Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte undanta försäljningar till andra kommunala eller allmännyttiga bostadsföretag från tillståndsförfarande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska omfattningen av inhämtanden av yttranden från olika partsintressen.
Undantag (6 § i lagen)
I den nuvarande ansvarsfördelningen mellan stat och kommun är det kommunens uppgift att tillsammans med andra aktörer svara för att de bostäder som behövs också erbjuds kommunens invånare. Varje kommun bör så långt det är möjligt själv besluta hur den skall ta det bostadsförsörjningsansvar som ligger på kommunen. De allmännyttiga bostadsföretagen spelar i detta sammanhang en avgörande roll genom att vara ett betydelsefullt verktyg för kommunerna när dessa skall uppfylla sitt ansvar inom bostadsförsörjningen.
Skälen för att en kommun vill överlåta hela eller delar av sitt bostadsföretag eller dess bostäder kan variera. Utöver de försäljningar som har sin grund i mer rationella och ekonomiska överväganden förekommer försäljningar där andra motiv har varit vägledande. Det finns flera exempel där rent ideologiska skäl ligger bakom en kommuns beslut att avyttra fastigheter. I vissa fall av de genomförda försäljningarna synes kortsiktiga ekonomiska och politiska motiv ligga bakom. I flera fall har kommunerna inte ens bemödat sig om att analysera de långsiktiga bostadspolitiska konsekvenserna av försäljningarna.
Det senaste exemplet återfinns i Solna kommun. Utifrån rent ideologiska utgångspunkter har den borgerliga majoriteten genom försäljning mellan två kommunala bostadsföretag kommit fram till en lösning som innebär en slags förtäckt vinstutdelning. Det är också ett sätt för kommunen att dubbelbeskatta särskilt utvalda kommunmedborgare – de som bor i kommunens bostadsföretag.
Kommunen har beslutat att bostadsstiftelsen Signalisten skall köpa aktierna i Solnabostäder. För att klara detta har Signalisten beviljats ett reverslån på 1 000 miljoner kronor av Solna kommun. För detta lån får Signalisten betala 5 procents ränta, vilket motsvarar 50 miljoner per år. Ett sådant förfarande kan ifrågasättas utifrån många olika perspektiv, men främst urholkar det möjligheten för bostadsföretaget att driva verksamheten enligt en långsiktig självkostnadsprincip. Genom denna dubbelbeskattning, som de framtvingade betalningsströmmarna mellan bostadsföretaget och kommunen innebär, kommer boendekostnaden självfallet att bli högre för hyresgästerna.
Det finns en överhängande risk att liknande affärer kommer att uppstå även i framtiden. Det har funnits alltför många exempel på kommuner som väljer att inte ta hänsyn till att de värden som har byggts upp i olika verksamheter under lång tid också måste bestå på längre sikt. Det är lätt att tillförsäkra sig kortsiktiga vinster, men det är inte lika lätt att bygga upp nya värden för kommande generationer. Även om en kommun endast har ett kommunalt bostadsföretag idag, är det en enkel manöver att starta ett nytt bolag som genom sinnrika lånekonstruktioner får överta det ursprungliga bostadsföretagets aktier. Att Solna kommun skulle vara det sista exemplet är inte att förvänta.
Mot bakgrund av detta bör regeringen överväga att förändra förslaget om att tillstånd inte behöver sökas vid en överlåtelse av fast egendom samt aktier och andelar i kommunala bostadsföretag i de fall förvärvaren är ett annat kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag.
Yttrandeinhämtning (10 § i lagen)
Oavsett om de bakomliggande orsakerna till försäljningarna har en mer ideologisk prägel, måste olika försäljningar alltid avvägas mot andra intressen. Det gäller främst hyresgästernas intresse att påverka vad som sker med deras bostäder, samt statens intresse av att bevara ett så pass stort kommunalt bostadsbestånd att det inte uppstår svårigheter att upprätthålla hyreslagens bruksvärdessystem.
I detta avseende är regeringens förslag väl avvägda, eftersom de enskilda hyresgästerna tillförsäkras att deras röst skall bli hörd. Det handlar om hyresgästernas hem. Många kan själva ha valt att bo hos allmännyttan, andra människor kanske inte har några andra möjligheter. En ordning där hyresgästerna inte får komma till tals i en så viktig fråga som berör det egna hemmet vore oanständigt.
Det kan dock ifrågasättas om den ytterligare administration som föreslås om att tillfråga fastighetsorganisation och hyresgästorganisation på orten tillför någon väsentlig information vid ansökan om tillstånd. Det demokratiska inslaget som innebär att tillfråga de hyresgäster som direkt berörs vid försäljningar torde vara tillräckligt.
Regeringens förslag innebär att den lokala konkurrenten, dvs. de privata fastighetsföreningarna, skall tillfrågas. Det finns dock ingen motsvarande organisation för de allmännyttiga bostadsföretagen på lokal nivå. Det lokala allmännyttiga bostadsföretaget, som står för ansökan om försäljning, kommer att vara part i målet och kan inte tillfrågas. Eftersom regeringen på andra sätt tillförsäkrar berörda hyresgäster en möjlighet till att yttra sig, behöver inte den lokala hyresgästorganisationen uttryckligen tillfrågas. De enskilda hyresgästerna kan ändå erhålla stöd eller information från den lokala hyresgästföreningen. Hyresgästföreningarna kan med en sådan ordning få en mer indirekt roll samtidigt som de har möjlighet att påverka genom de hyresgäster som direkt berörs av besluten. Detta torde vara en mer ändamålsenlig ordning för samtliga parter.
Mot bakgrund av det ovan anförda bör regeringen överväga att inte lagfästa att den lokala fastighetsföreningen och hyresgästföreningen skall yttra sig vid försäljningsärenden.
|
Stockholm den 12 december 2001 |
|
|
Ola Rask (s) |