Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillsättande av en parlamentariskt sammansatt försvarskommission med uppgift att genomlysa försvarsbeslutsprocessen i ett retrospektivt perspektiv.
Försvarsmaktens prekära ekonomiska situation är ett ständigt återkommande ärende i riksdagen under 1990-talets andra hälft. Återkommande budgetöverskridanden leder till ett närmast permanent behov av ad hoc-lösningar, bland annat i form av förkortad eller inställd utbildning för delar av årskullen, inställda övningar och en kontinuerligt pågående diskussion om reduceringar av Försvarsmaktens grundorganisation.
Ett drygt år efter det senaste i raden av ”försvarsekonomibeslut”, den 30 mars år 2000, kan vi åter konstatera att Försvarsmaktens ekonomi står inför nya budgetöverskridanden även under innevarande verksamhetsår. Detta trots att Försvarsmakten ägnat merparten av innevarande år åt att utarbeta och implementera nya besparingsförslag.
I samband med en frågestund i riksdagen våren år 2001, erkänner försvarsminister Björn von Sydow att Försvarsmaktens ekonomiplanering lider av vissa strukturella brister.
Samtidigt som Försvarsmakten och Försvarsdepartementet ägnar betydande kraft åt att dölja de strukturella planeringsproblemen för riksdagens ledamöter och för svenska folket, åläggs Försvarsmakten att lösa utökade internationella uppgifter parallellt med att man skall genomföra en omstrukturering från det traditionella invasionsförsvaret till ett försvar anpassat till nya typer av hot.
I februari år 1999 avbryts de överläggningar i försvarsfrågan mellan regeringen och riksdagens partier som inletts som en direkt konsekvens av de så kallade ”svarta hålen” som uppstår i Försvarsmaktens budget under år 1998. Regeringen väljer istället att göra upp med Centerpartiet. Försvarsmaktens budget skall reduceras i utbyte mot satsningar på vård och omsorg.
Regeringen tillsätter efter uppgörelsen en arbetsgrupp bestående av sex höga tjänstemän, tre civila företrädare för Försvarsdepartementet och tre militära företrädare för Försvarsmakten. Denna arbetsgrupp, ”Arbetsgruppen för grundorganisationsförändringar inom Försvarsmakten” (fortsättningsvis benämnd ”styrgruppen”), har att, efter ett direktiv från regeringen, ”Riktlinjer för det fortsatta arbetet med översyn av Försvarsmaktens grundorganisation” (Fö1999/2655/MIL), utarbeta förslag till ny grundorganisation för Försvarsmakten.
Regeringens direktiv betonar särskilt fyra huvudområden som skall utgöra grund för styrgruppens överväganden:
Försvarspolitiska aspekter
Ekonomiska aspekter
Regionalpolitiska aspekter
Miljöpolitiska aspekter
Inom vart och ett av dessa fyra huvudområden specificeras sedan ytterligare kriterier som skall vara vägledande för det fortsatta utredningsarbetet. Under ekonomiska aspekter sägs till exempel att ”kostnader för nyinvesteringar och omlokalisering skall minimeras” och att grundprincipen skall vara att ”varje enskilt delförslag till förändring [skall] leda till lägre utgifter”.
Till dessa kriterier fogades ett femte: den nya grundorganisationen och den verksamhet som Försvarsmakten skulle bedriva i den nya, slimmade organisationen skulle rymmas inom befintlig ekonomisk ram, såldes den ekonomiska ram som regeringen och Centerpartiet kommit överens om i februari samma år.
I rapporten ”Ny grundorganisation för Försvarsmakten” – ”styrgruppens” rapport till regeringen – finns betydande avvikelser från den beställning som regeringen gör i sina riktlinjer. Därutöver uppvisar rapporten allvarliga brister såväl när det gäller använd metod som när det gäller avrapporteringen av uppdraget. Det finns ingen – eller mycket vag – återkoppling mellan ”styrgruppens” bakgrundsredovisning och beskrivning av hur man tänker gå till väga å ena sidan och den ”undersökning” som man presenterar å den andra. Det finns inte heller någon naturlig koppling mellan ”undersökningen” och de slutsatser som man kommer fram till. Samtidigt är återkopplingen till regeringens riktlinjer svag eller obefintlig.
Beträffande det femte kriteriet – det ekonomiska – kunde den som tog del av rapporten inte ha någon uppfattning. Något siffermaterial med jämförelser mellan olika förband redovisades inte. Istället meddelade ”styrgruppen” kort och koncist att det redovisade förslaget rymdes inom den ekonomiska ramen.
Mot bakgrund av de kriterier som anges ovan finnas det alltjämt skäl att ifrågasätta ”styrgruppens” argumentering för nedläggningen av garnisonerna i Hässleholm och Sollefteå. Båda garnisonerna har varit föremål för omfattande nyinvesteringar efter försvarsbesluten 1992 och 1995/96.
Trots dessa uppenbara brister i ”styrgruppens” rapport, väljer regeringen att lyfta in ”styrgruppens” rapport som en viktig del i regeringens proposition ”Det nya försvaret” (prop. 1999/2000:30). Förändringarna i propositionen jämfört med ”styrgruppens” rapport var närmast av kosmetisk karaktär. Därmed har man ju också ogiltigförklarat sina egna riktlinjer.
Den 30 mars år 2000, efter segdragna manglingar i försvarsutskottet, godkänner en riksdagsmajoritet bestående av socialdemokrater, centerpartister och vänsterpartister propositionen ”Det nya försvaret”.
Problemet med ”Det nya försvaret” är att åtskilliga beslut kopplade till Försvarsmaktens grundorganisation vid beslutstillfället ännu inte har fått någon lösning. Flera lösa trådar återstår att knyta samman: lokaliseringen av den militära flygutbildningen och organiseringen av marinens underhållsvarv är två exempel. Lokaliseringen av hela den operativa insatsledningen (OPIL) är en annan lös tråd. Varvsfrågan får så småningom sin lösning, liksom OPIL:s slutliga lokalisering.
När det gäller den militära flygutbildningen framstår den lösning som regeringen, Centerpartiet och Vänsterpartiet förordar närmast som tagen ur Grönköpings veckoblad, särskilt om man beaktar det ekonomiska kriteriet i regeringens riktlinjer till ”styrgruppen”. Beslutet att lägga ned både F 10 i Ängelholm, i nuläget Sveriges modernaste flygflottilj, och F 16 i Uppsala – de båda flottiljer som idag bedriver militär flygförarutbildning, för att sedan bygga upp verksamheten på nytt vid någon av de kvarvarande flottiljerna, visar med all tydlighet på regeringens avsaknad av en sammanhållen analys av hur en kostnadseffektiv militär organisationslösning skall se ut.
Av vad som sagts ovan framgår med all önskvärd tydlighet att den försvars- och säkerhetspolitik som regeringen har valt att driva i samarbete med Centerpartiet och Vänsterpartiet i allt väsentligt bygger på ad hoc-lösningar, framtagna i all hast och utan någon närmare tid för eftertanke och reflexion kring förslagens konsekvenser. Exemplet med den militära flygutbildningens lokalisering är det mest aktuella exemplet på detta.
En del av de misstag som blev resultatet av de många illa genomtänkta utrednings- och beslutsprocesserna är oåterkalleliga, medan annat ännu kan ställas till rätta. Hit kan till exempel en omvärdering av nedläggningsbeslutet av F 10 i Ängelholm räknas.
En parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp bör därför snarast tillsättas med uppdrag att genomlysa försvarsbeslutsprocessen i ett retrospektivt perspektiv i syfte att komma till rätta med de strukturella problem som utgör hinder för en effektiv och trovärdig försvarsbeslutsprocess.
Med strukturella problem avses här såväl försvarsekonomiska med återkoppling till den statliga budgetprocessen som organisatoriska med återkoppling till arbetsmetodik och organisationskultur i försvarsutskott (inklusive utskottskansli), Försvarsdepartementet respektive Försvarsmaktens högkvarter samt interaktionen inom respektive mellan dessa aktörer.
Perceptionen av en hotbild i allmänhet och hoten mot Sverige och dess närområde i synnerhet utgör grunden för Försvarsmaktens dimensionering. En vilja att hålla fast vid en förlegad hotbild påverkar givetvis också på ett strukturellt sätt försvarsbeslutsprocessen. En genomlysning av förvarsutskottets, Försvarsdepartementets och Försvarsmaktens hotbildsuppfattning bör också ligga inom ramen för arbetsgruppens mandat.
En lämplig period för att ge relevant underlag för att uppnå en effektiv och trovärdig försvarsbeslutsprocess kan vara från Berlinmurens fall 1989 till dags dato.
Riksdagsbeslutet den 30 mars år 2000 kan sägas utgöra startpunkten för ett försvars- och säkerhetspolitiskt paradigmskifte som gradvis har växt fram under 1990-talets senare del. Det kan därför finnas anledning att lägga särskild tonvikt vid detta beslut, inte minst när det gäller att genomlysa den utredningsprocess som föregick riksdagsbeslutet. Av särskild betydelse är dels interaktionen mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmaktens högkvarter, kanaliserad genom den så kallade styrgruppen, men också de processer och den interaktion som ägde rum inom Försvarsmakten på olika nivåer (Högkvarteret kontra organisationsenheter på regional och lokal nivå).
Regeringens försvars- och säkerhetspolitiska vägval inom ramen för ett paradigmskifte innebär i praktiken en satsning på ”både – och”, det vill säga både traditionellt militärt försvar med traditionella militära medel, metoder och materiel (till exempel i de internationella insatserna) och nya, okonventionella hot i form av informationsoperationer och attacker mot sårbara högteknologiska system, transnationell organiserad brottslighet samt terrorism.
Med utgångspunkt i arbetsgruppens slutsatser – som bör föreligga senast vid halvårsskiftet år 2002 – kan sedan riksdagen ta ställning till hur det fortsatta försvars- och säkerhetspolitiska paradigmskiftet skall kunna genomföras utan ständigt återkommande fördyringar och ”svarta hål”.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |