Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda beslutsregler vid försäljning av kommunala bostadsföretag.
Bostaden är en social rättighet och bostadspolitiken skall skapa förutsättningar för alla att leva i goda bostäder till rimliga kostnader. Detta har slagits fast såväl i ett flertal riksdagsbeslut som i svenska åtaganden till FN, t.ex. vid Habitat II-konferensen i Istanbul 1996. Miljöpartiet stöder denna politik.
Den svenska bostadspolitiken bygger på en uppgiftsfördelning där staten svarar för de finansiella och legala förutsättningarna för bostadsbyggandet och kommunerna för att kommunens invånare får tillgång till bostäder. Det kommunala ansvaret och den kommunala kompetensen regleras främst i kommunallagen och socialtjänstlagen.
Det kommunala ansvaret för boendepolitiken kan definieras på flera olika nivåer. På en mer övergripande samhällsplaneringsnivå ska kommunerna planera för att det finns ett varierat utbud av sunda och ändamålsenliga bostäder i olika upplåtelseformer och till ekonomiskt överkomliga priser. Ett viktigt mål är också att motverka segregation.
Kommunen har också ett mer specifikt ansvar för att kunna erbjuda bostäder även till hushåll som själva har svårt att göra sig gällande på bostadsmarknaden. Det kan röra sig om ekonomiskt svaga hushåll (t.ex. på grund av arbetslöshet), ungdomar som ännu inte etablerat sig och personer med psykiska och sociala problem som kan upplevas som störande av omgivningen.
De allmännyttiga bostadsföretagen har spelat en stor roll i den sociala boendepolitiken genom att tillhandahålla hyresbostäder i stor omfattning och till för de flesta överkomliga priser. Detta har underlättats av att de allmännyttiga företagen haft gynnsamma ekonomiska villkor och genom att de inte ska vara vinstgivande. Det är också främst i dessa företags lägenhetsbestånd som kommunerna har anvisat lägenheter med hjälp av socialtjänstlagen till dem som inte kunnat få sitt behov tillgodosett på annat sätt.
Under 90-talet förändrades bostadpolitiken. De allmännyttiga bostadsföretagen har numera inga ekonomiska favörer. Det som idag skiljer allmännyttiga bostadsföretag från privata är det kommunala ägandet och inflytandet i företagen och företagens roll för hyressättningen, det s.k. bruksvärdessystemet.
Tillgången och efterfrågan på hyresbostäder varierar också numera starkt i landets olika delar med ett stort överskott i allmännyttans fastigheter på vissa håll parallellt med bostadsbrist i storstadsområdena och på vissa högskoleorter. Ombildning av hyresrätter till bostadsrätter har, främst i Stockholm, medfört skyhöga kostnader för boendet till förfång för hushåll med små eller medelmåttiga resurser. Detta leder i sig till en ökad segregering. I en del attraktiva bostadsområden kan det komma att finnas endast ett ytterst begränsat utbud av hyresrätter.
För att få ett rådrum vid den alltför snabba utförsäljningen av allmännyttans bostäder tillkom den så kallade stopplagen som gäller till den 1 april 2002 och då är tänkt att ersättas av denna nya lag om allmännyttiga bostadsföretag.
I delbetänkandet Allmännyttan på 2000-talet – beslutsregler vid försäljning av kommunala bostäder (SOU 2000:104) finns förslag till särskilda beslutsregler vid överlåtelser av aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag, av bostäder som ägs av ett kommunalt bostadsföretag eller av bostäder som ägs av kommunen.
Allbokommittén konstaterade att lagstiftning av det här slaget kommer i konflikt med det kommunala självstyret. Å andra sidan går en kommun som avyttrar sitt bostadsföretag miste om ett viktigt verktyg för att utöva ett direkt inflytande över bostadsmarknaden. Kommunens förutsättningar att fullfölja sitt generella ansvar för bostadsförsörjningen försämras. Vidare avhänder sig kommunen ett viktigt verktyg för att kunna fullfölja sitt boendesociala ansvar.
Försäljningar av kommunala bostadsföretag och kommunägda bostäder är i regel oåterkalleliga. Stora försäljningar får både ekonomisk, näringspolitisk och allmänpolitisk betydelse för både den enskilde hyresgästen, kommunen, angränsande kommuner och landet i dess helhet. Risken finns att framtida generationer och framtida politiska majoriteter i kommunfullmäktige blir bundna av försäljningsbeslut som i efterhand kan visa sig vara förhastade.
Miljöpartiet de gröna anser, i likhet med Allbokommittén, att särskilda beslutsregler bör införas vid försäljningar av kommunala bostäder. En ordning med statlig prövning av kommunala beslut är mindre lämplig. Försäljning bör istället beslutas fullt ut inom den demokratiska processen i kommunerna.
Eftersom det rör enskilda kommuninvånares hem är deras åsikter ytterst betydelsefulla. De måste ha reell möjlighet att påverka utgången av beslutet, till exempel genom att skapa opinion och ta initiativ till en folkomröstning.
För att garantera att frågan lyfts i valrörelsen och för att den inte ska gömmas undan i styrelserummen och komma som en överraskning för berörda hyresgäster ska beslutet i kommunfullmäktige tas med två beslut med val emellan.
Detta bör ges regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 13 december 2001 |
|
|
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Mikael Johansson (mp) |
|
Per Lager (mp) |