Innehållsförteckning 15
1 Förslag till riksdagsbeslut 16
2 Målsättning och visioner 17
3 Plan- och bygglagen 19
4 Översvämningsområden 19
5 Stormarknadsetablering 20
6 Vindkraft 21
7 Strandskydd 22
8 Tysta zoner 23
9 Habitat och Agenda 21 24
10 Tillväxt- och avflyttningsområden 25
11 Mobilmaster 25
12 Sanering av förorenad mark 26
13 Tomträttsinstitutet 27
14 Kulturmiljön 28
15 Stadsmiljön 29
16 Jämställdhet i planeringen 29
17 FORMAS 31
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begränsa överklagandeprocessen i planärenden genom färre instanser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av plan- och bygglagens bestämmelser om kvalitetssäkring.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att utreda förutsättningarna för att i den fysiska planeringen bättre kunna hantera översvämningsfrågor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av konsekvensbeskrivningar och handelspolicy vid etableringar av extern handel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att områden med riksintresse för vindkraft bör tas fram i samverkan med länsstyrelserna och kommunerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att kommunerna i översiktsplanen tar med områden lämpliga för vindkraftverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rätten att medge undantag från strandskyddsbestämmelserna överförs till kommunerna och att länsstyrelserna erhåller prövningsrätt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att kommunerna kartlägger ”tysta zoner” i översiktsplanerna.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning om vilket genomslag Agenda 21 och Habitatagendan fått i kommunernas översiktsplaner.
Riksdagen begär att regeringen utreder hur lagstiftningen kring samhällsplanering i större utsträckning kan ta hänsyn till regionala skillnader och behov.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av en samordning av mobilnätsutbyggnaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att hänsyn tas till natur- och kulturvärden vid mobilnätsutbyggnaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att marksaneringsmedel garanteras långsiktigt för att kunna användas till att exploatera förorenad mark för bostäder.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att förenkla tomträttslagen och införa årsvisreglerade avgäldsperioder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om beräkning av tomträtternas avgäld och avgäldsränta.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att i samhällsplaneringen väga in barnens perspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att i samhällsplaneringen väga in de äldres och funktionshindrades perspektiv.
1 Yrkandena 7 och 13 hänvisade till MJU.
Människans närmiljö som den kommer till uttryck i vårt boende och samhället runt omkring oss är av stor vikt för vårt fysiska och psykiska välbefinnande. En trygg och estetiskt tilltalande närmiljö är viktig för att vi skall må väl och utvecklas i en positiv riktning. Ett kristdemokratiskt samhällsbyggande innebär att planera för trygga och vackra miljöer, där medborgarna själva tar en aktiv del i beslutsprocessen och känner sig delaktiga i skapandet av sina närmiljöer. Ansvaret för bostäder och en god fysisk miljö ligger speciellt på kommunerna. Det hör till det kommunala självbestämmandet att få avgöra hur man vill säkerställa tillgången på bostäder. Tvingande lagstiftning hindrar det kommunala självstyret.
Att bygga ett samhälle där alla trivs, känner delaktighet och trygghet, kräver en vision av det goda samhället. Denna vision innebär för Kristdemokraterna att allt samhällsbyggande skall ske utifrån människans behov av de små gemenskaperna. Planerare på alla nivåer bör alltid utgå från perspektivet om vad som är bra för små gemenskaper. Ett sådant synsätt innebär att man vid bostadsområdesplanering skapar utrymmen för människor att mötas och ett småskaligt och greppbart boende också för de minsta av våra medborgare – barnen. En god uppväxtmiljö för barn och ungdomar ska främjas genom en ändamålsenlig samhälls- och bostadsplanering. Konsekvensbeskrivningar av barnens situation skall alltid göras i samband med utveckling av bostadsområden. Barnens intresse skall beaktas i all samhälls- och trafikplanering. Att ha en bra bostad, ett hem – en fast punkt i tillvaron, är många gånger avgörande för välbefinnandet. I vårt land har vi, totalt sett, en hög boendestandard. Det finns dock fortfarande stora behov av förbättringar inom många områden.
Den totala boendemiljön inkluderar bostadens planlösning, den yttre miljöns utformning med estetiska värden och naturvärden, närheten till service och kommunikation är alla viktiga komponenter i den goda samhällsplaneringen. Människors skiftande önskemål och behov av bostäder och närmiljö är olika under olika skeden i livet och måste tillgodoses till rimliga kostnader. Funktionshindrades tillgänglighet till såväl boendemiljön som den yttre miljön måste förbättras. Målsättningen är att bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden för alla människor.
En god samhällsplanering innebär olika metoder i tillväxtorter jämfört med avfolkningsområden. Att samhällsplanera i en avfolkningsbygd med överdimensionerad infrastruktur, tomma lägenheter och ödsliga torg ställer helt andra krav på planerarna jämfört med att planera i ett tillväxtområde.
Att bevara och utveckla centralorternas och städernas centrum är viktigt i en god samhällsplanering. Arkitekturens och estetikens betydelse för det offentliga rummet skall inte underskattas. God design innebär skönhet, harmoni och ger människorna en större dimension på tillvaron.
Kommunerna har den suveräna rätten att bestämma över hur marken och vattnet skall användas i den egna kommunen. De avgör också om och när samt för vilket eller vilka ändamål som planering skall ske. Denna möjlighet finns reglerad i plan- och bygglagen (PBL) och kallas kommunernas planmonopol. Planmonopolet innebär möjligheter att styra samhällsutvecklingen samtidigt som det ger en skyldighet att göra avvägningar mellan enskilda och allmänna intressen. I förarbeten till plan- och bygglagen betonas vikten av en totalsyn på utvecklingen inom en kommun. Detta ställer höga krav på beslutsunderlag, öppenhet samt att så många intressenter som möjligt får chansen att delta i planprocessen. Till allmänna intressen hör miljöhänsyn, estetik, kulturarv, kulturhistoria, trygghet, trivsel, närhet m m. Dessa intressen skall vägas mot enskilda intressen och fri konkurrens. Det behövs en översyn av lagen för att förenkla planprocessen och öka delaktigheten för medborgarna.
Samtidigt har överklagandeprocessen blivit allt mer omfattande, vilket fördröjer tidpunkten för byggstart. Det finns inom Svenska Kommunförbundet ett förslag på en ändrad överklagandeprocess med färre instanser för att på så sätt minska tiden i ett överklagandeärende utan att för den skull minska delaktigheten.
När det gäller PBL kap. 9 om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll bör en översyn göras så att kvaliteten på våra bostäder och övriga byggnader säkras. Kvalitetssäkringen måste fungera praktiskt i alla led. Uppföljning och ersättning av skada skall också möjliggöras. Dagens ofta hetsiga byggnadstempo med korta byggtider gör kvalitetssäkringen extra viktig för att våra byggnader skall vara sunda och hälsosamma att bo i under en lång tid. Detta har inte minst aktualiserats av mögelproblemen i Hammarby Sjöstad och Moderna museet.
Sverige drabbades under 2000 av kraftiga översvämningar i vissa delar av landet. De stora nederbördsmängderna medförde att marken blev vattenmättad och bland det första som inträffade var skred och ras på utsatta platser. Allteftersom vattenståndet i sjöarna steg ökade även flödena i de sjörika vattendragen och orsakade skador på vägar och broar samt på bebyggelse nära vattendragen. Hårdast drabbat var Byälven, där det höga vattenståndet i Glafsfjorden gav stora problem med översvämningar i Arvika. Vattennivån kulminerade där i månadsskiftet november-december och stod då cirka 3 meter högre än normalt. Svårt översvämningsdrabbade blev också områden i södra Norrland liksom Bohuslän och Dalsland.
Berörda kommuner drabbades därmed av stora och oförutsedda kostnader. I många fall är det fråga om mindre inlandskommuner med redan ansträngd ekonomi, sviktande befolkningsunderlag och svag arbetsmarknad. Även enskilda personer har drabbats hårt, då vanliga försäkringar normalt inte täcker skador av denna typ. Förutom materiella skador på byggnader har förorenade brunnar rapporterats från många håll.
Boverket har i sin rapport ”Översvämningsfrågor i översiktsplaneringen” (september 2001) påtalat vikten av att använda den fysiska planeringen som ett redskap för att hantera översvämningsriskerna. I plan- och bygglagen kap. 4 är just översvämning en sådan riskfaktor som skall markeras i översiktsplanen. Det finns ibland ett glapp mellan PBL-systemets möjligheter och hur frågorna hittills hanterats i den praktiska planeringen. Skäl finns därför till att noggrant se över denna hantering.
I remisskretsen till översiktsplanen bör regelmässigt räddningstjänsten ingå. Räddningstjänstplanen bör utgöra ett av underlagen för översiktsplaneringen.
Bättre flödesprognoser är nödvändiga med en samlad prognosbild för att kommunerna ska kunna vidta lokala förebyggande åtgärder. Prognoserna bör samordnas med de översiktliga översvämningskarteringar som är gjorda.
När en kommun via Räddningsverket får statsbidrag rörande åtgärder i en älv så måste en samlad konsekvensutredning nedströms göras. Även dagens vattendomar måste ses över; de som finns är ålderstigna och tar inte hänsyn till hela älvsystemet, utan gäller ofta damm för damm.
Då översvämningarna är ofta återkommande och kan drabba mycket stora geografiska områden samtidigt bör staten ansvara för och investera i ett antal regionala översvämningsförråd i landet med gemensam utrustning för att på ett bättre sätt klara av kommande översvämningar.
Kristdemokraterna anser att regeringen i enligt med motionens intentioner bör utreda förutsättningarna för att i den fysiska planeringen bättre kunna hantera översvämningsfrågor.
Reglering av handeln sker med plan- och bygglagen genom beslut om lokalisering, dvs genom beslut om var och i vilken form handel får bedrivas inom kommunen. Det är dock inte en uppgift för PBL att ta ställning till vem som får bedriva handel eller den enskildes affärsidé osv. Ju bättre kännedom kommunen har om handelns villkor, desto bättre kan effekterna av olika lokaliseringsbeslut bedömas. Vid avvägning mellan olika sakintressen vid planering enligt PBL skall utgångspunkten vara att skapa ett hållbart samhälle. Här inbegrips förutom ekologiska även ekonomiska, sociala och kulturella aspekter av samhällsutvecklingen.
I PBL regleras handeln i 5 kap. 7 §: ”Planen får inte göras mer detaljerad än som är nödvändigt med hänsyn till syftet med den. Bestämmelser som närmare reglerar möjligheterna att bedriva handel får meddelas endast om det finns skäl av betydande vikt.” Lagen möjliggör för kommunerna att själva bestämma detaljeringsgraden vid planeringen av handel.
Ett beslut om en eventuell stormarknadsetablering/extern handel föregås av ett detaljplanearbete, i vilket man gör en prövning av markens lämplighet för bebyggelse. Detaljplanearbete regleras i 5 kap. PBL. I detaljplanen skall man ta hänsyn till många olika intressen och väga dessa mot varandra. Framförallt skall man bevaka det allmännas intressen. Hit räknas miljöhänsyn, estetik, kulturarv, trygghet, trivsel, hälsa, närhet m.m. Dessa allmänna intressen skall vägas mot enskilda intressen som etableringsintressen och fri konkurrens.
Det är viktigt vid allt detaljplanearbete att väga in dessa olika aspekter i en konsekvensanalys. När det gäller en stormarknadsetablering/extern handel bör särskild vikt läggas på hur ”tidrika” respektive ”tidfattiga” människor påverkas av etableringen. Eftersom ”tidrika” människor oftast är ekonomiskt svaga medan ”tidfattiga” människor oftast är ekonomiskt starka, så måste bägge dessa aspekter vägas in. De ”tidrika” människorna har kanske ingen bil för att ta sig till stormarknaden medan de ”tidfattiga” oftast har bil och vill att deras handlande skall ske snabbt och effektivt. För att få en balans mellan dessa olika gruppers behov och intressen är det viktigt att konsekvensanalysen väger in hur etableringen påverkar det sociala livet, hur familjens behov tillgodoses, hur äldre och funktionshindrade påverkas negativt respektive positivt m m.
I detta sammanhang bör påpekas länsstyrelsens ansvar att bevaka att användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner har samordnats på ett lämpligt sätt (PBL 12 kap.). Kommunerna skall inte spela ut varandra genom stormarknadsetableringar av rädsla för att missa arbetstillfällen eller genom etableringar som drabbar en annan kommuns centralort på ett negativt sätt.
Vi Kristdemokrater har också markerat vikten av att kommunerna gör upp en handelspolicy över hur man vill att kommunens handel skall utvecklas. Denna handelspolicy kan utarbetas parallellt med översiktsplanearbetet och antas av fullmäktige en gång per mandatperiod.
För Kristdemokraterna är det viktigt att inte rubba det kommunala självstyret utan istället förstärka kommunernas mandat att utöva sitt planeringsansvar. Detta kan man göra genom att verka för mer omfattande konsekvensanalyser och införandet av en handelspolicy.
Vårt samhället måste ställas om till en mer uthållig utveckling. Här kommer vindkraften att spela en allt större roll som en förnyelsebar energikälla som vi har gott om i vårt land. Vindkraften är en påfallande ren energikälla och den tillför energi som är gratis och outsinlig. Påverkan på luft och klimat är synnerligen begränsad. När ett vindkraftverk tjänat ut kan det monteras ned. Koppar och stål kan återvinnas. Rapporter har under de senaste åren lämnats av olika myndigheter där vindkraften belyses från olika synvinklar. Dessvärre finns stora målkonflikter kring denna energikälla.
Vindkraften medför stora ingrepp i landskapsbilden och har nackdelar i form av buller och skuggbildningar. Påverkan kan ske på bl.a. telekommunikation och radaranläggningar liksom på djur- och växtliv. Oftast finns de bästa förutsättningarna för vindkraftverk där turism, friluftsliv och rekreation samtidigt har sina bästa områden.
Kommer vindkraftsutbyggnaden att öka kraftigt i omfattning i framtiden kan områden av riksintresse behöva pekas ut även för vindkraft. I ett sådant läge måste en dialog ske mellan Energimyndigheten, länsstyrelserna, berörda centrala verk och kommunerna. Först därefter kan avvägningar mellan olika riksintressen prövas. Det som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig utveckling ska ges företräde.
Större vindkraftutbyggnader bör lokaliseras till områden med en utbyggd infrastruktur vad det gäller elnätets distribution. Sådana områden finns exempelvis vid våra vattenkraftsanläggningar och kärnkraftverk.
Den statliga Vindkraftutredningen (Rätt plats för vindkraft, SOU 1999:75) lämnade sin slutrapport i juni 1999. Där anges att vindkraften skall kunna producera 10 TWh per år om områden attraktiva för vindkraft utnyttjas runt om i Sverige. Remissvaren bereds fortfarande inom regeringsdepartementen. I dagsläget står vindkraften för 0,4 TWh av de 140 TWh el som konsumeras per år (gäller år 2000). Sverige fick i december 2000 sitt 500:e vindkraftverk.
I Danmark där man satsar stort på vindkraft kommer 13 % av landets elförbrukning från vindkraft. Ambitionen är att år 2003 skall 20 % av landets energi komma från vindkraften och år 2030 skall vindkraftproduktionen vara uppe i 50 %. Stora summor satsas i Danmark på att kartlägga miljöpåverkan.
Översiktsplaneringen är det enda medel som står till buds för att skapa överblick och därmed förutsättningar för en genomtänkt utbyggnad. Själva planeringen innebär att område för område göra en avvägning mellan motstående intressen och bedöma vad landskapen tål. Kristdemokraterna vill betona vikten av att kommunerna i översiktsplaneringen behandlar områden lämpliga för vindkraftverk.
Sverige har en fantastisk natur med en lång kustlinje och en rikedom av insjöar och vattendrag. Detta är något vi skall värna om och bevara för våra efterkommande generationer. Människans närvaro utgör både en förutsättning och ett hot mot dessa olika vattendrag. Eftersom vi inte har en utan flera skärgårdsområden med olika värden, hot och möjligheter så bör den framtida utvecklingen för dessa områden anpassas till platsen och den aktuella situationen. Flera skärgårdar är i grunden avfolkningsbygder med ett omfattande säsongsboende. Här är till exempel behoven av stöd till lokalt näringsliv och permanent boende starkare än behovet att reglera.
När vi ser till våra insjöar och olika vattendrag är situationen likadan, det vill säga att bevarandeintressen och utvecklingsintressen måste vägas mot varandra. Denna avvägning måste se olika ut i olika delar av landet. I områden med talrika sjöar och vattendrag och ringa bebyggelsetryck bör viss strandnära byggnation vara möjlig. I många kommuner som hotas av avflyttning kan just det natur- och strandnära boendet vara en attraktionskraft för att behålla eller locka till sig nya invånare.
Det är viktigt att bevarandeintresset balanseras mot utvecklingsintresset. I denna avvägning måste de avgörande besluten överlåtas till kommunerna i nära samråd med de medborgare som berörs. Inom områden med lågt bebyggelsetryck skall kommuner med stöd av analyser i översiktsplanen kunna medge undantag från strandskyddsbestämmelserna om inte det rörliga friluftslivet eller den biologiska mångfalden äventyras.
Det generella strandskyddet i 7 kap. 13–4 §§ i miljöbalken skall kvarstå för hela landet men beviljande av dispens bör ges på kommunal nivå. Härvid förutsätts att kommunerna inhämtar erforderlig kompetens beträffande de biologiska värdena och om detta ej finns på kommunal nivå skall länsstyrelsens kompetens inhämtas. Kristdemokraterna anser därför att Naturvårdsverkets besvärsrätt i strandskyddsärenden bör tas bort. Rätten att medge undantag bör överföras till kommunerna, och länsstyrelserna erhålla en prövningsrätt liknande den som finns enligt 12 kap. i plan- och bygglagen. Det är dock av största vikt att undantag ges under förutsättning att tillgängligheten till strandlinjen inte äventyras för kommande generationer.
Tystnad utomhus i anslutning till städer är på väg att bli en bristvara i vårt land och är det redan nu på kontinenten. Längs våra kuster, där lågfrekvent buller från vindkraftverk kan lägga en ”bullermatta” över stora områden, och i fjällvärlden, med bland annat oreglerad skotertrafik, börjar behovet att bevara tystnaden att bli akut.
Det finns lagstöd för att bevara tysta områden. I miljöbalken 3 kap. 2 § står: ”Stora mark- och vattenområden som inte alls eller endast obetydligt är påverkade av exploateringsföretag eller andra ingrepp i miljön skall så långt som möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt påverka områdenas karaktär.” Vidare står det i miljöbalken 3 kap. 6 §: ”Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas.”
Människor behöver stillhet och naturupplevelser, inte minst när tillvaron blir alltmer stressad och fragmenterad. ”Tysta zoner” är en värdefull resurs även ur fritids-, kultur- och turismsynpunkt. Att höra bäckens porlande, vågornas kluckande mot stranden och fågelkvitter utan ackompanjemang av ett obestämt brus är en väsentlig del av hur vi upplever naturen och livskvalitet.
En ”tyst zon” behöver inte bara vara ett naturområde, det kan även vara stadsdelar som är relativt ostörda och där man håller efter obalanserade fläktar och värmepumpar.
Det bör vara lika självklart att inventera ostörda områden som natur- och kulturintressen och att markera dessa i kommunens översiktsplaner.
Agenda 21 är ett handlingsprogram för hållbar utveckling antaget vid FN:s konferens om miljö och utveckling 1992. Agenda 21 kan sammanfattas som en uppmaning att arbeta för en hållbar samhällsutveckling. Agenda 21 betonar inte bara miljöfrågornas betydelse, utan också vikten av att integrera ekologiska, ekonomiska och sociala dimensioner.
Arbetet står på tre ben: de sociala och ekonomiska förutsättningarna för världens folk måste förändras om en hållbar utveckling skall vara möjlig. Internationellt samarbete behövs för att påskynda utvecklingen i utvecklingsländerna. Fattigdom och ohälsa skall bekämpas. Konsumtionsmönster, framför allt i väst måste anpassas till vad naturen tål långsiktigt. Hur vi människor utnyttjar och förvaltar naturen och dess resurser är det största avsnittet i Agenda 21. Men där slås också fast att olika samhällsgruppers roll behöver stärkas. Kvinnors missgynnade ställning i världen är oacceptabel. Urbefolkningar har en genom generationer utvecklad kunskap om sina områden som inte tas till vara. På liknande sätt belyser Agenda 21 den roll som barn/ungdomar, organisationer, fackföreningar, forskare, jordbrukare och lokala myndigheter spelar för en hållbar utveckling.
Habitat är ett handlingsprogram som antogs vid FN:s världskonferens 1996. Habitat-agendan inriktades mot två övergripande mål:
en rimlig bostad för alla
en hållbar utveckling av människors boplatser i en värld av växande städer
Habitatagendan är ett försök att omsätta Agenda 21 i städer och tätorter. Dess drivkraft är sambandet mellan utvecklingen i städer och de globala miljöproblemen.
Trycket på våra städer ökar mer och mer, alltfler människor flyttar till städer och tätorter. Planering av städer och samhällen är därför avgörande för att vi ska nå en hållbar utveckling. Det som byggs och planeras i dag kommer för lång tid framöver att läggas fast i olika former av infrastruktur som t ex väg- och transportsystem och ianspråktagande av grön- och vattenområden. Det är en femtedel av jordens befolkning som saknar människovärdig bostad eller är hemlösa. De allra flesta av dessa finns i våra stora städer världen över.
Uppföljningen av Habitatagendan gjordes i New York i juni 2001 och där delade världens länder sina erfarenheter av Habitat-agendan i sina respektive länder, vad som hade fungerat och vad som behöver förändras. Behovet av internationellt samarbete framkom mycket tydligt.
Det finns i Agenda 21 och Habitatagendan en gemensam syn på den lokala nivåns betydelse i genomförandet. Att kommunerna har en nyckelroll i genomförandet betonas starkt, liksom vikten av medborgarnas delaktighet och ”underifrånperspektiven”. Kvinnors och ungdomars medverkan lyfts särskilt fram. Att Agenda 21 och Habitatagendan når genomslag i kommunernas översiktsplaner är mycket väsentligt. Det finns dock tecken som tyder på att arbetet inte i alla kommuner är helt tillfredsställande. Kristdemokraterna föreslår därför att en utredning bör tillsättas för att kartlägga på vilket sätt Agenda 21 och Habitat fått genomslag i kommunernas översiktsplaner.
Boverket presenterade 1996 sin skrift ”Sverige – visioner 2009”, där man visionerar om hur samhället kommer att utvecklas till år 2009. I skriften presenteras ett rumsligt framtidsperspektiv och behandlar frågor om bebyggelseutveckling, kommunikationer, markanvändning och miljö. Nu har vi snart passerat halvtid av denna vision och mycket av det som siades om i skriften har infriats med en allt större befolkningsström från landsbygden till städerna.
Våra avfolkningsområden blir allt större och idag lever 55 % av befolkningen i kommuner med bostadsöverskott, överdimensionerade infrastrukturer och ödsliga torg. Sedan 1995 har 208 av Sveriges 289 kommuner minskat sin befolkning. Denna utveckling ställer stora och utmanande krav på planerarkompetensen i dessa kommuner. Detta innebär att kunna krympa kostymen så att den passar till dagens situation. Det måste ges förutsättningar för att kunna vidareutveckla en kommun med vikande befolkningsunderlag.
Områden som särskilt bör uppmärksammas är våra skärgårdar, där man under några korta sommarmånader har en stor befolkning av sommargäster och turister medan man övriga delen av året har tomma hus, ödsliga vägar och brist på serviceinrättningar. Glesbygdsverket har i sin skrift ” Planering för åretruntboende i kust och skärgård” (juli 2001) påpekat detta problem. Förutsättningarna behöver förbättras för den helårsboende befolkningen att köpa bostäder, så att kvarboendet och inflyttningen stimuleras. Därmed underlättas också möjligheterna för kommunerna att upprätthålla servicen och arbetstillfällen i de traditionella samhällskärnorna.
Våra tillväxtområden har ett omvänt problem med bostadsbrist, överhettad infrastruktur, brist på tysta områden och bebyggelsebar mark. Här måste andra åtgärder till för att ge kommunerna incitament till att öka sitt bostadsbyggande. Boendepolitiken i Sverige kan inte längre utformas lika över hela landet. Det Stockholm kräver för att kunna utvecklas är helt olikt det som krävs i Norsjö i Västerbotten eller på Tjärnö i Bohuslän.
Regeringen har genom Post- och telestyrelsen i december 2000 gett fyra mobiltelefonioperatörer tillstånd att bygga ut nät för tredje generationens mobiltelefoni (UMTS-nät). Tillstånden är gratis och kravet på motprestation från det offentliga är att nätet skall ge mer än 99,8 % av befolkningen tillgång till nätet inom högst tre år. Ett ytterligare krav är att varje operatör skall uppnå minst 30 % täckning med egen utrustning samt att klara detta före den 31 december 2003. Inga krav ställdes vid tillståndsgivningen på hänsyn till natur- och kulturvärden eller på samutnyttjande operatörer emellan.
De nya näten kommer att innebära att ca 60 000 nya antenner/basstationer kommer att behövas för att full täckning skall ske om operatörerna inte samutnyttjar sin utbyggnad. Det är därför av stor vikt att operatörerna samarbetar med länsstyrelserna och kommunerna för att kunna använda befintliga master och höga byggnader som silon, industrier m.m. för att på detta sätt minimera antalet nya master. Lika viktigt är att operatörerna samordnar sina nät och samutnyttjar varandras master. Kommunerna måste också samarbeta över kommungränserna. Svenska Kommunförbundet beräknar att antalet nya master vid en samordning mellan operatörerna, kommunerna och länsstyrelsen kan bli 10.000 för hela landet.
I detta sammanhang får man inte bortse från den oro som en del människor hyser när det gäller strålningen från dessa master och antenner. Vi vet ännu för lite om vilka konsekvenser denna strålning har på människan, eftersom det är en relativt kort tid som dessa master och antenner varit i bruk och forskningen inte kommit särskilt långt. Det är därför av stor vikt att dessa antenner och master placeras så att de boendes oro begränsas.
Regeringen gav Boverket i uppdrag den 18 januari 2001 att redovisa vilken inverkan en utbyggnad av mobiltelenätet kan få för natur- och kulturvärden samt andra eventuella konflikter som rör markanvändandet. Boverket redovisade sitt uppdrag för regeringen i maj 2001och betonade då vikten av att operatörerna samordnar utbyggnaden.
Kristdemokraterna anser att särskild hänsyn ska tas till natur- och kulturvärden vid mobilnätsutbyggnaden.
I våra tillväxtkommuner är det ont om centralt placerad mark att bebygga. I takt med att samhället förändras kommer industrimark och mark för upplag att bli intressant för planering av bostäder. Det är då viktigt att marken saneras så att den uppfyller kriterierna för känslig markanvändning. I första hand ska den eller de som förorenat marken bekosta saneringen. Totalt beräknas det finnas 22 000 förorenade platser i Sverige, av vilka 15 000 platser idag är identifierade. Naturvårdsverket beräknar att den totala framtida kostnaden för efterbehandling av förorenad mark uppgår till 25 miljarder kronor. Detta innefattar även objekt med ansvarig markägare. Av de identifierade objekten uppskattar Naturvårdsverket att cirka 5 000 objekt behöver efterbehandlas och att cirka hälften av dessa saknar ansvarig. Ett problem är att den statliga saneringsförsäkringen endast avser förorenad mark där företaget eller ansvarig markägare fortfarande existerar men inte kan betala saneringskostnaderna.
I kommuner med stort exploateringstryck finansieras marksanering av exploatören. I små kommuner där bebyggelsetryck saknas finns inte samma möjlighet. Kommunerna kan då genom länsstyrelsen ansöka om medel för marksanering som Naturvårdsverket ansvarar för. Det finns dock inga klara regler för hur dessa statliga pengar för sanering skall fördelas annat än för att ”åtgärda från rikssynpunkt angelägna objekt”. Kristdemokraterna anser att det är av stor vikt att marksaneringspengar från staten garanteras långsiktigt och att dessa medel även kan användas till att exploatera förorenad mark för bostäder.
Tomträttsinstitutet har funnits sedan 1907 och infördes då som ett komplement till äganderätten. Dess syfte från början var socialpolitiskt för att även de med mindre pengar skulle ges möjlighet till att kunna bygga ett eget hem, och kommunerna upplät sin mark för bostadsbyggnation med en ganska låg tomträttsavgäld. Tomträtterna hade från början långa upplåtelsetider på mellan 26 och 100 år. När upplåtelsetiden var slut upphörde också tomträtten.
Denna lag har vållat huvudbry i de 165 kommuner som har tomträtt. Domstolsprocesserna om tomträttsavgälderna har varit många och komplicerade.
Lagen ändrades 1953 till att få en mer kommunalekonomisk inriktning, där kommunerna kunde tillgodoräkna sig värdestegringen av sin mark. Samtidigt blev tomträtterna ”eviga” och avgäldsperioderna reglerades för bostadsbyggnader till att vara minst 20 år.
Lagen ändrades igen 1968 men då i princip endast för att korta ned avgäldsperioderna till lägst 10 år. Sedan dess har inte mycket gjorts för att få till stånd en förenkling av tomträttsinstitutet, varför ingen betydande förenkling skett av denna komplicerade lag sedan 1953.
1977 tillsattes en Tomträttskommitté som presenterat två betänkanden, Tomträtt (SOU 1980:49) och Tomträttsavgäld (SOU 1990:23). Två lagrådsremisser, från 1997 och 1998, har också överlämnats av regeringen, men ingen lagändring har kommit till stånd. Under tiden växer överklagningsärendena hos domstolarna och en betydande del av kommunernas tekniska resurser får avsättas för dessa processer.
Inom tomträttsinstitutet är den långa avgäldsperioden ett av problemen. För att förenkla regelverket föreslår Kristdemokraterna årsvisreglerade avgäldsperioder istället för dagens på minst 10 år. Vidare bör tomträtternas avgäldsränta ses över. Avgälderna är komplicerat uppbyggda men kan förenklat sägas bestå av att avgälden är ränta gånger värdet på markens marknadsvärde. I lagrådsremissen från 1998 föreslås en fast ränta på 4,5 % för kommersiella fastigheter och 4 % för småhus. Räntan har stor betydelse, då värdet på marken kan vara så högt som 20 000 kr per kvm.
Sverige har cirka 98 000 tomträtter i 165 kommuner, varav många är små. När tomträtternas avgälder skall omregleras saknas ofta kontinuerlig kompetens i mindre kommuner, eftersom denna kunskap bara efterfrågas vart tionde år. Kostsam expertis får anlitas och tvister i domstol hotar att ta än mer kommunala medel i anspråk. Det behövs därför en förenkling av hur avgälden beräknas.
Frågan är också om avgäldsräntan skall vara föremål för lagstiftning eller om den ska bestämmas på samma sätt som andra räntor som har anknytning till boendet, t.ex. räntesatsen för beräkning av räntebidraget, vilken bestäms av Boverket. Detta sker så ofta som varje fredag i samråd med Riksgäldskontoret och på basis av statslåneräntan och bostadsobligationsräntan. Kristdemokraterna anser att en förändring av tomträttsinstitutet bör innebära att Riksgäldskontoret bestämmer avgäldsräntan liksom idag när det gäller statslåneräntan.
En ytterligare komplexitet i lagen om tomträtten är variabeln när man beräknar avgälden, dvs värdet av marken. Värdet på marken är extremt högt i våra storstäder och taxeringsvärdena används i många kommuner för att räkna fram avgälden. Höjs taxeringsvärdet så höjs avgälden oftast med samma procent. Ett exempel är från Göteborg där taxeringsvärdet höjts med 69 % i de västra stadsdelarna där det finns många tomträtter.
Med långa tidsintervall mellan omförhandlingar blir det orimliga höjningar av avgälden om markens värde stigit kraftigt. I den senaste lagrådsremissen föreslås att värdet av marken skall bestämmas olika beroende på om det är en kommersiell fastighet eller en för småhusandamål. För småhusändamål bestäms markvärdet vid den allmänna fastighetstaxeringen och för kommersiella fastigheter kommer fri värdering att ske vart femte år. Det vore rimligt om penningsvärdeförändringen ändras varje år och att den följer konsumentprisindex.
Kulturmiljön kan beskrivas som det samlade uttrycket för människans materiella och immateriella påverkan på den omgivande miljön. Sambandet mellan kultur, kulturarv och utveckling har allmänt fått en ökad betydelse, och kulturmiljöns betydelse för lokal och regional identitet och utveckling har lyfts fram i olika sammanhang. Bevarande av byggda miljöer och värnandet av god byggnadskultur hör till de frågor som engagerar många medborgare. Stora ansträngningar måste därför göras för att nybyggnationer ska anpassas till och integreras i befintlig bebyggelse av kulturhistoriskt värde.
Plan- och bygglagen ändrades 1996 med nya målsättningar om de allmänna intressen som skall beaktas vid beslut. Ändringarna i lagen innebär ett förstärkt krav på att kommunernas planeringsunderlag ska visa vilka värden och kvaliteter som finns i den byggda miljön. I underlagsmaterialet bör miljöns kulturvärden vara redovisade så att man förstår värdet dels hos enstaka objekt eller miljöer, dels sammanhanget i vilket de ingår. I plan- och bygglagen infördes 1999 krav på estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden, kommunikationsleder och andra anläggningar. Det finns alltså lagstöd för att beakta våra kulturmiljöer och att anpassa ny bebyggelse till den traditionella byggnadsstilen. Kristdemokraterna ser att det är avgörande att detta också kommer till uttryck i den kommunala planeringen.
EU har utfärdat direktiv för att utse skyddsområden inom olika biotopsystem kallat Natura 2000. Syftet med direktivet är att bidra till att säkerställa den biologiska mångfalden genom bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter inom EU:s territorium. Målsättningen är att tillskapa ett sammanhängande europeiskt ekologiskt nät av skyddade områden – Natura 2000. Detta arbete kan få stora effekter på markanvändningen och kan komma att påverka kulturmiljöer eftersom Natura 2000-områdena kommer att ha status som riksintresse.
Staden tillhör de mest komplexa och rikt sammansatta miljöer vi har. Staden står som sinnebild för mänsklig kultur, byggd både i kontrast till och i samklang med sin omgivning. Det är av stor vikt att våra städer förblir attraktiva boendemiljöer och kan hävda sig som framgångsrika marknadsplatser och besöksmål. Detta kräver en omsorg om den stadsmässiga karaktären som innehåller bra trafiklösningar, blandning av verksamheter och en genomtänkt syn på de offentliga platsernas karaktärer.
I rapporten från Teknisk Framsyn om ”Samhällets infrastruktur” skriver man om staden som arena med dess utmaningar och möjligheter. Som produktionsarena, marknads- och mötesplats bidrar staden till ekonomi, tillväxt och sysselsättning. Den ger goda förutsättningar för kontakter, nyhetsspridning och handel. Staden är även en arena för kultur och besöksnäring. Det sker en stark tillväxt av evenemang, konferenser och turism över hela världen, och stora och upplevelserika städer marknadsförs allt oftare som resmål. Svenska städer och stadsnära natur- och kulturområden har stora attraktionsvärden som besöksmål. Denna snabbt växande internationella upplevelseindustri representerar en betydande tillväxtpotential.
Offentliga byggnader och rum spelar stor roll för hur man upplever en stads karaktär och attraktivitet. Karaktärsfull arkitektur väcker uppmärksamhet och lockar besökare. Gator, torg och parker utnyttjas allt oftare för sportevenemang, festivaler och kulturaktiviteter. Folklivet är en upplevelse i sig. Upplevelsevärden är en viktig del av den urbana kulturen som särskilt de unga värdesätter.
Kollektivtrafiken skapar tillgänglighet och är ett stadsmässigt inslag i miljön. Många initiativ tas nu för att förbättra och förnya den offentliga miljön i stadskärnornas centrum. Att behålla attraktionskraften i stadens centrum innebär att man måste möjliggöra för affärsverksamheten att utvecklas. Ett attraktivt centrum innebär folkliv och aktivitet. De gröna rummen i stadsmiljön har en egen attraktivitet och behövs som en kontemplation till stadens livaktighet och rörelse. Försiktighet måste iakttagas vid förtätning av stadens centrum så att inte de gröna rummen utplånas.
Vid all planering av stadsmiljön är det viktigt att hitta stadens själ och ställa frågan om vad som är det genuina just för denna stad samt lyfta fram det som är av värde och som gör staden attraktiv. Vi måste lära oss av historien och se till att inga mer rivningar av stadskärnor får förekomma för uppförande av stora varuhus eller kontorskomplex.
Den fysiska planeringen av vår miljö skall självklart vara könsneutral men jämställdhet i planeringen innebär så mycket mer än genderperspektivet. Det gäller att i planeringen ha med de funktionshindrades situation och barnens perspektiv.
Men genderperpektivet är dock intressant utifrån hur planerarkompetensen ser ut i våra kommuner. Av alla arkitekter anställda i kommunens tjänst var 60 % män och följaktligen 40 % kvinnor år 2000. Av dessa med titeln stadsarkitekt var 85 % män och endast 15 % kvinnor. Detta bör uppmärksammas i den kommunala rekryteringen.
Boverket gav i januari1997 ut en rapport som heter ”Hela samhället”. Rapporten kom till på ett regeringsuppdrag som syftade till att studera markanvändningen, bebyggelsen och rumslig utveckling i ett jämställdhetsperspektiv. I ett kapitel som heter ”Olikheterna ger Helheten” tar man upp och analyserar manliga och kvinnliga planerare och hur de ser på sin roll som planerare. Där görs följande försiktiga generalisering: Män har större tro än kvinnor på att de kan påverka sin regions framtid. Männens ”aktivitetsrum” är stort, expansivt och aktivitetsinriktat med produktion, teknik och information i centrum. Gränser och avstånd överbryggs med informationsteknik och kommunikationsleder av olika slag. De kvinnliga planerarnas rum är istället lokalsamhället, bygden, regionen och sådant som är bra för alla svenska kvinnor.
Detta tyder på olika sätt att närma sig rumsliga frågor. Den manliga versionen är fylld av aktivitet och handlingskraft, av ”att göra”. Den kvinnliga har betydligt starkare drag av ”att vara” och strategin blir att möta och hantera sådant som man inte kan styra så att de negativa effekterna blir så små som möjligt.
I planering med jämställdhet som ledstjärna skall barn och ungdomar ha en självklar plats i den fysiska planeringen och i den byggda miljön. Planeringen skall ha med mycket mer av ”en-meters-perspektivet”, dvs hur miljön ser ut på barnens nivå, hur barn begriper och uppfattar det vi planerar. Det gäller utformningen av våra gaturum, offentliga platser, skolgårdar, bostadsplanering m.m.
I FN:s konvention om barnens rättigheter står det i artikel 3 att barnens bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Planering av vår miljö rör i högsta grad våra barns miljöer.
I artikel nr 12 i barnkonventionen står det vidare att det barn som är i stånd att bilda egna åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till ålder och mognad. Konventionen säger med andra ord att den fysiska planeringen skall ske i samråd med barnen, inte för barnen.
Ur jämställdhetssynvinkel skall vid all planering uppmärksammas de äldres och de funktionshindrades situation. Tillgänglighetsaspekten vid planering är särskilt värd att uppmärksammas. I propositionen ”Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken” sägs att alla offentliga platser skall vara tillgängliga för alla till år 2005. Kristdemokraterna anser att bankomaterna är en sådan offentlig anläggning som i allmänhetens ögon skall vara tillgänglig för funktionshindrade vilket de inte är idag. Bankomater betraktas som inredning och omfattas därför inte av bygglagstiftningen. Om bankomater klassificeras som ”stadigvarande produkter infogade i byggnadsverk” kan de också behandlas under PBL.
Riksdagen beslöt den 14 juni 2000 om en ny organisation för finansiering av forskning och utvecklingsarbete. En ny myndighet inrättades och tre nya forskningsråd etablerades. Ett av dessa forskningråd inriktades på miljö, areella näringar och samhällsbyggande och förkortas FORMAS. Två av de fem forskningsområden som ligger under FORMAS är:
Bebyggelse – forskningen skall bidra till byggnader och anläggningar som är stimulerande, trygga, hälsosamma och energi- och resurseffektiva. Stöd kan även ges till utvecklingsarbete och experimentbyggande.
Samhällsplanering – forskningen skall bidra till en hållbar utveckling av städer, landsbygd och regioner.
Miljö-, Jordbruks- och Näringsdepartementen anger inriktningen på forskningsanslagen för FORMAS genom sina regleringsbrev. Under den kommande ansökningsperioden kommer tre ämnesövergripande områden att vara prioriterade när det gäller forskningen. Dessa tre områden är:
risker och riskbedömningar med den nya biologin inom den areella näringen
stadsmiljö och den hållbara stadsutvecklingen – det offentliga rummet, kollektivtrafiken, gröna områden, det europeiska perspektivet
ekonomin för ett hållbart samhälle.
Kristdemokraterna vill betona vikten av att forskningen inom områdena bebyggelse och samhällsplanering kan accentueras i framtiden och att den statliga finansieringen är långsiktig. Sverige har en planerartradition som bygger på ett underifrånperspektiv och ligger på den kommunala nivån, nära de medborgare som berörs. I ett internationellt perspektiv är vår planerarsyn unik och den kan berika många länders ofta toppstyrda hierarkiska planering. Den svenska planerartraditionen har en stark demokratisk prägel med människan i centrum. Det är ett arv som ska värnas, utvecklas genom forskning och som Sverige bör framhäva i det regionala utvecklingsarbetet inom EU (European Spatial Development Perspective).
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
|
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Harald Bergström (kd) |
|
Johnny Gylling (kd) |
Ulf Björklund (kd) |
|
Caroline Hagström (kd) |
Tuve Skånberg (kd) |
|
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Magnus Jacobsson (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |