Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att plan- och bygglagen bör ändras så att grannkommuner får vetorätt vid etablering av externa köpcentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att ett moratorium för nyetablering av externa köpcentrum införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Sverige är i behov av en tydlig policy vad gäller utvecklingen av externa köpcentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att en förstärkt lagstiftning kan behövas för att skydda samhälleliga värden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att konsekvensanalyser bör omfatta social, ekonomisk och miljömässig påverkan.
I Sverige byggs fler externa köpcentrum och stormarknader än i övriga Norden och inom de flesta EU-länder, och det går fort. Trots det saknas en nationell strategi för hur dessa frågor ska hanteras. Eller kanske just därför. Det kommunala plan- och byggmonopolet styr. Samhällsförändringen ger sidoeffekter som innebär ökat bilberoende och utestänger människor som ej har bil från att besöka handeln. Den lokala handeln, som ofta saknar marginaler, läggs ner i rasande takt.
I propositionen ”En politik för tillväxt och livskraft i hela landet” avsätts 15 miljoner kronor till Konsumentverket för att under en trårsperiod pröva nya lösningar inom det kommersiella serviceområdet. Detta för att vända den negativa utvecklingen av servicetillgång som stora delar av landet drabbats av. Förslaget kan ses som en utveckling av projektet ”Lanthandel” som i år erhållit 1,5 miljoner kronor.
I miljömålspropositionen finns delmål för miljökvalitetsmålet ”God bebyggd miljö”. Senast år 2010 ska fysik planering och samhällsbyggande grundas på program och strategier för
hur ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur kan åstadkommas så att bilanvändningen kan minska och förutsättningar för miljöanpassade och resurssnåla transporter förbättras,
hur kulturhistoriska och estetiska värden ska tas tillvara och utvecklas,
hur grön- och vattenområden i tätorterna och tätortsnära områden ska bevaras och utvecklas och andelen hårdgjord yta inte ökas,
hur energianvändningen ska effektiviseras, hur förnybara energiresurser ska tas tillvara och hur utbyggnad av produktionsanläggningar för fjärrvärme, solenergi, biobränsle och vindkraft ska främjas.
Under tiden rasar utvecklingen på. Svensk detaljhandel omsatte ca 350 miljarder kronor 1999, vilket motsvarar mer än 15 procent av BNP, och sysselsatte ca 500 000 anställda. En nyetablerad större dagligvaruhall behöver omsätta 50–100 miljoner kronor årligen för att få önskad avkastning. Upptagningsområdet för en sådan omsättning är mellan 8 000 och 9 000 personer. En kvartersbutik behöver 15–20 miljoner kronor för att erhålla rimlig lönsamhet.
Omsättningen inom detaljhandeln beräknas öka med 3–4 procent årligen och livsmedelshandeln med 1–2 procent. Den största ökningen antas fackhandeln stå för. Fackhandeln efterfrågar de nya så kallade mega-marknaderna med butikskoncentrationer på 100 000–150 000 m², där även kundaktiviteter och olika former av ”upplevelser” ska kunna erbjudas. Det här är en helt ny typ av handel som ännu ej finns i Sverige och som kräver en noggrann analys av om den över huvud taget hör hemma här.
Enligt handelns bedömning förväntas efterfrågan på livsmedelshallar på mellan 1 000 och 1 500 m2 att öka. Även bensinstationernas utveckling till detaljhandel, dagligvarubutik och snabbmatställe förväntas öka.
Plan- och bygglagen (PBL) innebär att en kommun själv bestämmer hur mark och vatten ska användas inom kommunens gränser och avgör när och för vilka ändamål en detaljplan ska upprättas enligt 1 kap. 2 § i PBL. Därför är kommunens översiktsplan av avgörande betydelse för att ett helhetsansvar för framtida planering ska kunna tas.
Hela kommunen i sig, inklusive själva staden, utgör ett kulturlandskap. Om en kommun tillåter livsmedelsförsäljning på industrimark förändras hela kulturlandskapet. Och det är precis det som händer: i rasande tempo, utan helhetstänkande, struktureras vårt kulturlandskap om till att efterlikna det amerikanska. Boendet separeras från handlandet. Att förutsättningarna för att utveckla vår europeiska stad, den som utgör hela grunden för svensk stadsbildning, omintetgörs debatteras i mycket liten omfattning. I stället har samhällsplaneringen överlämnats till så kallade ”developers” enligt amerikansk modell. En professionellt utbildad lobbyist knackar på kommundörren och säger: ”Vi vill bygga ett stort köpcentrum just här i din kommun. Och om ni säger nej, ja då går vi till grannkommunen.”
”Bra, säger kommunens företrädare, det ger jobb.”
Inte heller tas ansvar för att stormarknader bidrar till att öka koldioxidutsläppen eftersom själva förutsättningen för dess existens är bilen. Visst finns ett generellt krav från 1996 på konsekvensanalyser i översiktsplaner och på miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) för detaljplaner, vars genomförande medför en betydande påverkan på miljön, hälsa och hushållning med mark, vatten och andra resurser. Men det verkar som om kommunpolitiker hade svårt för att se att de deltar i ett större sammanhang vilket också kan uttryckas så som talesättet ”många bäckar små”, det vill säga att om många kommuner planerar för ökat bilåkande så blir de sammantagna effekterna stora.
Utvecklingen de senaste åren belyses i en rapport från Boverket 1999. Den fann ett stort antal utbyggda stormarknader och många planer på nya centrum över hela landet. Det allra största trycket fanns i Skåne, Bohuslän och i Stockholmsregionen. Nya krav om estetik infördes i plan- och bygglagen den 1 januari 1999. Byggnader för handel får ofta, om de tekniska och ekonomiska argumenten tillåts slå igenom helt, stora mått i plan och små på höjden. Sådana proportioner stämmer dåligt överens med den bebyggelsekaraktär som präglar flertalet svenska städer och samhällen. Det största problemet är kanske ändå bebyggelsens skala i befintlig kultur- och naturmiljö. I och med att hänsyn även nu ska tas till estetik så ökar Boverkets arbetsuppgifter.
Länsstyrelsen ska bidra med faktaunderlag för kommunernas planering och så långt som möjligt bevaka att den lokala planeringen står i samklang med fastställda nationella mål. Länsstyrelsen är enligt PBL (12 kap. 1§) skyldig att ingripa när den mellankommunala samordningen inte har skett på ett lämpligt sätt. Skräckexempel från Sörmland visar dock hur kommuner konkurrerar med varandra om kunder och låter köpcentrum byggas precis invid kommungränserna, utan hänsyn till att kundunderlagets förflyttning kommer att verka negativt på befintlig handel.
Många gånger har tunga handels- eller fastighetsägarintressen kunnat spela ut kommunerna mot varandra eller försatt dem i någonting som skulle kunna liknas vid en utpressningssituation, enligt Boverkets rapport.
Länsstyrelsens samordnande roll fungerar väldigt olika i olika län. I Skåne har regionförbundet gått ut och sagt att det inte klarar av trycket från de tjugo stormarknader som vill etablera sig inom regionen.
Stockholms stad har antagit en servicepolicy för ytterstaden. Vid nyetablering av större livsmedelshallar sägs att de skall ligga i anslutning till existerande centrumanläggningar eller dylikt. Detta är utifrån en stark oro att nya centrumbildningar kan komma att utarma stadens förortscentrum med allt vad det innebär av förslumning. Men nyligen har Stockholm tvingats ändra i sin stadsplan för den under uppbyggnad nya stadsdelen Hammarbyhamnen. Stadsdelen skulle bli stadslik med små butiker i husens bottenvåningar. Detta är nu inte möjligt därför att grannen, Nacka kommun, beslutat att bygga sitt andra externa köpcentrum alldeles i närheten.
Vid planering är kommunen skyldig att ta hänsyn till förhållanden i grannkommunerna (2 kap. 2 § PBL). Planläggningsbeslut som får effekter ska diskuteras och samordnas med dessa. Många frågar sig i dag om det är tillräckligt. I synnerhet som det visat sig att just den egna kommunens bästa väger tyngst vid etablering av externa köpcentrum, sedan må grannkommuner klara sig bäst de vill. Frågan är om det inte är dags att införa en vetorätt i PBL för grannkommuner. Detta bör ges regeringen till känna.
När Boverket studerat stormarknadshandeln i Europa fann det att man i Norge planerar ett femårigt stopp för externetablering. I Danmark föreslås en ändring i plan- och bygglagen som säger att ny detaljhandel ska lokaliseras till stadskärnan. I Tyskland utnyttjas luckor i lagen för att etablera icke önskvärd extern handelscentrumutvecklad detaljhandel i stadskärnor, i stadsdelar och i städernas ytterkant. Omfattande konsekvensanalyser, socialt, ekonomiskt och miljömässigt, är obligatoriska. I Frankrike krävs särskilt tillstånd för kommersiell verksamhet, även för en så liten yta som 300 kvadratmeter. En möjlighet för större livsmedelshallar är att lova att också etablera en butik på 10 procent av den sökta ytan i intilliggande bostadsområde. Vid större etableringar än 6 000 kvadratmeter krävs en offentlig hearing. I Italien, Spanien, Portugal, Grekland och i de östeuropeiska länderna har de inte kommit så långt men förändringar i lagstiftningen är på gång. I Sverige fortsätter stormarknaderna att växa explosionsartat. Just nu planeras 30 nya stormarknader på totalt en miljon kvadratmeter.
Därför föreslår jag att vi nu inför ett moratorium vad gäller nya externa köpcentrum och stormarknader så att vi hinner besinna oss och analysera om förstärkt lagstiftning behövs. Detta bör ges regeringen till känna.
Trots att utvecklingen gått olika långt och efter olika mönster i medlemsländerna finns gemensamma identifierbara teman i politiken.
Den ska inriktas på att:
bevara och stärka stadskärnans funktion,
öka utbudet av sevicefunktioner i städer och stadsdelscentrum,
begränsa de negativa effekterna av externa etableringar,
vidmakthålla en balans mellan olika typer av handelsfunktioner i staden,
förnya nedgångna stadsdelar och vitalisera problemområden,
begränsa bilresandet genom en koncentration av serviceutbudet.
Sverige har allmänt sett nått långt vad gäller handelns omstrukturering mot allt större enheter där bil är en förutsättning och handeln gör-det-självbetonad. Sverige är nu i behov av en tydlig policy vad gäller externa köpcentrum. Till dess att den är utarbetad och fastställd behöver ett moratorium införas. Detta bör ges regeringen till känna.
I den nya miljöbalken läggs mer tyngd på hur miljökonsekvensbeskrivningar tas fram. Det kan också behövas en förstärkt lagstiftning. Detta bör ges regeringen till känna.
Det är inte endast miljökonsekvenser som behöver vägas in i diskussionen utan även hur barns uppväxtmiljö påverkas. Är sovstäder en bra uppväxtmiljö för barn? Barnkonsekvensanalyser behöver göras. Här har vi FN:s barnkonvention till stöd. Fortsätter vi att bygga ett segregerat samhälle kan vi inte längre låtsas bli förvånade över att de som växer upp i det samhället blir segregerade människor.
Tillräcklig kunskap finns i dag om hur vi påverkas av den rumsliga miljön. Vi vet inte hur många fler köpcentrum våra städer klarar av utan att gamla centrumbildningar och affärscentrum slås ut. Viss forskning visar att störst risk löper de yttre områdenas närbutiker.
Det kan behövas lagstiftning där olika typer av konsekvensbeskrivningar före etablering skrivs in. Men samhällsdebatt är kanske det allra viktigaste just nu. Vill vi ha den samhällsutveckling som just nu pågår i små fragmenterade bitar och hur vill vi förädla det kulturarv som faktiskt utgör grunden för alla våra svenska städer, den europeiska staden?
Vi har byggt våra svenska städer efter europeisk modell; centrum utgör den naturliga mötesplatsen där både inköp, kultur och mat kan nyttjas och njutas. Hela köpcentrumkonceptet bygger på en annan typ av samhällsbygge. Den amerikanska modellen baserad på separering av boende och handlande. En samhällsplanering grundad på bilsamhället.
Det finns en klar risk att innan vi hunnit besluta om hur vi vill att olika konsekvensbeskrivningar ska se ut, och sedan även lärt oss hantera dessa i den demokratiska beslutsprocessen, har hundratals nya köpcentrum och stormarknader hunnit byggas. Och själva grundförutsättningen, dagens städer som vi vill skydda, har slagits sönder. Det går inte att sätta ett frågetecken efter om stadskärnorna kommer att överleva eller utarmas. Vi måste veta, så att det blir ett demokratiskt beslutsunderlag, och inte som nu ett hysteriskt kommunalt beslut grundat på att arbetstillfällen ges under en kortare byggperiod. Lämpliga styrmedel är att omfattande konsekvensanalyser, socialt, ekonomiskt och miljömässigt, ska vara obligatoriska. Detta borde vara länsstyrelsens jobb istället för att bara verka för lämplig samordning. Detta bör ges regeringen till känna.
Medan den svenska staden tillåts slås sönder stärks dess ställning i övriga Europa.
Detta vill vi ändra på.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ewa Larsson (mp) |
|
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
Kerstin-Maria Stalin (mp) |