Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om samordning mellan länsgränser och regioner i största möjliga mån.
Det regionala tänkandet och strategiarbetet i Sverige genomsyrar stora delar av många mer eller mindre framgångsrika satsningar på olika samhällsområden. Det är bra att hitta ett sätt att identifiera sig både som medborgare och kommun när det så viktiga samarbetet med andra växer i betydelse.
Modellen kan kallas samsyn för gemensam problemlösning i samordnande processer och kräver att aktörerna tar ett gemensamt ansvar för regionutvecklingen.
Samverkan mellan central, regional och lokal nivå skall stärkas. Den centrala nivån har ett övergripande ansvar för att uppnå regional balans, men förmågan till samverkan mellan de olika samhällsnivåerna är avgörande för resultatet. Näringspolitiska insatser, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, utbildnings- och forskningssatsningar samt investeringar i infrastruktur måste ske utifrån ett regionalt helhetsperspektiv.
En faktor som komplicerar detta är att man stöter på olika definitioner av tillhörighet i olika sammanhang. Diskuterar man arbetsmarknadsregioner är indelningen på ett sätt, tittar man på bostadsmarknaden är indelningen en annan. Detta är olyckligt inte minst med tanke på att arbetsmarknad och bostadsmarknad på mer än ett sätt hör ihop. Det uppstår onödiga problem när länsgränser och regiongränser helt plötsligt inte stämmer överens.
Ett exempel på det ovan beskrivna problemet är Boverkets indelning av Sverige i regioner när det gäller investeringsbidraget för nybyggnad av bostäder som upplåts med hyresrätt i områden med bostadsbrist.
Utav Stockholms läns 26 kommuner hamnar helt plötsligt Nynäshamns kommun, Norrtälje kommun och Nykvarns kommun i en annan region tillsammans med bl a Örebro län och Gotlands län.
Detta är olyckligt av flera skäl.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Eva Arvidsson (s) |
Christina Pettersson (s) |