Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör verka för att EU-länderna beslutar vilka gemensamma principer som skall gälla i samband med katastrofer.
Den 11 september inträffade en katastrof som går till historien. Terroristdådet i USA med tusentals offer under ruinerna i World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Stor sorg och saknad. Chockade människor i kris och förväntningar på hämnd är några konsekvenser av dådet. Världsfreden hotas och nationer tvingas ta ställning. Ställningstaganden som påverkas av alla de känslor som blandas i varje människa i samband med katastrofer. Det finns stora risker för att i stundens hetta ta ställning på ett sätt som inte bygger på de principer som krävs för en fredlig utveckling i och mellan världens nationer.
EU har som syfte att verka fredsbevarande. Det är inte likgiltigt vilken strategi och vilka ställningstaganden som görs i EU i samband med en katastrof. Det torde därför vara i allra högsta grad väsentligt att grundligt överväga vilka gemensamma principer som bör vara vägledande när en katastrof av något slag drabbar EU. Så länge allt verkar vara lugnt kan detta behov enkelt förringas. Men ser vi till det som hänt efter till exempel Estonias förlisning så är det inte självklart.
Analysgruppen för granskning av Estoniakatastrofen och dess följder skriver (SOU 1999:48): ”Många anhöriga och överlevande upplever att stödet upphörde för tidigt. Många talar om att professionella stödarbetare och även frivilliga fanns i det akuta skedet och under de första månaderna då man som anhörig fortfarande levde i en slags chocktillvaro. Efter ett halvår efteråt fanns ingen där. Flera anhöriga menar att det medmänskliga stödet i det personliga nätverket avtog samtidigt. Det fanns även en känsla av att samhället började ’glömma’ Estoniakatastrofen. Många beskriver det som att det var då det stora behovet av psykiskt stöd uppstod. I det skedet upplevde sig många anhöriga och överlevande svikna av det offentliga samhället. Denna känsla har återkommit under årens lopp. Behovet av psykologiskt stöd har växlat, ibland men långtifrån alltid, i samband med yttre påverkan, till exempel då Estoniakatastrofen aktualiserats i massmedierna. Det framstår som tydligt att organisationen för planeringen av det svenska katastrofberedskapen, och däri ingående psykologiskt och socialt stöd, bör innehålla särskilda planer och avsättande av resurser för ett mer långsiktigt stöd än vad som erbjöds i samband med Estoniakatastrofen.”
Det har enligt utredningen brustit i ledning och samordning av den psykosociala verksamheten i landet. Man har förbisett dels barns och ungdomars särskilda behov, dels behovet av psykosocialt stöd till anhöriga och överlevande boende på orter som inte drabbades av Estoniakatastrofen i större omfattning, dels behovet hos andra grupper av anhöriga. Det har heller inte blivit enklare av att den utlysta gravfriden gång efter annan brutits. Den erfarenheten måste vi ta vara på. Det är viktigt att på internationell nivå avtala om ömsesidig respekt för i detta fall gravfriden på internationellt vatten. På den punkten kan vi vara mer förutseende än som nu skett. Det är hög tid att såväl inom landet som i EU-sammanhang diskutera vilka principer som ska vara vägledande vid katastrofer. Vi måste till exempel komma överrens om vad som ska gälla på internationellt vatten.
|
Stockholm den 20 september 2001 |
|
|
Yvonne Andersson (kd) |