Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om försäljning av kommunala bostadsföretag utan ekonomiska sanktioner från staten som en långsiktigt hållbar lösning för kommuner med ekonomiska problem.
Riksdagen beslutar att omgående upphäva lagen (1999:608) om tillfällig minskning av det generella statsbidraget vid avyttring av aktier eller andelar i eller utbetalning från kommunala bostadsföretag, m.m. i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att omgående upphäva lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen avslår regeringens proposition 2001/02:58 Allmännyttiga bostadsföretag i enlighet med vad som anförs i motionen.
I regeringens proposition 2001/02:58 Allmännyttiga bostadsföretag föreslås att riksdagen antar en särskild lag om allmännyttiga bostadsföretag. Lagförslaget innehåller bland annat att en tillståndsplikt införs vid överlåtelse av vissa allmännyttiga bostadsföretag eller bostäder. Ett beslut som innebär en överlåtelse av aktier eller andelar i ett kommunalt bostadsföretag i en sådan omfattning att kommunens eller ett kommunalt företags bestämmande inflytande över bostadsföretaget upphör skall godkännas av länsstyrelsen för att vara giltigt.
Vidare föreslås i propositionen ytterligare detaljeringar av tidigare antagen lag om kommunernas bostadsförsörjningsansvar genom att kommunala riktlinjer för bostadspolitiken skall beslutas under varje mandatperiod.
Till sist föreslås att en myndighet med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag inrättas från den 1 juli 2002. Samtidigt avvecklas den förut tillsatta Bostadsdelegationen.
De negativa effekterna av den socialdemokratiska bostadspolitiken, fylld av regleringar och stora subventioner, visar sig tydligt i alltfler kommuner i landet. Huvudorsaken till att alltfler kommuner står inför stora ekonomiska bekymmer på grund av åtagandena inom sina kommunalt ägda bostadsföretag är den socialdemokratiska synen att allt i medborgarnas liv skall läggas till rätta, styras och ”delas ut” av politiker. Detta synsätt har även präglat bostadspolitiken genom en totalt genomreglerad byggmarknad och en för bostadsproduktionen starkt styrande subventionspolitik.
Det omfattande kommunala ägandet av bostäder har på många orter begränsat utbudet. De kraftiga subventionerna dolde under lång tid de verkliga kostnaderna. Därigenom drevs byggkostnaderna upp till orimliga nivåer. Detta drev i sin tur upp hyreskostnaderna samtidigt som medborgarna invaggades i en falsk säkerhet. De blev, som en följd av den förda politiken, relativt okänsliga för den ohämmade ökningen av de verkliga hyreskostnaderna. De flesta av de kommunala bostadsföretag som nu har stora ekonomiska problem har redan tidigare fått mer eller mindre omfattande kapitaltillskott av sina huvudmän. Trots detta är kapitalet i många av de kommunala bostadsföretagen så litet att allra minsta ändring av regler/subventioner eller en ökning av antalet tomma lägenheter gör att hot om betalningsinställelse och att krav på upprättande av kontrollbalansräkning föreligger.
Alltfler kommunalpolitiker har nu kommit till slutsatsen att det inte är en kommunal kärnangelägenhet att vara fastighetsägare. Alltfler inser också att de inte kan fortsätta att med skattebetalarnas pengar hålla de kommunala bostadsföretagen under armarna samtidigt som verksamheten inom bl.a. skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen får vidkännas stora nedskärningar. Kommunalpolitikernas ambition att i detta läge sälja delar av eller hela det kommunalt ägda bostadsbeståndet eller omvandla hyresrätter till bostadsrätter vittnar om ett stort ansvarstagande för det som en kommun i första hand skall prioritera, nämligen kärnverksamheterna vård, utbildning och omsorg.
När detta blir uppenbart för Socialdemokraterna reagerar man med ryggmärgsreflexer. En stopplag införs omgående. Med hjälp av den kan man straffa kommuner som ”av ideologiska skäl” säljer delar av sitt kommunala bostadsbestånd. Det finns därför skäl att anta att det är ”av ideologiska skäl” som stopplagen införs. Ett genomgående tema för den snart gångna mandatperioden har ju varit att inte bara motverka, utan också faktiskt i lag förbjuda, genomförandet av borgerlig politik. Det grundlagsstridiga och demokratiskt förkastliga i detta förbigås med tystnad av regeringen och dess stödtrupper. Det socialistiska sättet att ge den egna ideologin tolkningsföreträde på vad som kan accepteras ifråga om annan politik än den egna görs steg för steg till svensk lag.
Detta sker trots att den bästa och långsiktigt mest hållbara insatsen för kommuner med kommunala bostadsföretag i kris är att så snabbt som möjligt låta kommunerna få sälja sina bostadsföretag. På så sätt kan nytt kapital tillföras samtidigt som stora borgensåtaganden kan avvecklas. Kommunerna kan därefter ägna sig åt att förbättra kvaliteten i viktiga kärnverksamheter som skola, vård och omsorg.
Mot bakgrund av detta måste den s.k. stopplagen (lagen 1999:608 om tillfällig minskning av det generella statsbidraget vid avyttring av aktier eller andelar i eller utbetalning från kommunala bostadsföretag, m.m.) upphävas. Ingen ny sanktionslag skall sättas i dess ställe.
Det råder tyvärr ingen tvekan om att den kommunala självstyrelsen är på väg att försvinna på område efter område. Det är en medveten och tydlig socialistisk politik som utgår från uppfattningen att i stort sett alla skillnader i samhället bör utjämnas. Denna politik utgår inte bara från att detta gäller mellan enskilda individer utan också mellan olika regioner och kommuner. Ifråga om vissa grundläggande mänskliga rättigheter och behov är en viss utjämning av förhållandena nödvändig och önskvärd. Detta gäller dock inte ifråga om allt. Det är önskvärt att invånarna i olika kommuner genom aktiva val skall kunna påverka och faktiskt styra de kommunala prioriteringarna.
Självfallet skall man på den nationella nivån avgöra var ansvaret för olika samhälleliga uppgifter skall ligga. Det är dock angeläget att statliga beslut i så liten utsträckning som möjligt reglerar hur och exakt i vilka former saker och ting skall utföras. Om ett krisområde för framtiden nu skall identifieras, så är utan tvekan bostadsbristen en het kandidat. Detta har regeringen ”tagit tag i”, och förslagen på bostadsområdet duggar nu tätt. Gemensamt för dem alla är dessvärre att regeringen återigen tycks tro att ett starkt ökat samhällsengagemang på bostadsområdet är vad som krävs.
För att regeringen skall kunna visa ”handlingskraft” har kommunerna i en särskild lag återfått det nygamla ansvaret att ”planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder”. För detta ändamål skall kommunerna, om det behövs för att främja bostadsförsörjningen, anordna kommunal bostadsförmedling. Den kommun som anser att en sådan inte behövs, till exempel därför att det inte finns några lediga bostäder att förmedla eller därför att uppgiften redan hanteras på ett bra sätt utan kommunal förmedling, riskerar att regeringen med stöd av en ny lag tvingar kommunen att anordna kommunal bostadsförmedling.
Samtliga kommuner skall dessutom i kommunfullmäktige anta riktlinjer för bostadsförsörjningen. Denna lag från förra året skall enligt nu föreliggande proposition redan ändras. Nu skall det förtydligas att de kommunala riktlinjerna skall antas under varje mandatperiod. Jag vet inte vad nästa ändring i lagen kommer att innebära. Man kan bara gissa att regeringen – i sin missnöjdhet över att det finns kommunalpolitiker som dristar sig till att ha andra uppfattningar än socialdemokratiska – föreslår att lagen skall slå fast hur många sidor riktlinjerna minimalt måste uppta.
Jag är förespråkare för ett kraftigt utökat kommunalt självstyre där olikheter i lösningar och metoder kan hjälpa hela samhället till en god och sund utveckling. Därför är jag motståndare till att öka mängden statliga direktiv och pekpinnar om hur saker och ting skall organiseras och utföras. Jag tycker dessutom att det inte finns någon anledning för riksdagen att hjälpa regeringen att skjuta ifrån sig ansvaret för den havererade bostadspolitiken till kommunerna genom symbolåtgärder som att producera kommunala dokument och inrätta bostadsförmedlingar.
Mot bakgrund av detta måste lagen (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar upphävas. I konsekvens med detta avslås även föreslagen ändring i denna lag.
Regeringen föreslår att reglerna för allmännyttiga bostadsföretag samlas i en särskild lag. Motivet för detta verkar främst vara att regeringen är oroad över att flera bostadsföretag förlorat sin benämning som allmännyttiga. Enligt propositionen saknar 43 procent av de SABO-anslutna bostadsföretagen allmännyttigstatus i dag. Statusen för företagen som allmännyttiga har återkallats trots att ”man bedriver sin verksamhet på samma sätt som innan”. Ingenstans står det att läsa vad det egentliga problemet med detta är. Tvärtom har Lagrådet anfört att man tycker att det ”är otillfredsställande att tillskapa ett administrativt system för godkännande av företag”.
Utöver detta avstyrker bland andra Umeå tingsrätt, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Konkurrensverket, Sveriges Fastighetsägareförbund samt kommunerna Stockholm, Täby, Linköping och Skövde att en särlagstiftning tillskapas för de allmännyttiga bostadsföretagen.
Det verkliga motivet för den föreslagna lagen är sannolikt att lägga grunden till ett på sikt omfattande regelverk för särbehandling av de allmännyttiga bostadsföretagen och att få någonting att hänga upp de föreslagna reglerna vid försäljning av bostadsföretag i. Det finns ingen anledning att tro att den socialdemokratiska strategin att steg för steg förändra samhället i socialistisk riktning inte skulle inkludera den nu föreslagna lagen om allmännyttiga bostadsföretag.
Denna misstanke stärks betänkligt av att regeringen inte genomför kommitténs förslag om att lagfästa självkostnadsprincipen som vägledande för ett allmännyttigt bostadsföretag. Innebär detta att utrymmet för godtycklighet i lagens tillämpning på sikt ökar? Har SABO:s bestämda uppfattning att självkostnadsprincipen inte skall lagregleras påverkat regeringens förslag? Kan man tänka sig att två företag med samma förutsättningar i alla avseenden ändå av politiska skäl kan bedömas olika, där det ena kallas allmännyttigt och det andra inte får ”denna förmån”? Är regeringens febrila lagstiftningsarbete på bostadsområdet mer och mer att beteckna som ett desperat försök att få människor att se ”kejsarens nya kläder”?
Regeringens förslag att införa en lag om allmännyttiga bostadsföretag skall därför avslås.
Regeringen föreslår att överlåtelser av hela eller delar av ett kommunalt bostadsföretags bestånd av bostadslägenheter skall godkännas av länsstyrelsen för att vara giltiga. Lagrådet finner på denna punkt, precis som när regeringen gick in med stopplagstiftning, ”att det framlagda lagförslaget liksom det gällande systemet med sanktioner mot kommuner som överlåter bostadsföretag innefattar en inskränkning av det kommunala självstyret”. Jag delar Lagrådets bedömning, vilken för övrigt också delas av många andra remissinstanser, bland andra kommunerna Stockholm, Solna och Gävle, hyresnämnden i Sundsvall och kammarrätten i Stockholm.
Vid åtskilliga tillfällen under de gångna decennierna har frågan om huruvida bostadsförsörjning är en kommunal angelägenhet eller inte prövats i domstolar. Frågan har då rests utifrån att tillgången till bostäder inte är en kommunal angelägenhet enligt regeringsformen och kommunallagen. I samtliga relevanta fall har bildandet av kommunala bostadsföretag, bygguppdrag till sådana, beviljande av kommunal borgen samt ägartillskott vid till exempel hyresförluster bedömts vara en kommunal angelägenhet. Varför skall då inte även det framtida förfogandet över de tillgångar som byggts upp vara en kommunal angelägenhet? Svaret är naturligtvis att det på detta område inte råder någon normal logik och förutsägbarhet. Här gäller i stället socialistisk politik och ideologi.
Regeringens förslag att införa tillståndsplikt vid beslut om försäljning av allmännyttiga bostadsföretag skall därför avslås.
Regeringen föreslår att en ny myndighet med uppgift att ge fortsatt statligt stöd till omstrukturering av kommunala bostadsföretag inrättas från den 1 juli 2002. Vidare anges i propositionen ett antal utgångspunkter för det fortsatta stödet.
Jag anser att det varken finns ett behov av en ny statlig myndighet på detta område eller att det utbildas en vedertagen praxis på hur bostadsföretag och kommuner i kris hanteras. Det är viktigt att eventuella lösningar söks från fall till fall och att de begränsas till att avse extrema situationer.
Regeringens förslag till fortsatta insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag skall därför avslås.
|
Stockholm den 10 december 2001 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |