Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om korttidsutbildning av värnpliktiga för överförande till hemvärnet, t.ex. vid Dalregementsgruppen.
I en lokaltidning i Dalarna fanns nyligen en insändare som hade rubriken:
Det var de stora neddragningarna av hemvärnets verksamhet som togs upp.
”Försvarets obalans i ekonomin slår rakt ner på hemvärnets utbildning” hette det i insändaren som var skriven av en väl insatt försvarsanställd.
Det ena sparkravet efter det andra gör att det nu är i princip totalstopp för all övningsverksamhet. Hemvärnets chefer får nu lov att planera övningar på under sex timmar så att dagersättningen på 40 kronor per hemvärnsman inte skall behöva betalas ut. Order om att hemvärnsmännen skall medföra egen mat och kaffe ges, så att inga kostnader uppstår.
Frågan är om det läge som finns är positivt för rekryteringen av hemvärnsmän. Svaret är förstås nej.
Förändringar då det gäller övningsmöjligheterna – förändringar till det sämre – är också minustecken för framtiden. Nu finns planer på att ha ett mindre antal skjutbanor och detta gör att resor på flera timmar (t o r) vid varje övning skall ingå.
Jag har tagit upp det här med skjutbanorna i en fråga till försvarsministern i september 2001 och han svarar mycket underligt, efter att ha konstaterat att antalet skjutbanor skall minskas:
Jag anser att det är av stor vikt att våra förband, även hemvärnsförbanden, ges möjlighet att öva för att bibehålla och öka sin kompetens. Inriktningen av Försvarsmaktens förslag, som mina medarbetare har informerats om från Högkvarteret, bör inte påverka hemvärnets möjligheter att öva på ett negativt sätt.
Trots nya, långa resor är detta alltså inget som är negativt, enligt försvarsministern. Jag anser att nyordningen försämrar.
Tiden är förbi då hemvärnet var en samling gubbar med stålhjälm, gevär m/96 och filtuniform m/39. Den bilden är från en s k pilsnerfilm i Åsa Nisse-stil.
Hemvärnet är i dag integrerat med och en del av de nationella skyddsstyrkorna. Trots detta är man ibland frågande om hur denna integration skall fungera.
Mycket av det svenska försvarets framtida utveckling och styrka kommer ytterst att bero på svenska folkets vilja att upprätthålla ett försvar. Denna vilja ökar om det finns en stark och lokal förankring i bygden/länen. I de län som, efter Socialdemokraternas och Centerpartiets uppgörelse, blev utan försvar (förutom de olika distriktsgrupperna med ca 15 anställda) så är det självklart svårare att hålla försvarsviljan uppe. Tidigare fanns förbanden och de försvarsanställda som ett ”naturligt inslag i stadsbilden”. Samma sak är det med förankringen genom de värnpliktiga. Tidigare kunde man nästan namnge den unga grabb som inte gjort sin grundutbildning. I dagsläget kan man nästan namnge den som gör sin grundutbildning. Också detta påverkar försvarsviljan på både kort och lång sikt.
Hur skall då folkförankringen utvecklas och i första steget bibehållas?
Hemvärnet och de frivilliga försvarsorganisationerna är nu det som finns kvar i många län. Därför är det naturligt att förankringen sker genom dessa.
Den rekryteringsbas till hemvärnet, som kan skapas från avkastningen av de framtida fältförbanden, kommer inte att räcka till på grund av dessa förbands begränsade numerär.
Den korttidsutbildning som skett, vid vissa förband, finns det en hel del att säga om, men klart står väl att den utbildningen inte varit den utbildning som prioriterats av förbanden. Och korttidsutbildningen kommer knappast att bli det – i spartider – som kommer att prioriteras. En utbildning som det finns känslan av att ”det inte satsas på” kommer knappast att – för den som genomgår utbildningen – bli någon bra utbildning och som kommer att ge önskat resultat.
Utbildningen kommer också att ske långt från bostadsorten och detta ger ingen snabb och direkt koppling till exempelvis hemvärnet i hemlänet.
I de regioner och i de län som nu saknar utbildningsförband skulle man, med stor fördel, kunna starta korttidsutbildningar.
Falun och Dalarna är ett bra exempel där också personalen i ett tidigt skede tog fram dessa tankar.
De värnpliktiga skulle bli prioriterade.
Utbildningen skulle ske nära bostadsorten.
Utbildningen och verksamheten skulle ge en kontakt med försvaret för befolkningen.
Tremånadersutbildning skulle alltså, exempelvis i Falun, kunna genomföras med i princip befintlig personal. Det har talats om en förstärkning med endast 2–3 officerare.
Korttidsutbildningen skulle ge placering i hemvärnet.
Chefen för Dalregementsgruppen i Falun, överstelöjtnant Tage Johansson, skrev om nämnda utbildning:
Vi står inför ett allvarligt läge där folkförankringen och på sikt stora delar av försvaret riskerar att försvinna. Lösningar måste sökas för att undvika en allmän uppluckring i tilltron till och engagemanget för vårt försvar.
En korttidsutbildning, i exempelvis Falun, skulle kunna klaras med ca 25–30 värnpliktiga i två omgångar. Tillflöde på ca 60 nya hemvärnsmän skulle vara mycket värdefullt. I korttidsutbildningen skulle kunna ingå ämnen som vapentjänst, skyddstjänst, strid, sjukvårdstjänst, skyddsvaktutbildning, fysisk träning. orientering, soldatundervisning och stöd till samhället. Tillfälle och möjligheter finns att i utbildningen lägga in sådant som försvarets roll som säkerhetspolitiskt instrument, det militära försvarets uppgifter, hur försvaret styrs av statsmakterna, totalförsvarets mål, uppgifter och organisationsfrågor in stort, samt armé-, marin- och flygstridskrafternas uppgifter inbördes.
Jag har tagit dessa ”ämnen” från den skiss till korttidsutbildning som redan finns hos Dalregementsgruppen.
|
Stockholm den 20 september 2001 |
|
|
Rolf Gunnarsson (m) |