2010. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förköpsrätt för kooperativa hyresrättsföreningar och allmännyttiga bostadsföretag.
Regeringen föreslår i propositionen (2001/02:58) Allmännyttiga bostadsföretag en ny lag om allmännyttiga bostadsföretag. Lagen innebär bland annat att en tillståndsplikt införs vid överlåtelse av allmännyttiga bostadsföretag och bostäder. Om förslagen genomförs innebär detta att den kommunala självstyrelsen kraftigt inskränks och att den lokala demokratin förbises.
Förslagen visar att regeringen inte erkänner medborgarnas fria vilja utan att den avser att styra människors val av boende. Ett exempel är att tillståndsplikt gäller om de boende vill köpa sina lägenheter med bostadsrätt, men om de i stället bildar en kooperativ hyresrättsförening så krävs inte tillstånd. Regeringen anser uppenbarligen att den är bättre lämpad att besluta åt de boende, än de boende själva. Vi anser att regeringen härmed inskränker den kommunala självstyrelsen och de boendes valfrihet och avslår därför förslagen.
Byggande och ägande av bostadsföretag innebär ett betydande ekonomiskt risktagande som kan gå ut över kommunala kärnverksamheter som vård, skola och omsorg. En kommun som bedriver näringsverksamhet har dessutom möjlighet att verka på ett sätt som tar bort förutsättningarna för privata alternativ, något som inverkar starkt hämmande på konkurrensen och enskilda företagare och företags förutsättningar att verka och utvecklas.
Även om en kommun i dag inte har problem med sitt kommunala bostadsföretag kan det uppstå betydande problem i framtiden. Detta kan man se i stora delar av landet där befolkningsunderlaget minskat och kommunerna står med tomma hyreslägenheter som kostar skattebetalarna enorma summor varje år.
För att kommunerna skall ha rimliga möjligheter att bidra till balans i den offentliga ekonomin måste de bostadspolitiska avregleringarna fullföljas. Statens roll bör vara att ange ramar för kommunernas verksamhet i stort och att fastlägga de ekonomiska förutsättningar som skall gälla för en sund offentlig ekonomi som helhet.
Vi vill att alla människor skall ges möjlighet att öka sitt inflytande och ansvar för det egna boendet. Genom att erbjuda de boende möjligheten att friköpa sina lägenheter vill vi ge dem valfrihet. Det är inte fråga om att de kommunala tillgångarna realiseras ut, vilket ibland påstås i debatten. Erfarenheten visar att om kommunen säljer hyreshuset till en annan fastighetsägare, som fortsätter att hyra ut lägenheterna, erhåller kommunen en lägre summa än om kommunen låter de boende friköpa sina lägenheter. Inte heller påverkas det totala antalet lägenheter av att de boende får friköpa sina lägenheter.
Det är bra att många kommuner minskar ägandet i bostadsföretag då dessa utgör en betydande riskfaktor för den kommunala ekonomin och verkar hämmande på konkurrensen. Ytterst måste det ankomma på varje kommun att själv avgöra hur och i vilka former kommunens bostadspolitiska ansvar skall tas. Även respekten för det kommunala självstyret talar för detta. Därför är det inte motiverat att staten reglerar och standardiserar den verksamhet som kommunerna skall bedriva.
Regeringen skyller på kommunerna för att det inte byggs tillräckligt. Sedan sätter man på skygglapparna och blundar för det faktum att det är de som ansvarar för att goda förutsättningar för byggande tillhandahålls. Kommunerna kämpar mot höga skatter på byggande och boende, krångliga markregler, tidsödande plan- och bygglovsprocesser och bristande infrastrukturella satsningar.
För att ytterligare försvåra för kommunerna vill nu regeringen reglera även det kommunala bostadsbeståndet. Kommunerna skall inte själva få bestämma över de kommunägda bostadsföretagen. De genom fria och öppna val förtroendevalda skall fråntas möjligheten att avgöra vad som är bäst för kommunen. På detta sätt försöker regeringen genomdriva sin politik även i kommuner där de inte fått väljarnas förtroende.
Är det förvånande att kommunerna inte vågar satsa miljontals av skattebetalarnas pengar på bostadsföretag, när de sedan nekas rätten till fri förfoganderätt?
Enligt regeringens förslag krävs det tillstånd av länsstyrelsen för att en kommun skall kunna sälja del av, eller hela, det kommunala bostadsföretaget. Undantag görs dock för det fall att köparen är ett annat allmännyttigt bostadsföretag eller en kooperativ hyresrättsförening. Förslaget är ett sätt för regeringen att styra medborgarna och det snedvrider konkurrensen. Regeringen försöker på detta sätt inte bara styra i kommuner där de inte fått förtroende utan försöker också styra medborgarnas val åt det håll som passar regeringens idéer bäst. Vi anser att medborgarna själva skall avgöra vad som är bäst för dem.
I propositionen resonerar regeringen kring möjligheterna att skapa en företrädesordning innebärande att vissa, av regeringen utvalda, skall få förköpsrätt framför andra köpare.
Förslaget härstammar ur Allbokommitténs förslag (SOU 2001:27). Allbokommittén föreslog där en särskild ordning vid försäljning av kommunalt fastighetsbestånd som innebar att försäljning i första hand skulle ske till annat allmännyttigt bostadsföretag och i andra hand till kooperativ hyresrättsförening. I propositionen anför regeringen följande:
Enligt regeringen är det mycket som talar för att hyresgästerna i allmännyttiga företag bör ges ytterligare möjligheter att förvärva sina hus för ombildning till kooperativ hyresrätt. Det finns också anledning att se över möjligheterna för andra allmännyttiga bostadsföretag att ta över bostäder eller företag som skall försäljas. Regeringen delar Allbo-kommitténs uppfattning att frågan om företrädesordning vid försäljning av kommunala fastighetsbestånd bör bli föremål för en särskild utredning. Det är därför regeringens avsikt att tillsätta en sådan utredning, som kommer att arbeta med utgångspunkt från Allbo-kommitténs förslag och remissyttrandena med anledning av dessa förslag. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag så snart som möjligt.
Regeringens aviserade förslag hotar att ytterligare inskränka människors valfrihet samt konkurrensförutsättningarna. Vad kommer egentligen att hända när en allmännyttig fastighet skall säljas om de boende i huset har bildat en bostadsrättsförening och vill köpa fastigheten, samtidigt som en kooperativ hyresrättsförening vill utöka sitt fastighetsinnehav och vill köpa fastigheten? Skall då den kooperativa hyresrättsföreningen få företräde framför de boende? Detta är en ordning som vi inte kan acceptera. Vi vill därför redan nu markera att vi inte kommer att stödja ett förslag med förköpsrätt för kooperativa hyresrättsföreningar och allmännyttiga bostadsföretag.
Sedan 1998 har staten betalat ut ca 2 miljarder kronor till 36 kommuner med bostadsöverskott. Nu skall utbetalningarna fortsätta genom att en organisation inrättas med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till omstruktureringar av kommunala bostadsföretag. Inledningsvis kommer ca 3 miljarder kronor att behövas.
Totalt kommer ca 5 miljarder kronor att ha pumpats in i kommunala bostadsföretag mellan åren 1998 och 2004. Dessutom beräknas utbetalningarna fortsätta även efter 2004 eftersom problemen med bostadsöverskott väntas kvarstå.
I dag finns många kommuner med bostadsföretag i kris. Över 40 000 lägenheter i det kommunala beståndet beräknas vara outhyrda år 2010. SABO, de allmännyttiga bostadsföretagens samarbetsorganisation, har beräknat allmännyttans kostnader för tomma lägenheter till 29 miljarder kronor under perioden 20002010.
Utan hänsyn till reellt behov och efterfrågan har de kommunala bostadsföretagen byggts upp med hjälp av skattebetalarnas pengar. Nu skall skattebetalarnas pengar användas till att reda upp den situation en havererad bostadspolitik åstadkommit. Resultaten av subventioner skall räddas med nya subventioner.
Att lära sig av sina misstag är en lika gammal som klok visdom. Tyvärr är detta inte någonting som socialdemokraterna anammat. Trots att socialdemokraternas subventionspolitik resulterat i stora problem väljer regeringen att fortsätta att dela ut subventioner för byggande.
Subventioner är kostnadsdrivande, konkurrenshämmande och kortsiktiga. Byggsubventioner riskerar dessutom att bidra till byggande där det inte efterfrågas. Där efterfrågan på bostäder är stor resulterar subventionerna i ingenting, eftersom det är andra förändringar som krävs för ett ökat byggande.
Trots att både forskare och byggbransch gång på gång påtalar att det krävs ett sänkt skattetryck, ett friare hyressättningssystem, förenklingar i plan- och byggprocessen, ökad konkurrens, ökade vägsatsningar och lättnader i strandskyddsreglerna händer inget på dessa områden. Regeringen envisas med fortsatta subventioner, något som med facit i hand framstår som obegripligt.
Regeringen säger sig ”vilja slå vakt om en allmännyttig bostadssektor”. Men till vilket pris? Vi anser inte att det är rimligt att spendera skattebetalarnas pengar enbart för att bevara ett icke fungerande system.
Det är heller inte rimligt att ha en ordning som driver upp hyresnivån i en hel kommun bara därför att kommunens bostadsföretag har dålig ekonomi eller har misskötts av politikerna. Det är just i avfolkningsorter som allmännyttan håller hyresnivån långt över marknadshyran. Utan allmännyttan skulle hyran med största sannolikhet vara lägre. Dagens system för hyressättning gör det dyrare att bo i många delar av landet. Det förvärrar den regionala obalansen, bidrar till avfolkningen och försätter dessutom många bostadsföretag i en svår ekonomisk situation.
Det kan inte helt uteslutas att staten skall ta ett ansvar för problem som uppstått på grund av svårligen förutsedda förändringar i befolkningsunderlaget och tidigare bedriven subventionspolitik. Riktlinjerna för statens ansvar skall i sådana fall vara mycket klara och väl avgränsade. Med mindre än att mycket klara förutsättningar ges både vad gäller statens och kommuners ansvar kan vi inte biträda regeringens förslag om att inrätta en myndighet med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag. En förutsättning för statligt stöd bör vara att det kommunala bostadsföretaget avyttras och att kommunen inte längre tillåts driva bostadsbolag.
Det finns i dag många kommunala bostadsföretag som saknar kommersiell spänst. Att hålla dåligt skötta bostadsföretag under armarna är också att bevara makten åt sittande företagsledningar.
Regeringen belönar kommuner med konkursmässiga bostadsföretag genom att tillskjuta nya skattepengar. Samtidigt straffas kommuner med välskötta bostadsföretag genom att dessa kommuner hindras sälja lägenheterna till de boende. Det senare hindrar en aktiv förvaltning av kommunala bostadsföretag. Innebörden blir att i dag välmående och välskötta bostadsföretag riskerar att få problem på sikt.
|
Stockholm den 13 december 2001 |
|
|
Knut Billing (m) |
|
|
Inga Berggren (m) |
Carl-Erik Skårman (m) |
|
Ewa Thalén Finné (m) |
Gunnar Axén (m) |
|
Anna Lilliehöök (m) |
Margareta Cederfelt (m) |