Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionalt självstyre.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformerad bostadspolitik för fler hyresbostäder och mer nyproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer för trafikinvesteringar och om utbyggnad av trafiknätet i Stockholms län.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tryggheten mot brott och fördelning av polisresurser till Stockholms län.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitik för integration.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skolan som murbräcka mot segregation.4
1 Yrkande 3 hänvisat till TU.
2 Yrkande 4 hänvisat till JuU.
3 Yrkande 5 hänvisat till AU.
4 Yrkande 6 hänvisat till UbU.
I föreliggande motion tar vi upp tre frågor som är särskilt viktiga för Stockholmsregionen. Det handlar om bristen på bostäder, den besvärliga trafiksituationen, tryggheten mot brott och behovet av en fungerande integration.
I Stockholmsregionen finns allt som storstaden erbjuder; här finns också landsbygd och natur, en fantastisk skärgård och nära till vatten. Samtidigt är regionen landets ekonomiska motor. Länet växer med fler än 20 000 invånare varje år. Mälardalen kommer för varje år allt närmare Stockholm. Allt fler väljer att bo, arbeta och studera i vår region. Trots stora sociala spänningar och svårlösta samhällsproblem är det en oerhört attraktiv del av Sverige, älskad av oss som bor här. Stockholmsregionen är också en konkurrenskraftig region i europeiskt perspektiv och härigenom en resurs för hela landets utveckling. Stockholmsregionen kräver inte någon särställning på grund av sin traditionella funktion som huvudstad, men behöver förståelse för sin särart och betydelse för Sveriges utveckling.
Arbetsmarknad, företag och högskolor har en nyckelroll i länets utveckling. Stockholmsregionen kan attrahera internationellt kapital, företag och människor från hela världen. Bara så kan Sverige på allvar stärkas i framtiden. Stockholm måste bli en modern huvudstad på Europakartan.
Tyvärr motverkar regeringens politik utvecklingen i Stockholms län. Beskattning, lagstiftning och obefintliga satsningar leder till minskade investeringar och otillräckligt byggande. Bostadsbrist och trafikinfarkter tvingar människor och företag bort från Stockholm. Fastighets- och förmögenhetsbeskattning har, i kombination med att utjämningssystemet bygger på felaktiga förutsättningar, skapat segregation och orättvisor.
Byggföretagen vågar, med nuvarande spelregler, sällan bygga hyresrätter. Folkpartiet välkomnar en utveckling som ger fler människor bättre möjligheter i livet. Vi måste bygga bort bostadsbristen och leda trafiken runt Stockholm. Stockholms län måste kunna bejaka utveckling och framtidsoptimism. Fler måste få möjlighet att leva och bosätta sig här.
Den nuvarande arbetsfördelningen mellan länsstyrelse och landsting är på flera områden otydlig och svårbegriplig för medborgarna. Ett vidgat regionalt självstyre innebär att folkvalda organ får ett ökat direkt inflytande. Möjligheterna till granskning och öppen debatt stärks genom det regionala parlamentariska arbetet. Medborgarna får genom detta ökad insyn, bättre möjligheter att utkräva politiskt ansvar och därmed ökad makt. Det talas ofta om försöksverksamheter med regionala beslutsorgan. Men i Storstockholm har ett sådant organ funnits permanent sedan 1970, då Stockholms läns landsting bildades.
En överföring av uppgifter från länsstyrelse till landsting bör därför ske i Stockholms län. Självfallet förutsätts inte ansvarsfördelningen mellan kommunerna och landstinget påverkas av detta. Ett överförande av uppgifter från länsstyrelsen till landstinget är angeläget för att främja regionens utveckling, ett rationellt användande av begränsade resurser och en nödvändig demokratisk förankring av ofta kontroversiella avgöranden. Ett vidgat regionalt självstyrelseansvar bör införas i vårt län.
Folkpartiet står för en politik där olika boendeformer inte ställs mot varandra. Vi behöver fler bostäder av alla sorter: hyresrätter, studentbostäder, bostadsrätter, radhus, småhus och villor. Det politiska systemet ska inte bestraffa eller belöna olika boendeformer. Människor ska kunna bo hur de vill, det är de som bestämmer! Bygg mer och bygg billigare i Storstockholm!
Bostadsbrist i storstäderna, svarta kontrakt, rivning av fullt användbara lägenheter på krisorter, omständliga bygglovsprocesser, krångliga byggregler, bristande konkurrens, höga kostnader och för liten individuell valfrihet.
Den svenska bostadspolitiken fungerar inte. Detta slår hårt mot Stockholmsregionen. Krisen beror inte på enstaka oförklarliga misstag utan har sitt ursprung i ett ideologiskt systemfel. Under decennier har centralplanering, förmynderi och subventioner präglat den offentliga synen på bostadsmarknaden. Bostadspolitiken har blivit ett eldorado för särintressen och missriktade politiska ambitioner.
Det finns många problem på Stockholmsregionens bostadsmarknad, men skulle man i dag välja ut ett förhållande som påverkar de flesta andra problem är det helt enkelt detta: det byggs för lite.
Skulle det de närmaste åren byggas fler bostäder än som sker för närvarande i Stockholmsområdet skulle en rad andra problem vara lättare att hantera. Att det byggs för lite hänger samman med att boende i Sverige är dyrt. Sverige sägs ha världens högsta boendekostnader. Det för med sig att det inte går att räkna hem kalkylen på de nya hyresrätter som skulle behövas på bristorterna. Ett paradexempel är det stora exploateringsprojektet Tullinge flygplats utanför Stockholm, som statsministern till och med omnämnt i en regeringsförklaring. Där har det hittills visat sig omöjligt att hitta någon som vill bygga hyresrätter.
Det är visserligen så att det finns en efterfrågan också på dyra bostäder. I den bästa av världar utlöser tillkomsten av en dyr bostadsrätt en flyttkedja som i slutänden innebär att en bostadslös student får en lya. Men genom den bristande rörligheten på bostadsmarknaden och genom systemet för hyressättning hjälper för närvarande inte tillkomsten av ett antal nya, mer eller mindre exklusiva, bostadsrätter de människor som behöver en billig hyreslägenhet i början av sin ”bostadskarriär”.
Priset på byggmaterial är en viktig del av den totala byggkostnaden. Varför slår inte den utländska konkurrensen igenom i form av sänkta priser på byggmaterial i Sverige? Det är ännu en av de svåra frågorna som saknar tillfredsställande svar i bostadsdebatten. Byggbranschen har formats under en tid av subventioner och regleringar och är full av oligopoltraditioner, kontakter, bindningar och starka intressen – inte minst fackliga. Konkurrensen är avgörande för att det ska byggas mer i Stockholmsregionen.
Förutsättningarna för att bygga fler hyresrätter i Stockholmsområdet måste förbättras. Efterfrågan är stor. Därför måste fler byggare lockas att satsa i Stockholmsområdet. Detta är helt möjligt att göra utan nya statliga subventioner.
Det här är Folkpartiets recept för fler bostäder åt invånarna i Stockholmsregionen:
Skärp konkurrensen: Släpp in fler utländska byggare.
Friare hyressättning i nyproduktionen.
Boendeskatten måste sänkas. Exempelvis fastighetsskatten påverkar redan byggkalkylen. Återgå till de frysta taxeringsvärdena!
Det statliga skatteutjämningssystemet måste reformeras, så att kommuner som vill bygga inte missgynnas.
Detaljregleringen av byggandet måste minska.
Det kommunala ägandet av bostäder bör minska.
Stockholmsregionen är landets snabbast växande region – befolkningsmässigt och ekonomiskt. Dess roll som tillväxtmotor är oomtvistlig och dess fortsatta utveckling är därför av central betydelse för att trygga hela Sveriges framtida välstånd. En avgörande faktor för att Stockholm ska kunna spela denna roll är att den sedan lång tid eftersatta kommunikationsapparaten rustas upp och byggs ut. Sedan Essingeleden invigdes i mitten av 1960-talet och T-banans Järvagren öppnades tio år senare har i princip ingen utbyggnad av större omfattning skett på vare sig kollektivtrafik- eller vägtrafikområdet. För denna dystra utveckling bär statsmakterna, genom sin långa passivitet, huvudansvaret. Huvudstadsregionen har en fjärdedel av landets totala trafikarbete, men har under decennier fått nöja sig med ca 10 % av de statliga väganslagen.
Tydligast syns dagens katastrofala situation i den allt mer skriande bristen på kapacitet i Saltsjö-Mälarsnittet, vilket avspeglar sig i ändlösa köer längs infartsleder och i innerstaden samt i stora störningar i järnvägstrafiken. Detta har resulterat i två snabbt växande problem: Huvudstadsregionen hotas av en tydlig tudelning mellan norr och söder med svåra ekonomiska och sociala konsekvenser. Vidare hotar en närmast total trafikinfarkt i huvudstadens kärna, landets viktigaste arbetsområde och rikets ekonomiska centrum.
För att lösa denna redan akuta situation krävs en helhetslösning med främsta syfte att kraftigt öka både spår- och vägkapaciteten över Saltsjö-Mälarsnittet. Folkpartiet kräver därför att järnvägskapaciteten mellan norr och söder fördubblas genom en ny pendeltågstunnel mellan Centralstationen och Södra station som löser getingmidjeproblematiken och som genom nya bytespunkter och högre turtäthet ger pendeltågsresenärerna kraftigt ökad standard. Detta möjliggör ytterligare ökad kollektivtrafikandel. Stockholm har redan idag en av världens högsta kollektivtrafikandelar, den ska bli än högre i hela länet.
Folkpartiet kräver vidare att en komplett ringled byggs. Den är nödvändig för att Stockholms innerstad ska fungera, med alla transporter som dess företag och invånare behöver. Ringen med Österleden är den enda lösning som gör det möjligt att avlasta innerstaden och skapa en bättre stadsmiljö. Det är ett nationellt intresse att huvudstaden fungerar. Folkpartiet kräver att vägnätet till Arlanda flygplats i länets norra delar byggs ut.
Förbifart Stockholm behöver också byggas. Regionens olika delar behöver få samma chans till utveckling. Invånarna måste fritt kunna välja både bostad och arbetsplats. Det förutsätter byggandet av Förbifart Stockholm i tunnel under Lovön, eftersom enbart Ringen i framtiden inte räcker för att såväl ta hand om förbifartstrafiken som avlasta Essingeleden och innerstaden tillräckligt.
I Dennisöverenskommelsen var Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet överens om att prioritera Ringleden före en västlig förbifart. Detta är enligt Folkpartiets uppfattning fortfarande den riktiga prioriteringen eftersom Ringen både skapar en ny kringfart och avlastar innerstan. Folkpartiet kräver därför att byggandet av Ringleden påbörjas omedelbart.
Trafikpolitiken måste gå hand i hand med arbetet för miljön och naturen. Bilen behövs även i storstaden. En långsiktigt hållbar utveckling förutsätter dock ett transportsystem med betydligt miljövänligare motorer och drivmedel än dagens. Därför behövs en fortlöpande introduktion av ny teknik som minskar motorernas bränsleförbrukning och utsläppen av luftföroreningar.
Den nödvändiga utbyggnaden av Ringleden, Förbifart Stockholm och andra delar av trafiknätet leder oundvikligen till att tidigare orörd natur påverkas. Sträckningen av nya vägar och järnvägar måste alltid prövas noggrant så att så få naturvärden som möjligt behöver offras. I vissa fall kan nya trafikleder ge positiva naturvårdseffekter genom att leda bort trafik från viktiga naturområden.
Vad gäller finansiering ska den nu gällande principen gälla. Staten bekostar det statliga vägnätet, kommunerna betalar kommunala gator och vägar, landstinget bekostar kollektivtrafiksatsningarna. Det finns inget skäl att våra invånare ska beläggas med en extra statlig vägskatt bara för att staten avstått från investeringar i vårt län sedan Essingeleden byggdes. Vi avvisar därför införandet av trängselavgifter i Stockholm, liksom vägtullar på kringfartslederna.
Det minsta som kan krävas av ett demokratiskt samhälle är ett grundläggande skydd mot övergrepp. Många människor i Stockholms län litar inte längre på att polisen kommer när den behövs och avstår också från att lämna sina hem på kvällarna. Det är ett misslyckande för det öppna, demokratiska samhället varje gång någon avstår från att delta i föreningsmöten, gå på bio eller ta en promenad på grund av rädsla för att utsättas för brott.
Kampen för trygghet är också en jämställdhetsfråga av stor vikt. Långt fler kvinnor än män avstår från sina rättigheter av rädsla för att utsättas för brott. Denna oro och rädsla måste tas på stort allvar.
När vi inte klarar av att garantera trygghet mot brott stängs människor in och samhället bidrar därmed på ett negativt sätt till att de förlorar makten över sina egna liv. Trygghet är ett villkor för att människor ska kunna växa och utvecklas. Kampen mot brottslighet är en kamp för trygghet.
Det behövs fler poliser. Det är sedan flera år uppenbart att polisen i Stockholms län är underbemannad. Ett stort antal nya poliser behövs för att både klara av att rycka ut när brott begås och för att kunna förebygga brott. Det förebyggande arbetet som närpolisen ska ägna sig åt får i allt för hög grad vika undan för ständiga nödutryckningar.
Bristen på trygghet i segregerade förorter är påfallande stor. Alltifrån klottrande barnungar till organiserad brottslighet är delar i vardagen. Samtidigt är polisbristen som störst där polisens närvaro behövs bäst. Erfarenheterna från det s.k. Fittjakommandot har gjort att polisen permanentat denna styrka. Det är bra, men långt ifrån tillräckligt. Polisen måste ha större resurser i vår region, och dessa måste då ha möjligheten att satsa på närvaro där behoven är som störst.
Fler poliser utrotar inte ensamt brottsligheten. Kriminalvården, frivården och domstolarna spelar också en viktig roll i kampen mot brottsligheten. Arbetet mot droger och mot social utslagning måste stärkas. Klotter och annan vandalisering, dåligt upplysta parker och gångvägar och mobbning är andra faktorer som bidrar till otrygghet. Brottsförebyggande råd behövs i kommunerna där skolan och sociala myndigheter samverkar med polisen.
I vår region finns de mest ekonomiskt välsituerade bostadsområdena men också de fattigaste. I spåren av miljonprogrammets regionplanering har klyftorna mellan områden växt sig allt större. I många och stora bostadsområden är arbetslösheten förfärande, där barn och ungdomar växer upp utan särskilt många vuxna i omgivningen som har arbete.
Vissa människor tar beslut, planerar och genomför aktiviteter avsedda att få ordning på andra människors vardag. De människor saken gäller har oftast ingen del i bearbetning av beslut och i genomförande av olika planer. De förväntas att plötsligt bli delaktiga när alla avtal redan är påskrivna och när projektplaner och anställningar är fastspikade.
Folkpartiet liberalerna har motsatt sig de särskilda projekt som går under benämningen Storstadssatsningen. Notabelt är att de 2 miljarder som regeringen slog på stora trumman för inför valet 1998 under tiden fram till nu smält ihop till ungefär halva beloppet. Likafullt tror vi att stora delar av dessa medel varit mer eller mindre bortkastade, eftersom de dels utgår till projekt, dels till stor del utformats över huvudet på de människor saken gäller.
Den skarpa segregation vi ser runt om i vår region är i grunden social. Arbetslöshet, brist på utbildning, tillgång till service, fattigdom är snarare än etniciteten avgörande. Men det går aldrig att frikoppla problemanalysen från det faktum att dessa sociala faktorer i betydligt högre grad drabbat människor med invandrarbakgrund. Nyanlända flyktingar såväl som tredje generationens invandrare drabbas av bristande möjligheter att själva styra över sitt bostadsval. Därigenom är deras barn styrda till de skolor som redan har en mycket hög andel barn med annat språk än svenska. Så går det sociala arvet vidare.
Vårt huvudgrepp i integrationspolitiken handlar om makt. Människor måste få makt över sin egen vardag. Det handlar först och främst om vägar till arbete, egen försörjning men också självrespekt och självbestämmande. Utbildning är då avgörande. Skolpolitiken måste därför ha en huvudroll i integrationspolitiken.
De som är väl etablerade i vårt samhälle kan alltid bestämma mycket själva. Det räcker inte för oss. Vi vill att alla människor ska ha makten i sin egen vardag. Rätten att välja friskolor, men även att välja mellan olika kommunala skolor, och möjligheten att själv avgöra vem som ska vara familjens husläkare är några viktiga vardagsbeslut människor måste kunna ta själva. Alla bör ha makt över sitt eget boende, möjlighet att byta bostad men också mer att säga till om i bostadsområdet. Tyvärr leder regeringens klåfingriga överhetspolitik i många fall till att just de som redan har minst att säga till om blir än mer utlämnade åt de val en överhet gör för dem. Rätt att välja barnomsorg, skola, vårdgivare och möjligheten att äga sin egen bostad är därför viktiga delar av liberal integrationspolitik.
Folkpartiet föreslår en radikal omläggning av arbetsmarknadspolitiken; vi är övertygade om att en sådan förändring har allra mest att erbjuda dem som idag står längst ifrån arbetsmarknaden. Stora grupper arbetslösa finns idag hos socialtjänsten, inte för att de har sociala problem som socialtjänsten kan hjälpa till med utan för att de aldrig lyckats kvalificera sig för a-kasseersättning. När arbetsmarknadspolitiken läggs om måste också a-kassan sluta vara inträdesbiljetten till den service och det stöd man kan få för att ta sig in på arbetsmarknaden. Detta är särskilt viktigt för många långtidsarbetslösa socialbidragstagare i vår region.
Regeringen har nu satt som mål att halvera socialbidragsberoendet. Det är bra att man äntligen uppmärksammar det faktum att hundratusentals människor i vårt land står utanför både arbetsmarknaden och dess skyddsnät. Det får dock inte bli som så många gånger förr, nämligen att statistiken är viktigare än människorna. Det långvariga socialbidragsberoendet måste ersättas av möjligheter att få egen försörjning genom jobb och företagande, inte genom nya statistiska tricks.
Företagsklimatet måste bli mycket bättre. En lång rad konkreta förändringar behövs för att underlätta för människor att gå från bidragsberoende till eget företagande. Det måste vara möjligt att förverkliga en idé om en födkrok.
F-skattsedel till alla, förenklingar för småföretag, införande av mikrolån och möjlighet att omvandla socialbidrag till ”Starta eget” är ett antal små men viktiga förändringar. Under det senaste decenniet har ett förbättrat småföretagarklimat å ena sidan, den tilltagande segregationen å andra sidan varit centrala frågor i den politiska debatten. På båda områdena och särskilt i kombination har dock alldeles för lite hänt. Det traditionella näringspolitiska stödet måste formas om, med behoven och önskemålen även hos människor i Stockholms utsatta förorter som ledstjärna.
Omläggningen av arbetsmarknadspolitiken, med stora möjligheter för individer och grupper att själva forma de verktyg de behöver för att ta sig in på arbetsmarknaden, betyder extra mycket för människor i segregerade förorter.
Barn med invandrarbakgrund klarar sig lika bra i skolan som barn med svensk bakgrund. Det visas också i rapporten ”Välfärdens finansiering och fördelning” (SOU 2001:57) från regeringens kommitté Välfärdsbokslutet. Det som främst är avgörande är inte etnicitet utan social bakgrund. Den kraftiga boendesegregationen leder till segregerade skolor. Men med en annan skolpolitik kan mycket bli annorlunda.
Skolan kan i stället fungera som en murbräcka mot segregationen. Otaliga är de exempel på att skolor som satsar på svenska språket, på läsning och som ställer krav och har förväntningar på elever lyckas bra. Det sociala arvet kan brytas. Föräldrar med låg utbildning och dåliga svenskkunskaper behöver inte se utanförskapet föras vidare till nästa generation. Stor frihet för enskilda skolor, rätt för eleverna att välja mellan friskolor och olika kommunala skolor och magnetskolor, i kombination med en skolpolitik som sätter kunskap och arbetsro i centrum, kan ge många barn och ungdomar nya framtidsmöjligheter.
Vi vill öka, inte minska, möjligheterna för enskilda skolor. Därför är vi motståndare till inskränkningar i friskolornas möjligheter. Vi vill i stället försäkra alla ungdomar om möjligheterna att kunna välja genom att en liknande rätt till fritt skolval genomförs för den kommunala skolan som redan finns för friskolor.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Karin Pilsäter (fp) |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |