålet. En genomtänkt utbudspolitik främjar tillväxten samtidigt som inflationstrycket hålls nere.
Det kanske mest betydelsefulla området för inflationens långsiktiga utveckling är lönebildningen och arbetsmarknadens funktionssätt. Om lönerna i Sverige systematiskt ligger högre än i omvärlden eller högre än vad som motsvaras av en ökad produktivitet, kommer inflationen obönhörligen att stiga och/eller kronan fortsätta att försvagas. I båda fallen blir vi som land och individer fattigare än andra länder, eftersom vi tappar i konkurrenskraft och realt sett inte får ut mer för våra löner. Det är väsentligen detta som gällt i Sverige sedan 1970-talet, då den svenska lönekostnadsutvecklingen var betydligt snabbare än i omvärlden. Löneutvecklingen i näringslivet har även efter att kronan fått flyta fritt varit snabbare i Sverige än i EU, euroområdet och USA, dock med något mindre skillnader de senaste tre åren.
Arbetskraftskostnader per timme inom näringslivet
Procentuell förändring från föregående år
|
1996 |
1997 |
1998 |
1999 |
2000 |
2001 |
Snitt 96–01 |
|
|
Sverige |
7,0 |
4,7 |
5,0 |
3,4 |
4,5 |
4,3 |
4,8 |
|
EU |
3,6 |
2,9 |
2,3 |
2,7 |
3,5 |
3,3 |
3,1 |
|
Euroområdet |
3,4 |
2,5 |
1,7 |
2,2 |
3,4 |
3,0 |
2,7 |
|
USA |
2,9 |
3,1 |
3,6 |
3,3 |
4,4 |
4,2 |
3,6 |
Källa: Eurostat och Medlingsinstitutet
Den bristande svenska strukturpolitiken sätter sina spår, inte bara i en sämre välfärdsutveckling, utan också i marknadens förtroende för den svenska ekonomin.
För närvarande kan man konstatera att en inflationsoro pressar upp svenska räntor. Bakom ränteuppgången ligger tvivel på Riksbankens möjligheter – och förmåga – att hålla den svenska inflationen under kontroll.” Sverige uppfattas som mer konjunkturkänsligt än andra europeiska länder, och marknaden kräver en högre riskpremie för att placera i svenska tillgångar. Det blir tydligast vid uppgångsfaser, då inflationsoron pressar upp svenska korträntor.” Så säger t.ex. en chefsstrateg för räntehandeln på SEB Merchant Banking. Om man tittar på förhållandet mellan Riksbankens reporänta (för närvarande 3,75 procent) och den tvååriga statsobligationsräntan, kan man konstatera att skillnaden mellan dem har vuxit från 0 till 1,15 procentenheter sedan årsskiftet. Samtidigt har gapet mellan svenska och tyska tvåårsräntor mer än fördubblats, från knappt 0,5 till drygt 1 procentenhet.
Rörelserna speglar att marknadens aktörer snabbt har ställt in sig på en serie styrräntehöjningar från Riksbanken, medan Europeiska centralbanken väntas gå försiktigare fram. Detta illustrerar tydligt hur svenska räntepapper utvecklas sämre än europeiska i samband med konjunkturvändningar. ”Här brukar marknaden alltid räkna in fler och snabbare styrräntehöjningar, redan innan Riksbanken har börjat agera.”
Den slutsats man kan dra av detta är att det är orimligt för regering och riksdag att lämna Riksbanken ensam att uppnå målet om prisstabilitet. Riksbanken kan naturligtvis klara detta mål, men med en bättre strukturpolitik skulle den uthålliga tillväxttakten i Sverige bli högre och Riksbanken skulle inte behöva ”bromsa så fort” i konjunkturuppgångar.
En utebliven strukturpolitik har sitt pris i form av en sämre välfärdsutveckling och en svårare uppgift för Riksbanken när det gäller att uppnå prisstabilitetsmålet.
Varken finanspolitiken eller penningpolitiken har särskilt goda förutsättningar att bidra till en bra lönebildning. Frånvaron av strukturpolitiska åtgärder för en bättre lönebildning kan därför komma att bidra till en onödigt hög räntenivå. Inte minst inför ett svenskt medlemskap i EMU:s tredje fas krävs politiska reformer som stärker lönebildningen.
Vad som anförts i detta avsnitt om strukturpolitikens betydelse bör ges regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 4 mars 2002 |
|
|
Mats Odell (kd) |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
Harald Bergström (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Göran Hägglund (kd) |
Magnus Jacobsson (kd) |
|
Per Landgren (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Inger Strömbom (kd) |