Riksdagen beslutar om ändring av 1 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 1 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 1 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av 3 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 3 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 3 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av 4 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 5 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 4 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar om ändring av 5 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär – om yrkande 7 avslås – att regeringen lägger fram förslag till ändring av 5 § lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om boendeplanering och miljökvalitetsmål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ekologisk hållbarhet och boendeplanering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om innehållet i kommunal boendeplanering.
Rätten till en bostad har delvis stärkts i samband med införandet av lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Dessvärre är lagen otillräcklig och otydlig i sin nuvarande utformning, vilket gör den tandlös.
Boverket har i remissvar gjort kommentarer till lagstiftningens utformning och tankarna kring kommunernas bostadsförsörjningsansvar. Vänsterpartiet är till stor del enig med Boverkets synpunkter och följer därför upp med förslag till lämpliga åtgärder och ändrad lydelse i bostadsförsörjningslagen. Den allmänna inriktningen är att skriva om lagen så att den blir en lag för övergripande boendeplanering.
Första paragrafen gäller kravet på att kommunerna skall planera för bostadsförsörjningen. Hur kommunerna skall bedriva sin bostadsförsörjningsplanering framgår inte och vad den skall omfatta regleras inte. Det är stor skillnad jämfört med vad som gällde fram till 1993 i den gamla lagen. Vänsterpartiet kräver att kommunerna skall upprätta särskilda boendeplaneringsprogram. Dessa skall antas av kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod. Samrådsförfarandet mellan berörda kommuner bör regleras när det gäller regionala boendeplaneringsprogram. Det kräver en översyn och förändring av det kommunala planmonopolets status i förhållande till den regionala planeringen. Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med det som anförs ovan.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
1 § Varje kommun skall planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Vid planeringen av bostadsförsörjningen skall kommunen, om det behövs, samråda med andra kommuner som berörs av planeringen. Riktlinjer för bostadsförsörjningen skall antas av kommunfullmäktige. |
1 § Varje kommun skall upprätta boendeplaneringsprogram i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och för att främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs. Kommunen skall samråda med andra kommuner som berörs av planeringen i syfte att skapa regional samordning. Boendeplaneringsprogram skall antas av kommunfullmäktige minst en gång per mandatperiod. |
Tredje paragrafen innebär i nuvarande lydelse att inrättande av bostadsförmedling och regionalt samarbete är frivilligt. Regeringen kan kräva att en kommun anordnar förmedling eller samarbetar regionalt. Vänsterpartiet kräver att bostadsförmedlingarna skall vara obligatoriska med rätt till undantag om det finns skäl för det. Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med det som anförs ovan.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
3 § Om det behövs för att främja bostadsförsörjningen skall en kommun anordna bostadsförmedling. Om två eller flera kommuner behöver gemensam bostadsförmedling, skall dessa kommuner anordna sådan bostadsförmedling. Regeringen får förelägga en kommun att anordna kommunal bostadsförmedling enligt första stycket. |
3 § En kommun skall anordna bostadsförmedling. Gemensam bostadsförmedling kan anordnas av två eller flera kommuner. Regeringen får bevilja dispens från anordnande av bostadsförmedling om särskilda skäl föreligger. |
Fjärde paragrafen reglerar hur en kommunal bostadsförmedling skall bedrivas och hur köavgift kan tas ut. Boverket anser att kommunen inte behöver bedriva verksamheten i egen regi för att den skall räknas som kommunal. Vänsterpartiet anser dock att kommunen bör ha en majoritet i inflytandefrågorna över bostadsförmedlingens verksamhet. Köavgifterna bör kunna räknas av mot den förmedlingsavgift som den som får en lägenhet måste betala förutom köavgiften. Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med det som ovan anförs.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
4 § En kommunal bostadsförmedling som förmedlar lägenheter i turordning efter kötid får, utöver sådan förmedlingsersättning som får tas ut vid yrkesmässig bostadsförmedling enligt 12 kap. 65 a § jordabalken, ta ut en avgift för rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Kravet på förmedling efter kötid skall inte hindra att ett begränsat antal lägenheter som är tillgängliga för kön fördelas enligt ett förturssystem. Köavgiften får tas ut för högst ett år i taget. Kommunen får bestämma avgiften och grunderna för hur den skall tas ut. |
4 § En kommunal bostadsförmedling som förmedlar lägenheter i turordning efter kötid får ta ut en avgift för rätten att stå i kö (köavgift) av den hyressökande. Kravet på förmedling efter kötid skall inte hindra att ett begränsat antal lägenheter som är tillgängliga för kön fördelas enligt ett förturssystem. Köavgiften får tas ut för högst ett år i taget. Kommunen får bestämma avgiften och grunderna för hur den skall tas ut. Förmedlingsersättning som får tas ut vid yrkesmässig bostadsförmedling enligt 12 kap. 65 a § jordabalken, skall reduceras med motsvarande belopp som tas ut i avgift i enlighet med första stycket. |
Femte paragrafen rör kommunernas redovisning av bostadsplaneringen för staten. Lagen gör inte kommunen skyldig att redovisa sina bostadsförsörjningsplaner, men regeringen kan vid behov begära in särskild information om den via länsstyrelsen. Detta är inte tillräckligt. Vänsterpartiet kräver att kommunen skall redovisa sina boendeplaneringsprogram minst en gång per mandatperiod till regeringen via länsstyrelsen. Riksdagen bör besluta om ändring av lagen i enlighet med nedanstående förslag. Om yrkandet avslås bör riksdagen begära att regeringen lägger fram förslag till ändring i enlighet med det som anförs ovan.
|
Nuvarande lydelse |
Föreslagen lydelse |
|
5 § En kommun skall lämna regeringen de uppgifter om kommunens bostadsförsörjningsplanering som regeringen begär. |
5 § En kommun skall lämna länsstyrelsen uppgifter om kommunens boendeplanering minst en gång per mandatperiod. |
Målsättningen om ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle kräver noggrann planering och där ingår naturligtvis bostaden som en viktig del. Bostäders utformning och placering måste kopplas till trafik- och miljöplaneringen och är således en del av infrastrukturplaneringen. Boendet måste även ses i relation till arbete, där tänkandet i arbetsmarknadsregioner bryter kommungränserna, och därmed ifrågasätter det kommunala planmonopolet. Bostäders utformning och placering har stor betydelse för flera sociala frågor, t.ex. segregation, tillgänglighet i inre och yttre miljö, kommunal och kommersiell service, trygghet och trivsel. Bostadsområden skall dessutom vara vackra och tillgängliga och erbjuda både privata och offentliga miljöer.
Bland de 15 miljökvalitetsmål, som riksdagen antagit, finns målet om en god bebyggd miljö med en rad etappmål som skall uppnås redan 2010. Bland dessa kan nämnas följande:
Ett varierat utbud av bostäder, arbetsplatser, service och kultur skall skapas, så att bilanvändningen minskar.
Kulturhistoriska och estetiska värden skall tas tillvara och utvecklas. 2010 skall också den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen vara identifierad och ett program för att skydda dessa värden skall finnas.
Grönområden och vattenområden i tätorter och tätortsnära områden skall bevaras och utvecklas.
Miljöbelastningen från energianvändningen i bostäder och lokaler skall minska och vara lägre än 1995.
Trafikbuller i bostäder skall minskas med 5 % jämfört med 1995.
Det krävs ett snabbt beslut om att kommunerna skall upprätta obligatoriska boendeplaneringsprogram för att kunna förverkliga miljökvalitetsmålet och dess etappmål till och med 2010. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna vad som anförs ovan om boendeplaneringsprogram och miljökvalitetsmålen.
Genom förbrukningen av naturresurser och energi finns ett direkt samband mellan belastningen på miljön och användningen av mark och vatten. Förändringar i den byggda miljön och hur den förvaltas är av avgörande betydelse för utvecklingen av ett hållbart samhälle.
Vänsterpartiet vill ställa höga krav på samhällelig samverkan för ekologisk hållbarhet. Samtliga aktörer måste ta sitt ansvar i samhällsplanering, byggande, förvaltning och boende. Det omfattar förändringar inom redan byggda miljöer och det ställer höga krav på miljöanpassning i tillkommande bebyggelse. Det förutsätter ett planeringsperspektiv som väger samman de ekologiska, ekonomiska och sociala aspekterna med markanvändnings- och bebyggelsefrågorna. Det samlade underlaget bör ingå i ett boendeplaneringsprogram.
Uppvärmning av bostäder står för en stor del av energiförbrukningen i samhället. Vid ny- och ombyggnad skall energiförbrukningen minimeras genom bästa möjliga val av uppvärmnings- och ventilationssystem.
Transporter till och från bostaden förbrukar mycket energi, särskilt biltransporter. Vid planering av nya bostäder och förändringar i befintlig bebyggd miljö skall höga krav ställas på energisnåla transportmöjligheter och minskad bilanvändning.
Genom obligatoriska miljö- och energideklarationer kan miljöbelastning och energianvändning till följd människors nyttjande av den bebyggda miljön tydliggöras. Deklarationerna bör omfatta all bebyggd miljö och tillhandahållas av alla fastighetsägare. Det skulle ge de boende ökade möjligheter att ställa krav på sitt boende och dess utveckling mot ekologisk hållbarhet.
Framtagandet av boendeplaneringsprogrammen bör ha sin utgångspunkt i det enskilda bostadsområdet, med ett tydligt boendeinflytande och med en helhetssyn där boendet och boendemiljön står i centrum för en rad frågor. Arbetet berör en rad områden och kräver därför ett stort mått av samarbete över förvaltningsgränser och kommunala nämnder, där varje infallsvinkel och synpunkt skall utgå från ett helhetstänkande med målet att uppnå ett ekologiskt och socialt hållbart samhälle.
Människan skall stå i centrum för utformningen av bostäder och bostadsområden. Hög kvalitet i boendet bidrar till social och ekologisk hållbarhet. Det förutsätter närhet till grönska och vatten, frihet från buller, samt luft och ljus i boendet. Det förutsätter också god estetik och medveten färgsättning och formgivning i boendemiljöerna. Befintlig bebyggelse måste vårdas väl. Kulturhistoriska bebyggelsemiljöer är värdefulla och skall hanteras varsamt och bevaras så långt möjligt.
Boendemiljöer skall anpassas till de människor som bor där. Omfattande krav bör ställas för att garantera hög kvalitet i bostaden och dess omgivning. De problem som uppstår med skadliga ämnen och ljud måste bekämpas med tydliga regler om begränsningar och ansvar. Boende skall skyddas från ohälsosamma boendeförhållanden på grund av radon, mögel, dålig ventilation, buller etc.
Systemet med egenkontroll för byggherrar fungerar inte på ett tillfredsställande sätt. Kvalitetskontrollen skall utvecklas genom att en tydligare roll ges till en oberoende kvalitetsansvarig och genom en grundlig översyn av plan- och bygglagen.
De kommande årtiondena kommer andelen äldre att öka. Det ställer särskilda krav på anpassning av bostäder, bostadsområden, service och trafiksystem. Två huvudspår kan urskiljas i utvecklingen av boendet för äldre, dels ökade möjligheter att bo kvar i den egna bostaden genom anpassningar i det befintliga beståndet, dels ökade möjligheter att få en bostad i någon form av äldreboende. I båda fallen ställs det särskilda krav på tillgänglighet och handikappanpassning.
Samhället har ett omfattande ansvar för en generell tillgänglighet och anpassningen av boendet för människor med olika former av funktionshinder utifrån individuella behov. Funktionshindrade skall ha ett stort inflytande över det egna boendet och dess närmiljö. Rättigheterna att kräva anpassningar och ombyggnader av den egna bostaden bör utökas. Kommunerna skall givetvis behandla frågan om boende för funktionshindrade och äldre i arbetet med boendeplaneringsprogram. Kontrollen och sanktionerna för reglernas efterlevande skall skärpas.
Problemet med otrygghet och rädsla är mycket komplext och sträcker sig långt utanför bostadspolitikens gränser. Den fysiska miljön har dock stor betydelse för säkerhet och trygghet, vilket skall beaktas i planering och förvaltning av bostäder. Samhället skall aktivt arbeta brottsförebyggande genom breda samverkansprojekt mellan lokala myndigheter, organisationer och medborgare.
Trygghet i bostadsområdet är väsentligt för trivsel och gemenskap. Det skall vara en självklarhet att känna sig trygg och säker i sitt eget bostadsområde. Samtidigt är det betydelsefullt att bevara öppenhet och tillgänglighet. Det finns mycket som talar för att situationen i våra bostadsområden snarare försämras än förbättras avseende otrygghet och rädsla men det går självklart att vända utvecklingen. Detta förutsätter dock att en rad åtgärder sätts in av både förebyggande karaktär och bättre hjälp åt dem som redan drabbats. I ett boendeplaneringsprogram skall brottsförebyggande arbete vara en självklar del. För att värna kvinnors rätt till trygghet och säkerhet bör kommunerna åläggas att ta fram ett program för kvinnofrid. I den del som handlar om boendet skall kvinnofridsprogrammet vara en del av boendeplaneringen.
I plan- och bygglagens 5 kap. 7 § regleras kommunens möjlighet att utifrån ett program ge förutsättningar för hur ett bostadsområde skall bebyggas, antal lägenheter, upplåtelseform och så vidare. Detta är inget absolut krav. Frånvaron av krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram i samband med översynen av översiktsplaner är utan tvekan en orsak till den svaga samhällsdebatten kring boendefrågor. Med ett krav på obligatoriska boendeplaneringsprogram som bland annat skulle belysa aspekterna kring segregering och lösningar för de grupper som är eller riskerar att bli hemlösa skulle vi få en aktiv debatt i kommunerna om hur vi bygger ett samhälle där alla får plats.
Det skall vara obligatoriskt för kommunerna att upprätta boendeplaneringsprogram för att garantera hög kvalitet i bostäder och boendemiljöer. Boendeplaneringsprogrammen skall vara heltäckande och övergripande. De skall behandla såväl handlingsplaner för nyproduktion och ombyggnad som förändringar i service, infrastruktur och omgivande miljö. Kvalitetskraven skall utvecklas ytterligare för att omfatta energi- och miljökrav, trygghet och säkerhet, feministiskt perspektiv, samt social och ekologisk hållbarhet.
Det som anförs i motionen beträffande innehållet i kommunala boendeplaneringsprogram bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Berit Jóhannesson (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Maggi Mikaelsson (v) |
Sten Lundström (v) |
|
Owe Hellberg (v) |