Riksdagen begär att regeringen låter Lantmäteriverket, tillsammans med övriga berörda, utreda vad som gäller rörande allmän och enskild rätt till mulbete på utmärkt mark.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till hur rätten till mulbete i olika situationer bör regleras till förmån för bevarande och stärkande av natur- och kulturmiljövärden i fäbodmiljöer.
Genomgripande fastighetsrationaliseringar, omarronderingar, genomförs sedan 1972 med stöd av fastighetsbildningslagen. De bärande skälen är att skapa förutsättningar för ett mer ändamålsenligt skogs- och jordbruk. I jordförvärvsförordningen utpekas vissa omarronderingsområden. Som sådana definieras bl.a tjugoen församlingar belägna i Dalarnas och Gävleborgs län. Under fäbodbrukarnas årligen återkommande sammankomst, den så kallade ”Fäbodriksdagen”, som 2001 hölls i Högbo bruk i Gävleborgs län, framfördes farhågor om att omarronderingarna skulle medföra inskränkningar såväl rörande den hävdvunna, allmänna mul- och klövbetesrätten på utmark som beträffande den skogsbetesrätt som vid äldre fastighetsbildningar fogats till en fastighets skattetal.
Rätten till gemensamt utmarksbete har funnits under en mycket lång tid. Det har varit förutsättningen för det för sina höga natur- och kulturmiljövärden på senare år uppmärksammade fäbodbruket. Vid storskiftet som bedrevs huvudsakligen under 1700-talets sista del och i början av 1800-talet reglerades i vissa fall ägandet på fäbodvallar där delägarnas rätt att hålla djur slogs fast. De då bildade fastigheterna har senare ofta ombildats vid olika förrättningar såsom klyvning, ägostyckning och avsöndringar. De nybildade fastigheterna gavs ibland lagfaren andel också i fäbodvallen. Det går därför inte att generellt hävda att en fastighet utan skattetal är utan rätt till gemensamt bete. Många markägare vill också hävda principen att är inget bortskrivet gäller det gamla förhållandet. Efter storskiftet har fastigheter ombildats genom laga skifte. Vid det laga skiftet behöll man oftast tidigare samfällda eller odelade områden som exempelvis fäbodvallar. Särskilda köp kan dock senare ha påverkat rätten till skogsbete.
Den uppmärksamhet det allmänna idag riktar mot fäbodbruket med bland annat särskilda stöd administrerade av Jordbruksverket och Riksantikvarieämbetet för bete vid fäbodar, åtagande om hållande av utrotningshotade husdjursraser i deras ursprungliga miljö samt byggnadsvård och bevarande av fäbodkulturen har medfört ett ökat brukarintresse för användning av fäbodar. Detta är glädjande inte minst därför att Sverige har ett internationellt åtagande där syftet är att bevara och stärka ett ”sedvanligt nyttjande av biologiska resurser i enlighet med traditionella kulturella sedvänjor” som det formuleras i konventionen om biologisk mångfald från 1992. Intresset för nya satsningar på fäbodbruket har emellertid också väckt en osäkerhet om vad som gäller beträffande rätten till fritt skogsbete och vad som händer med denna i samband med omarronderingar och annan nybildning av fastigheter.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Laila Bäck (s) |
|
|
Barbro Hietala Nordlund (s) |
Per Erik Granström (s) |
|
Bengt-Ola Ryttar (s) |