Diagram 1. Sysselsättningsökning 1995–2000. Procentuell förändringI denna motion presenteras Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitik och partiets alternativa budgetförslag för 2002 på utgiftsområdena 13 och 14. I särskilda motioner utvecklas partiets politik när det gäller arbetslöshetsförsäkring (Fö801), jämställdhet (So215), äldre på arbetsmarknaden (A204), stress i arbetslivet (K226), diskriminering på arbetsmarknaden (Sk646) samt lärlingsutbildning (Ub235).
Förutsättningarna för Sveriges ekonomi är för närvarande mycket osäkra. Sverige har haft flera år av mycket god konjunktur med hög sysselsättningstillväxt. Ändå är det oerhört många svenskar som idag saknar arbete. De sociala problem och det slöseri med mänskliga resurser som detta innebär är ytterst allvarliga. Cirka 15 procent av arbetskraften, eller cirka 600 000 människor, är arbetslösa på något sätt eller vill arbeta mer.
Kristdemokraternas arbetsmarknadspolitik tar sin utgångspunkt i människans natur. Människan har ett inre behov av att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt ansvarstagande för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av största vikt.
Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser och därmed ett uttryck för dåligt förvaltarskap. Därför är full sysselsättning ett viktigt politiskt mål. Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla. Det är också viktigt att det finns väl fungerande lagar mot all form av diskriminering i arbetslivet. Mobbning på arbetsplatsen måste aktivt bekämpas.
För att kunna nå målet om arbete åt alla föreslås en rad åtgärder. En översyn av AMS och länsarbetsnämnderna liksom av hela arbetsmarknadspolitikens inriktning efterlyses. I motionen poängteras vikten av att arbetsförmedlingen upprättar individuella handlingsplaner för alla arbetssökande. Färre programområden inom arbetsmarknadspolitiken föreslås för att därmed öka flexibiliteten och minska de administrativa kostnaderna. För att bryta långtidsarbetslösheten ges ett antal riktlinjer för hur aktivitetsgarantin bör utformas, och en övergångsarbetsmarknad inrättas. Anställningsstödets regelverk bör förenklas och subventionsgraden hållas på den nivå som gäller för det förstärkta anställningsstödet.
Ett antal åtgärder för att minska ungdomsarbetslösheten föreslås, däribland införande av lärlingsutbildning.
Ett utbildningskonto bör inrättas för att främja ett lärande under hela livet. En reformering av lönebildningen föreslås också. I syfte att modernisera och förenkla arbetsrätten läggs en rad förslag fram.
Även Samhalls inriktning bör utvärderas. Anslagen till lönebidragen höjs. Besparingar sker på flera myndigheter inom utgiftsområdet. Egenfinansieringen i a-kassan höjs till en tredjedel, istället sänks skatten för alla genom bland annat höjt grundavdrag.
1 Sammanfattning 11
2 Innehållsförteckning 13
3 Förslag till riksdagsbeslut 15
4 Inledning 18
5 Bakgrunden till dagens massarbetslöshet 18
6 Läget på arbetsmarknaden 20
6.1 Fem fundamentala fel 20
6.2 Förutsättningar för nya jobb 22
7 Kritik mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiken 24
8 Kristdemokratiska principer för arbetsmarknadspolitiken 25
9 En kristdemokratisk aktiv arbetsmarknadspolitik 26
9.1 Målen med arbetsmarknadspolitiken 27
9.2 Arbetsförmedlingarnas resurser och roll 27
9.2.1 Ansträngningar att finna ett lämpligt arbete 28
9.3 Långtidsarbetslöshet och aktivitetsgarantin 29
9.3.1 Övergångsarbetsmarknad 29
9.3.2 Anställningsstöd 30
9.4 Ungdomar och arbetslöshet 31
9.5 Äldre på arbetsmarknaden 32
9.6 Översyn av AMV/AMS 34
9.7 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder 34
9.7.1 Förenkla de arbetsmarknadspolitiska programmen 35
9.7.2 Arbetsmarknadsutbildningar som kompetenshöjande medel 36
9.7.3 Lärlingsutbildning och företagsförlagd utbildning. 36
9.7.4 Vaggerydsmodellen 37
9.7.5 Arbetspraktik 37
9.7.6 Sabbatsår/friår 38
9.7.7 Datortek och datautbildning 38
9.7.8 Starta-eget-bidrag 38
9.7.9 Flyttningsbidrag 39
9.7.10 Övriga besparingar 39
10 Arbetslöshetsförsäkringen 39
11 Samhall och särskilda åtgärder för arbetshandikappade 40
12 Arbetstiden 41
13 Kompetensutveckling 42
14 Ny modell för lönebildning 44
14.1 Strategi för en fungerande lönebildning 46
14.2 Medlingsinstitut 46
15 Jämställdhet och diskriminering 47
16 Förenklad och moderniserad arbetsrätt 49
16.1 Enklare regelverk vid anställning m.m. 50
16.2 Stridsåtgärdernas proportionalitet 50
16.2.1 Proportionalitet 51
16.2.2 Sympatiåtgärder 51
17 Arbetsmiljöverket 52
18 Arbetslivsinstitutet 52
19 Särskilda utbildningsinsatser med mera 53
20 Sysselsättningsfrågor inom EU 53
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsmarknadspolitikens inriktning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om målen för arbetsmarknadspolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetsförmedlingens resurser och roll.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om långtidsarbetslösa och aktivitetsgarantin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en s.k. övergångsarbetsmarknad.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om anställningsstödets storlek och regelverk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de äldres situation på arbetsmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ungdomsarbetslösheten och ersättningen för deltagande i den kommunala ungdomsgarantin.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en översyn av AMV och besparingar inom myndigheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktning och förenkling av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lärlingsutbildning som en arbetsmarknadspolitisk åtgärd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om statliga myndigheter och finansieringsbidraget för arbetspraktik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sabbatsår/friår.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om datortek och datautbildning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om starta-eget-bidraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om avskaffande av flyttningsbidraget.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att om det vid en omförhandling av nivån på lönebidrag föreligger risk för uppsägning skall en sänkning av lönebidraget inte genomföras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nivån på lönebidrag i ideella organisationer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Samhall AB och lönebidragen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om arbetstiden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om införandet av utbildningskonto för att främja kompetenshöjning i arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lönebildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Medlingsinstitutets arbetsuppgifter och roll i lönebildningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansvaret för lönestatistiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om diskriminering i arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en moderniserad arbetsrätt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undantaget från turordningsreglerna för två nyckelpersoner skall vara generella för alla företag.
Riksdagen beslutar att möjligheten till provanställning förlängs till tolv månader.
Riksdagen beslutar att ändra tiden för arbetsgivares skyldighet att återanställa till sex månader.
Riksdagen beslutar att visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag som innebär att stridsåtgärder skall vara proportionerliga.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram lagförslag om att sympatiåtgärder inte skall tillåtas som instrument vid arbetsmarknadskonflikter.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arbetsmiljöverket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Arbetslivsinstitutet och dess utbildningsinsatser.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en svensk handlingsplan för att genomföra de åtgärder mot arbetslöshet vilka EU-länderna gemensamt kommit fram till.
Riksdagen beslutar att för budgetåret 2002 anvisa anslagen under utgiftsområde 13 Arbetsmarknad och utgiftsområde 14 Arbetsliv med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag, enligt uppställning:
|
Arbetsmarknad, utgiftsområde 13 |
Regeringens |
Anslags-förändring |
|
22:1 Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader |
4 517 058 |
- 50 000 |
|
22:2 Bidrag till arbetslöshetsersättning och aktivitetsstöd |
36 023 000 |
- 8 125 000 |
|
22:3 Köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader |
4 682 582 |
- 820 000 |
|
22:4 Särskilda insatser för arbetshandikappade |
7 139 492 |
100 000 |
|
22:10 Bidrag till Samhall AB |
4 262 419 |
- 100 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområde 13 |
58 915 236 |
- 8 995 000 |
|
Arbetsliv, utgiftsområde 14 |
Regeringens förslag |
Anslags-förändring |
|
23:1 Arbetsmiljöverket |
566 611 |
- 50 000 |
|
23:2 Arbetslivsinstitutet |
310 085 |
- 30 000 |
|
23:3 Särskilda utbildningsinsatser m.m. |
46 000 |
- 20 000 |
|
23:9 Medlingsinstitutet |
46 074 |
- 26 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområde 14 |
1 014 500 |
- 126 000 |
Sverige har gått från en mycket god konjunktur till en mer osäker situation vad gäller tillväxten i ekonomin. Sysselsättningsökningen som vi upplevt några år tycks avta och vända.
Trots flera år med en gynnsam världskonjunktur är det många svenskar som fortfarande saknar arbete. De sociala problem och det slöseri med mänskliga resurser som detta innebär är ytterst allvarliga. Sverige har, vilket är viktigt att komma ihåg, fortfarande en massarbetslöshet. Den öppna arbetslösheten var i augusti 2001 4,3 procent. Men det är bara en del av sysselsättningsproblemet. Ungefär 15 procent av arbetskraften, eller runt 600 000 människor, är antingen öppet arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, latent arbetssökande eller undersysselsatta – det vill säga de skulle vilja arbeta mer.
Det finns en uppenbar risk för att arbetslösheten inte längre ses som det stora samhällsproblem den är. Det är farligt att som regeringen försöka måla arbetsmarknadsläget i allt för ljusa färger. Föreställningen att över fyra procents öppen arbetslöshet är något positivt kan komma att etableras i människors medvetande.
Den förda politiken måste kännetecknas av en aktiv arbetsmarknadspolitik med betoning på utbildning, flexibilitet och rimliga incitament i kombination med ett socialt skyddsnät. Avgörande är också att närings-, utbildnings- och skattepolitiken förnyas så att Sveriges förmåga till en långsiktig och hållbar tillväxt förbättras.
Bakgrunden till dagens höga arbetslöshet finner vi i den ekonomiska politik som förts under lång tid. Inflationsekonomin under 1970- och 1980-talen, de återkommande devalveringarna och den kraftiga utbyggnaden av den offentliga sektorn har dolt de underliggande problemen i svensk ekonomi. Lönebildningen, den under långa tider svaga finanspolitiken, ständigt stigande skatter och svällande offentliga utgifter, den bristande insikten om de små företagens situation och de stela reglerna på arbetsmarknaden har bidragit till att Sverige halkat efter i ekonomisk utveckling och grunden har därmed lagts till massarbetslösheten.
När den svenska ekonomin överhettades i slutet av 1980-talet, samtidigt som den ekonomiska politiken började inriktas på inflationsbekämpning, framträdde problemen allt tydligare. Nödvändiga politiska åtgärder såsom valutaavregleringen och skattereformen förvärrade problemen genom att de genomfördes allt för sent och därmed i otakt med den ekonomiska utvecklingen. Eftersom bostadssektorn är en viktig del i den svenska ekonomin medförde den kraftigt höjda beskattningen av boendet, som var en följd av skattereformen, att lågkonjunkturen förvärrades.
Sysselsättningen började vända kraftigt nedåt i slutet av 1990, och samtidigt sjönk fastighetspriserna. Den dramatiska ökningen av realräntan under 1992 innebar att de reala tillgångarna förlorade våldsamt i värde. Sparandet ökade, och därmed tog kapitaluppbyggnaden fart. Den höga realräntan tvingade hushållen att snabbt amortera sin lån. Den privata efterfrågan föll i motsvarande grad. Tillsammans med den internationella konjunkturnedgången resulterade den svenska åtstramningen i att efterfrågan på arbetskraft föll drastiskt.
Den plötsliga ökningen av den öppna arbetslösheten ledde till stora ökningar av utgifterna för aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningar till de öppet arbetslösa. Allt detta ledde till minskad konsumtion och lägre skatteinkomster. Den sammantagna effekten blev bland annat att budgetunderskottet kom att öka kraftigt.
Den ekonomiska politiken som fördes 1992–1994 ledde, tillsammans med den fria kronkursen hösten 1992, till att sysselsättningen vände kraftigt uppåt under 1994. Den positiva utvecklingen vände dock nedåt 1995–1996 inte minst på grund av den omläggning av den ekonomiska politiken som skedde efter valet 1994. Mot slutet av 1997 började återigen sysselsättningen vända uppåt. Det totala antalet arbetade timmar i Sverige ligger dock idag på ungefär samma nivå som 1988, 131 miljoner arbetade timmar, vilket är oroväckande. Med tanke på att vi passerat toppen av en högkonjunktur och nu står inför en osäker framtid samtidigt som vi haft en befolkningstillväxt sedan 1988 är statistiken över antalet arbetade timmar ett tydligt bevis på att den svenska ekonomin inte har den kraft som krävs för att vi ska nå full sysselsättning.
Diagram 1. Sysselsättningsökning 1995–2000. Procentuell förändring
Källor: Eurostat och kommissionen
Problemen på den svenska arbetsmarknaden är större än vad den svenska regeringen och dess stödpartier i riksdagen vill erkänna. Diagrammet ovan visar skillnaderna i sysselsättningsökning mellan EU-länderna. Elva av EU-länderna har haft en snabbare sysselsättningsökning än Sverige. Både arbetslöshet och sysselsättning har långt kvar till de nivåer som rådde i slutet av 80-talet. Det finns fem grundläggande problem som hindrar sysselsättningsökning, och dessa beskriver vi i detta kapitel.
Hög arbetslöshet. Arbetslösheten är hög trots de goda åren vi har bakom oss. Den kostar uppemot 60 miljarder kronor per år bara i statens budget. Till detta ska kostnader för kommuner och landsting samt utebliva skatteintäkter räknas. Runt 600 000 personer, eller drygt 15 procent av arbetskraften, är enligt SCB arbetslösa, i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, undersysselsatta eller latent arbetssökande. Den öppna arbetslösheten var i augusti 2001 4,3 procent. Tillsammans med dem som är i arbetsmarknadspolitiska åtgärder är arbetslösheten 8,5 procent i slutet av en högkonjunktur.
En analys av arbetsgivarorganisationen Svensk Handel visar att det saknas över 300 000 jobb för att lika många ska ha ett arbete i dag som 1990, och räknar man med att befolkningen i arbetsför ålder ökat med 200 000 personer sedan dess skulle det krävas mellan 500 000 och 600 000 nya jobb för att vi skulle ha lika hög sysselsättning idag som då.
Till bilden hör nu att den positiva sysselsättningsökning som varit under några år nu mattas av och till och med riskerar att sjunka. Varslen ökar, särskilt inom tillverkningsindustrin. Osäkerheten om utvecklingen framöver är mycket stor. AMS, som tidigare haft en mycket positiv syn på sysselsättningsutvecklingen, varnar nu för en bekymmersam utveckling på arbetsmarknaden. Enligt AMS-chefen Anders L Johansson har AMS redan påbörjat mobiliseringen för att klara stigande arbetslöshet redan nästa år. (Finanstidningen den 28 september)
Sjukfrånvaron ökar. Vid en närmare granskning av den ökning av sysselsättningen som har skett sedan bottenåret 1997 är det intressant att analysera sysselsättningsmåttets två delkomponenter. Som sysselsatta räknas de som under mätveckan antingen är i arbete minst en timme, eller som är tillfälligt frånvarande hela mätveckan. Summan av dessa två grupper utgör antalet sysselsatta. Det betyder att sysselsättningen påverkas både av hur många som faktiskt jobbar och av hur många som är frånvarande. Frånvaron beror i sin tur främst på hur hög sjukfrånvaron är. De senaste åren har sjukfrånvaron ökat kraftigt. Detta illustreras bland annat av att sjukskrivningarna kostade år 1998 20 miljarder kronor, medan de förväntas kosta 50 miljarder kronor år 2002. Det är viktigt att denna ökning analyseras och att krafttag vidtas för att stoppa en skenande ökning av sjukfrånvaron. Antalet förtidspensionerade stiger också kraftigt.
Kunskapslyftet döljer arbetslösheten. En stor del av den minskade öppna arbetslösheten förklaras av utbyggnaden av Kunskapslyftet. Kunskapslyftet har byggts ut successivt och var som mest omfattande under hösten 1999 då cirka 130 000 personer omfattades av denna utbildningsform. Det motsvarade tre procent av arbetskraften. Mellan år 2001 och 2003 sker en nedtrappning av antalet platser i Kunskapslyftet. Eftersom en stor del av Kunskapslyftet kom till av arbetsmarknadsskäl framstår den stora volymen som ytterligare ett exempel på hur allvarlig sysselsättningsläget är, trots det goda konjunkturläget.
Tudelad arbetsmarknad. Sysselsättningsökningen har främst kommit i de befolkningstäta delarna av landet. Den gynnsamma arbetsmarknadsutvecklingen återfinns i storstads- och universitetsregionerna och i delar av Småland medan arbetsmarknaden utvecklas sämre i skogslänen. Sysselsättningsgraden sjunker till och med i mellersta Norrland en halv procentenhet mellan andra kvartalet år 2000 och år 2001. Det går med andra ord inte bra för hela Sverige.
Men även inom de olika regionerna kan skillnaderna vara stora. Ett tydligt exempel på detta är den låga sysselsättningsgraden i invandrartäta områden samtidigt som områden i samma kommun kan ha brist på arbetskraft.
Trots det förbättrade arbetsmarknadsläget är vissa grupper särskilt utsatta. Dessa grupper har ofta mycket långa inskrivningsperioder vid arbetsförmedlingarna och går mellan arbetslöshet och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Antalet personer som befinner sig i denna situation, så kallade långtidsinskrivna, är cirka 60 000, eller ungefär var femte arbetslös. Denna utsatta grupp domineras av äldre över 50 år, arbetshandikappade, utomnordiska medborgare och korttidsutbildade inom tillbakagående yrken.
Kristdemokraterna har aktivt medverkat till att en lag mot etnisk diskriminering införts i Sverige. Vi hävdar att även en lag mot diskriminering av äldre på arbetsmarknaden måste införas. Detta löser givetvis inte problemen men bidrar till att fokusera på vikten av att rekryterare och arbetsgivare uppmärksammar denna grupp. Bristande språkkunskaper och en utbildningsbakgrund som av olika skäl inte värderas i Sverige är två viktiga förklaringar till den besvärliga situationen. En del av problemet kan också hänföras till felaktiga attityder.
Rekryteringsproblem. Det bekymmersamma läget på arbetsmarknaden illustreras också av tydliga tecken på flaskhalsproblem. Enligt SAF har en majoritet av företagen problem med att hitta den arbetskraft man behöver i ett läge när hundratusentals människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden. Problemet är att jobben finns där de arbetssökande inte bor, och jobben finns i yrken som den arbetslöse saknar utbildning och erfarenhet för.
Av allt att döma är sysselsättningsökningen på väg att dämpas inom flera yrken som varit bristyrken under en längre tid. Bristen på arbetskraft, men också bostadsbristen i exempelvis Stockholm, blir hinder för tillväxten och därmed för skapandet av nya jobb. Särskilt anmärkningsvärd är bristen på personal i yrken som lärare, sjuksköterskor och annan omsorgspersonal. Kort sagt: Flexibiliteten är liten och lönebildningen fungerar inte tillfredsställande. Den höga arbetslösheten är påtaglig samtidigt som många företag är i stort behov av arbetskraft.
Vid nästa lågkonjunktur riskerar arbetslösheten att öka kraftigt eftersom en kraftfull tillväxtpolitik saknas. Spelutrymmet för stabiliseringspolitiken är begränsat i och med att vi inte längre kan spendera oss ur kriser genom offentlig skuldsättning. Det innebär att en given lågkonjunktur kan väntas ge en högre arbetslöshet än tidigare. För att förhindra att en kommande lågkonjunktur hårt ska drabba sysselsättningen krävs en kraftfull tillväxtpolitik med en flexibel arbetsmarknad och en bättre lönebildning.
Det räcker inte med förändringar enbart på arbetsmarknadsområdet för att minska den höga arbetslösheten. Den ekonomiska politiken måste ge stabila och goda villkor för fler och växande företag. Detta vill vi kristdemokrater åstadkomma genom att bland annat göra följande:
Ha en maximal marginalskatt på 50 procent, vilket innebär att den statliga inkomstskatten ska vara maximalt 20 procent.
Avskaffa dubbelbeskattningen på risksparande och införa ett riskkapitalavdrag. Utvidga det nuvarande systemet med sänkning av arbetsgivaravgifter med tio procentenheter, eller maximalt 7 500 kr i månaden, på ett löneunderlag upp till 900 000 kr per år samt ytterligare sänkning i stödområde A.
Höja grundavdraget för att åstadkomma lägre skatt för låg- och medelinkomsttagarna. Genom att höja grundavdraget till 24 000 kr åstadkommer man en skattesänkning på 330 kr per månad jämfört med år 2000.
Dessutom föreslår vi ett successivt höjt förvärvsavdrag på löneinkomster samt en fördubblad skattereduktion för låginkomsttagare. Vi prioriterar att sänka skatten på arbete för att uppmuntra till arbete. Det innebär att vi hellre ser höjningar av grundavdraget och införande av förvärvsavdrag som sänker skatten för alla än höjda bidrag. Vi vill sträva efter att på olika sätt minska marginaleffekterna när man går från arbetslöshet till arbete, från deltids- till heltidsarbete.
Andra viktiga frågor för ett bra näringslivsklimat är att kapitalförsörjningen för nya företag fungerar väl, vilket underlättar för idéskapare att etablera sig på marknaden. Förändringar inom skattelagstiftningen måste enligt vår mening ske så det underlättar för nyföretagande och investeringar. Tillgången på riskvilligt kapital, inställningen till företagande och synen på innovatörer är andra viktiga faktorer för ett fungerande näringslivsklimat. Det är oroväckande att förutom läkemedelsindustrin och musikindustrin har de flesta svenska storföretag sitt ursprung i uppfinningar och idéer från början av detta sekel.
För att förbättra förutsättningarna för småföretagsamhet har den av regeringen tillsatta Småföretagsdelegationen presenterat 81 olika förslag. Få av dem har blivit verklighet. De flesta av förslagen bör genomföras skyndsamt.
Ett bra näringslivsklimat handlar alltså inte enbart om skatter. Det är också mycket viktig att betona betydelsen av arbetsmarknadens spelregler och arbetskraftens utbildning och kompetens.
Sveriges arbetstagare är historiskt sett kända för sin kompetens. Ska detta gälla även framgent förutsätts ett bra och modernt utbildningsväsende. Fungerande kunskapskedjor hos medborgarna från det att man börjar skolan fram till en universitets- eller högskoleexamen innebär att Sverige kan fortsätta konkurrera med en hög kompetensnivå.
Trots den stora utbyggnaden av högskolesystemet bör en ytterligare utbyggnad ske, men kvantitet får inte ersätta kvalitet. Ett nytt studiesystem bör införas där bidragsdelen uppgår till en större andel av det totala studiestödet och viljan att arbeta extra bredvid studierna inte hämmas. Detta leder till att fler ungdomar väljer att studera vidare efter gymnasiet. Nya resurser måste tillföras för att höja kvaliteten på utbildningen och forskningen på de små och medelstora högskolorna. Det bidrar till regional utveckling bland annat genom att kunskapsnivån i den närliggande regionen höjs.
Allt fler människor väljer att vidareutbilda sig efter att ha arbetat några år. Här måste satsningen på ett flexibelt omskolningssystem som komvux, gymnasium samt fristående kurser och distansutbildning inom den högre utbildningen fortsätta. Detta kräver ett fungerande finansieringssystem. Kristdemokraterna vill införa ett utbildningskonto, vilket innebär att arbetstagare och arbetsgivare tillsammans investerar i framtida kompetenshöjning.
I en särskild motion redogör Kristdemokraterna för en näringspolitik och småföretagarpolitik som ger goda förutsättningar för nya jobb. Det gäller såväl skatter och riskkapital som bättre innovationsklimat. I en gemensam motion (kd, fp, c och m) redogörs för hur tjänstesektorn kan öppnas och nya jobb skapas genom så kallade hushållstjänster.
Sysselsättningen utvecklas olika över landet. Många av de beslut regeringen tagit under senare år har slagit hårt regionalt. Aktiva arbetsmarknadsåtgärder och regionalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de lokala områdena och regionerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är nödvändiga om hela Sverige ska leva. Jordbrukspolitiken är i det sammanhanget också väsentlig ur arbetsmarknadssynpunkt. Kristdemokraternas syn på regionalpolitiken och jordbrukspolitiken utvecklas i särskilda motioner.
Det finns mycket att invända mot den nuvarande arbetsmarknadspolitiken. De snabba förändringarna som sker på arbetsmarknaden, till exempel internationaliseringen, den strukturella omvandlingen av ekonomin samt en långvarigt hög arbetslöshet ställer nya och höga krav på den svenska arbetsmarknadspolitiken. AMV-organisationens sätt att fungera i den arbetsmarknadsmiljö som präglar inledningen av 2000-talet har en hel del övrigt att önska. Brister i styrsystemen, omfattande byråkrati och oklar rollfördelning på flera områden är exempel på detta. Regeringen konstaterar själv i en skrivelse, 2000/01:142 Arbetsmarknadsverkets organisation, att styrningen i verket inte fungerar på ett bra sätt.
Riksrevisionsverket har i flera olika rapporter riktat kritik mot delar av de verksamheter som verkställer den svenska arbetsmarknadspolitiken. I rapporten Effektiviteten i arbetsförmedlingen (RRV 1999:15) granskar Riksrevisionsverket arbetet på arbetsförmedlingskontor. Granskningen visar att det finns ett klart samband mellan kontorens interna arbetssätt och graden av måluppfyllelse. Slutsatsen är ett antal förslag till effektiviseringar på kontoren.
I en särskild studie av arbetsmarknadsutbildningarna (RRV 1999:45) ser man ett tydligt samband mellan olika sätt att arbeta och i vilken utsträckning deltagarna fått arbete efter avklarad utbildning. Man framhåller till exempel att de arbetsmarknadsutbildningar som slår väl ut är plats- och företagsinriktade. Detta visar sig bland annat i förmågan att behålla arbetsmarknadsutbildningen för en mer strategisk och tillväxtorienterad roll än övriga åtgärder och i en prioritering av systematiska företagskontakter.
I Effektivare arbetsförmedling (RRV 2001:15) konstateras utifrån empiriska fakta att ett mer tillväxtorienterat verksamhetssätt gör att fler arbetssökande får jobb. Exempel på sådana verksamheter är ett företagsinriktat arbetssätt, matchningsarbete inom kontoren, yrkesinriktad arbetsmarknadsutbildning och bristyrkesutbildning. En jämförelse mellan åren 1999 och 2000 visar dock att verksamheten i AMV blivit mindre tillväxtorienterad. Konsekvensen av detta är att det blivit svårare att uppfylla såväl de tillväxtpolitiska som de fördelningspolitiska målen.
Också Kommunförbundet riktar kritik mot AMS. De har vid flera tillfällen ställt krav på att AMS ska öka den yrkesinriktade utbildningen till vård och omsorg, vilket är ett område där det idag råder en stor brist på arbetskraft runt om i landet. Utbildning inom dessa områden sker numera bara om kommuner och landsting genomfört åtgärder för att minska deltidsarbetslösheten. Enskilda individer drabbas alltså om kommuner och landsting inte vidtar de åtgärder som regeringen kräver. Om deltidsarbetslösa ska få kompletterande utbildning måste kommun eller landsting ge garantier om heltidsjobb efter utbildningen.
Människans värde förknippas ofta med innehavet av ett traditionellt förvärvsarbete. Detta är både ett farligt och felaktigt synsätt. Det är farligt därför att den som blir arbetslös kan känna sig utan värde, och det är felaktigt därför att människans värde ligger i det faktum att hon är en människa, inget annat.
I människans natur ligger ett behov av att få känna gemenskap med andra, ta eget ansvar och utvecklas som person. Aktivt arbete och engagemang, oavsett om det är organiserat förvärvsarbete eller annan form av meningsfullt ansvarstagande, för familj, vänner eller andra medmänniskor är därför av största vikt.
Arbetslösheten är ett slöseri med mänskliga resurser och därmed ett uttryck för dåligt förvaltarskap. Full sysselsättning är ett viktigt politiskt mål. En förutsättning för detta är att det svenska näringslivets konkurrenskraft upprätthålls gentemot omvärlden. En långsiktig och stabil ekonomisk politik i samspel med en aktiv arbetsmarknadspolitik är därför nödvändig för att skapa ett gott samhälle där alla får möjlighet att delta i samhällsbyggandet.
Personliga och sociala problem blir ofta följden vid långvarig ofrivillig arbetslöshet eftersom alla människor behöver känna sig efterfrågade och behövda. Ett arbete är för de flesta av största vikt för en god livskvalitet. Den ekonomiska politiken ska skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling och ett dynamiskt näringsliv. Med fler sysselsatta kan fler försörja sig själva och därmed få mer makt över sitt liv. Med fler sysselsatta skapas också resurser för att förstärka budgeten och därmed värna välfärdssystemen så att de som bäst behöver samhällets stöd också kan få detta. Därför är tillkomsten av nya jobb den i särklass viktigaste fördelningspolitiska frågan.
Subsidiaritetsprincipen måste var en grund för arbetsmarknadspolitiken. Det vill säga att det en lägre nivå klarar av på egen hand ska inte högre nivåer lägga sig i. Arbetsmarknadspolitiken ska vara subsidiär på så sätt att samhällets insatser ska vara stödjande när så krävs, dock utan att skada ordinarie arbetsmarknad. Fackföreningar som är starka och partipolitiskt obundna är en oundgänglig del av ett demokratiskt samhälle för att tillvarata löntagarnas rättigheter och intressen och skapa effektiva samarbetsformer mellan arbetsgivare och arbetstagare. Företagsdemokratin ska vara så utformad att såväl kapital- som arbetsinsats berättigar till inflytande och medbestämmanderätt. En positiv samverkan grundad på ömsesidigt förtroende mellan alla i ett företag ska eftersträvas.
Aktiva arbetsmarknadsåtgärder ska prioriteras före passivt kontantstöd. Långtidsarbetslöshet ska bekämpas kraftfullt. Ett utvecklat lärlingssystem bör finnas för att inte minst ungdomar ska kunna få yrkes- och arbetslivserfarenhet.
Den statliga arbetsförmedlingen bör vara ett aktivt serviceorgan i arbetsmarknadspolitikens tjänst med nära kontakt med näringslivet. Privat arbetsförmedlingsverksamhet ska också uppmuntras. Bemanningsföretagen har en viktig roll att spela för att minska arbetslösheten. För att hjälpa äldre och långtidsarbetslösa måste arbetsförmedlingarna vara aktiva och uppsökande.
För att garantera alla som blir arbetslösa en grundläggande ekonomisk trygghet vid arbetslöshet ska en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finnas. Arbetslöshetsförsäkringen bör finansieras med egenavgifter och arbetsgivaravgifter.
En stor del av arbetsmarknaden är könssegregerad. Aktiva åtgärder för en jämnare fördelning mellan kvinnor och män måste vidtas. Lika lön för likvärdigt arbete och jämställda lönevillkor för kvinnor och män ska gälla.
Diskriminering i arbetslivet ska motarbetas med väl fungerande lagar. Stat och kommun bör föregå med gott exempel bland annat då det gäller att anställa människor med funktionshinder, äldre arbetskraft, invandrare och personer som är i behov av rehabilitering. Mobbning på arbetsplatsen måste aktivt bekämpas.
Arbetsmiljön ska beaktas redan på planeringsstadiet. Stora ansträngningar bör göras för att anpassa lokaler, maskiner och utrustning, arbetsuppgifter, arbetstempo och arbetstider till de anställdas behov och förutsättningar. Tekniken ska vara underordnad människan. Små enheter ska eftersträvas där människan kan överblicka sin arbetssituation och där goda personliga relationer med arbetskamrater kan utvecklas.
Arbetsmarknadspolitiken har en nyckelroll när det gäller att stödja en uthållig och långsiktig sysselsättningsutveckling. Utbildning, individuellt anpassade åtgärder och effektiv matchning mellan arbetssökande och arbetsgivare är nyckeln till en effektiv arbetsmarknad.
Regeringen föreslår att riksdagen ska ställa sig bakom målet om ”en väl fungerande arbetsmarknad med full sysselsättning och god ekonomisk tillväxt”. Kristdemokraterna har inget att erinra mot detta övergripande mål. Det problematiska är dock att det är svårt att överblicka vilka mål som verkligen gäller eftersom det i budgetpropositionen blandas friskt mellan mål, övergripande mål, uppgifter och verksamhetsmål. Det är också bara verksamhetsmålen som getts kvantitativa mål att mäta och följa upp. Ett ”övergripande mål” som att ”medverka till att underlätta och stimulera omställning och därigenom öka flexibiliteten på arbetsmarknaden” har inte getts något kvantitativt mått att uppnå. Hierarkin mellan övergripande mål, mål, uppgifter och verksamhetsmål är också otydlig och i vissa fall förvirrande. Regeringen bör se över målbeskrivningen och sätta mätbara mål för de olika delmål som ska uppnås, dvs. mätbara mål som inte detaljstyr verksamheten ute på fältet i dess val av metoder men som följs upp på ett resolut sätt.
Det finns också en tendens att beskriva arbetsmarknadspolitikens uppgifter i ett allt för ekonomiskt inriktat nyttoperspektiv för den offentliga sektorn. Det handlar om att försörja företag med arbetskraft, öka samhällets produktion och tillskottet till den gemensamma försörjningen. Bekämpandet av arbetslösheten handlar för oss kristdemokrater i första hand om att ge den enskilde människan ett värdigare liv där hon får känna delaktighet och kan försörja sig själv och därmed bättre kunna ta ansvar för sitt eget liv och sina medmänniskor. Detta kommer ofta i skymundan. Faran är att den arbetslöse inte hamnar i centrum, utan istället företagen, de offentliga budgetarna och samhällsekonomin.
Det är angeläget att stora ansträngningar görs för att få ut de personer som är mer svårförmedlade i det reguljära arbetslivet. För detta krävs att varje arbetssökande efter maximalt 100 dagar får en tydlig individuell handlingsplan. För att förmedlingarna ska klara detta krävs tydlighet från AMS centralt, länsarbetsnämnderna och de lokala kontorens ledning. Ingen arbetslös ska kunna vara inskriven på arbetsförmedlingen utan en mycket tät kontakt med ”sin” förmedlare. Därigenom främjas det individinriktade arbetet på förmedlingarna. Inte minst är detta viktigt i invandrartäta områden.
De försök som skett med att engagera privata bemanningsföretag för att på det sättet ge arbetslösa praktik och kontakter i arbetslivet bör utvecklas. Det ska ske för att avlasta den statliga arbetsförmedlingen men också för att genom ökad konkurrens kunna få såväl kvalitets- som effektivitetsförbättringar. AMV bör också medverka till att privata förmedlingsverksamheter utvecklas i syfte att tillföra fler alternativ för den arbetslöse och skapa en mer dynamisk utveckling av arbetsmetoder på förmedlingsområdet. Det är också angeläget att utveckla belöningssystemen inom arbetsförmedlingarna så att förmedlare som lyckas slussa ut många på fasta arbeten eller längre vikariat också uppmuntras, exempelvis lönemässigt.
Enligt en studie av AMS var det bara tolv procent av dem som fick nytt arbete 1998 som hade fått information om arbetet via arbetsförmedlingen. Främst var det tips från vänner och bekanta (28 procent) och direktkontakt med arbetsgivare (21 procent) som var informationsvägarna till det nya arbetet. Bara tio procent var annonsering och en procent privat förmedling eller rekryteringskonsult. Denna information visar att mycket återstår att göra innan det kan sägas att det finns ett effektivt matchningssystem på arbetsmarknaden.
Redan i nuvarande lag om arbetslöshetsförsäkring finns det stöd för att ställa krav på den arbetslöse att ta de arbeten som finns tillgängliga, om inte särskilda skäl föreligger. AMS har också en regelbok som preciserar dessa krav. Med anledning av proposition 1999/2000:98 Förnyad arbetsmarknadspolitik för delaktighet och tillväxt beslutade riksdagen våren 2000 att skärpa lagen så att det numera krävs att den arbetssökande ”aktivt” söker arbete för att inte riskera att bli avstängd från arbetslöshetsförsäkringen. Denna lagskärpning var rimlig därför att den förhoppningsvis innebar att en tydlig signal sändes ut i AMV:s organisation samt till de arbetssökande om vad som gäller – inte minst därför att de tidigare reglerna tillämpades ganska olika runt om i landet. Det visar bland annat Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) i sin rapport Tillämpning av arbetslöshetsförsäkringens regelverk vid arbetsförmedlingarna (2000:1).
Det är regeringen eller den myndighet som regeringen utser som ska meddela ytterligare föreskrifter om hur de nya reglerna ska efterlevas. Det är viktigt att dessa föreskrifter följer ett antal viktiga principer såsom lika behandling över hela landet. Det är också rimligt att krav ställs på den arbetssökande att om han eller hon inte inom rimlig tid finner ett arbete som passar den kompetens vederbörande har måste man vara beredd att ta ett arbete med lägre lön eller utbildnings- och kompetenskrav än vad den arbetssökande haft. Det är också viktigt att reglerna för avanmälan när en arbetssökande uteblir från avtalat besök ses över och görs mer enhetliga och tillämpas på ett likartat sätt över hela landet.
Det är viktigt att utveckla arbetsförmedlingens roll som spindeln i nätet när det gäller att knyta de arbetsmarknadspolitiska aktörerna närmare näringslivet. Det ska vara ett tydligt uppdrag till de lokala arbetsförmedlarna att utveckla kontakterna med näringslivet. Erfarenheterna visar att de förmedlare eller förmedlingar som har tät kontakt med företagen på orten också blir effektivare.
För att undvika långtidsarbetslöshet är det nödvändigt att på ett tidigt stadium sätta in relevanta åtgärder för att stödja den arbetslöse att snabbt få rätt utbildning, praktik eller hjälp på annat sätt. Det är alltså under arbetslöshetsperiodens första tid som den stora möjligheten finns att undvika långtidsarbetslöshet. Denna insikt måste prägla arbetsmarknadspolitiken.
För att bryta långtidsarbetslöshet krävs en lång rad åtgärder: individuella handlingsplaner, kompetenshöjning, tydliga krav på den arbetssökande samtidigt som stöd och ekonomiska incitament ges för att bryta arbetslösheten.
Vi kristdemokrater har föreslagit en ny arbetslöshetsförsäkring vars principer redovisas i en särskild motion. Den innebär bland annat att en viss successiv nedtrappning av ersättningen till en nedre gräns, utan någon bortre parentes, sker efter ett år. Samtidigt innebär vårt förslag att alla arbeten som man tar, även om de är av kortare karaktär, höjer ersättningsnivån. Ett sådant system skulle tillsammans med sänkt skatt i form av ett höjt grundavdrag ge starka incitament att aktivt söka arbete. Det är dock viktigt att poängtera att alla system måste avvägas så att alla människor får en rimlig grundläggande försörjning och att åtgärder på detta område inte leder till att människor bara skickas över till kommunernas socialbidragssystem. Tyvärr vågar regeringen inte diskutera de ekonomiska incitamentens betydelse.
Den aktivitetsgaranti som riksdagen beslutade om våren 2000 drogs igång den 1 augusti samma år för att inom några månader omfatta 30 000 personer. Eftersom försöksverksamheten som föregick aktivitetsgarantin bara varade några månader och förberedelsetiden var mycket kort är det fortfarande osäkert hur garantin kommer att fungera i praktiken. Att aktivitetsgarantin haft grava kvalitetsproblem är därför inte konstigt. Själva grundidén är riktig, det vill säga att de långtidsinskrivna kommer in i ett mer aktivt och nära samarbete med arbetsförmedlingens personal och att varje individs särskilda behov beaktas i utformningen av en individuell handlingsplan.
En aktivitetsgaranti står och faller med den praktiska tillämpningen. Självklart ska jobbsökaraktiviteter ingå, men det räcker inte. Vad som krävs är tydliga krav som går att leva upp till, stöd och hjälp att bryta arbetslöshetsmönstret och aktiva insatser för att möta den enskilde personens konkreta behov och problem. Det är också viktigt att nära samverkan sker med föreningsliv, näringsliv, privata bemanningsföretag och förmedlare.
Bland de långtidsinskrivna vid arbetsförmedlingarna finns också många människor som inte är anställningsbara på grund av språkproblem, handikapp, sociala problem, dåligt självförtroende och utbildningsnivå med mera. Uppskattningar bland arbetsförmedlare antyder att denna grupp kan utgöra runt 10 000 personer, som idag återfinns inom aktivitetsgarantin med små möjligheter att komma in på den reguljära arbetsmarknaden eller att börja studera. Dessa människor kräver extra insatser. En del av dessa kanske inte i det korta perspektivet kan ta ett reguljärt arbete, men de kan bidra till sin egen försörjning genom en samhällsinsats i kommunernas regi eller i föreningsregi. För dessa grupper är det viktigt att system för nära samverkan mellan arbetsförmedling, kommunen, försäkringskassan och de sociala myndigheterna upprättas.
Aktiviteter inom ramen för en så kallad övergångsarbetsmarknad bör ske i kommunal regi eller föreningsregi, så till vida det inte handlar om en sådan arbetsmarknadspolitisk åtgärd som redan idag kan ske inom privata företag. En rad exempel från kommuner och andra länder finns som kan vara förebilder för en sådan här övergångsarbetsmarknad. Regeringen bör snarast återkomma med ett förslag till hur reglerna bör vara utformade för en sådan övergångsarbetsmarknad. Förslagen bör utformas så att risken för osund konkurrens undanröjs.
Sedan några år tillbaka finns ett anställningsstöd som ska hjälpa alla som varit arbetslösa i minst tolv månader. Arbetsgivaren får ett bidrag med 50 procent av lönekostnaden i sex månader. Regeringen och riksdagens majoritet föreslog i vårpropositionen 1999 införande av ett förstärkt anställningsstöd för personer som är långtidsinskrivna i mer än tre år på arbetsförmedlingarna från och med 1 oktober 1999. Rent tekniskt sker det genom en skattereduktion för de arbetsgivare som anställer dessa personer. Det förstärkta stödet uppgår till 75 procent av lönekostnaden de första sex månaderna och till 25 procent av lönekostnaderna i ytterligare 18 månader. Men redan innan det nya systemet hade trätt i kraft föreslogs att stödet skulle omfatta alla som varit långtidsinskrivna i mer än två år, och de nya reglerna började gälla från och med 1 januari 2000. Dessa regler hade varit i funktion i fyra månader när ytterligare en förändring kom. Då föreslogs införandet av ett särskilt anställningsstöd som innebär att den som fyllt 57 år och varit inskriven på arbetsförmedlingen i två år skulle få ett anställningsstöd under 24 månader omfattande 75 procent av lönekostnaden.
I vårbudgeten år 2000 lade regeringen fram ytterligare ett förslag till förändring av anställningsstödet. Ett utökat särskilt anställningsstöd införs, som riktar sig till dem som varit arbetslösa mer än fyra år, med egna regler för hur stora subventionerna ska vara. Det är fjärde ändringen på ett år. Samtidigt som allt detta sker skriver regeringen hur viktigt det är med regelförenklingar inom arbetsmarknadspolitiken!
Det är givetvis positivt att regeringen med stödpartier inser att sänkta arbetskraftskostnader kan öka sysselsättningen. I en uppåtgående ekonomi har också denna åtgärd haft framgång. Men det är viktigt att en åtgärd får verka fullt ut och inte störas av ständiga regeländringar som minskar överskådligheten och ökar byråkratin. Det är också orimligt höga subventionsnivåer under två års tid som det särskilda anställningsstödet innebär. En privat arbetsgivare skulle få cirka 11 000 kr i månaden under två år i subvention för att anställa en person över 57 år. Frågan är om inte denna nivå riskerar att skapa osund konkurrens.
Individuella handlingsplaner och ett personligt anpassat stöd till den långtidsarbetslöse, ökade krav på den arbetssökande att vara aktiv samt det förstärkta anställningsstödet (för dem som varit långtidsinskrivna mer än två år) på 75 procent av lönekostnaden under de första sex månaderna och därefter 25 procent i ytterligare 18 månader, borde vara tillräckliga instrument tillsammans med de övriga arbetsmarknadspolitiska åtgärder som finns.
Med ungdomar avses åldersgruppen 16–24 år. När det gäller ungdomars situation på arbetsmarknaden bör politiken styras av följande principer:
Utbildning ska uppmuntras och premieras då morgondagens arbetsmarknad ställer allt större krav på arbetstagarens formella kompetens.
Utbildningssystemet måste vara konstruerat på ett sätt som gör att även ungdomar som är mer praktiskt inriktade upplever att möjligheten att utvecklas inom skolan finns. Olika former av lärlings- och praktiksystem är en positiv del av utbildningssystemet.
Kommunerna har det grundläggande ansvaret för ungdomar upp till 20 år, vilket innebär att kommunerna ska ges de förutsättningar som behövs för att så många ungdomar som möjligt får möjlighet att genomgå en utbildning som passar dem.
Det fåtal ungdomar som inte går i gymnasieskolan bör ges möjligheter att få någon form av kommunal praktiktjänst. Praktikplatserna bör vara utformade på ett sätt som ger reell arbetslivserfarenhet. Den lön som betalas ut bör kallas för praktiklön. Inga ungdomar ska behöva leva på socialbidrag.
De ungdomar som trots allt fastnar i långtidsarbetslöshet är oftast de som inte har tillräcklig kompetens eller av sociala eller hälsoskäl inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är viktigt att de problem som ligger till grund för arbetslösheten åtgärdas på ett tidigt stadium och att dessa ungdomar inte hamnar i särskilda program som ”stämplar” dem för livet.
En bättre lönebildning skulle ge ungdomar större möjligheter att komma in på arbetsmarknaden oavsett om man är hög- eller lågutbildad. Det handlar inte enbart om lägre ingångslöner utan även om att högre utbildning ska löna sig. Börjar man sitt yrkesverksamma liv med ett lärlingsjobb eller låglönejobb kanske ingångslönen är lägre än i dag. Har man däremot studerat flera år på universitet bör lönen självfallet motsvara den formella kompetens man har.
Det är viktigt att man även fortsättningsvis följer olika ungdomsgrupper så att förändringar som kräver extra åtgärder för att hjälpa vissa av dessa in på arbetsmarknaden kan upptäckas i tid.
Vår målsättning är att alla ungdomar mellan 18 och 24 år skall erbjudas jobb i det reguljära arbetslivet eller meningsfulla studier. Det är av yttersta vikt att allt görs för att denna vision uppfylls. Om samhället inte lyckas med att ge ungdomar meningsfull utbildning eller möjlighet till sysselsättning riskeras ett utanförskap där ungdomar känner att de inte är en del av samhället och att de inte fyller någon funktion i vardagen. Denna frustration leder lätt till förakt för vuxenvärden och de normer och värderingar som vi anser är grundläggande för demokratin. Rasism, våld och utanförskap hänger ofta ihop. Satsningar på att lösa ungdomsarbetslösheten är därför inte bara en ekonomisk fråga utan det handlar om ungdomarnas möjligheter att komma in och etablera sig i vuxenlivet.
I en särskild motion utvecklar Kristdemokraterna ett konkret förslag till hur ett lärlingssystem kan byggas upp dels inom den svenska gymnasieskolan ram, dels som ett arbetsmarknadspolitiskt program för dem som är arbetslösa. Erfarenheterna från andra länder visar att ett lärlingssystem bland annat kan minska trösklarna för ungdomar att få en första kontakt med arbetsmarknaden och därtill kraftigt öka möjligheterna till arbete för ungdomar som inte önskar en lång teoretisk utbildning.
De snåriga ersättningsreglerna för arbetslösa, svårigheten att kvalificera sig för a-kassa kombinerat med låga ersättningsnivåer innebär att många ungdomar måste söka socialbidrag för sin dagliga överlevnad. Det finns även en risk för att många ungdomar fastnar i ett evigt kretslopp av arbetsmarknadspolitiska åtgärder och ersättningsperioder i öppen arbetslöshet.
En så kallad ungdomsgaranti – tidigare utvecklingsgaranti – infördes på 1990-talet för ungdomar i åldern 20–24 år. Utvärderingar hittills har visat att ungdomar som genomgår denna åtgärd lättare får fotfäste på arbetsmarknaden än övriga. Men det finns också en risk för att ungdomar som ingår i en ungdomsgaranti stämplas som tillhörande ett B-lag, särskilt när arbetsmarknaden blir bättre och fler ordnar arbete på egen hand. Vi hade hellre sett en satsning på lärlingsutbildning, skattelättnader inom tjänstesektorn, flexiblare lönesättning och ny arbetsrättslagstiftning. Det skulle ha gett ungdomar många nya ordinarie arbetstillfällen. Ett liknande resonemang för också Statskontoret i sin utredning Särskilda ungdomsåtgärder? Om kommunala ungdomsprogrammet och utvecklingsgarantin. Nu när arbetsmarknadsläget blivit bättre är det dags att ungdomsgarantin successivt ersätts av en bättre fungerande arbetsmarknad för ungdomar.
Ersättningen till deltagarna i ungdomsgarantin kan vara av tre slag, nämligen aktivitetsstöd motsvarande ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen för dem som är kvalificerade, utvecklingsersättning motsvarande försörjningsstöd för dem som har sökt och är berättigade enligt socialtjänstlagen samt utvecklingsersättning (statlig) på 1 967 kr per månad (obeskattat) för övriga. Nu föreslås ersättningen till deltagarna inom kommunala ungdomsprogram bli enhetlig över hela landet och motsvara studiebidraget för gymnasiestuderande. Dessutom förelås en höjning av utvecklingsersättningen till deltagare i ungdomsgarantin till 3 160 kr per månad. Enligt vår mening är det rimliga förslag som regeringen lägger fram.
Riksdagen beslutade i våras att alla ska ha rätt att arbeta till 67 års ålder. Det nya pensionssystemet innebär en flexibel pensionsålder mellan 61 och 70 år.
Det är givetvis oerhört bra med ökad friheten att välja när vi vill gå i pension. Men ska den här valfriheten bli något annat än vackra ord på ett papper måste vi skapa ett arbetsliv som gör att människor orkar, vill och upplever det meningsfullt att fortsätta att arbeta längre än idag. Det faktum att den faktiska pensionsåldern är under 59 år visar att det idag inte står rätt till.
Förutom att livskvaliteten stiger när jag själv kan påverka mitt liv vet vi att vi framöver kommer att behöva så många som möjligt i aktivt arbete så länge som möjligt när de stora fyrtiotalistgenerationerna går i pension. Vi riskerar då en situation med arbetskraftsbrist som hotar tillväxten och leder till stora påfrestningar på välfärdssystemen.
Bara var fjärde svensk arbetar fram till 65 års ålder. Orsakerna till att de äldre i allt mindre utsträckning finns kvar i arbetslivet är många. Den höga arbetslösheten under 1990-talet har inneburit att många har erbjudits avgångsvederlag och garantipensioner. Och en fysiskt eller psykiskt påfrestande arbetsmiljö har tvingat många till förtidspensionering.
Men mycket tyder också på att arbetsgivare inte vill anställa äldre personer. Enligt en enkät från Pensionsforum vill 80 procent av arbetsgivarna inte anställa människor över 55 år. Enligt en studie av Riksrevisionsverket, som presenterades i Dagens Nyheter den 20 september 2001, anger över 70 procent av arbetsgivarna att de sällan eller aldrig nyanställer personer över 50 år. Det finns en attityd till äldre i arbetslivet som är skrämmande.
De äldre är en enorm resurs med kompetens och erfarenhet som svenskt arbetsliv måste ta tillvara på ett bättre sätt. Allt för många äldre upplever att den arbetslivserfarenhet och de specifika kunskaper man har fått genom yrkesåren tas tillvara i väldigt liten utsträckning. De äldre som lämnar har erfarenhet som det kommer att ta tid innan de yngre förvärvar. Äldres erfarenhet och förvärvade kompetens gör dem till skickliga yrkesutövare. Deras lojalitet och engagemang skapar stabilitet på arbetsplatsen. Vi kristdemokrater vill skapa möjlighet för fler äldre att delta längre tid i arbetslivet.
De diskrimineringslagar som finns på arbetsmarknadsområdet bör utökas till att också omfatta förbud mot diskriminering på grund av ålder. Vi vill också starta en informationskampanj om vinsten av äldre i arbetslivet. Det bör också finnas ett kompetenscentrum för utveckling av en god seniorpolitik i slutet av arbetslivet.
Rätten att gå ner i arbetstid efter 61 års ålder bör lagstadgas. Med det nya pensionssystemet kan man ju själv, från 61 års ålder, välja hur man vill kombinera arbetstid och pensionsuttag.
Det är också viktigt att uppmuntra eget företagande bland exempelvis avtalspensionärer och äldre. Lagen för exempelvis F-skattsedel bör ändras så att verksamhet får bedrivas med den gamle arbetsgivaren som ensam kund. Möjliggör också ett livslångt lärande och låt såväl arbetstagare som arbetsgivare avsätta löneutrymme på ett utbildningskonto som beskattas först vid uttag av sparade medel.
Vi vill också införa en rehabiliteringsförsäkring och förstärka resurserna till försäkringskassorna. Snabb rehabilitering är viktig både utifrån ett individperspektiv och ett samhällsekonomiskt perspektiv. Vi utvecklar dessa frågor ytterligare i en särskild motion.
Arbetsmarknadsverket omsätter enorma summor och har en förvaltningsbudget på drygt 4 500 miljoner kronor. Under senare tid har tydliga indikationer kommit som visar att det finns problem med styrning samt resultatuppföljning och kontroll av hur medel använts. Kritiken är utbredd inom AMV över hur stor den interna administrationen är. 30–40 procent av arbetstiden går åt till administration. Detta beror bland annat på mindre väl utformade interna styr- och uppföljningssystem men också på det politiska systemets överdrivna önskan att detaljstyra och reglera den praktiska förmedlingsverksamheten.
Dagens arbetsmarknad innebär nya utmaningar för den traditionella arbetsmarknadspolitiken. Nya möjligheter finns att samverka med privata bemanningsföretag och att lägga ut verksamheter på entreprenad för att öka effektiviteten, få in nya impulser och stimulera verksamhetsutveckling. AMV är vidare en myndighet med två självständiga nivåer; centrala AMS och länsarbetsnämnderna med de lokala arbetsförmedlingarna. Det innebär att myndigheten har dubbla styrsystem.
Sammantaget talar allt detta för att det skulle behövas en grundlig översyn av arbetsmarknadspolitiken och AMV:s organisation. En parlamentarisk utredning bör skyndsamt tillsättas med syftet att forma en arbetsmarknadspolitik och en organisation för densamma för 2000-talets arbetsmarknad.
Innan denna översyn är klar kan vissa åtgärder vidtas. Vi anser att AMS som central myndighet ska få en tydligare roll av stabskaraktär med möjlighet till ytterligare rationalisering. En inbesparing på 50 miljoner kronor skulle då vara möjlig under år 2001. Vad gäller mellannivån, länsarbetsnämnderna, bör de antingen regionaliseras eller samordnas med länsstyrelsernas verksamhet, vilket skulle möjliggöra besparingar. Färre antal program kan också minska administrationen centralt i AMS och inom länsarbetsnämnderna. Detta tydliggör att det är fältarbetet på arbetsförmedlingarna som skall prioriteras samt att de högre organens roll är att stödja de lägre nivåernas arbete.
Det faktum att det med nuvarande höga arbetslöshet uppstår brist på arbetskraft inom yrkesgrupper som vårdpersonal, byggnadsarbetare, lärare etc. visar på de gångna årens misslyckade utbildnings- och arbetsmarknadspolitik.
Stora ansträngningar måste göras för att komma tillrätta med flaskhalsarna på arbetsmarknaden. I annat fall kommer den höga arbetslösheten att permanentas med stora sociala problem som följd. Det måste bli en bättre balans mellan tillgången på utbildad arbetskraft och arbetsmarknadens efterfrågan. Det krävs en tydlig prioritering av sådan utbildning och praktikplatser som ökar utbudet av arbetskraft på de områden där bristyrken finns.
Det är också nödvändigt att betona vikten av individuella handlingsplaner när det gäller att anpassa en arbetsmarknadspolitisk åtgärd till vad som efterfrågas på marknaden och vilka förutsättningar den enskilde har. Utan individuella handlingsplaner är det risk för att åtgärden inte får den väntade effekt som var meningen, och det blir en större kostnad än nödvändigt både för individen och för staten. Bristen på resurser för aktiv förmedling är därför ett stort problem.
Vi vill reformera arbetsmarknadspolitiken genom att bland annat göra följande:
Utveckla ett lärlingssystem för ungdomar så att möjligheterna att komma in på arbetsplatser ökar.
Öka den lokala samverkan och minska rundgången i åtgärder och därmed minska arbetslösheten. Kommunerna, arbetsförmedlingarna och försäkringskassorna bör samverka för att hjälpa de arbetssökande.
Arbetsmarknadsutbildningen bör i högre grad samordnas med det reguljära utbildningsväsendet. Den kvalificerade yrkesutbildningen måste utökas.
Införa en allmän obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med högre egenfinansiering som ger starkare incitament till alla former av arbete utan att skapa nya sociala problem.
Stärka de lokala arbetsförmedlingarnas möjlighet att ge kompetent stöd till den arbetslöse.
Stärka de arbetshandikappades ställning på arbetsmarknaden. Samhall bör reformeras och lönebidragssystemet utvecklas.
Se över arbetsmarknadspolitiken så att den anpassas till marknadens krav. Det behövs ett nära samarbete mellan näringslivet och arbetsförmedlingarna runt om i landet för att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ska få den genomslagskraft som är önskvärd.
Idag finns det ett 20-tal olika arbetsmarknadspolitiska program, och varje program har sitt eget regelverk. För att kunna frigöra resurser från både arbetsgivare, arbetssökande och arbetsförmedlingarna krävs att regelsystemen runt de arbetsmarknadspolitiska programmen förenklas och att antalet åtgärder minskar.
Det bör finnas betydligt färre programtyper för att förenkla administrationen. Större flexibilitet i systemet efterfrågas bland arbetsgivarna, och framförallt måste möjligheter öppnas för att forma programtyperna efter varje persons individuella förutsättningar.
Det finns anledning att gå vidare i arbetet med att minska antalet åtgärder. Vi ser positivt på AMS förslag om en reducering till tre programtyper; aktivitetsstöd, anställningsstöd samt projektstöd. Fördelen är mindre detaljregleringar och administration. Vidare blir det lättare för arbetsförmedlare och arbetssökande att överblicka regelverket som då också blir mer flexibelt.
Tyvärr går utvecklingen inte entydigt mot ett enklare regelverk. Samtidigt som vissa förenklingar görs ökas krånglet på andra håll. Ett typexempel är införandet av anställningsstödet. Denna åtgärd som inom ett år ändrades fyra gånger innehåller nu fem olika former av anställningsstöd med var sitt regelverk. För arbetsförmedlaren, och i ännu högre grad för den enskilde, är det omöjligt att hålla reda på vilka regler som gäller för vilken variant av anställningsstödet.
Kunskapslyftet är ett bra verktyg om den fortsatta ambitionen är att ge alla gymnasiekompetens. Det är viktigt att kunskapslyftet innehåller kvalitet. Utbildningarna ska inte uppfattas som meningslösa, och de ska inte fungera som inkörsport till en rundgång av åtgärder mellan arbetslöshet och diverse lågbudgetutbildningar innan man får nästa period av arbetslöshetskassa. Vi vill satsa resurserna på gymnasiet, komvux, den högre utbildningen och kvalificerade yrkesutbildningar som visat sig leda till att flera får jobb efter det att utbildningen är avslutad.
Vi anser att arbetsmarknadsutbildningen bör knytas närmare det reguljära utbildningsväsendet. Det reguljära utbildningsväsendet får på detta sätt en naturlig koppling till arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsutbildningens roll bör vara att underlätta strukturomvandlingar i samhället, inte att ersätta det ordinarie utbildningssystemet. En ökande del av de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna bör utgöras av yrkesinriktade arbetsmarknadsutbildningar.
Ska utbildningsväsendet och omskolningen fungera på ett bra sätt måste utbildningsersättningarna samordnas. I dag varierar ersättningen med huruvida man jobbat tidigare, om man ingår i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd eller studerar på egen hand.
Ett sätt att förbättra finansieringen vid studier är att införa ett utbildningskonto där arbetstagare och arbetsgivare investerar i framtida kompetenshöjning. Se vidare kapitel elva. Studiemedelssystemet och förslaget till utbildningskonto bör utformas så att det blir mer enhetliga ekonomiska villkor för alla studerande, oavsett anledning till studierna.
Kraftiga insatser måste göras för att sänka trösklar för inträde i arbetslivet. Dessutom har gymnasieskolan blivit allt mer anpassad till elever med teoretiska färdigheter, vilket lett till att många inte trivs i den nuvarande gymnasieskolan. Därför behöver vi ett modernt, väl fungerande lärlingssystem inom gymnasieskolan och inom arbetsmarknadspolitiken.
Inom gymnasieskolan bör ett nytt lärlingsprogram inrättas. Även kommuner som saknar egen gymnasieskola kan arrangera detta program genom att köpa den teoretiska delen hos en grannkommun. Det bör även finnas ett lärlingsprogram inom arbetsmarknadspolitiken.
Lärlingsutbildningen ska knytas nära det lokala näringslivet. Att ungdomar i tidig ålder får fäste på den lokala arbetsmarknaden ger möjlighet till ett fortsatt boende på orten, vilket ger positiva regionalpolitiska konsekvenser. Ett visst mått av flexibilitet måste även byggas in i läroplanerna. Utbildningen ska mestadels vara förlagd till ett företag.
Avtal beträffande lärlingslön, försäkringsfrågor med mera träffas i samarbete mellan arbetsförmedling, arbetsgivare och berört fackförbund.
Utbildningen ska vara mycket individinriktad och kan följaktligen ta olika lång tid. Ett tak bör dock sättas för utbildningstiden, förslagsvis på tre år. Undantag kan dock göras när utbildning utformas för att kvalificeras till fortsatta studier vid universitet eller högskola.
Företagen får ersättning från arbetsförmedlingen för utbildning eller handledning under det första året. För både lärlingsutbildningen inom gymnasieskolan och inom arbetsmarknadspolitiken gäller att den kvalitetssäkras, gärna med yrkesexamen efter branschens önskemål. Utbildningen avslutas med ett gesällprov eller yrkesprov. Yrkesbevis utfärdas. Alla elever med avslutad utbildning har behörighet till fortsatt yrkesutbildning på yrkeshögskola. Företagen har inget anställningstvång när lärlingen avslutat utbildningen. Kristdemokraternas syn på lärlingsutbildning och yrkeshögskola utvecklas i särskilda motioner.
Den så kallade Vaggerydsmodellen innehåller inslag av lärlingsutbildning och en nära knytning till det lokala näringslivet. I kombination med en yrkesinriktad utbildningsinsats får den arbetssökande möjlighet till praktik på flera företag. Grundfaktorerna i denna modell är följande:
Arbetsförmedlingen håller samman och leder utbildningen, och de lokala arbetsgivarna har inflytande över utbildningens innehåll och mål.
De lokala fackliga organisationerna medverkar.
Arbetsgivarna tar emot det antal elever som man kan se ett eventuellt rekryteringsbehov av. Det är dock viktigt att påpeka att det inte är något tvång för arbetsgivaren att anställa någon efter det att utbildningen är avslutad.
Arbetsförmedlingens arbetssökande får en möjlighet att kompetensutveckla sig i relation till den lokala arbetsmarknaden och visa upp sig för ett antal arbetsgivare.
Antalet elever som utbildas ska vara relevant för den lokala arbetsmarknaden, och någon större överutbildning bör inte ske.
Flexibiliteten inom de arbetsmarknadspolitiska programmen måste öka för att arbetsförmedlingarna på ett bättre sätt än hittills ska kunna finna mer individanpassade lösningar.
Efter genomförd utbildning erhåller eleven ett slutintyg från kursen där varje genomfört delmoment ingår. Vidare kommer intyget också att innehålla en beskrivning av de praktiska delarna som varje person har genomgått hos respektive arbetsgivare. Det blir alltså både ett studieintyg och ett ”arbetslivserfarenhetsbetyg”. Denna modell har visat sig vara ett mycket effektivt redskap i matchningen mellan arbetssökande och arbetskraftsbehov.
Arbetsgivare som anordnat arbetspraktik ska delfinansiera åtgärden. Efter en överenskommelse med länsarbetsnämnderna skall anordnaren som regel betala ett finansieringsbidrag på 3 000 kr per månad och person. Det är bra att grupper såsom utrikes födda och arbetshandikappade kan undantas från kraven på finansieringsbidrag, likaså ideella organisationer som anordnar arbetspraktik. Vi menar att det dessutom är viktigt att statliga myndigheter undantas från finansieringsbidraget. Orsaken till detta är att det är samma huvudman och pengarna därmed bara går runt i systemet samt att viktiga arbetsuppgifter som exempelvis naturvård inom skogsstyrelsens ram troligen aldrig blir utförda om ett finansieringsbidrag ska betalas från dessa myndigheters knappa anslag.
Enligt budgetpropositionen avser regeringen att genomföra ett försök med ett så kallat friår i tio kommuner. Kristdemokraterna har varit positiva till att pröva friårsidén, varför försöksverksamheten välkomnas. Friåret/sabbatsåret bör dock begränsas till personer mellan 45 och 55 år. Detta skulle ge möjlighet för många att komma in på en ny yrkesmässig bana samtidigt som möjligheten till vikariat skulle minska arbetslösheten. Om detta ska komma ifråga måste företaget som beviljar ett sabbatsår tillsätta en vikarie som är arbetslös. Ett sabbatsår skulle också kunna bekostas av den enskilde individen genom förtida pensionsuttag. Till försöksverksamheten avsätts 65 miljoner kronor. Vi anser dock att det i dagens läge inte behövs särskilda medel för detta, eftersom idén bygger på att a-kassemedel nyttjas som i alternativfallet ändå skulle utbetalas. De pengar som krävs för administrationen av projektet bör tas inom befintliga budgetramar.
Kvaliteten och effektiviteten i datortekverksamheten har ifrågasatts på många håll. Statskontoret bör genomföra en studie av datortekverksamheten för att skapa ett säkrare underlag för en bedömning om den fortsatta verksamheten för datorteken.
Alla arbetslösa utan dataerfarenhet bör erbjudas utbildning i grundläggande datakunskap som leder fram till att man tar ett datakörkort. Det finns ett speciellt europeiskt datakörkort (European Computer Driving License) framtaget av Dataföreningen i Sverige tillsammans med andra dataföreningar i Europa. Datakörkortet är standardiserat så att samma krav gäller för datakörkort i de länder som anslutit sig till ECDL. Dataerfarenhet ökar möjligheterna till ett framtida jobb.
Starta-eget-bidraget är ett förhållandevis effektivt arbetsmarknadspolitiskt medel, eftersom det inneburit att många människor som annars skulle ha varit arbetslösa nu vågar att pröva på en företags- och affärsidé man kanske burit på länge. Uppföljningar av åtgärden visar också att många som startar eget med hjälp av detta stöd också fortsätter som egen företagare en längre tid.
Det finns anledning att understryka vad Riksdagens revisorer sagt om risken för att starta-eget-bidrag kan bidra till att tränga undan ordinarie arbetstillfällen. När myndigheterna beslutar om dessa bidrag måste det stå helt klart att det inte handlar om snedvridande konkurrens.
I konsekvens med våra tidigare förslag vidhåller vi att flyttningsbidraget ska avskaffas. Bidraget har ingen avgörande inverkan på människors benägenhet att flytta till ett arbete. Istället bör reseavdrag för pendling med bil underlättas genom höjningar av milersättningen samt sänkning av gränsen för att kunna göra avdrag för resor mellan arbete och bostad. Vi beräknar därmed en besparing på cirka 200 miljoner kronor för 2001. Reseersättning för anställningsintervju eller studiebesök för en arbetssökande bör dock finnas kvar.
Kristdemokraternas samlade förslag om ökade resurser för fler tjänster inom vård, omsorg och skola samt företags- och tillväxtfrämjande åtgärder tillsammans med sänkt skatt för hushållstjänster beräknas leda till att kostnaderna för de arbetsmarknadspolitiska programmen kan minska något. Mot bakgrund av detta minskas ramen med 520 miljoner kronor.
Vidare avvisas regeringens förslag om att avsätta 100 miljoner kronor i särskilda medel inom ramen för köp av arbetsmarknadsutbildning och övriga kostnader till projektbidrag för färre deltidsarbetslösa. Det är rimligt att det kan ske inom ordinarie verksamhet och ramar, särskilt när det är offentliga arbetsgivare såsom kommun och landsting som uppvisar de största bristerna på detta område.
I en särskild motion presenteras Kristdemokraternas syn på arbetslöshetsförsäkringen. Våra övriga förslag på näringslivs- och arbetsmarknadsområdet leder till att arbetslösheten sjunker, vilket innebär minskade kostnader för arbetslöshetsersättning. För varje tiondel procentenhet lägre arbetslöshet minskar utbetalningarna med 570 miljoner kronor.
Vårt budgetförslag innebär bland annat en satsning på sänkt skatt inom tjänstesektorn och en förstärkning av kommunernas och landstingens ekonomiska resurser som kommer att innebära personalförstärkningar ute i verksamheterna. Till detta tillkommer en rad företagsfrämjande och tillväxtorienterade åtgärder som bidrar till att ytterligare sänka arbetslösheten och därmed arbetslöshetsersättningen.
I Ds 1999:58, Kontrakt för arbete – rättvisa och tydliga regler i arbetslöshetsförsäkringen, betonas värdet av en strukturerad sökprocess. Arbetsgruppen som gjort utredningen menar att de krav som ställs på en arbetssökande måste bli tydligare och mer strukturerade än idag. Målet är att söktiderna på sikt förkortas och därmed också den totala omfattningen på antalet ersatta dagar. Om man lyckas förkorta den arbetslöses söktid med fyra dagar skulle det minska utgifterna för arbetslöshetsersättningen med 1,6 miljarder kronor. Kristdemokraterna stödjer de förslag som lades fram i utredningen. Ett genomförande av utredningens förslag skulle minska kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen. Istället för den höjning av ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen från 80 till 90 procent som genomfördes nyligen under de första 100 dagarna vill vi återgå till 80 procent. Vi prioriterar en sänkning av inkomstskatten, bland annat genom ett höjt grundavdrag, istället för höjda bidrag. För en mer utförlig genomgång av Kristdemokraternas syn på arbetslöshetsförsäkringen hänvisas till särskild motion. Sammantaget kan en besparing på anslag 22:2 ske med 8 125 000 kronor.
Det är nödvändigt att tillförsäkra de arbetshandikappade möjligheten till ett fortsatt aktivt arbetsliv. Inte minst när arbetsmarknaden har vänt uppåt gäller det att de arbetshandikappade får fäste på den ordinarie arbetsmarknaden. Lönebidragen är då ett effektivt instrument. Regeringen har under senare år haft dålig kontroll på sina myndigheter, varför panikbromsningar fick göras 1999, då en utlovad satsning på 90 miljoner i praktiken blev en indragning på 200 miljoner kronor bland annat på grund av övertrasseringar tidigare år. För närvarande råder anställningsstopp på vissa håll för tillsättande av nya lönebidrag. Osäkerheten är betydande om den långsiktiga inriktningen av regeringens politik.
I förordningen för lönebidragsanställda bör på nytt införas en paragraf som innebär att om risk för uppsägning föreligger skall en sänkning av lönebidrag ej genomföras. Möjlighet till en ersättning på 90 procent vid anställning i ideella organisationer skall gälla såväl vid nyanställningar som för dem som innehade anställning efter den 1 juli 1995. Samhall AB får varje år ett statsbidrag på knappt 4 300 miljoner kronor för de merkostnader som bolaget har jämfört med andra företag, till exempel för den anpassade arbetstakten, att verksamheten finns i hela landet och anställningstryggheten för arbetshandikappade anställda. Samhall har cirka 30 000 anställda.
Under senare år har kritik riktats mot att affärsmässigheten i bolaget dominerar för mycket och att rekryteringen från de prioriterade grupperna minskat. Även andelen övergångar från Samhall till ordinarie arbeten har minskat, trots den goda konjunktur som rått några år. Samhall, som startade 1980, har genomgått stora förändringar genom åren. Affärsmässigheten och kundfokus har blivit bättre, samtidigt som kostnaden per arbetshandikappad sjunkit. Problemet för ett företag som Samhall är balansen mellan det sociala uppdraget och att driva verksamheten så effektivt som möjligt. Ett illustrativt exempel på detta är satsningen på servicetjänster som Samhall slagit in på i allt högre grad. Kraven är ganska höga på dem som ska arbeta med dessa tjänster att de är kundorienterade, serviceinriktade och har god förmåga att hantera stress, många personliga kontakter och besitter stor flexibilitet. Det är krav som många arbetshandikappade inte förmår leva upp till. Frågan är om inte Samhalls volym bör minska något och en ökad tonvikt läggas på lönebidraget som instrument för att hjälpa de arbetshandikappade, inte minst när arbetsmarknadsläget är bättre.
Det finns anledning till en bredare utvärdering och översyn av Samhalls inriktning och uppdrag enligt vad som ovan anförts. Det sociala uppdraget måste komma mer i fokus utan att för den skull statens kostnader skenar iväg. Mycket talar också för att Samhalls roll i arbetsmarknadspolitiken bör tonas ned i förhållande till andra instrument. Regeringen bör ta initiativ till en skyndsam översyn av Samhall i synnerhet men också arbetsmarknadspolitiken för de arbetshandikappade i stort. I avvaktan på en sådan utredning blir klar föreslås att 100 miljoner kronor förs över från Samhall till anslaget för lönebidrag.
Människor har olika behov under olika perioder av livet. Exempelvis finns oftast önskemål om kortare arbetstider från småbarnsföräldrar. Under andra perioder av livet kan det finnas rakt motsatta önskemål om arbetstiden. Gemensamt är behovet av flexiblare arbetstider.
40 timmars arbetsvecka är naturligtvis ingen naturlag. Fasta arbetstider klockan 7 till 16 eller 8 till 17 är inte längre norm på Sveriges arbetsplatser. Tvärtom visar erfarenheten att de arbetsgivare som låter sina arbetstagare påverka sin egen arbetstidsförläggning får medarbetare med högre motivation och effektivitet. Ett ökat utrymme av självvalda arbetstider ger också en positiv inverkan på arbetsmiljön.
Även om den lagstadgade arbetstiden är 40 timmar arbetar vi inte mer än 32,8 timmar per vecka i reell tid. Det är lågt också i en europeisk jämförelse. I en jämförelse mellan 14 OECD-länder har Sverige den tredje kortaste arbetstiden beroende på sänkt pensionsålder, utökad semesterledighet, kortare arbetstid för tvåskiftesarbetare osv. Om arbetstiden kortas från 40 till 36 timmar i veckan beräknas detta kosta tio procent av löneutrymmet. Även om man använde hela det löneutrymme som arbetsmarknadens parter brukar komma överens om i centrala eller förbundsvisa förhandlingar skulle det ta sex till sju år innan man kommit ned till 36 timmar.
20 procent av samtliga arbetstagare svarar för 72 procent av övertidsuttaget. 40 procent arbetar inte alls övertid. Detta indikerar att det är bristyrkesgrupper som arbetar övertid, förmodligen inte enbart beordrad övertid utan i samförstånd med arbetsgivaren. Förkortad arbetstid löser inte detta problem.
En generell arbetstidsförkortning är inte lösningen vare sig för den enskilde individen eller för att komma tillrätta med arbetslösheten. Avtal bör slutas på lokal nivå med hänsynstagande till den enskilde individens behov, parat med rimliga förutsättningar för företagande.
En generell arbetstidsförkortning med bibehållen lön skulle allvarligt skada Sveriges konkurrenskraft då den är omöjlig att genomföra med motsvarande effektiviseringar.
För många människor, främst kvinnor och småbarnsföräldrar, är dubbelarbetet mest påfrestande – inte arbetstidens längd i sig. På grund av höga skatter utförs i Sverige mycket arbete i egen regi i stället för att som i andra länder köpa tjänster. Om arbetsbördan för kvinnor och småbarnsföräldrar med fler ska kunna lättas är det bättre att skapa förutsättningar för dessa grupper att köpa hushållstjänster än att sänka arbetstiden för alla. Det kan exempelvis ske genom att hushållsnära tjänster berättigar till en skattereduktion på 50 procent av arbetskraftskostnaden. En sådan reform skulle förbättra förutsättningarna för den vita marknaden för hushållstjänster.
Kristdemokraternas förslag om att införa ett barnomsorgskonto – vårdnadsbidrag – i kombination med avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader ger också förbättrade ekonomiska möjligheter för småbarnsföräldrar att gå ned i arbetstid. Med barnomsorgskontot ökar familjens möjligheter att välja hur mycket man vill förvärvsarbeta under de år när barnen är små.
För att ytterligare öka individens möjlighet att påverka sin egen arbetstids förläggning föreslår vi att semesterlagen ändras så att den semester som överstiger fyra veckor kan tas ut som ledighet även i form av timmar och halvdagar för att därmed möjliggöra kortare arbetsdagar eller arbetsveckor.
Framtidens arbetsliv kan te sig motsägelsefullt. Dels kan man se tendenser till flexiblare anställningsformer inom näringslivet, vilket innebär att arbetstagaren byter jobb oftare än vad som gjordes förr. I morgondagens samhälle kommer nästan alla under sitt yrkesliv att avsätta tid för att uppdatera sitt kunnande inom yrkesområdet eller att lära sig något helt nytt. Dels kan man se att specialiseringen blir allt tydligare och personlig kompetens allt viktigare.
Att välja yrke idag innebär inte att man kan förutsäga hur yrket ser ut om 15 år. Arbetsvillkor, teknik och miljö är svåra för att inte säga omöjliga att förutsäga. Utbildning och kompetens är nyckelord för det nya samhället. Den enskildes kompetens kommer att vara utslagsgivande för att få jobb.
Utbildning är en färskvara. Gamla yrken försvinner och nya tillkommer i en allt snabbare takt. Länder som vill hävda sig i den internationella konkurrensen måste anpassa sina utbildningssystem till denna utveckling. De länder som inte förmår att genomföra denna förändring kommer att hänvisas till en hög arbetslöshet och får inrikta sig på att konkurrera om låglönejobben.
I Sverige är en stor del av vår industri extremt exportberoende då landet har en liten folkmängd. Det gäller att ha goda villkor för företagande. Konkurrensen är omöjlig vad gäller billig arbetskraft. Sveriges möjlighet är att exportera med hjälp av kompetens och högförädling. Detta ställer stora krav på enskilda medarbetares kontinuerliga kompetensutveckling och kompetensförnyelse. Staten, företagen och den enskilde har ett gemensamt intresse och ansvar för detta.
En väg att stimulera kompetensutveckling är via utbildningskonton. Förslaget innebär att arbetstagare och arbetsgivare skulle få möjlighet att, upp till en viss nivå, avsätta pengar till ett avdragsgillt utbildningskonto. Under studietid skulle man kunna ta ut pengar från kontot för att finansiera arbetsuppehållet. Det uttagna beloppet skulle då belastas med inkomstskatt. För den enskilde innebär ett individuellt utbildningskonto en möjlighet att öka det egna ansvaret.
Genom skattefri avsättning kan man själv välja tidpunkt för att utan ekonomiskt avbräck genomföra studier. Anställda kan genom ett växande konto själva söka efter lämpliga utbildningsvägar som ger möjlighet till nya arbetsuppgifter, till avancemang och högre lön. Det ligger i den anställdes eget intresse att finna utbildningar som leder till ett kunnande som efterfrågas på arbetsmarknaden.
Säkerligen kan en del av dagens betydande flaskhalsproblem undvikas, det vill säga det faktum att vi trots en hög arbetslöshet och förhållandevis omfattande utbildning av arbetslösa har en uppenbar brist på visst yrkeskunnande.
En annan viktig fördel är att det underlättar för den äldre arbetskraften att konkurrera med yngre personer med en mer aktuell utbildning. För arbetsgivaren ger utbildningskontot tillgång till personal med uppdaterade kunskaper och större engagemang. Det ger möjlighet att utnyttja tider av låg beläggning för studier och att behålla personal.
En självklar effekt blir att produktiviteten ökar och att företagets konkurrenskraft förbättras. Idag har inte företag möjlighet att skattefritt avsätta medel för framtida utbildning. Likaväl som man idag kan periodisera kostnader för maskininvesteringar bör det vara möjligt att periodisera investeringar i utbildning. En förändring enligt vårt förslag skulle medföra att man eliminerar det kända problemet att företagen inte har råd med utbildning under lågkonjunktur medan man inte har tid under högkonjunktur.
För staten och arbetsgivaren är utbildningskontomodellen främst ett sätt att bidra till kompetenshöjning och därmed till att begränsa arbetslösheten. Det förstärker landets förmåga att stå emot djupgående ekonomiska kriser. Väl fungerande företag med hög produktivitet och goda löner bidrar till att öka skatteintäkterna utan att skatten behöver höjas.
För statens del handlar det inte om bidrag. Istället handlar det om att ge en skattekredit på ungefär samma sätt som man idag ger skattekredit för sparande i pensionsförsäkringar. Denna investering får staten tillbaka genom större skatteintäkter och till följd av lägre arbetslöshet.
Självfallet måste systemet omgärdas av vissa regler. Det måste till exempel regleras hur stora avsättningar som får göras, hur stora uttag som ska vara möjliga och vad som ska hända med medel som inte utnyttjats för studier.
Vårt förslag är att den anställde ska få göra avsättningar som motsvarar fem procent av tjänsteinkomsten. Samma tak ska gälla för arbetsgivarens avsättningar. Ett högsta belopp som varje år berättigar till skattekredit bör finnas. Arbetstagaren förfogar givetvis fritt över ”sin del” i utbildningskontot medan samråd bör ske med arbetsgivaren om hur den del som denne avsatt ska användas. När det gäller uttag ska inte större uttag än det som motsvarar den tidigare tjänsteinkomsten få göras under ett studieår. Eventuella medel som inte används för studier ska kunna användas till att förstärka pensionen. Arbetstagaren kan ta med sig sitt konto om han eller hon byter arbetsgivare eller startar eget. Någon form av extra skattekredit eller bidrag till låginkomsttagare som börjar spara i utbildningskonto bör finnas.
En fråga som blir aktuell är vem som ska administrera utbildningskontomodellen. Vi vill låta arbetstagare och arbetsgivare fritt välja bland försäkringsbolagen att administrera deras konton. Fördelarna är tydliga. Försäkringsbolagen har administrativa system uppbyggda för försäkringar. Vidare är arbetstagare och arbetsgivare väl bekanta med de rutiner som gäller för administrationen av gruppförsäkringar. En väl fungerande modell finns alltså redan idag. Förslaget innebär att kapitalet sprids på många händer samtidigt som valfrihet skapas. Pengarna placeras som ett fondsparande och ger därmed avkastning. Enligt försäkringsbolaget Skandias beräkningar tar det cirka åtta år för en löntagare att genom att avsätta fem procent av lönesumman betala ett studieår med oförändrad inkomst. Exemplet bygger på en real avkastning på kapitalet om fem procent per år.
Vår modell fordrar en del lagändringar för att kunna genomföras. Det gäller bland annat att skapa lagrum för avdragsrätt både för företag och privatpersoner, att skapa lagar till skydd för medlen vid eventuell företagskonkurs och regler för uttag. Vårt förslag innebär inte en lagreglerad skyldighet att införa utbildningskontomodellen på varje företag och inom den offentliga sektorn, men väl att möjligheten öppnas.
Till varje konto knyts en enkel försäkring för att säkra medlen vid eventuellt dödsfall, långvarig sjukdom eller företagskonkurs. Den modell som vi förordar tror vi skulle bidra till ett Sverige som är bättre rustat att möta framtidens utmaningar. Företagens internationella konkurrenskraft skulle öka, de anställdas arbetsuppgifter skulle bli mer stimulerande och naturligtvis bättre betalda. Samhällsekonomiskt skulle det medföra betydande vinster. Arbetslösheten kan hållas på en låg nivå och välfärden i vid mening kan stärkas. Ovanstående modell bedömer vi kan införas från och med den 1 januari 2003.
Under de senaste 20 åren har den svenska lönebildningen inte fungerat tillfredsställande. Lönerna i Sverige har ökat snabbare än i våra viktigaste konkurrentländer. Tidigare har detta dolts genom ständigt återkommande devalveringar. Nu är den vägen stängd och låginflationspolitiken etablerad. Därför måste också lönebildningen fungera bättre och leda till avtal i paritet med konkurrentländerna om vi ska få ned arbetslösheten. Enligt Konjunkturinstitutets bedömning i augusti 2001 ökar timlönerna i Sverige cirka fyra procent under de närmaste åren. Med den låga inflationen innebär detta en god reallöneutveckling. Men skulle löneökningstakten ligga på cirka tre procent skulle reallönerna fortfarande stiga, men samtidigt skulle sysselsättningen öka mer än vad den nu ser ut att göra. Fler skulle därmed få arbete om vi fick en något lägre löneökningstakt, och därmed skulle den ekonomiska utvecklingen bli mer hållbar på sikt. Även om löneutvecklingen för närvarande ser bra ut i ett historiskt ljus skulle en något lägre ökningstakt vara mer i samklang med ambitionerna om full sysselsättning.
Men lönebildningen är också mycket mer än den totala löneökningstakten. Idag kan man prata om fyra tillväxtfällor på den svenska arbetsmarknaden.
Den första tillväxtfällan är den i internationell jämförelse låga andelen anställda inom den privata sektorn. Detta leder till en låg dynamik på arbetsmarknaden samtidigt som den undergräver möjligheten till nya sysselsättningstillfällen.
Den andra tillväxtfällan är den låga rörligheten på arbetsmarknaden som resulterar i flaskhalseffekter. Orsaken till detta är bland annat de höga skattekilarna samt den sammanpressade lönestrukturen. Exempelvis har många offentligt anställda akademiker lägre livslöner än personer inom den privata sektorn som har gymnasieutbildning som högsta utbildningsnivå. För en fungerande arbetsmarknad och ett bra näringslivsklimat krävs att lönebildningen bättre avspeglar tillgång och efterfrågan på arbetskraften. Kunskapssamhället och Sveriges konkurrenskraft ställer krav på en lönebildning som stimulerar och uppmuntrar kunskap och kompetens.
Den tredje tillväxtfällan är det faktum att utbildning lönar sig dåligt i Sverige, vilket är förödande för vår framtida konkurrenskraft. Svenska akademiker har internationellt sett betydligt lägre löner än motsvarande grupper i Västeuropa. Det gäller både för akademiker i privat och i offentlig tjänst. Lönebildningen bör på ett bättre sätt än idag ta hänsyn till löntagarens kompetens och kunnande, den prestation som utförs och det ansvar arbetsuppgiften innebär. Lönebildningen bör också stimulera den enskilde till lärande, ansvarstagande och goda arbetsprestationer. I praktiken innebär dessa hänsynstaganden att lönebildningen i större utsträckning bör ske på det lokala planet och vara mera individuellt inriktad. Samtidigt bör man i en mer individuellt inriktad lönebildning vara ytterst observant på den ojämnlika situation som kan uppstå vid en löneförhandling mellan en arbetsgivare och en enskild individ. Arbetstagarorganisationer har därför en viktig stödjande och rådgivande roll.
Den fjärde tillväxtfällan är de höga anställningströsklarna, både för företag och individer. Detta gäller inte minst rekrytering av lågutbildade som oftast saknar yrkeserfarenhet. För individen gör ersättningar från a-kassan samt marginaleffekter att arbete vid låga inkomster ofta inte lönar sig jämfört med alternativet att inte arbeta. För företagen innebär relativt höga ingångslöner och hög skatt på arbete tillsammans med vissa arbetsrättsliga regler att företagen drar sig för att anställa personer med låg utbildning och liten erfarenhet i relation till det som efterfrågas.
Det är mot ovanstående bakgrund anmärkningsvärt att regeringen i sina diskussioner om lönebildningen bara koncentrerar sig på den totala lönenivåns utveckling. Visst är den totala nivån viktig, men lika viktig är lönebildningens roll för att skapa dynamik och flexibilitet och därmed sysselsättning och tillväxt.
Bland annat följande punkter måste ingå i en strategi för att få till stånd en ekonomisk-politisk miljö som främjar en god lönebildning:
De ekonomisk-politiska ramarna för lönebildningen ska vara stabila och främja ett ansvarsfullt beteende hos parterna på arbetsmarknaden, de enskilda företagen och de anställda. Statlig inkomstpolitik avvisas. Det medlingsinstitut som inrättats måste arbeta utifrån detta perspektiv.
För att uppmuntra arbete, utbildning, kompetensutveckling och ökat ansvarstagande måste skatten på arbete sänkas för alla, exempelvis genom höjt grundavdrag och förvärvsavdrag. Marginalskatterna och olika former av marginaleffekter måste hållas nere. Maximal marginalskatt ska vara 50 procent i enlighet med skattereformen 1990/91.
Arbetslöshetsförsäkringen betalas idag genom relativt blygsamma medlemsavgifter, arbetsgivarnas arbetsmarknadsavgifter men framförallt över statsbudgeten. Försäkringen bör vara obligatorisk och i större utsträckning än idag finansieras genom avgifter från de försäkrade. När arbetslösheten stiger ökar avgifterna, när den sjunker minskar de. En sådan modell ger incitament för en bättre fungerande lönebildning. Löntagarna kompenseras genom sänkta inkomstskatter.
Vinstdelningssystem för de anställda kan med fördel utgöra en del i den framtida lönebildningen. Ett sådant system skapar en god och flexibel koppling mellan företagens vinster och de anställdas ersättningar. Arbetsgivaravgifter bör inte tas ut på ersättning från ett vinstdelningssystem.
För att utbildning ska premieras bättre och bristyrken ska kunna locka till sig arbetskraft måste lönebildningen ge utrymme för en bättre löneutveckling inom dessa yrken jämfört med hur det fungerat hitintills. Därmed kan också ökade möjligheter skapas för tillkomst av arbeten inom branscher med relativt låga ingångslöner. Fler sådana arbeten ökar möjligheten för många att komma in på arbetsmarknaden. Skattesänkningar för låginkomsttagare kan underlätta en sådan process.
Lagen som reglerar kollektivavtalen bör ses över för att öka den enskildes rättigheter och främja en bättre fungerande lönebildning. Bland annat borde möjlighet för enskilda löntagare att sluta avtal med arbetsgivare utan hänsyn till gällande kollektivavtal underlättas. Riskerna för att enskilda arbetstagare utnyttjas otillbörligt genom att hamna i en underlägsen position, exempelvis vid hög arbetslöshet, måste beaktas i denna översyn. Lagstiftning om att stridsåtgärder ska vara proportionerliga bör införas (mer om detta längre fram i motionen).
Arbetsmarknadens parter bör eftersträva ökad flexibilitet vad gäller lönebildning för ungdom. Lägre ingångslöner inom vissa branscher kan vara ett verksamt sätt att få fler unga i arbete. Detta bör i första hand lösas avtalsvägen.
Det direkta ansvaret för lönebildningen har arbetsmarknadens parter. Men genom lagstiftning och institutionella ramar kan staten skapa förutsättningar för en bättre lönebildning. Därför kan utvecklingen av den tidigare förlikningsmannaexpeditionen till ett medlingsinstitut vara något positivt. Det bör dock övervägas om inte Medlingsinstitutet kan samverka eller samlokalisera med någon annan befintlig myndighet, exempelvis Kammarkollegiet, för att på så sätt minska bland annat de administrativa kostnaderna.
Medlingsinstitutet bör bland annat verka för samordnade avtalsperioder, ge råd och stöd till arbetsmarknadens parter för att främja en samhällsekonomiskt sund lönebildning. Vid konflikter ska Medlingsinstitutet kunna agera som medlare, genom att i samråd med parterna utse medlare som har förtroende hos de berörda.
En viktig uppgift för Medlingsinstitutet är att se till att statistik om löner finns tillgänglig på ett relevant sätt. På den punkten delar vi regeringens bedömning. Vi anser dock att SCB även i fortsättningen bör vara huvudansvarig för statistiken, eftersom den har fler avnämare än Medlingsinstitutet och att risken finns att en flyttning av denna statistik till Medlingsinstitutet kan skapa problem med den samordning av den ekonomiska statstiken som görs inom SCB. Det är dock viktigt att SCB har ett nära samarbete med Medlingsinstitutet om hur statistiken ska tas fram och utformas. Vi kristdemokrater har också ställt oss bakom riksdagsmajoritetens beslut att förlänga varseltiden för strejkåtgärder från sju dagar till sju arbetsdagar, att Medlingsinstitutet ska kunna skjuta upp varslade stridsåtgärder i 14 dagar samt införande av varselavgifter vid brott mot varselreglerna. De är rimligt avvägda medel för att i vissa känsliga lägen kunna ”kyla ned” en konfliktsituation.
Vi anser att det endast är arbetsmarknadens parter som kan utveckla löneformer och anställningsvillkor som är anpassade till dagens och morgondagens arbetsmarknad med dess snabba omvandlingstakt och allt större variation i anställningsformer, arbetstid och arbetsorganisation. Inrättandet av ett medlingsinstitut får därför inte leda till statlig inkomstpolitik. Det är därför viktigt att betona att det även fortsättningsvis är arbetsmarknadens parter som har huvudansvaret för lönebildningen.
En av Medlingsinstitutets uppgifter ska vara att publicera och analysera löneutvecklingen ur ett jämställdhetsperspektiv. Kompletteringar av databasen LINDA förbättrar möjligheten för forskning om vad som har betydelse för löneutvecklingen för kvinnor och män. Medlingsinstitutet bör således ha nödvändig kompetens för att arbeta med jämställdhetsfrågor samt övriga diskrimineringsformer när det gäller lönebildning. Detta är ett bra incitament för att fortsätta arbetet med att undanröja alla osakligt motiverade löneskillnader mellan kvinnor och män samt på andra områden där diskriminering i lönesättning sker. Under rubriken Förenklad och moderniserad arbetsrätt, kapitel 10, återfinns flera förslag till förändringar i arbetsrätten som också skulle inverka positivt på lönebildningsprocessen.
Den människosyn som vi kristdemokrater företräder brukar beskrivas som en personalistisk människosyn, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde oavsett kön, ålder, social position, etnisk och religiös tro eller sexuell identitet. Vi anser att alla former av medveten eller omedveten diskriminering därför är oacceptabel. I arbetet för att skapa ett jämlikt samhälle där varje individ ses utifrån sina egna förutsättningar måste staten vara föredöme och pådrivare.
Trots att Sverige anses vara ett föregångsland när det gäller jämställdhet finns det fortfarande skillnader som inte kan förklaras på något annat sätt än att diskriminering, fördomar, statiska bilder av könsroller och cementerade maktstrukturer existerar.
Många unga kvinnor är positiva till jobb och karriär och skjuter familjebildandet framför sig. För kvinnor är jämställdhet en förutsättning för att kunna göra karriär medan karriärmannen hellre ser att kvinnan tar hand om hem och barn. Dessa mentala strukturer och bilder leder tyvärr till att kvinnor inte får samma inflytande i arbetslivet som män.
Det är viktigt att politiker, arbetsgivare och fackföreningar förstår hur unga människor av idag tänker och på så sätt finner olika sätt att stödja såväl mäns som kvinnors möjlighet att bilda familj och att förena familj och karriär. Kristdemokraterna menar att lagen måste skärpas så att den blir ett användbart skydd för kvinnor och män som under föräldraledighet blir diskriminerade i något avseende.
Vi talar ibland om Sverige som världens mest jämställda land. Faktum är dock att Sverige fortfarande har stora problem med diskriminering som kan belysas med flera olika exempel. I Regeringskansliet lönediskrimineras kvinnliga anställda genom att de har en genomgående lägre lön än männen. Allt fler kvinnor får under anställningsintervjuer frågan om de tänker skaffa barn. Personer med främmande namn kallas inte till anställningsintervjuer. Den öppna arbetslösheten bland utomnordiska medborgare är i Sverige cirka nio procent och för arbetshandikappade är den nästan lika hög, 8,7 procent. Det ska jämföras med den genomsnittliga öppna arbetslösheten vilken är cirka fyra procent. Också äldre personer diskrimineras på arbetsmarknaden (se kap. 9.5). Dessa exempel visar att Sverige fortfarande har en lång väg att gå vad gäller bekämpande av diskriminering på arbetsmarknaden. Kristdemokraterna anser att arbetet mot olika former av diskriminering måste fortgå och intensifieras.
De fyra olika men likartade diskrimineringslagar som för närvarande finns är onödigt röriga och svåra att följa för arbetsmarknadens parter. Det är intrycket när man lyssnar på representanter från näringslivet, fackföreningsrörelsen, de olika ombudsmännen och enskilda som sökt hjälp och stöd i de nu existerande lagstiftningarna och ombudsmannainstitutionerna. Det är glädjande att man i budgetpropositionen för 2001 kan konstatera att regeringen inom kort avser att ge den särskilda utredaren, Diskrimineringsutredningen 2001, i uppdrag att bland annat studera möjligheterna till en generell lagstiftning mot diskriminering som omfattar alla eller flertalet samhällsområden och diskrimineringsgrunder.
Det finns också ett behov av ett samlat ombudsmannaämbete, med riksdagen som huvudman, och gärna med den officiella titeln Rättighetsombudsman (RO). På detta sätt skulle dagens system kraftigt förenklas. Medborgarna behöver vända sig till JO enbart vid frågor angående myndighetsmissbruk och RO vid frågor om diskriminering.
I övrigt hänvisas till våra särskilda motioner om diskrimineringsfrågor på arbetsmarknaden och jämställdhet.
Dagens arbetsrätt är anpassad efter 1970-talets samhälle med stora varuproducerande företag som förebild. Tron att människor är utbytbara i en produktionskedja präglade det tänkande som ligger bakom dagens arbetsrätt.
Förändringstakten i näringslivet har accelererat sedan dess. Människor är allt mer välutbildade och svåra att byta ut. Det är i de små företagen som de nya idéerna föds och den nya jobben skapas. Arbetslivet har förändrats till sin karaktär och till sitt innehåll. Företag som är i snabb tillväxt upplever sällan några allvarliga problem med arbetsrätten, inte heller stora företag med hög arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter till omdisponering av arbetskraften. Däremot upplever mindre företag i förändring arbetsrätten som ett stort problem. Men samtidigt finns det också en frihetsaspekt i arbetsrättsfrågan. Valet av vilken facklig organisation man vill ansluta sig till, rätt att också i praktiken stå utanför fackförening, rätten att som facklig organisation få förhandla och sluta kollektivavtal är alla exempel på områden där ökad frihet måste till. Mycket tyder på att lagarna bör ses över för att garantera en ökad frihet för den enskilde individen på arbetsmarknaden. Sammantaget innebär detta att arbetsrätten måste moderniseras och förenklas.
Arbetsrättens syfte, att skapa trygghet för de anställda och förhindra att arbetsgivare behandlar sina anställda godtyckligt, är viktigt och riktigt. Dessutom är tydliga spelregler på arbetsmarknaden något positivt för att underlätta för arbetstagare och arbetsgivare att träffa överenskommelser och att kunna förhålla sig till vid tvister.
Mycket talar dock för att dagens arbetsrätt motverkar sitt syfte. Den sorts trygghet som den fast anställde med många tjänsteår upplever bidrar till att skapa otrygghet för den som inte har arbete. Arbetsrätten är uppbyggd för att skydda dem som har arbete, men följden blir ofta en inlåsning eftersom man inte vågar byta arbete för risken att hamna längst ned på listan över de anställdas tjänsteår. Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl till att reformera arbetsrätten – inte för att den är den enskilt viktigaste anledningen till hög arbetslöshet eller den avgörande frågan för att nya jobb skapas, utan för att nuvarande arbetsrätt skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla företaget, den skrämmer många från att nyanställa och den skapar en känsla av vanmakt hos många företag. Dessutom innebär exempelvis reglerna för provanställning att många företag väntar i det längsta med att nyanställa innan de vet om konjunkturen bär eller inte.
Under fyrpartiregeringen genomfördes en rad förändringar av arbetsrätten för att underlätta en mer flexibel arbetsmarknad och att möjliggöra en anpassning till de förhållanden under vilka de mindre företagen lever. Dessa förändringar upphävdes av den socialdemokratiska regeringen efter maktskiftet 1994. Senare återställde den socialdemokratiska majoriteten med Centerpartiets hjälp delvis återställaren – dock på ett otillräckligt sätt.
Kristdemokraterna har under flera år hävdat behovet av att göra arbetsrätten mer flexibel och bättre anpassad till de mindre företagens situation. Det handlar om följande:
Rätten att undanta två personer från turordningsreglerna vid uppsägning. De som undantas inom varje turordningskrets ska vara personer som enligt arbetsgivarens bedömning är viktiga för företagets fortsatta drift, så kallade nyckelpersoner. Detta är viktigt för främst mindre företag vid en neddragning av verksamheten. Förutsättningarna för företaget att överleva och så småningom växa igen är större om viktig kompetens kan bibehållas vid en neddragning av verksamheten.
Fackets vetorätt vid entreprenader avskaffas.
Förbud införs mot blockad av enmans- och familjebolag samt mot företag som inte har kollektivavtal, så kallade hängavtal, därför att ingen av de anställda är medlemmar i något fack eller vill ha något kollektivavtal.
Möjligheten till provanställning förlängs till tolv månader från nuvarande sex månader, vilket skulle öka företagens benägenhet att nyanställa istället för att nyttja övertid vid exempelvis en konjunkturuppgång.
Skyldigheten för arbetsgivare att återanställa ändras till sex månader från nuvarande nio månader för viss arbetskraft, till exempel för personer under 55 år.
Visstidsanställning vid arbetsanhopning bör tillåtas upp till två år.
Genom uppgörelser mellan Miljöpartiet och de fyra icke-socialistiska partierna har riksdagen under år 2000 genomfört kravet på förbud mot blockad av enmans- och familjeföretag. I betänkandet 2000/01:AU4 föreslår samma majoritet i arbetsmarknadsutskottet riksdagen besluta att undanta två nyckelpersoner från turordningsreglerna vid situationer där arbetsbrist föreligger. Företag med högst tio anställda omfattas av den nya regeln. Beslutet i detta avseende var en kompromiss. Vi kristdemokrater hade helst sett att regeln var generell för alla företag.
En rimligare balans mellan arbetsmarknadens parter bör etableras vid konflikter.
En bättre proportionalitet kan åstadkommas bland annat genom att rätten till sympatiåtgärder begränsas och att ett proportionalitetskrav införs för att begränsa möjligheten till stridsåtgärder som kostar lite för den egna organisationen men orsakar stora kostnader för motparten och tredje man. Proportionalitetskravet skulle inte bara omfatta den första stridsåtgärden utan även svarsåtgärder.
Vi anser att ett proportionalitetskrav bör införas inte bara vid förhandlingar om tecknande av ett nytt kollektivavtal utan också vid blockad och andra stridsåtgärder för att förmå ett företag att ansluta sig till ett redan gällande avtal. Att införa proportionalitetskrav skulle innebära att fackföreningen exempelvis inte får ta ut små nyckelgrupper i strejk om det vållar mycket stor skada för arbetsgivaren.
Huruvida en åtgärd är proportionell eller inte bör prövas dels med utgångspunkt från åtgärden, dels den skada den orsakar. Vid en internationell jämförelse framkommer bland annat att strejkrätten är hårdare reglerad i exempelvis Tyskland, Nederländerna, Danmark och Storbritannien. I Tyskland är strejkrätten underordnad en proportionalitetsprincip, vilket innebär att facket måste ta hänsyn till framförallt de ekonomiska skadeverkningarna av strejken. Att strejka för att få igenom krav som inte kan uppfyllas genom kollektivavtal tillåts inte, och sympatistrejker är helt otillåtna. Det är i sista hand den tyska arbetsdomstolen som avgör om en tvist är oproportionerlig eller ej. Felande part får betala vite eller skadestånd.
En prövning av frågan om stridsåtgärden är rimlig eller inte bör ske både när parterna förhandlar om att förnya ett kollektivavtal samt när fackliga organisationer genom blockader försöker förmå företag att ansluta sig till ett redan befintligt avtal. De senaste åren har ett flertal sådana blockader varit aktuella på arbetsmarknaden. I dessa lägen aktualiseras principen om den negativa föreningsrätten (regeringsformen 2 kap. 23 §). Mycket omfattande stridsåtgärder riktade mot oorganiserade företag kan inte bara framstå som orimliga utan också strida mot den negativa föreningsrätten. Ett krav på proportionalitet i dessa situationer skulle stärka den rätten och innebära ett bättre skydd för konventionen.
I Nederländerna måste en strejk vara generell och beröra hela företagets personal eller en hel bransch. Det är förbjudet med sympatiåtgärder som riktas mot tredje part.
Rättsligt är det svårt att motivera rätten till sympatiåtgärder. Vid en primär arbetskonflikt existerar inget bindande avtal mellan parterna, vilket gör att parterna kan ta till åtgärder för att tvinga fram ett avtal. Den egentliga orsaken till att parterna får ta till stridsåtgärder vid en konflikt är att det inte finns ett avtal upprättat mellan parterna. Vid sympatiåtgärder är däremot de stridande parterna bundna av ett avtal, och därmed borde det också vara rimligt att dessa avtal upprätthålls.
En annan orsak till förbud mot sympatiåtgärder är den snabba tekniska utvecklingen på marknaden. Företagens ökade beroende av den nya tekniska utvecklingen gör dem extremt känsliga när arbetstagare med den rätta tekniska kompetensen tas ut i strejk eller av andra skäl inte kan utföra sina arbetsuppgifter.
Det finns inte rimliga skäl till att sympatiåtgärder skall tillåtas som ett instrument vid arbetsmarknadskonflikter.
Arbetarskyddsstyrelen och de regionala yrkesinspektionerna slogs samman i en myndighet från och med 2001. Därmed skapades bättre förutsättningar för ett effektivt myndighetsverk. En viktig uppgift som Arbetsmiljöverket bör prioritera är utbildning och stöd till regionala arbetsmiljöskyddsombud som arbetar uppsökande på de mindre företagen.
Under senare år har myndigheten fått ökade anslag, under 2001 med 70 miljoner kronor, vilket bland annat tagit sig uttryck i att alla medel inte kunnat förbrukas. Med tanke på de ökade anslagen under senare år och den rationaliseringspotential som bör finnas efter sammanslagningen av Arbetarskyddsstyrelsen och de regionala yrkesinspektionerna bedömer vi att en besparing på 50 miljoner kronor är möjlig.
Under 1999–2000 ökade Arbetslivsinstitutet (ALI) antalet anställda och expanderade verksamheten både regionalt och centralt. Allvarliga brister i styrningen har konstaterats. I samband med den översyn som skett av institutets verksamhet har en rad forskningsuppgifter flyttat ut till högskolor och universitet. Regeringen aviserar också en vidare översyn av ALI och dess relationer med andra myndigheter. En sådan översyn bör ske grundligt och förutsättningslöst. Mycket talar för att ALI:s forskningsresurser kommer till effektivare användning om de används till att finansiera forskning på universitet, högskolor och andra organ. Den informationsspridning som ALI ska göra bör kunna skötas av Arbetsmiljöverket. Mer av den utbildnings- och informationsverksamhet som sker kan avgiftsfinansieras. Informations- och utbildningsverksamheten bör i allt väsentligt kunna skötas av Arbetsmiljöverket. En process i denna riktning bör inledas. ALI bör dessutom omedelbart kunna genomföra en del rationaliseringar och fokusera sin verksamhet, bland annat minska en del av sin bidragsgivning och ambitioner på en del områden. Vi delar regeringens bedömning att prioritera den arbetslivsinriktade forskningen på arbetsorganisationsområdet. Vi vill också poängtera vikten av att forskningen inom arbetslivsområdet verkligen kommer de som berörs till del.
Sammantaget bedömer vi att anslaget till Arbetslivsinstitutet kan minska med 30 miljoner kronor för år 2002. På tre års sikt bör ALI kunna avvecklas och de forskningsresurser som finns fördelas av Arbetsmiljöverket och andra aktörer samtidigt som rationaliseringsvinster kan uppnås.
Bidrag till regionala skyddsombud, informationsinsatser samt standardiseringsverksamhet har från och med 2001 förts över från detta anslag till Arbetsmiljöverket, likaså har förvaltningskostnaderna förts över till Arbetslivsinstitutet. Kvar är 46 miljoner kronor som Arbetslivsinstitutet ska dela ut i bidrag till fackliga förtroendemäns arbetsmiljöutbildningar samt viss EU-bevakning.
Eftersom stödet till de regionala skyddsombuden, som främst arbetar gentemot de mindre företagen, numera finns på Arbetsmiljöverkets anslag är det tveksamt om statliga bidrag i all evighet ska gå till utbildning av övriga fackliga förtroendevalda. De fackliga organisationerna bör klara sådan utbildning själv eller i samarbete med arbetsgivarna. Det är tveksamt om staten ska betala bidrag för sådan utbildning. Därför kan anslaget minskas med 20 miljoner kronor årligen.
Inom EU har arbetsmarknadspolitiken och arbetslösheten blivit en allt viktigare fråga. Det står helt klart att gemensamma initiativ och spridande av erfarenheter mellan länderna är nödvändiga för att förhindra den utslagning som den höga arbetslösheten innebär. Ökad flexibilitet inom arbetsmarknadsområdet, lägre löneskatter, förbättringar av företagsklimatet samt satsning på tjänstesektorn är några huvudpunkter i de gemensamma program som upprättats inom EU:s ram.
På dessa punkter har den svenska regeringen haft svårt att till fullo ta till sig de förslag som man enats om. De relativt blygsamma sänkningarna av inkomstskatterna sker motvilligt och från, inte minst ur ett låginkomsttagarperspektiv, en mycket hög nivå. Viljan att se över arbetsrättens inverkan på möjligheterna för långtidsarbetslösa, invandrare och ungdomar att få arbete är begränsad, liksom öppenheten för att pröva samarbete med privata alternativ inom arbetsförmedlingsverksamheten. Regeringen bör snarast revidera sin handlingsplan med anledning av EU-kommissionens riktlinjer för sysselsättningen, i enlighet med ovanstående, för att omsätta de gemensamma ståndpunkter som EU-länderna enats om vad gäller arbetslöshetsbekämpning.
Sverige bör också i EU-samarbetet betona vikten av att subsidiaritetsprincipen tillämpas konsekvent, det vill säga att metoderna för att uppnå de gemensamma målsättningarna avgörs på nationell nivå. Riktlinjerna från kommissionen måste bygga på råd och stöd, inte på detaljerade lösningar som mer eller mindre åläggs respektive land. Sysselsättningspolitiken bör vara ett område där samarbete eftersträvas men ej tillämpas med överstatliga beslut eller andra former som får liknande innebörd.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
|
|
Maria Larsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Magnus Jacobsson (kd) |
Mats Odell (kd) |
|
Harald Bergström (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Per Landgren (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Mikael Oscarsson (kd) |
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
Inger Strömbom (kd) |