Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en nationell insatsgrupp för psykologiska insatser vid katastrofer.
Vi har under senare tid direkt och indirekt drabbats av flera katastrofer och masskadehändelser. Terrordåden i New York är en av de mest omfattande. Flera av de katastrofer som drabbat oss har komplicerats av att de har involverat resande, de drabbade har alltså haft sin hemort på annan plats än där traumat ägde rum och har därigenom inte haft tillgång till sitt vanliga nätverk, vilket har medfört ökad utsatthet.
Det är viktigt att komma ihåg att de omedelbara reaktionerna på en traumatisk händelse är normala reaktioner hos normala människor som resultat av onormala händelser – människors hanteringsförmåga (coping) blir kraftigt överbelastad och ger upphov till traumatisk stress. Reaktionerna följer ett mönster, men är naturligtvis individuella beroende inte bara på om man är överlevande, anhörig eller räddningspersonal utan även på personernas tidigare hanteringsstrategier och -förmåga. Om man i efterförloppet utvecklar post-traumatiskt stressyndrom eller psykiska problem beror i hög grad på omhändertagandet den första tiden efter händelsen. De olika grupperna kan också ha olika behov av omhändertagande, och behovet kan vara olika vid olika tidpunkter. En ytterligare komplikation förefaller vara att krisreaktionerna förstärks och fördjupas just genom att de är masskadehändelser som drabbar många och väcker stor massmedial uppmärksamhet.
Det är en väsentlig skillnad mellan traumatiska kriser vid katastrofer, som det här gäller, och det man vanligen kallar livskriser (t ex att någon närstående, dör, att få ett handikappat barn, att en närstående eller man själv drabbas av allvarlig sjukdom). Av detta följer att det inte är tillräckligt att ha kunskap om hantering av livskriser (vilket psykologer, många kuratorer, präster och andra har). Har man inte tillräcklig kunskap om katastrofreaktioner och erfarenhet och träning i att behandla dem kan ogenomtänkta insatser göra mer skada än nytta.
I flera länder i Europa och i alla de nordiska länderna, utom Sverige, finns därför nationella, högspecialiserade grupper som ansvarar för de psykologiska insatserna vid katastrofer. I Finland sker detta i samarbete med Röda korset, i Danmark och Norge organiseras motsvarande funktion av Falck räddningstjänst. I Sverige saknas fortfarande ett nationellt program och en nationell expertgrupp för psykologiskt omhändertagande i samband med katastrofer. Detta trots att undersökningar visat att drygt hälften av de som drabbas av katastrofer utvecklar psykiska symtom. Samhällets normala hjälpapparat saknar i princip resurser till kvalificerat omhändertagande i dessa lägen. Det borde inte heller vara ett primärt åtagande för den redan belastade psykiatrin.
samlar och bygger upp kompetens och viktig erfarenhet.
kan medverka i planering av samhällets insatser vid katastrofer (t ex vid sådana händelser Hot- och riskutredningen diskuterat i sina scenarier) samt i utbildningen av de lokala krisorganisationerna. Den skulle därigenom markant öka effektiviteten i samhällets agerande vid katastrofsituationer.
kan förhindra att människor som själva är berörda av en katastrof förväntas ta hand om andra krisdrabbade.
kan användas för handledning och fortbildning av lokala krisgrupper.
kan användas vid de insatser utomlands där olika svenska hjälporganisationer medverkar.
kan medverka i planering och uppbyggnad av organisation och strukturer när det gäller det vitt fungerande nätet av uppgifter och ansvar i det totala försvaret, såväl vad gäller krig, som händelser som kan drabba det sårbara samhället.
Vi har i Sverige många lokala krisgrupper hos myndigheter och verksamheter. Få av dem har lyckligtvis behövt träda i funktion. Deras kompetens bygger därför i huvudsak på andras erfarenheter.
Men det finns också i Sverige ett 20-tal psykologer som besitter den speciella kompetens baserad på erfarenhet som efterfrågas. De har ett nära samarbete med sina kollegor i de övriga nordiska länderna, och internationellt, trots att de arbetar under så olika villkor. De har också efterhand skaffat sig stor erfarenhet av praktiskt katastrofarbete såväl i Sverige som utomlands. Flera av dem arbetar för SOS International, vilket i vissa sammanhang medfört att svenska medborgare som drabbats av katastrof utomlands, fått ett bättre omhändertagande där, än om motsvarande olycka skulle inträffat i Sverige.
En nationell grupp skulle kunna utnyttja dessa personers kompetens och stärka samarbetet med övriga länders katastrofexpertis till nytta för oss alla. En tänkbar organisatorisk hemvist skulle kunna vara Räddningsverket.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Torgny Danielsson (s) |
Marina Pettersson (s) |