Kristdemokratisk boendepolitik grundar sig på medvetenheten om att familjer som har frihet att välja den boendeform som passar dem bäst också skapar en boendemiljö som främjar en harmonisk uppväxt för barn och ungdomar. Därför ska en god uppväxtmiljö för barn och ungdomar främjas genom samhälls- och bostadsplanering. Den segregation i boendet som skapades främst under 1970- och 80-talen måste brytas. De främsta möjligheterna att skapa integration handlar om tillgång till arbete och att bostadsområdena tillgodoser önskemål om olika upplåtelseformer.
Det behövs samlade insatser för att skapa gemenskap, öka trygghet och social kontroll. Integration handlar också om brottsförebyggande insatser. Detta arbete kan stödjas genom tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott. Kommunerna måste ta tillvara sin möjlighet att använda en mångfald av boendeformer för att tillgodose bostaden som ”en social rättighet” för de enskilda personer som inte själva klarar att få ett stadigvarande boende. Samrådsförfarande måste ske inför hot om vräkning. En nollvision mot hemlösheten behöver skapas.
Boendeintegration innebär också att tillgängligheten för personer med funktionshinder tillgodoses. Metoder behöver utvecklas för att ta tillvara den erfarenhet handikapporganisationerna innehar. Staten måste självklart vara en part inom ansvars- och finansieringsprincipen för att tillgodose behovet av tillgängliga bostäder och närmiljö för personer med olika funktionshinder.
1 Sammanfattning 5
2 Innehållsförteckning 6
3 Förslag till riksdagsbeslut 7
4 Byggande för boendeintegration 8
4.1 Blandad bebyggelse 9
5 Brottsförebyggande insatser 9
5.1 Fysisk planering 10
5.2 Tydliga riktlinjer 11
6 Boendesociala frågor 11
6.1 Bryt segregationen för funktionshindrade 12
6.2 Ett hårdnande samhällsklimat 12
6.3 Hemlösa och behovet av en nollvision 13
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att öka boendeintegrationen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sträva efter att alla boendeområden ger möjlighet till olika upplåtelseformer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av brottsförebyggande policy i kommunernas översiktsplaner.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att socialtjänstlagen skall ge stöd för boende som en social rättighet.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av lagstiftningen kring vräkningsförfarande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om staten som part i ansvars- och finansieringsprincipen för ett tillgängligt samhälle.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rikstäckande kampanj med en nollvision för hemlösheten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Kommittén för hemlösa får ett förlängt förordnande.1
1 Yrkandena 5, 8 och 9 hänvisade till SoU.
Under perioden 1965–1974 byggdes 100 000 lägenheter per år i det s.k. miljonprogrammet. Detta var från början ett svar på den bostadsbrist som uppstod i samband med inflyttningen till storstäderna. Få och stora aktörer stod för en mycket rationaliserad produktion på bekostnad av estetiska, sociala och kulturella världen. Detta har i många fall lett till att områden präglats av historielöshet och anonymitet där sociala band klippts av och delaktigheten undergrävts.
Under 1970-talet byggdes också stora mängder småhus som blev tillgängliga för en bred allmänhet. Inflation, skattesubventioner och räntebidrag gjorde att det under några år var mycket förmånligt att köpa sin bostad. Resultatet blev en tydlig segregation mellan familjer med goda ekonomiska möjligheter och de med små ekonomiska möjligheter, i synnerhet invandrarfamiljer, vilka hänvisades till mindre attraktiva områden med uteslutande hyreslägenheter. Trenden visade sig svår att bryta och bostadssegregationen kulminerade på 1980-talet, för att sedan mer eller mindre permanentas. Stagnationen på bostadsmarknaden har gjort det än svårare att bryta segregationen, vilken i kombination med relativt hög arbetslöshet ökar risken för social utslagning. Ett utmärkande drag i s.k. utsatta områden är också bristen på delaktighet i den lokala utvecklingen. Det utanförskap som blir en konsekvens leder till motsättningar mellan olika sociala och etniska grupper.
De negativa följderna av denna bostadspolitik måste motarbetas. Storstadskommittén har konstaterat att stat och kommun satsat mycket stora belopp för att motverka segregationen under de senaste tre decennierna. Kommittén konstaterar samtidigt att resultaten inte står i proportion till insatserna. I framtiden handlar det om att bygga mer genomtänkt, med hänsyn också till estetiska värden. Behovet av statushöjande insatser är påfallande. Ett gott exempel på där detta genomförts är Gårdsten i Göteborg. Där har man i samverkan mellan myndigheter, frivilliga krafter och de boende lyckats uppnå goda resultat i närmiljön. Olika gruppers kunskaper och erfarenheter måste tas tillvara i detta arbete, inte minst kvinnors och invandrares, som traditionellt fått stå tillbaka. Vägen bort från segregation är lång. En del i det hela är att incitament måste skapas för företag, institutioner och myndigheter att etablera sig även i utsatta områden. I Kista, Stockholm, har satsningar i samverkan med näringslivet lett till utbildning och arbete med påtaglig förbättring av trivseln i området. Ytterligare ett exempel är bostadsområdet Navestad i Norrköping som nyligen tilldelades SABO:s miljöpris för goda integrationsinsatser.
Allt detta måste kombineras med en positiv skol- och fritidsmiljö samt ökat boendeinflytande. Investeringsprogram för miljonprogramsområdena och andra utsatta områden måste prioriteras. Detta kan dock inte styras av staten, utan måste växa fram tillsammans med de boende och den ansvariga kommunen.
Den mest kraftfulla åtgärden för att motverka segregation är dock att se till att alla bostadsområden har en blandad bebyggelse med flera olika upplåtelseformer. Kommunerna ska minst en gång under mandatperioden ta ställning till översiktsplanens aktualitet. I översiktsplanen ska enligt 2 kap. plan- och bygglagen de allmänna intressen redovisas som bör beaktas vid beslut om användningen av mark- och vattenområden, bl.a. kommunens syn på hur den byggda miljön ska bevaras och utvecklas. Kommunen ska samråda med länsstyrelsen, regionplaneorgan och andra kommuner som berörs av förslaget. Kristdemokraterna ser att boendeplanering i samband med översiktsplanen ger goda möjligheter att stimulera utvecklingen mot en bättre fördelning av olika boende- och upplåtelseformer i kommunerna.
För att åstadkomma ett effektivt, långsiktigt och uthålligt brottsförebyggande arbete måste en mängd olika åtgärder vidtas. I detta sammanhang kan också brottsförebyggande åtgärder som är bebyggelseinriktade spela en roll. Kartläggnings- och målformuleringsarbetet måste göras i samverkan med dem som är berörda: medborgare, det lokala föreningslivet samt företrädare för offentlig och kommersiell verksamhet i det aktuella området. Kommunerna bör upprätta en brottsförebyggande policy som framgår av översiktsplanen. En sådan policy kan innehålla principiella ställningstaganden om hur stadens struktur bör utvecklas för att motverka brott, hur stadskärnans ska utvecklas och idéer om hur bostäder, arbetsplatser och handel kan blandas i bebyggelsemiljön.
Kristdemokraterna föreslår därför att plan- och bygglagen ses över i syfte att underlätta införandet av en brottsförebyggande policy i kommunernas översiktsplaner.
Den starka befolkningstillväxten i städerna under 1960- och 70-talen blev möjlig genom storskaligheten i byggandet. Det utpräglat kortsiktigt rationella sättet för byggande och förvaltning av bostadshusen ledde till stereotypa områden där bl.a. utformningen av gångtunnlar för att separera trafik och grönområden underlättade brottsligheten. Brådskan att bygga bort bostadsbristen ledde till att den sociala kontrollen, där grannar innebär ett stöd för varandra, byggdes bort.
I utsatta stadsdelar, områden som präglas av hög arbetslöshet, stor omflyttning, hög andel invandrare och hög andel socialt utslagna personer, är otryggheten och risken att bli utsatt för kriminalitet väsentligt högre än i andra stadsdelar. En stor del av brotten är inte planerade utan sker därför att tillfälle ges. Det krävs samlade insatser för att komma tillrätta med problemen genom förbättrad boendemiljö och ökat boendeinflytande för att skapa större gemenskap, ökad trygghet och social kontroll.
Problemen med otrygghet och brottslighet är dock inte koncentrerade till någon viss typ av bostadsområde. En Sifoundersökning i augusti 2000 visade att var tredje ung kvinna (15–29 år) som känner sig otrygg är rädd för våldtäkt i det egna bostadsområdet. Var femte som bor i lägenhet har någon gång känt sig rädd eller otrygg i sitt bostadsområde.
En väg för att uppnå tryggare boendemiljöer går via brottsförebyggande fysisk planering. Det finns behov av tydligare riktlinjer för kommunerna och bostadsmarknadens aktörer att arbeta utifrån.
En rad aspekter finns av den brottsförebyggande planeringen. Hus, portar, gårdar och parkeringsplatser behöver bli ordentligt upplysta. Tvättstugor göras säkrare och källardörrar förstärkas. Parkeringshus och stora garage kan göras lättare att överblicka genom att de delas in i mindre enheter. Övervakning med kameror är ett sätt att öka tryggheten. Vid nybyggnation är det generellt sett viktigt att undvika nischer, vrår, hörn, indragna dörrar m.m. där det är enkelt att gömma sig. Oöverskådliga ”fällor” som återvändsgränder, portaler eller isolerade trappor bör undvikas. Tyvärr innebär detta att den estetiska utformningen och förebyggandet av brottslighet kan hamna i konflikt.
Goda exempel på riktlinjer för brottsförebyggande planering finns att hämta från Danmark. Danska Ingenjörsföreningen utarbetade 1990 rekommendationer för brottsförebyggande åtgärder i bebyggelsen. Rekommendationerna kan sammanfattas i följande punkter:
integrerade stadsmiljöer planerade för användning hela dygnet
tydlig zonering som främjar ansvars- och tillhörighetskänslan
vackra och väl underhållna byggnader och miljöer
fysiska barriärer och formaliserad övervakning i utsatta miljöer.
De danska rekommendationerna har legat till grund för bostadsområdet Sibeliusparken i Köpenhamn som färdigställdes 1994. Danska Statens Byggeforskningsinstitut har konstaterat att metoderna har haft direkt inverkan på brottsligheten. I Danmark har man valt att betona sociala och symboliska brottsförebyggande hinder. Fysiska hinder har en mer underordnad roll men vissa riktlinjer har dragits upp, såsom att entrén till det privata rummet flyttas ut från själva byggnaden så att närmiljön lättare kan observeras från bostäderna. Vidare har konstaterats att fysiska avgränsningar för mindre grannskap påverkar samhörighetskänslan liksom hushöjden och antalet entréer.
I Sverige verkar flera aktörer på bostadsmarknaden för att de boende ska ha både teknisk och social trygghet. Förvaltningen har på många ställen decentraliserats. Grannsamverkan sker i samarbete med närpolisen, och skadeförebyggande åtgärder vidtas i samarbete med försäkringsbolag. Trapphusombud utses och information om vart de boende kan vända sig vid problem finns uppsatt i trappuppgångarna. Vissa företag har organiserat grupper av anställda som reser ut till bostäder där det förekommit störningar. Värdar arbetar också med tekniska standarder för bl.a. ytterdörrar och fönster och strävar efter att placera lägenhetsförråd i direkt anslutning till bostaden.
De allmännyttiga bostadsföretagen satsar miljoner på ökad säkerhet. Enbart allmännyttan i Stockholm förband sig i förra årets uppgörelse med hyresgästföreningen att satsa cirka 150 miljoner kronor på underhåll och trivsel i bostadsområdena.
För att vinna än mer insteg i planeringen behöver det brottsförebyggande arbete som sker runt om i landet uppmärksammas och stödjas från centralt håll.
I september 1998 presenterade Boverket rapporten ”Brott, bebyggelse och planering”. Där pekas på brottsförebyggande åtgärder i stadskärnor och på allmänna platser, i utformningen av byggnader och byggnaders närmiljö liksom i förvaltningen av bostadsområden. Rapporten togs fram på uppdrag av regeringen. Tanken var att inspirera kommunerna att i sina översiktsplaner ta hänsyn till invånarnas säkerhet genom att planera och bygga bort brott. Boverket vill också att varje bygglov ska prövas med tanke på om det riskerar att underlätta kriminalitet. Få kommuner har arbetat på det här sättet och ännu färre har gjort konsekvensbeskrivningar av säkerheten vid ny- eller ombyggnationer. Det är viktigt att Boverkets tankar tillämpas praktiskt i kommunerna.
Kristdemokraterna anser därför att Boverket bör ges i uppdrag att för kommunerna utarbeta tydliga riktlinjer för bebyggelseinriktade hinder mot brott.
Det åligger enligt regeringsformen (1 kap. 2 §) det allmänna att trygga den enskildes rätt till bostad. Kommunerna har denna uppgift. Före 1998 kunde prövning ske genom förvaltningsbesvär. I Sverige finns (frånsett rätten till specialanpassad bostad för äldre och funktionshindrade) ingen rättslig reglering, ingen rätt till bostad ens för de mest utsatta individer som aldrig kommer att få bostad på den vanliga marknaden. Varje persons rätt till bistånd prövas individuellt. Ett fungerande system med sociala förturer, sociala kontrakt och andra former av hjälp med att skaffa en bostad måste vara fundamentalt i socialtjänstlagens yttersta mening. Kristdemokraterna vill därför betona vikten av att socialtjänstlagen också i praktiken ska ge stöd för boende som en social rättighet.
Det är angeläget att det finns ett tillräckligt utbud av hyresbostäder till självkostnad, vilka är attraktiva för alla grupper i samhället. Här spelar givetvis de kommunala bostadsbolagen en viktig roll. Kommunen kan använda en mångfald av boendeformer för de grupper som inte själva klarar att få ett stadigvarande boende. Stödet måste dock riktas till den enskilde, och olika kontrakt bör kunna slutas och metoder diskuteras för att uppnå målet för alla. De privata fastighetsägarna arbetar efter ”god sed” och har stora möjligheter att stödja kommunerna för att uppnå ett boendesocialt mål som undanröjer behovet av särskilda ”socialbostäder”.
Lagstiftningen vad gäller vräkning (jordabalken 12 kap. 42–44 §§) är idag mycket restriktiv. Den enskildes möjligheter blir ytterst beroende av kommunens samarbete med fastighetsägaren. I flera kommuner finns ett gott samarbete där socialtjänsten går in som stöd för den enskilde och fastighetsägaren. Det finns dock ett behov av att utveckla samrådsförfarandet. Kristdemokraterna anser att ett samrådsförfarande bör vara obligatoriskt inför hot om vräkning och att lagstiftningen därför behöver ses över.
1993 antog FN:s generalförsamling 22 standardregler för att säkerställa att personer med funktionshinder har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter som andra medborgare. Om dessa standardregler ska kunna efterlevas måste handikapperspektivet finnas med på alla nivåer och i alla verksamheter i samhället. Kristdemokraterna vill särskilt betona vikten av att de olika handikapporganisationerna ges möjlighet att öva inflytande på utformandet av olika tillämpningsföreskrifter. Handikappolitikens mål om mångfald, delaktighet och jämlikhet kan endast realiseras genom att lagstiftning och regler baseras på de berörda människornas upplevelser, situation och kunskap. Ett brett samråd med representanter för människor med alla typer av funktionshinder är en förutsättning.
Det är rimligt att de olika handikapporganisationerna kan presentera kravlistor med vad som ur deras synvinkel behöver uppmärksammas och tas hänsyn till vid samhällsplanering och byggnation. Ett antal kommuner har gjort en s.k. handikapp-guide som anger tillgängligheten i olika byggnader och på olika platser inom kommunen. Dessa är viktiga för utveckling och uppföljning.
Kostaderna för ökad tillgänglighet måste täckas enligt ansvars- och finansieringsprincipen, där staten är en part. Förutom att statliga myndigheter ser till att lokaler, verksamhet och information är tillgängliga för personer med funktionshinder, bör staten anslå pengar för genomförandet av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken. Bland annat för att stödja kommunernas arbete med handikappanpassningen föreslår Kristdemokraterna att de generella statsbidragen till kommunerna höjs.
Dagens samhällsutveckling förstärker individualismen. När människor blir alltmer individualistiska finns en risk att nätverken försvinner för de personer som är på väg att slås ut ur samhället. Människan utvecklas och mår bäst av att leva i en gemenskap som präglas av omtanke, ansvarstagande och solidaritet. Alla människor måste räknas och omfattas av samhällsgemenskapen.
Kraven på normalitet blir också allt strängare, vilket utgör ett hot mot människor som är på väg att slås ut ur samhället, däribland de hemlösa. Många hemlösa vill inte söka hjälp, därför att de inte orkar dra hela sin livshistoria gång på gång. En stor del av de hemlösa har psykiska problem och befinner sig i hemlöshet på grund av att psykiatrireformens intentioner inte fullt ut genomförts. Vårdsektorn måste återigen ta sitt ansvar för denna grupp. Ett välfärdssamhälle värt namnet måste kunna härbärgera de människor som inte direkt faller inom ramen för det som betraktas som normalt.
Inom missbrukarvården har det skett en förskjutning från långvariga institutionsbehandlingar mot öppenvård, korta vårdtider och skyddat boende med stöd. Detta ställer stora krav på framför allt kommunernas socialtjänst. Sedan många år finns ett antal ideella organisationer som är inriktade på att rehabilitera missbrukare. Stat, landsting och kommuner är i mycket stort behov av alla ideella insatser på detta område. Det frivilliga arbetet är en förutsättning för att missbrukarvården inte helt ska haverera. Olika metoder används för att hjälpa missbrukande hemlösa. Vårdprogram upprättas för att kunna leda till ett eget boende. Krav ställs ofta på absolut drogfrihet, vilket kan utgöra ett hinder för äldre missbrukare. Det måste finnas en öppenhet om vilken metod som bäst gagnar den enskilde.
Kristdemokratin vänder sig såväl mot individualismen som kollektivismen. Människan föds aldrig till ensamhet. Hon föds alltid med relationer till andra. Det är i samspelet med andra som individen utvecklas till en unik personlighet. Kristdemokraterna utgår från den enskilda människan i ett försök att finna ett alternativ till att varje individ ska klara sig själv eller att samhället ska ta hand om alla problem.
Som hemlösa räknas uteliggare, boende på härbärgen, ungkarlshotell, hotellhem, kategorihus eller andra bostäder av uppenbart tillfällig karaktär. Hit räknas också bostadslösa som är intagna på institutioner för vård.
Officiellt finns drygt 10 000 hemlösa i vårt land, men mörkertalet är stort. Kvinnor utgör cirka 20 procent. 1993 var genomsnittsåldern bland de hemlösa 38 år. Kvinnorna var yngre än männen. 17 procent av samtliga hemlösa kvinnor hade kvar vårdnaden om sina barn. I slutet av april 1999 fanns det cirka 1 200 personer i Sverige som var uteliggare eller bodde på härbärge. Det var något fler än vid räkningen 1993, då 1 045 personer rapporterades. Av de hemlösa har 20 procent varit det i minst fyra år och 500 personer har varit hemlösa i tio år eller mer. 70 procent i gruppen har missbruksproblem och 35 procent är psykiskt sjuka.
I en kartläggning från 1993 hade enbart 30 procent av dem som kontaktat frivilligorganisationerna också rapporterats från socialtjänsten. Detta tyder på att socialtjänsten och frivilligorganisationerna har olika målgrupper. Det är därför viktigt att de ideella organisationernas roll uppvärderas.
Idag baseras det kommunala ansvaret i bostadsfrågor i allt väsentligt på kommunallagen (1991:900) och socialtjänstlagen (1980:620). Kommunen har enligt socialtjänstlagen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Kommunerna har ett ansvar för att erbjuda bostäder också till hushåll som själva har svårt att göra sig gällande på bostadsmarknaden. De måste därför ha tillgång till bostäder för att kunna möta det sociala bostadsbehovet. Detta sker bäst i samverkan med såväl de allmännyttiga bostadsföretagen som övriga fastighetsägare.
Var femte anstaltsklient som friges är bostadslös. Det är viktigt att de dömda i alla avseenden förbereds och tränas inför sin kommande frigivning. Ett utslussningsboende måste skapas för att förbättra förutsättningarna för dem som ska anpassa sig till ett liv i frihet.
Till de grundläggande behoven hos människan hör att ha en bostad, en plats som kallas ett hem, en plats som är ens tillflyktsort. Det är därför en skamfläck för oss politiker att veta att kvinnor och män med psykiska funktionshinder bor på gatan i ett land som alltid legat högt i välståndsligan. Det behövs en nollvision, en politisk vilja att verkligen lösa problemen kring hemlösheten. Kristdemokraterna anser att regeringen bör ta initiativ till en rikstäckande kampanj med en nollvision för hemlösheten.
Den planerade folk- och bostadsräkningen kan skapa förutsättningar för en sådan kampanjs framgång genom att ta fram ett bättre underlag om hemlöshetens omfattning.
I december 1998 tillsattes en parlamentarisk kommitté med uppgift att utreda den samlade problematiken kring hemlöshet. 30 miljoner kronor har också avsatts för att i samverkan driva olika projekt i syfte att utveckla och utvärdera kvalitet och resultat i arbetet mot hemlöshet i hela landet. Kommitténs uppdrag löper till och med utgången av år 2001. Kristdemokraterna ser positivt på de utvecklingsmedel som redovisas i budgeten om 10 miljoner kronor per år även kommande treårsperiod. Kommittén bör dock fortsätta sitt arbete även efter 2001 och uppdraget då breddas till att också handla om missbrukarvård i samarbete med myndigheter och organisationer. Kristdemokraterna föreslår därför att Kommittén för hemlösa får ett förlängt förordnande.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
|
Annelie Enochson (kd) |
Harald Bergström (kd) |
|
Johnny Gylling (kd) |
Ulf Björklund (kd) |
|
Tuve Skånberg (kd) |
Caroline Hagström (kd) |
|
Lars Gustafsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Magnus Jacobsson (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |